Metrobloggen

En härlig morgonpromenad med grannen blev en bra start på en bra dag. Såg lite snödroppar och vintergäck på vår väg, och det lämnade kvar en känsla av värme i kroppen.

Ytterligare en promenad lite senare på dagen, med ett par vänner. Då sken solen och termometern visade på 8 grader! Det var så att till och med jag tog av mössan för en stund...

Efter middagen kände jag mig lite rastlös, och eftersom vårt bröd ändå nästan var slut, så lastade jag sonen i vagnen och gick ut på dagens tredje promenad. Vindstilla, fortfarande runt 8 grader på rätt sida om sträcket och solen precis på väg ner. Vi stannade på två lekplatser och gungade, och jag tror att vi mös lika mycket båda två av det. Jag fick en så härlig må bra-känsla i kroppen, en sån känsla som sprider sig från tårna och uppåt i kroppen och mynnar ut i ett stort leende. Inga problem känns av, inga krämpor kan hålla mig nere. Våren är här och jag mår bra!

Igår läste jag ut boken Hypnotisören av Lars Kepler. Jag fick den av en vän i julklapp, men har inte hunnit läsa den förrän nu. Den var lite småtrög i början, jag hade lite svårt att fastna för den.

Huvudpersonen är en läkare, Erik Maria Bark (det är han som är hypnotisören) som blir inkallad för att hjälpa till att få fram fakta från en pojke som är i det närmaste medvetslös. Pojkens familj har blivit brutalt mördad och han är den enda överlevande, förutom en syster man inte hittat än. Genom hypnos hoppas man få reda på något om förrövaren, för att kunna rädda systerns liv.

Erik Maria Bark tog ett beslut för många år sen om att aldrig hypnotisera igen, men nu gör han ändå det. Beslutet att gå emot sitt löfte får många komplicerade konsekvenser, både för fallet och för doktorn privat. Många komplicerade och otrevliga konsekvenser.

Boken handlar mycket om kampen för sitt barn, hur tänker jag inte avslöja här, men den berörde mig starkt på det planet. I övrigt var det en ganska onödigt brutal bok, med en del jobbiga dialoger och överflödiga missbruk av språket.

Spännande, ja. Fängslande, nej.
Jag ger den betyget 5 av 10.

Solen har gjort mig sällskap ett par dagar, både på morgonpromenader, bilturer och genom mina (tydligen) väldigt smutsiga fönster. Men den får så gärna så visa mig hur skitiga fönsterna är, bara den visar sig för mig!

Peter kom hem från jobb igår med ett stort leende och glada tillrop, tack vare att solen lyst på honom på vägen hem. Själv har jag haft ett leende nära till hands hela dagen idag, även det tack vare solen. Sysslorna här hemma har inte känts tunga eller besvärande, jag har känt mig lätt till mods och allmänt lite gladare.

Letade efter vårtecken när jag promenerade idag, men där gick jag bet. Såg inte en enda liten vårblomma på väg upp och inte heller några knoppar på buskar eller träd. Men det är ju fortfarande kallt om nätterna, så våren är ju inte här riktigt än. Men den är nog på väg, och när den väl är här är den oerhört välkommen och jag ska njuta av den fullt ut, i år när jag har möjligheten. Det ska bli långa och många promenader med vagnen, fikor i solen längs väggen där det läar, besök på lekplatser för att testa babygungor och jag ska klä mig i lager-på-lager bara för nöjet att skala av allt eftersom jag blir varm när jag är ute!

Jag har ny energi och ny tillförsikt. Snart kommer nog våren!

Igår var det fjärde delfinalen av årets Melodifestival. Och för första gången i år gillade jag inte en enda låt i programet. Okej, det var väl nån som inte var helt bedrövlig, men bra? Nej.

