Metrobloggen

...Nej, jag lägger inte ner TOPPRAFFEL! - jag bara flyttar på mig. Från och med nu lämnar jag Metrobloggen för att istället husera på Blogger. Jag kommer inte att ta bort den här gamla Metrobloggen, den kommer att ligga kvar så att folk kan fortsätta att läsa gamla inlägg och recensioner. Men jag kommer inte att göra fler uppdateringar.

Så fort detta inlägg publicerats, kommer jag att dyka upp på min nya hemvist. Adressen dit är liksom tidigare

http://www.toppraffel.tk

eller den nya, längre adressen

http://toppraffel.blogspot.com

...Så vi ses där!

När jag startade den här bloggen i början av förra året, valde jag Metrobloggen av två orsaker:
1. I annonseringen för sin bloggtjänst utlovade de ekonomisk ersättning. Tjäna pengar på att blogga. Sure, det funkar ju alltid som lockmedel.
2. Den främsta orsaken. Jag tänkte att har jag bloggen hos Metro kommer jag att få gratis exponering och automatiskt fler besökare, än om jag startar bloggen någon annanstans.
Men allvarligt talat - Metrobloggen suger rätt hårt. Den brukar omnämnas i negativa ordalag annorstädes, och jag håller med. Det är alldeles för mycket problem och skit med Metrobloggen.
Framför allt tar det en evig tid för min blogg att ladda, om man jämför med mina vänners bloggar på Blogger och Wordpress. Detta beror inte på att jag har fler bilder än de i min blogg, utan på att Metrobloggen som synes är proppfull med irrelevant skräp och annonser - annonser jag inte kan påverka. Halva skärmen är ju täckt av annonser, ibland är de, utan bloggarnas tillstånd, instoppade i själva inläggen. Och annonserna har ju inget med min bloggs innehåll att göra - de verkar snarare riktade till tonåriga tjejer och den typ av bloggar som har flest besökare på Metrobloggen. Det är meningen att de pengar Metro genererar på annonserna ska fördelas till bloggarna, men det är svårare än det låter att få några stålar.
Vidare saknar Metrobloggen en hel del funktioner som är standard i de flesta andra bloggar, till exempel ett register i marginalen över de senaste inläggen, så att mina besökare snabbt kan hitta gamla grejor utan att behöva scrolla på måfå utan att veta vad som finns där. Det är ju fullkomligt omöjligt för mina besökare att se vilka filmer jag skrivit om under månaden om de inte besöker bloggen varje dag!
Slutligen lider Metrobloggen av alldeles för många buggar och annat mög. Bloggen är nedstängd för översyn alldeles för ofta.
Jag har väldigt länge tänkt flytta över till ett anat ställe, till exempel Blogger. Problemet är att jag ju har hundratals gamla inlägg och recensioner på Metrobloggen. Jag kan ju inte stänga ner den, och jag måste hänvisa läsare dit om de vill läsa äldre grejor. Och jag kan ju inte föra över allt till ett nytt ställe.
Men ändå. Nu är jag jävligt trött på Metrobloggen. Så vad säger ni - ska jag starta upp en ny, fräschare och snabbare TOPPRAFFEL! på ett annat ställe?

Jag trodde att Fox skulle få rätt, men icke - X-MEN ORIGINS: WOLVERINE tvingas behålla 15-årsgränsen. Mystiskt. Ska vi ha en biografbyrå som bestämmer åldersgränser, måste det finnas en linje i deras beslut, vilket det inte gör nu.

Detta pressmeddelande kom alldeles nyss från 20th Century-Fox:

Pressmeddelande 2009-04-30

*********************************************************************************
WOLVERINES VASSA KLOR FÖR MYCKET FÖR KAMMARRÄTTEN
*********************************************************************************

Kammarrätten i Stockholm beslutade idag att gå på censurens linje och låta 15-årsgränsen på X-MEN: ORIGINS WOLVERINE kvarstå. Twentieth Century Fox, Sweden överklagade tidigare i veckan censurens beslut till Kammarrätten men överklagan har nu nekats.

- Vi accepterar självfallet utslaget från Kammarrätten men beklagar samtidigt att en stor del av X-Men-seriens mest hängivna fans nu utestängs från att se filmen på bio. Beslutet kommer med största sannolikhet öka den illegala nedladdningen av filmen bland de yngre, säger Twentieth Century Fox, Swedens VD Hansi Mandoki.

X-MEN ORIGINS: WOLVERINE får premiär på biografer över hela landet den 1 maj.

Det är knappt att man kan tro det, men Kapten Stofils tidning fyller hela tio år - även om den känns betydligt äldre.

Den som befinner sig i Stockholm på lördag den andra maj, kan passa på att fira på Serieteket. Det blir utställning, sång och musik, filmvisning, tio sorters kakor och andra garanterat mossiga aktiviteter.

Själv har jag inte möjlighet att närvara och uppvakta. Får väl kompensera med något när EDVARD! #2 kommer ut. Då kanske det vankas kaffe och spiddekaga.

Varför fanns inte den här boken när jag var fem år?

Russel Crowe i misslyckad frisyr är grävande journalist på en Washingtontidning i denna thriller - baserad på en BBC-serie jag aldrig hört talas om - som inleds med att en man jagas och skjuts ner, tätt följt av att även ett förbicyklande vittne dödas. Kort därpå knuffas en ung kvinna ut framför ett tunnelbanetåg. Kvinnan hade visst ihop det med kongressledamoten Ben Affleck i ny toupé. Crowe, som har brun manchesterkavaj och kör en SAAB från 1990, tror inte på teorierna om självmord och börjar luska i fallet, pådriven av sin bestämda chef Helen Mirren. Dessutom visar det sig att Affleck är en kompis till Crowe sedan college. Crowe är även kär i Afflecks fru Robin Wright Penn, som är sur, eftersom Affleck var otrogen med den döda tjejen. Till sin hjälp får Crowe den gröna journalisten Rachel McAdams, som skriver en blogg på tidningens hemsida, men hon visar sig vara ytterst duglig för att reda upp den här historien som även involverar Jeff Daniels.

(Biopremiär 1/5)

Jag har förstås aldrig sett Disneys TV-serie om Hannah Montana, och det enda jag visste om den var vad det stått i annonserna - vanlig tonårstjej på dagarna och popstjärna på kvällarna.
Miley Cyrus och farsan Billy Ray Cyrus spelar dotter och far Stewart. Fast ibland tar Miley Stewart på sig en blond peruk och blir världens populäraste tonåring, sångerskan Hannah Montana. Det är precis som med Stålflickan, hon tar på sig en blond peruk och ingen känner igen henne. Fast dubbellivet blir besvärligt och hon hamnar i bråk bed sin bästis, och jagas dessutom av en tjock skvallerjournalist som i början klär ut sig till Povel Ramel.
Men värst är det att farsan tvingar med Miley till mormor på vischan, där alla är härliga shitkickers och livet är som i LILLA HUSET PÅ PRÄRIEN, och Miley hatar tillvaron. Miley träffar en tonårig cowboy och det blir lite romantik, men så måste Hannah Montana plötsligt uppträda för att samla in pengar till den lilla staden, annars kommer en ond företagare att bygga ett köpcenter där. Vojne, vojne, hur ska Miley och Hannah reda ut det här?

(Biopremiär 1/5)

"I'm the best there is at what I do, but what I do best isn't very nice". Ett tufft citat från Chris Claremont och Frank Millers miniserie om Wolverine från tidigt 1980-tal. Jag tror att jag köpte och läste denna serie ett par år innan jag läste den egentligen X-Men-serien med "nya" X-Men, en grupp som inkluderade Wolverine. Det var väl inte förrän 1984 som denna version började publiceras av Semic i Sverige under titeln X:EN (!). Nej, vänta nu här - var de inte med i ett par nummer av Atlantic Förlags Atlantic-Serien eller Atlantic Special, eller vad den hette? I vilket fall, jag läste inte så många nummer och jag blev aldrig någon anhängare av X-Männen, en superhjältegrupp jag träffade på redan 1974 första gången i tidningen Dina favoriter från Marvel med Conan och då tecknad av Neal Adams. Fast miniserien om Wolverine var bra jag tror dessutom att det var den första serie av Frank Miller jag läste. Tuff hjälte, tuff handling (Wolverine och ninjor i Japan), tuffa repliker och tuffa teckningar.

(Biopremiär 1/5)

Den svenska titeln på HOW TO LOSE FRIENDS & ALIENATE PEOPLE är verkligen hopplös. Hela vägen till biografen där filmen pressvisades inför den försenade Malmöpremiären, försökte jag komma på vad filmen heter på svenska. Till slut kom jag fram till "Avskydd och hatad av alla". Även efter filmen ville jag ha titeln till "avskydd" och liknande. "Hatad och avskydd av alla". Först nu, åtskilliga timmar senare, drar jag fram en lapp med pressinfo ur väskan och får ordning på titeln. Hm, det är som alla de där komedierna som heter "Min bäste väns frus brorsons flickvän" och liknande - är det någon som kan hålla isär dem?
Var var jag? Här. Eftersom premiären är försenad här nere i civilisationen, hade jag hunnit läsa en del recensioner av HOPPLÖS och förstått att jag inte skulle förvänta mig för mycket. Dessutom har filmskaparna tydligen ändrat en hel del på den (delvis?) självbiografiska bok den bygger på - tydligen har hela kärlekshistorian lagts till, en betydande del av filmen.

