Metrobloggen

Det är ingen hemlighet att jag vill ha en trea. Och när allt var så där hemskt och vidrigt i somras, när jag blev gravid utan att det var meningen och fick missfall, då sa jag och min sambo att vi gärna ville ha ett barn till men inte just då.

Vi sa till och med att vi skulle börja försöka i januari.

Nu är det januari.

Vad betyder det?

Jag vet inte.

Vi har inte börjat försöka. Vi har inte ens diskuterat det.

Jag vill fortfarande väldigt gärna ha tre barn om det är möjligt, men frågan är om vi inte borde vänta lite, med tanke på hur mycket vi har att göra just nu med huset och med jobben och barnen och dagis och allt.

Men å andra sidan; när kommer vi att få det lugnare? Förmodligen inte förrän om jag blir gravid, för då kan jag nog jobba mindre utan att min arbetsgivare protesterar.

Sen har jag också funderat väldigt mycket kring om det verkligen är etiskt att försöka få ett tredje barn när de senaste graviditeterna var så krångliga. Vi har ju lyckats få till två friska, fantastiska barn. Nu är jag äldre (herregud, om en månad fyller jag 29!). Tänk om nästa barn får någon fruktansvärd missbildning. Det värsta vore om bebisen dog så fort han eller hon var född. Eller om det skulle krävas en ruskig hjärtoperation eller något liknande. Hur skulle det kännas?

Jag skulle säkert anklaga mig själv, och sen skulle det innebära en jättestor påfrestning för vår familj - klarar vi det?

För det tredje undrar jag om min sambo är inne på samma linje fortfarande. Han har ju inte sagt något på länge. Han kanske inte alls vill ha ett tredje barn längre? Fast då vore det ju sjysst om han sa det till mig. Fattar inte varför det alltid är jag som måste ta upp frågan.

Är det digerdöden? Är det mjältbrand? Nja, förmodligen inte men i vilket fall som helst är det här den jobbigaste sjukdom jag har haft på länge, med feber i fem dagar nu. Men åtminstone betyder det ju att jag kan få chansen att skriva litegrann. Det har jag inte gjort på ett halvår.

Jag har alltså inte varit på jobbet i dag. Det är första gången på flera år som jag inte arbetar för att jag är sjuk. Vabba, ja, det gör man ju titt som tätt, men nu är det jag som sviker. Känner mig riktigt lat - fast det är jag ju inte.

Nej, det är inte bara missfall och djävulskap här. I går ringde mäklaren och sa att de andra femtielva parterna i budgivningen har gett sig! Vi får huset! Och vi behövde inte gå högre än 1,4 miljoner så det känns klockrent.

Jaha, så nu ska man bli husägare alltså. Vad skönt. Då kan vi spela instrument, bråka, dansa och skrika hela nätterna utan att någon annan störs. Fantastiskt! Jag har aldrig känt mig bekväm med att bo i lägenhet. Det känns alltid som om någon annan hör och ser vad man gör, och vår bostadsrättsförening är så himla petiga. Det får inte ligga en Bobbycar ute utan att någon får dåndimpen eller kräks över oredan. Nu har vi snart vår egen trädgård att skräpa ner i.

Om jag tog det lugnt i går har jag gjort det motsatta i dag. I dag har jag:

• Dammsugit
• Bjudit in vänner tills i övermorgon
• Pratat med banken och mäklaren om huset som vi vill köpa. Vi tänker bjuda max 1,4 miljoner.
• Skaffat färg, brytningsfärg, skrapa, sandpapper och penslar.
• Lagat ganska avancerad mat och diskat.
• Tvättat och skrapat altanväggarna.
• Storhandlat...

.... och efter kvällsmaten och läggningen av barnen tänkte jag fortsätta med altanmålningen, men tyvärr tog energin slut där och då. Jag försökte verkligen peppa mig själv i bästa Carolina Klüft-anda men det hjälpte inte. Tvärtom. Det enda peppningen ledde till var att jag hamnade framför tv:n och OS-studion.