Anna Bergendahl var charmig på sitt naiva sätt, och låten var fin men inte tillräcklig. Skatepunkarna får mig att känna mig gammal då jag verkligen inte förstod dom. (Som mina föräldrar reagerade när jag lyssnade på Nirvana, Ebba Grön och Sex Pistols en gång i tiden...) Pernilla Wahlgrens låt saknade lite fart. Jöbacks saknade lite power; hade förväntat mig mer av honom i en låt av Kempe. Sibel förlorade massvis på sitt lama framträdande, hade hon haft en outfit som matchade låten och tillät henne att dansa lite tror jag hon fått bättre poäng. Neos låt var okej, men jag har något skarpt emot killar som envisas med att sjunga i falsett. Py sjöng falskt och kunde inte hålla tonen. Lovestoned var ett glatt lallande gäng med en låt som inte höll ända fram.

Andra chansen kan bli spännande, och jag ser faktiskt fram emot finalen nästa lördag igen. Lite fest, kanske?

I dessa OS-tider känner jag en oerhörd stolthet över att vara svensk, över Sverige och över våra svenska idrottare som redan nu gett oss fler medaljer än vad jag vågat hoppas på.

Jag kan känna den här stoltheten krypa upp genom halsen som en klump när jag ser Johan Olsson ligga 24 sekunder före de andra i dubbeljakten, och sen visar sig stoltheten i skepnad av tårar i mina ögon när Hellner på upploppet säkrar guldet till oss...

Det är en härlig känsla att vara stolt över sitt land, att vara stolt över sin nationalitet. Synd att det idag är så sällan man får vara det utan att bli kallad för främlingsfientlig eller rasist. Jag är stolt över mitt land varje dag, jag är stolt över mitt ursprung varje dag. Men det är nästan bara i samband med sportevenemang som det känns legalt att vara det. Synd.

Börjar bli rastlös. Inget kul att vara inomhus längre. Inget kul att gå ut i det vita jäkelskapet som ligger tjockt på marken heller. Och mer snö ska det komma, inatt, imorgon, i helgen.

Det börjar bli tjatigt med vintern, och det börjar bli tjatigt med längtan efter våren. Den som väntar på nåt gott sägs aldrig kunna vänta för länge, men detta är väl åtminstone ett gränsfall?

Men jag är kluven i min längtan. Detta pga att längtan efter framtiden ju även betyder att jag vill att tiden nu ska gå fort, och det vill jag ju egentligen inte. Jag går hemma med min lille son som just blev 7 månader, och jag vill absolut inte att tiden ska gå ens så fort som den redan gör!

Det går inte att äta kakan och ha den kvar, va?

Jag gillar traditioner. Traditioner berättar en historia som förtjänar att leva vidare. Jag för gärna bra traditioner vidare, och skapar gärna egna traditioner för mig, familjen och mina vänner.

En av de bästa traditioner jag vet är en som jag och min fd skapade för väldigt många år sen, tror att det rör sig om 10 år nu, ungefär. Traditionen innebär att vi startar grillsäsongen till Alla Hjärtans Dag. Det kvittar om våren börjat närma sig, eller om det är som i år; snö upp över grillen; helgen då Alla Hjärtans Dag infaller grillar man! Och det i sällskap av goda vänner, såklart.
Alltså tvingade jag igår Peter att skotta fram grillen från altanen, låna grillkol från grannen (då vår grillkol vinterförvarats i carporten...) och fyra igång den på kvällen och sen stå i kylan och grilla kycklingfiléer. Dom avnjöts sen med bbq-potatis, kalla såser, tapasgrönsaker och rödvin. Otroligt så gott första grillade måltiden för säsongen smakar, även om snön ligger tjockt utanför fönstret!

För mig har alltså denna tradition levt vidare även om jag idag lever i ett annat förhållande än då traditionen skapades. Och det är det som är det fina med traditioner; vi väljer själva vilka traditioner som är värda att bevaras, vilka som behöver utvecklas och vilka man vill avveckla. Att grilla i februari behåller jag.

Titta vad jag fått av min fina bloggvän Robin Hood:

Detta var det som behövdes för att en från början usel dag skulle få en extra guldkant efter en god upphämtning tack vare vänner!

Att vi alla förändras med åren är helt naturligt. Man träffar nya människor, får nya infallsvinklar, ser saker på nya sätt. Då förändrar vi oss själva, mer eller mindre märkbart. Förändra låter kanske lite negativt, jag vill kanske snarare använda ordet utveckla. För det är i mötet med andra människor som vi utvecklas.

