Metrobloggen

Ni som följer denna blogg har läst om utvalda saker om mitt liv. Nu känner jag att det dags att skriva - om inte rubbet - så mycket mer och mycket ärligare.

Just nu mår jag så kass att jag kanske inte överlever till en bok. Vet inte, lungan pajade ju för någon månad sen. Därefter har jag mått ganska dåligt. Bäst skriva av sig, tänker jag. Bäst passa på medan tid är. Har aldrig sett någon annan skrift från himlen än Bibeln.

Nå, jag började leva redan som liten. Ensam mor med en far som levde fina livet i en västsvensk kulturstad. Kommunalråd blev han, en höjdare, men det visste inte jag i min mors ganska fattiga hem. Minns hur vi gick ut på dasset på bakgården, hur vi började dagen med att elda i vedspisen.

Mamma var en stark kvinna, en feminist om någon. Hon blev knuffad ut från sjuksköterskeutbildningen på Sahlgrenska. Man får inte bli med barn som sjuksköterska, hette det.

Så hon blev liten chef på posten i stället. En duktig chef, dessutom. Tänk vilken sköterska hon skulle ha blivit! Jag tänker på när hon skar bölder på min morbror, eller när hon botade mot när jag hade halsfluss.

Hon visste vad Sahlgrenska inte hade en aning om.

Sen har mitt liv pendlat mellan natur och kultur. Jag har alltid haft svårt att sikta, att veta vilket intresse som känns viktigast. Har aldrig varit intresserad av att styra och vara chef, men ändå vilja göra skillnad.

Och gitarren, detta gift, musiken som ännu skapar abstinens efter nån vecka. Kan inte låta bli, hur kass jag ändå känner mig.

Viss skillnad har jag nog gjort. Viss. Blev far och fick barn, två fina ungar, som jag kunde ha varit bättre farsa för. Sonen fick mycket tid, men min lilla dotter försummade jag, inser jag numera.

Trots det är hon en kvinna med egenskaper som många skulle avvundas henne. Bildskapare som sin mor.

Sonen skapar i stället musik som finns bland hela världens rappare.

Jag skiljde mig från min första hustru. Vårt förhållande hade gått i något slags stå, vilket nog var mitt fel. Jag levde som ungkarl under några år, hade andra förhållande som alla var viktiga för mig, och - hoppas jag - för dem.

Sen hittade jag min nuvarande kvinna. En härlig kvinna som faktiskt liknar min egen mor (är det rentav vanligt). Vi har tyvärr inga egna barn, men tillsammans blir de fyra ändå.

Goa ungar allihop. En läkarstudent och en ekonom. Och nu finns lilla Sixten, min älskade sonson.

Sen blev jag sjuk. Mental kollaps. Kan man bli dödad av en kommun? Jag kunde. Allt fungerade hyfsat (undantaget alla resor hit och dit för att få ihop det). Men en dag kunde jag inte gå till jobbet alls. Magen sa ifrån. Min fru sa ifrån tidigt. Själv har jag alltid varit envis - det ska gå.

Det gick inte.

Nu vill jag skriva detta. Tappade min lunga för en dryg månad sen. Pheumothorax, heter det. Har inte varit människa sen dess. Är ständigt rädd för att den ska rasa igen. Har slutat röka, och tom slutat dricka mitt älskade rödvin.

Det jag har kvar än våra barn, min älskade fru, mitt goa barnbarn och vår katt. Värfefullare än det mesta. Värdefullare än bra bibliotek och en bättre regering. Som livet.

Kvar finns en älskad segelbåt, ett hus, en ny bil, en vilja att komma över och föra över min erfarenhet till nya människor i livs- och kulturbranschen.

Jag hoppas kunna det. Det är min absoluta vilja. Hoppas att snart våga kuta igen, spika och hamra, såga och fixa. Det kommer hoppas jag, men i brist på vetande skriver jag detta som någon slags biografi.

Jag var en gång amatörpoet, amatörmusiker, amatörartist, amatörbibliotekarie, amatörpappa, amatörmänniska. Har mederkat i många professionella sammanhang. "Barnspåret" blev en bok.

Det var då, i förrgår. Nu är jag allt på allvar, ett riktigt proffs i i livets afton. Blir det en dag i morron?

Tack alla, livet har varit fint. Min hustru är det bästa som kan hända någon man, och våra barn är underbara tecken på att det finns en framtid.

Nä, jag är inte död än, men känner hur bräckligt livet är. Kan man tappa lungan när man ler skidor, så...

Uno

Jag läste i Umeå. Vet egentligen inte varför, men det var ingen nackdel. Jag fick möta en öppen stad. Möta ett öppet folk. Möta många av dem som jag kommit att känna genom livet. Och jag fann min väg, halkade inte på min väg.

Halkade låter konstigt, men så var det. Det var vinter, och vinter i Umeå är vinter till skillnad från vinter i Göteborg. Det är bitande kallt, det krävs långkalsingar och varma skor. Alltid mössa, varm mössa. Denna speciella vinter vägde jag mitt liv. Jag skulle bli far för första gången. Mina halvdana studieinsatser (hade tröttnat) gav ingen inkomst. Jag städade kontor på kvällarna när jag inte trubaderade på stans krogar. Tog småjobb hit, och ännu mindre dit.

Men farsaskapet försatte mig i en knipa. En far måste försörja sitt barn.

Då just då, ringde telefonen. Det var från stadsbiblioteket. Man ville veta om jag vill jobba där som bokbusschaufför. En sten föll från mitt bröst. Klart jag ville! Böcker och jag var ju redan ett. Jag var idog kund på bibblan, läste allt mellan himmel och jord. Sån hade jag varit alltid, sån är jag fortfarande.

Det visade sig att en vaktmästare blivit mycket sjuk. Bokbusshacuffören måste rycka in som vaktmästare, och någon måste ersätta bussföraren.

Jag tog min fina rock, svart av manchester, och min hatt av lammskinn med luddet inåt. Har den ännu kvar till en liten frus stora förskräckelse. Stegade sturskt upp på bibliotekets andra våning där intervjun skulle ske.

Jag behövde knappt säga något. Hatten sa allt. Jag fick jobbet på stört, och redan nästa dag övningskörde jag den gamla Mercavanen modell 308. Sexti hästar, massor av böcker, och massor av kyla därtill.

Vi hade en värmare, en Eberspächer, som drog in minst lika mycket avgaser som varm luft. Oftast gick den inte alls. Men kul var det. En vårdag körde jag ner i en grop, ett rejält tjälskott, det smällde till och sen gick bilen knappt att köra. Den gick åt alla håll. I tretti högst fick jag bilaskrället till verkstaden. Det var nästan det sista jag såg av den bilen. Sen blev det äntligen en ny buss. Också den en Merca, men en riktig buss. Det var i den gamla bussen jag drog på mig en lätt prostatit.

Det var mitt livs bästa arbete. Jag började läsa ungdomsböcker och barnböcker - perfekt för alla små pauser som uppstod i väntan på folk. Perfekt för mig som nybliven farsa. Perfekt när skolungarna strömmade in och ville ha tips. Perfekt för mig som missat hela gengren uner många år.