Simon Pegg är Sidney Young, som driver en liten filmtidning hemma i England, det är en ganska sunkig tidning och han lever ett sunkigt liv - han kommer aldrig in på filmstjärnegalor, alternativt kommer han in men blir utkastad. Men så en dag ringer chefen (Jeff Bridges) för glassiga magasinet Sharps i New York och vill anställa honom - så Sidney packar sin väska och flyger dit. Han flyttar in i en sunkig liten lägenhet med polsk kärring som portvakt och han gör sig genast omöjlig på jobbet - genom att vara hopplös. Han blir betuttad i en ny, het filmstjärna (Megan Fox från kommande JONAH HEX), men är han inte egentligen kär i den mer vardagliga och rejäla Alison (en mer vardaglig och rejäl Kirsten Dunst)? Och ska han någonsin få skriva en artikel åt tidningen?
Det stora problemet med HOPPLÖS OCH HATAD AV ALLA är att Sidney Young är en fullkomligt osannolik figur, vilket innebär att jag inte köper storyn. Young är totalt socialt handikappad. Han gör extremt idiotiska saker, allt går åt helvete, och istället för att rätta till sin situation fortsätter han att bete sig imbecillt. Fast ibland har han järnkoll på allt. Det finns ingen linje i hans beteende. Jag undrar dessutom varför han anställdes till att börja med - han får i princip inga uppdrag, de han utför resulterar i noll, och alla inklusive Bridges - som ju anställde honom - hatar honom. Om en person börjat jobba på en strikt och glassig redaktion som Sharps och betett sig som filmens Sidney Young, hade han fått sparken efter en kvart. Han hade fått sparken från vilket jobb som helst. Nu har jag inte läst boken, men jag har svårt att tänka mig att verklighetens Young bar sig åt så här. Bridges håller en kortare

utläggning om orsaken till anställningen, men det känns alltför luddigt.
Dock måste jag tillstå att filmen inte är helt hopplös och hatad av mig. Den är inte tråkig och jag skrattade en hel del emellanåt. Det är småtrevligt och jag känner igen en del av typerna som figurerar i filmens olika sammanhang. Och om jag vill vara snäll och generös sätter jag en trea. Filmen är bättre och roligare än Simon Peggs vanityprojekt HOT FUZZ, som mest kändes som en två timmar lång lekstuga.
Sedan måste jag skjuta in att, jag vet inte, det här gör mig kanske unik, men fan, jag tycker inte att Megan Fox är snygg! Hon ser mest ut som en billig porrversion av Tia Carrere (Tia Carrere luktar förresten väldigt gott).

(Malmöpremiär 1/5)

Jag läste alldeles nyss en artikel av Martin Kristenson, till vilken jag bidragit med några kommentarer. I artikeln, som inte publicerats än, nämns den brittiska TV-serien THRILLER från 1970-talet.
THRILLER. Jösses! Jag känner fortfarande nackhåren resa sig vid blotta tanken på denna serie.
Brian Clemens heter en man som kommit att påverka mitt liv en hel del. Han var - och är fortfarande, nästan 80 år gammal - producent och manusförfattare till främst TV-serier, regisserat har han bara gjort en gång, det var han som gjorde CAPTAIN KRONOS - VAMPIRE HUNTER. Men Clemens är alltså mest känd som författare och skapare av TV-serier. THE AVENGERS, THE PROFESSIONALS, och främst SNOBBAR SOM JOBBAR.
Och så låg han då bakom THRILLER, 1973-76. En antologiserie med avslutade rysare varje vecka. Och jag tyckte att det här var fruktansvärt otäckt som barn. Det räckte i princip med vinjetten för att jag skulle bli livrädd: ett hus filmat genom en fisheyelins och konstig musik.
Jag vet inte hur många episoder jag faktiskt såg, och det jag minns är fragment - och det är möjligt att jag minns helt fel. Jag kommer ihåg en vinkällare där någon gömde sig för en mördare. Var det månne en blind kvinna det handlade om? Och så tror jag det var en episod som en skola för blinda. Och började inte ett avsnitt med att ett brudpar skulle ett ärende på en bank och just då kom det in någon och röjde loss med ett hagelgevär?
Jag är kanske helt fel på det - jag var inte så gammal och det är längesedan det visades. Och efter ett tag konstaterade jag att THRILLER var så extremt scary att jag inte vågade titta mer, jag klarade inte ens av vinjetten.
Någon gång alldeles i början av 90-talet hade jag en videobandspelare vars timer inte fungerade, det gick inte att programmera inspelningar. Jag skulle spela in ett avsnitt av Kojak på TV3, tror jag att det var, och för att lyckas med detta, satte jag i ett fyratimmarsband som jag lät gå. När jag kom tillbaka upptäckte jag att TV3 körde THRILLER! Jag hade lyckats spela in en prolog och vinjetten innan bandet tog slut. Men även om serien nu finns på DVD i England, har jag ännu inte sett om den.
Men som vuxen har jag kommit fram till en av orsakerna till att jag upplevde serien som så otäck. Till skillnad från slickade amerikanska TV-serier filmade på 35mm, var THRILLER gjord enligt det som i en manusförfattarbok jag läste kallas "BBC-standard" (oavsett om det är en BBC-serie eller ej). Detta innebär att exteriörscener filmades på 16mm, medan interiörerna i studio sköts på video. Detta gav engelska TV-program en kall, okänslig look, och i just rysare tillförde detta en extra dimension av otäckhet. Detta är även anledningen till att jag var skraj för svensk TV-teater som barn - det var sterilt och onaturligt, skräckstämning kunde uppstå i de mest oväntade program. Sedan innehöll förstås THRILLER även en del blod och annat som sällan visades på svensk TV.
Tydligen ska avsnitten även ha varit välskrivna och de hade bra skådisar i rollerna - men detta kan jag inte uttala mig om förrän jag sett om serien.

Att det ska vara så förbannat svårt att göra spökfilmer! Förvisso tyckte jag att förra veckans THE UNINVITED var rätt okej, men rent allmänt är det extremt tunnsått med otäcka spökfilmer. Om jag ska räkna upp fem spökfilmer jag tycker är kusliga "på riktigt" blir det svårt. THE HAUNTING/DET SPÖKAR PÅ HILL HOUSE från 1963, förstås. THE CHANGELING från 1979. Den japanska versionen av DARK WATER skapade en tryckt stämning i salongen på visningen i Cannes. Men jag måste anstränga mig om jag ska komma på fler. TV-filmen THE WOMAN IN BLACK har jag inte sett, men den lär vara riktigt scary enligt de som sett den.

THE HAUNTING IN CONNECTICUT "is based on the true story". Just det, "THE true story", inte "A true story". Fast jag tillåter mig ifrågasätta sanningshalten i den här fjöntfilmen. Detta är nämligen HUSET SOM GUD GLÖMDE rätt upp och ner en gång till, en film (skittråkig, förresten) som även den byggde på en, öh, sann historia.
Virginia Madsen - en aktris jag verkligen gillar - och hennes familj; man med alkoholproblem, två döttrar och en cancersjuk tonårsson, flyttar in i en kåk med "a history" för att kunna bo närmare sjukhuset. Det första de hittar när de kommer in är gamla inramade foton på konstiga människor och döingar i likkistor. Sonen väljer att bo i den unkna källaren, och i källarrummet finns en dörr och mörka fönster till ett rum intill som det inte går att komma in i, hur mycket de än sliter och drar i dörrhandtaget. Jo, det känns ju normalt och bra att vilja ha det som sitt pojkrum.

 
Det dröjer inte länge innan grabben börjar se syner - en mystisk spökpojke som släntrar omkring i huset, blod på golvet och en massa annat. Hans läkare säger att det är hallucinationer beroende på sjukdomen och medicineringen. Fan heller. Snart börjar det spöka riktigt rejält och alla utom farsan (som är full och skruvar av glödlampor) ser spöken och utsätts för mordförsök av duschdraperier och en massa annat. Sönderbrända typer poppar upp, liksom ett gäng gubbar med konstiga tecken inristade över hela kroppen, och sonens gode vän prästen (Elias Koteas) kommer dit och konstaterar att det finns ondska i huset och försöker driva ut denna med hjälp av ett magnetiskt järnkors. Det blir flashbacks till händelser som utspelades någon gång för kanske hundra år sedan med seanser och grejor, och den mystiska källardörren går plötsligt att öppna, och vad hittar de där, om inte en obduktionssal.

THE HAUNTING IN CONNECTICUT är rent makalöst dålig. Första halvan är riktigt tråkig och jag ville snabbspola. Resten av filmen är tråkig även den, men nu spökar det konstant. Det går inte många minuter innan spökchockerna - de osaliga far fram titt som tätt ackompanjerade av skrälliga ljudeffekter. Det är illa gjort och handlingen är ologisk, dum och konstig. Vad gick det hela ut på? Varför murades det in hundratals lik i väggarna? En kollega på Sydsvenskan undrade om huset var dåligt isolerat.
För att en spökfilm ska fungera måste den vara lågmäld. Just det: lågmäld. Inga flashiga specialeffekter. Ingen brölig musik. Inga spökuppträdanden varannan minut. I princip räcker det med att det står någon i ett rum mitt i natten för att det ska bli otäckt. Enkla grejor. En pianotangent som trycks ner av sig själv. Sådana grejor. THE HAUNTING IN CONNECTICUT är overkill utan like. Jag tyckte filmen var hemsk.

