Metrobloggen

Idag kritiserar Dagens Nyheters ledarskribent Hanne Kjöller Facebook. Under rubriken "Vägra bli en personlighetens profil" skriver hon att Facebook är bara intressant för affärsmän och amerikanska terroristjägare. Visst, alla community eller nätverk riskeras att kartläggas, men information i olika databaser samkörs redan idag, Facebook har inte lagt något nytt till sammanhanget. Före Facebook fanns Second Life, Lunastorm och andra liknande världar där det virtuella jaget hade sin hemvist.

Det intressanta med Facebook är att här kontrollerar jag vilken information jag ger, man kan skapa en hel fiktiv "persona" med en Hotmail eller Gmail adress, ge den person fantasifulla universitetsbetyg och titlar och ge den en hel armé av också fiktiva vänner, Carl Bildt, Leif Pagrotski, Sigmund Freud och Che Guevara är redan med, snart kommer Madonna, Cher och Elvis dyker upp :)
Ute i samhälet kartläggs vi i in det minsta detalj och vårt hälsotillstånd, politiska sympatier och bankmedel kartläggs och samkörs för att hindra att vi skickar pengar till Gaza eller till Zapatisterna. Eller om vi har oskyddad sex eller om vi har sex eller om vi inte har sex.

I Facebook, än så länge, har jag ett visst överblick över vad som sägs om mig, att jag är en Ancient Vampyre och att jag gillar Scrabulous, Facebooks utmärkta Scrabbel liknaden spel, det är bara bra, det är kul att dela detta med vänner och med potentiella vänner :)
Och i våra tider är det enda som jag räknar med, inga bankmedel eller titlar kan ersätta min enda rikedom: mina vänner, virtuella eller inte.

Den franske filosofen André Gorz begick självmord tillsammans med sin hustru idag, den 24 september 2007. Han var 84 år och var född i Wien. Gorz grundade tidskriften "Le Nouvel Observateur" och var chef redaktör tillsammans med Jean-Paul Sartre för "Le Temps Modernes".

André Gorz reflekterade kring arbetsbegreppet, hans bok "Farväl till Proletariatet" var avgörande för alla som tvivlade på det sena kapitalistiska samhället. Han myntade begreppet "medborgarlön", som användes senare i anarko-syndikalitiska sammanhang för att definiera nya relationer mellan arbetsgivare och arbetstagare.

För Gorz var allt som man gjorde som aktivist och som engagerad människa också ett arbete, ta hand om barn, om ens åldriga föräldrar, om en kolonilott, göra värnplikt, ockupera en fabrik, leva kollektiv, leva i ett kloster, bo på en ashram. Varför ska arbetet vara mätbart?

Ora et Lavora, det gamla benediktinska mottot, fick för mig en ny innebörd efter att ha läst Gorz. Jag satt själv fyra år i fängelse av politiska skäl, vårt arbete var tvångsarbete, nyckfullt och onödigt, flytta stenar mellan olika platser av en gård.

Där arbetet tänkt som en förlängning av ett straff.

I Gorz universum var arbetet en befrielse, ett kollektivt uttryck av glädje, solidaritet och gemenskap.

Jag kommer att sakna Gorz engagemang.

1999 började jag att spela Everquest, ett online spel som spelades i en slags fiktiv medeltid där man kunde spela schaman, trollkarl, krigare eller bard. Det som gjorde Everquest så beroendeframkallande var det massiva speluniversum.

Det tog flera timmar att röra sig till fots i en värld som sträckte sig över oaser, skogar, ökenlandskap och flera städer. Städer var sofistikerade platser där man kunde umgås med spelkamrater och planera nästa steg. Båtar och portaler underlättade transporten. (Det är kanske något att tipsa SL om, när till och med fiktiva spel förbättrar kollektivtrafiken borde Stockholm ligga i spjutspetsen, var det inte Stockholm som skulle bli IT staden, i Mats Hulths drömmar?)

