Metrobloggen

Ibland tar orden bara slut, just nu för tillfället här på metrobloggen. Inte så att jag slutat prata och kommunicera; en omöjlighet!
Men orden har flyttat till andra fora, till caféet över en creme, saluhallen tvärsöver silvriga sardiner eller oneliners på facebook.
Just nu läser jag mycket, blandad kompott ur Bellas grovsopor, nyutkommet från svenska pockethyllan och en del bloggar - samma gamla favoriter på listan.
För lite färgsprakande nordafrikansk kultur läs Kalifens hus av Tahir Shah, hans upplevelser av husrenovering och kulturmystik slår livet i medinaland med hästlängder.
Tack alla ni som hängt kvar och delat min medinavardag här på bloggen, vi ses och hörs på andra ställen och våglängder, may the force be with you.

Sitter på Arlanda, minst en timmes försening till medinaland, terminalen ödslig och tom en lördagkväll. Dricker min sista svenska öl på ett tag och lyssar på soft musik i baren. Nånstans i andra änden har resten av resesällskapet bänkat sej framför MATCHEN. Jag gläder mej åt mitt trådlösa internet och har just konstaterat att det står 0-0...Undrar om min transfer väntar in förseningen eller om jag får övernatta på en bänk på flygplatsen därnere. Jaja det lär ju inte vara kallt i alla fall.
På förmiddagen gick det att sitta i solen även i Stockholm och jag njöt av det sista snacket och fikastunden i det härliga höstvädret. Efter tre veckor är huvudet proppfullt av intryck och något som poppar upp hela tiden är alla pappor med barn överallt. Inte bara med barnvagnar utan på badet, vårdcentralen, biblioteket och konsum. Cyklandes eller på skateboard tillsammans med lite större barn, flyger dom fram genom stan. Svårt att tänka sej samma syn i medinaland.

Det håller på att bli höst i medinan, det har blivit svalare på kvällarna neråt 25-27 sådär. Jaja jag vet att det låter varmt, men efter tre månader runt +35 så känns det riktigt uppfriskande. Det åskar och regnar var och varannan dag så jag har gett upp och plockat in dynor och trasmattor från terrassen efter att dom blivit plaskblöta i flera omgångar. Mina grannar kämpar med att få sina pepparfrukter att torka på taken nedanför där dom ligger utspridda på lakan och riskerar att flyta bort i regnskurarna.
Ramadanmånaden är inne på slutspurten med än större inköp av matvaror och nu även kläder och presenter till barnen inför l'Eid. 
I medinan säljer alla kakor, dom ligger staplade i högar, drivor, berg av socker, mjöl, mandel och nötter. Det doftar vanilj, rosor och pistage men framför allt sött, sött. I vanliga fall är jag ett riktigt kakmonster, men det är svårt att hitta rätt i detta överflöd. Det säkraste valet brukar vara dom dyraste sorterna med pinje- eller pistachnötter, men allt är extremt sött och tyvärr bakat på billigt fett så det är inte så frestande. Men i supermarketen har dom extrapris inte bara på dom sliskiga kexen utan även på kaffe....

Dagarna rinner förbi i en stadig, seg lunk. På morgonen slåss stressade, ramadansura bilister om att komma först i dom nya rondellsystemen som poppat upp i alla korsningar, stora som små. Som fotgängare känns det som man riskerar livet varje gång man sätter foten på körbanan för att våga sej över gatan. 
Alla har bråttom överallt, en del till och från jobbet, men dom flesta ska handla mat till kvällens festmåltid. I saluhallen, souken och supermarketen är det proppfullt med sugna och suktande människor. Man riktigt hör snålvattnet rinna i kön vid delikatessdisken. Andra gömmer sej bakom dom överklistrade glasrutorna i smygöppna caféer och hinkar kaffe, slukar bakelser och röker, röker, röker.
Att inte äta eller dricka mellan solens upp- och nedgång är väl en sak, men att avstå från koffein och nikotin är omöjligt för många. Och som sagt det märks på folk, särskilt när dom sitter bakom ratten i en bil.
Hemma på nätet hittar jag några nya pärlor med en gammal darling, Kenneth Branagh som förförde mej med sina Shakespearetolkningar i början av nittiotalet. Först en liten bagatell, en välgjord sextiotalsnostalgitripp. The boat that rocked, om ett gäng DJs på det första piratskeppet som sände popradio utanför Englands kust. Jag drunknar i nostalgiska minnen från min tonårstid i London, musiken, kläderna allt är på pricken. Kenneth parodierar en minister med anala, diktatorstendenser också det på pricken. 'Hittar' även soundtracket på två cd, en underbart urval av soul och pop som är såå sextiotal.
Sugen på mer Kenneth, letar jag upp den brittiska versionen av Wallander, inspelad i Ystad men med engelska skådisar. Första minuterna känns det lite märkligt, som om svt skulle spela in en svensk version av morden i Midsomer med Krister Henriksson som Barnaby, men sen sugs man in i historien. Fastän jag läst Mankells suveränt ruggiga berättelser och sett både Lassgårds och Henrikssons tolkningar av den problemtyngda polismannen, så känns det nytt men välbekant på samma gång.
Historierna är ju så skickligt skrivna så även om jag minns delar, blir jag ändå överraskad hela tiden. Stämningen är mörk, suggestiv och påminner om dom danska polisserierna. Landskapsbilderna är svindlande vackra som sej bör och alla inomhusmiljöer murriga, bruna. Man kan tro att svensk inredning fastnat i en sjuttiotalsloop, orgier i träpaneler och brunblommigt, plus antikt blandat med danska designmöbler hos den skånska överklassen.
Och Kenneths Kurttolkning då, ja han tolkar inte, han är förstås sin egen Wallander, stark, skör och desperat.