 
Filmen anlände för sent till Malmö för att kunna pressvisas, så jag såg den på premiären med ett gäng ungdomar. Dessa hade tydligen inte sett så mycket skräck tidigare, eftersom de skrek sig hesa och gömde sig i bänkraderna - medan jag satt och längtade efter att få ta en öl och läsa dagens tidningar på någon trevlig pub.
För övrigt såg jag filmen med audio commentary. Det är ju så nuförtiden när man går på bio. Det är främst idioter som går på bio. Killgänget som satt bredvid mig fällde följande repliker från början till slut: "Knulla din mamma! Knulla din mamma! Hora! Din mamma är en hora, jag ska knulla henne! Håll käften! Håll käften själv! Knulla din mamma! Titta, vad ful hon är! Hon är en hora! Jag ska knulla henne!"

(Biopremiär 24/4)

Nuförtiden klipper ju inte Statens Biografbyrå i långfilmer - men de sätter fortfarande åldersgränserna. Detta innebär en hel del rätt konstiga beslut. Denna pressrelease trillade in från 20th Century Fox:

"Pressmeddelande 2009-04-22

*******************************************************************************************
TWENTIETH CENTURY FOX SWEDEN ÖVERKLAGAR CENSUR PÅ X-MEN ORIGINS:WOLVERINE
********************************************************************************************

Twentieth Century Fox Sweden har lämnat in en överklagan till Kammarrätten i Stockholm på censurens beslut att ge X-MEN ORIGINS:WOLVERINE 15-årsgräns.

- Vi kan inte förstå varför WOLVERINE skulle få en strängare censurgräns än t.ex. den senaste Bondfilmen ”Quantum of Solace” eller ”Sagan om Ringen”-filmerna som alla var tillåtna från 11 år säger Twentieth Century Fox Swedens VD Hansi Mandoki.

I väntan på resultatet av överklagan säljs biljetterna till X-MEN ORIGINS: WOLVERINE med åldersgränsen 15 år."

Jag håller självklart med Fox. Samtidigt måste jag inskjuta att det faktum att QUANTUM OF SOLACE fick en 11-årsgräns är märkligt. Det är ingen barnfilm, och de senaste Bondfilmerna har varit betydligt våldsammare än de var på den tiden de både barnförbjöds och censurerades. Sjuåringar kommer in på elvaårsfilmer i vuxens sällskap. Inte för att jag tror att småungar blir störda galningar av att se på fetaction, men oftast handlar det om filmer som inte är avsedda för dem.

Nu har jag förstås inte sett WOLVERINE, men herregud, det är en superhjältefilm baserad på en Marvelfigur - och jag har svårt att tänka mig att det är en splatterfilm, eller en mer vuxen film typ WATCHMEN.

Alla de här filmerna har i USA åldersgränsen PG-13; barn under 13 måste ha vuxens sällskap. I PG-13-filmer är det okej med våld, slakt, död och action, bara man skyddas från otäckheter som svordomar, cigarrettrökning, naket och sex. De är ju lite konstiga när det gäller sådant, de där amerikanerna.

Jag skulle förresten bli väldigt förvånad om WOLVERINE inte får åldersgränsen sänkt till elva år.

Det är inte varje dag man hamnar på en nazi-double feature. Först MOTSTÅND och direkt därefter THE READER. Den perfekta trippeln hade varit om de rundat av med STRAFFKOMMANDO ÖST, men det kunde jag ju glömma.
THE READER är alltså filmen Kate Winslet fick en Oscar för. Bästa kvinnliga skådis. Var hon värd det? Jodå. Och det var väl hugget som stucket om hon fick Oscarn för den här eller för REVOLUTIONARY ROAD.
En kollega såg THE READER för ett par veckor sedan och sa att det var bäst att inte berätta för mycket av handlingen, eftersom det skulle förstöra eventuella överraskningar och därmed hela filmen. Så han berättade inte så mycket. Och jag har inte brytt mig om att kolla upp handlingen något närmare, det enda jag visste var att det skulle handla om en ung pojke som inleder ett förhållande med en äldre kvinna, och att det hela får en nasty touch med nazistanknytning när de återförenas ett par decennier senare. Och jag låter bli att skriva mer om handlingen, ifall du gjort som jag och inte kollat upp den.

I vilket fall är detta ett mycket, mycket bra drama - gripande, spännande, intressant, välspelat. Ralph Fiennes har den manliga huvudrollen, men han är faktiskt inte med så mycket - i större delen av filmen spelas hans rollfigur Michael av en yngre kille; nittonårige tysken David Kross, medan Kate Winslet är sin figur genom hela historien, tack vare sminkavdelningen. Hon åldras 30 år under filmens gång. Det känns även som om hon är naken halva filmen - fan, vilka vissna lökar hon har, höll jag på att skriva, men det vågar jag ju inte, hur skulle det se ut om jag klagade på en kvinnokropp? Man ska acceptera sin kropp, så jag kan ju inte komma här och hävda att jag föredrar att titta på nakna kalaskex. Fast unge Michael är näck han med, han till och med visar trombonen flera gånger - det här är en riktig Stellan Skarsgård-roll; ett tag visade ju Stellan talangen i alla filmer han var med i.

Det enda som väl inte är så lyckat i THE READER är Lena Olin i dubbelroll som mor och dotter. För den förstnämnda rollen borde hon fått en Oscar för Best Unconvincing Old Age Make-Up. Och när hon senare framträder utan kärringsmink, ser hon allt lite otäck ut. Vad har hänt med henne? Hon ser ju mer och mer ut som Peter Cushing!
Nåväl. Jag känner att jag börjar spåra ur här. Det borde jag kanske inte göra med tanke på hur bra THE READER är. Men gå och se den ikväll, vetja! Håller du inte med mig, kan du alltid obemärkt glida in i salongen intill och se vad som visas där. Tänk om det är en hemlig visning av STRAFFKOMMANDO ÖST...

(Biopremiär 24/4)

Knappt har man sett skogsdramat CHE - GERILLALEDAREN förrän det är dags för ännu ett stort skogsäventyr: MOTSTÅND. Hmm. MOTSTÅND... Låter inte det som något vänstervridet svenskt kulturprojekt från 1973? Jo, men i det här fallet är det krigsdrama på hög nivå - eller snarare skogsnivå - i Vitryssland i början av 1940-talet.
"Han ser ju ut som en murkla!" trumpetade serietecknaren Johan Wanloo när Daniel Craig fått rollen som James Bond. Murkla eller ej, här har vi honom som partisanen Tuvia, som tillsammans med sina bröder Liev Schreiber och Jamie Bell (han som ska spela Tintin i Spielbergfilmen) leder en stor flock judar på flykt undan de tyska trupperna. Hur gömmer man sig bäst för tyskar? Jo, man beger sig till skogen. Där häckar MOTSTÅNDs rollfigurer i två timmar och sjutton minuter. Det är tammefan eländigt värre. De är skitta och dana, och de äter inget annat än potatis. Ibland skaffar de sig en "skogsfru" eftersom riktiga frugan är hemma i ghettot. Ibland bråkar de med varandra, eftersom vissa vill ha mer potatis då de tycker att de är viktigare. Vid ett tillfälle skjuter Daniel Craig en häst för att de är trötta på potatis på längden och tvären.

...Och ibland hittas de av tyskar och då blir det lite pangande. Eller så beger sig karlarna ut på uppdrag för att stjäla medicin av korrumperade poliser och sådant. Det brukar sluta med att några av dem dör. De träffar på sovjetiska partisaner. Liev Schreiber ansluter sig till dem, trots att de är antisemiter och råskinn.
Vad händer ner? Njä, det händer väl inte så mycket mer. Det händer i princip ingenting i MOTSTÅND. Schreiber får ihop det med Iben Hjejle, som har misslyckad frisyr och en tjej blir gravid, vilket är förbjudet; de har inte mat till fler människor.
Det brukar ibland hävdas att krig är den yttersta formen av dramatik - men dramatik är väl just vad MOTSTÅND saknar. Filmen bygger på verkliga händelser, men storyn hade allt mått bra av att kryddas lite mer, med fler konfliker, glädjeämnen, spänningsmoment och annat som håller intresset uppe. Som det är nu, blir det monotont med allt kukulurande i skogen. Fast det här är dock oerhört mycket bättre än Soderberghs jävla CHE-filmer.

En väldigt märklig detalj i MOTSTÅND är att alla pratar med kraftig öststatsbrytning - men ibland pratar de riktig ryska eller polska eller vad det nu är som pratas. Tyskarna (som det är för lite av i filmen) pratar tyska. Effekten av detta blir lite skum, det känns inkonsekvent. Bara en sådan sak som att folk pratar engelska med brytning i ett modernt, seriöst drama känns lite fånigt.
Den gråa färgskalan gör förresten att MOTSTÅND ser ut som Steven Seagals senare filmer.