Bäst av allt, jag fick möta kunniga bibliotekarier. Lena Kjersén var en. Varje tur med henne blev en enda lång debatt om barn och läsning, om bibliotek och skolbibliotek, om livet och allt annat som hör livet till.

Senare skulle vi komma att hålla gemensamma bokprat för lärare i hela Umeå, men det är en annan historia.

Behöver jag säga att dessa möten fick mig att söka till Biblitoeksskolan och bli bibliotekarie - jag som ville bli biolog.

Det var kul att vara tolv år eller så. Jag gick på läroverk. Det var en fin liten stad på ostkusten. Vi åkte buss till skolan, och buss hem. Bussen blev ett slags samlingplats där vi gjorde läxor, snackade skit och kollade in brudarna. Jag hade en favorit som bodde granne med mig. Så vacker hon var!

På kvällarna samlades vi runt kaféet. Där samlades också Malte och dom andra stora grabbarna. Och Roffe, en tuff rackare med häftig frisyr. Utanför fanns på sommaren en altan. Den fick heta boulevard hos oss. Vi hade ingen aning om vad det betydde. Men där hände allt. Åtminstone allt som inte hände på Blå Stugan, byns andra kafé.

Så vi gick fram och åter de femhundra meterna mellan kaféerna. Förbi Kulturgatan, forbi banken och slaktarens. Så var vi framme. Men det var inte så lätt för oss att bli insläppt i denna syndens håla där grabbarna Ersson höll hov. Busarna.

Det hela löste sig när "vårt kafé" fick servera öl. Werner sålde öl som andra säljer underkläder, Blå Stugan försvann som träffpunkt. Vi grabbar kollade livet, lärde oss frisyrerna, kolla in brudar vi inte kunde få, såna som Anita, Rosita och Ann. Men andra kunde få dem och vi avundades dem verkligen.

Rosita var vackrast. Vi åkte skridsko, hon och jag en dag när isen lagt sig över fjärden. Nä, det blev inget, men ändå, jag minns ändå hur fint det var att hon accepterade mig, tre år yngre, men ändå en liten man.

En dag, det var sommar, åkte jag min båt och Håkan i sin full av pojkar ut till fågelön. Var vi tio sammanlagt. Sen satt vi i ring bakom enbuskar och onanerade till en skrynklig porrtidning som Bosse snott av sin storebror. Snacka om manssamhälle...

En midsommarafton, jag var väl tretton, tog jag båten och åkte ut till den anda fågelön för att fiska. Jag fiskade nästan alltid på den tiden. på öns södra klippa fanns ett suveränt fiske efter abborre. Jag kastade ut min abuspinnare och drog abborre efter abborre, de gick i stim. Då började bandet spela på land. Var det Allan och hans gäng, jag vet inte. Men jag vett at det sög i mig, att jag längtade efter flickor, efter något att hålla om.

Jag åkte hem innan mörkret och kände tomheten och saknaden. Hemma fanns mamma, hon hade blivit orolig, kramade mig. Men jag tänkte mig något helt annat. Ändå fanns det en TV på den tiden, en svartvit av märket Monark. Där fanns en liten tröst, jag minns nu inte vilken, men någon var det...

Nästa dag var jag helt röd på ryggen. Hade somnat på aborrklippan någon timme. Ont gjorde det, och konstigt såg det ut men en halva röd och den andra vit. Som trettonåring var det dessutom skämmigt. Nu gällde det att grilla andra halvan också!

Det gjorde jag. Varje ledig stund (fick småjobba med grävningoch spikande på huset) låg jag och pressade fast ryggen sträckte och brände. Efter några dagar var det lika. Fast nu var sidorna vita, och håret dessutom.

På den tiden visste vi varken om rökningens faror eller solens. Eller ville inte veta om dem. Folk fick kräfta, det visste vi och tyckte inte om. Men orsakerna... En dag åkte jag efter att fiskat dagens mat (min mor älskade att jag fiskade middag till oss) lade jag till vid en badplats. Då hade jag hunnit blir nästan svart. En av damerna som bredde ut sig i Smålandssolens sken lyfte på sitt huvud, såg på mig och viskade till vänninan "du det går en neger med vitt hår där...".

Det blev jag stolt. I nästa fundering ska jag berätta när jag träffade mitt livs första svarta man...

Jörgen hette grannens något äldre son. En hygglig kille som skulle bli en hyfsad businessman, liksom sin far, bagaren. Jag var väl tretton eller så, och hade sparat ihop till en fin fiskerulle, en ABU-matic.

Dessutom hade vi en liten båt. Eka med Crescent Marin 3 hästars motor. En dag skulle det fiskas. Jag och Jörgen drog ut mot de bästa gäddvattnen som fanns i Östersjön på den tiden. Spännande. Och mer spännande var det för att vi skulle fiska på andras vatten. På den tidenen fanns inget fritt fiske i havet.

Min specialwobbler var på. En ABU Hi-Lo 26 gram i gäddfärg. Hade kostat skjortan att köpa in. Jörgen körde med spinnare. Vi undvek grunden utanför hamnen, drog förbi skulpturen på hamnskäret, förbi Grindeskär och ur sikte för fiskevattensägaren, en ganska sur man som det gällde att undvika.

Just bakom stenarna utanför Grindeskär vek vi av åt babord, och där låg fjärden med sina fina grynnor öppen för våra drag. Av med motorn och glida längs grunden i vinden.

På första kastet redan fick Jörgen napp. Upp kom en stooor abborre, en riktig baddare i 8 hektosklassen. Jag testade min wobbler, drog den ganska sakta längs en grupp stora stenar (detta var där klippskärgården bytte skepnad till stenskravel). Då högg det rejält. En gädda på några kilo hade huggit, kraftig, pigg, krävde sin man innan jag kunde sätta handen bakom nacken och lyfta in den i båten (vi åt gädda på den tiden!).

Så låg den där. Jörgen drog några abborrar till, tror han hittat ett stim. Jag hade ytterligare några hugg på min gäddmördare - Hi-Lon - men fick inte upp någon av dem. Då hörde vi motorn. Var det inte Kalle H:s snipa?

På den tiden kände vi igen ljudet från varje inombordare. Kalles var typisk, inte ljuddämpad av vatten, den lät. Och plötsligt, runt udden kom Kalle själv, röd i ansiktet, arg som ett bi, och bordade oss innan vi hann få liv i snurran.

Jaha pojkalymlar, sa han. Jaha, nu tar jag spöna. Och fisken. Så gjorde han det. Min fina fiskerulle, Jörgens lika fina rulle, våra fina spön och våra förhoppningar om ett bra fiske försvann direkt. Hur kul var det?

På vägen hem deppade vi rejält. Jag som körde såg rakt ner i durken och skämdes. Så mycket såg jag ner i durken att vi gick på grundet utanför hamnen med en duns. Farten var inte hög, kanske fyra knop, men det kändes och vi fastnade där ingen nånsin fastnat.

På kajen stod de vanliga gubbarna och skrattade. Snart var det ute i byn att vi gått på grund. Jag fick kliva i, det var höst och kallt i vattnet, men jag lyckades få ut båten på djupare vatten. Så var det när jag blev tagen för tjyvfiske.

