Metrobloggen

Som sagt - världens sämsta bloggare. Men jag antar att det är okej. Nu är det höst, nästan vinter igen och varenda knep som får en att komma ur levande på andra sidan mörkret är värt att ta till. Skriva kanske hjälper.

Under två morgnars tid har jag vaknat och inte velat gå upp ur sängen ifall inte doften av pepparkaksbak infunnit sig. Saffransdoften från lussebullar skulle också duga. Men ingen har bakat och jag har legat kvar tills långt efter att solen gått upp. Inte okej och det skulle inte vara okej med julbak heller eftersom det bara är oktober men ibland känner man att saker och ting skulle vara passande. Kommer bli snuvad på december och julen som är den enda tiden på den här sidan om september som känns uthärdlig. Som en oas i den långa ickeperioden. Visserligen kantad av stress och hysteri men det har väl sin charm det med. Det som får mig att inte säga tack och hej varje gång sommaren försvinner är att det ju faktiskt känns okej att börja unna sig att göra saker man tycker om. Och alla liksom går på det. Botemedlet mot höstdeppen. Det är kollektivt okej.

 mina favoritmedicin:
- Mat. Det är så himla konsigt. Mat har blivit min favoritsysselsättning i världen. Älskar att äta, älskar att laga. Kommer garanterat vara överviktig innan femtio.
Andra saker jag också tycker det är viktigt att göra när det är mörkt ute (antingen för att motverka, eller spä på ångesten):
Dricka sprit, ha sex, läsa böcker, umgås med vänner, äta mer mat, sticka (alltså kanske, har inte försökt än), gruppträna (skapar lätt en manisk känsla och man kanske skrattar lite åt sig själv), tända ljus, shopppa

Nu ska jag fortsätta göra min vegetariska moussaka. Jag mår otroligt bra av det. Gör en ni med.

En kompis igår ba: du bloggar inte längre va? Ni som tittat in här kan (om ni inte har lägre iq än.. typ mig) svara ganska enkelt på det. Nej hon bloggar inte längre. Tydligen. Fast ibland är jag sugen, sugen på att vältra ut mitt hjärta på allmän plats och sugen på mitt gamla liv. Skriva om skivor och så. Men jag är så labil att jag inte vill titulera mig som bloggare eller skribent eller whatever.

Men kan berätta lite vad jag har haft för mig på senaste (mest för att få klarhet i det själv, livet leder en in på oanade vägar och  yidayada):

1. Sagt upp mig från mitt jobb och börjat plugga. Min arbetsgivare började gråta och ibland vill jag också gråta, nudellivet är inte riktigt min femma. Dessutom är det sjukt svårt att förklara vad jag pluggar: skeppsholmens folkhögskola - stad i skärgård. Ehhhh det är typ allmän linje med inriktning på lite sjöliv och sånt och ja vi pluggar upp alla nödvändiga ämnen men under termer och teman som "Lilla salt och blandat" - det låter som en godispåse jag vet. Flummigt.

2. Festat. I samband med skolan träffade jag en ny tysk nästan-bästis som är som jag. Livsfarligt. Vi går ut, har kul, hamnar på galna och ibland inte så galna efterfester varje helg. Och onsdag. Och ibland måndag. Och torsdag - ja ni fattar. Det är nog därför  det är så tyst här, jag har knappt tid (ork) över att konsumera populärkultur. Har nog supit bort hjärncellerna. Kanske borde börja recensera alkohol. Men jag antar att det skulle bli för många 5plus-kvällar för att vara okej.

Ja det var mest det. Det är ett fint liv. Ett stort liv.

Ibland (nästan alltid) säger någon annan det så mycket bättre. Den här låten skulle jag kunna ge iväg istället för handskakning. Inget namn, bara ett stycke ärlighet. 4.40 minuter 'ahmen dom sjunger ju om mig'-sanning. Mina damer & herrar: Tobias Fröberg med hjälp av Peter Morén - Just Behind a Brickwall. Förbannat fint. 

Inga klänningar är svala nog. Nakna vridningar på täcket nattetid svalkar inte. Stan är varm nu. Bara havet fläktar ordentligt. Pensionärerna låg döda i sina hytter medan jag tassade omkring barfota på ett sovande m/s Birger Jarl och såg solen gå upp över Ålands kust. Inte en själ förutom nattvakten som slumrar i en stol. Kunde varit min båt på väg mot okända hamnar. Lutar mig mot relingen och tänker på det skönaste skägget jag mött. När John pratar är det som att han kysser. Han tar tag runt käkbenet och drar en mot sig tills man är kind mot kind och hans skägg och hans händer är som en uppenbarelse. Inte strävt bara mjukt. Tänker på hans skägg och ser solen gå upp över Åland. Funderar på om det är havet som kan mota bort rastlösheten.