(Biopremiär 24/4)

I mitten av 1990-talet intervjuade jag och några kompisar den då unge regissören Jan Kounen, som var i Stockholm med sin fantastiska actionfilm DOBERMANN (vilken tyvärr gick direkt på video, trots att en textad biokopia fanns). Jag tror inte intervjun kom att publiceras någonstans, ej heller det enastående foto vi tog på den trevlige Kounen när han pissade på en herrtoalett.
Jag älskade alltså DOBERMANN, men tyckte att Kounen gjorde bort sig totalt med den pissusla BLUEBERRY, som kom för några år sedan. Jag är en stor Blueberryfantast - Blueberry är alltså en tecknad serie, om du nu inte visste det - och hade sett fram emot filmen. Såklart att jag blev besviken och förbannad när Kounen gjort något helt annat av serien - en massa drogflum och hippietendenser har inget med Charlier & Girauds western att göra, även om den gamle flummaren Giraud gillade filmen. Faktum är att Kounen med BLUEBERRY lyckades döda en då stundande, europeisk westernvåg. Flera westerns var i pre-production, men när BLUEBERRY superfloppade, drog sig alla finansiärer ur. I slutändan bidde det ingenting.

(Biopremiär 24/4)

Ibland händer saker som är för bra för att vara sanna. Som att en kille i Kävlinge har startat en fanclub för min och Jimmys superhjälte Mäktige Månsson! Jodå, ni hittar den på Facebook. Klubben har förvisso funnits ett par veckor nu, men jag har glömt bort att tipsa om den. Så jag gör det nu. Gå med i klubben på studs!

CAPTAIN AMERICA (1990)

De tekniska problemen är över, så här kommer veckans alla TOPPRAFFEL-TV!-recensioner på en gång:

MEGAFORCE (1982)

Den sydkoreanska A TALE OF TWO SISTERS kom 2003, men jag såg den inte förrän den släpptes på DVD i Sverige några år senare. Då hade jag tröttnat på asiatisk skräck och tyckte att alla filmerna flöt samman och var svårare att särskilja än de olika FREDAGEN DEN 13:E-filmerna. A TALE OF TWO SISTERS hade dock fått fantastiskt bra kritik och vunnit väldigt många priser, så jag utgick från att den skulle vara något utöver det vanliga.

Det tyckte jag inte att den var. Även om filmen är snygg, irriterade jag mig på att man aldrig riktigt vet vad det är som försiggår, det känns lite arty och pretentiöst, och filmen är inte särdeles otäck. Och så har vi då twisten på slutet. Först undrade jag vaffan det var som hände. Hade jag uppfattat allt korrekt? För OM jag hade det, tyckte jag slutet var väldigt klyschigt. Jag kollade upp filmen på Internet och konstaterade att många tolkat slutet på olika sätt, men min tolkning var tydligen den korrekta.
Nå, här har vi så en amerikansk nyinspelning, och vis av tidigare amerikanske remakes på asiatisk skräck, förväntade jag mig det värsta. Minns till exempel THE EYE från förra året, och flera andra. Å andra sidan, eftersom jag inte var så överförtjust i A TALE OF TWO SISTERS kunde det här kanske bli riktigt bra.
Och ja - jag vill inte påstå att THE UNINVITED är "riktigt bra", men jag blev positivt överraskad.

 
I THE UNINVITED släpps tonåriga Anna ut från ett behandlingshem, där hon suttit sedan hennes sjuka mor omkom i en eldsvåda ett år eller så tidigare. Anna återvänder till familjens idylliska hus, där hennes far bor tillsammans med sin nya kvinna Rachel, som tidigare var moderns sköterska. Och så finns Annas mer rebelliska och uppkäftiga syster Alex där.
Snart börjar den sköra, oskuldsfulla Anna att se syner: hennes mor dyker upp som ett sönderbränt spöke och krälar runt i sovrummet. Två små spökbarn dyker upp på diverse ställen. Anna kommer fram till att spökena vill något. Kanske var eldsvådan ingen olycka. Och tänk om det var Rachel, denna bitch, som tände på. Och vilka är de döda barnen? Har Rachel dödat dem också - och tänker hon även döda Anna och Alex?

Den här gången är det ingen tvekan om vad det är som försiggår i filmen. THE UNINVITED har försetts med ytterligare ett par twister, men allting är glasklart. Och så får det ju inte vara, tycker folk. Jag har nu läst en rad recensioner på olika språk, och nej, THE UNINVITED får man inte gilla, den har ju tagit bort allt som var bra i originalet, det vill säga förvirringen och prettotendenserna. Fast det är ju det som gör att THE UNINVITED funkar, tycker jag.
Det första jag noterar är att filmen är i det vanliga vidfilmformatet (ungefär 16X9) och inte CinemaScope, vilket jag tycker är en fördel när det gäller spökfilmer. Ju mindre bildyta, desto intimare och mer klaustrofobiskt. Filmen utspelar sig i Maine, men är förstås inspelad i Kanada, och miljlöerna känns väldigt svenska på ett hemtrevligt sätt, lite grann som en spökhistoria i Glumslöv. Christopher "Hellraiser" Young bidrar med vacker musik, och överlag är skådespelarprestationerna bra, och jag har inget emot Elizabeth Banks som Rachel, vilket en del andra tydligen har.

 
THE UNINVITED pressvisades inte i Malmö, så jag fick gå på premiären som bara lockade ett femtontal besökare. Men av publikreaktionerna att döma lyckades filmen skrämma - de två unga tjejerna bredvid mig kröp ihop och försökte gömma sig när spöktanten dök upp. Och visst, spökerierna är hyfsat effektiva och ovanligt återhållsamma - jämför till exempel med THE UNBORN, där det spökar precis hela jävla tiden. Och jag konstaterar även att den otäckaste scenen är när den döda modern bara står rätt upp och ner och leende tittar in i kameran, filmat ur en obehaglig vinkel.
Alltså: till skillnad från de flesta andra, ger jag THE UNINVITED mitt godkännande. Det här är en trevlig liten spökfilm och helt okej på flera sätt. Framför allt är den bättre än majoriteten nyare, amerikanska spökfilmer, och då främst nyinspelningarna av asiatiska filmer.
Precis när filmen började kom det förresten in en man med sin femårige son och satte sig. Efter 30 sekunder gick de igen - de skulle egentligen till salongen bredvid.

(Biopremiär 17/4)

Här skriver jag om två nya DVD-distributörer.

Men var håller TOPPRAFFEL-TV! hus? Här är tre filmrecensioner på raken, men inga filmade inslag.

Såhär är det: recensionerna är filmade, men på grund av tekniska problem dröjer det innan jag kan ladda upp dem.

...Men DÅ JÄVLAR!

Idag dömdes Pirate Bay-gossarna till böter och fängelse. På 1960-talet var mediepirater något annat. Piratradio var ett begrepp. Här i Sverige fanns till exempel Radio Syd. I England fanns en massa andra och tydligen gjorde brittiska staten allt för att stoppa dessa radiokanaler - inte för att de var olagliga, för det var de inte, utan för att de ansågs ha dåligt inflytande på engelsk ungdom.
Richard Curtis är främst känd som utmärkt manusförfattare till grejor som SVARTE ORMEN och NOTTING HILL. Regisserat har han bara gjort en gång tidigare, då kom han med LOVE ACTUALLY, som är helt okej. Och här har vi nu hans andra film som författare, producent och regissör.

THE BOAT THAT ROCKED utspelar sig 1966 ombord på en båt i Nordjön, där populära Radio Rock sänder dygnet runt. Chef är Bill Nighy, populärast DJ är Philip Seymour Hoffman, konkurrerande super-DJ:n Rhys Ifans anländer för en comeback, och det figurerar fler kända ansikten. Kenneth Branagh jobbar åt regeringen och får i uppdrag att stoppa Radio Rock. Branaghs stiffe rollfigur är som en kombination av John Cleese och Hitler. Filmen börjar med att Emma Thompson skickar sin problematiske son till Radio Rock-båten för att bli en bättre människa, eller hur det nu var. Märkligt tänkt, med tanke på de udda existenserna ombord.

 
Jag borde kanske berätta lite om vad filmen handlar om, men det kan jag inte. För THE BOAT THAT ROCKED handlar nämligen inte om någonting. Det här är bara en väldig massa scener och sketcher staplade på varandra. Jag vet inte hur det kunnat bli så här, men THE BOAT THAT ROCKED är dramaturgiskt inkompetent. Vad sysslade proffset Curtis med?
Antagligen är det så att Richard Curtis drivits av nostalgi, men inte vetat vad han skulle göra av all denna nostalgi. Han har skrivit några roliga scener, hittat på några 60-talsgrejor han ville hylla, valt ut klassisk rock han ville spela, och sedan blev det inte så mycket mer. I stort sett varje scen är för lång - för att inte tala om själva filmen! Två timmar och femton minuter! Och den känns längre. I synnerhet slutet är extremt utdraget, och här har man även lagt filmens budget, verkar det som.

Visst är vissa sketcher roliga, och bäst är Branaghs torre underhållnings-hatare, men mycket är bara dumt, barnsligt och mystiskt amatörmässigt. En scen i början där kanalens personal presenterar sig en i taget känns mer än lovligt tafatt och borde finnas med i boken "Hur man inte inleder en film".

