Metrobloggen

Lillesonen har växt över den magiska gränsen 170 cl vilket gör att nu måste det handlas byxor i en annan liga - längd och bredd!

Eftersom jag själv aldrig köper långbyxor till mig så har jag noll koll på storlekar, särskilt när det gäller jeans.

Vi drog ner till stan iallafall och testade först Dressman men de byxor han fick prova var för smala och för långa. Han var "mittemellan" ansåg butiksbiträdet. Hon tipsade om Carlings men vi kom aldrig så långt. Mitt emot Dressman fanns det en annan, liten affär där det hängde en skyltÄ i taket. "Alla jeans 199 kr!"

In och prova! Började på storlek 30 och slutade på storlek 32-33.

När killen som hjälpte oss att hitta rätt storlek insåg att min son bara var elva år så sa han inte bara en gång utan flera gånger, både till mig och till min son att han MÅSTE bli basketbollspelare!

Har jag hört det förut? Definitivt och lillesonen får alltid kommentarer om hans längd och storlek.

Va? Är han inte äldre! Oj, vad lång han är! Hur lång kommer inte han bli innan han vuxit färdigt och man ser hur de försöker föreställa sig någon form av jättemänniska om några år.

Min son spelar inte basket. Han vill inte spela basket. Han spelar handboll och tycker det är kul. Det har ju folk också åsikter om.

Va? Spelar han handboll men...han borde ju spela basket!

Hur skulle det se ut om vi valde våra yrken utifrån vår kroppsform!

Ah, jo, det finns ju folk som gör det - modeller måste ju ha en speciell kroppsform för att få jobb...men det verkar ju också sakta ändra sig. Nu vill ju modevärlden även ha modeller som ser ut som "alla andra"...

Modeller ska vara långa...

Varför är det ingen som brister ut lika spontant om min son att han borde bli modell?

Jag försökte mig på att ha ett "allvarligt samtal" med mina söner för någon vecka sedan angående deras insatser när det gäller hushållsarbete. Lillesonen började genast damma och dammsuga medan den store kallade mig kärring och stack ut.

I helgen ägnande jag som vanligt min tid åt att städa, laga mat, diska, tvätta och allt det där som ingen annan gör i hemmet. Man kan nästan tro att jag har två handikappade barn som enbart gör något om man påminner dem om att tex ta upp sin skit från golvet eller stänga en dörr de öppnat osv.

Så i måndags när jag kom hem och såg kaoset som redan började synas att nu får jag fan i mig ge mig! Jag är ingen jävla husslav!

Jag strejkar!

Det fanns mat från söndagen då jag gjorde jättegrytan Allan med nötkött, rotfrukter och massor med kokt potatis. Lillesonen talade om på måndagen att den där maten gillade han inte men jag lagade ingen annan mat - han fick fixa själv. Det fanns lättlagad mat i frysen så han stekte Cevapici till den färdiga potatisen. Storesonen var lyrisk över den goda köttgrytan och med tanke på hur mycket det var så skulle det räcka i flera dagar.

I tisdags när jag kom hem så plockade jag bort alla rena tallrikar som var kvar i skåpet och gömde dem i förrådet för här ska fan inte dras ner allt...för det skulle de ju göra istället för att diska det som fanns.

Fortfarande ingen reaktion på att det såg ut som fan i köket...inte förrän igår.

Först kom storesonen och frågade om han kunde få lite pengar till bowling på fredagen. Jag sa nej - du får inte ett öre av mig med tanke på det bidrag du bidrar med i hushållet. Han svarade "Skit i det då!" och stack ut med sin kompis.

När han kom hem vid tiotiden och var hungrig kom reaktionen!

- MAMMA! Vem FAN är det som har dragit ner så mycket disk???

- Jadu, det vet jag inte - det är inte mer disk nu än det brukar vara. Skillnaden är bara att "diskmaskinen" har gått sönder...

- Men det KAN INTE se ut så här, mamma!

- Nä, det kanske det inte kan göra men ni är så vana att jag diskar och plockar och städar efter er att ni inte ens reagerar på hur mycket disk och skit som jag städar upp!

- Okej...men mamma - om du tar den där disken den här gången så LOVAR jag att diska varannan dag efter det!

- Ha ha ha...eller hur!  Du lovade mig guld och gröna skogar när du ville ha en extra piercing i örat. Jag har inte märkt någon som helst förändring sedan den dagen.

Som vanligt blev han kränkt men bråkade inte när han såg att tårarna rann när jag påtalade att jag redan sagt att jag inte orkar hålla på att slava både hemma och på jobbet. Särskilt inte när jag har två stora barn som faktiskt kan göra hälften av mitt hemarbete.

Idag när jag kom hem satt båda i soffan och glodde på teve och lillesonen började hoppa och tjoa om att jag skulle titta i köket! Jag förstod att någon hade diskat...och jodå - det var diskat och dammsuget hemma -av storesonen!

Han hade däremot inte varit på sin praktikplats utan "tagit ledigt"!

Den dagen han är borta i skolan/praktiken en hel dag och sedan tar disken - den dagen kommer jag svimma på allvar!

Så dagens tips till alla trötta tonårsföräldrar är  - strejka!

Det kan hända något då!

Det finns två kvinnor som fått mitt hjärta att blöda, mina ögon att tåras och mitt sinne att förmörkas av både sorg, maktlöshet och ilska.

Utan att avslöja vare sig deras identitet och min så ska jag försöka förmedla vad dessa kvinnor har med sig i sina liv.

Kvinna 1: Vi kan kalla henne för Saga (medvetet val).

Saga är i 40-årsåldern och väldigt vacker. Varje gång jag möter henne bjuder hon på ett gott, varmt leende. Hon har alltid "glimten i ögat" som vi brukar säga.

Så en dag fick jag genom en tolk veta varför hon inte alltid orkade komma upp ur sängen. Hon hade huvudvärk ...en värk som pågått i flera år. Jag vet faktiskt inte exakt i hur många år men mer än ett år iallafall. Huvuvärken kom den dagen hon såg sin äldste son bli mördad inför ögonen på henne. Försök att se dig själv se ditt förstfödda barn bli mördad, oavsett ålder. Hon flyr från landet och hamnar i ett europeiskt land. Hon har bland annat med sig sin yngste son och en dotter. Där någonstans i landet tappar hon kontakten med sin yngste 14-årige son och hittar honom inte...det var över ett år sedan och hon vet fortfarande inte var han är. Hon vet inte om han lever eller är död. Fundera på hur det skulle kännas att förlora sitt barn någonstans på vägen, då ni flyr för att komma bort från krig och mord...du vet samtidigt att ditt barn inte vet var du är heller. Den enda som vet vilket land du hamnar i är smugglarna som vare sig bryr sig eller har tid att åka tillbaka och leta efter ditt förlorade barn.

Under tiden som hon berättar sin historia försvinner både glimten i ögat och leendet - du ser hennes smärta och den slår dig rakt in i ditt eget hjärta. Du tittar bort och försöker tänka på något annat för sanningen gör så jävla ont i dig och du VILL INTE gråta för det känns så futtigt i jämförelse med vad hon bär på.

Kvinna 2: Vi kallar henne för Nina

Hon sitter där framför mig. Hon är lite lik mig, lite tjock, samma ålder och en kämparmänniska av stor kaliber. Precis som jag - jag ger inte upp!

Men där går min och hennes liv isär. Hon är också alltid en sådan där kvinna som alltid är glad, snäll, säger aldrig något elakt och visar både omsorg och engagemang för sin omgivning.

Jag ser på henne att idag är hon tröttare än vanligt. Hon klagar på att hon har ont i ryggen. Hennes ena knä fungerar inte riktigt och doktorn har sagt till henne att gå ut och gå varje dag för att gå ner i vikt och minska belastningen på knät. Hennes ögon är röda av trötthet och jag frågar henne hur hon mår, något jag gör varje gång jag träffar henne men jag SER på henne att hon inte mår bra, fast hon försöker dölja det. Hon talar om sin onda tand, en inflammerad framtand. Hon har varit hos tandläkaren och de har sagt att det kostar 20 - 30 tusen att fixa...då menar de att de ska dra ut tanden och sedan sätta in en stifttand eller brygga. De förstår inte att hon inte kan betala så mycket pengar för en enda tand och de ger henne inget alternativ - att dra tanden kanske kostar max 2000 kr inklusive undersökning. Hon är flykting och har enbart de pengarna att leva på. Det finns inga extra pengar för tandvård...så hon går där vecka ut och vecka in med sin onda inflammerade tand.

När vi börjar prata om pengar hit och dit kommer sanningen fram. Denna kvinna har fött 12 barn i sitt liv, varav tre är döda.

Ah, har hon så många barn! Ja, men då är det väl rätt "naturligt" att man förlorar några!

Ingen som förstår att det gör lika jävla ont att förlora ett barn, oavsett hur många man har eller vilket land man kommer från?