Jag blev vän på riktigt med många andra, en svensk fyrbarnsmamma som arbetade heltid i vården blev en av mina mentorer. Hon var grym, spelade med ett av hennes söner och blev tillsammans med en spelare som var mycket yngre än hon och som flyttade till Stockholm för att bo med henne och bilda en familj.

Samspelet mellan spel och det verkliga livet var fascinerande, mitt i kampen mot drakar och demoner kunde någon bryta av och säga: "Nu måste jag byta blöjor på bebisen. Spara min plats".

Och det var inte bara tjejer som bytte blöjor, det fanns flera barnavårdande killar och man såg dimensioner av världen som man inte hade anat. En fransk läkare räddade mitt liv flera gånger, han spelade mellan han väntade på patienter i läkarmottagningen i Lyon.

Och många amerikanska soldater som var stationerade i tyska baser spelade också, de tyckte att medeltida slag var mycket schysstare och renare än de slag som de tvingades att delta i.

Jag hette Wordacea, kallades för Word, och var född i staden Halas, en stad som lever i en permanent vinter och som såg ut som en blandning av Luleå kyrkstad och Rovaniemi. Jag älskade de frusna berg och kampen mot isbjörnar och mammutar, jag dog ofta, spelade en dum valkyria, mycket muskler men en liten hjärna. Då kom Sebbe och många andra och återuppväckte mig från döden.

Word är en del av mig, vi är fortfarande oskilaktiga, trots att jag inte spelar Everquest lika ofta. Hon är kvar där, halv frusen, i väntan på återuppståndelsen. Som vi alla andra...

www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp

(Min essä om Everquest i Dagens Nyheter)

Stockholm är inte en levande stad nattetid. Efter klockan 10 finns det inga nattöppna kaféer och bara öldrickande och snabb mat gäller. Ungdomarna från segregerade förorter har länge känt sig diskriminerade och diskrimination väcker frustration och vrede.

Nu vill SL inskränka ännu mera på huvudstadens nattliv genom att införa en särskild natttaxa samt ersätta en del av tunnelbana trafik med bussar. Alla är emot förslaget, på nätverkssajten Facebook har en lista med rubriken "Stoppa SL vardagsmord" samlat flera tusen namn på få dagar.

Jag undrar vad tänker SL byråkrater som lägger fram ett så samhällsfientligt förslag. Det är ett så typiskt skrivbordsförslag utan den minsta förankring i verkligheten. Varje gång som Paris eller London drabbas av ungdomskravaller ojar sig Stockholms politiker och en regn av pengar brukar falla över Tumba, Rosengård, Hammarkulle och Tensta, för att eventuellt förhindra liknande utbrott i Sverige.

Om tunnelbanan får minskad trafik riskerar ungdomarna från förorten tvingas att stanna hemma i trånga lägenheter och ödsliga torg. För att inte tala om handikappade, äldre, ensamma. Staden erbjuder säkerhetsventiler för upprörda känslor och emotioner, att åka hem i en trygg vagn ger många människor en demokratisk möjlighet till umgänge.

Dessutom går ett sådant förslag tvärtemot vad andra huvudstäder gör. Paris, London, Rom och New York har ett levande nattliv, i Buenos Aires kan man äta på många krogar klockan 1 på natten, datorer och flexibla arbetstider har fått en ny klass av nattsuddare att växa fram: de som rör sig på natten och sover på morgnarna.

SL visar ännu en gång att de hör till dinosauriernas tid, när en lydig och homogen arbetarbefolkning sov i döda sovstäder och arbetade mellan 9 till 17.

Vakna SL och titta omkring er! Res gärna med den tunnelbana som ni förvaltar men som ni inte verkar känna till!

