Metrobloggen

På diverse barnforum finns det ständiga diskussioner om när man kvalificerat sig till att bli Förälder med stort F. Man ska vara klar med utbildning, ha ett fint hem, fast inkomst, stabilt förhållande, råd med den finaste barnförsäkringen och dessutom ska man vara klar med festandet, rökandet och helst bara stanna hemma med barnet och inte lämna bort till barnvakt de närmsta fem åren i alla fall.

Barnen har blivit ett projekt. När vi är klara med detta målet och nått den gränsen och är klara och nått allt vi föresatt oss då skaffar vi oss barn. Man tar reda på vilken sort barnet blir så man är ännu mer beredd, inget ska komma som en överraskning. Ett år innan slutar man röka och så beställer man tid för kejsarsnitt och babysim och skriver in alla datum i kalendern.

Inte konstigt att föräldrarna sedan står handfallna när projektet inte följer mallen. Man har ju sett till att ha alla förutsättningar och barnen får ju verkligen allt de vill ha och man skulle aldrig drömma om en begagnad trasa och ändå gör inte barnet det man säger. Man arbetar tolv timmar om dygnet och lite hemma också för att åka på skidsemester och minst två gånger till Medelhavet och ändå är barnet bara gnälligt när man åker iväg.

Det måste väl vara dagis fel eller skolan som inte kan lära barnen? För själv har man gjort allt man kan hela vägen och verkligen planerat in barnet in i minsta detalj.

Barnet har blivit ett projekt. När allt annat har fallit ner i sina ramar är det den sista pusselbiten som ska göra livet fullständigt och ge en allt man bara drömt om. Snacka om att lägga mycket ansvar på en liten, tanig tre-fyrakilos klump.

Jag tror att många föräldrar är så rädda för att vara pinsamma i sina tonåringars ögon så de sätter sig i en omöjlig situation.

På allvar har jag suttit på flertalet föräldramöten där lärare bett om att föräldrar ska komma till skolan för att eleverna i klassen är omöjliga och de tror att föräldrars närvaro kan inverka på deras uppförande.

Men en stor del föräldrar säger att de inte kan göra det för deras barn inte vill att de ska komma till skolan. Och då gör inte föräldrarna det heller. För det hemskaste man skulle kunna göra sina barn var väl att de skulle tycka att föräldrarna var pinsamma? Precis som om de inte gör det ändå...

Eller är det verkligen så. Är det hemskaste inte egentligen om ungdomarna tror att föräldrarna helt enkelt inte bryr sig om vad de gör.

Nåja, det har slutat med att jag och någon av de andra föräldrarna till de "lugnare" barnen suttit där och var gång har man fått höra av lärarna att det är typsikt att de föräldrar som egentligen borde komma - aldrig gör det.

Det borde bli mer vanligt med föräldrar i skolan helt enkelt. Som gick dit och tog sitt föräldraransvar och visade att de faktiskt brydde sig om vilket.

Jag tycker att det har skett en förskjutning från att barnen var en del av familjen till de blev en del av samhällets ansvar.

Det finns föräldrar idag som tycker det är helt i sin ordning att lämna barnen på dagis för att - städa.

Inte har de tänkt så långt som att ifall de föräldrar som hade möjlighet att vara en vuxen per barn hade varit det så skulle det påverka de barn som är behov av barnomsorg så att pedagogerna inte behövde klona sig mellan tjugo barn utan kanske kunde delat sig på "bara" fjorton.

Sen skyller man på barnens behov. Barnen tycker inte det är kul att vara hemma och det är så synd om dem om de inte får vara med sina kompisar istället. Det är i mina öron svepskäl. Vad man säger egentligen är att jag orkar inte engagera mig i mitt barn och hitta på meningsfull sysselsättning som roar barnet. Det får någon annan göra samtidigt som de tar hand om de andra nitton.

Jag tycker inte ett dugg synd om barnen för att de får EN vuxens odelade uppmärksamhet, en person som dessutom är deras förälder. Släng på barnen ett par pippiborstar under fötterna och låt dem hjälpa till med städningen så kan jag garantera att de kommer att minnas de dagarna lång tid framöver som något riktigt positivt.