                    

Jag startade den här bloggen för att skriva om dig, det var innan evangeliet släpptes. Sen blev du stor så snabbt och det kändes meningslöst att skriva om något som alla redan vet. Men då ´tänkte jag berätta om hur jag spelade sönder Jag är en vampyr, Hjälp & Rocken spelar ingen roll längre, i den ordningen, med dålig kvalité rippade från myspace. hur jag visste att du skulle bli lika sönderspelad av resten av Sverige sommaren ut. Om hur de räddade mig varje gång gåendes hem från jobbet, trött på allt och hur jag brukade drömma att jag skulle möta dig eftersom du bor i allafall längs samma linje och jag skulle säga "Du! Ja, just du!" och Du ser frågande ut och jag skulle säga "Tack! Tack för Laakso, tack för hets och nu tack för ditt evangelie. De är inte en bråkdel av allt jag lyssnar på, jag lyssnar på så mycket men du vet ju hur det är, du gillar ju också musik och du vet hur en låt kan betyda allt ibland och dina låtar har varit där. Varit mitt liv. Det har dom verkligen."

Vi möttes aldrig då på väg hem från jobbet men på Jay-z förra veckan satt du några rader ifrån mig. Du hade en tjej med dig så jag vågade inte störa. Säger det här istället och kanske nån gång om jag ser dig ensam i baren på debaser: Tack Markus Krunegård för att du gör så fina poplåtar. Keep going strong!

Denise

Blåa linjen gjorde ont hela vägen i morse. Från Fridhemsplan via Rådhuset till Centralen. Ont. Näst intill smärsamt att projicera ansikten och minnesbilder och önska att de blir tredimensionella fastän jag vet att det inte spelar någon roll att önska. Den senaste veckan har jag delat med tomheten, någonstans tog en knappt påbörjad epok slut och det sista hoppet blåste bort. Imorse ensam på blåa linjen mot ett nyvaket Stockholm gick det upp för mig och jag ansattes av ett plötsligt behov av att skriva. En roman om vackra män med busiga pojkansikten som någon slags självterapi. Satte mig på Årstafältet med darrande händer och fick inte fram något mer än att blåa linjen ensam klockan 06.15 en söndagmorgon gör fruktansvärt ont.

Sitter och är trött men inte tillräckligt trött för att gå och lägga mig. Ska skriva färdigt det här inlägget, gå ut och röka, betala sommarens resa och läsa lite Jack innan jag ens försöker sova.

Väldigt många av mina kompisar tar studenten i år och i måndags betade jag av den första mottagningen. Igår den andra, som blev en blöt historia. Utsökt mat och fri tillgång till vad som nästan var en hel bar blev för mycket för min svaga karaktär och jag hängde med på slutskivan jag absolut inte hade tänkt att gå på. Redigt packad när jag lämnade Sofia och hela Rönninge årgång -89 var på tåget och på skivan och jag undrar hur länge det kommer att dröja innan jag kan gå utanför dörren och lämna känslan av skam hemma. Jag till och med rökte på pendeltåget. Det tror jag inte är okej. Ramlade hem vid sex imorse la mig kanske sju och sov till 17.30 och det är därför jag sitter här och skriver nu. Betalar priset för mitt utsvävande leverne och grämer mig för att jag inte kommer kunna somna innan jag imorrn ska iväg på nästa mottagning och fest och...ja ni hör - dekadensen är hård, alla mina vänner har gett upp sömn.

Sommarens resa blir Kefalonia. Använder mig utav presentkortet till Milano jag vann och bjuder med Mickis. Struntar i Milano eftersom mina italienska vänner eller alla mina vänner överhuvudtaget som varit där säger "no no, det är en ful stad. åk inte dit". Kefalonia är en grekisk ö som tydligen ska vara en utav de vackraste och anledningen att vi åker dit är att vi måste åka med air tours och deras utbud är sådär med grekiska öar som vi egentligen inte vill till men grekiska öar är det enda vi har råd med. Och Kefalonia dåra ska ju va den vackraste och vi gillar ju vackra saker och så finns det en bok som heter "Kapten Corellis Mandolin" som utspelar sig på Kefalonia och läser jag den har jag helt plötsligt fått in en massa kultur i min chartersemester också och det är ju fint. Har ni varit på Kefalonia och vet vad det kostar att hyra moppe eller har andra tips på vad som är bra och vad som är dåligt så låt mig veta!