Det var första gången, men det skulle bli en till långt senare. Fiske är spännande i sig, men tjyvfiske ger en ytterligare dimension till spänningen.

Jo, vi fick spöna tillbaka. Fast först fick vi be om ursäkt. Kalle menade med glimten i ögat att så nya rullar måste smörjas, och det hade han absolut inte tid med...

Nästa drapa kommer att handla om Finland, om Inari Träsk låångt upp i det norraste av norra. Men det blir en annan dag. Må väl

Som liten var jag mycket liten. Mindre än de stora i alla fall. När jag steg ut på gatan från vårt - mitt och mammas - råtthål i Stockholm stod det hästar på gatan. En man med röd rock och hög hatt vandrade fram och åter. Dasset på gården luktade, och jag minns att jag måste bli väldigt bajsnödig för att gå dit. Det fanns ju potta.

Sen blev det Uppsala. En fin stad där jag trivdes bra. Mamma jobbade på posten, och jag fick först åka med bak på hennes cykel av märket Hermes och med registeringsskylt bak. Sen fick ja gen egen cykel av märket Nymans. Nymans verkstäder låg i stan, och min dagmammas man arbetade där som chaufför till direktörerna. En stor bil körde han. Var det en Nash eller Cadillac. Minns inte det.

Men jag minns när min morbror Sven lät mig köra hans Citroen. Också stor med 6-cylindrar i motorn. Det gick i över hundra och jag satt i hans knä och styrde. Senare övningskörde han med mig, Det var Svens förtjänst att jag kunde ta körkort.

Sven hade olika bilar, men fastnade för folkor, det har jag också gjort. Han brukade försöka finta mig. Kunde säga "kolla ormvråken" och peka. Om jag kollade fick jag en omgång skäll. Folkor var speciella, motorn bak och lätt i framändan. Sladdade lätt i vänterväglag. Varje liten rörelse i ratten skapade en stor rörelse på vägen. Bra att lära sig hålla kursen med.

Nå, när jag var liten, mycket liten, kom en cirkus till stan. Elefanter gick på gatan, apor klängde i burarna och massor av artister snurrade och dansade. Jag följde med en äldre kompis och drog iväg just när mamma skulle komma hem från jobbet. Skulle jag inte ha gjort.

Mamma blev orolig. Var fanns hennes Uno? Jo, jag var vid cirkuståget. Hon fick cykla ut med sin nylackerade (jo, hon lämnade in hojen på en verstad enkom för detta) Hermes för att hämta mig, och hittade mig faktiskt. Kunde ha blivit lycka, blev i stället att jag fick stryk md mattpiskaren. Så kunde det gå.

I min litenhet var jag också dum. En dag sa en större pojke att det var helt OK att kasta en sten i glasrutan till tvättstugan. Måsta jag, sa jag. Visst, de ska ändå bytas, sa han. Rädd som jag var kastade jag en sten så att rutan gick sönder med ett brak. Vaktmästaren som inte var sen att registrera det hela krävde min mor på summan för en ny ruta. Då fick jag stryk igen.

Annars var livet i Uppsala bara bra. Det fanns vattenfyllda gropar som kallades lergroparna dit vi barn inte fick gå. Men där fanns iglar, spännande djur som vi bara måste få kolla. Vi gjorde så, fick skäll och bannor, men inget kunde hålla oss från spänningen.

Det fanns en judisk familj också. Sonen Leif och jag var bästisar. Vi gick på ett slags dagis tillsammans. Ofta satt jag vid hans matbord och väntade på att vi skulle gå dit. Lustiga ritualer vid matbordet, men jag tyckte det var fint. Han hade kippa ibland, hans far som ägde en affär i närheten hade också en sån. Det finns judar, ch det finns sionister har jag lärt mig senare. Hoppas det gick bra i livet för Leif och hans familj.

Sen var det vintrarna. Vi hade snöbollskrig. Det var på Ymergatan. En tjej brukade ha mig på sparken som var en stridsvagn. Hon var större, det var alltid så, en massa större tjejer tog hand om mig. Jag trivdes som fisken i vattnet. Agneta hette hon som jag dessutom var kär i, för så var det, vi små pojkar var alltid kära i stora flickor i tioårsåldern. Jag fick snöbollar att kast, och som jag kastade!!!

Mer om mig och min bardom kommer i nästa kapitel om ni vågar och orkar... BabaU

Livet är en konstig konstruktion. Det tyckte jag aldrig förr. Då var det helt naturligt och självklart. Men nu, när jag tittar i backspegeln inser jag att jag borde ha hittat ratten för att styra rätt på livets vägar.

Jo, vissa vägar hittade jag ändå, min kvinna är en sån, och mina intressen är precis såna. Men är inte meningenmed livet att nå nånstans, nå till ett visst uppsatt mål.

Jag satte aldrig något annat mål än att må bra och vara frisk. Jo, jag mår bra och är hyfsat frisk (knät kärvar något och ryggen säger ifrån av och till, men annars..)

Tänk om jag satt målet att bli statsminister, eller chef för något verkliget viktigt som Asea eller Astra Zenica? Tänk om jag satt målet att bli miljöminister, eller åtminstone forskare i något biologiskt.

Jag gjorde aldrig det. I stället lät jag dagen bestämma, och om dagen inte innebär något fattat beslut väntade jag till nästa dag. Jag väntar fortfarande.

Idag väntar jag på att nån ska fråga om jag inte vill jobba för dem. Idag väntar på att det äntligen ska bli något av mig. Jag är 63 år.

Vad blev jag då? Jo mycket, nästan så mycket allt att det lika gärna kan kallas inget. Jag sprider ut mig. Kan inte bestämma mig för vad som är viktigast. Gör små trevliga listor över hur jag vill att min lilla framtid ska se ut, men glömmer dem sedan genast.

Idag har jag köpt tvättmedlet som varit slut i en hel liten vecka. Idag har katten fått ny kattsand. Idag kan jag genom regnet se mitt nya plank som äntligen blivit klart sedan jag ägnat timmar och dagar åt att fundera på hur det skulle byggas.

Idag skulle jag till båten för att plocka ner motorn, lägga på täckning och göra allmänt klart, och idag skulle jag rensa på tomten.

I stället sitt jag här eftersom regnet gör utomhusvistelse omöjlig. Det visste ja redan i förrgår när jag läste väderleksrapporten. Så kan det gå, skulle en viss författare ha sagt - han hette Vonnegut och är död sedan en tid.

I stället tvättar jag. I stället städar jag. I stället funderar jag på inomhusfix och om det är nåt bra på TV. I stället förtvivlar jag åter över att våra politiker är så låsta i sina kopplingar till de pengar som göder dem att de låter svenska skattepengar svälta ut Makedonska bönder via ännu ett helmisslyckat biståndsprojekt. Någon har blivit rik på kuppen, och jag väntar ännu på att få veta vem - kan det vara Swedbank?

Fär den nyfikne är det del 1 i ett antal delar om mitt liv och leverne och de tankar och händelser som omgärdat det. Ett slags biografi, inte helt sant, men sant nog att kunna fungera i det sammahang som heter livet.

Vilket liv! Vilken röra! Nya coaher, denna gång från FOLKUNIVERSITETET!!! En höjdare trodde vi tretti som satt i salen. 1,5 timmar skulle introduktionen ta.