Numera gäller det inte längre att sopa framför svårigheterna så barnen glider igenom. Idag är det mer en fråga om att bära dem över alla hinder och sätta ner dem i den trygga framtiden.

Konsekvenserna. Ja för det första är det väldigt svårt att ha empati om man aldrig själv stött på hinder. För det andra så saknar man knäskydd och annan skyddsutrustning som skulle behövas när man sen faller på egen hand.

Har ett gäng tonåringar här hemma. Får ofta frågan om hur jag fått dem så villiga att hjälpa till. Här hemma arbetar vi som en enhet - som en familj.

Förändringarna i familjen hängde inte riktigt med tiden när hemmafruarna skulle ut i arbetslivet.

Men här hemma hänger förändringarna med. Här delar vi på den tid som "blir över". Den som har mest tid över gör mest.

Hur får man då tonåringar till att hjälpa till hemma. Om man söker en kvick lösning på ett existerande problem är man för sent ute. Man arbetar målmedvetet mot att alla ska hjälpa till med vad just de förmår i ett livstidsperspektiv.

Den allra viktigaste kullerstenen är att ha tålamod och ta sig tid med att låta det lilla barnet hjälpa till. Den tid då hjälpen tar mycket, mycket mer tid än att göra det själv. För det är en mycket värdefull tid.

En dag har helt enkelt den ekvationen gått från att kosta tid till att ge mycket tid. Och dessutom är det något naturligt för barnen. De är delaktiga och har alltid fått vara delaktiga och fått ansvaret för att ta ansvar för det som ska göras i familjen.

Voila - så har barnen helt plötsligt vuxit upp till ansvarsfulla ungdomar som tar gemensamt ansvar i enheten familjen.

Faktiskt är det inte mycket svårare än så - i teorin.

Tänk när barnen är riktigt små så blir de tillsagda hela tiden att ta det lugnt, spring inte runt så där och måste du alltid springa - gå istället.

Sen blir de större och då kan man inte få dem att röra sig knappt, motion är i det närmaste att sträcka sig efter fjärrkontrollen. Då får de höra att måste du alltid hänga så där, kan du inte bara röra dig lite och varför kan du aldrig göra någonting utan att man ska behöva be om det.

Finns det egentligen i landet Lagom en tid när barn faktiskt rör sig precis lagom mycket och springer när de ska springa och är lugna när de borde?

Förmodligen inte, men inte skulle det behöva vara annorlunda för det.

Jag tror att trenden att skaffa barn senare och senare i livet har inneburit en del baksidor som lätt kan förväxlas med omsorg.

Allt fler föräldrar kör omkring barnen i vagn långt efter de kan gå själv, stoppar nappen i munnen på stora barn och väntar på att barn ska tala om när de är redo att bli blöjfria.

Det eviga småbarnet.

Jag tror att det i stort sett är föräldrarnas behov som styr detta. Inget barn blir lyckligare av att själv avgöra när de är stora nog för att bli äldre.

Vi har konstruerat det eviga småbarnet för det passar oss vuxna.

Det finns många olika invändningar till att inte låta barn växa upp. Att stressa dem kan vara skadligt, de kan få riktigt psykiska men av att sättas på pottan och nappen är helig även om barnens tänder växer på kors och tvärs för barnen är inte redo. Vagnen, ja det är ju så smidigt och varför skulle barnet stressas i att bli större och tvingas att gå själv.

Får det konsekvenser när barnen blir äldre - helt klart...

Eller vad tror du?

I den här bloggen tänker jag ta upp lite av min tro på och om barn och ungdomar.

Jag har stor erfarenhet av föräldraskap på alla möjliga och omöjliga vis. Dessutom har jag arbetat med andras barn under stor del av livet.

Under åren har det genererat en hel del tankar på dagens föräldraskap, dagens barn och ungdomar men även angående morgondagens vuxna.

Jag vill direkt fastställa att allt kommer inte vara helt politiskt korrekt, inte för att jag vill vara en motvalls kärring utan för att jag helt enkelt inte är överens om mycket av dagens situation då det gäller relationen mellan barn och vuxna, barnuppfostran och samhällets syn på den unga människan.