Och det var det sämsta jag kunde ha gjort. Nu är risken väldigt stor att altanen förblir i sitt nuvarande skick de närmaste... åren? Ja, för när jag har påbörjat ett verk gäller det att jag fortsätter arbetet utan att ta minsta paus. Annars brukar det av någon outgrundlig anledning alltid sluta som en ofullbordad symfoni.

Men, vad vet jag? Det kan ju bli modernt med avflagnade, halvskrapade räcken i gråblått och mögelfärgat trä. Låt oss hoppas på det. Amen.

I dag blev jag sövd. Det var ganska intressant. Jag har inte blivit det sedan jag var fem år och fick rör i öronen, men eftersom missfallet vägrade att komma ut av sig självt fick jag skrapas i dag.

Hela upplevelsen var ganska surrealistisk. Till exempel det faktum att sköterskorna frågade mig om det var bekvämt när jag låg i gynställning och med armarna rakt ut åt sidorna som ett X kändes märkligt - hur skulle det kunna vara bekvämt? Och när jag vaknade hade jag jätteont i magen eftersom jag hade blött för mycket och fått någon slags våldsam magmassage och sa till folk på uppvaket att det kändes som om jag hade blivit våldtagen av en elefant - jag menar, det är ju inte sådant som jag kläcker ur mig till vardags. Dessutom har jag ingen som helst verklighetsbaserad kunskap om hur det känns att ha sex med en elefant - det kanske är jätteskönt?

För övrigt inleddes resan till sjukhuset med att S spydde över hela baksätet, fatta vilken härlig uppladdning... Hela familjen har varit magsjuk utom jag, men jag mår rätt kass ändå. Måste ta och käka lite järntabletter så blir det nog bättre.

Annars då? Jo, vi kom hem från Kreta ganska nyss. Kreta var helt ok men maten smakade pyton. All inclusive är inte så fantastiskt som man skulle kunna tro. Drinkarna var sliskigare än sliskigast. Men havet var underbart.

I dag blev jag uppläxad av en flicka i sjuårsåldern. Jag och E var ute och följde efter en katt som vi har spanat in många gånger. Det är en fantastisk långhårig varelse och så fort jag ser den kliar det i fingrarna efter att få klappa den.

E älskar också katten, men katten älskar inte henne. Anledningen är att varje gång hon möter katten illskriker hon av förtjusning. Däremot gillar katten mig, så jag har fått klappa den utan problem.

Tills i dag. Då dök den självutnämnda djurskyddsinspektören upp. Jag skulle bara klappa katten lite men det fick jag inte för tjejen. "Hon har faktiskt kattungar i magen, så du får inte jaga henne", sa tjejen. Vadå jaga? Katten åmade sig runt mina ben och ville inget hellre än njuta av mina ömma smekningar. Men jag drog mig undan litegrann. Inte för att jag trodde att katten led av att röra sig - jag hade nyss sett den klättra fem meter upp i ett träd och jaga fåglar. En aktiv graviditet helt enkelt.

E försökte sedan mata katten med ett maskrosblad helt vänligt. Då fick tjejen verkligen spader. "Hon kan inte äta det där!!! Och tänk på att hon har kattungar i magen!!" skrek hon.

Ja, herregud, vad hade hänt med kattungarna om deras mor hade ätit sallad? Inte ett smack. Men vi slog till reträtt trots allt. Får se till att träffa katten i enskildhet nästa gång.

Läget? Jotack, lite bättre kanske. Men jag känner mig fortfarande inte som mig själv. Det kan dock ha en naturlig förklaring.

I natt var jag vaken till klockan fyra. Så länge brukar jag inte ens vara vaken när jag någon gång ibland går ut och slår runt. Kan tillägga att det inte var det minsta frivilligt. E vaknade vid 23 och var hur pigg som helst. Hon vägrade att somna om, och jag hann med inte mindre än två Dharma och Greg-avsnitt innan hon motvilligt gick med på att somna tidigt på morgonen. Allt fler barn drogas till sömns sägs det men här har vi en ettåring som verkligen är ren från sömnmedel.