All förändring är inte av godo. Alla som varit med om omorganisationer på sina arbetsplatser kan säkert skriva under på det. Förändring för förändringens skull. Ingen som förstår varför, och det ger ingen skillnad i slutresultatet. Jaha?

Personliga förändringar behöver inte heller alltid vara bra. Kanske för mig själv, men det är ju inte säkert att mina vänner uppskattar förändringar hos mig. Eller att jag inte uppskattar förändringar hos dom. För vad gör man när en vän eller familjemedlem helt plötsligt inte är samma person längre? När de egenskaper man gillade inte tycks finnas kvar? När andra, dryta egenskaper tycks ha tagit över? Ska man sluta umgås, ska man säga vad man tycker, eller ska man bara bita ihop och tänka på de bra sidorna hos människan och fokusera på det? Hur länge orkar man det sistnämnda?

Jag befinner mig lite i den situationen just nu. Och jag vet helt ärligt inte vad jag ska göra.

På senare tid har jag fått insikt om att jag sitter på tok för mycket vid datorn. Det första jag gör på morgonen efter att sonen är klädd och sitter i sittern framför tv:n är att låta datorn starta upp medan jag fixar frukosten. Sen äter jag frukosten vid datorn, måste kolla bloggarna, forumet och såklart Facebook.

När lilleman sover på dagen sitter jag vid datorn. När han är vaken och leker själv sitter jag vid datorn. När maken kommer hem och han pysslar med sonen sitter jag vid datorn. När lilleman somnat sitter jag vid datorn.

Det är för mycket! Tänk så mycket tid jag förlorar rakt ut i cyberspace, då jag kunde gjort annat som jag velat. Häromdagen bojkottade jag datorn och då hann jag göra klart sonens första fotoalbum. Bara det!

Så från och med nu tänker jag vara datorfri om dagarna. Så när som på ärenden, så som att betala räkningar eller registrera föräldradagar på försäkringskassan, och så får jag ta sammanlagt en timme om dagen till att blogga, surfa och vara social på internetvis. Tror att jag på detta sätt kommer att få ut så mycket mer av mina dagar. Läsa, laga mat, brodera, scrappa, hålla ordning här hemma, promenera och njuta.

För ett par dagar sen läste jag ut boken Tre Sekunder, skriven av Roslund & Hellström. Så bra den var!

Det är femte boken om kriminalkommisarie Ewert Grens, men det är inte nån kriminalare i vanlig bemärkelse, precis som de andra fyra böckerna i serien. Det är böcker som går in under skinnet på läsaren, som är skrivna med så mycket efterforskning i ämnet att det inte känns som fiktion. 
Dom har tidigare behandlat trafficing, dödsstraff och pedofili. Denna gång handlar det om maffian på svenska fängelser, om drogerna som man tillåter florera där för att kunna hantera fångarna. Det handlar även om polisens allt mer vanliga samarbete med brottslingar; rekryteringen av infiltratörer bland före detta kriminella.

I boken får man följa en av polisens infiltratörer, som avtjänat sitt straff och som nu lever dubbelliv gentemot sin familj, då han jobbar för polisen som "anställd badguy" för att komma nära polska maffian och stoppa en stor knarkmogul.

Riktigt, jäkla spännande bok. Bra skriven, går inte att släppa. Jag ger den betyget 9 av 10 möjliga!

Vi prenumererar på filmer från Lovefilm, man får två filmer i månaden för 59kr, hem i brevlådan. När man sett dom lägger man dom på en gul låda och sen kommer två nya från den lista man fyller i på internet. Vi hade med några av Johan Falk-filmerna, och fick hem två av dom för ett par månader sen. Det var med höga förhoppningar vi petade i första filmen, och med stor besvikelse vi en och en halv timme senare konstaterade att den inte levde upp till förväntningarna. Likaså var det med film nummer två...

