Metrobloggen

Jennys sTyster som skriver detta inlägget.

Jenny somnade in den 22 december efter, som ni läst, sin kamp mot cancern.

Vi kommer låta denna blogg vara öppen. Dels för familjen, alla vänner, alla ni som följt henne och alla ni som själva kämpar mot cancer. Jag själv tror och känner att det kan vara skönt att läsa Jennys ord, hennes alldeles egna ord och för en stund få minnas henne och hur hon tänkte.

Sov sött nu lilla hjärtat!

Fan vad fort det gick, den där varma röd-gul-orangea hösten bara försvann och kvar är grått. Grått ute och grått inne.

Jag behöver väl i och för sig inte berätta för er vad det är för väder, det vet ni nog minst lika bra som jag, annars finns det sånna som är mer kvalificerade som jag berätta det.

Typ pensionärer och andra liksom old people. De älskar att kolla på vädret på nyheterna, det är viktigare än allt annat, det är en dödssynd att prata när mormor kollar vädret. Dessutom brukar dom kolla på vädret på flera olika kanaler, för att jämföra och verkligen vara säkra. Och det tragiska; de får antagligen inte gå ut dagen efter ändå, eller kan inte.

Det var inte alls det här jag tänkt blogga om när jag började, eller, jag hade inte tänkt ut något särskilt alls så det blev spontanblogg idag.

Egentligen sitter jag och funderar över varför mobilerna här ute fått fnatt och inte funkar längre, jag kan inte få tag på E eller F och de är inte online. Kanske blir jag tvungen att ringa från en vanlig telefon, skrämmande tanke...

Ja det var längesen jag skrev här, det är nästan så att jag glömt hur man gör och jag räknar nästan med att ha skrämt bort de få läsare jag hade.

Faktum är att jag verkar ha glömt många saker. Det känns som om den senaste månaden varat i en livstid och att jag åldrats, äntligen växt ikapp min kropp kanske.

Och jag är trött. Jag är trött på likadana dagar med likadana människor med olika ansikten. Jag orkar inte engagera mig och då antar jag att man glömmer hur man gör.

Oavsett så bloggar jag igen i alla fall.

Jag spelar Sims 3 och sover, mest hela tiden. Klart, läser lite och blänger på tv också (Just nu Beverly Hills 90210). Dagarna och nätterna flyter ihop, vilken tid det är på dygnet eller vilken dag det är har inte så stor betydelse. Jag har skaffat mig en sån där kalender, en sån där lite större där varje dag är en hel sida, där försöker jag skriva upp allt som händer och allt som ska hända så att jag ska ha koll, när jag inte längre kan skilja på lördag och onsdag så ska kalandern kunna hjälpa mig.

Det är höst nu, eller hösten är på väg. Jag känner det på lukten, i vinden, haha vad pretto det här låter, usch nästan så jag funderar på att inte skriva det alls. Men det jag ville komma till var att jag gillar hösten, i alla fall början av hösten. När solen fortfarande värmer lite och löven ändrar färg och vi med dem, dvs att vi får klä oss i de där snygga höstiga färgerna, orange, lila, vinröd, mossgrönt, senapsgult. För att inte tala om alla sköna stickade mössor, halsdukar och stora mysiga tröjor.

Höstigt för ett år sen.

Därmot hatar jag fortfarande vintern, den långa kalla, mörka, blöta äckliga vintern. Det hade kunnat få vara lite höst fram till december ungefär sen vinter fram till nyår och sen vår från och med januari.

Ikväll ska jag vara duktig och inte spela Sims, lite tv-spel har jag dock fått då jag och syrran körde några rundor sing star förut. Fy fan vad illa det låter, fortfarande.

I

Det blev ju naturligtvis kläder också, jeans, tishor och underkläder.

Usch vad dumt det är att köpa böcker när man redan läser en, håller på med Haruki Murakamis Fågeln som vrider upp världen nu. Den är bra, sådär

Yeees...let do. Natti.

Har ni hört om Sunda Croonquist? En amerikansk komiker (med svensk far, därav namnet). Hon är inte jättekänd i Sverige, men eftersom att jag är stand-up-junkie så känner jag till henne.