Jag undrar vem blir provocerad av Lars Vilks skisser som visar Mohammed som en rondellhund. Elisabeth Olsson Wallins Jesus med en entourage av homosexuella klädda i läderbyxor upprörde många. Konstnären Andrés Serrano’s "Piss Christ" som visar ett crucifix täckt av urin fick folk att skriva helgerån. Robert Maphletorp’s bilder som visade svarta modeller i sexuell utmanande poser fick många att se rött.

Konsten har alltid haft en förmåga att provocera och att ställa obekväma frågor. Frågan är om Lars Vilks skisser har samma verkshöjd som Serranos "Piss Christ".

Jag har alltid haft sympati för Lars Vilks nästan rättshaveristiska inställning till myndigheter och byråkrater. Hans fiktiva land Ladonia utfärdar pass och visum och utför en satir mot världens gränser och geografier.

Men Mohammed rör sig inte i ett fiktivt land, utan i tron och religions land och där uppstår alltid problem. Jesus, Moses, Mohammed och Buddah anses av många som upphöjda gestalter, medlare mellan gudarna och oss.

Talibanerna har förstört många av Afghanistan vackra gigantiska statyer av Budda. Är Lars Vilks en taliban i skånsk gemytlig gestalt?

Igår hade jag en iransk författare och vän på besök, Azar Mahloujian, författare till böckerna "Älskar du någon annan?" och "De sönderrivna bilderna".

Vi diskuterade USA's eventuellt attack mot Iran och vilka konsekvenser kan ha för alla, för det iranska folket, för iranier i landsflykt och för oss alla andra, vi som är inte med i krig men som påverkas ändå av alla dessa fruktansvärda krig som kämpas i våra namn.

Jag har här skrivit om Women in Black, som står mot alla krig, mot ockupationen av Palestina. På något sätt borde man kunna avslöja den manliga retoriken som berättigar alla krig och som bara gör vapenhandlare rika.

Förresten, intressant att påpeka att Sverige, trots en sträng lagstiftning som förbjuder export av vapen till stridsförande länder, är en nu ett de största vapenexportörer. Genom att ansöka om undantag har Bofors, Saab och deras lobbyster, fått politiker att godkänna att man exporterar vapen tiill USA, Pakistan, osv.

När kan miner och kulsprutor används i "ett defensivt syfte"?

Azar och jag såg Cat Stevens bilder av Teheran, en stad som ser ut som vilken annan stad i världen. Ska vi snart behöva se den sönderbombad som Baghdad?

www.lucasgray.com/video/peacetrain.html

Igår bestämde jag mig för att spendera lite pengar i musik. Ingen nedladding kan jämföras med glädjen att stå på en affär i flera timmar och lyssna på tjugotals skivor!!

Då gick jag till min favorit affär, Multikulti, på Sankt Paulsgatan, i Stockholm. Magnus, som förestår platsen och som har en ängels tålamod, ledde mig säker i den djungel av okända sångare och musiker från världens alla hörn.

En gång i veckan kommer tangoentusiaster till den lilla lokalen och dansar milonga, självklart hade Multikulti massvis med tango skivor!! Den odödlige Carlos Gardel, som trots att han dog någon gång på fyrtiotalet, spelas oavbrutet. Och nyare, som min favorit Astor Piazzola och Gotan Projekt, high brow tango som är mästare på urban melankoli.

På Multikulti kan man dricka också ekologiskt rättvisemärkt kaffe och äta smarriga mackor.

Fotografen Gabriela Hasbun är född och uppväxt i San Salvador, Central America. Uppfostrad i en palestinsk invandrad familj numera är hon bosatt och verksam i USA, i San Francisco.

Som fotograf har hon alltid utforskat kvinnokroppar, identitet och hur vi kvinnor definierar oss själva genom "den andres" blick.

I utställning Imagining Ourselves visar hon en serie fotografier där mulliga kvinnor simmar och solar, njuter av naturen, dansar, provar skor, shoppar. Fit, flat, flabulous! är en underbar hyllning till kvinnokroppen i alla sina skepnader, utan skam eller skuld.

imaginingourselves.imow.org/pb/Home.aspx

Jag hade skrivit fel på länken till filmen, nu fungerar den, filmen får nationell premier i USA nu den 11 september, hoppas att den kommer till Sverige snart!