Hon kom till Sverige med ett av sina nio barn...mannen är i ett annat land med resten av barnen och lever som illegala flyktingar. Detta land har kommit på att de ska kräva 100 dollar om dagen för varje olaglig flykting som vistas i landet. Detta kräver man av människor som inte har någon egen inkomst. Släktingar i andra länder sänder varje månad ner massor med pengar för att de ska få stanna, samtidigt som de väntar på att ambassaden ska ge dem klartecken att få återförenas med de familjemedlemmar som finns i dessa länder.

När och om de för komma till asyllandet måste deras biljetter bekostas. Förut betalade man själv 5000 kr för en biljett och Röda Korset betalade resten. Det har de slutat med - kan det bero på att Bengt Westerberg och de andra uslingarna har stoppat lite för mycket pengar i egen ficka?

Denna kvinna skickar ner nästan hela sitt bidrag till sin familj för att de dels ska överleva och dels betala dessa utsugare i landet de sitter fast i - svenska myndigheterna kräver DNA-prov på samtliga barn för att det ska bevisas att de är släkt med sin mor som är här i Sverige...samtidigt lyckas de två äldsta passera 18-årsgränsen så de har inte ens rätt att följa med. Vad ska du göra med dessa två då?

Ska de stanna kvar i grannlandet, där de vistas olagligt och fortsätta betala en massa dollar varje månad för att de inte ska bli utsparkade eller ska de återvända till hemlandet där militären värvar dem och, som Nina sa - De hjärntvättar dessa unga män och förstör dem psykiskt, eller så dör de i någon militärattack.

Här sitter hon, denna starka, underbara kvinna och tårarna rinner utmed hennes kinder. Ögonen är ännu rödare än förut. Hon torkar sig med armen på sina kläder tills hon får en näsduk. Jag klarar inte att hålla bort mina egna tårar...jag känner hennes maktlöshet.

Ja, dessa två kvinnor är i Sverige men hur ska de ens orka integreras in i ett samhälle där majoriteten av alla här aldrig sett någon skjuta en människa, än mindre förlora barn. Det skrivs stora, svarta rubriker när någon mördas i detta land.

Vem skriver rubriker över dessa livsöden? Eller ens vet vilken tragik det finns i dessa kvinnor?

Vi ser bara en "massa" - inte människorna bakom de där mörka ögonen och stora kläder...dessa kvinnor från Somalia.

Jag har inte mött EN ENDA somalisk kvinna som inte förlorat någon nära familjemedlem i kriget i Somalia - detta jävla, tröstlösa, förbannade krig där kvinnor och barn lider mer än de som håller i vapnen.

Bilden är tagen i ett flyktingläger i Kenya av fotografen Kate Holt.

Majoriteten av de somaliska flyktingarna sitter i olika flyktingläger i norrra/östra Afrika. Hur många som dött i sina försök att ta sig till Europa vet jag inte och det blir ju "bara" en siffra i statistiken.

Jag räknar inte med att någon ens bryr sig att läsa detta blogginlägg tilll slutet - det gäller ju inte vare sig dig eller mig.

Men att sitta där mitt emot dessa kvinnor är verkligen en situation som gör att man känner att ens eget liv är rätt futtigt eller snrare tvärtom - man inser hur bra man har det. Jag vet var mina barn är, jag vet att de får mat, utbildning, kläder, omsorg, vård och allt en människa kan tänkas behöva samtidigt som det sitter en kvinna i samma stad och unnar sig själv inte ens tandvård för hennes familj sitter som illegala flyktingar i Etiopien och blir utnyttjade dagligen.

Jag vet inte om jag är mer ledsen eller arg!

Jag försöker tänka  på vad jag KAN göra istället för på vad jag INTE kan göra.

Kan man samla in miljoners dollar till Hatiti och andra katastrofer så kan man kanske samla in så pass mycket att åtminstone Nina får ha sina barn omkring sig.

Ska köpa mer triss och starta en fond!

Jag har skrivit om folk jag funnit på Facebook förut och gör det igen - min biologiska pappa har dykt upp där...och igår insåg jag hur ONT det gör.

Jag hittade mina halvsystrar för några år sedan, mot min biopappas vilja. Han ville aldrig att de skulle få veta om min existens och det där har varit som en röd tråd genom mitt liv - jag ska inte finnas till!

Jag är ett misstag - en sådan där unge som man idag aborterar bort. Men för snart 50 år sedan var det inget man valde att göra.

Jag är född i lögn och förnekelse...mitt ursprung fick jag veta om när jag var i 11-årsåldern men samtidigt fick jag inte låtsas om det eller göra något åt det. Mina föräldrar bestämde om jag skulle ha kontakt med min biopappa eller med mina halvsyskon. Min biopappa försökte få mig att acceptera att aldrig kalla honom för min pappa. Jag hade ju redan en pappa här i Sverige - min biopappa ville absolut inte vara med. Ungefär så som den där snubben som nyss skrivit en bok om att bli far mot sin vilja...ja, hans son kommer ju få gå i terapi många år framöver för det räcker ju inte bara med känslan den ungen har av att känna sig oälskad av sin pappa utan pappan har också bekräftat det genom att skriva en bok som varenda människa kan läsa.

Min biopappa har aldrig skrivit någon bok men däremot många brev där han dels försökt få mig att tycka allt var min mammas fel och att han var ung och dum. Jaha!

Oavsett vad - han finns på FB nu. Jag upptäckte det en dag när jag kollade in min halvsysters nya bilder, på sig och sin nya man - de har tydligen varit på någon form av kärlekssemester, då de har varit gifta i ett år nu.

Då ser jag ett inlägg i hennes logg från VÅR pappa. Han skriver på hemspråket men jag kan så pass mycket att jag förstår att han kallar henne för sin vackra dotter...samtidigt som han uppmanar henne att kolla in hans bilder på hans egen sida. (Han fotar, precis som jag)

Jag går över till hans sida och kollar in den - han ingen sekretess på den - det är en hel del manipulerade bilder och nej, jag tycker faktiskt inte de är särskilt bra. Inser också att han är återigen omgift. Den här gången är iallafall kvinnan närmare honom i ålder än mig, som den kvinna han gifte sig med och fick en son med som är ett år äldre än min storeson.

Det känns inget särskilt faktiskt att kolla på hans sida - inte ens bilden på honom väcker så mycket känslor.

Det som gör ont är att hans andra barn har han en relation med - de är en FAMILJ! Jag är inte ens värd att ha på kompislistan på FB...

Jag ska ju inte finnas egentligen...alls!

Är det konstigt att man har en puckad relation med män?

Den där snubben som skrivit boken om att bli far mot sin vilja skulle jag vilja ha ett snack med!

www.aftonbladet.se/wendela/barn/article6645037.ab

De män som slåss med näbbar och klor för att få ha kontakt med sina barn, trots skilsmässor eller "olyckor" - en sådan pappa skulle jag haft - då hade jag fått vara i min fars hemland på somrarna, lära känna mina halvsystrar, vara tvåspråkig och inte skämmas när folk undrar varför jag är mörk och inte kan prata min pappas språk. Jag skulle inte välja dumskallar till män som jag själv har barn med och jag hade antagligen inte ens haft problem med vikten (är man inget så kan man ju bli stor och fet så ingen missar en)...

Men det som gör mest ont är nog just känslan av att aldrig fått chansen att visa min biopappa att jag är en bra människa som antagligen har massor med gemensamt med honom. Jag har ju fått höra lite om honom, om hans konstnärlighet, språkbegåving och matlagningskonst - jag har "ärvt" egenskaper av honom som ingen annan av hans barn har ärvt. Jag är tom den som är mest lik honom utseendemässigt och ändå vänder han mig ryggen. Jag finns inte!

Har funnits massor av saker att skriva om i min blogg men jag har inte orkat helt enkelt!

Ibland tänker jag att jag booorde skriva men det finns inte energi att ens öppna bloggsidan. Tänker inte ens försöka uppdatera sedan sist jag skrev om mitt fantastiskt äventyrliga liv *ironisk*.

Nej, jag har inte träffat någon underbar man.

Nej, ungarna är inte bättre än vanligt - snarare tvärtom - iallafall min äldste, tonåring som han är. Har ringt BUP och lämnat meddelande om att jag vill veta hur länge till vi ska vänta på att få svar på utredningen men har inte hört ett ljud.

Jobbet är inte roligare än förut, snarare tvärtom - folk är sjukare, tröttare, mer stressade, grinigare och det påverkar även mig även om jag inte är mer trött eller stressad än förut. Jag är nöjd med mitt jobbschema men vågar ju inte yppa ett ljud om det då alla andra jobbar som tokar. Saknar min "bästiskollega" men vi har inte pratat med varandra på flera veckor. Vi mailar däremot lite. Knepigt.

Jag har älskat varenda dag av vinter vi haft och jag älskar även denna period då våren smyger sakta in i våra medvetanden och i naturen.

Varit ute och fotat med jämna mellanrum och jag tyckte det var skithäftigt med den sista snöstormen. Fick skotta som en tok när det lugnat ner sig men även det var häftigt i sig.

Nästa vecka är det after work på jobbet...det lär väl antagligen få mig att både dricka alkohol och ge mig ut på stan. Lär ju inte hända mer för det!

Häpp!

Läser med delade känslor om debatten kring elever som ska betygssätta sina lärare och funderar på vad jag tycker om det, jag jobbar inom detta område.

