Metrobloggen

Jag gillar den här bilden. Jag gillar den väldigt mycket, vilket kanske kan ses som konstigt för den är ju inte så speciell egentligen, men det ligger inte i det. Jag gillar nämligen minnena av den här bilden. Varför? Jo.

Jag gillar att jag är solbränd, jag har nog aldrig varit så brun som då. Jag gillar personen som tar kortet, en av de absolut bästa jag vet. Jag gillar rummet, tro det eller ej, fast det är nog mest minnesbiten för så himla fräscht var det ju inte. Jag gillar också rummet för att personerna som bodde i det var och är fortfarande helt underbara. Jag gillar mig själv på den här bilden, och nej jag är inte egoistisk, det är känslan jag hade just där som jag gillar, jag var i ett bra land med bra människor och hade the time of my life, jag var helt enkelt totalt lycklig, och det gillar jag. Sen gillar jag självklart pepsiklockan och tavlan i bakgrunden, men det är mer internt för rum-crewet. Jag gillar alla minnen som dyker upp i samband med den här bilden, så jag gillar bilden. Jag gillar den, end of discussion.

Att rota runt bland gamla bildmappar är underskattat tråkiga söndagskvällar, himla bra tidsfördriv faktiskt!

Jag har lämnat över vår lilla bebis i Victorias händer, inget mer projektarbete idag för min del.

"Då kanske du ska försöka roa dig lite, du behöver nog det ska du se efter din dag!"

Jag följer min mammas råd... med Svtplay. Och Så ska det låta. Tro det eller ej, det börjar ju gå upp sig insåg jag just. Nästa fredag gästas programmet av Timo Underbarast-i-världen Räisänen. Bara en sån sak! Så det programmet blir det, sen tvättupphängning och efter det - SÖMN. Minst sagt behövligt att vila hjärnan ett tag.

Så himla nära ge-upp-gränsen nu va. Så himla nära.

Resultatet av 7,5 timmar i InDesign i sträck, denna fantastiska söndag som jag inte älskar allt för mycket.

Det är helt stört många sidor när man ser det såhär. Stört många timmar lagt på det också. Nu ska jag ta en timma paus. Sen blir det fixa andra saker, självklart inom projektarbetet, tills Vic har fixat in sina filer i dokumentet så att jag kan få tillbaka det, lite mer fyllt. Gah det tar verkligen aldrig slut detta arbete!

Fem timmar projektarbetsfix. I sträck. Solen skiner ute som aldrig förr men jag, nej jag sitter här på min datastol och fortsätter pilla i hatprogrammet.

Jag vill ut. Jag vill inte plugga. Jag vill inte ha med det här helvetesarbetet att göra. Jag vill inte lägga fler dagar, timmar, minuter, sekunder på det. Det är inte värt det för det är så otacksamt mot oss, bara ställer till problem. Jag. Vill. Inte. Längre. Jag vill ha ett liv igen. Jag vill aldrig ha det här livet som utspelar sig just nu igen. Aldrig, aldrig, aldrig.

REMEMBER: APRIL, 2008

När jag vaknade var klockan lite för lite för att kompensera upp tiden jag gick och la mig, men tröttheten fanns inte där. Det är vid såna tillfällen ipoden, Markus Krunegård och tankar om sommaren blir en så fin kombination.

Godmorgon.

Jag har sen klockan 21 redigerat 97 stycken bilder. Går det ens att inse vilken tråkig kväll jag har haft eller? Nu tänker jag ta rast på 8 timmar, sömn även kallat. Sova bort alla problem eller så. Nattis.

Det enda jag gör är standardredigering och ändå har jag inte hunnit fler än de där. Snittar cirka 40 redigerade bilder i timman, räknade jag ut lite snabbt. Känns som att det är 1000 bilder kvar (detta är bara en av bildmapparna), så ja... då vet ni ju vad jag kommer pyssla med resten av kvällen så att säga.

Jag borde vinna pris för "Världens sämsta flickvän". Nu ska jag låsa in mig i mitt rum och göra projektarbetesskit hela kvällen och natten. Trevlig lördag.