Fast i Ramadan i två veckor till. Det var meningen att 'Inchallah Airlines' skulle flyga hem mej till Stockholm på lördag. Men nu får jag och alla andra snällt vänta i två veckor till, flyget är inställt, avgången anullerad. 
Det enda direktflyg som finns för oss som bor här, en gång i veckan, kom igång igen i början av juni efter flera års uppehåll. Det är inte särskilt billigt, men dom andra reguljära flyglinjerna via Paris, Frankfurt etc har ökat ännu mer i pris, så det kändes som ett bra alternativ. Dessutom såg jag verkligen fram emot att få slippa springa i korridorerna på Charles De Gaulle och pressa mej igenom deras ostrukturerade snigelsäkerhetskoll. Jaja, tålamod är en dygd, inchallah kommer jag ändå hem fast två veckor senare.
När jag är på hemväg brukar jag uppdatera mej på både det ena och det andra, så jag gick in och kollade SL om det var nått nytt för hösten. Förutom att det verkar vara ännu ett nytt bolag som tagit över trafiken(?) så gäller min gamla kupongremsa fortfarande. Fast det vore kanske praktiskt att börja använda sms-biljett i stället, eller?
Jovisst, om man har lust att betala mer än trettio procent mer för varje resa inom en zon, dvs hela tunnelbanenätet om jag fattar rätt. Trettio spänn istf  tjugotvå och femtio med remsa, varför skulle jag göra det?
I början på åttiotalet hade jag en pojkvän (som numera undervisar på SL) som lärde mej att åka pendeltåg plus buss från Märsta när jag skulle till Arlanda. Eftersom jag, som dom flesta, inte bor vid Centralen där flygbussarna utgår, så har det funkat jättebra under åren, särskilt när jag bott inom gångavstånd från Södra. Ett miljövänligt, snabbt och billigt alternativ till Arlanda. Så glad jag blev när dom äntligen började bygga Arlandabanan, även om man fortfarande måste krångla sej igenom centralstation för att kliva på. Plus att det är jättebra för alla som inte bor i Stockholm att det äntligen finns en tågstation på Arlanda.
Tyvärr blev snabbtågsalternativet lite väl dyrt för oss som inte är på affärsresa, så jag har bara använt det en gång i början när dom var tvungna att erbjuda rabatter för att dra folk.
Men nu ser jag att om jag betalar en hundring så kan jag få åka pendel hela vägen till Arlanda. Trodde jag. Men nej, för hundra spänn får jag byta till ett nytt pendeltåg mot Uppsala och kliva av vid Arlanda, i stället för att som vanligt gå utanför spärren och kliva på en buss som står där och väntar. Varför skulle jag vilja göra det när det dessutom blir mycket dyrare? 