Hon är ganska rolig, hon, liksom alla komiker sen antiken skämtar om sin svärmor. I det här fallet är hon själv svart och gift in i en judisk familj vilket naturligtvis leder till en del kulturkrockar som man kan skämta om. Hur mycket som är sant eller överdrivet känner ju inte jag till, men hon har skämtat på det här viset i femton år och det har tydligen varit ok, enda tills familjens kontaktuppgiter fanns på nätet och Sunda blir nu stämd av sin svärmor...

...och just det, hennes man, som är advokat försvarar henne. Det är en hanukkafest man inte vill bli bjuden på va?

Men jag tycker hon är rätt rolig... här är ett lite äldre klipp, med svärmorsskämt.

Sist skrev jag ju att det var livsfarligt att sätta sig i soffan, pga risken att bli kvar där. Men det finns något som är ännu livsfarligare - Sims! I mitt fall Sims 3, men sätter man sig med tvåan så är det ju nästan lika svårt att sluta.

Det borde finnas en spärr på det som gör att man inte kan börja spela efter klockan tio, för det är helt omöjligt att bara spela "en liten stund" eller "nån timma". För det finns ju ingen början och inget slut och inget logiskt ställe att pausa på, det bara fortsätter, tills gubbarna kanske dör, eller blir tråkiga eller det blir för svårt. Precis som i verkliga livet då...

Förutom att här kan du börja om, din själ reinkarniseras (är det ens ett ord?) i en annan karaktär och allt börjar från början igen.

Det finns väl i och för sig dom som påstår att det går till ungefär så i verkligheten också, alltså att vi återföds och lever flera liv. Själv vet jag inte vad jag ska tro. Jag menar, jag vet inte. Och eftersom att jag inte vet så kan jag inte säga att jag tror på ett visst sätt, på himmel och helvete eller flera liv eller nirvana därför att jag vet inte.

Jag har så svårt för när folk tror så starkt att de är övertygade om att just derar tro är den sanna. Hör de liksom inte själva hur dumt det låter? Det heter ju tro, alltså man tror att det är på ett visst sätt, man vet inte, hur kan man då ge sig ut i krig och kämpa för sin övertygelse när man redan egentligen har erkänt att man inte vet, man bara tror...

Nu blev det väldigt flummigt igen, ett inlägg som skulle bli kort och bara handla om att jag spelat Sims hela natten och kommer vara jävligt trött imorgon...

I övrigt så är jag i Helsingborg några dagar, redan så trött att jag raderade ett styckte, tummen blöder och min kropp bråkar som vanligt.

Det finns dessutom en mobil nu så om man vill nå mig är detta möjligt, tyvärr saknar jag några telefonnummer, typ de jag fått de senaste två åren.

Jösses, nu somnar jag typ i vartannat ord, dags att sluta skriva då...

Måste bara säga förlåt till Fiffi för jag helt "glömt" hennes födelsedag, trots att jag tänkt på den och till och med drömt om den. Så grattis Fiffi! Jag ringer när jag har ett stycke privatliv.

Satte mig i soffan nu. Det är verkligen livsfarligt. Dels för att jag sov kasst i natt och somnade i morse någon gång och sov till halv fyra.

Egentligen skulle det ju varit party idag men för en gångs skull så var det inte jag som ställde in. Tråkigt i alla fall, hade varit kul att se David innan han flyttade iväg.

Men som sagt, livsfarligt med soffan, dels för att den är så mjuk och skön att man gärna somnar och sover en stund. Livsfarligt för att min styrka i både ben och armar varierar väldigt, så det är inte säkert att jag kommer upp i rullstolen igen, och jag är ensam hemma.

Men jag passar på att njuta lite av min ensamhet.

Det är i och för sig lite läskigt när min katt försöker ta sig in och rycker i dörrhandtaget till ytterdörren, ibland glömmer jag att det är katten tror att någon försöker ta sig in...

Allt känns bara jävligt förvirrat just nu. Eller bakofram eller fel och jag vet inte var jag har mig själv i allt det där och därför vet jag inte heller var jag har någon annan. Särskilt inte de som står närmast.