Jag orkar inte vara stressad längre. Jag orkar inte ha ångest längre. Jag orkar inte må dåligt längre. Jag orkar inte ha pressen inom mig längre. Jag orkar framförallt inte med att jag aldrig räcker till längre. Jag orkar inte. Orkar orkar orkar inte längre. Det håller inte. Det knäcker mig. Det förstör den jag egentligen är. Vad har jag blivit? Vad är jag nu? Vem är jag och är jag den jag vill vara? Jag vet inte. Vet ingenting. Eller jo. Att jag har sån jävla ångest över skolan och allt så att jag snart går ner mig totalt. Om jag inte har gjort det redan, vill säga.

Idag blir det en mysdag med mamma, fika i Göteborg och sånt. Ikväll blir det hem till Fredrik.

Känns inte som att jag har sovit någonting inatt, kanske beror på allt snack på tåget hem som rörde omkring i alla tankar... vad vet jag. Lite segt är det i alla fall.

Jag tror visst att min kväll blev så där mysig som jag hade hoppats på, eller nej, jag vet att den blev det. Och att avsluta en så bra kväll med en tågresa pratandes med en av de absolut bästa om dåtid, nutid och framtid, ja det gjorde kvällen ännu bättre.

Tack tjejer för en fin fredag!

Himla social dag i bloggen, eller inte. I alla fall. Efter en ett-i-ett-i-ett-i-ett dag idag igen så har jag nu varit hemma i en halvtimma. Sprungit runt och packat ihop saker, bytt kläder till lite bekvämare och så vidare. Om tio minuter ska jag gå.

Målet? En tjejkväll i en lägenhet vid Redbergsplatsen. Fina vänner, fin planering och fina drinkar - så ska jag spendera min kväll. Känns som en bra kväll om jag får säga det själv!

Gå detta (i snabb takt + efter en hel dags skola + efter en sjukt tidig uppgång på morgonen + att det ska ske en fredag eftermiddag då man är som segast) och kom sen och säg till mig att jag INTE får klaga över hur ont jag har i ben och fötter. Tills dess - jag och Vic är tillåtna att klaga HUR mycket vi vill. Sådeså.

"Hej min vän, vill du ha skjuts till skolan? :)"

Ett litet sms kan få en att bli lite, lite mer pepp på en alltför tidig lektion.

Väldigt mysig kväll med en väldigt mysig kille <3

Fredrik mår bättre så till stan blir det, himla nyfiken på vart vi ska bara... hihi. Kan inte riktigt inse att det faktiskt gått ett år sedan jag gick runt och bar på hemligheten att vi var tillsammans, allt för att det inte skulle komma ut innan helgen. Jag svävade på rosa moln och ville bara skrika ut det men gick och höll tyst om det... och det var alltså 365 dagar sen. Sjukt lång tid om man tänker efter...

Nej nu ska jag fortsätta lyssna på Lily Allen i hela fem minuter till, sen blir det tåg igen!

Den här dagen går i ett i ett i ett i ett och jag skojar inte. Från extralektion till lunch till lektion till möte till lektion till, ja vad som nu händer ikväll. Restaurang med pojkvännen för att fira vår årsdag var planerad, men han har ju lyckats bli dålig... får helt enkelt hoppas att han piggar till sig!

Nu är det fotolektion, uppgiften är att redigera en bild. Som om jag inte gör det varje dag, kväll och natt nuförtiden... suck.

Idag, för exakt ett år sen, blev jag tillsammans med världens finaste kille.

Love you.

Känslan av att vara instängd.

With that skipping rope, the trampoline

The crafty smoke that made us choke

But we didn’t give up hope

It’s just the simple ways, of getting paid

The carelessnes of running away

I wish I stayedI wish I stayedI wish I stayed
Patterns all aranged in my background

It’s pillars and posts keeping this country on form

Letters were all sent with no addresses

So that people can’t discover

Always undercover

Why do i always draw triangles

Instead of words this paper so deserves
You see

I don’t own my clothes but i own my mind

And it’s not what you’ve lost

But it’s what you find.

I don’t own my clothes but i own my mind

And it’s not what you’ve lost

But it’s what you find.

Det här med projektarbeten alltså. Först ska man klara den vanliga skolan. Sen ska man försöka ha ett vanligt liv samtidigt, och inte drunkna i läxor. Men sen då, jaaamen då kommer det där mysiga, härliga, alldeles underbara projektarbetet på 100 poäng. 100 timmar. Lägg timmarna vart du vill, men utanför skolan blir det, helt klart. Så då försvann det där vanliga livet du skulle försöka hinna med att ha.