Så när nu tv4 börjat visa Johan Falk-filmerna på söndagar så har vi inte brytt oss om att titta på dom. Förrän igår. Och den var ju hur bra som helst! Så jag får omvärdera mina tidigare tyckande om filmerna och helt enkelt ge dom en ny chans. Det är kul när man får lov att ändra sig!

Jag har fått en utmärkelse av min vän Robin Hood!

Med denna award följer lite måsten:
- lägga in bilden i min blogg
- länka till den jag fått den av
- berätta 7 saker om mig själv
- ge den till 7 andra bloggare
- lägg en kommentar i deras blogg att dom fått denna award

Jag skickar vidare till Sanella, Liza, Sofie, Mammut, Malou, Emma-Lou och Emma.

7 saker om mig själv då...
1. Jag gillar att brodera, nåt som inte så många vet, eller tror om mig...
2. Jag är oerhört noggrann i mitt arbete, och arbetsam och lojal
3. Jag har få vänner, men många bekanta
4. Skulle jag lämna Sverige för gott hade jag velat bo i Spanien.
5. Jag föredrar långa, mörka män, vältränade och muskulösa.
6. Jag är duktig på att lyssna, men ännu bättre på att prata!
7. Jag föredrar en god middag på en fin restaurang än en helkväll på krogen.

I flera år har det här i södra Skåne pratats om att det aldrig är nån vinter längre. Ingen snö, bara slask ett par dagar och ett par plusgrader med regn. Nu har vi så fått vinter, det har varit snö på marken ända sen före jul, och nu är det fel på det hållet...

Jag tycker vintern är mysig, men jag börjar faktiskt bli trött på den. Mest för att allt blir så blött och slaskigt när man kommer in, speciellt barnvagnen som lämnar en saltblandad pöl på golvet när den stått en stund.

Nu börjar jag längta efter våren, de första värmande solstrålarna, en kopp kaffe på altanen, knopparna på träden och krokusar och snödroppar som letar sig upp. Men... det är ingen mening att längta efter framtiden, för den kommer i sin tid. Istället ska jag försöka njuta av att vi faktiskt fått vinter, att barnen har roligt i pulkabacken, att man blir härligt rosig om kinderna när man är ute på promenad, att jag fått glädje av min mössa och mina kängor och att det är så mysigt att komma in igen när man varit ute!

Har av lite personliga skäl inte varit inne i denna blogg på ett tag, utan hållt mig till min andra blogg där jag inte känner mig lika djup. Ibland är det faktiskt skönt att bara skriva om vardagliga saker, och det gör jag ju där. Men ibland finns det saker som jag behöver vädra, och det gör jag här.

Just nu är jag oerhört frustrerad på sophanteringen i vårt kvarter. Vi har sophus i området, två sådana delat på 50 hushåll. Nu har det nya området börjat ta form och Skanska vägrar bygga sophus till dom före juni i år, vilket innebär att vi delar våra sophus med ytterligare 30 hushåll. Ni kan själva räkna ut mängden sopor som inte får plats! Men det värsta är faktiskt de boendes nonchalans mot soprummen. Är det fullt i kärlen (vi har all möjlig källsortering) så öppnar man locken på tunnorna och bara fortsätter ösa på. Har man köpt möbler slänger man stora kartonger istället för att köra ytterligare 300 meter till en återvinningsstation... Är glasbehållarna fulla (dom står utanför sophusen pga utrymmesbrist) ställer man flaskor och burkar bredvid... 
Sånt här beteende understryker bara min åsikt om att folk överlag är FÅN. Styrelsen i samfälligheten har satt upp lappar och bett alla att inte fylla kärlen; är det fullt får man ta hem sina sopor igen och vänta tills det blivit tömt. Man har beställt extra tömningar och ökar frekvensen, men det hjälper ju inte när folk inte kan samarbeta. Jag har sagt det förr, och jag säger det igen: jag skulle vilja vara soppolis och ha betalt för att sitta i soprummet och slå folk i huvudet med en gummiklubba när dom inte har sopvett.

I övrigt hoppas jag att mina personliga bekymmer ska vara över när veckan oxå är det, och att jag ska få mer inspiration till att skriva här.