Läser följande artikel:

gt.expressen.se/ledare/sax/1.1908724/karl-henrik-sax-tvartom-strid

Inser att jag blivit betygssatt i flera år av mina elever. Vi lämnar ut en enkät varje termin om vad de tycker om terminen som gått. Nu finns det ingen fråga i dessa enkäter om de tycker att de gillar mig eller inte utan man fokuserar frågorna på om man som lärare är planerad, har en bra pedagogik, bra material och om även en fråga om elevens egen insats!

Nu tillbaka till grundskolans tankar kring betygssättning av lärare:

När man utbildar sig till detta yrke så får man läsa i flera år och man måste även gå fortbildning i skolans mål, ämnenas kursmål och HUR man sätter betyg - vad som krävs helt enkelt för att ge betyg. Det har ju även diskuterats om en lärare utan behörighet ska få sätta betyg...då funderar jag på hur en elev ska KUNNA sätta betyg på en lärare?

Har en trettonåring någon aning om kursmålen för ämnet som vederbörande lärare undervisar i? Har de någonsin varit inne på skolverkets hemsida och läst om dessa?

Knappast!

Har de gått på någon föreläsning om svårigheten i att betygssätta någon utifrån uppnådda kursmål och värderar sin egen insats?

Knappast!

Så vad är en bra lärare enligt en 13-åring?

För min egen del när jag var 13 år gammal så berodde det dels på vilket ämne det gällde - var det ett roligt ämne så var man mer positivt inställd till läraren och var det ett tråkigt ämne så var man mer negativt inställd mot denna lärare, oavsett om denna hade en bra pedagogik eller ej. Inte tänkte man på några kursmål då inte! Det var mer viktigt att läraren inte hade taskig andedräkt eller inte hade någon konstig dialekt eller något annat som "stack ut" på något negativt sätt, enligt en 13-årings värderingar.

Vi hade en totalt värdelös lärare i bild minns jag men eftersom jag älskade att teckna så brydde jag mig inte och jobbade bra på lektionerna och fick också bra betyg.

I matematik och naturvetenskapliga ämnen var det värre. Jag hatade tex kemi och vi hade en bra lärare men som inte kunde få mig intresserad eller förstå mig på detta ämne och denna lärare hade säkerligen fått ett lågt betyg av mig pga detta.

Ja!

Det FINNS dåliga lärare - lärare som är ointresserade, har dålig didaktik, pedagogik, ej planerade eller är helt urkassa på att engagera och förklara komplicerade saker.

Dessa hade man ju gärna "petat" bort på något vis...men genom betyg?

Hur rättvist är det?

Har ju själv barn och ramlat över lärare som jag själv har förbannat över deras totala avsaknad av engagemang och bra pedagogik - men när detta dyker upp och mina barn klagar försöker jag få dem att koncentrera sig på vad DE lär sig istället för hur läraren gör det. Min yngste sons förra lärare var ju, enligt mig, så dålig att jag lät min son byta skola.

Man får läsa om vad en positiv lärmiljö har för effekt på lärandet på lärarhögskolan och man kan märka väldigt tydligt vilka lärare som är nya och vilka som jobbat i 25 år...

En enkät i all ärlighet kan ju kanske få upp nivån för vissa lärare men frågan är om det har någon egentlig effekt?

Ska det betygssättas så ska det utbildas i vad det innebär, först och främst!

För elva år sedan var jag jättearg på min man - han vägrade inse att vi inte hade råd med att HAN skulle ut och festa. Vi hade 100 kr på kontot den dagen. (Dagen innan Alla hjärtans dag). Jag försökte få honom att förstå  att det var mer än en vecka kvar till barnbidraget skulle komma och att vi hade tre barn att ta hand om...han tog 100-lappen och gick och köpte öl för hälften och godis för resten!

Dagen efter var jag inte hemma när han vaknade...och när jag kom hem hade han lånat pengar till cigg av grannen som påtalade att han måste köpa rosor till mig på Alla hjärtans dag. Dessa blommor kastade jag på diskbänken och dagen efter stod jag och skrek med de vissna rosorna i handen: Så här ser vårt äktenskap ut - det har dött!

 Det var elva år sedan mitt äktenskap dog!

Jag minns hur arg jag var och hur jag slogs med känslor av totalt misslyckande.

Jag var nog i något slags chocktillstånd i tre år...minst!

Men jag har nog ärligt inte återhämat mig än för jag är fortfarande singel, det vet alla som läser min blogg. (De tre som gör det)

Jag börjar sakta men säkert inse att jag nog faktiskt aldrig kommer träffa den "stora" kärleken för det blir bara svårare och svårare - fixade jag det inte efter mina tre år som chockskadad så fixar jag det inte alls.

Jag vägrar släppa in någon som bara ger mig problem.

Det räcker för närvarande med min store son som hustyrran.

Läser Olivias krönkika i GP:

http://www.gp.se/nyheter/goteborg/1.307935-darfor-betalar-jag-inte-till-vasttrafik

Hon blev tvungen att i sin femtonårsfylla gå hem då hon inte släpptes upp på spårvagnen en natt och det enda jag som förälder reagerar på är:

1. Varför hade hon inte pengar till att ta sig hem?

2. Hur kan jag som spårvagnschafför INTE ta upp henne?

På fråga ett säger jag: Sticker mina ungar ut på kvällen så är det mitt ansvar att veta att de har kort eller pengar att ta sig hem för. Däremot hade jag också funderat på hur i helvete en femtonåring kan ha pengar till sprit men inte till spårvagnen.

På fråga två säger jag: Jag hade inte förlorat mitt jobb om jag släppt på henne men däremot förlorar jag min medmänsklighet genom att inte göra det. Vad hade jag tänkt och känt om jag dagen efter får läsa att just denna tjej blev våldtagen eller mördad eller bara försvunnit och jag vet att om jag hade låtit henne åka med så hade inget hänt?

Hennes eget lilla krig mot den dyra kollektivtrafiken och vad vi får för våra pengar är en annan sak. Hon behöver nog inte bekymra sig över att tapetsera väggarna med böteslappar för det händer inte oftare än någon gång om året. Vi bor i en stad med en halv miljon invånare och hur många kontrollanter går det på varje person?

Däremot tycker jag i grund och bottten att man inte ska planka utan är man missnöjd så finns det andra sätt att protestera på.

Jag var inne på www.planka.nu och där får man betala 300 kr första månanden och sedan 200 kr i månaden för att vara garanterad att böterna blir betalda. Åker man fast får man dessutom betala 100 kr i självrisk. De är en ren protestorganisation och ändå betalar de, de böter som kommer in.

Det som kommer hända Olivia är att fogden en dag knackar på dörren och antingen mäter ut hennes egendom om hon har någon och har hon ingen så är det lönen som utmäts.

Då kanske det är Olivia som bränner sig själv inne för att hon är skyldig Västtrafik 25 000 och huset som säljs på exekutiv aktion är värd 1,5 miljon...

Nej, Olivia, du får inte min sympati även om jag förstår rensonemanget. Jag är också trött på att sitta på skitiga, trasiga spårvagnar, trafikfarliga bussar och ofta komma försent pga spårvagnsstopp eller annat som händer. Jag vill ha bättre valuta för mina 430 kr i månaden som jag betalar. Jag protesterar också men att protestera genom att inte betala funkar dåligt för det straffar bara en själv.

Ska man protestera så är det nog smartare att inte åka alls faktiskt!

Jag har inget val - jag har ingen bil och även om folk säger att det är dyrare med kollektivtrafik så får inte jag det att gå ihop:

Jag måste först köpa en bil, sedan försäkra den, tanka, parkera, underhålla och skatta för den...hur det kan bli billigare än 430 kr i månaden förstår jag inte. Men okej, jag hade väldigt dåligt betyg i matte...

Ju mer man läser nyheterna dagligen eller kollar på teve så inser man en sak: Vi skulle aldrig överleva utan alla lagar och regler som finns.

Anarki är en utopi och inget annat.

Människan skadar inte bara andra levande individer, både människor och djur och natur utan också sig själva på ett eller annat sätt. 

Jag är inget undantag.

De sista två veckorna har jag läst om mjölkkor i USA som mer eller mindre lever under tortyrliknande omständigheter, om att EU tillåter köttklister, om hur svenska bönder blandar Belgian Blue med vanliga köttdjur och så vidare...KÖTTDJUR!!! Ja, det var väl rätt uttryck - djur som vi enbart anser vara kött som vi ska äta. Hur de växer upp och hur de dör, det skiter vi i - bara det smakar gott.

Man läser om föräldrar som misshandlar sina barn, ungdomar som rånar andra ungdomar, barn som blir mobbade eller utsatta för sexuella övergrepp av både andra barn eller vuxna, om flickor som blir levande begravda för att de inte lever ett hedervärt liv, om skottlossningar i Göteborg, försvunnen kille i Varberg, jordbävningen i Haiti och hur idioter på Röda korset försnillar pengar som ges i tron att de ska gå till nödhjälp.

Ja, listan kan ju bli hur lång som helst.