Ungefär så känner jag. Jag hatar projektarbeten. Hatar. Med hela mitt hjärta. Promise.

Det enda som känns skönt angående det nu är att vi har kommit upp i 70 timmar, och med den resterande designen plus projektrapporten så kommer vi lätt nå 100 timmar. Precis som man ska göra. DET är i alla fall positivt!

Jaaaamen Lasse Lindh är ju fortfarande så himla bra.

jag har legat här så länge
och stirrat i taket att jag kan
varenda spricka i färgen nu
att bära en dröm idag
är ingen lätt sak
helst ska man ha
en kortsiktigt plan
men jag har
aldrig, aldrig, aldrig, aldrig
nånsin bett om nått lätt

men tyvärr är jag världsbäst på att förtränga

kom D kom R kom A
kom K kom Y kom S och S
kom D kom R kom A
kom dra med mig in i ett hörn,
kyss mig och ljug
och gör det så bra att
jag verkligen tror dig

Har precis skickat in en svenskareflektion som har deadline på fredag, känns bra. För det ska jag belöna mig med en liten promenix med Janlind innan jag ska ta tag i mer skolarbete.

Mitt liv just nu? Existerar inte, nej. Skola, hem, plugga, sova, vakna, skola och så vidare. När allt har lugnat sig ska jag börja umgås oftare med pojkvännen, åka till Askim oftare för tesnören, försöka få till ett besök hos min Insider, söka jobb, plugga körkortsteori och hela faderullan. Framförallt ska jag börja leva normalt igen.

Jag hoppas allt lugnar sig snart. Verkligen, verkligen hoppas.

SPOTIFY: Markus Krunegård – Dålig på vardag

Do or die, now or never, topp till tå i svarta kläder inuti, utanpå
Gå, gå, gå, gå, gå, gå
Ett djävulskt driv, en himmelsk iver
Hoppet härjar, river och sliter i mig, i mitt bröst

Morgon, igen. Tiden går så snabbt nu va. Nästan för snabbt.

Och bara för att tiden går så snabbt, och för att våren är på väg så slänger jag in mysiga, varma bilder som ger en längtan. Enjoy.

Vet inte alls om jag har gjort psykologiuppgiften rätt, men nu är den inskickad i alla fall. Något jag VET är att mitt magont fortfarande inte är över... härligt!

Nu ska jag ringa en fin tjej, sen blir det sova. Nattis.

And I realise, there’s nothing more to say
And I understand I can’t hold your hand
But I did it all, I did it for love

Ett tips. Fika inte på 11 caféer inom loppet av 7,5 timmar. Gör det bara inte. Enbart magont och illamåendekänslor framkallas, I promise.

Fast det är klart, en hel del skratt blev det ju med, så det var nog värt det. Trots allt.

Linnéa: "Ska vi gå till Egg & Bacon nu eller?"

Vi: "VA?"

Linnéa: "Jaa det var väl dit vi skulle?"

Vi: "Vi ska till BÖNOR & BAGELS Linnéa! Och det är DU som bor här i Linné, eller hur var det? Haha!"

Senare...

Jossan (med en hög ton så både personalen och hela caféet hör): "Vadå (tar upp flaggan och halv-viftar lite), flaggar man idag eller vad är detta?!"

Vi: "Alltså... det är för att vi väntar på mat..."

Jossan: "JAHAAA!"

Idag är jag så fruktansvärt trött så att jag inte vet vart jag ska ta vägen. Helt sjukt trött med andra ord.

Varför jag är uppe så tidigt på min lediga dag? Projektarbete, stavas den hemska kombinationen av bokstäver. Jobbiga, tidskrävande, evighetstidstagande projektarbetet. Godmorgon på dig med.

Vilsen.

Ja. Nej. Ja. Ja. Ja. Nej. Nej. Ja. Nej. Nej. Nej. Blablablablabla.

Hur gör han? Hur får han mig att gilla den låten jag alltid har haft något emot? Hur bra är han? Bäst.