Hon kunde ha varit klar efter 10 minuter. OH-bilder på instruktionssidor i A4-format.

För mig som varit med ett tag i träsket arbetslös kändes det inte kul. Hur ser de på min tid, mitt liv, min situation? Men den fd rektorn malde på, sa samma sak minst fem gånger, folk pustade, visade tydligt hur jäkla löjligt det var, men rektorn skulle fulla sin tidskvot till varje pris.

Sån är politikens konsekvens. Vad kostar det? Min tid, hennes tid, tretti åhörares tid. Om tid är pengar, var det en orimligt dyr kurs!

Jag hoppas på bättring framöver. Sökte jobb i morse igen, och kommer att fortsätta så. Det gäller att inte ge upp är vad som gäller att inte ge upp, som faktiskt gäller, nämligen att aldrig ge upp eller tappa hoppet, dvs. inte ge upp eller balla ur är roliga klockor, men också att inte tappa greppet om snaran när bödeln fäller falluckan....

Jahopp, en språklek, kantänka. Jag kan tänka, ibland i alla fall, kantänka. Dags att lägga av? Japp! Hej då.

Så gick det. Coacherna fick kicken, hela gänget, från en dag till en annan. Vi som skulle coachas blev av med vår lilla förening av likalidande, mötesplatsen försvann... Borta... Finns inte. Och AF själva har ingen rätt att jobba vidare, de måste anställa nya coacher utifrån. Slöseriet har blivit så löjligt att jag inte ens orkar skratta.

Nu har ett antal, säkert bra men icke organiserade coacher blivit arbetslösa. Arbetslösa som kanske börjat hoppas har ramlat tillbaka i gropen, och AF får inte göra det de faktiskt kan och är utbildade för.

Nå, hörde litet off record att folk i AF har dålig eller nästan ingen utbildning, men det är off record, märks nog först när man försöker ta ett djupare samtal med dem.

Så nu sitter jag där jag satt för ett år sen. No coaching, tiden rinner, bara söka jobb och ibland komma på intervju, ibland, ganska sällan faktiskt. Det finns ju inte jobb!!! Men det finns gott om välutbildade arbetslösa.

Ska inte gnälla mer nu, ska samla papper, ska fixa frisyren, ska stryka brallorna, ska nämligen på intervju i morron. Tänk om

Som jag tänker idag. Blev tvungen att skirva i gammbloggen. Det ska mycket till.

Jag tänker på de som ska coacha mig till nytt jobb. Inte ett pekfinger lyfter de. Jag får ringa och tjata mig till litet stöd. Litet stöd alltså. Ville ju så gärna göra nytta, inte bara bygga om i huset, snickra samman säng, flytta saker hit och dit, läsa litet nyttigt, gå runt, cykla runt, dra repan runt motionsspåret eller till båten där riggen måste fixa litet bättre.

Jag ville leva, betyda något för någon mer än mina barn och min älskade kvinna.

Två mail idag. Jobbet har blivit tillsatt av någon annan. Jag sjönk genast ett steg till. För så är det, att när jag sökt ett jobb har jag visst hopp. Det har blivit allt mindre ju äldre jag blivit. Men jag är ju så jäkla pigg!!! Och jag kan mer än de flesta, det vet jag.

Känner du en bibliotekarie som kollar några överblivna brädor, kalkylerar, mäter litet, sågar litet, borrar litet, skrivar litet och - vips! - har han gjort en säng till dottern som kommer hem från London.

Nå, trodde det. Dessutom passar sängen perfekt under de loft jag engenhändigt gjort för att ha båtseglen under vintern. Jo, jag mätte en gång, men sen gällde intuitionen, den som bar mig genom världen till dess jag sade upp mig på senaste jobbet.

Livet i ett radhus består också av grannarna. Jag har bra grannar, de hjälper mig mycket mentalt. Vi delar plank, och vi delar farhågor och glädjor. Vi kollar varandras rosor och funderar över vädrets växlingar. Jag har tur som äger sista huset i raden, dvs. fritt åt ena hållet. Många brädor fler att underhålla, men fritt som inget annat hus.

Där har jag mina svarthättor, mina blåmesar i holken, mina kråkor som alltid retar min katt - hela kvarterets egen Smilla Katt.

Mellan varven läser jag mycket. Måste hinna ifatt vårt eget bibliotek. Det står där och pockar med både lästa - de flesta - och olästa böcker.

Sen är det mötena med coacherna. Det nya företagandet. Mina pengar till såna som ska ge mig jobb som annars inte själva skulle ha något. Det känns skamligt. Nedvärderande. Jag vet vad jag kan och att jag kan, men ska ändå tvingas sitta med andra olyckliga och dra igenom det hopplösa läget. Annars får jag ingen A-kassa. Den kan jag ändå inte leva på.

Själv är jag en bättre utbildare än dessa sk. coacher. Jag har utbildat många i mina dagar, varit mentor till ännu fler. Konstigt att sitta som elev i ett läge där jag borde varit lärare! Men så är livet, vissas levebröd andras elände.

Deppigare blogg än denna har jag aldrig skrivit. Jag är älskad, uppskattad av min familj, kan och gör mycket, men det räcker inte, inte för mig. Jag kan mer än så, och vill få tillfälle att visa det.

Nu slutar jag, nu ska fisken in i ugnen och barnen ska få. De är visserligen vuxna, men behöver ändå äta.  / Nya Tänk om

Har gnällt för mycket nu. Har hittat en annan blogg där ingen hittar mig. Blogspot heter den. Där kan jag gömma mig, skriva utan att vara orolig. Det kunde jag här med, men Metrobloggen känns litet apart för en som inte skriver om mode, om sport eller om skvaller. Och jag har blivit en gnällspik i denna blogg. Jag är ingen naturlig gnällspik, och vill absolut inte vara det. Tror inte på gnäll. Det har inte heller blivit den satir jag önskat mig. Ledsen, med glad ändå. Det regnar ju inte alls! Nya Tänk om som byter till Bästa tänk om!!!

Titta gärna in för ett kåseri av och till. Jag lovar mera värme och humor och absolut mindre gnäll!!!

Länge har bankerna snott pengar av oss på alla tänkbara sätt. Varje liten service kostar. Korten kostar fast vi ska vara kontantlösa, kontanter kostar att ta ut, räkningar kostar massor om vi betalar över disk.Varje litet uttag blir större än du tror, men andra får pengarna.

När diskontot går ner sänker bankerna sina räntor sakta, sakta. När riksbanken däremot höjer ökar bankernas ränta snabbt som om vore det bensinpriset.

Aktieägarna måste få sitt, säger dom. I nästa ögonblick får aktieägarna inte heller något. Cheferna måste ju få sitt, säger bankerna. När optioner till styrelser och chefer inte funkar längre höjer dom lönerna! 2 miljonerns höjning får Annika Falkengren i SEB. Är dom kloka eller? Har dom nån omvärldsorientering alls! Moralen sänks däremot, om den alls finns.