I dag är ännu en het och fuktig dag i Medinaland, i går kväll hade vi ett praktfullt åskväder med skyfall och vattenfall i medinans alla trappor. Satellitsignalen till teven kapades så jag missade ramadansåpan. Under Ramadan sänder alla inhemska kanaler såpor av varierande ursprung och kvalité, hela dagarna och särskilt efter solnedgången då alla fastande får börja äta och dricka igen. 
Eftersom jag höll på med olika teaterprojekt dom första åren jag bodde här, så känner jag många av dom som brukar vara med i den populära, lokala ramadansåpan. Det är alltid lika kul att se och historierna är ganska moderna och verkligen inte sämre än Rederiet och andra svenska motsvarigheter. Samma ingredienser, kärlek, våld, intriger och svek. 
I år har min vän Habib äntligen en roll där han ser ut som sej själv, han spelar lärare på en konstskola med viss ironi. Tror jag i alla fall, eftersom jag inte förstår så mycket så får jag avläsa kroppspråk och minspel och det räcker ganska långt i det här sammanhanget. Den arabiska skådespelartraditionen bygger inte precis på subtilitet och återhållsamhet i  uttrycket. Intrycket är mer Holly-Bollywoodaction och pilsnerfilm med inslag av stor dramatik och stora känslor.
Men kul är det.
Annars läser jag nu äntligen Shantaram som utspelar sej i Bombay/Mumbais undre värld, en fantastisk (delvis?) verklighetsbaserad berättelse att chockas av, men framför allt älska. Jag sugs in i det myllrande livet och dom otroliga historierna och finner många likheter mellan människorna i Medinaland och den indiska kulturen, både i den lilla byn, slummen och storstan.

Tankarna går i cirklar, loopar, slingor. I hjärnan blir ofta tänkta tankebanor till upptrampade, välbekanta, trygga vägar oavsett om vi egentligen vill tänka just så. Det sorgliga är att det är dom negativa, i värsta fall destruktiva, tankeautostradorna som vi återvänder till, om och om igen. Till slut blir det självuppfyllande profetior som vi tror är vår sanning som skriven i cement. På senare år har det talats mycket kbt som ett sätt att lösa upp såna härvor som ligger bakom många problembeteenden som fobier och panikångest.
Sedan jag var liten har jag varit en typisk, envis 'kan-själv-person', på gott och ont. Oftast är envisheten en stark drivkraft, men våra starka egenskaper har ju alltid en negativ sida som begränsar oss. Men envishet kopplad till problemlösarinstinkt går att applicera inte bara på platta IKEA-paket eller datastrul utan även för att meka lite med negativa tankeloopar och känslohärvor.
I dag läste jag det här i DN som stämde så precis med vad jag funderat över det senaste året. Psykologen Anna Kåver förklarar hur det kommer sej att vi som har alla förutsättningar att vara nöjda med våra liv ändå mår så dåligt. Låter som hennes nya bok är bra motgift till Luther, Jante och alla andra glädjedödare som snurrar runt i våra hjärnrondeller.