När man ligger och inte kan somna för att den odrogade ettåringen nyper en med sina alltför långa naglar i armarna finns det dock en hel del kul att fördriva tiden med. Jag hittade på en hel fantasyroman i går. Tänk om man kunde tanka ut den ur skallen och in i datorn utan att behöva skriva ned den. Då skulle jag snart ha en lång rad titlar på meritlistan.

Ja, det är verkligen inte mycket humor på den här bloggen just nu. Jag kanske borde skriva en rolig historia? I och för sig tycker jag inte om roliga historier, men när jag var ungefär elva år gillade jag den här:

- Pappa, pappa, får vi leka med farmor?

- Tyst, ungar! Om ni gräver upp farmor en gång till får ni stryk.

(Nu sitter jag här och skrattar ansträngt och torrt eftersom historian är så kass)

Jag mår skitdåligt. Huvudet bara snurrar, jag är supertrött och jag mår fruktansvärt illa. Har mått så här sedan i onsdags när jag fick missfall, och jag orkar snart inte med det mer. Fattar inte vad det är för fel på min kropp. Varför kan den inte börja fungera som vanligt? Känns som om jag ska svimma flera gånger om dagen.

Trodde förut att det berodde på de äckliga methergintabletterna som jag fick på sjukhuset, men dem har jag slutat äta nu. Det är väl lagen om alltings jävlighet som gör att jag mår piss nu när jag ska åka till Kreta på torsdag.

Nu är du borta. Du blev aldrig något barn, annat än i mina tankar. Du fick aldrig födas, utan lämnade mig utan att göra något som helst väsen av dig.

Visst var det bäst så, för mig och din familj. Du blev inte till i rätt tid. Din existens var ifrågasatt redan från början. Men jag kände ändå så mycket för dig, och jag föreställde mig hur du skulle se ut, fast jag räknade med att inte behålla dig. Jag vet att du skulle ha liknat dina systrar och att du skulle ha fötts i mars månad. Och även om jag inte ville ha barn just nu så älskade jag dig så mycket att jag tvivlar på att jag hade klarat att ta tabletten för att döda dig. Att göra det mot dig - som bara gjort misstaget att bli till i fel tid - hade varit omänskligt svårt.

Därför kanske jag borde tacka dig för att det blev som det blev. Ett missfall var absolut det bästa i den här situationen. Men jag saknar dig. Jag kommer alltid att fundera över hur det hade blivit om du hade fått finnas till. Om du hade varit en pojke eller flicka. Om du hade varit vild eller stillsam. Hur det hade känts att hålla dig.

När jag kom ut från akuten i dag efter att missfallet konstaterats mötte jag en man som ringde till sina föräldrar och berättade att han blivit pappa. Förlossningen ligger alldeles intill akuten. Han var så glad. Och jag blev glad för hans skull, men det gjorde ont. Trots allt gjorde det ont.

Lilla vän, tack för att du fanns en stund. Förlåt för att jag inte ville ha dig. Om du får ett syskon kommer jag alltid att ana dig vid hans eller hennes sida.

Min sambo fyller år i dag och är ute på grillfest med några kompisar. Han var väldigt tveksam till att åka eftersom han inte trodde att jag ville vara ensam, men jag lyckades övertyga honom. Klart att han ska få ha roligt. Särskilt när födelsedagsfirandet här hemma har blivit lite halvkasst. Har för första gången inte orkat baka någon tårta, vilket jag annars anser är så gott som en skyldighet när någon i familjen fyller år.

Är alltså lite ensam, men det är skönt att få tid att tänka.

I fredags var vi på sjukhuset för att få abortpillren. Resan dit var fruktansvärd och jag höll på att gå åt av ångest. Men när vi gjorde ultraljudsundersökningen visade det sig att fostret var ALLDELES för litet för att vara i vecka 5. Storleken motsvarade vecka 3.