  ...hon är inte fattig...
När det gäller Enskilda Banken blir jag inte förvånad. Men när det gäller sparbankerna och jordbrukskassorna, dvs Swedbank som jag varit trogen i alla år är det häpnadsväckande. Småspararnas pengar har hamnat i de osäkraste av investeringar för snöd vinnings skull. Långt ifrån tanken med Sparbanken...

I Baltikum, tom. i Ukraina, har deras pengar hamnat. De skulle ha varit nyttiga i Sverige nu när det behövs investeringar. Men kasinokulturen bland finansfolket är lika sjukt som nånsin spelberoende eller alkoholism. Beroendeframkallande...

Staten är som den är. Styrd av främmande makter, dvs de rika som aldrig betalar en krona i onödan. Statens, dvs de främmande - Aliens - vet vad dom gör, deras riken i Lidingö m.fl. rika kommuner får inte  hotas.

Och i förorterna skapas andra, alternativa men våldsamma samhällen. I Rosengård, Hjällbo, Södertälje och många andra ställen växer samhällen fram som styrs med våld av familjeklaner och maffiaorganisationer. Ett direkt resultat av statens oförmåga att fördela samhällets resurser rättvist.

Voffo gör di på detta viset (A. Lindgren)? Jo, det ligger i de rikas intressen. Arbetare ska splittras, ställas mot varandra. Invandrare ska utvisas, om så till sina egna getton i förorterna. Folket ska ha skådelsepel som Melodifestivalen (hur fan nån kan gå på den lätte...) och alla ska tro att Kung Reinsvält - oj, felstavat - är landsfadern. Bevare mig från den fadern!

Värst idag - och i år! - är ändå Gotland! Där har ungdomar försökt bränna ihjäl hemlösa i sina husvagnar!!! Jag skulle vilja ge dem och deras föräldrar en stor smäll på käften! ...nä jag gillart inte våld, men... Tänk om

Visste väl det. Man blir smart av fisk. Fisk en gång i veckan gör dig 6% smartare än McDonaldsätarna. Fiskaregubbarna på bryggan vid Rönnäng vet att göra skitsmarta kommentarer när båtturisterna ska lägga till. Barn som äter fisk blir på ålderns höst smartast bland bryggsittande gubbar! Undrar hur mycket fisk regeringen äter...

OBS. Icke Billströmmingen, bara strömming...

Jag tror själv att vissa sjukdomar skulle kunna utrotas helt med fiskens hjälp. Det gäller bristsjukdomar. Det gäller Omega-3 fettsyror. Jag tillhör dem som fick fiskleverolja varje dag. En sked. Smakade pyton men måste ha gjort gott. Sånt som ADHD (utan att veta närmare) har med utveckling av nervsystemet att göra, med balansen mellan adrenalin och noradrenalin, och att fiskleverolja, dvs Omega-3 tillskott i tidig ålder är välgörande. Tyvärr har också denna skitbilliga olja att tillverka blivit geschäft. Kostar skjortan idag. Kommersialismen skördar offer bland barnens hjärnor.

Kostar också skjortan. Det gäller att köpa billiga skjortor...

Jag vet inte när fiskleverolja blev omodernt. På min tid som förälder fanns A-D-droppar, men de var inte detsamma. Mer fisk till barnen! Mer fisk till alla. Fisk gör dig frisk! Frågan är bara hur. Och vilken fisk.

Mumma för miljön. Karp!!! Och sutare och andra gräsätande fisk.

Jag säger karp! Jag upprepar Karp!!! Karpen är en jättemört. Äter vegetabilier. Funkar bra att odla, äter bara växter, i Sydostasien brukar man odla karp samtidigt som man odlar ris. Bra kombination. Jag har sett karpar i igenvuxna smådammar i Afrika där andra fiskar skulle ha dött.

Det finns fler fiskarter. Det finns Tilapia, en ciclid - brokabborre - som har karpliknande egenskaper. Goda som abborrar. Byt lax mot karp! Det finns också laxkarpar som äter frukt, släkt med pirayor. Men det är i Amazonas, det.

Återstår en uppmaning till svensk sjukvård: ge ungarna fiskleverolja varje dag!!! Inget att förlora, och massor av hjärnkraft för framtiden att vinna. Utan fisk blir vi dummare! / Tänk om

Dom är på hugget nu i regeringen. Det gäller att likna sverigedemokraterna så mycket som möjligt. Nu ska invandrarna bort. Sen har SD inget att komma med. Undrar just vad som hänt om kommunisterna hotade komma in i riksdan...

..men hon har jobb, förstås...

Opportunism kallas sånt. Dubbelspel, kan det också kallas. Precis som med bonusarna till statliga företag samtidigt som Sorgen Borgen klagar på bankernas bonusar.

Nu måste enligt förslaget invandrare ha bostad och jobb för att ta hit sin familj. Annars dröjer det fyra år. Så är förslaget. Lika illa som Achtungs förslag om att kriminalisera barnens mobbning. Lika illa som Fra-lagen eller sjukvårdssystemet. Aliens är främmande för livet och världen, riktiga aliens.

Vi får hoppas att det inte blir lika illa som i Danmark. Snacka om segregering! Stryk förslaget om invandares rätt till sina barn! NU. Tänk om

Fast inte i Sverige. Eller? Är vi så mycket flockdjur att vi skiter i när flocken splittras och några svaga, kanske många svaga som inte klarar sig att hålla sig i flockens mitt äts upp av de rovdjur vi själva skapat?

Flockens idé är att hålla samman. Vi byggde ett samhälle på det. En för alla och alla för en. Men ulvar fanns in fåraflocken. (Tråkigt för en varg att läsa detta, men vargar kan inte läsa, de kan bara finnas, helst oskjutna).

Nå, det finns alltid de som anser sig vara förmer, vara bättre, vilja splittra flocken, som inte vill dras med dem som de, å ena sida utnyttjar maximalt, å andra sidan snabbt vill bli av med när de inte längre duger.

Så är det idag när läget är skarpt som Achtung Björklund skulle säga. De onödiga ska dumpas, och de nyttiga ska utnyttjas till dess de också kan dumpas. Människors lika värde är bullshitt! Människors rätt till skydd och mat är bullshitt!

Det gäller i första hand flyktingbarn - ut med dem! Det gäller i andra hand vuxna flyktingar från krig eller förtryck - ut med dem! Det gäller i tredje hand svenska sjuka eller arbetslösa - ut med dem! Nä, nu blev det fel. Bort med dem, ska det vara. Dvs på gatan eller var de nu Väljer att vistas i detta Valfria Land.

Döden är ett bra land för onödiga. För nödiga också, det tar på att kämpa för sin position. Högt blodtryck är inte kul. Inte heller stress eller sprit (vilken dock konserverar kroppen till viss del...). 

Nå, vad vill jag säga? Jo, att vi som varande flockdjur borde kunna uppträda bättre. Vi borde begripa att tillsammans är en succéfaktor. Vi borde begripa att vi, till skillnad från de flesta andra djur, har just samarbete och kollektiv som främsta framgångsfaktor. 

Då borde vi också begripa att vi var på rätt väg en gång. Att tillsammans är vi starka. Vi har byggt mycket på den tanken och drömmen om det samhället. Massor av engergi har det kostat oss alla, massor av generationers arbete, mängder av slitiga arbetstimmar och kroppsligt slit. 