(Biopremiär 17/4)

På 1980-talet kom det en hel packe kroppsbytarfilmer nästan samtidigt. Gammal gubbe blir tonåring och tvärtom. Vuxen man blir barn till själen. Sedan dess har det varit lite tunnsått med sådana filmer, men här har vi 17 AGAIN - som lika gärna kunde hetat 17 IGEN. Varför den engelska titeln?
Filmen börjar 1989 med att vi får se ett schysst cheerleadernummer. Alla filmer borde innehålla sexiga cheerleaders. Jag blev på gott humor. Zac Efron är 17-årige basketstjärnan Mike, som inför sitt livs match får veta att hans flickvän Scar är gravid. Det fuckar upp hans idrottskarriär. Hopp till nutid: Mike spelas nu av Matthew Perry och lever ett misslyckat liv. Han är gift med Scar, som kastat ut honom och vill skiljas, han har problem med sina två tonårsbarn, och han får sparken från det trista jobb han haft i sexton år.

Men så träffar han på en mystisk vaktmästare och med hjälp av magiska tricks blir Mike 17 again och får en chans att göra allt rätt den här gången. Hans låtsas att hans nördige polare Ned är hans farsa, och så börjar han på high school igen. Han blir snabbt skolans coolaste kille, samtidigt som han upptäcker att hans son är ett mobboffer och att hans dotter är ihop med värste mobbaren och psykot. Ännu mer problem uppstår när dottern blir kär i unge Mike!
Så långt allt väl. Den första halvan känns precis som en 80-talskomedi, och det är ju bra. Samtidigt som det är trevligt, småkul och harmlöst. Men sedan spårar det ur: visst brukar amerikanska tonårskomedier innehålla präktiga moralkakor, men 17 AGAIN går till extrema överdrifter, när Mike plötsligt håller vad som nästan känns som religiösa brandtal där han förespråkar sexuell återhållsamhet och annat visset. Och skolungarna går på hans snack och håller med! Det vore mycket roligare och ungarna bad honom att dra åt helvete och satte igång att gänga.

Zac Efron är visst en stor stjärna, men jag hade ingen aning om vem han var, förrän jag kollade upp honom och såg att han medverkar i HIGH SCHOOL MUSICAL-filmerna, vilket förklarar varför han var okänd för mig. Han ser ut som en mer feminin Niclas Wahlgren. Mikes dotter spelas av Michelle Trachtenberg från fantastiska EURO TRIP (där hon skriker "These are quality boobs!" när hon försöker lifta).
Scenerna med nörden Ned funkar inte riktigt. Ned är skitrik, bor i jättevilla och lägger alla sina pengar på STAR TREK, STAR WARS och SAGAN OM RINGEN-prylar. Han försöker uppvakta en kvinnlig rektor, vilket inte går så bra - tills det visar sig att hon talar alvspråk. Men det här blir bara dumt.

(Biopremiär 17(!)/4

Okej, här har vi så Steven Soderberghs andra och avslutande del av jätteeposet om Che Guevara. Som ni kanske minns (om inte, leta upp min recension här i bloggen) var jag allt annat än förtjust i första halvan, vilken först bestod av att Che och hans skäggiga gäng sprang omkring i skogen och sköt på varandra, innan de kom fram till en stad där de fortsatte att skjuta på varandra. Det togs för givet att man var insatt i de politiska förutsättningarna och alla namn.
Vad händer nu i del två? Var kommer de nu att springa omkring och skjuta?

Det hela börjar med att Che klär ut sig. Sedan åker han till skogen igen. Där träffar han ett helt gäng män med skägg. Han skakar hand med alla och presenterar sig som Ramon eller vad det nu var, och detta tar ungefär en halvtimme.
Franka Potente dyker upp. Först är hon i en stad och går på en galamiddag. Där är hon iförd galaklänning och tiara. Vem är hon? Hur fan ska jag veta det? Hon säger nämligen ingenting. Nästa gång hon dyker upp, är hon med gerillakrigarna och bär basker (dock ej skägg).
Lou Diamond Phillips medverkar i en scen och håller något slags tal djupt inne i skogen. Phillips har blivit till åren och påminner lite om Don "The Dragon" Wilson. Vem är denna rollfigur? Hur fan ska jag veta det?

 
Sedan händer ingenting. Och ingenting. Che Guevara får andnöd en stund, men sedan fortsätter det att inte hända någonting.
Slutligen dyker det upp fiendesoldater. De skjuter på gerillakrigarna. Potente dör visst och får ansiktet uppätet av pirayor, men av detta får man inte se något. Och så äntligen blir Che gripen och avrättad i en skjul. Det var på tiden!
CHE varar sammanlagt i nära fyra och en halv timme. Man hade utan tvekan kunnat klippa ner det är till 90 minuter och fått en ganska okej och sebar film. Som det är nu är CHE - GERILLALEDAREN något av det tråkigaste, mest meningslösa jag någonsin sett. Faktiskt! Det här är värre än del ett. Manuset bygger på Ches dagböcker och av någon anledning visas det med jämna mellanrum vilken dag i ordningen det handlar om. "Day 112", "Day 204", "Day 301". Men de sitter fortfarande i samma skog och gör ingenting.
En film enbart för självplågare och militanta marxister. Men det är kanske samma sak.

(Biopremiär 17/4)

Inte helt oväntat lägger Schibsted/Kartago ner serietidningen HJÄLP efter ett drygt år.

Lasse O'månssons HJäLP!, som kom ut under 60-talet och som var en svensk och mer långlivad utgåva av MAD-skaparen Harvey Kurtzmans kortlivade HELP!, tillhör mina favorittidningar. Den här nya version var något annat och hade mest namnet gemensamt med originalet. 2000-talets HJÄLP var snarare något slags halv-Galago. Den lockade med humor, men bjöd till större delen på arty farty-nonsens.

HJÄLP kommer att ersättas med en ny tidning - Arne Anka. Jepp, i senaste laget får Charlie Christensens figur en egen tidning. Kanske ett smart drag, vad vet jag. Gillar folk Arne Anka än? Första numret kommer den 25 juni.

JUSTICE LEAGUE OF AMERICA (TV-PILOT 1997)

Ah. Det beryktade pilotavsnittet till en planerad TV-serie om gamla fina Lagens Väktare - en serie som av uppenbara skäl aldrig såg dagens ljus.

När jag var liten gick Lagens Väktare i den extra tjocka och dyra tidningen Gigant. På grund av dess pris blev det sällan att jag läste tidningen, men jag tyckte att det var något tufft och lockande med en superhjältegrupp. På den här tiden hade jag förstås knappt någon aning om vad X-Men och Fantastiska Fyran var. Faktum är att jag behöll ett visst intresse för de här lagväktarna och alldeles i början av 80-talet prenumererade jag på den amerikanska tidningen; Justice League of America. I samma veva fick DC Comics för sig att byta ut alla medlemmarna mot helt nya superhjältar, och titeln floppade - och jag slutade läsa den. Fast det hade jag nog gjort ändå.
Förbättringar av serien skedde visst under sena 80- och 90-talet, men jag minns inte om jag läste de serierna. Men här har vi så ett försök att överföra Lagens Väktare till TV, med riktiga, levande skådespelare i trikåerna.
Och jag undrar vad fan producenterna tänkte på. 1997. Då hade vi redan haft ett helt gäng Läderlappen- och Stålmannenfilmer. Blixten hade haft en egen, helt okej TV-serie. Lois & Clark hade varit populär på TV. Och så kom då JUSTICE LEAGUE OF AMERICA och såg ut som...jag vet inte vad.

Först och främst har vi handlingen. I New Metro, USA, huserar en ond meteorolog (Miguel Ferrer) som vill ödelägga staden med hjälp av sin vädermaskin. Jamen, kom igen, grabbar! En meteorolog? I hängslen? Spelad av Miguel Ferrer? Vad är det för sketen superskurk?
Och så har vi då superhjältarna i Lagens Väktare. Stålmannen och Läderlappen lyser med sin frånvaro, liksom Mirakelkvinnan, Gröna Pilen, Höken, Gummimannen och Vattenmannen. I stället har vi ett gäng losers som alla verkar bo i samma radhus, men det stämmer nog inte. Fast Barry Allen, Blixten, alltså, är arbetslös och kastas ut från sin lägenhet och flyttar hem till Gröna Lyktan.

Atom är en knubbig kille med krulligt hår som blir betuttad i en snygg, kvinnlig meteorolog, som får superkrafter hon med och blir Ice. Fire är skådespelerska, men är hänvisad till att spela banan (och säger "I have to split"). I ett valformat undervattenshögkvarter bor rymdmannen J'onn J'onzz, Lagens Väktares ledare. Han spelas av David Ogden Stiers från M*A*S*H, bara en sådan sak.
Dräkterna är fantastiska. Okej, Gröna Lyktan har väl fått en hyfsad dräkt och kan få passera, och Fire är rätt raffig, men de övriga ser inte kloka ut. Blixten ser ut som en vandrande stoppskylt med gubbkropp, och Atom liknar mest en potatis draperad i färgglada skynken.

 Specialeffekterna är ungefär lika bra. Men de lyckas i alla fall sätta dit den illasinnade meteorologen till slut.
Visst är det här ROLIGT att titta på. Men som sagt: vad tänkte de på när de gjorde den här piloten? Det här känns som en av de där Marvel-TV-filmerna från 70-talet, fast sämre. Det var väl ingen som ville se den här typen av superhjälterier på TV 1997? Och varför har världens mäktigaste superhjältar gjorts om till en hög arbetssökande jönsar som ersatt sin satellit med ett radhus?