Kanske är det jag som bara fuckar upp allting. Man borde kanske låta vissa saker vara, bara flyta med och hoppas att min tid kommer. Jag vet inte, som sagt, förvirrat.

Inte blir det bättre av att blogga om det heller, eftersom att jag egentligen inte berättar vad det handlar om, för det skulle bli alldeles för långt och snurrigt.

Men vad som är positivt är att klockan är nästan halv två och jag är vaken, utan några krampkänningar. Jag har haft krampattacker nästan varje kväll det senaste och det är för jävligt att inte veta vad det beror på, hur mycket som är fysiskt och hur mycket som är psykiskt.

Hursomhelst ska det bli skönt att somna utan narkosmedel i kroppen, det är alltid något.

Först och främst: Pizza är äckligt.

Men kiss i håret, detär ännu äckligare.

Nu ska jag chilla med glass och Entourage. Bye now.

Idag har jag, pappa och Anders kollat på Wolverine. Jag har ätit glass och sovit. Nu ligger jag i sängen igen.

När jag gick upp imorse (lunch-ish-tid) tänkte jag att jag måste gå upp någon gång så att det snart kan bli dags att gå och lägga sig igen.

Jag gick ju i och för sig direkt till soffan och satte mig, för att en stund senare lägga mig igen. Sova och vakna vid middagen, sen se Wolverine och sen vara tillbaka här.

Så sånt är det.

(Usch jag hatar verkligen när gamlingar säger så sånt är det, det är en sån där onödig extra grej som man slänger när man inte riktigt vet vad man ska säga, precis som vi ungdomar säger liksom och typ, men det är det ok att klaga på tydligen. Finns fler sådana "gamlinguttryck jag hatar, men skriver mer om dem en annan gång.)

Jag är alltså ganska mör just nu. Och jag tror inte att det bara är fysiskt. Visst fan bryts min kropp ner både av min sjukdom och av all skit jag stoppar i mig, men jag tror att mycket av tröttheten ligger djupare än så, jag vet att det finns en jävla massa ångest som jag proppar längre och längre in och istället för att deala så sover jag. Det är knappast något nytt, nästan alla gör så. Men jag jobbar på det.

Det finns typ ingenting jag är bra på. Jag kan i princip ingenting. Förutom att spendera pengar. Tyvärr är inte det någon direkt kunskap, det är lite mer som själva motsatsen till en kunskap, som en anti-kunskap skulle man kunna säga...

Hursomhelst, det var inte dit jag ville komma. Egentligen ville jag bara säga att jag gjort av med en jävla massa pengar idag, mycket reakläder, hår och smink. Det känns ju på något sätt mycket bättre att köpa en massa billiga saker, det känns inte som att man spenderar så mycket då, inte förrän man kommer hem och kollar på kvittona.

Men men, skitsamma, dead men don't wear plaid... och så vidare och sådär liksom.

Jag köpte en hatt, en som jag tror att jag kommer använda till och med!

Före

Ibland undrar jag var i hjärnan min hjärntumör sitter. Jag menar, vilket kommer bli påverkat först? Talet? Smaken? Lukten? Synen? Allt det här har försämrats eller i alla fall påverkats det senaste.

Och så är det huvudvärken.

Och galenskapen.

Men tydligen så har jag ingen hjärntumör, vad jag har lärt mig av din cancertyp så sätter den sig inte hjärnan. Så sa han, doktorn. Doktorerna litar på sin statestik och sina böcker och all fakta.

Din cancertyp kommer inte tillbaka i ryggen, det är dina muskler det är fel på. Så sa en annan läkare, ett år senare lades jag in för operation.

Din cancer kan inte ha kommit tillbaka redan, det måste vara pga operationen som din fot domnar. Det sa en tredje läkare, några veckor senare var högerfoten helt förlamad, och jag påbörjade en cellgiftsbehandling mot mitt återfall.

Jag kan ge er fler exempel, fler läkare och det handlar inte om att jag vill att ni ska tycka synd om mig. Men varje dag känner jag hur tumörerna växer och förökar sig.