Aliens har på en dryg halv regeringsperiod raserat nästan hela det bygget. Hur kan de vara nästan lika starka opinjonsmässigt som vänstern/sossarna? Obegripligt. Jag misstänker att människans hjärna inte har utvecklats lika fort som hennes sociala förmåga. Tänk om

Blev ingen blogg i går. Orkade inte. Gick en långrunda med lilla frun och några kompisar. Vi pratade så att vi glömde hur länge vi gick. Men fikat smakade gott på Lilla Amundön med utsikt över tvåhundra sothönor som ängsligt samlats bakom en udde.

Sångsvanar anlände och ropade svanlikt medan ejdrar kom och dök i sällskap med kniporna och trutarna (som hoppades sno nägra musslor från dykänderna). Opportunister liksom han Nordhug, norrmannen som tar alla spurter i skitor.

Förr åkte man iväg med en halv minuts mellarum. Varje löpare kunde fritt göra sitt  bästa, löpa ut sin kapacitet, köra sin taktik. Nu handlar masstarterna om slagsmål om bästa positioner, särskilt i skate (skejt) där man kan bromsa varann rejält med stavar och skidor. Northug är bra på det, men andra kanske bara är där för att åka skidor.

Dessutom blir målgången mer spännande, drar ut på tiden, man får vänta till siste gode man är i mål och allt blir långragen dramatik som kan ta en Timme i ställer för några sekunder. Gillar inte masstart alls, ett jävla skit för en skidåkare med bra teknik men ett vänligt humör.

I utförsåkning startar alla i egna lopp. Bra. Där får man vänta på resultatet. Bra. Men skitorna funkar inte ens för Anja Persson. Blev hon för stor för fort, eller har de andra bara blivit bättre? Skitor, säger jag bara i min eländiga nationalism. Ursäkterna är bra, dåliga skitor, fel backar, och taskiga skidor har funkat, men nu längtar jag efter en Ingemar.

Byggmarken måste ha fått tvärstopp i livet, tänk om han inte lossnar alls? Tärnaby måste tillbaka i toppen. Minns när denna lilla by som man körde förbi på Norgevägen var världsbäst. Det var då det. Minns när en viss Bengt-Erik Grahn vann varje förstaåk i slalom men körde ur i andra.

Han kom från en annan Norgeväg, han. Från Kittelfjäll, trevligt att passera, stanna av och dra några förbjudna harrar i Vojmån innan man åkte vidare och kunde steka dem på Trangiaköket i nästa körpaus. Fiske är kul, kräver tålamod och smygteknik, inte alls som slalom - enda hindret var de förbaskade rödbenorna (fåglar) so skvallrade från björktopparna om att man fanns där...

Men vi vann Vasaloppet!!! Bra gjort. Inte en norrman bland de allra första. Skönt. Har inget emot norrmän, men i skitorna ska vi vara bättre eftersom vi är bättre, eller hur det nu är? Norge var ju svenskt en gång, kanske kan vi få nån liten poäng för det! Svenska soldater vägrade att slåss mot norrmän, och de kunde bli fria 1905. Om officerarna hade fått bestämma då hade vi haft olja och världens bästa skitåkare...

Gladast idag blev jag av nyheten att fritidsbåtar inte får skita rakt ut i havet. Toaletterna måste tömmas organiserat i hamn. Bra, det måste vara rika Aliens som inte gillar att morronbada bland skitkorvarna vid skärgårdsöarna som kommit på detta. Rent hav kostar! När vågar de ge sig på de stora bovarna, fraktfarten och lyxhotellen till kryssningsbåtar?

Dags att ladda för våren nu. Kollade båten i helgen, den hade överlevt. Snart dags för det gamla fixet. Som arbetslös plus sextiåring har jag både tid och kraft, nu ska båten bli så fin att lilla frun inte behöver klaga det minsta!!! Vår på er alla, den kommer efter Vasaloppet! Tänk om

Jag är jättestolt över att vara bibliotekarie. Jat är glad över att ha hjälpt barn och vuxna att hitta sin läsning, och sin information. Det sägs att svenskar inte är stolta över sina jobb, men jag tror att det är lögn. De flesta är glada för det de gör.

Vi bibliotekarier kanske inte alltid skryter med vad vi gör, men det beror mer på vad andra tänker om oss. Vi gör mer nytta än många tekniker eller gatuplanerare! Vi ger människor möjligheter att tänka själva!

Nu sitter jag i köket, tipsar kompisar på bra läsningar, och skriver på något som kanske aldrig blir något. Så är det, livet kommer aldrig tllbaka, det bara finns. Jag är jättestolt över att vara just bibliotekarie!!! Tänk om.

En arbetslös föredetting har några ljuspunkter i tillvaron. En är att möta andra lika arbetslösa människor på coachingkursen. Det blir många små möten i mötena. En musiker utan jobb, och en sjuksköterska som sagt upp sig för att hon skämdes för vården bl.a. Och en fd bibliotekschef som också sa upp sig, dvs jag. Av friskhetsskäl.

Så kan det gå, men nu vet jag att söka jobb bredare, att tro på mig själv, att fördelarna med jobb är fler än utan jobb. Jo, jag visste detta innan, men nu vet jag att jag visste rätt. Att gå hemma och dra gör ingen glad, så är det bara.

På tisdag ska jag på workshop. Jättekul, det handlar om mål. Eller var det CV? Nå, det är kul att komma ut och röra på sig, tjöta litet och finnas till för någon timme eller två. Här hemma blir det bakning och tvätt och sånt. Och bloggerier och grubblerier. Och prata med dotra mi, och köra en drive i telefon och skriva på bokeländet som aldrig vill bli klar. Eller, jag är klar innan boken är det. På nåt sätt.

Nä, jag orkar inte skälla på Maud Bäver idag. Hon suger faktiskt mer än gnager. Ers Helighet Hägglunden jobbar hårt på vårdgarantin för BUP just nu. Tag din säng och gå, sa en annan potentat, och det gäller väl för vården i allmänhet nuförtin. Förr fick man ligga kvar i sängen till dess man var frisk. I morron ska jag själv hämta en säng i min lilla Golf!

Det går tio makrillar (eller var det sex?) på en lax, fick jag också veta. Dvs att man fiskar slut på fisk för att kunna skapa ännu mindre fisk, eller hur det blev. Självklart det med. Bättre att laxen får fånga sin mat själv, sen fångar vi laxen. Jag har slutat med lax på bordet, det blir mest sej nuförtin. (Sej det med tonfisk, men inte med...)

Äter mer än den ger tillbaka. Kul att fiska!!! Glad lax!

Jaha, och nu ska jag skriva rent en rapport, kul kul. På TV fick jag se hur Kalla for som en raket på skitorna (det de har på fötterna - det gäller att ha på fötterna i sportens värld). Coolt Kalla! Grattis!!! Blev tvungen att vila i soffan efteråt, jobbig tävling.

Undrar vad journalisterna ska gnälla på i mörra, antagligen på att hon missade målgången - hon kunde ju blitt tvåa. För mig räckte det mer än väl att hon jobbade fram en medalj. Soffan blev enna svettig ändå. Må väl därute i bloggosfären! Tänk om

Emil blir världsmästare. Kalla är bäst i världen. I pressen har de redan vunnit hur många medaljer som helst. Sen kommer den Kalla verkligheten. Då vänder sportjournalisten direkt på klacken och Emil blir en nolla och Kalla blir nästan lika värdelös.