Allt tyder alltså på att det är ett missfall som kroppen inte har stött ut än. Och min första reaktion var lättnad, för då behöver jag ju inte döda någon. Men sedan blev jag lite orolig, eftersom läkaren sa att det också kunde vara ett utomkvedshavandeskap, alltså när fostret sitter i äggledaren eller på något annat knepigt ställe. Det är inte alls bra.

Vi fick alltså inte göra någon abort - tack och lov. Istället ska vi komma tillbaka nästa vecka och kolla vad som har hänt.

Tyvärr gör det här det mycket svårare att fundera ut rätt beslut. Förut hade jag ju bara abort eller inte abort att fundera över. Nu måste jag dessutom oroa mig över ett eventuellt utomkvedshavandeskap, som kan leda till att man måste operera bort äggledare. Fokus flyttas.

Känner mig dock rätt nöjd med tillvaron just nu.

Fick en kommentar om att försöka föreställa mig livet om jag genomför graviditeten respektive om jag avbryter den. Jag tycker att det är svårt att bara tänka mig det, så jag skriver istället:

Om jag avbryter graviditeten: Förhoppningsvis är jag gravid igen, fast planerat så att hälsoförutsättningarna är bättre. Jag har en tvååring och en sexåring. Jag tänker förmodligen på barnet som inte finns ganska ofta. Jag har fullt stöd från min sambo även om något skulle gå åt pepparn. Eller också försöker jag väl bli gravid och jobbar på som vanligt. Dagen då barnet skulle ha fötts har jag genomlidit under stora plågor. Jag har för stora förväntningar på att allt ska gå som planerat. Vi har köpt ett hus. Jag har full förståelse för att man i vissa situationer kan känna sig tvingad att göra abort.

Om jag fullföljer: Jag har en bebis på snart ett halvår. Jag är ensam föräldraledig och mina kompisar planerar barn och festar på som vanligt medan jag funderar över vad jag ska göra med resten av mitt liv, nu när barnafödandet är avslutat. Jag är avundsjuk på dem som har det framför sig. Bebisen är förhoppningsvis frisk och om inte anklagar jag mig själv för att jag behöll barnet. Min sambo blir stundtals håglös och tycker att livet känns meningslöst. Jag är förmodligen lite deprimerad. Men det måste ju vara roligt också, och på sätt och vis kanske det är skönt att ta det som det kommer så att jag inte får för stora förväntningar på hur allt ska bli. Vi har köpt ett hus. Jag är nöjd över att jag inte är en såndär hemsk person som dödar sitt eget barn. 

Tyvärr tror jag inte att det gjorde mig så mycket klokare.

Jag är verkligen inte bra på att ta beslut. Nu letar jag desperat efter en möjlighet att slippa ta ställning till aborten. Jag växlar mellan två olika scenarion. Dels inbillar jag mig att det är ett missfall som kroppen inte har stött ut så att det blir oundvikligt att ta bort det.

Dels har jag hittat en bakdörr och bestämt mig för att jag inte gör någon abort om man kan se ett pickande hjärta på ultraljudet. Men det är ju bara dumt. Det betyder att jag, om man inte ser något hjärta, måste ta beslutet på fredag när jag sitter där med pillret. Och det är inte smart.

Det smartaste är att bestämma sig i förväg och gå dit och vara övertygad om vad jag ska göra. Men att ta tabletten känns lika skrämmande som att hoppa från tio meters höjd. Att kasta sig ut utan att ha någon återvändo. Hur farao ska jag fixa det?

Jag ska ställa upp för och nackdelar framför mig:

Det här talar för att avbryta graviditeten (vet att vissa argument är jättelöjliga argument, men jag skriver allt som kommer för mig):

- Jag riskerar att inte få fortsatt jobb eftersom det är en provanställning som slutar en vecka efter barnets beräknade födsel.

- Jag måste börja mitt nya jobb med att tala om att jag är gravid.