Malalai Joya är en ung afgansk kvinna som kämpar för en plats i den afganska riksdagen. Men stor övertygelse och en fantastisk kampvilja Malalaj arbetar för kvinnornas rättigheter i ett land där kvinnor saknar värde.

I filmen "Enemies of Happiness" skildras hennes kamp för att få fram ett nätverk som kunde få henne att få en plats i den manlig dominerad riksdagen där krigsherrar och mullor är majoritet.

Jag har tidigare sett två filmer om Afghanistan, Kandahar och Osama. Ett landskap av öken och hetta, städer i ruiner, spår av krig i barnens och de gamlas ansikte, ett land utan framtid, gisslan av geopolitiska intresse, opiumodlare och fundamentalister.

Filmen om Malalai Joya är den enda som har givit mig hopp.

www.malalaijoya.com/index1024.htm

www.wmm.com/enemiesofhappiness

Blev bjuden att delta i en virtuell aktion i online världen Second Life. "Avatarer från hela världen, förena er", lät klatschigt och spännande. Kanske det är den typ av aktioner som kan förändra de virtuella världarnas mening och göra dem till spännande laboratorier av interaktivitet. Det är jätten IBM som ska konfronteras med missnöjda arbetare (och kanske användare??).

Jag har varit kritisk länge till "hypen" kring Second Life, där många företag håller på att investera enorma summor av pengar. Svenska Institutet grundade nyligen en svensk ambassad på plats.

Det är inte av moraliska skrupler som jag reagerar med viss skepsis utan av rent "sociala" invändningar. Varför lägger man ut pengar i en tom och tråkig designad värld där arkitektur och samhälle reproducerar det värsta av USA? Shoppingmallar, banker, kasino, bordeller, skolor, universitet, det analoga samhället reproducerar konsumtionen av färdigt producerade varor men det är få som tänker och verkar i utopiska termer.

En av de få som gör nu är Tor Lindstrand, han är arkitekt och samarbetar med konstnären Palle Torsson på Unreal, ett laboratorium där blivande arkitekter provar fram nya former av konstruktion och navigering. Hus utan väggar och tak, utan dörrar, självaste hus är en ointressant metafor i en värld där avatarer flyger och ingen behöver skydd från regnet och vindarna.

www.straightgoods.ca/ViewFeature7.cfm

www.arch.kth.se/unrealstockholm/unreal_web/erik/pdf.pdf

Jag har öppnat ett konto i Facebook. Tidigare hade jag ett konto på Orkut, Googles eget nätverk/community. Men jag och de flesta tröttnade på Nigeriabrev som berättade för oss att vi hade ärvt 50 miljoner kronor av någon filantrop, det behövdes bara att skicka ned vårt kontonummer och pengar skulle sättas in (minus 2000 kronor som vi ombads att skicka nu som betalning av transaktionens kostnader).

Orkut blev till slut en källa till oönskade brev och spam, raggningsförsök och virus. Facebook är något annat, mycket lekfull, du kan skicka och ta emot bilder, virtuella blommor, drinkar, recensera böcker, byta videospel med dina vänner och bekanta, jämföra dina och dina vänner's musiksmak och filmkunskaper, osv.

Men jag börjar att bli lite trött på att bli biten av zombies och vampyrer och att krav på permanent rapportering om vad jag gör och vill, vilka prylar jag önskar mig som födelsedagsgåvor och vilka amerikanska 18-åringar vill ha brevväxling med mig.

Håller vi på att nätverka oss till döds?

www.facebook.com

Ikväll, fredag den 5 september, invigs i Högdalen ett nytt kulturhus. En helg späckad med workshops, föredrag, musik och filmer med start imorgon klockan 10 på morgonen.