Det här är ganska långt ifrån SMALLVILLE, som kom 2001. Ja, och från alla andra senare superhjältefilmer och TV-serier.
Lewis "Cujo" Teague var visst inblandad på reginsidan, men är "uncredited".

För övrigt bär Ice sin dräkt enbart i slutscenen. Det är den som syns på bilden här ovan. Den varar ett par sekunder. Världens mäktigaste superhjältar går tufft mot kameran. På en bakgata.

...så fyller jag år idag. Fast inget jämnt och tjusigt. Bara ännu ett steg mot 50.

Jag firar med en kopp kaffe. Det var ju fest och grejor i helgen.

Lincoln blev skjuten, Titanic gick på isberget, jag föddes. Det är vad som hände detta datum.

I morgon fyller Samantha Fox år.

Nedanstående affisch satt uppsatt i Nettos entré i helgen. Tyvärr var det inte så roligt som det ser ut - nej, det är en konstnärsgrup som söker folk till ett performance i Bokskogen. Performance är ju som bekant på samma nivå som pantomim och fri dans.

När jag tog bilden kom det förbi en halvalkad, skäggig gubbe och sa "Äh, det är bara några jävla kommunister som försöker locka till sig folk!"

Äntligen! Barbardrottningen har hämnats - från andra sidan graven! Phil Spector ("a very dangerous man") har till slut funnits skyldig till mordet på Lana Clarkson 2003. Här skriver Variety.

Så här kommenterar regissören Jim Wynorski fallet:

"Having worked with Lana several times and having known her personally, I know she wasn't the type to put a gun in her mouth and pull the trigger. I'm sure they'll appeal, but I'm glad that justice was served. It won't bring her back, but at least her memory won't be dishonored with another 'not guilty celebrity verdict'." 

Det här var ju märkligt. Det är inte så längesedan jag recenserade LÅNGT NER I HALSEN med Linda Lovelace här i bloggen. Den andra, mer begåvade porrstjärnan från den här tiden, var Marilyn Chambers - som gick och gifte sig med Lovelaces plågoande Chuck Traynor. Chambers slog igenom med den rätt trista arty farty-porrisen BAKOM LUSTANS GRÖNA DÖRR (1972) och kolla gärna in filmen RATED X (Studio S) för mer info om den och om bröderna Mitchell som gjorde den.

Fast för många är Chambers nog mest känd för David Cronenbergs RABID, där hon hade huvudrollen, och många verkar ha en soft spot för agentrullen AGENT OF HEAT.

Och nu är hon död. Än så länge har det inte berättats vad hon dog av. Här rapporterar Variety. Så här minns B-filmsregissören David DeCoteau Marilyn Chambers:

"I just saw her a few months ago. She used to have lunch alone at the Lamplighter on Van Nuys Blvd. She always ordered the Belgium Burger with fries. I finally got up enough nerve to introduce myself. Told her we had a mutual friend in Chuck Vincent. She smiled and said she loved Chuck. She was so incredibly shy."

MINDWARP

Fangoria var en tidning jag läste på ett närmast religiöst sätt på 1980-talet, även om jag egentligen tyckte att den kortlivade Gorezone (som mest innehöll retroartiklar) var bättre. Fast i början av 90-talet, ett par nummer efter Fangoria #100, gav jag upp. Jag hade tröttnat på tidningen, vilket i och för sig kan ha berott på att skräckfilm var rätt dött under större delen av 90-talet och det var dessa vissna filmer Fango skrev om.
Ett tag fick tidningen för sig att de skulle börja producera film. Jag vet inte hur många filmer de lyckades få ur sig då för drygt tjugo år sedan, men en av dem var MINDWARP (aka BRAIN SLASHER) från 1990 (Okej, 1990 enligt eftertexterna - 1992 enligt IMDb). När jag läste om filmen på den tiden kände jag mig lite tveksam till den. Visst, självklart ville jag se den - den hade ju Bruce Campbell i huvudrollen och av bilderna att döma blodiga effekter av KNB FX Group, som var stjärnor på området på den tiden. Men samtidigt verkade den rätt billig och vissen. MAD MAX-skräck kändes för sent på det 1990.
Nu, nitton år senare, har jag så sett MINDWARP, och den visade sig vara som jag misstänkte. I en framtidsvärld bor folk i en klinisk värld under jorden, där de är uppkopplade i maskiner som låter dem drömma vackra drömmar. Fast till skillnad från sin morsa, gillar inte vår unga hjältinna denna tillvaro, så hon går in i morsans dröm och knuffar henne, och då visar det sig att morsan dör i sömnen. Det stormar in kravallpoliser och griper hjältinnan och hon dumpas ensam i öknen ovan jord.

 
Snart blir hon upptäckt av muterade kannibaler och kidnappas, men en tuff hjälte - Bruce Campbell, såklart - dyker upp och räddar henne. Men efter en het kärleksnatt i hans fallfärdiga skjul blir de attackerade och bortförda. De hamnar i mutantkannibalernas mörka grottor, där Angus Scrimm från PHANTASM styr och ställer. Mutantkannibalerna har en stor maskin de slänger ner folk i, bland annat en liten flicka, och ut ur ett rör rinner blodet som fångas upp i dödskallar och drickes av de inte så muntra mutantkannibalerna. Campbell torteras men tar sig loss och det blir lite fajting innan det är dags för den dumma twisten på slutet.

Nej, det här är inte bra. För det första är större delen av filmen alldeles för mörk för att man ska kunna se vad det är som händer. Men framför allt är det ooriginellt, ointressant och tråkigt. Precis som bilderna i tidningen lät antyda, ser det billigt ut. Det enda som är aningen intressant är att Bruce Campbell spelar en traditionell hjälte; han är inte den vanlige Campbelltypen utan ska vara tuff i en humorbefriad roll. Fast varken han eller någon annan i filmen har försetts med personlighet och karaktär.
Jag har länge velat se MINDWARP. Efter att ha gjort det kontaterar jag att den inte är något att skriva hem om - men ett blogginlägg gick det allt att skriva. För övrigt är filmen helt och hållet inspelad i Gay, Michigan, och i eftertexterna tackas The Gay Bar.

THE HORRIFIC A-Z av Lara Allen och Jimmy Wallin (Nicotext)

Här ställs jag genast inför ett litet dilemma. Hur recenserar jag något en god vän ligger bakom? Bör jag göra det? Kommer det att verka som om jag är köpt? Fast nu är det så här att jag ju inte har någonting med den här boken eller förlaget att göra, jag känner väldigt många svenska serietecknare, vilket är oundvikligt i min bransch, och självklart måste jag kunna skriva om vad de gör, och slutligen är THE HORRIFIC A-Z en liten bok jag verkligen bör ta upp, oavsett vem som gjort den.
Som boktiteln så tydligt basunerar ut, är det här en ABC-bok om skräck. Men det är ingen ABC-bok modell barnbok, det vill säga en bild och ett ord per sida: "V som i Varulv". Nej, varje bokstav representeras av en kort helsidesartikel om ett monster eller filmfigur vars namn börjar på bokstaven, medan motstående sida upptas av en helsidesillustration av Jimmy Wallin.

  

Jag skulle gissa att det mest är skräckfans som kommer att köpa den här boken, och för fansen finns här inget nytt att lära sig. Filmer och figurer som avverkas är till exempel EXORCISTEN, Freddy, Jason och gänget (och inget pris om du räknar ut vad Z står för), och som uppslagsbok är förstås THE HORRIFIC A-Z i det mest rudimentära laget. Men jag tror inte att upphovsmännen haft sådana avsikter med boken.
Men det här är en trevlig bok och framför allt är Jimmys teckningar bra. Och det vore ju trevligt om barn över hela världen - boken är förstås på engelska - lärde sig att läsa och skriva med hjälp av den!

RAPE OF THE VAMPIRE (Njutafilms)