Oavsett vem, hur och vad som görs så försöker vi tröstlöst sätta stopp på detta mänsliga beteende genom att skriva lagar och utföra straff för de som bryter mot lagarna men när även de som arbetar för att lagar efterföljs inte klarar av att leva efter dem, vad händer då?

Poliser som bryter mot lagen. Religiösa människor som bryter mot lagen. Politiker som bryter mot lagen. Människor inom vården som bryter mot lagen. Människor inom utbildning och omsorg som bryter mot lagen....

Det räcker inte med lagar!

Det räcker inte med religion!

Det räcker inte med att utbilda sig högt och få mycket ansvar!

Det räcker inte med att försöka skydda sig mot andra människor då vi alltid är beroende av andra människor och det enda vi kan hoppas på är att ingen gör oss illa eller att vi själva gör andra illa.

Det finns domedagsprofetior som säger att jorden kommer gå under 2012 och med tanke på den miljödebatt som pågår så vet jag inte om det räcker.

Vi kommer ändå alltid ta död på allt som vi är beroende av verkar det som. Det kan ingen Gud, domare eller regent ändra på.

Mvh

Optimisten och människoälsaren!

Vaknar av en kelsjuk katt men somnar om och vaknar igen vid halv elva, vilket är väldigt sent för att vara mig. Det lustiga var att att jag hörde storesonen gå upp FÖRE mig! Det har nog aldrig hänt förut.

Jag låg kvar en stund och tänkte på hur jäveljobbigt det är just nu eller hm...just nu? Det känns som storesonen har varit konstant otrevlig och snäsig mot mig sedan någon gång innan jul med några små kortare avbrott av trevlighet. Men till slut tappar man tiden på hur lång tid det är. Det enda man inser är att man går med en konstant klump i halsen och stelnar till så fort han kliver in genom dörren.

Han är knappt hemma men rätt som det är dyker han upp som just nu!

Jag går upp, han är i sitt rum. Jag käkar frukost och sedan sätter jag mig vid datorn och funderar på vad jag ska göra den här dagen i min ensamhet. Lillesonen är hos sin pappa.

Storesonen kommer ut från rummet och gör sig frukost och FRÅGAR om jag tittar på programmet som är på teven. Jag svarar inte - varför ska jag svara honom när han inte svarar mig eller bara snäser?

Frågar återigen om jag har beställt någon bussbiljett. Jag svarar inte först och han frågar igen och jag säger:

- Jasså, det duger att snacka med mig nu?

Får som svar:

- Jag är så äckligt förbannad på dig så jag tänker inte snacka med dig!

- Tänker du beställa bussbiljetten eller inte?

- NEJ!  

Känner hur lusten att bara gå fram och klappa till honom brinner i mig. Han vänder på klacken och går in i sitt rum med telefonen. Jadå, jag VET vem han ringer och jag hör genom dörren, samtidigt som jag klär på mig för att åka till IKEA. Kom på att lillesonen tjatat om en lampa så jag tänker att det nog är en bra idé att rymma iväg till Ikea, för hemma kan jag inte vara.

Hör sonen säga till sin pappa: Mamma och jag har bråkat så hon vill inte köpa någon bussbiljett till mig...

Jag vet att han får bussbiljetten av sin pappa. Den jäveln njuter av att jag och storesonen bråkar. Det är det bästa han vet. Vad orsaken är till våra "bråk" skiter han däremot i fullständigt. Dessutom är det ju faktiskt inte sant. Vi har inte bråkat om man nu inte kallar skolk, en tillsägelse, tystnad och korta svar som bråk.

Jag får på mig mina kläder och drar. På vägen ner till hållplatsen skickar jag ett sms till storesonens pappa. Jag förväntar mig inget svar från denne och får jag något så är det garanterat ett elakt svar om att han inte bryr sig eller något i den stilen.

Jag skriver:

Upplysning: Storesonen har närvaro på 16 timmar av totalt 61 timmar. Hans studiebidrag är dessutom indraget pga för hög frånvaro. Nästa är att han inte får gå kvar i skolan.

Jag skriver inget mer. Inga känslor, inga ord om att storesonen gör något mot mig eller liknande. Bara en upplysning om storesonens frånvaro i skolan.

Glider runt på Ikea och inhandlar gardiner, lampor, sängkläder, en liten matta och en vägghylla - allt i rosa till lillesonens rum.

Känner att jag vill överraska honom när han kommer hem i morgon för i jämförelse med sin storebror är lillesonen rena ängeln och jag har varit dålig på att visa honom den rätta uppskattningen. Nu får han det på Alla Hjärtans dag som en liten kärleksförklaring.

När jag väntar på bussen hem igen så kollar jag mobilen. Jo, jag har fått ett sms - från storesonen.

"Är du trög eller? Pappa vet redan att jag inte är i skolan. Han har redan köpt en bussbiljett, bara så du vet."

Jag väljer att inte svara. Svara i skallen och det är inga snälla svar jag har vare sig till honom eller hans far. Men varför ens försöka?

Hoppas bara på att han håller sig hemifrån tills han åker till sin far. Jag orkar verkligen inte med det här och ser fram emot att få en liten paus på sportlovet från hustyrannen. Det är lustigt hur lika de känslor jag bär på när storesonen är så här och hur det kändes att leva med hans far.

Det är rena skämtet när hans pappa får sina utbrott på sonen och skriker att sonen är lik mig och att han kommer bli kriminell och narkoman. Han kan inte ha mer fel!

Jodå, det finns likheter mellan mig och storesonen också - helt klart men just det här kalla och elaka sättet känner jag igen från hans pappa.

Läste en krönika för ett tag sedan från en ung tjej i Metro om att hon inte kunde fatta hur föräldrar kunde klaga så mycket på sina barn och hur jobbigt det är att vara förälder.

Det spelar ju ingen roll om det är ens barn eller inte - de är individer med sin egen personlighet och den funkar inte alltid med ens egen personlighet.

Jag minns att jag tänkte på min egen mamma när jag var yngre att om hon velat vara min vän så hade jag aldrig velat vara det för det finns inget i hennes personlighet som jag tycker är tilltalande - inget!

Vad det gäller mina egna barn försöker jag vara en bra person och framför allt den person som de alltid kan räkna med står där och fångar upp dem när de faller. Men när man upplever att den man älskar, skyddar, fostrar och föder med hela ens själ och hjärta mer eller mindre spottar på en och tar en för givet - då känner man sig väldigt värdelös och oälskad själv.

För mig finns det ingen villkorslös kärlek - det jag kräver av någon jag ger allt till är kanske inte mycket men någon form av erkännande vill man ändå ha. Det kan räcka med ett tack någon gång tex. Inte ett snäsigt VAAAAAAAAAD?

Känner mig så ensam just nu...eller ja, alltid!

Det är ingen nyhet att tonåringar är fullständigt hopplösa att vara föräldrar åt men min storeson lyckas med konststycket att göra mig både bedrövad, arg och väldigt ledsen.

Fick hans närvaro igår från hans lärare och han har varit i skolan sedan terminsstart 16 lektioner av totalt 61...och han har sovit borta merparten av dessa dagar för att han ska "orka" vakna och komma iväg till skolan. Ja, det funkade ju...

Igår när jag försökte ifrågasätta varför han ska sova borta fick jag bara ett elakt "Jag pallar inte snacka med dig, stäng dörren!"

Det känns som jag går omkring här hemma och har en kopia av hans far här - tiger, hälsar inte och när jag säger något får jag bara något elakt svar tillbaka vilket i sin tur gör att jag själv tiger för att inte reta honom med min närvaro.

Han talar inte om när han ska sova hemma, han talar inte när han kommer hem och när han dyker upp så blir han förbannad för att det inte finns någon mat åt honom och stökar ner köket men lyfter inte ett finger för att hjälpaär  till överhuvudtaget. Fick honom att diska förra veckan (enda gången hittils i år) och när jag kom hem insåg jag att det kunde kvittat för allt var smutsigt ändå - har man glastallrikar så syns det och allt annat var flottigt.

Jag går här mer eller mindre och trippar på tå - har lovat mig själv att inte tjata, skälla eller visa att jag "bryr mig" för att undvika några konflikter men det verkar ju inte funka alls. När jag ändå försöker få stopp på det här blir jag bara snäst åt och vänd ryggen.

Jag har ingen ork att fightas med denna människa. Jag tiger, städar upp efter honom och har samtidigt lust att slita skallen av honom.

"Ska inte tjata" om att han ska gå i skolan, vakna på morgonen, inte skolka, äta på regelbundna tider, städa sitt rum, tvätta sina kläder, plocka upp efter sig, diska sin egen disk och komma hem i tid och respektera mig...och det enda jag upplever är att jag har en unge som ser mig som ett jävla irriterande moment i hans liv som han lika gärna kunde vara utan.

Frågade vad han skulle göra på sportlovet för några dagar sedan och fick svaret: "Åka till farsan" På frågan när fick jag svaret "På söndag."

Han har fått sitt studiebidrag indraget pga sin dåliga närvaro och jag har ingen LUST att ens betala biljetten till hans pappa. Eftersom jag inte vet när han vill åka och han inte pratar med mig så har jag inte köpt någon biljett.