Det speciella med huset är att det är byggt av containers och har tagit ett år att sätta ihop. En grupp människor som vägrar att acceptera att kultur är konsumtion av filmer, böcker och teater, bestämde sig för att gå mot strömmen. De ville visa förortens kultur, en gryta där allas förmågor tas om hand, där aktivister, konstnärer och arkitekter samarbetar och visar att utopierna är verkliga.

Kulturhuset Cyklopen startar officiellt nu på lördag den 7 september men har varit en dröm under många år. Med hjälp av radikala arkitekter och progressiva krafter har de fått byggnadslov och stöd för att sätta igång det kulturhuset som påminner lite om Ultrahuset i Handen eller om Kafé 44 på Tjärhovsgatan.

Brasilianska medlemmar ur de Jordlösa och de Hemlösas rörelser gästar Högdalen nu i helgen, det vimlar av projekt, idéer och kollektiva drömmar.

Nu i helgen 7-9 september alla till Högdalen!!

www.kulturkampanjen.se

Idag publicerar Dagens Nyheter ett inlägg om att unga människor föredrar att leva i närförorter och kranskommuner än innerstan. Ganska självklart, tycker jag, som har bott både i stan och i olika förorter. Min innerstan vistelse var på fyra år, fyra år av uteätande (mitt lilla kokvrå tillät inte stora måltider, knappt en kokplatta med två häll, ingen ugn) och av uttråkighet.

7 11 och Hard Rock Café stod för underhållning och för nattliv efter klockan sju, när Sveavägens alla kontor stod tomma. I mitt hus fanns bara fem lägenheter med folk, alla andra hade blivit smygkontoriserade och på tvättstugan i källaren var det livsfarligt att vistas. Jag vandrade med min tvätt en gång i vecka till vänner i förorter med skinande tvättmaskiner.

En annan sak som vandrade i min lägenhet det var pälsängrar, svarta små maskar som levde i träbjälkarna och på trägolvet. De visade att huset var gammalt, byggt 1912, och att ängrarna trivdes i det rena materialet.

De var sådana gourmander mina maskar, de bara käkade upp naturmaterialet, rent ylle, ekologisk bomull, inga syntet, mina billiga plagg föraktade dem, men de gjorde hål i mina Marco Polo och Sand.

Nu bor jag i Skarpnäck och har blivit helt beroende av Hörnkafét, som har nu bytt namn och som heter Adelines Kaffestuga. De lagar libanesiska rätter och franska hemlagade tårtor. Livsfarligt för plånboken och silhuetten men Adelines kakar har blivit min självklara sätt att börja dagen med...

Vem försvarar Iran? Det är något fel med logiken här, ska jag stå där i Sergelstorg och ropa Bush ur ut Iran? Det är bara en bokstav som skiljer båda länder åt. Har jag fel? Borde jag inte rätta mig? Är det inte Bush ur Irak som gäller??? Enligt mina amerikanska vänner och många amerikanska tidningar är Pentagon redan färdig med ett "blixtkrig" mot Iran's kärnanläggningar och militära infrastrukturen.

Jag är alltid misstänksam när manliga krigsherrar (de är alltid män, eller hur) basunerar ut "rena krig", "intelligenta bomber", "behovet att oskadliggöra fienden", "vi ska utrota viruset".

Vi har ärvt ett språk som kommer från medicinen och använder ord som vaccinera, isolera, utrota, försvara sig mot fiendens virusattack. Läkarspråket får oss att tro att kriget är som ett nödvändigt ont, en operation som ska återställa balansen i den sociala kroppen, sjuk av en kancer som består av fiendens samlade styrkor.

De är som bakterier, listiga och läraktiga. Vi behöver nya vapen för att hindra att de sprider sig.

Bush ur Irak och ur Iran, det verkar att US krigsapparat och ekonomin behöver ständigt nya krig för att fungera. Om inte fienden finns så skapar vi den.