Igår (inatt) läste jag ut Camilla Läckbergs senaste bok, Fyrvaktaren. Jag har läst den på förvånansvärt kort tid, fick den i julklapp och har tagit varje liten stund jag kunnat till att läsa då jag bara ville framåt i boken och veta vad som hände. Det resulterade i att jag läste slut den mitt i natten, och det i sig resulterade i att jag inte kunde somna efteråt.

Som vanligt handlar boken om författarinnan Erica och hennes polis-make Patrik i Fjällbacka. Och som vanligt finns det en parallell historia från äldre dagar som följer nutiden. I denna bok utspelar sig den gamla historian på en ö utanför Fjällbacka, en ö som heter Gråskär men som kallas för Gastholmen då det sägs att de som dör där, stannar kvar. Den nutida historian handlar om ett mord på en ung man, kvinnor som flyr från sina misshadlande män och såklart det som sker i Patrik och Ericas liv.

Boken gjorde mig oerhört berörd, då så mycket i den handlar om en mors kärlek till sina barn, något som för mig tidigare varit främmande, men som nu är fullt förståeligt. Jag grät floder när boken var slut, så mycket som jag kände. Det var både sorgligt, starkt och underbart, men mest sorgligt om jag ska vara ärlig. Lite för sorgligt och mörkt för att det skulle kännas bra att lägga ner boken.

Jag ger betyget 7 av 10 möjliga.

På kanal5 nu ikväll visas ett program om pensionärer som håller på med kroppsbyggning, vissa på tävlingsnivå, andra bara för att det är kul. 
Jag vet att många har förutfattade meningar om oss som tränar mycket, tar hand om oss själva, tävlar och är mer eller mindre fixerade vid hur vi ser ut. De/ni som tillhör den kategorin fnyser säkert när ni ser programmet. Jag däremot blir oerhört inspirerad. 
Att ha den viljan och motivationen även när man passerat 50, 60 och till och med 70 tycker jag är underbart! Hoppas verkligen att jag själv oxå kan vara en av dom på ålderns höst!

Dom här människorna har bestämt sig för att dom tänker inte sitta på baken och invänta ålderdomen och döden. Dom har så fullt upp med att leva och ta hand om sina kroppar att dom märker inte att åldern kommer smygande! Är det inte så det ska va? Oavsett om man vill pyssla med träning eller nåt annat, så är det väl bra om man trivs så bra med att leva att man inte tänker på att tiden går? Då kan man ju inte få ångest över att bli gammal!

Min man funderar ofta över det här med att bli gammal, och tankarna gör honom nedslagen och negativ. Jag ser mig själv som en av dom som har så fullt upp med att leva idag att jag inte vill bry mig om tiden så långt fram. Ålderdomen kommer oavsett, jag behöver inte gå och tänka på den. 
Det här med att fånga dagen är kanske inte så lätt, men ack så viktigt. Lev idag, lev nu. Låt dig inspireras av människor som talar till ditt inre, och var inte rädd för att göra det du vill som får dig att må bra.

Dagens visdomsord från mig!

En dag kvar på 2009. Dax att bli nostalgisk. Eller? Åtminstone summera året som gått.

Det har varit ett av de mest omvälvande åren i mitt liv, ett år jag ALDRIG kommer att glömma, då jag i juli födde min son, Milton. Jag mådde fruktansvärt dåligt, psykiskt och fysiskt under hela graviditeten, men det lilla Krypet är värt varenda plåga jag gått igenom. Att bli mamma är även det omvälvande, både positivt och negativt. Det var inet självklart för mig att bli mamma, men nu vill jag inte vara utan honom även om jag ibland kan sakna tiden innan, när vi bara var två i familjen. Allt förändras, och är man inte beredd på det kan det slå hårt.

Det har oxå varit året då Peter, min man, tog steget och började satsa på en ny yrkesinriktning, efter flera års "gnäll" över att livet är som ett ekorrhjul där inget händer. Några sparkar i baken senare är han nu utbildad borr- och brunntekniker, så får vi se vad det nya året bjuder på i jobbväg nu när han är redo för arbetsmarknaden.