Ikväll kom han hem, började slamra i köket, bytte kanal på teven utan att fråga om jag faktiskt tittade på något särskilt och sedan säger han:

- Har du köpt någon bussbiljett?

- Nej.

Han byter kanal med aggressiva rörelser, käkar upp min choklad och när jag säger att han kanske skulle fråga så svarar han inte ens, utan reser på sig och stänger in sig på sitt rum.

Ja, usch, vilken jävla dum morsa han har!

Funderar över folks alkoholvanor. Nej, jag är inte nykterist men dricker alltmer sällan. När jag dricker ska det vara gott och då medkommer en liten irriterande bi-effekt - man blir berusad och ju godare man tycker alkoholen är, desto mer dricker jag och blir ännu mer berusad och måste sluta innan jag blir riktigt full...

Frågan är:

Skulle du dricka öl, vin, vodka, whiskey eller vad det är du gillar om det smakade exakt som det gör nu men du skulle inte bli full alls?

Jag skulle dricka oftare och mer i så fall men jag hade nog ändå saknat att bli full någon gång ibland.

Men de människor som alltid påstår att de BARA dricker för att det är gott. Är dom helt ärliga?

Med tanke på hur många som dricker sådant de inte gillar, bara för att bli fulla så är det ju säkerligen så att de skulle skippa ölen, vinet eller vad de nu dricker om de inte blev fulla.

Är dessa människor de som riskerar att bli alkisar?

Så många smygalkisar som det finns  - båda unga och gamla.

Inget snack om saken.

Jag älskar körsbärsvin men kan bara dricka ett enda liiiitet glas för jag känner berusningen komma direkt även om den inte håller i sig mer än i tio minuter - det är förbannat irriterande!

Jag har en biologisk pappa som jag aldrig haft en relation med - dels för att han inte bor i Sverige men också för att han helt enkelt inte vill ha något med mig att göra.

Jag var i 12-årsåldern när jag fick veta av min mor att den pappa som jag kallade pappa inte var min biologiska efter många frågor till min mor om vem jag var lik i familjen. Hade syskon och föräldrar som var blåögda och ljusa medan jag själv var motsatsen. Vi var inte ens lika varandra personligen heller. Jag utåtagerande och temperamenstfull och mina syskon var motsatsen...till slut fick jag veta om mitt ursprung.

Pusselbiten jag någonstans undermedvetet känt fattades passade plötsligt in i vem jag var/är.

Sedan har det hänt många knäppa grejer mellan min bio-far och mig - från början var det en del vykort och snälla brev som utbyttes men med ett krav från min far - att skicka allt till hans arbetsplats, då han var gift och hade två döttrar som inte visste om min existens och så ville han att det skulle förbli. Min dröm var ju att få ett erkännande om min existens och samtidigt var jag ju beredd på att gå honom tillmötes för att få ha en relation med honom också.

Morsan skickade också brev till honom och jag vet att det var enbart klagobrev om hur jobbig jag var. Det resulterade i att han försökte dödförklara sig när jag var i högstadieåldern. Att han dött i en bussolycka och den enda orsaken till att jag fick veta det var genom att de funnit mina brev på hans jobb...morsan fattade misstankar rätt snabbt och kontaktade amabassaden i det land han bor i. Några månader senare (minns inte exakt) fick vi bekräftat att han levde.

Kontakten med honom var sporadisk och alltid på hans villkor.

Någon gång då jag fött min dotter försvann han helt. Jag fick inga svar på mina brev och jag kontaktade ambassaden som i sin tur meddelade mig att han lämnat landet och jobbade på andra sidan jorden. Fick en adress men han svarade aldrig när jag skickade brev dit.

Åren gick och i samband med att teve började en programserie där de sökte efter försvunna personer som man sökt, så skickade jag ett brev där jag bad om hjälp att finna min bio-far. Fick aldrig något svar och började själv ta tag i det hela.

Det jag fann var orsaken till varför jag släppte relationen med min egen mor. Hon hade aldrig berättat för mig att min bio-far och mina två systrar hade bara bott ett stenkast från min mormor till jag var nio år gammal. Jag hade alltså kunnat ha en relation, inte bara med min bio-far utan med mina halvsystrar också - alla kunde tala svenska och var födda här i Sverige. Jag bodde nästan ett år hos min mormor när jag var sex år gammal. Jag minns det inte men jag har fått veta efteråt att min bio-far hälsade på hos mormor en gång och mormor varit livrädd att han skulle kidnappa mig. Jag fick aldrig veta det och därför har jag inget minne av det.

Jag lyckades finna mina halsystrar och när vår bio-far förstod att vi funnit varandra bad han mig och mina systrar dra åt helvete. Vi var "döda" för honom.

Idag fyller min ena halvsyster år och vi har haft varandra på FB i över ett år nu...jag gick in på hennes sida och vem hittar jag: Vår bio-far.

Jag fick för första gången på flera år se en färsk bild på honom och även förstå att han är omgift igen, när han fyller år och en massa bilder han fotograferat. Fick ju veta av min halvsyster att han fotar mycket, precis som jag, men aldrig fått se några bilder. 
Så länge han inte blockerar mig kan jag gå in på hans sida och se vad som händer i hans liv...frågan är ju bara hur länge.

Jag "snodde" bilden på honom och lade den i mitt eget familjealbum...

Det känns jävligt konstigt att finna sin bio-far och samtidigt veta att han inte vill ha något med mig att göra.

Redan i söndags kände jag hur humöret droppade för varje timme som måndagen närmade sig. Måndag = jobba...

Jag har jobbat i ca 20 år inom mitt yrke och jag har upplevt jobbångest en enda gång förut. Då var hela mitt liv kaos och jobbet var min oas men så började en människa jobba där som bara spred negativ energi omkring sig som jag inte kunde stå emot då mitt liv privat var så jobbigt - då brakade det och jag var sjuskriven helt i tre månader och sedan halvtid i tre månader. Räddningen var att denna människa slutade på vårt jobb...

Nu är det en annan sida: Min absolut bästa, närmaste, käraste arbetskamrat har lämnat jobbet efter den konflikt som uppstod mellan arbetskamraten och chefen. H*n försökte förklara för chefen att situationen på vårt jobb är en arbetsmiljöfråga och h*n attackerade min kollega personligen och kränkande vilket resulterade i att min kollega lämnade jobbet och nu är det fakta: H*n kommer inte tillbaka!

Jag visste väl det redan från början men man hoppades ju ändå att det skulle lösa sig, då facket är inkopplat men så verkar det inte bli.

Igår insåg jag detta och kände att varje gång jag tänkte på det blev jag gråtfärdig.

Vaknade flera gånger på efternatten, efter att ha stora problem att koppla bort tankarna när jag skulle sova, och tårarna bara rann.

Gick upp vid sju och sms:ade min personalchef att jag inte orkar komma till jobbet idag. Gick och lade mig igen och sov korta stunder fram till tiotiden.

Inser att det här inte bara är allmän deppighet för att jag mist min närmaste arbetskamrat utan en slags sorg. Jag har helt enkelt förlorat en vän som i mångt och mycket varit den enda ljuspunkten på jobbet många gånger när allt annat varit svårt. Vi har skojat, snackat, stött varandra, diskuterat arbetsmetoder och har redan från början haft ett stort förtroende för min arbetskamrat. Jag har helt enkelt lärt mig att älska min kollega - en vänskap som sträcker sig djupare än bara jobbet.

Det är inte mycket vi inte vet om varandra.

Jag inser också att vår vänskap får hamna på en annan nivå nu - att umgås privat och det välkomnar jag men det är stor skillnad att ses fem dagar i veckan och någon gång då och då.

Jag är helt enkelt väldigt ledsen!

Samtidigt är jag så arg på chefen och kunde jag skulle jag tala om för chefen vad jag anser om dennes sätt att beté sig på. Det var ett tag sedan som h*n uttryckte att jag var arg på henne/honom och jag svarade att det är skillnad på sak och person men nu har det blivit personligt - h*n har gjort något som drabbat mig personligen. Jag kommer aldrig se på min chef med respekt eller ens känna något slags förtroende.

Det blir kul med målsamtal så smånginom med samma person!

*not*

Önskar att jag kunde byta jobb faktiskt...men vem säger upp sig från ett fast jobb? Jag vågar inte det helt enkelt.

Jag vet inte vad den exakta orsaken är - men jag blir lycklig av snö!

Har bott här i Göteborg - staden där det kan regna på tvären - i några år nu. Har hört de senaste veckorna (strax efter jul) att näe, nu får det sluta snöa och hur JOBBIGT det är med all jävla snö och att det är så kallt och gnäll, gnäll, gnäll...och jag kan inte låta bli att bara älska det!

Går ut på morgonen ner till språvagnen och det är vitt, vitt, vitt och det gnistrar så vackert i lampskenet. Särskilt när det kryper under -5 - snön är lätt och kall och vackrare än någonsin! Hur kan man tycka det här är jobbigt?