- Jag kommer att bli sjukskriven under graviditeten, och då kommer jag att vara vansinnigt orolig för att min arbetsgivare ska tycka att jag är en värdelös anställd.

- Jag vill inte ha alla mina barn på en gång. Jag vill inte vara klar med barnafödandet redan som nybliven 29-åring, utan vill dra ut på det.

- Jag vill ha möjlighet att vara föräldraledig i fler omgångar så att mina stora barn kan ha en mer närvarande mamma under uppväxten.

- Det finns risk att barnet kan vara skadat på något sätt.

- Jag har redan haft blödningar.

- Jag är så tidigt i graviditeten att hjärtat troligen inte ens har börjat slå, alltså borde embryot inte känna något.

- Vi klarar inte att få ett sjukt eller skadat barn så tätt inpå förra barnet.

- Jag orkar inte börja bråka för att få ett kejsarsnitt just nu.

- Min sambo vill hellre vänta med barn nummer tre.

- Jag kanske behöver lite tid att vila ut efter förra förlossningsdepressionen för att vara en bra mamma.

- Vi får inte plats i vår lägenhet, alltså blir det panik med att hitta ett nytt hus.

- Då skulle jag ha något att se fram emot nästa år, och kunna satsa på jobbet ett halvår så att jag inte behövde gå runt med dåligt samvete hela graviditeten.

Talar för att fortsätta graviditeten:

- Jag är livrädd för att göra abort, vill inte ta pillret, bara tanken ger mig ångest.

- Jag tycker att det känns som om jag mördar mitt eget barn.

- Tänk om jag inte kan bli gravid i framtiden? Då kan jag inte leva med att jag har gjort det här.

- Tänk om jag blir sjuk och inte kan få barn nästa år.

- Tänk om min sambo blir sjuk eller något i den stilen.

- Jag är redan gravid, och behöver inte gå igenom den oroliga perioden då man väntar på att få ett positivt graviditetsbesked.

- Jag har känslor för embryot, och herregud, jag klarar ju inte ens att slå ihjäl flugor. Hur ska jag då kunna göra det här?

- Jag kan bada när vi åker till Kreta om en och en halv vecka.

- Facket säger att de inte kommer att säga upp mig på grund av graviditeten.

Suck, inte lätt det här...

Jag vet inte hur jag ska trösta min sambo nu. Just nu mår ju jag helt ok men han verkar väldigt nere. Känns så orättvist att vi skulle hamna i den här situationen - vi som till och med övervägde att helt sluta ha sex för att vi inte ville bli oplanerat gravida. Och så åker kopparspiralen ur.

Jag tror att jag kommer att genomföra aborten. Alternativet är liksom inget alternativ, som det känns nu. Pratade med kuratorn igen i dag som också hade kollat upp fakta om embryot och det är tydligen ännu mindre än vad jag hört från tidigare uppgifter. Och det är viktigt för mig. Jag skulle ALDRIG göra en abort efter vecka 7. Nu blir det i vecka 5 troligen.

Pratade med sjukhuset om aborten i dag. Jag försökte fråga om embryot; hur stort det är, om det kan känna något, om det ser ut som en liten människa och så vidare. Jag måste få svar på frågorna, kände jag. Embryot är 7 mm långt. Det är först i vecka 12 som man ser det som ett foster sa hon. Förmodligen kommer det bara att se ut som en blodklump, men sköterskan sa till mig att inte titta för noga. Jag vet inte. Kanske jag vill titta. Jag vill ge mig själv ett straff. Fast egentligen är det ju inte mitt fel, att kopparspiralen skulle åka ut var ju inget jag kunde förutse. Jag försöker att inte känna något för barnet, men jag tycker så synd om den lille. Usch, jag borde inte formulera mig så, då får jag så ohyggligt mycket moderskänslor. Varför kan jag inte få spara det här inne tills nästa år, när allt har ordnat sig, så att jag kan få ge det ett liv?