Sitter och läser På stan om alla roliga saker man kan göra om man befinner sej i Stockholm en lördag i mitten av augusti, kulturfestival, bondens marknad och förstås Midnattsloppet runt söder på kvällen. Önskar jag kunde teleportera mej dit ett dygn. Här är det varmt och blött, luftfuktigheten är ung. 55% men känns som 95%. Vad man än har på sej och sysslar med så är man sjöblöt. Jag tror jag drack mer än fem liter vatten i går. Visserligen höll jag på med att skura och olja in golv, men jag svettades lika mycket när jag satt och tittade på medan golvplattorna torkade.
Anyway, medan jag läser På stan popar det upp en ruta om en statistisk undersökning. Eftersom jag tror det handlar om det jag läser, alltså nöjesutbudet i Stockholm så börjar jag fylla i. Men det gör det så klart inte, inser jag med en gång, det är bara det gamla vanliga. Dom vill kartlägga mina köpvanor, ni vet: ålder, inkomst, yrke, internetvanor. Sånt kan vara rätt kul att fylla i eftersom dom flesta av mina svar hamnar på: annat. Eller snarare tänker jag - Det har du inte med att göra, huruvida jag planerar att köpa vitvaror inom dom närmaste tre månaderna. 
Men när jag kommer till en av frågorna om internetvanor skrattar jag rakt ut. Vilken hjärntrust har formulerat frågan - Från vart använder du internet just nu? Jag tror dom vill veta var jag och datorn befinner oss, så jag svarar snällt, hemma. 
För några dagar sen gick jag på inrådan av min vän Cleo, in på en dejtingsajt, för att kolla urvalet av lämpliga partners. För en nybörjare som jag är det en fascinerande värld som öppnas. Först långa fomulär som ska fyllas i med alla upptänkliga data om ålder, längd, vikt, etnicitet, utbildning, inkomst, you name it. Då har vi inte ens börjat delen med religion, matvanor, intressen, husdjur, musiksmak etc etc. Därefter ska man göra motsvarande för sin tänkta idealpartner. Får fnissanfall med jämna mellanrum över alla absurda detaljer jag förväntas ha funderat över som oumbärliga i en framtida drömman.
Samtidigt inser jag att många (hur många?) fyller i lite vad som helst, ljuger om sin ålder, drar av tio kilo på vikten, minskar på rökning och alkoholvanor. För mej blev det rätt många 'annat' här också, eftersom dom alternativ jag vill fylla i inte finns. Särskilt när det gäller önskelistan för ev drömkontakt.
När jag till slut fått ihop nåt och mina foton blivit godkända så börjar det trilla in svar och chatförfrågningar. Från män i USA, Marocko, flera europeiska länder och Sverige. Tydligen kan man Fråga chans/flirta, skicka mail, chatta, med eller utan kamera. Det finns säkert fler kontaktmöjligheter som jag inte listat ut än. Genomgående för alla som vill chatta med mej, är att ingen hittills presenterat sej med foto, samtidigt som alla på sajten vill se foton i andras presentationer. 
Om folk, dvs män, är så fega och osäkra att dom inte vill visa sitt fejs så tänker i alla fall inte jag chatta med dom. Att dom dessutom presenterar sej som Ensam i Järfälla eller nåt liknande, ökar inte mitt intresse. 
En kille är mer rakt på - Jag är arton år och söker en äldre kvinna. Vilket i och för sej är uppfriskande efter att jag läst igenom ett hundratal profiler på män i min ålder, med och utan foto. Det alla har gemensamt är att dom utan att blinka söker en partner som är tjugo-trettio år yngre. Ser rader av mansansikten som ser ut att vara tio år äldre än jag, men påstår att dom är tio år yngre. Who are they kidding?
Får mail från en ansiktslös man i Texas (tror jag det var) som undrar om min uppgivna ålder stämmer eller om fotona är gamla. Har god lust att svara bara för att upplysa honom om att den bilden togs i söndags av lilla N nio år, när vi var på stranden. Amerikanska män är kanske inte vana vid kvinnor utan smink och med bakåtstruket, blött hår uppsnott med en penna.
Hur som helst, man får ta det för vad det är, vad det nu kan vara. Samtidigt kan man undra om det bara är en gigantisk sociologisk studie, att någon sitter och registrerar alla uppgifter för att kartlägga människors svagheter och i förlängningen (förstås!) våra framtida köpvanor.

Läser en artikel i DN om censur av internet i Mellanöstern och Nordafrika. Klickar på länkarna för att få mer detaljer om regionen och Medinaland. Hur dum får man vara.....
Jag som är van att hålla mej a jour med satellitteve, BBC, DN, Times med flera utländska tidningar på nätet, glömmer mellan varven att informationen inte är fri och tillgänglig för alla. I vanliga fall har jag inga problem med svenska länkar och kan hitta information den vägen, men så fort det gäller internationella sajter som anses 'farliga' så är det stopp.
Å andra sidan är det lätt att gissa vad kartläggningen av nätcensuren i medinaland gav för resultat eftersom Storebror inte vill att jag ska läsa dom.

Det har firats födelsedagar i helgen i norr som i söder. Dessutom samtidigt eftersom Klara och jag är födda på samma dag, dock inte samma år. I norr var det stort kalas med massor av mat och dryck, levande musik och dans. Efter vad jag har sett på facebook.
Här i söder var firandet lite mer blygsamt men inte mindre mysigt och intensivt. Heldag på stranden med Konsulinnan, Gretchen, Cleo och hennes barn. Eftersom Gretchen och jag är extramostrar till småflickorna så firar vi alltid deras fölsedagar och dom våra. Mycket sol och bad men ännu mer tjejsnack, skratt och flams blev det. Sen hem till Konsulinnans fina hus på en kulle vid havet. På en av hennes många terrasser med magnifik utsikt över olivlundar och hav fick vi hennes hembakade tårta och jag blev uppvaktad med presenter och Happy Birthday sjungen på tre olika språk.
På kvällen ner till den lilla fiskebyn och middag på en liten lokal restaurang. Brick, dvs ägg med potatis och div kryddor och annat inbakade i filodeg och olika starka sallader, hembakat tabonabröd som gett restaurangen dess namn och efteråt mintte förstås.
Kvällens stora evenemang var byns årliga filmfestival som hålls i ett nedlagt olivpresseri, på en innergård omgiven av  gamla stenmurar. Där sitter man i bås som måste varit stora kar som oliverna förvarades i förr. I den ljumma natten under stjärnorna känns urvalet av filmer mindre viktigt än att bara vara där och uppleva stämningen, småungarna som springer runt, tonåringarna som spanar in varann och kaxar sej. 
Den bastanta granntanten som hade bästa platsen uppepå den breda muren och popcornförsäljaren med sin lilla upplysta vagn. Det var inte så lite Fellini över det hela. 
Man är som i en annan värld mitt i världen och omvärlden deltar med grattishälsningar via telefon, sms och facebook.
Vilket härligt födelsedagsfirande, vilken magisk natt.