I september 2008 besökte Jean Rollin - mästaren - Fantastisk Filmfestival i Lund och jag blev den som fick hålla i programpunkterna, vilket var en stor ära. Jag var ju en av grundarna av FFF och redan när vi startade festivalen 1995 ville jag ha Rollin som gäst - vilket då bedömdes som en dödfödd idé. Tiden var inte mogen, få i Sverige visste vem han var och vi gissade på att få i publiken skulle uppskatta fransmannens långsamma, surrealistiska, udda och erotiskt laddade filmer.
Men så dök han upp tretton år senare, och visade sig vara en vänlig man som pratade rätt bra engelska, och under middagar och intervjuer upptäckte vi att han och jag hade flera gemensamma intressen förutom film - Rollin berättade bland annat passionerat om sitt intresse för tecknade serier och Fantomen.
En handfull av Jean Rollins filmer visades förstås på FFF och först ut var hans allra första långfilm, den svartvita RAPE OF THE VAMPIRE från 1968, en film det gått många rykten om och som jag förstås ville få bekräftade.
RAPE OF THE VAMPIRE började som en kortfilm, eller novellfilm är kanske ett bättre ord. Enligt Rollin själv varade filmen bortåt en timme, men hans producent sa till honom att förlänga den till långfilmslängd. Ser man filmen upptäcker man dock att skarven mellan kortfilmen och förlängningen kommer betydligt tidigare. Att återge handlingen är inte sådär jättelätt, citerar jag DVD-omslaget på Njutafilms nya utgåva (försedd med tjusigt omslag) står det "En fängslande berättelse i två akter om några psykologer som anländer till ett slott för att övertyga fyra systrar om att de inte är 200 år gamla vampyrer". Men det här är mest en massa surrealistiska, bisarra scener staplade på varandra; bilder och situationer som tilltalade Rollin. Regissören själv kallar verket en naiv amatörfilm, och ja, det är det, och den går väl inte riktigt att jämföra med de som skulle följa, trots likartade teman. Kritiker tyckte att en scen där en blind kvinna spelar kägelspel var idiotisk - en blind kan ju inte syssla med sådant. Rollin berättade att han fick problem när han plötsligt skulle förlänga filmen och rollfigurer som dött fick återkomma.
Så länge jag känt till Jean Rollins filmer, vilket är sedan jag köpte Phil Hardys "The Encyclopedia of Horror Movies" för drygt tjugo år sedan, har jag läst om hur det uppstod tumult och upplopp på biograferna när RAPE OF THE VAMPIRE hade premiär i Paris. Jag tycker att detta låter rätt osannolikt, jag inbillar mig att publiken under denna revolutionära tid borde ha varit öppen för en film som Rollins - men icke: Rollin bekräftar att det blev fajting! Folk hatade filmen, Rollin och kastade saker och bar sig åt. Mycket märkligt.
På visningen i Lund satt stora delar av publiken och skrattade käken ur led åt filmen. Det förstår jag inte heller. Filmen må vara naiv och märklig, man jag gillar sådant här, jag gillar stämningen och bilderna, jag gillar de fåtaliga och udda replikerna. Det är härligt pretentiöst och poetiskt på ett sätt bara fransmän kommer undan med. Dock är alltså de filmer som följde bättre än det här lite trevande förstlingsverket.

FASCINATION (Njutafilms)

Ännu ett flott DVD-omslag och vänder jag på det, ser jag att där finns ett citat av mig från den här bloggen - rättare sagt, blogginlägget var ursprungligen en av mina gamla kultfilmsspalter i NST från mitten av 1990-talet.
FASCINATION från 1979 är en av mina favoriter bland Rollins filmer. Här får vi följa en tjuv som efter en vild skottväxling med sina kumpaner han lurat, flyr och tar sig till ett idylliskt slott i lika idyllisk miljö. Där bor två sexiga kvinnor, spelade av Franca Mai och den före detta porrgudinnan Brigitte Lahaie. Det här skulle ju kunna vara himmelriket för en pilsk tjuv, men slottsborna är inte vilka kvinnor som helst. De väntar besök av fler kvinnor - och vi har tidigare fått se hur några uppklädda damer besöker ett slakteri där de dricker blod.
FASCINATION är en film som dryper av stämning och har flera fantastiska scener, mest oförglömliga är väl de där Lahaie, endast iförd en kåpa, går runt och dödar folk med en lie. Men min favoritscen måste vara den där Lahaie och Mai ställer en trattgrammofon på slottsbryggan och iförda negligéer dansar vals. Det här känns väldigt mycket Jean Rollin.
Den här filmen och REQUIEM FOR A VAMPIRE kan vara de rätta att börja med om man vill ge sig på Rollin och få essensen av hans verk.
Slutligen måste jag nämna att Jean Rollin var väldigt imponerad av Njutafilms förpackningar av hans filmer, så en eloge till deras omslagsdesigner!

Jag ber om ursäkt för det här. Jag vet inte varför jag laddade upp det här på YouTube. Det kändes som en bra idé mitt i natten på påskafton, men det var nog roligare och mer moget i tanken än i praktiken. Detta är oerhört omoget och fånigt. Och bonnigt. En en gång: jag beklagar.

Which mountain? Witch Mountain!
Första gången jag var i England, 1977, fick jag en Disneytidning; en sådan där typisk engelsk serietidning i magasinsformat och tryckt på taskigt papper, även omslaget. Tidningen innehöll ett uppslag med foton ur diverse Disneyproducerade spelfilmer, och jag kände inte till en enda av dem - i synnerhet inte DEN ÄVENTYRLIGA FLYKTEN (ESCAPE TO WITCH MOUNTAIN) från 1975.

Tydligen finns det även en filmversion från 1995 och ursprungligen är det här en bok. Här har vi nu den tredje filmatiseringen och eftersom jag inte sett någon av de tidigare - eller läst boken - visste jag inte vad jag skulle förvänta mig.
Dwayne Johnson, han som för inte så längesedan gick under namnet The Rock (nu vill han väl bli tagen på allvar), spelar en före detta kåkfarare som nu kör taxi i Las Vegas. En kväll uppenbarar sig två barn i hans baksäte och vill att han kör dem till en plats mitt ute i ödemarken. De erbjuder sig att betala för turen - med 15000 dollar.
Samtidigt är ett gäng sammanbitna agenter från regeringen på jakt efter ungarna. Ungarna har nämligen anlänt till Jorden i ett UFO. Som om detta inte vore nog är även ett slags Predator från yttre rymden ute efter ungarna och skjuter sönder och förstör allt i sin väg. The Rock tror förstås inte på ungarnas story, men då utför de en del magiska tricks och vår skeptiske hjälte blir överbevisad.
Rymdungarna letar efter en viktig pryl som blinkar och har sig och som är gömd i en geggig puppa som finns i en grotta under en fallfärdig kåk. Blinkprylen hittas, men ett problem är att de sammanbitna agenterna har knyckt UFO:t och låst in det i det hemliga berget Witch Mountain, det ska visst vara en plats ingen känner till. Ett berg? Hallå? Nåja - för att kunna åka hem till rymden, måste de alltså rejsa till berget. Hjälp får de även av en UFO-intresserad doktor spelad av Carla Gugino, som The Rock blir betuttad i. Predatorn - som kallas Sifon men han ser inte alls ut som en sifon - tar sig också till berget.

 
Vore jag 30 år yngre än jag är idag, hade jag tyckt att RACE TO WITCH MOUNTAIN är värlens bästa film. Inte nog med att den har science fiction-tema och en massa specialeffekter, filmen är även fullknökad med en massa action - och då menar jag överraskande tuff action för att vara en snäll familjefilm från Disney. Bilar mosas, saker sprängs i luften, The Rock utdelar feta snytingar och emellanåt skjuts det hejvilt - jag antar att det till och med dör folk i filmen. Inga mesigheter här, inte. Huvudpersonerna är i fara på riktigt; till skillnad från så många andra barnfilmer finns här inga skurkar som egentligen är snälla och inte vill skada någon på riktigt. Jag kommer ihåg att jag när jag var barn tyckte bäst om de äventyrsfilmer där det verkligen gällde livet - en favorit var TV-filmen ROBIN HOOD JUNIOR, i vilken sheriffen av Nottingham faktiskt ville döda rövarbarnen i Sherwoodskogen.

...Och så är ju Dwayne Johnson med. Jag gillar honom. Han har ett lite märkligt, plastigt utseende, som en Wally Wood-teckning, men han har utstrålning och glimten i ögat, och han har ju varit med i flera utmärkta slåssfilmer som WALKING TALL och WELCOME TO THE JUNGLE.
RACE TO WITCH MOUNTAIN är lite för lång, men eftersom jag förväntat mig utslätat Disneymjäk med äckliga budskap och skit, blev jag väldigt positivt överraskad.
Jag noterade förresten att en del kritiker anmärkt på att de übersmarta rymdungarna är blonda och blåögda. Ja, vaffan ska man säga? Skurkar får inte vara mörkhyade och godhjärtade får inte vara vita - då blir de politiskt korrekta upprörda. För att alla ska vara nöjda blir det väl till att börja producera filmer där alla bär heltäckande unisexoveraller och har papperspåsar över huvudena.

(Biopremiär 8/4)

Satt på McDonald's på Triangeln igår kväll, läste Metro och tuggade på en burgare, när det kom in två tonåriga invandrarkillar och slog sig ner i fåtöljerna intill mig.

Killen som satt närmast mig trummade konstant nervöst på armstöden och tittade upprepade gånger på datorn och påsen med DVD-filmer jag lagt i fåtöljen mitt emot mig.

Och så började de två att diskutera. Vapen. Den ene hade kommit på var de skulle kunna gömma vapen: i hans skåp i skolan. Hans morsa hade nyligen städat hans rum och då gått igenom alla utrymmen, så där kunde de inte ha några pistoler.

De övergick till att prata om var man kan få tag på vapen. Den ene hävdade att det är skitlätt att köpa handeldvapen, bara man vet vem man ska fråga. Den andre satt fortfarande och tittade lystet på mina grejor.

Paus.

Nytt vapen: knogjärn. De behövde knogjärn. Den ene sa att han känner en kille som vet var man kan köpa knogjärn.

Därefter gick de. De åt eller drack ingenting.

Hmm. Vad hade de i åtanke? Planerade de en skolmassaker? Knappast. Statistiken visar att det aldrig är invandrare som står för skolskjutningar. Bortsett från den där koreanen i USA, men han var kanske född i Amerika? Och de hade väl knappast tänkt gå låss på elever och lärare med knogjärn? Och framför allt pratade de inte om sport. De utövade varken pingis eller bowling.