Och jag försöker dela upp min kropp, se varje kroppsdel, varje tumör eller biverkning som en enskild sjukdom eller ett enskilt fall. En sak i taget, ta hand om en blödande tumör i ljumsken före du känner över skalpen efter nya små kulor.

För om jag lägger ihop pusslet, ser det som en helhet och inser hur sjuk jag är. Lägger ihop alla bitar som sticker ut ur mig och slangar som går in och andra som kommer ut... Då bara det rasar mot mig, som om alla tankar går i tvåhundratrettio mot mig och när vi krockar så blir det bara kolsvart och jag kan inte längre se klart och klumpen i halsen växer och det blir svårare att andas...

...så därför ser jag åt en sak i taget. Låter bli helheten. Men just nu är det hjärnan som skrämmer mig mest. Vad jag har lärt mig av din cancertyp... Ursäkta mig doktorn, vad du kan om min sjukdom det får plats på baksidan av servett, no hard feelings, men den här sjukdomen är oförutsägbar, oregelbunden och jävligt otrevlig.

Ibland är jag glad över mitt lilla mobila bredband. Det går inte fort men det är i alla fall något att roa sig med när åskan går och det vanliga modemet är utdraget.

Oj då, nu gick visst strömmen också, tvn och lamporna dog.

Men jag har batteri i ca en timme till på datorn, så jag kan roa mig lite i alla fall.

Nu kom strömmen tillbaka i alla fall. Kollar lite på Madicken i brist på annat, ganska underhållande.

I övrigt är jag lite rastlös. Saknar min mobil och hade behövt köpa en ny. Känner hur det kliar lite i mig också, hade velat vara i staden, ta en fika, en runda på bibblan och ja, skaffa nya telefon. Och..ja banken också.

Hmm en sån här kanske...

Hmm ja. Rastlöst är det ja.

Väljer just nu att se min tillvaro som mobilfri. Just nu har min mobil lagt av helt, eller i alla fall batteriet. Först trodde jag att det var laddaren som dött, tillsist efter alla lagningar och katternas mordförsök på den.

Men mobilen startar inte med någon annan laddare heller. Och kortet som är ett trekort med bindningstid kvar passar inte i nån annan telefon. Som bäst fick vi in den i en lite äldre nokia och då kunde jag i alla fall få fram min telefonbok så att jag kan ha den att ta fram nummer med och ringa till andra telefoner. Men någon nät hittar den inte, såklart.

Good bye my friend...

Fast jag måste erkänna att jag är lite lycklig, nu har jag ju möjlighet att få en ny telefon. Det är ju egentligen bindningstid nu på ett halvår till och de påstod att jag inte kunde få någon ny telefon förrän den tog slut. Men jag vägrar köpa ett nytt battri för massa pengar, då köper jag hellre en ny telefon så får de fixa det. Så yey (hoppas jag).

I övrigt så blev jag lite förtvivlad när jag läste i Svenska Dagbladet om ännu ett fall där en tonåring slagit ihjäl en annan. Femte "allvarliga" fallet den här sommaren där en tonåringar och barn varit inblandade. Det kan finnas fler som inte jag känner till dock.

Men vi har ju Therese Johansson Rojo, 15 år som blev ihjälslagen av "16åringen".

Fallet här i Trollhättan där "18åringen" försökte slå ihjäl en åttaårig flicka, lyckligtvis överlevde hon, men det var troligtvis förövarens baktanke att hon inte skulle göra det.

I Borås hade en annan 18åring ihjäl en 17årig flicka i fredags och anhölls igår.

Och även igår, i Skåne häktades även "anhörig" för ett mord på en 19årig flicka/kvinna.

Även natten till igår blev en 15årig flicka helt oprovocerat attackerad av en förklädd man som knivhögg henne flera gånger i buk och lungor, även det rubriseras som mordförfök. Mannen angav sig själv.