Amen gud så fult det blev med bilden! Att den blev för stor och går under min visningsbild alltså. Min chefredaktör på Plaskis har försökt att förklara systemet Plarre är uppbyggt på, utifall att hon skulle ge mig acess så att jag kan lägga upp mina artiklar själv. Och jag ba: ah, mm, okej, låter bra. Och hon ba: det är inte svårare än att blogga egentligen, alla som en gång haft en blogg kan nog lära sig att förstå.

Sanningen är att jag inte ens kan blogga. Egentligen. OH DARLING PLEASE KILL ME. Jag vet.

ps. den som vet vilken låt rubriken är ifrån får fem poäng. Det är en av mina favoritlåtar just nu.

Min bloggcomeback går sådär.

När jag kommunicerar med människor som jag i språkväg bara har det engelska språket gemensamt med blir jag ibland väldigt frustrerad. Anledningen till min frustration är att jag ofta framstår som en talanglös idiot som inte kan uttrycka sig ordentligt. Dessa situtioner tillämpar sig ofta när jag exempelvis gör intervjuer med utländska band. Försöker förklara en fråga eller ett dilemma och de bara: eeeeeeh? Eller skrattar.
Då brukar jag säga: " I hate to speak english - it feels like I'm this very good sportsman who has won the olympic games like three times and then all of a sudden becomes crippled".

Fast för det mesta är alla band eller engelsktalande vänner överseende. Speciellt om de är amerikaner. Men det är fortfarande frustrerande. När jag intervjuade Two Gallants pratade vi om snälla killar som skriver texter som om de vore väldigt farliga killar. Vad som är så fascinerande med att skriva om våld. Jag la fram Johnny Cash som exempel. 2gs skrattade eftersom Johnny knappast var någon ängel. Och jag kunde verkligen inte få fram kontentan ur mitt resonemang eftersom min engelska hade en dålig dag. Självklart vet jag att Cash inte var någon svärmorsdröm, jag menade ju bara att jag tror att han var fin i hjärtat och att han egentligen aldrig ville någon illa. Men där satt jag som ett fån och kände mig handikappad.

Skärmen till min dator har gått sönder. Jag kan sitta vid min systers dator eller min mammas dator och skriva men det är liksom inte.. inte min dator. Om min förmåga att uttrycka sig drabbas av reumatism när jag inte snackar svenska är det definitivt någon annan del av mitt psyke som förlamas när datorn krånglar. Jag går omkring och känner mig förd bakom ljuset för att jag inte kan kolla mina 30 mail om dagen eller se vad som har hänt på facebook. Får panik. Jag antar att det är den informativa delen av mitt liv som känner sig förbisedd. Och ärligt talat, det är så tragiskt!

Är sur på ett väldigt demonstrativt sätt. Har försökt publicera ett inlägg två gånger nu men anslutningen har fuckat sig båda gångerna och jag glömde backup. Just det. Två gånger.

Så nu droppar jag det snabbt som fan. Kort och koncist:
Gå och se Dag för dag på Debaser Slussen idag! Dag för dag är det fina syskonparet Jacob och Sarah Snavely, ursprungligen från San Fran men nu bosatta i vår svenska huvudstad. De har släppt en ep med ljuvlig popmusik. Spelar gör även Noah and the Whale.

Om jag är där? Tyvärr. Är arbetare och knegar hela helgen. Lider hela vägen längs en jobbig ångestdrive för att jag missar the snavely siblings ikväll. Gå dit och ha kul för mig!

(och missa inte johnossi på medis imorrn!)

Nya tag skulle ju tas. Friska fläktar skulle vinda. Den första blåsten tog med sig mitt lösenord. Kan inte erinra att jag glömt ett lösenord förut, i alla fall inte om det varit viktigt att komma ihåg. Jag tror det gick till såhär: som den superbloggare jag tänkte bli behövdes ett powerpassword, omöjligt att knäcka. Således omöjligt för min tanketrötta hjärna att komma ihåg. Smart drag Mr. Christer!
När jag sedan skulle fylla i formuläret om glömt lösenord visar det sig att det inte finns något sådant. Metrobloggen är så avancerade att man måste gå in på sin mail och skriva fint att man har ett minne kortare än en guldsfisk. Därför dröjde det. Och jag har inte tjänat ett enda öre. 
Jag tycker skarpt att någon borde skapa en facebookgrupp åt mig som heter något i stil med "Jag slår vad om att 2 000 000 människor inte kommer gå med i den här gruppen och göra Denise till miljonär". Vilket resulterar i att 2000000 människor går med i gruppen som länkar till min blogg och gör mig till miljonär (eftersom någon sa att de inte skulle göra det).