Så himla enkel är världen för alla andra att alla "gör så gött di kan". Vissa kan bättre än andra. Att vara sjua i världen är minsann inte skit. Det blev Kalla. Att misslyckas i något vanskligt är inte heller skit. Han försökte, den käre Emil. Han kom ganska långt ändå. Bra jobbat, Emil!

Fotboll blir det för min del, säger Sixten...

Tänk om sportjournalisterna kunde vara litet mänskligare. Litet mindre av insmickrare i medgång och häcklare i motgång. Bara litet. Journalister måste vara analytiska, måste vara realistiska, måste kunna beskriva och lämna till läsaren att döma.

Sportjournalisten är tyvärr som gamar på andras succéer eller motgångar. Inte mycket bättre än paprazzifotografen eller snuskjournalisten.

Man måste hänga ihop!

Nu gäller det inte alla. Det finns bra folk i Sydsvenskan och i GP. Några få.

Undrar hur de skulle beskriva Victorias förlovning. Han gick i måååål!, om Prins Daniel. Han har nog kommit i det målet flera gånger redan. Han vannn!!! Daniel blev världsmästare i att få Victoria!

Ensam Svan blir ingen segrare...

Så vi fick en prins Daniel till slut. Jaha, än sen då. Även en blivande drottning kan behöva en karl. Tänk om hon varit homosexuell! Prinsessan Daniella i stället. Det vore nåt som skulle få hovet att bäva. Att en kvinna hittar en man är knappast någon nyhet. Att en rik kvinna som Victoria hittar en man är så vanligt att det inte borde kommenteras ens.

Nä, nu orkar jag inte mer. Tycker synd om Kalla och Emil. De gör så gott de kan. Norrmännen är alltid bäst, de har förutsättningar som svenskar aldrig har eller haft. Att kunna reta dem litetgrann är gott nog. Att sno en medalj från dem är riktiga storverk. Grattis Kalla och Ingemarsdotter och Victoria eller vad ni nu heter. Ni är skitbra!!! Kul att lilla sketlandet Sverige är med i stora sammanhang, även i skidor.

Jo, jag älskar Sverige, men jag älskar inte våra journalister. Men det kunde ha varit värre. Vi kunde ha journalister som i England eller Tyskland! Så dåliga är vi ännu inte. Sveriges TV är världens bästa, tro mig, jag har sett det mesta!!! Sveriges radio är i topp! Men resten är sketna träsk. Jag fundrar mycket på hur i helsicke folk kan se på TV3! Dagens MediaUno är nu slut. Dags igen i mörra! Tänk om

Har Islam något med talibaner att göra? Talibanerna anser att de är de enda riktigt troende. De är ständigt på marsch i kamp för Gud. Men de frågar inte vilken Gud. Det kan inte vara en förlåtande Gud. Inte en Gud som erkänner kvinnan som självständig människa. Inte en Gud som vill människan och livet på jorden väl.

Talibanernas Gud hämnar och straffar. Precis som judarnas Jahve i gamla testamentet. Talibanernas Gud känner inte till det goda livet, inte till livet mellan man och kvinna, inte kärleken mellan människor.

Förutom massor av pengar från Saudi-Arabien har Talibanerna byggt sin styrka på att spela på gamla mönster, på tanken om kvinnan som bondens åker att så närhelst och hur han vill, på tanken om hat mot västerlandet som bombat och förstört.

För en taliban finns inte kvinnan som människa. Hon är helt underordnad mannen, får inte utbilda sig, får inte visa sig, får inte ens vård när hon blir sjuk såvitt läkaren inte är kvinna. Denna avart av Islam gror snabbt i Afghanistan och Pakistan. USA gav dem vapen och utbildning i att döda. Sen gjorde fanatismen och de Saudiska pengarna resten.

Talibaner är ett religiöst träsk, men också en kraft att räkna med. Medetiden spelar nutiden ett stort spratt i Mellanöstern. Det en gång moderna landet Afghanistan blev snabbt medeltida, ja värre ändå. Pakistan är ett kvinnohelvete på samma sätt. Redan tidigare fanns kvinnovåldet där, men nu blomstrar det. Indien är på samma sätt ett klassamhälle där kastsystemet redan skiljt folk från folk, och där extremismen växer bland de fattiga och missnöjda.

Varför? Svaren borde ge sig själva. Västerlandet har misslyckats, såväl som kolonialmakt och som angripare (ryssar och amerikaner). Missnöjet med krig och fattigdom skapar grogrund för hatet, och ur det hatet växer mer skit än världen kan tåla eller vilja se. Talibanerna med sitt "raka" budskap vinner lätt anhängare bland dem som inte har något alternativ.

Vad gör vi i väst? Jo, vi krigar, uppfyller just det talibanerna skyller oss för. Varför arbetar vi inte med det andra, alternativen till talibaner, fred, frihet, livsglädjen i rent vatten och mat varje dag? Fick folk välja mellan talibaner och frihet är valet givet. Tänk om (PS Listen to this!!!DS)

Wow, det blev något extra. Musiken är ju också något extra, så viddeon måste matcha.

Dotra mi, Lisa, har gjort ett bra filmjobb, regisserat, fixat och klippt. Men bäst är ändå Sauti Sol själva. Listen och Look! Tänk om

Konstigt. Vädret är ju helkass. Nästan inget väder alls. Snön räcker inte för skidor, det är minst sagt gråkallt, och inget tecken på varmare tider finns.

Ändå är det ett himla liv därute. Katterna bråkar som vore det mars.

Ekorrarna tjackar i min cypress, och massor av bevingade vänner samlas runt fågelautomaten. Även såna som borde ha varit på semester i varma södern.

Svarthättan är här. Både hona och hane. Rödhaken drar förbi på sitt förmenta sätt. Björk- och koltrastar kivas om äpplena, och likt gamar sitter rungduvorna och spanar på jakt efter nedfallna från.

Större hackspetten klyar, och den ändå större spillkråkan tittar till. Korpar, kråkor och de ständigt lika lustiga som vackra skatorna lämnar inget öga torrt. Gärdsmygar och nötväckor blir grädde på moset

Ingen av dem verkar bry sig om Saab. Ingen verkar bry sig om Volvo heller. Inte ens min gamla Golf Combi verkar skrämma dem nämnvärt.

Så är det i tråkvintern. Livets scen står inte tom, skådespelet i styrelserummen är inget mot naturens egen show.Gå for it, birds! Yess You can. Men Maud Bäver kan inte alls. Tänk om

Har grunnat på det. Har varit på fyra ställen i detta fantastiska land. Alexandria, Hurghada, Kairo och Luxor har mina ögon besett och min kropp upplevt. Vill se Aswam innan jag dör, dessutom. Och nån fin Siwa-oas i öcknen.

Egypten finns egentligen bara längs Nilen. Kontrasten mellan flodlandet och den omgivande öcknen är slående. Grönt så inihelvete på ena sidan, och torrgult på den andra. Utslängda orter som Hurghada vid Röda Havet handlar om turism, och till viss del sjöfart och fiske.