Det var positivt, och starkare än det förra. Jag har dock nästan bestämt mig för att göra abort nu. Men varje gång jag ser en blöjreklam eller någon annan bebisbild gråter jag. Jag trodde att bara jag bestämde mig skulle jag bli lite mindre deprimerad men istället känns allt bara jämngrått. Jag skulle inte bli lyckligare av att fortsätta graviditeten, men att avbryta den gör mig också väldigt ledsen. Och så är jag skiträdd för att det ska hända något som gör att vi inte kan få barn när läget är bättre, till exempel att vi inte lyckas bli gravida då eller att min sambo skulle dö i en bilolycka så att det här är sista chansen.

Vi var hos en kurator i dag också och pratade om graviditeten. Det hjälpte, men givetvis kunde hon inte säga hur vi skulle göra. Vad som kändes skönt var att hon påpekade att jag och min sambo måste ha en väldigt stark relation som har klarat sådana kriser, och det kanske vi har?

Jag tycker att vi bråkar mer än vad jag tror att andra par gör, men vi kommer alltid till samma slutsats: att vi verkligen vill fortsätta ihop.

Tänk att vi har klarat att bo 80 mil isär och vänta barn, att få barn när vi varit tillsammans jättekort tid, att gå igenom småbarnsperioder, sjukdom och depression utan att släppa varandra.

Jag älskar dig mer än någonsin, J!

Varför är det jag som måste ta beslutet om abort eller inte? Jag är fullständigt värdelös på att fatta beslut, också när det gäller mindre viktiga ting. Och det här kan vara mitt livs viktigaste beslut.

Det finns en stor skillnad mot graviditeten med S. Då var jag fullständigt övertygad om att jag ville behålla barnet. Det som talade emot var att hela omvärlden tyckte tvärtom och att det praktiskt sett var urkorkat.

Nu känner jag mig inte alls säker på att jag vill ha barnet. Det beror kanske på att jag i så fall aldrig kommer att få det där barnet som vi planerar så småningom. Men det barnet finns ju inte än, så varför skulle det ha större existensberättigande än den här olyckssalige stackaren som förmodligen redan är på väg ut ur kroppen?

Nej, jag hoppas verkligen att testet i morgon visar att det var ett missfall. Känns väldigt omoraliskt att göra det också när man vet hur många som kämpar för att få barn, men det är ett faktum.

Adoption kanske? Nej, då skulle barnet säkert undra hela livet varför vi inte ville ha honom eller henne. Det känns ju ännu grymmare än abort.

En positiv sak har i alla fall kommit ut av det här, och det är att min sambo har kommit fram till att han vill ha ett barn till. Det gör mig själaglad. Men han vill inte ha det nu, och som sagt, det vill inte jag heller. Vi vill kunna planera för att graviditeten ska ha bra förutsättningar att lyckas utifrån min sjukdom och utifrån familjens psykiska hälsa.

Men samtidigt: jag är emot abort. Tanken på abort får mig att känna mig som en mördare. Kan jag verkligen klara att ta en tablett som dödar mitt barn? Och när är ett barn ett barn och inte en cellklump? 

I det här fallet finns stor risk att graviditeten kommer att gå åt helvete i vilket fall som helst eftersom testerna visar så svagt plus, eftersom jag inte har planerat graviditet och eftersom jag har haft blödningar och en kopparspiral halvvägs inne när graviditeten blev till.

Jag vill inte alls göra abort, men om jag ska göra det måste det ske tidigt. Det är ont om tider, men jag har bokat en nästa vecka, då jag är i vecka 4 eller 5. Så tidigt kan man inte ens se hjärtslag säger sjukhuset. Men i dag satt jag och tittade på bilder av foster i vecka fyra och de börjar ju redan få armar. Ska jag ta död på någon som är en människa? Kan jag det? Hur ska jag kunna leva med mig själv efteråt?

Senare än vecka 5 vill jag inte göra det. Absolut inte. Jag vet att man kan göra abort mycket senare än så men det är inget alternativ.