För att återkomma till Mr.Christer så berättade min kompis Babs en rolig anekdot om den för ett tag sedan. Jag vet inte hur rolig den är i bloggform. Hon och ett gäng kompisar satt och lyssnade på Slagsmålsklubben varpå en utav dem frågar om de inte kan sätta på "Smart drag Mr.Christer". Med amerikansk accent. "Kan du inte spela "Smaeert draaeeg mister Christeeerrr"?"
Jag kan inte ens försöka stava det så roligt som det lät. Roligast var såklart att personen gick i tron att låttiteln ska uttalas på amerikanska. Föreställ er själva. Uttala det högt med riklig brytning!

I slutet av 2005 var jag 16 år. Jag började skriva om musik för plaskis när jag var 14. Musikkritik är kul när man hittar guldkornen och ser dem växa och får veta att man kanske hjälpt till på traven. Det är också ganska jobbigt om man är lat och full av prestationsångest eftersom man ständigt måste ligga i och söka. Jag är lat och fylld av prestationsångest och tror inte tillräckligt mycket på mig själv och därför har jag alltid varit ganska dålig på att vara den som hittar och skriver upp de nya heta banden. Jag brukar alltid få stämma in i hyllningskören istället.

En kollega till mig på Plaskis är precis sådär som en musikjournalist ska vara. Ett par år äldre än mig och alltid nere med det nyaste. En uppslagsbok vad gäller punk-och rockhistoria. Man såklart, spinkig och i mångas ögon kanske excentrisk fast han egentligen är precis som alla andra unga män som älskar Andres Lokko. När jag var fjorton såg jag alltid upp till honom, om än inte på ett helhjärtat sätt eftersom jag ganska ofta ville döda honom. Han väckte min tävlingsinstinkt och för det mesta kunde han mer musikhistora än jag och tipsade jag om något band hade han alltid hört det. Var det fortfarande oupptäckt för hans del så var det ganska snabbt avfärdat.

Tillbaka till slutet av 2005*. Jag bestämde mig för att nu ska jag faktiskt vara först. Med nåt riktigt bra. Gick in på Sub Pops hemsida och ögnade igenom artiststallet, letade efter ett band min kollega aldrig nämnt. Hästtjej som jag är fastnade jag för Band Of Horses. Vilket förträffligt bandnamn, två av mina favoritsysselsättningar i ett. Laddade ner plattan som inte hade släppts i Sverige än. Visste direkt att "The Funeral" skulle bli en av 2006 års bästa låtar. Tipsade säkert kollegan som säkert avfärdade det. Skrev såklart inte om det på grund av prestationsångest/lathet.

Upphovsmännen till förra årets näst bästa skiva (Cease To Begin) spelar på Debaser Medis ikväll. Det här är ingen uppmaning till er att gå. Inget tips, eftersom det är utsålt sedan länge. Mer en provokation: "haha jag har biljett och det har säkert inte du, dumbass!"

*Det kan även ha varit i början av 2006. Jag minns inte om "Everything all the time" faktiskt hade släppts i U.S eller inte.

Först och främst, ett konstanterande och en förklaring; jag var aldrig någon bra bloggare. Punkt. 
Ibland blir dock skrivlusten så stor att den tränger sig igenom ångesten den bringar och suget efter att folk ska ta del av mina åsikter blir så starkt att jag måste blogga. Så långt är ni med va? Jag är ju knappast ensam om att skrika jag, jag, jag!

Anledningen till att det hädanefter sker här på metro är att jag har hört att man kan tjäna stora cash. Jag förväntar mig ingen lägenhet ala Blondinbella men kan jag skramla ihop till en extra öl på debban i månaden är jag nöjd. Det är kanske fult att skriva rakt ut såhär - jag byter för några kronor. Det struntar jag fullkomligt i, mina gamla indieideal om att inte sälja sig och keep it real lämnade jag bakom mig när jag insåg att alla blir giriga på slutet ändå. Utom Morrissey. Personligen har jag svikit mig själv så många gånger att lite integritet inte är något att tjaffsa om.

Kuriosa om mitt bloggande: självcentrerat och musikrelaterat. Bra att veta kan också vara att i stort sett varenda rubrik jag någonsin kommer att skriva förmodligen är snodd från en genialisk popmakare. Ibland kommer ni inte ens förstå att det har någon som helst koppling till inlägget i fråga. Inte mitt problem om ni inte är tillräckligt populärkulturella för att fatta. Fast mest är det nog mitt associationssystem som är lite skruvat. Dagens rubrik kommer från Ray Davies "Other People's Lives".