Att vara sjuk och dessutom behöva plugga, det är tråkigt. Jag hade hellre velat stå i ett provrum på Gina Tricot med dessa hängandes bredvid. Det hade varit roligare.

Vårkläder är så himla mycket roligare än vinterkläder. Mmm.

Det är såna här dagar jag inte gillar mig själv och mitt tänkande. Eller gör jag det?

Bort bort bort bort bort. Dit vill jag. Bort vill jag.

Från mig själv, från tankarna, från stressen, från allt.

En paus ifrån allt, ifrån mitt liv som det är nu.

En paus för att tänka, fokusera, upptäcka.

Lund hade suttit fint nu.

Det här också. Helt okej, som sagt.

Det här hade varit helt okej att uppleva live. HELT OKEJ SÅ ATT SÄGA.

En spellista fick mig in på Lily Allen-spåret igen, och med festivalplanerna för sommaren så började jag drömma mig tillbaks till när jag och Anna stod och hoppade och skrek till Not fair på Way Out West. Jag tror inte ens att jag ska försöka mig på att förklara vilken enorm glädjekänsla det var. Jag hade lyssnat och kollat videos från just den live-låten hemma i två månader innan det var dags, sen helt plötsligt stod jag där och var exakt lika hysteriskt lycklig som folket jag hade sett på videoklippen.

Det är DET som är det fina med livemusik, euforin.

Jag satt uppe till tre inatt. Idag vaknade jag, och blev klar nu. Windows movie maker är grymt segt, och att klippa ner 41 videoklipp till 20 minuter, och samtidigt få med allt viktigt - det tar tid helt enkelt! Men nu är den klar. Branäsfilmen 2010. Finns uppe på Facebook inom kort...

Antar att resten av dagen kommer att gå åt till att bli frisk, få klart psykologiarbetet och skriva projektarbete. Kul dag liksom, näääe.

Jag är på Maria Mena-humör. Jag har en hatkärlek till det humöret. Både skönt och jobbigt att vara på det humöret helt enkelt.

Fast min magkatarr påminner mig om att det till största del är jobbigt.

Breathe air you're not used to
Tread floors you don't fall through
Make waves...
You crash a symbol hard
Follow no one
Always play the wrong card
Waste days, in foreign places
Shed lights, on your better side
Reassure me that you'll wait for me
Wait for me as long as it takes

And I'll hold my breath, I'll hold my breath

Until you see me in your dreams
We'll stay awake beneath the trees
We'll watch the buildings turn to dust
A sky of diamonds just for us
You are the risk I'll always take
The only branch I'll never break
Those fears, we'll blow them all away

Fight fires in your best clothes
Touch skin with your eyes closed
Chase thunder...
With the volume down
Pack a suitcase, wonder to the next town
Force quit, on your losing streak
Solve a riddle in a magazine, be tongue in cheek
Tell me that we're still too young

Jag vill krypa under täcket och bara gömma mig bort från allt vad ansvar heter. Allt.

Men det kan jag inte, så packning följer härnäst, sen flytt tillbaks till mamma. Kanske kan jag dra täcket där över huvudet istället... hm.

Det känns inte som söndag. Det känns som... nej, som ingen dag. Att komma hem sent en lördag kväll ifrån en miniresa gör att veckodagsuppfattningen blir allt annat än normal.

Men hemma är jag, och i efterhand så skulle jag kanske inte åkt med - sett till hälsan. Ser man till nöjet, ja då hade jag inte velat missa resan för en sekund.

En sjukt rolig och knäpp resa med massa skratt. Tack alla som var med för tre bra dagar, tack till folket i min stuga för tre störda dygn, tack till busschauffören som satte på Melodifestivalen i bussen (och som sagt P4 som sände den). Och störst tack till min andra halva som är lika bra som vanligt, varje dag, varje minut, varje sekund. Vi är något utöver det vanliga min älskade vän.

Bilder kommer upp ikväll (på Facebook of course, här ska folk taggas hejvilt haha). Jag hostar nämligen lite för mycket, har lite för ont i halsen, är lite för trött och är lite för täppt i näsan för att greja med dom nu.

På väg hem, busschauffören kör som en dåre men jag hinner ju ändå inte hem till melodifestivalen.

Branäs kan nog ta priset för världens långsammaste knappliftar! Tacka vet jag gondolen.