Nu stängs modemet av här pga av åska. Men ville bara säga att alla vet om de här sakerna, men när de ställs upp så här mot varandra så ser det inte bra ut, inte alls bra ut. Märkligt att allt som oftast går mina tankar till förövarnas familj, jag menar "16åringen", som alla ser som ett monster är någons son, någon mamma och pappa sitter där ute och vet inte hur de ska må dåligt, hur ska de sörja liksom? Nä jag vet inte, usch usch usch typ, vill inte tänka på det egentligen.

Men i mitt liv kommer dagen mest gå ut på att hitta en ny telefon, blunda för verkligheten och väldigt snart äta frukost, I am starving.

När jag ändå är vaken passar jag på att lägga in lite bilder från veckan...

Sådär, tyckte det var på tiden att jag gjorde lite modeblogg av det hela. Man vill ju täcka in heela läsarskalan.

Det är måndag nu. Eller, det har varit det i några timmar. Men egentligen är det ju natt och jag kan inte sova, jag ligger och vrider och vänder mig och försöker låta bli att tänka på att sängen är obekväm och att den i dag känns extra mycket som att ligga på ett gäng stålrör. Jag försöker att inte låtsas om att det sticker och svider i mina solbrända fötter (trots att jag inte borde känna fötterna alls!)

Ligger lite och tänker på veckan som varit, kan inte riktigt förstå att det gått en vecka sen det var måndag sist, det känns som årets längsta vecka. Det verkar som det hänt så mycket sen dess, trots att jag knappt lämnat gården. Men så klart, det har ju med mina märkliga biverkningar att göra.

Biverkning nummer två dök upp i måndags. Först trodde jag helt enkelt att föräldrarna fått för sig att laga något jätteäckligt till middag för fram på kvällen började jag känna en vidrig stank. När sen middagen dukades fram smakade det precis lika illa som det luktade. Men efter ett tag insåg jag att allt smakade och luktade likadant.

Biverkning nummer ett förresten, den dök ju upp redan veckan innan, i Helsingborg. Det bestod i plötsliga krampanfall där kroppen plötslig stelnar och jag inte kan andas, bara skakas och svettas. Det är något som jag känt av tidigare, när min pump slutade fungera, men nu kom de trots att jag inte hade ont.

Hursomhelst så gick ju första halvan av veckan åt att reda i de här problemen, hela tisdagen var förresten borta, de fick komma med lugnande en gång vid lunchtid och en gång på natten, så jag var kanske vaken fyra timmar allt som allt.

Fram på onsdagkvällen började det bli bättre, vi började nedtrappningen av läkemedel som orsakade en biverkan och tog helt bort ett annat piller. Problemet var bara att det ena pillret tog bort biverkningen från det andra, men startade en egen biverkning.

Men blää! Jag är trött på att tänka på det. Där någonstans mitt i allt blev det värmebölja, vi var en hel dag och natt på kusten och sen åt vi kräftor på fredagen som kan ha varit årets varmaste dag och jag fick tillsist lämna värmen och sätta mig i ett mörkt svalt hörn med alla persienner nerdragna

På lördagen blev jag utbjuden på date av Fredrik och Elin som wined me and dined me all nite long. Fick även hänga med Ulrik och en ny trevlig bekantskap. Redan då kändes det som jag var eoner från den jag varit i början av veckan. Fast framför allt kändes det som jag var väldigt långt från mitt gamla jag, att vara inne i staden kändes skitläskigt och jag tror jag behöver lite miljöträning typ en gång i veckan så att jag vänjer mig vid att va ute bland folk igen och med rullstolen. Jag är absolut 0% bekväm med att sitta i rullstol, jag känner mig som ett litet barn. Dels för att man blir hälften så lång som alla andra och dels för att jag måste ha hjälp för att ta mig fram.

Och sen blev det söndag, en dag som började rätt segt eftersom att jag kom hem relativt sent natten innan och kom i säng ännu senare. Så dagen var seg först i soffan på altanen och sen i soffan i vardagsrummet och sen gick och la mig. Och nu är jag tillbaka där jag började. Dvs att jag vrider och vänder mig och inte kan slappna av och somna. Fötterna svider fortfarande trots att det var flera dagar sen jag brände mig. Dagar som känns som veckor.

that's me

Katten och jag, utslagna på soffan. Tänk om man hade fått va katt istället.