Mina grubblerier handlar om religion. Egypten lär vara världens mest religiösa land. Alla tror på nåt, oftast Allah, men inte sällan Gud.

Egypter som jag mött har varit som jag. Druckit pilsner med och snackat strunt på puben. I Egypten har emellertid något hänt de senaste åren. Förr kunde man se många kvinnor utan slöja. Nu syns knappast någon.

Inte ens kristna kvinnor (jo, det finns många kristna, tillhöriga bl.a. den koptiska kyrkan) går barhuvade. Religionen har lagt sin kalla hand över allas huvuden i Egypten. Krogarna har slagit igen. Vattenpiporna är fortfarande tillåtna, och ibland luktar de hasch. Men oftast en svag doft av äpple, favoritsmaken.

Jag har alltid undrat över varifrån det ständiga téet kommer. Varma muggar med te, men ingen synlig spis. Folk går med tebrickor hit och dit, nånstans måste de hitta själva källan till alltings te. Jag har inte hittat den, men druckit massor av koppar, rökt masvis med vattenpipor och pratat på konstig engelska med hundratals människor. Ändå begriper jag ingenting.

Man måste pruta i Egypten. Man måste ha nån sleten enpundare i fickan att ge som dricks i alla lägen. Militiärer, poliser, alla vill ha dricks så fort de visar vägen eller vidrör packningen. Boring.

Turisterna i hela världen skapar tiggarsamhällen dit de kommer. Och värre. I Egypten blev jag förbannad när jag såg turister halvnakna gå in i moskéer, vandra runt i soukerna med bara överkroppar eller tighta shorts runt kvinnoskinkorna, sitta i restaurangerna barärmade. Det finns en dresscode, ett sätt att klä sig anständigt. Turister skapar onödigt hat mot västerlandet.

Om jag säger tyskar, ryssar och norrmän, täcker det väl dem som skiter mest i hur lokalbefolkningen tänker och känner. Svenskar verkar vara mer pålästa. Men om vem som har rätt tvekar jag ändå. Ett land där kvinnorna tvingas sitta kvar på stranden iklädda schabrak till kläder medan mannen och de yngre leker i vattnet är inte kul alls.

Gillar det inte alls. Islam har inget med det att göra, fast det sägs så, också av muslimer. Inte heller kristendomen. Kvinnan är enligt FN (och mig) lika värd som mannen, och måste få visa sin kvinnlighet utan att mannen tar illa vid. Lilla frun (min hustru) blir heligt förbannad, hon vill se kvinnan fri och befriad. Det vill jag också. Vad är det för fel på Egypten (och alla andra muslimska länder) / Tänk om...

Dom är för goa, moderaterna. Nu har dom tänkt till, och vill skärpa reglerna för invandrare. Billströmmingen går till ordentligt i år. Hellre fel är rökt som en böckling, tänker han. Det gäller att vara först, att slå Sverigedemokraterna med deras egna argument. Hellre spela Hitler än att vara honom. Se upp Abdullah, watch out Mahmoud!

Strömming, obs!

Lika roliga är regeringen när det gäller Saab. Wallenbergarna sålde Saab till amerikanerna, och nu tar ingen över vad det verkar. Jag gillar Saab, brukade låna grannen Jens´ tvåtaktare när det var snö i Umeå. Vilken snöbil! Finns knappast bättre.

Tobis - obs. inte Tobias....

Men alla Saabägare kan skatta sig lyckliga. Deras bilar blir värdefulla. Precis som De Soto, som Borgward, som Fulda, som Austin, som DKW, som Nash, som massor av bortglömda bilmärken. Ställ in Saaben i garaget eller vedbon eller hos Shuregard. Köp en sketen Opel i stället och låt Saabfan stå till dess den blivit gammal nog att bli en raritet, en guldgruva!

Borgward Hansa...

Tänk att plocka fram en 9-3:a diesel om femton år! Eller en Saabcabb! Eller en V4:a. Som att ha en Ambassadeur 5000 i originalskick eller ett ABU Brilliantspö från -61. Det har jag nämligen.

Nå, det är skit med ekonomin, både här och borta. Japan går på knäna (vore kul att se hela Japan på knä...), räntan blir snart noll, passande för våra riksekonomer, Venezuela har fått livstidsdiktatorn Chavez som flyter på oljan vars värde sjunker lika fort som friheten hotas (nja, jag gillar Chavez, men anar faran..).

Det visar sig dessutom att vi är mer lika neandertalarna är dom. De kunde tydligen tala, fast neander. De var som vi fast apigare. Vissa går illa, dessutom. Vad vi kan säga är att de aldrig skulle komma in i Sverige sedan moderaterna ändrat lagarna. I Danmark skulle man inte se skillnaden. Det beror möjligen på talet. Nå, det var dagens drapa. Sverige åt svenskarna! Särskilt Zlatan! Vilken killle! Tänk om

Jahapp, mycket nu. Filmfestivalen, Sveriges största publika filmsuccé avslutas. Publik från hela världen, faktiskt. Skåne, Norge och Stockholm oräknat. Mångkulturell festival. Bästa film? Tja, har bara sett bra filmer ännu. Den bästa dessutom.

Förra året var min favorit "Låt den rätte komma in", och i år var det en film på samma tema - barns utsatthet. I en blandning av fasansfull humor och brännande kyla lyckades filmen "It´s not me, I swear!"beskriva pojken som skapade ett egen förhållande till den vuxna omgivningens oförmåga att se utanför sig själva.

 Med en bra kikare och en fimp kan allt hända...

Philippe Falardeau från Kanada går från klarhet till klarhet. Många gapskratt men minst lika många hårda slag rakt i samvetsmagen på alla vuxna.

Vill också nämna den belgiska Moscow Belgium. Seriös liten filmhumoresk om en nästan medelålders kvinna som slits mellan äventyret och det gamla trygga. Suverän tonåring som bifigur.

Nå, nu till helgens stora tilldragelsen - Blixten Sixtens ettårsfest!

Som han skrattade. Som han glänste, den lille som var allas medelpunkt. Presenterna var ibland litet skrämmande, som den stora mjukoiskossan. Ibland mjuka fina paket med kläder, och några roliga leksaker och - naturligtvis - böcker. Här läser han

Och här:

Den som läser mycket blir också slagfärdig. Men var är brädan?

Glad, men trött och rödögd. De var en riktig fest. Tårtan, blå med marsipan är slut, och det är nästan läggdags! Grattis Blixten, från farfar och hans lilla fru. /Tänk om

Tiden går fort. Ett litet knyte har blivit riktigt stort. Riktigt tung, och riktigt rolig. En skrattare av stor mått, och en ätare av nästan allt ätbart. Han står och nästangår, är modig och stark, vågar nästan klappa Smilla Katt. Bäst gillar han att leka hund med pappa runt stolar och bord.

Jaja, så går det. Ett helt år som farfar. Det låter inte klokt, men så är det. Ett trevligt år har det varit, den lille är en solglimt för den äldre generationen. Nytt liv behövs, Sixten är ett bra bevis för det. Grattis Sixten vrålar jag från bloggen. /Tänk om...