Härom dagen när jag var på väg hem, precis innan det började snöa kraftigt så gick jag där och försökte fånga varenda snöflinga som singlade ner från himlen med mina ögon - fånga ögonblicket helt enkelt! Jag log ända in i hjärtat och njöt av det där ljudet som kom när de små snöflingorna föll på min luva på jackan...det var inte kallt, jobbigt eller fult. Det var bara så vackert och fridfullt!

Med tanke på att jag knappt sett snö här i Göteborg mer än korta perioder så kan jag bara tycka att alla gnälliga Göteborgare ska försöka komma ihåg hur det brukar vara på vintern!

Regn på tvären! Blött, kallt och grått, grått och mörkt!

Uppskatta detta vita, vackra för våren kommer, vare sig vi vill eller inte och gnälla är ju liksom ingen idé.

Visst, det är jobbigt med isen...men de idioter som tycker det är bra att salta fattar tydligen inget.

Här, där jag bor har de inte saltat och det är välplogat och sandat och det är inte halt alls men nere i stan är det saltat och där är det tjockt med snömodd och is under - livsfarligt. Att gå över Järntorget är förenat med livsfara nästan. Sluta salta! Ploga och sanda och vi slipper alla halkolyckor!

Härom dagen, när jag skulle till jobbet så var det stopp i spårvagnstrafiken - igen!

Har man ingen bil så har man egentligen inget val än att antingen vara listig och hitta bussar som tar en till den destination som man ska till. Nu gick det lite sämre den här gången eftersom det var stopp i hela, halva Göteborg...

Som tur var kom det en ersättningsbuss med samma siffra på sig som den spårvagn jag brukar ta till stan. När jag klev upp hörde jag busschaffisen fråga en annan Västtrafikanställd som också hoppade på bussen om han kunde vägen till stan från det område vi skulle åka från och han fick bara ett nä, det kan jag inte. Han ryckte på axlarna och gick längre bak i bussen.

Okej...nu måste ju jag rycka in! (Gjorde en annan stor insats förra veckan som tom det stod i tidningen om men för att inte röja min identitet så kan jag inte berätta vad).

Jag erbjöd mig att guida honom ner till stan och han tackade tacksamt...sedan pekade jag och visade alla kringelikrokar han skulle köra och var han skulle stanna. Chaffisen hade inte kört den här rutten en enda gång förut så det var ju inte så lätt då.

Västtrafik vet verkligen vilka de ska be hoppa in - men okej, bättre en busschaffis som inte vet vägen än ingen alls!

Efteråt kände jag mig väldigt duktig och fick Lotta på Bråkmakargatan i skallen, när hon fixar granen till jul...

- Jag är bäst på allt, utom på slalom...

...bli fackombud, politiker eller chef!

Situationen på jobbet har sakta men säkert blivit värre och värre. Mer timmars jobb på samma tid men med mer press. Arbetsmiljön har försämrats så pass att alla i jobblaget har en eller flera symptom på utbrändhet. Vi gav vår närmaste chef väldigt dåliga omdömen på enkäten innan nyår och det togs upp förra veckan...vi framförde att vi ville träffa de chefer som är över vår närmaste chef och idag skulle det bli möte med de två nästa stegen i hierarkin. Vi fick höra förra veckan att vi skulle få vara ensamma med dessa två men någon ändrade det på vägen och när vi kom in på mötet efter att vi anställda hade ett eget lite förmöte för att bestämma tillsammans vad vi ville framföra så satt tre chefer och den närmaste lill-chefen också...och två till som fan i mig inte ens har med saken att göra!

Jag kände hur luften gick ur mig - hur skulle vi kunna säga vad vi ville säga med alla dessa chefer! Vem skulle lyssna på oss och förstå?

Som den person jag är så kunde jag inte vara tyst, vilket är samtidigt så irriterande för jag skulle vara oerhört tacksam om andra, som faktiskt klagar mer än jag gör, sa något. En del säger ALDRIG något på mötena, oavsett vad det är för möte. Det här mötet var ännu viktigare för vår egen hälsas skull om inte annat.

Någonstans skulle vi också framföra vårt missnöje med vår närmaste chef, som satt där, mitt i högen och tyckte h*n var sååå pedagogisk och duktig. Det är h*n ju aldrig annars...

Jag försökte komma in på saken men rösten stockade sig och istället kom tårarna istället! FAN! Avbröt mig själv direkt.

Det tog en stund sedan kom en kollega till tals och då kom de frågor och ord som vi alla satt och ville prata om - chefens relation till oss anställda och denne/as inställning till oss.

DÅ fixade jag inte det mer...inom mig kom en vulkan av ledsenhet och jag insåg att om jag stannade på mötet så hade jag brakat ihop.

Varför vet jag inte riktigt faktiskt.

Mycket känslor satt på utsidan kände jag redan från början men trodde aldrig att det skulle bli så personligt. Jag har en känsla av att jag tog in alla andras frustration och att det är första gången i mitt liv som jag känner att jag otrivs så mycket med en arbetssituation som nu. Jag har jobbat med samma sak i ca 20 år och älskat mitt jobb...det gör jag inte längre. Flyktkänslorna i mig kommer nästan dagligen. Jag är missnöjd med mitt jobb men inser också att jag är fast där jag är.

Jag vill starta eget - min egen healingpraktik och på övrig tid få fotografera och måla men då behöver jag ett mindre startkapital och vem skulle ens tänka tanken på att ge mig ett lån?

Nä, tänkte väl det...

Jag gick från jobbet och kände att jag kunde andas så fort jag kom ut i det moddiga stadslandskapet...

Alla gnäller så på all snö och kyla och jag bara tycker OM det!

Äntligen en RIKTIG vinter - även i Göteborg!

Varför känner man sig skyldig i vissa lägen utan att man är det?

Häromdagen gick jag till mataffären och handlade. Scannade mina varor som man ska och gick till betalfunktionen där man kan betala själv. Det är så bra, man slipper ju stå i kö liksom...

Vad händer?

Jo, jag får en sådan där avstämning!

Kassörskan kommer och jag får lägga upp mina varor på ett band och ska kollas så jag inte har snott något, eller glömt, som det nog handlar mest om...

För varje vara jag lägger upp på bandet går en enda tanke i min skalle:'

- Den där har jag nog inte scannat in, och inte den heller..fan, jag kommer åka dit för stöld!

Jag drar kortet och kassörskan frågar mig om jag vill ha en chokladkaka med eller utan nötter...????

Va?

Jag har inte missat en enda vara!

Och ändå kände jag mig sååå skyldig!

Det finns tydligen en och annan som läser min blogg och uppskattar den.

Tydligen så mycket att jag fått en award!

Tack!

http://www.metrobloggen.se/jsp/public/permalink.jsp?article=19.13878521

Det är lite konstigt att andra vet mer om mina barn än jag vet själv. Särskilt när det kommer till att tala sanning tydligen.

Jag har fått många arga inlägg på mitt gamla blogginlägg angående den misshandel min dotter blev utsatt för för ca två år sedan. Jag får fortfarande inlägg på detta alltså! Vilket också är rätt lustigt och det är ALLTID folk som försvarar vakter - jag vet ju att det är vakter som skriver det. Inget snack om det.

Jag kanske ska skriva om polischefen som sitter häktad och se hur många poliser som kommer försvara honom också?

Det finns alltså rötägg inom alla kategorier av arbeten - även inom vaktyrket och det har vi sett flera gånger, både på bild, film och av vittnen.

Men!

Det är inte det jag reagerar på utan att alla är så säkra på att mina barn ljuger!

Ingen kan uttala sig om mina barn på det viset för ingen jävel på denna jord har vare sig gått igenom just vad jag och mina barn har gått igenom.

Den enda jag alltid får dra av ca 50% av historierna är min storeson - han har ju också problem med hur han uppfattar verkligheten. Vi närmar oss en diagnos och ja, den lutar åt ADHD-hållet.

Men när det gäller min stora dotter och min yngste son så har jag aldrig behövt betvivla vad de säger när det har hänt något. Inte ens lärarna betvivlar lillesonen när de frågar om något har hänt i skolan. Han kan undvika att tala om saker men när man väl frågar  - då svarar han och han mörkar inte! Det är förbannat skönt att veta det. Samma sak gäller min dotter - varför mörkar inte hon? För att hon inte har någon anledning helt enkelt.

Jag har foton på hennes blåslagna kropp från den natten och det var INTE polisen som åsamkade henne dessa. Får väl lägga upp dessa bilder i blogginlägget som alla vakter klagar så hemskt över - hur jobbigt det är att vara vakt och stå ut med allra fulla, dumma, människor...eh, vem tvingade dem att jobba med detta arbete?

Jag har själv aldrig haft problem med vakter, vare sig om jag varit onykter eller nykter. Däremot har jag råkat på en och annan tyken polis i mitt liv som inte kan svara vänligt på en fråga tex.

Min son blev utsatt för en incident för någon vecka sedan då han hade varit på disko och var på väg hem med sin kompis R.

När de kom till busshållplatsen satt det en tjej där som är drygt ett år äldre än min son och hon hade några grabbar med som sällskap.