I morse insåg jag att det var hög tid för avmaskning, dags att låta maskarna, maskorna och kanske maskerna falla.
I varje fall det förstnämnda kändes överhängande när storkissen Selma hade lite linguini sprattlande i rumpan.
Vilket det alltså inte var och inte heller couscous.
Så först till apoteket, sen till Gretchen, tillsammans till järnhandeln, saluhallen och madrassfarbrorn.
Sen banken men dom hade redan stängt så det blev lågprislunch populär, keftechi - stark röra av pepparfrukter med ägg och pommes frites. Inklusive bröd och en-och-en-halv liter vatten gick det hela loss på nästan tjugotvå kronor, för båda alltså.
Så då hade vi råd att ta en kaffe på stranden också, rena lyxen för mindre än nio pix för två direct - ungefär cappucino, inklusive havsutsikt och svala saltfläktar.
Det var meningen att vi skulle träffa Hatte som är här på snabbvisit från Tyskland för att fixa med sitt hus, men han hade nog hamnat i bråk med sin arkitekt, som inte har sett till att renoveringen framskrider. I vilket fall så dök han inte upp. 
Jaja, det finns plus och minus med att bo här, så är det bara.

Solen brakar ner över medinaland och med den följer ett lugn och allmän lojhet. Närmaste grannen som brukar väcka oss på mornarna med värsta trashdisco på högsta volym, ni vet sån där som är bara ett dunkande basbeat med några pålagda syntslingor toppat med en låtsasenglish refräng, har nu en ny variant. Han kör koranrecitationer på samma höga volym, vackert att vakna till ända tills cd-spelaren hakar upp sej och det hela övergår i koran-rap. Tydligen gillar han den varianten för det pågår nästan en timme med diverse påputtningar när det blir för enformigt.
En ny kulturyttring, eller...?
På morgonCNN debatterar man rasism och jag inser hur djupt rasfördomarna fortfarande sitter i det amerikanska medvetandet, vilka djungelgrodor som fortfarande trillar ur vita polismäns munnar i trängda lägen. Nästa nyhet är att man väcker astronauterna med livemusik på länk från U2s senaste turné och att det pågår en hiphopträff i Washington med ungdomar från hela världen, bla Vietnam och Filippinerna där rörelsen växer.
Jag gläder mej åt att en vänlig själ vill dela sin konsertupplevelse i Herning, Danmark med andra rockälskare runt jorden via the wonder of internet. Den musikenergin fyller mina lurar när jag sitter uppe på den övre terrassen där det fläktar lite och plöjer fådda och kvarglömda böcker. 
Efter tusen sidor engelsk magi på 1800-talet så blev det en japan, Haruki Murakami med lite sextiotalsnostalgi och många musikreferenser. 
Sen tryckte jag i mej Unni Drougges förskräckliga historia om en sjuårig destruktiv relation. Nu förstår jag varför jag alltid tyckt hon verkat så onaturlig och skruvad när hon dykt upp i olika debattforum på teve. 
Även om bara hälften av det hon berättar om sitt liv är sant, så skrämmer det mej vad människor är beredda att utstå i sökandet efter 'kärlek' och av rädsla för ensamhet.
Nu väljer jag mellan Shantaram, en tegelsten om en förrymd australiensisk fånge i Bombays undre värld och Blowout, en FBI-thriller, kanske ska jag läsa dom parallellt och jämföra.
Jag gissar att dom undre världarna i Mumbay/Bombay eller Washington är mer lika än olika.