Det har varit ett år med mycket läsande för min del, tror inte att jag plöjt igenom så många böcker förr som jag gjorde under våren och sommaren fram tills Milton föddes.

Jag har tränat mycket, ända fram tills dagen för förlossningen och sen började jag igen tre veckor efteråt. Gymmet, Lomma Träningsverk, har flyttat till nya lokaler på gångavstånd från vårt hem och det har verkligen varit ett lyft!

Jag har spenderat mer tid med min mamma än vad jag tidigare gjort. Mycket tack vare lilla barnbarnet som såklart lockar och drar...

Jag har fått några nya vänner, andra mammor som jag känt sen tidigare som mina grannar, men som under hösten blivit goda vänner över fika, promenader och utfärder. Detta är bland det som gläder mig mest från året, bortsett från (jäkla tjat) Milton då...

Flera av mina vänner, inklusive grannarna, har även dom blivit mammor i år, bland annat min äldsta vän från tonåren som fick en dotter ett par månader innan Milton föddes!

Sen har det inte hänt så mycket mer påtagligt, men desto mer i mitt inre. Jag har haft mycket tid för eftertänksamhet och rannsakning, och sådant kan vara både på gott och ont. Jag har omvärderat en hel del i mitt liv och bytat sida i vissa åsikter jag tidigare haft. Jag känner mig säker på mig själv som människa och känner mig mer trygg i mig själv än på länge. Det onda i det hela är att jag upptäckt saker hos människor i min närhet som jag tidigare blundat för, och som på sikt kanske hade gjort sig bättre i det dolda. Men det får 2010 utvisa!

Så med det önskar jag er alla ett gott slut på 2009 och ett Gott Nytt År!

Skrev i mitt förra inlägg om boken, som jag läste ut för ett par dagar sen. Igår såg vi filmen, och jag hade höga förväntningar på den då boken kittlade min fantasi om hur dom skulle gjort filmen lika otäck och levande. Men, det var platt fall.

Filmen var inte i närheten av så läskig och skrämmande som boken var, och scener som man "lätt" skulle kunna göra betydligt mer otäcka var ganska gråa. Men mest retade jag mig på att man ändrat betydelsefulla saker från boken, tex att ms Vetras far som blev mördad i boken här var ersatt av en kollega, och att fadern inte alls var med. Att chefen för CERN inte dök upp över huvudtaget, och han spelar en stor och viktig roll i boken. Men framför allt annat, att man inte fick reda på anledningen till att camarlegon gjorde det han gjorde, vilket hade förklarat en hel del. Nu står man som ett frågetecken efter filmen, om man nu inte struntar i vilket och bara tar filmen som en actionrulle vilket jag har svårt att tro skulle vara Dan Browns syfte...

Filmen får inte mer än 4 av 10. Synd.

... jag skrev en bokrescension. Det beror inte på att jag inte velat skriva någon, utan helt enkelt på att jag inte har läst. Eller jo, jag har läst, men inte läst ut något. Förrän idag. Det är andra boken jag läser ut sen jag blev mamma i juli... Till mitt försvar ska sägas att det var en mastig bok, så den hade tagit tid i alla fall, men absolut inte så här lång tid.

Boken är "Änglar och Demoner" av Dan Brown; andra boken om Robert Langdon, professor i religiös symbolik. Den första boken, "Da Vinci-koden" läste jag för lite mer än ett år sen, och jag var då inte beredd på hur mycket historia, religion och kultur jag skulle bli "utsatt" för, men det var jag ju nu och jag tror att det är en stor del i det faktum att jag gillade denna boken bättre. 
Tidvis var den rätt ruggig, otäck och skrämmande; skriven så målande att det kändes verkligt. På soffbordet ligger filmatiseringen och väntar i DVD-format, och jag bävar för hur otäck filmen kommer att vara.

Hade jag fått möjligheten att läsa boken på lite kortare tid hade det nog inte gjort någon skillnad, jag hade nog gillat den lika mycket ändå, då jag trots allt fick läst andra halvan rättså sammanhängande på en vecka. (När vi nu fick filmen ville jag såklart läsa ut boken innan vi ser den...)