När min son kom dit vräker hon ur sig att han ska flytta på sig, den jävla apan med de stora öronen och att han skulle gå och suga kuk. Min son svarar att han inte tänker gå och suga kuk och hon uppfattar det som att han säger att hon ska göra det. Då smäller hon till honom över kinden så när han kom hem hade han två stora röda märken på kinden (även det fotat). Han är både ledsen och upprörd och kompisen R. står och intygar vad som hänt.

Det tar mig en vecka att få reda på tjejens mamma men då börjar det konstiga:

Jag lämnar mitt telefonnummer på hennes jobb och ber henne höra av sig till mig. Senare på kvällen får jag ett sms från tjejens storasyster!!!

Där står det att eftersom flickan varit hos sin pappa den helgen så är det han som får ta tag i saken och så hans telefonnummer...jag tänker för mig själv: Jag trodde man alltid hade ansvar för sina barn oavsett var dom var...och jag hade ringt pappan och sagt att han får ringa till, i det här fallet, mig.

Jag behåller mina åsikter för mig själv och svarar på sms:et att jag ska göra så.

I lördags försökte jag ringa pappan men ringde fel och lade ner det. Skickade ett nytt sms till den stora dottern om att om inte mamman eller pappan hörde av sig så skulle jag anmäla det hela till polisen.

Får ett sms rätt snabbt tillbaka men då har jag hittat mamman på FB och mailat henne.

Jag är korrekt och saklig angående händelsen och ber mamman ta tag i saken och att någon av dem, mamman eller pappan hör av sig till mig.

Jag svarar på den stora dotterns sms och tackar för att hon engagerat sig men att det här ska vi vuxna ta tag i och inte blanda in barnen i det.

På kvällen får jag svar från mamman. Hon ber mig sluta "jaga" henne och att hennes dotter minsann inte var ensam skyldig i det här utan även min son. Det var ju han som sagt att hon ska suga kuk...och hon är så trött för att hon jobbat hela dagen och inte orkar med sådant här.

Hon påtalar också att man inte kan anmäla barn som gjort saker utanför skoltid för det vet hon eftersom hon är tillsammans med en polis!

Ha ha ha..jag blev både förbannad och full i skratt!

Inser ju snabbt att det inte är någon idé att argumentera med fånet alls. 
Jag svarar sakligt tillbaka igen och konstaterar också att det inte var min son som slog till henne utan hon som slagit honom och att jag enbart vill ha det upprätt och inget annat.

Jag får ytterligare ett aggressivt mail tillbaka och jag får i skallen uttrycket: Never argue with an idiot...

Så jag svarar bara kort att saken är utagerad och att jag vill att hennes dotter håller sig undan från min son i fortsättning.

Hon fattar inte utan mal på om att jag ska sluta maila...

*suck*

Jag kopierade mailen och skickade till en vän som läst psykologi och socialkunskap på universitetet och hon svarar att jodå, jag har varit korrekt men att mamman är så aggressiv att det inte är någon idé att försöka få henne att förstå.

Så jag lägger ner saken.

Men det är ju så att man ibland blir osäker på om det är en själv som skrivit, sagt något konstigt som triggar till reaktioner man får - då behöver man någon utanför som kan ge en feed-back.

Går in på FB igen och kollar in tjejens storasyster och inser samtidigt att denna tjej inte är "vuxen" vilket mamman påstod i mailet. Hon går på gymnasiet - dessutom är hon tillsammans med en av mina grannars söner...fan, förorten är som en inavlad by på landet!

Viljan att bara dra härifrån slår ner i mig som en blixt.

Det var ju det här jag flydde från - alla känner alla - ingen utveckas utan man super skallen av sig på helgerna och reagerar inte ens på hur de tänker, eller rättare sagt - inte tänker.

Litar jag på mina barn?

Ja!

Talar mina barn sanning?

Ja, för det mesta och särskilt när det gäller situationer där de är inblanade i någon form av konflikt. De har aldrig försökt göra sig bättre än någon annan och de vet också att jag ändå "vet" när de ljuger. Där har jag min starka intuition att tacka och erfarenheten jag har då jag levt med två mytomaner i mitt liv. Jag bara "vet" när någon ljuger.

Kan min dotter berätta om de övergrepp hon blivit utsatt för, varför skulle hon ljuga om incidenten vid Park? Jag VET att hon hade druckit men jag vet ju också att hon inte var superberusad. Om inte annat vet jag hur min dotter är när hon är full - jag har, utan att skryta, suttit och delat en bag-in-box med henne förförra sommaren och vi är lika hon och jag - vi blir inte personlighetsförändrade när vi får alkohol i kroppen.

Ingen av mina stora barn har en enda gång ramlat in här hemma och varit så berusade att de inte haft koll...inte ens den dagen då min dotter slutade gymnasiet och drack alkohol från tidig morgon till sena kvällen. Hon var så berusad att hon spydde när hon kom hem på eftermiddagen men var för övrigt "som vanligt".

Jag är inte dum i skallen och har sett det mesta i mitt liv när det gäller vad som kan hända.

Sitta bakom min skärm och blogga om saker som händer ute i verkligheten?

Jo, det gör jag för jag lever i verkligheten!

Jag har klarat mig själv sedan jag slutade nian och jag satt inte hemma och glodde på teve då heller!

Eftersom jag varit singel i många herrans år så har jag mött många både berusade människor och trevliga vakter!

Men alla är inte trevliga när de tror att ingen ser!

Pedofiler är förbannat trevliga människor, annars skulle de aldrig kunna lura barn och även vuxna i deras direkta närhet.

Det räcker ju med att läsa Alexandra Pascalidos kolumn så inser man att ingen kan veta!

www.metro.se/2010/01/28/17131/vilka-man-ska-vi-varna-barnen-for/index.xml

Löpsedlarna och nyheterna är fulla av rapporter om hur kallt det är och visst! Det ÄR kallt men va faaan! Det är inte kallare här än i Norrland varje år. Vi bor i Norden! Men okej, det brukar vara samma tjöt när det är värmebölja på sommaren. Har man inget att snacka om så snackar man om vädret.

Det är bara att se till att klä på sig ordentligt! Jag fryser inte när jag är ute men jag kan tänka mig att bruden som sprang ikapp spårvagnen här om morgonen gjorde det. Hon hade kort kjol, strumpbyxor och Ballerinaskor!

Nu är man igång på jobbet igen och nästa vecka blir det undervisning igen. Det är halvt panik i arbetslaget för alla känner sig osäkra inför den nya ordningen. Ingen är jättesugen på det här och det märks.

Det får bli som det blir!

Pojkarna har också kommit igång med skolan och igår gick jag med lillesonen till hans nya skola. Där möttes jag av personal som jag träffade på den tiden som min store son gick i småskolan. Nu hoppas jag verkligen inte att storesonens problem förs över på min yngste för de är inte på samma sätt, även om lillesonen inte är någon ängel heller.

Han var iallafall jättenöjd med sin första dag i skolan. De hade haft massage och bild bland annat och han var imponerad av bildläraren. Den här skolan är ju inte ny för mig då båda mina stora barn har gått i den. Det är mycket problembarn där men det är också en fördel: Personalen står inte handfallen och förtroende för dem har jag aldrig haft några problem med.  Nästa vecka får han träffa sina andra lärare och det är omöjligt att han får en lika kass lärare som han hade förra terminen.

Borde egentligen gå ut och fotografera detta vackra vinterväder men jag känner mig allmänt darrig idag. Vet inte varför men det är bara att lyssna på sin kropp!

Dottern ringde igår och sa att jag skulle få tillbaka mina pengar på måndag. Hennes numera make har bett om ett förskott på sin lön...de lär få bita i det sura äpplet ekonomiskt ett bra tag efter sin ogenomtänkta bröllopsresa har jag en känsla av. Hörde maken tacka i bakgrunden när jag pratade med henne och ja, jag är nog den enda som faktiskt finns där och ställer upp när det gäller för hans familj har inte ens kommenterat att han har gift sig. Jag har inte grattat men jag har ändå sett till att det skulle bli så bra som möjligt. Har också lovat att fota dem någon dag.

Jaha, då var det dags att återgå till jobbet efter tre veckor hemma...har ju vänt på dygnet några timmar och visste att det blir tufft idag men istället för att få stora problem med att vakna så vaknade jag tio i fem!!! Larmet står på kvart i sju...

Vaknar av att hjärnan går på högvarv och det är omöjligt att somna om. Ingen gång i mitt liv har det varit så jobbigt att gå tillbaka till jobbet. Varför det är så är inget konstigt alls. Under de sista månaderna har arbetsmiljön och stämningen på jobbet rasat till botten. Folk har blivit uppsagda och andra har sagt upp sig och sökt sig till andra arbetsgivare.

Orsak: Omstrukturering och en totalt oempatisk chef som kör över oss gång på gång. Jag håller mitt jobb hemligt i bloggen och en del vet att jag undervisar men mer är det inte. Jag arbetar alltså inte inom grundskolan.

Ökad arbetsbelastning och högre stressnivå då vi också har blivit beordrade att vara på jobbet oavsett om vi har lektioner eller inte och gillar vi inte läget så kan vi dra tycker vår chef.