Tack Morgan Alling för ett osentimentalt och självutlämnande sommarprogram. Jag har stått rakt upp och ner i en och en halv timme och bara lyssnat. Jag har ingen relation till honom föutom att jag som alla andra vet vem han är, men jag tyckte verkligen om tonen och musiken i hans program. 
Här i medinan är det bakugnsvarmt och jag ägnar mej åt att sticka halsdukskragar av mångfärgad mohair....pust.
Det är extremt långtråkigt att nysta upp det tunna trassliga garnet och enklast att göra det stående, men framför allt svalast. Jag har bara på mej ett xxxxxl basketlinne, rött Chicago bulls och det fläktar skönt mellan benen. Så fort jag sätter mej, även om det är på en handduk så är den genomblöt efter några minuter.
Samtidigt gassar solen över cyklisterna under näst sista etappen av Tour de France, jag är inte avundsjuk på dom. Kanske lite i morron när dom får cykla in i ett sommarvackert Paris, längs söndagstömda boulevarder, kantade av hundratusentals jublande entusiaster. Men det är vackrare att se på teve med alla inglidningar över välkända monument och parker, se där ett tevetips för en sommarseg söndagseftermiddag.

Dagarna rullar på i medinan, ibland lämnar jag mitt hus för ett litet tag för lite fika plus skvaller med Gretchen, Loffe i närbutiken eller söta M på Sunshine. Annars är medinan lugn och sömnig om dagarna men framåt midnatt brukar det braka loss. Rytmiska trummor och gäll musik från skräniga högtalare ofta från fler håll samtidigt, men olika låtar, det är bröllopssäsongen som pågår. 
Dessutom ligger medinans utomhusteater alldeles intill och dom har börjat sina festivalkvällar nu, högtalaranläggningen är bättre, kvaliten på musiken likaså, om än inte så varierad. I år verkar utbudet vara helt arabiskt, även dom utländska gästerna är från flera grannländer. Möjligen blir det nåt afrikanskt och en flamencokväll, jag får gå dit och kolla. Just nu soundcheckar dom nåt som mullrar ganska bra i bakgrunden.
På teve rullar Tour de France med svindlande vackra bilder av det franska och schweiziska landskapet, rogivande och lite spännande dom sista tio kilometerna när det äntligen brukar hända något. Dom två journalisterna som kommenterar i över tre timmar gör sitt bästa för att piska upp stämningen, tolkar loppet och utvecklar sina teorier om cyklisternas beteenden. Dom gnabbas lite när dom försöker förutsäga resultatet dag för dag, det är ganska underhållande.
Annars lyssnar jag på Sommar när jag kommer ihåg, läser engelska tidningar på nätet, allt från avslöjande reportage från Dubai och Saudiarabien till trädgårdstips och trendig sommarmat. 
Så följer jag Bruce på hans turne genom Europa, via lokala tidningar, webbradio och tuben. Klart bekvämare än att trängas i spöregn eller stekande sol. Igår var han i Rom och på slutet av konserten deltog hans mamma och moster som har italienskt ursprung. Eftersom mannen fyller sextio i september så kan man gissa damernas ålder. Dom två söta vithåriga tanterna rockade loss på scenen på den stora olympiastadion utan att skämmas. 
Så ska jag också bli, fast det vet ni ju redan.

Varmt och segt i medinan, jag har lyckats bli förkyld och känner mej extra värmemosig och lagom snurrig i huvudet. Gick ut och handlade till mej och katterna så slipper jag tänka på det i några dagar och kan kliva in i min bok och dess mer än tusen sidor. En magisk bok som mina kanadensiska vänner lämnat kvar, Jonathan Strange and Mr Norrell, den handlar som sagt om magi i England i början av artonhundratalet. Får återkomma när jag kommit in i den.
Kliver in i andra världar via en serie dokumentärer som dyker upp på arteteve när man minst anar det. Härom kvällen var det In bed with Madonna som jag inte sett förut. Vilken smart och fräck brud, vilken läskig värld, skönt att slippa vara kändis är mina känslor efter att ha sett den. 
Dagen efter är det en lysande liten dokumentärfilm om två unga kvinnor som lever i två olika världar bara några kvarter ifrån varann. Två världar som aldrig möts och framför allt inte vill mötas därför att fördomar och hat sitter så djupt. Nej det var inte en skildring från mellanöstern eller ex-Jugoslavien utan den beskriver vardagen i Belfast, här och nu.
Belfast Girls heter den och när jag försöker sortera intrycken medan eftertexterna rullar så ser jag att det är en svenska som regisserat, Malin Andersson, det är helt enkelt en svensk produktion. Se den på nån intelligent tevekanal nära dej.
Samtidigt som jag skriver lyssnar jag på Sara Paborn i Sommar, hon bjuder in mej att dela hennes värld ett tag och säger kloka saker som går rakt in i mej. Hennes mod att öppna sej och sätt att prata om sitt skrivande gör mej nyfiken på hennes debutbok. Just nu säjer hon just det jag tänker om att kliva in i andras världar via böcker....