Jag ger boken 7+ av 10 möjliga. Väldigt nära en 8:a om det inte varit för ett par lite för otroliga händelser, som när Langdon överlever ett fall från en helikopter lååååångt upp i luften med hjälp av en presenning som fallskärm och landar i en flod...

För bara ett par år sen reagerade jag över hur snabbt snöröjningen kom igång här i södra Skåne, bara ett par flingor föll från himlen. Och alla vi skåningar vet att snön brukar knappt lägga sig på marken förrän den är borta igen, så det där med akutsnöröjning har känts liiiite överdrivet. Det plogades, saltades, sandades och sopades på gator, trottoarer och gångbanor; man såg de blinkande saftblandarna innan man själv hunnit fundera över att det "snöade".

Men nu har man tydligen sparat in på det här med snöröjning, lagom till ett år då det verkar behövas även här i Skåne. Det har snöat sen i tisdags och först idag (en vecka senare) blev gångbanorna i Lomma plogade och saltade. Våra smågator här i kvarteret blev även dom plogade idag, lagom tills att alla bilar packat snön så plogandet istället för att göra det snöfritt gjorde gatorna glashala...
Att gå till affären idag med barnvagn var ett träningspass som hette duga. Det är så undermåligt skottat och plogat att det tog mig nästan dubbelt så lång tid att ta mig dit och hem mot vad det brukar.

Besparingar i all ära, och visst är säkert snön borta igen tills Julafton, men jag hade kunnat ge ett kungarike för en snöplog där JAG vill gå. Sen hade det även varit tacksamt om fastighetsägare tagit sitt jäkla ansvar och skottat utanför sina hus...

Snart har ännu ett år gått (konstigt uttryck, varje dag har ju ett år gått om vi ska vara noga), ett av de mest omvälvande i mitt liv hitintills. Men jag ska inte än utvärdera året som gått, utan såhär i juletid göra en lista över de önskningar jag har inför året som kommer. En fullständigt materiell julklappsönskelista efter julen, kan man kanske kalla det för? Kommer att fylla på med fler önskningar allt eftersom jag kommer på saker jag vill ha för 2010, men vi måste ju börja nånstans!

• En ny säng! Den vi har är gammal, nerlegad och på tok för mjuk för oss tungviktare.
• En pool. Det har Peter lovat om han får jobb i Norge. Ja, även om han inte får jobb i Norge, så vi får väl se...
• Nya trädgårdsmöbler. Det har vi tänkt oss i tre år nu, så kanske 2010 är året som gäller?
• Ett nytt soffbord. Har nu gnällt över att vi har ett glasbord i 6 år men har inte hittat något jag tyckt passat än.
• Ett vitrinskåp/skänk/barskåp i ek. Behöver få upp flaskorna över kryphöjd innan lilleman blir klåfingrig...
• Två taklampor, en över soffmöblemanget och en till delen mellan kök och soffhörnan. Sånt vi tänkt på länge men aldrig blir färdiga till.

Det var väl det. För nu.

Sen finns det massvis av icke-materiella saker jag önskar mig för 2010, men även dom förtjänar ett eget inlägg. Sen. Nu ska jag dricka nåt gott och mysa med Peter då lilleman sover. Zzzzzzz....

Nu ska jag gnälla.
Peter har varit halvkrasslig i helgen; ont i halsen och febrig då och då. Jag har i flera veckor längtat efter att få en sovmorgon, en morgon då han skulle ta hand om sonen så att jag ska få sova ut, åtminstone till klockan 9. Nu blev det inte så denna helg HELLER, eftersom Peter på lördagen steg upp klockan 11, och på söndagen steg upp klockan 11:30. På dagen var han så sjuk, så sjuk att jag fick ta hand om sonen 90% av tiden då med, så nån vila fick jag inte då heller. Det har inte känts som om Peter har varit hemma i helgen, jag har varit lika ensam med sonen som när Peter varit i Norge. Hoppas, hoppas att vi kan få lite bättre ordning och rutin på att dela på helgerna, för även en mamma behöver få ladda batterierna och sova ut nån gång då och då.