Alltså, jag vet att man inte ska klaga på värmen, jag brukar heller inte göra det utan älskar värmen. Problemet är bara att i det här jävla landet är vi inte vana vid den och när det slår till så här plötsligt så blir vi ju helt utslagna. I alla fall jag. Just nu ligger jag uthälld i soffan på altanen.

Tänker att man egentligen borde ringa vänner, samla ihop nåt inför helgen, åka att bada, grilla, dricka öl? Påminna om att jag finns.

Men samtidigt känner jag egentligen mest för att vara själv just nu. Kust-turen igår uttömde kanske min umgängeskvot för den här veckan?

Däremot ska jag göra lite förberedelser för nästa Skåneresa, som blir så snart som om tre veckor, det finns kanske någon som vill leka med mig där nere?

Gud! jag rinner bort här ute, känns seriöst som mina hjärnceller rinner med ut, känner mig seg och puckad, det är ju i och för sig inget ovanligt.

Förresten så har jag blivit solbränd på foten, det är det enda jävla stället solen lyckats träffa på, grattis liksom.

Usch jag har inte alls motivation till att blogga. Är väl därför jag inte gjort det på flera dagar kanske. Det och att det varit en helflummig vecka, präglad av märkliga biverkningar. Vid flera tillfällen har jag fått lugnande, i så starka doser att jag nästan varit sövd. 

Nu är det i alla fall så snurrigt att läkaren och en sjuksköterska kommer på hembesök hit imorgon för att kanske kunna reda ut vad som bildar biverkningar och vilka tabletter jag kan ta bort och så vidare.

Men som sagt, jag har varit helt flummig den här veckan, ingen koll på något, blandat ihop dagar och knappt varit mänsklig.

Idag har dock varit en ganska bra dag, har varit ute på kusten med pappa, a och s. Vi var på Smögenbryggan och åt skaldjur, i Hamburgersund och åt glass, och någon annanstans och köpte med oss kräftor hem, så just nu kokas det kräftor i köket. Det är lite nasty att koka kräftor, eftersom att de är levandenär man får dem och framförallt levande när man stoppar ner dem i det kokande vattnet.

Nu kommer jag snart somna framför datorn, kan hända att jag vaknar när huvudet  slår i tangentbordet men det känns dumt att chansa.

Men jag lovar att försöka skriva oftare, i alla fall en gång om dagen, det inte för mycket begärt  tycker jag.

Nu är jag som sagt hemma från Helsingborg. Veckan där gick klart fortare än vad jag räknat med, Nu gjorde jag i och för sig mycket mer än vad jag gör här hemma, veckorna hemma spenderades i princip i soffan.

I Helsingborg blev det shopping, bio och Danmark.Lite jobbigt var det dock att inte ha något eget sovrum att kunna gå in i, men det var ändå okej i en vecka, men en längre tid hade varit jobbigt tror jag.

Nu är jag i Göteborg, ska till min läkare nu. Det regnar. Kul med mobilt bredband i alla fall.

Jag förstår inte hur folk fungerar. Jag ser på "Coming out storys", tv4 fakta visar alla åtta avsnitt av en dokumentärserie om homos som kommer ut för nära och kära idag.

De flesta verkar ta det ganska bra, men det är ändå i USA och vissa är ju helt störda. En kille berättar för sin cancersjuka syster att han är bög, han har vetat om det sen han var 13-14 år men inte vågat berätta för att familjen var väldigt troende och blablabla. Nu är föräldrarna döda och systern är den enda han har kvar och bägge påstår att de står varanda så himla nära.

När han berättar så slutar hon typ prata med honom, hon är orolig för att han ska hamna i helvetet medans hon blir sjukare och sjukare. Så medans hon är allvarligt sjuk i cancer, döende till och med, och går igenom en tuff cellgiftsbehandling, när hon verkligen behöver sin familj så väljer hon att bryta kontakten med sin bror för att han är bög!

Jag är hemma från Helsingborg nu förresten, skriver mer om det senare... håller på att pilla med bilder därifrån nu.