Det känns som om det är rätt eftersom det vore fel mot min övriga familj att få ett barn till nu, när situationen är som den är. Vi har bråkat en del, vi har gått igenom en rad kriser och barnen  behöver lugna och stabila föräldrar som orkar med dem. Men logik biter inte på hur det känns att överväga att döda mitt barn.

Fast hur skulle det vara om det visar sig att barnet har skadats av att graviditeten inte var planerad? Kan jag leva med mig själv då?

När jag berättade för min sambo hur landet låg blev han först alldeles förtvivlad och trodde att han skulle må lika dåligt igen, och att två år skulle gå åt till att komma på fötter. Jag var i upplösningstillstånd, jag anklagade honom för att vilja mörda vårt gemensamma barn och grät hela natten och förmiddagen.

Men på något märkligt sätt klarnade det upp lite under dagen. Jag åkte iväg med barnen och badade och han var hemma och funderade och när jag kom tillbaka hade han nått vissa insikter. Han var inte så olycklig som han hade förväntat sig att han skulle bli. Men han vill helst inte bli trebarnsfar nu. Vi måste hitta ett hus först och jag behöver få fast jobb. Nu väntar en osäker provanställning hos en arbetsgivare som hittills har varit måttligt tillmötesgående när det gäller barnledighetsfrågor.

Visst skulle vi klara det. Men jag känner precis som min sambo att det är för tidigt. Om någon har läst min blogg kanske ni kommer ihåg att jag har längtat många gånger efter ett tredje barn. Men nu när det kan bli verklighet känns det plötsligt inte rätt.

Jag har en sjukdom som gör att jag bör planera graviditeter noggrant. Jag har ett antal viktiga saker att bli klar med innan jag blir sjukskriven. Jag vill ha tre barn, men jag vill vänta tills jag har hunnit med min yngsta dotter ett tag. För graviditeten, förlossningen och första året med henne har varit den tuffaste tiden i mitt liv. I vecka 30 fick vi veta att hon hade en cysta i magen. Vi fick inga garantier för hur hon skulle klara sig utanför magen. Sedan föddes hon och förlossningen var fruktansvärd eftersom hon kom i vidöppet läge och fastnade. Därefter fungerade inte amningen alls, hon åt knappt något och det var in och ut på sjukhuset och BVC. Jag fick en förlossningsdepression och ångest och gick hos psykologen och Auroramottagningen för att stå ut med livet.

Sedan var det alla besök på sjukhus med cystan och den läskiga operationen som tack och lov gick bra. Men klarar jag att gå igenom det här igen nu? Jag vill hinna njuta av att ha två friska barn ett tag.

När jag blev gravid med S 2002 var det inte alls meningen. Jag var ung och missade att äta p-piller en gång för mycket. Inget nytt, det hade jag gjort flera gånger men jag och min sambo lyckades på något sätt ändå få till en fullträff och S blev till.

Att ta ställning till att behålla barnet som 22-åring med färsk högskoleutbildning och en relativt ny pojkvän (min nuvarande sambo) som fortfarande pluggade och inte ville ha barn var fruktansvärt. Jag kände i hela kroppen att jag ville behålla barnet, men alla praktiska omständigheter talade emot det, och framför allt det faktum att min sambo inte ville det. Men när jag satt där med tabletten i handen och skulle göra abort klarade jag det inte. Jag gick därifrån efter två telefonsamtal - ett till mamma och ett till sambon - och kände mig minst 25 kilo lättare. Jag var oerhört lycklig, men hade samtidigt fruktansvärt mycket ångest över att jag tvingade in min sambo i ett föräldraskap som han inte önskade.

Han mådde otroligt dåligt över det, självklart var han glad över vårt barn, men inte över att han inte fick något att säga till om. Jag erbjöd mig att ta hand om barnet alldeles på egen hand men oavsett vilket skulle han ju vara hennes pappa, och han ville vara med, tack och lov. Men det var svårt för honom, och för mig också. Jag känner fortfarande skuld över att jag tog ifrån honom hans problemfria tillvaro.

Nu är jag  kanske i samma situation igen.