Det är mycket man ger upp när man skaffar barn. I mitt fall ville jag vara säker på att vi gav upp lika mycket båda två innan vi tog steget, och jag har otaliga gånger blivit bedyrad att såklart blir det så. Men jag kan cyniskt tala om för er att så fungerar det inte. När man som pappa traskar iväg till jobbet på morgonen glömmer man sin familj och har inte en aning om hur det är att gå hemma. Man ger inte upp en tiondel mot vad mamman gör, om det nu är hon som är hemma, vilket det ju oftast är.
Visst, jag är tacksam över att jag får chansen att vara hemma och ta hand om sonen, lära känna honom och få en paus från jobb. På ett sätt. På ett annat sätt är jag avundsjuk på Peter som får leka vuxen på dagarna och umgås med folk och lösa problem större än vad vi ska ha till middag och hur man underhåller en 5-månaders bebis när man helst av allt bara vill sooooova.

Ja, jag är bitter. Idag är jag det. Trött och bitter.

Hörde idag att det ska bli kallare i nästa vecka, några minusgrader såhär inför jul. Svårt att tro det idag när regnet öser ner som på en tvättäkta höstdag. Inte ens adventsljusstakar piggar upp, och jag fick tända innebelysning klockan 13...

Har ändå försökt göra det bästa av dagen med lilleman, gymmet på morgonen, lek på mattan, mys i soffan, fika hos grannen och en promenad till affären. Bäst av allt är ändå min underbara kaffemaskin, nu ett halvår gammal. Jag njuter verkligen av att få välja en kapsel efter smak och trycka på knappen och se min mjölk skumma sig och blandas med kaffet till en perfekt latte. Vardagslyx som ger mig en känsla av välbefinnande när man behöver det som mest. Ibland kan jag "dra ut på" tillagande av en kopp, bara för att få ha det framför mig och få längta efter den. Passa på när lilleman sover eller bara är lugn, för att få njuta maximalt av en stund för mig själv och min kaffekopp. Låter jag beroende? Det kanske jag är, men inte av kaffet i sig, snarare av känslan av att jag unnar mig något en gång om dagen.

Så, regnet det bara öser ner. Men här inne är det varmt och gott, precis som latten i min kopp.

Jag önskar ofta att jag skulle vara duktig på att laga mat. Inte så att jag är helt värdelös, ibland glänser jag tom i köket, men för det mesta är jag bara medioker. 
Jag önskar ibland att jag skulle kunna sjunga. Inte så att jag är tondöv, det kan faktiskt låta rätt bra om jag väljer rätt låt och rätt tonläge, men  jag är ju inte nåt ämne för Idol.
Jag önskar då och då att jag skulle kunna dansa. Inte så att jag är klumpfot, utan jag kan faktiskt föra mig rätt okej på dansgolvet både ensam och med partner, men jag skulle ju stå mig slätt mot proffsen.
Jag önskar ofta att jag skulle vara riktigt bra i nån idrott. Inte så att jag är oatletisk, jag tränar ju rätt mycket och är nöjd med spegelbilden, men jag är ju inte specialiserad på nåt mer än gymmet...

Men alla är vi bra på nåt. Istället för att fokusera på det jag inte är så bra på, så skulle jag kanske koncentrera mig på det jag faktiskt är bra på. 
Jag är bra på att fixa middagar familjen äter med god aptit, och aldrig har nån gäst lämnat nåt på tallriken hos mig.
Jag är bra på att sjunga för sonen som älskar min röst och protesterar när jag tystnar.
Jag är bra på att bli uppbjuden till dans när jag är ute på "galej" och jag är bra på att ha roligt på dansgolvet.
Jag är bra på att pusha mig själv i gymmet och på att ta hand om min kropp.

Jag är även bra på att aktivera mig nu när jag går hemma mammaledig.
Jag är bra på att ta hand om mitt/vårt hem och min/vår familj.
Jag är bra på mitt jobb.
Jag är bra på att lyssna och på att prata.
Jag är bra på att överraska de jag tycker om med roliga saker.
Jag är bra på att bry mig och visa empati.

Så... alla är vi bra på nåt!