Lyssnar just på Sommar med Roger Wallis en gammal musikräv som varit med och skapa pophistoria. Du som är intresserad av debatten om fildelning eller om du inte är det och bara en vanlig kulturkonsument, lyssna, lyssna, lyssna.
Han ger en bra och initierad bild av vad antipirathysterin handlar om. Visste du att om man får betala tio kronor för att "lagligt" ladda ner en låt på nätet, så får upphovsmannen TRETTIO ÖRE, mindre än vad kreditkortsbolaget som genomför transaktionen tar i ersättning. Resten fördelas som alltid mellan alla andra mellanhänder som säger sej slåss för artisternas upphovsrätt. 
Musikindustrin och filmindustrin har alltid fungerat så, förläggarbranschen likaså. So what else is new?

Rosa Parks, Bessie Smith, Mahalia Jackson, Harry Belafonte, Sidney Poitier, Martin Luther King, Ella Fitzgerald, Louis Armstrong, Sammy Davis Jr, Golden Gate Quartet, Delta Rythm Boys, Otis Redding, Marvin Gaye, The Four tops, James Brown, Floyd Paterson, Civil rights movement, Svarta panterrörelsen, Bill Cosby, Amadu Jarr, Miriam Makeba, The Supremes, Stevie Wonder, Quincy Jones, Bob Marley, Jimi Hendrix, Cyndee Peters, Clarence Clemons, tom Madonna med sin svarta Jesus, en handfull kända personer som, plus sist och allra mest, Nelson Mandela, har påverkat min och världens syn på våra fördomar om hudfärg som en specifik egenskap.
Dom banade väg för Oprah och Obama, långt mer än någonsin the King of Pop, även om alla medier idag tycks ha glömt det.
Rest in peace, Michael.

Ligger utslängd i min soffa, äter hemfryst yoghurt och tittar på min lilla äng. Vill tro att den är min men katterna vet att den är deras och gräver upp eller lägger sej på dom växter dom gillar, eller inte gillar vad vet jag. Så på vissa ställen har jag puttat ner pinnar, ståltråd och annat för att försöka stoppa att dom tar över helt. Men dom gillar att sova under pelargonbuskarna som nu är över en meter och tävlar med stockrosorna som snart har blommat ut.
Hela veckan har jag målat uppe på övre terrassen där det fläktar skönt fast solen brakar på och svetten rinner ner i ögonen. I öronen varvar jag Bruce med lite italienska radiostationer och kliver in andra världar medan jag förändrar min. 
Tankarna går och surfar runt på egen hand under det monotona strykandet i det starka solljuset och musiken och orden drar iväg med mej till andra somrar i städer och länder långt bort. Musiken har fått mej att resa och alltid funnits med som soundtrack på tåg och bussar, så låtar och album fungerar som en dagbok, det är bara att lyssna så trillar minnena över mej. Människor jag trodde jag glömt och märkliga upplevelser vi delade.
Tänker att det är fyrtiofem år sen jag var på min första popkonsert och upptäckte livemusiken som sen har gått som en röd tråd genom mitt liv och fortfarande kan ge mej en sån otrolig lyckokänsla även genom mina små hörlurar.
Färgprov från terrassen kommer när jag målat klart.

Dom senaste dagarna har jag och världen fått veta mycket mer än vad vi önskar oss om en superpopstjärnas tragiska liv. Via live tv-sändningar i vanligtvis seriösa nyhetskanaler får vi dom senaste spekulationerna och konspirationsteorier om dödsorsaker och misstänkta. På CNN konstaterar en brittisk reporter att hela legenden om stjärnans extraordinära liv och nu hans död " is Hollywood at its most Hollywood", pappan promotar skivor och allehanda kändisar och inte-lika-kändisar inom industrin hakar på och uttalar sej om sina relationer till pojkmannen.
Samtidigt ger samma nyhetskanaler en seriös och skakande inblick i protesternas Iran, visserligen fick rapporteringen kliva tillbaka något under det första dygnet när tragedin slog till i Hollywood.
På nätet sprids information med blixtens hastighet, fakta, rykten, sanningar och lögner. Det är lätt att känna sej manipulerad och övermätt, men å så beroendeframkallande. Jag rensar huvudet med sommarprogram och liveradio från en mycket levande rocklegends europaturne. Nu senast en tung London Calling från Hyde Park i går kväll, en påminnelse om hur mycket olika musik som skapades på åttiotalet och som fortfarande känns fräsch och levande.
( finns på youtube bruce springsteen hyde park, går inte att länka här i medinaland)