Jag vet alltså inte just nu om några av mina kollegor är borta - för det var ett intensivt jobbsökande innan jul och jag är övertygad om att flera har hittat annat jobb. Det slutar väl med att jag är den ende kvar av de "gamla".

Jodå, jag kan också söka jobb hos andra men känner samtidigt att glädjen att undervisa har försvunnit totalt pga den här situationen.

Hade jag inte den ekonomiska situation jag har med kronofogden i hasorna så hade jag sökt ett lån och startat eget företag för jag känner hur jag bara vill ifrån mitt jobb.

Hade stora sömnproblem innan jul och nu börjar det igen!

Vi får väl se hur det går!

Dottern är hemma!

Vaknade igår morse av att mobilen ringde och när jag gick upp såg jag att det var min dotter som ringt. Hon ringde någon timme senare och två timmar efter det kom hon!

Hårförlängningar och en lätt solbränna. Hon hade med sig lite presenter och massor att berätta. Det hade varit en del strul med både pengar och hotelrum. Inte nog med att sambon blivit hundbiten och betalat sjukvård för 6000 kr. Hon hade också blivit bestulen på sin plånbok när hon skulle betala bröllopsklänningen så det är mycket pengar som ska betalas tillbaka på alla lån de fått göra. De hade ju samtidigt tur att det fanns någon att låna av överhuvudtaget. Hon lovade att försöka ge tillbaka mina pengar så fort som möjligt. Gör hon inte det så har jag absolut inget att leva på den här månaden.

Har inte sett bilderna från resan och det ser jag fram emot.

Lillkissen har fått äta ris och fisk och hade inte spytt under natten. Fixade ny dietmat med ris och räkor och han åt med god aptit. Dottern hade försäkrat katten så händer det något nu så får hon ta tag i det. Känns väldigt skönt att katten inte blivit sämre eller att jag varit tvungen att besluta att avliva den lille.

Känns lite tomt efter honom och min katt har ropat på honom några gånger men verkar mest nöjd över att det är lugnt hemma igen faktiskt.

Igår när jag vaknade hittade jag flera spypölar på golvet och insåg att lillkissen återigen hade spytt. Han var inte pigg alls och då kände jag att nu börjar det bli allvarligt. Jag ringde veterinären och de bad mig komma in med katten. Jag skickade flera sms till dottern för att få veta om hon försäkrat katten men fick inget svar och antar att de inte har pengar för att kolla mobilen.

Jag vet ju hur dyrt det kan bli men jag kan ju inte bara sitta där och titta på en sjuk katt och hoppas att det ordnar sig av sig själv.

Jag hade tur och fick skjuts av storesonens kompis så jag slapp sitta på spårvagn och buss med tanke på att jag blivit urförkyld och kände att jag inte riktigt skulle orka.

När vi kom till veternären undersökte han kissen och kände att något konstigt var det i magen. Han ville röntga kissen och jag frågade vad det skulle kosta. Jag förklarade min ekonomiska situation och att kissen inte var min och att dottern var utomlands och inte kontaktbar...att jag misstänkte att hon inte försäkrat katten. Det skulle kosta över 1100 kr men jag sa - det får jag betala. Måste ju få veta vad det är som är fel.

Lillkissen var helt otrolig - han spann och fann sig  i att både klämmas på, ta tempen och hållas fast i röntgen.

När veterinären tittat på röntgenplåtarna sa han att jo, det finns något i magen som inte ska vara där. Det ser ut som något trådliknande, ett snöre, garn eller liknande. Han ville fortsätta med kontraströntgen men när han sa att det skulle kosta 5700 kr så var jag tvungen att säga nej. Jag hade liksom bara 4000 kr på kontot och jag har tre veckor kvar på månaden och annat jag måste göra för dom pengarna. Tyvärr!

Han sa, okej, då får vi testa att göra så här:

Lillkissen får fasta i ett dygn och sedan ges dietmat (kokt fisk med ris), lite åt gången och se vad som händer och hoppas på det bästa. Om inte annat hålla det så tills min dotter kommer hem så får hon avgöra vad hon ska göra! Jag kan inte ta beslutet att avliva hennes katt.

Men!

Han sa också att OM katten blev akut sjuk, vilket innebär att tarmen har gått sönder, så måste jag komma in iallafall och det lovade jag.

Fick betala 2200 kr + 100 kr i bensinkostnad.

(Hur jag ska överleva den här månande är ett under.)

När jag kom hem tog jag bort allt som går att äta för en katt. Min katts mat fick jag ställa in på min egen toa och så får han passa på att äta när jag går in där. Lillkissen var väldigt trött och det sista han fick stå ut med hos veterinären var att få vätska under huden - det gjorde nog skitont för det blev stora bubblor under skinnet men han fick ju inte bli uttorkad under tiden som han fastar.

På kvällen ringde jag runt till olika försäkringsbolag för att kolla om dottern hade tecknat någon försäkring men inget napp.

Då började jag bli FÖRBANNAD!

Hon och hennes jävla kille har alltså betalat ca 15 000 kr för att sticka till Thailand och gifta sig! Men de har inte försäkrat katten! Dottern var så pank när hon hämtade katten att jag fick köpa kattlåda och ge henne kattmat!

Dagen innan nyårsafton får jag sms om att hon vill att jag ska skicka 1500 kr till hennes konto för att hennes dumjävla karl har blivit hundbiten och de "hittade" inte sina försäkringspapper så de fick betala direkt på sjukhuset för behandling och omplåstring. Vilket innebar att de var panka och hadet inte ens pengar till bröllopet, dagen därpå.

Naturligtvis skickade jag pengar utan att blinka!

Nu känns det som att de inte ens hade tagit någon reseförsäkring! Kan höra dotterns dumjävla kille säga:

- Äh, det är onödigt att ta någon sjukförsäkring! Jag har rest många gånger och jag vet att inget kommer att hända!

De planerade inget! De kunde ha väntat med det där jävla bröllopet! Sparat pengar varje månade och gjort det nästa år. Det var så jävla BRÅTTOM!

Nu sitter jag här med 1500 kr på kontot, en sjuk katt som jag får mata med ris och fisk teskedsvis, en gång i timmen och hoppas att det "ordnar sig".

Jag VET ju att dottern och hennes karl inte har ett öre på sig när de kommer hem och de är redan skyldig mig 3500 kr! När ska jag få tillbaka dem kan man undra?

Är de så jävla vuxna så de kan gifta sig så borde det också haft någon slags tanke bakom att saker och ting kan hända som man inte planerat!

Jag försäkrade min katt samma dag som jag kom hem för jag var livrädd att något skulle hända som gjorde att jag var tvungen att se min katt död.

Denna lille kisse är helt underbar. Han är så social, gosig och snäll och förtjänar absolut inte det här!

Bilden är hämtad från:  www.karlstadsmadjurssjukhus.se/

Idag är han pigg och alert. Han har druckit vatten och fått en tesked ris med fisk.

Nu ska han få en till!

Har gett honom Reiki i två dagar nu och jag kommer fortsätta - han gillar det. Igår lade han sig på rygg med magen uppåt när jag gjorde det och njöt! 

Lillkissen sov en bra stund och sedan när han och min stora vaknade ville de ut. När dom kom in så fixade jag lite extra blötmat och lillkissen åt med god aptit och seadn kom han och "tackade" - kröp upp på min axel och kurrade.

Faran är över!

Aftonbladet har en artikelserie om hemlösa och syfter är väl att vi ska reagera och tycka "synd om" dessa stackars människor.

http://www.aftonbladet.se/nyheter/article6374024.ab

Ja, det är klart att man inte precis är avundsjuk på människor som tvingas ligga ute och sova i kylan, under broar, soprum, toaletter, bänkar, trapphus eller bara ute! Särskilt inte när kylan biter tag i en så här års. Det måste vara rent för jävligt att ligga på kartonger och dra över sig tidningar och presenningar som skydd från kyla, väta, vind och råttor.

Det vanligaste tanken jag har är: De stackarna har inget att äta!

Men så läser jag artikeln om de fyra männen som ligger ute. En vill inte ligga inne på härbergen för det är för många knarkare där. En annan säger: Är man uteliggare i Stockholm har man alltid mat, frivilligorganisationer samlar in mat och ger oss. Mitt "jobb" är att tiggga ihop pengar och de går uteslutande till cigg och öl...då blir jag lite fundersam!

De/jag som skänt pengar till en hemlös kan sätta hela slanten går till deras missbruk - inte till mat eller något annat "nyttigare" - de får ju mat, de får också kläder av frivilligorganisationerna. Det enda de inte har är en bostad.

Nej, jag tycker verkligen inte att människor ska bo på gatan men flera gånger läser jag också att dessa män tycker att det är deras eget fel pga missbruket som ligger till grund för deras hemlöshet.

Vi hjälper inga hemlösa från missbruk genom att skänka pengar, det är ett som är säkert.

Ge dem en bostad och ge fan i att ge dem pengar på gatan!

Läste en artikel för ett tag sedan att om hemlösa missbrukare får en lägenhet först så söker de själva hjälp att bli av med sitt missbruk men hur orkar man ta tag i sitt missbruk om man inte ens har en dörr att låsa om sig när man ska sova?

Blandade tankar och känslor inför det här!