Tänkte de månne bli rånare? Eller kanske rensa upp på stan? Som två femtonåriga Charles Bronson? Punisher Kids?

...Men allvarligt talat var det rätt obehagligt att höra dem diskutera.

För några år sedan kom det fram en kille i min ålder till mig på krogen och undrade om jag, som ju sysslar med film, har tillgång till rekvisita. Vaddå för rekvisita? Han behövde en ljuddämpare. Picka hade han redan. Han berättade att det var dags att någon gjorde något åt skiten i Landskrona och började decimera drägget. Jag föreslog att han vadderar en petflaska, men det hade han redan haft i åtanke.

I dagens Helsingborgs Dagblad finns minsann ännu en recension av BUBBA HO-TEP av mig - och det är inte samma som finns här i bloggen. Kolla själv här!

Nej, jag blev aldrig hooked på manga. Och då var jag nog en av de första i Sverige att försöka läsa manga. Redan 1980, under en semester i Italien, köpte jag en inbunden årgång serietidningar baserade på den i Sydeuropa då extremt populära robotanimén GOLDRAKE eller GOLDORAK som han hette i Italen, men det står även ATLAS UFO ROBOT på omslagen. Fast långt senare upptäckte jag att det här inte alls var en autentisk manga, serien var licenstecknad i Italien, troligen av samma studio som gjorde de hemska Gänget & Jag-serierna.
I slutet av 1980-talet började amerikanska VIZ ge ut manga, och First Comics släppte Lone Wolf & Cub, och jag kastade mig nyfiket över de första numren av deras tidningar. Crying Freeman, Kamui och vilka de nu var. Visst, jag gillade dem - Freeman och Lone Wolf är den typen av manga jag gillar. Men det var ohållbart att köpa dyra, tunna serietidningar i vilka det knappt hann hända något. Jag gav upp. Några år senare gjorde Horst Schröder ett misslyckat försök att ge ut manga på svenska.

Det var väl först en bit in på 2000-talet som manga slog igenom över en natt. Plötsligt började alla ungar älska manga - och jag tvingades byta telefonnummer, efter att jag i Helsingborgs Dagblad sågat nummer ett av tidningen Manga Mania och mangadårar hade fått tag på mitt nummer. Lustigt nog fick jag ett par år senare veta att mangakännaren och översättaren Simon Lundström tyckte att jag hade rätt i min kritik! Att jag själv skrev manus till den mangainspirerade serien Kishako - Sportreportern i Buster är en annan historia.
Det var Dragonball som låg bakom mangafebern. Av någon anledning. Jag läste aldrig Dragonball och jag skulle aldrig få för mig att börja. Den manga som släppts i Sverige har nästan uteslutande vänt sig till barn och yngre ungdomar, ofta till flickor, och allt är tecknat i generisk mangastil, och inte i det betydligt coolare, vuxna maner till exempel Crying Freeman och Lone Wolf & Cub hade. Jag började läsa en del pocketserier, men gav snabbt upp. Jag tröttnade efter en volym eller två, när det återstod 800 sidor. Tydligen trötnade fler än jag, eftersom mangavågen nu ebbat ut.

Eftersom jag aldrig läst serien, hade jag ingen aning om vad DRAGONBALL EVOLUTION handlar om när jag gled in på premiären (den pressvisades inte) av den amerikanska filmatiseringen i regi av FINAL DESTINATION-regissören James Wong. Hmm. Märkligt. Inte sååå mycket folk. Jag hade förväntat mig de vanliga skrikande tonåringarna, förstärkta med cosplay-dårar och asiater. Jag räknade till två asiater i publiken. Och bakom mig satt två typiska Science Fiction-Bokhandeln-kunder och diskuterade fantasyromansviter på 600 sidor volymen. Men märkligast av allt var ett tiotal medelålders män i publiken! Vad gjorde de där? Okej, det är möjligt att de var i min ålder (jag glömmer bort att jag ju inte är ung längre), men de gav intryck av att vara rejäla, fullvuxna karlar som aldrig skulle få för sig att läsa manga (efter filmen hörde jag dem diskutera serieversionen, tänk så fel jag kunde ha).

Jag förväntade mig en fullkomligt osebar film, typ SPEED RACER. Tänk så fel jag kunde ha där med! Okej, det här är ju inte bra. Framför allt är det jävligt korkat och konstigt. Huvudperson är en amerikansk kille som heter Goku och ser ut som en tonårig Hugh Grant (jordekorrsliknande Justin Chatwin). Varför han heter Goku vet jag inte, men han växer upp hos sin morfar, som är asiat. Morfadern tränar upp Goku i kampsport så att han blir en riktig hejare på wirefights, datormanipulerade kickar och på att skjuta eldklot och grejor med händerna. Var de bor vet jag inte. Det ser ibland ut som USA, ibland som fantasylandskap, och i en scen verkar de vara i en futuristisk storstad.
Stackars Goku är mobbad i skolan och de tuffa mobbarna kalar honom "Geeko" - vilket i den svenska texten översatts (av Simon Lundström, faktiskt) till "Go-Kuk"! Det tyckte jag var kul. Goku vill inte slåss med sina plågoandar och dessutom är han kär i en hott asiatisk brud. På sin artonårsdag får Goku en drakkula i present av sin morfar. Det finns visst sju sådana. Men en ond demon som heter Piccolo (sämsta skurknamnet någonsin?) behöver alla sju kulorna för att kunna härska över världen, och lyckas döda Gokus morfar. Goku får då hjälp av en tuff brud med pistol och de letar upp en vis man som kan allt, och som spelas av Chow Yun-Fat i hawaiiskjorta, och tillsammans beger sig sig hela gänget ut på drakkulsjakt. Det blir action, lite kärlek, och mer action, eftersom en ond, sexig japanska dyker upp emellanåt. Det blir rätt konstigt när en massa killar pratar om att de vill ha drakkulor. Hästkuk är väl en sak att önska sig, men drakkulor?!

Fullkomligt idiotisk story - men en överraskande charmig och underhållande film. Killen som spelar Goku har viss utstrålning, tjejerna
är söta eller sexiga, och Chow Yun-Fat riktigt kul i en rätt stor roll; på sistone har han ju mest kastats bort i skitroller i filmer som PIRATES OF THE CARIBBEAN 3. När det inte är fajting har det en tendens att bli lite segt, men det är fajting och upptåg mest hela tiden. Slagsmålen är extremt orealistiska och det är omöjligt att avgöra om de inblandade faktiskt kan slåss på riktigt.
När jag skriver detta har jag inte läst några recensioner av den här tramsiga filmen, men DRAGONBALL är verkligen en film man inte får tycka om. Men jag sticker ut hakan och sätter en trea - för att den är bäng, kul och underhållande. Och så gillade jag den kvinnliga skurken.

(Biopremiär 8/4)

Om ni först kollat min snabbrecension i TOPPRAFFEL-TV! härunder, vilket jag utgår från att ni har, noterar ni att jag, direkt efter pressvisningen då filmen spelades in, står och söker efter ord och egentligen inte har så mycket att säga om filmen. Och det sammanfattar väl SUNSHINE CLEANING på ett ganska bra sätt.

SUNSHINE CLEANING har samma producenter som LITTLE MISS SUNSHINE och Alan Arkin återkommer från den filmen, men i övrigt är det annan regissör och annan manusförfattare; båda kvinnor och filmen har kallats "a woman’s film and not a chick flick". Jaha.
Amy Adams och Emily Blunt spelar systrar, vars mor tog livet av sig när de var barn. Alan Arkin är deras kreative gamle far. Blunts rollfigur är en slarver som alltid får sparken, medan Adams är ordentlig, gör sitt bästa för att ta hand om sin lille, av skolan ansedd problematiske, son, och jobbar som städerska i väntan på att att bli färdig fastighetsmäklare.
Adams har även ett slags förhållande med en gift polis spelad av Steve Zahn, som en dag, eller natt, berättar att det finns mycket pengar att göra i uppstädning av brottsplatser - tvätta bort blod och hjärnsubstans och annat mindre kul. Efter en kortare stunds övervägan startar systrarna Sunshine Cleaning - namnet ska ge en positiv klang - och beger sig ut för att skrubba kroppsvätskor.

 
Tjejerna lär känna en enarmad kille som äger en affär som säljer ren-göringsprodukter och kemikalier; han hjälper dem med råd och tipsar dem om att de etablerade brottsplatsstädarna anser att Sunshine snor jobb. Blunt hittar några personliga tillhörigheter, bland annat foton, på en brottsplats och får syn på en av kvinnorna på fotona på stan, följer efter henne och börjar umgås med henne. Den lille sonen strular en del och önskar sig en kikare i födelsedagspresent, så Arkin försöker få ihop pengar till en genom att sälja räkor - vilket inte går så bra.

SUNSHINE CLEANING är en film. Den börjar. Den slutar. Mellan öppningen och avslutningen har det egentligen inte skett så mycket. Det händer saker, men ingenting leder någonvart i slutändan. Det hela är ganska trevligt. Ibland är det lite småkul. Alan Arkin är som vanligt strålande. Övriga skådisar bra. Därför kan jag sätta en tveksam trea - även om filmen egentligen är rätt menlös. Och att kalla det här en kvinnofilm är väl att förolämpa kvinnor?
Nu har jag inte så mycket mer att säga om den här. Hej då.

(Biopremiär 8/4)