Lyssnar på Sommar med Helena von Zweigbergk, klistrad vid datorn med hörlurar. Hon pratar om musik och hur det kommer sej att vi blir så påverkade. Om du är musikknarkare som hon och jag så känner du igen dej - lyssna och gläds.
Det enda som kliver rakt in i mitt undermedvetna på samma sätt som musik är färger. Och precis som det måste till ett antal toner som blandas på ett visst sätt i en melodi så är det fält eller fragment av färg som ger mej en viss upplevelse.
Den är väl därför jag är så galen i ränder, patchwork och mosaik. Läser i en av mina engelska tidningar om ett jubilerande designpar eller numer en hel familjebusiness.
Deras kläder väckte färgglädjen i mej liksom Marimekko och all annan färgexplosion som poppade upp när jag växte upp.
Jag blev så glad när Klara var här och gick igång på mina trasmattor i korgstolarna, som är motsatsen till god-smak-vitt och beige. Fast blommor, grönsaker, glass och godis lockar på samma sätt med sina färgkaskader och löften om smaksensationer, så har det aldrig riktigt ansetts som god smak att blanda för många färger.
Kanske för att det ligger för nära folkkulturen med sina naiva former och prunkande färgglädje som i alla tider skrämt det finkulturella samhället.

Jag har levt med Håkan Nesser dom senaste dagarna - you wish! Nej, men jag har levt i hans speciella värld tills i går kväll och håller sakta på att återhämta mej. Varje gång jag är hemma passar jag på att plocka åt mej lite böcker, tiokronors på Små smulor och lite lyxiga nya pocket. Bella brukar också kånka med sej varje gång, många fyndade i hennes grovsoprum så urvalet blir brett.
Bland alla skrytbutiker på nya Arlanda finns faktiskt två av mina favoriter, Designtorget och Pocketshop. Den senare har alltid erbjudanden om rabatt om man köper tre böcker, så jag passar på att maxa handbagaget. Spriten orkar jag inte kånka i dom långa korridorerna vid mellanlandningen och allt godis är typ dubbla priset mot ICA eller Konsum, fattar inte varför dom kallar det taxfree.
Som tur är har Konsulinnan lite fådd nubbe till i morron som passar bra till Klaras medhavda lax och sill. Så det blir i alla fall ett minimidsommarfirande i år, kommer inte ihåg när jag firade sist.
Nesser nummer två sparar jag lite på, varvar med lite gott och blandat från smulorna.

Craftivism i DN idag, kolla dom olika länkarna och bli inspirerad.

I medinan är det varmt till skillnad från Stockholm och poolen i det översvämmade hörnrummet har nästan torkat upp. I taket är det vackra vattrade fläckar som jag tänker färga in lite fint.
Den dränkta dubbelmadrassen har legat fyra dagar i den stekande solen och börjar verka normal igen. Kuddar, filtar, trasmatta och diverse överdrag och tyger är nu tvättade och ser också ok ut. Men vänskapen och förtroendet för Frasse som vaktade huset och struntat blankt i att ringa rörmokaren, den vänskapen känns rätt körd. Jag har ingen lust alls att återuppta den, så sviken känner jag mej.
Grannen fortsätter att ställa sina soppåsar med plastblöjor framför min port, stockrosorna växer som raketer och kissarna är nöjda att ha mej hemma igen. Pojkarna i fiskhallen också. Gretchen stressar på med bygget, Klara fixar sin terrass och Habib har fått upp halva övervåningen nu.
Jag har gjort två taklampor till rosa salongen.

Återhämtning, vila av sluthoppade knän och ömma fötter. Mycket eftertanke och soulsearching, vad har jag gjort med mitt liv sen sist, när upplevde jag senast något så starkt som den stora gemensamma konsertkänslan.
Långa, djupa samtal med bästa tjejgänget i går kväll, tack alla ni underbara!
För er som inte var där den här gången och för er som var det, njut.