Författaren Eve Ensler, skaparen av succén "The Vagina Monologer" är tillbaka från helvetet. Så beskriver hon sitt besök till Kongo, där tusentals kvinnor, ibland så små som 8 år, har varit utsatt för tortyr och sexuellt slaveri.

Under det långa inbördeskriget där "blod diamanter" byts ut mot vapen (rekommenderar varmt Leonardo di Caprios utmärkta filmen Blood Diamonds", har kvinnor och barn betalat det högsta priset.

Barn tvångsrekryteras till de olika militära grupperingar och små flickor hålls i fångenskap som slavar.

Eve Ensler arbetar för FN’s organ som vill göra världen uppmärksam om våldet mot kvinnor.

I en av de bloggar som jag har på engelska (http://caravia.stumbleupon.com och http://blog.furtherfield.org) ställde jag en provokativ och en aning nedstämd fråga: är feminismen död?

Förutom mötet i Valencia med Women in Black, http://womeninblack.org, http://mujeresdenegrovalencia.blogspot.com, har jag märkt en visst trötthet i kvinnorörelsen. Här i Sverige verkar FI ha försvunnit från det offentliga rummet efter fiaskot med valet. Men hade de inte sagt att valet var inte själva målet, att det var själva organisationen och rörelsen som var det viktigaste?

Jag är med på flera listor där feminismen diskuteras men det diskuteras inte utifrån vad jag själv anser viktigt, utan från en rätt oengagerad ställningstagande. För mig är feminismen synonym med engagemang, med kompromiss, med empati för hur andra kvinnor i världen har det.

Zapatist kvinnor som dödas av armén i Yucatán, Bagdhad 14-åriga tjejer som våldtas och mördas, homosexuella iranskor som stenas till döds eller hängs, unga som prostitueras och säljs som slavar i Sverige, som i filmen Lija 4-Everm mödrar till soldater i Tjetchenien, mormödrar till försvunna i Uruguay och Argentina.

Var finns idag den engagerad feminism som jag hör till? Förutom Women in Black har jag inte hittat hem...

Hitler står där i full uniform och inviger spelet, det är det enda som han yttrar offentligt under två veckor. Han respekterar Olympiadernas protokoll och inte håller tal, men ändå blev Olympiaderna en fantastisk propaganda seger för partiet och för Nazi Tyskland.

Samma maskineri och samma apparat som skördar framgång efter framgång i de olika grenar ska tillämpas i Blietzkrig och ge Tyskland öppna gränser mot Polen, Tjeckien, Frankrike, Belgien och Nederländerna.

Leni Riefenstahl dokumentär filmen om spelet är fortfarande en klassiker och visar samma genialisk användning av kamera och ljus som Riefenstahl ska använda i  filmen Triumph des Willens, av många sedd som hennes mästerverk.

Jag frågar mig vad kommer Beijing att visa när de Olympiska spel invigs i Kina nästa år, 2008. Var finns Kinas Leni Riefenstahl, hur ser propaganda filmer 2008? Kommer vi också att se perfekta tagningar av världens främsta idrottare som samlas där för att tävla? Eller kommer dissidenter och kritiker också att få plats i de Olympiska spel 2008? Och Tibet, är det många som kommer att våga att nämna Kinas ockupation av Tibet eller att undra varför är Dalai Lama inte bjuden till den officiella invigningen?

De hamnade i Paris, Mallorca, Ibiza, Rom, den tidens "Eurotrash", de drack billigt röd vin och levde på pengar som föräldrar motvilligt skickade. Många var amerikaner, de hade segrat och nu skulle de avnjuta segerns ljuva sötma.

Det var deras tid, nylonstrumpor, tuggummi och amerikanska cigaretter visade den amerikanska livstilen som chosefri och enkel, fullt av löften. Europa var i spillror och nya klasser och nya allianser bildades. Existentialisterna satt i Paris "Café des Fleurs" och predikade nihilismen, livet och döden var likvärdiga, det gällde att leva ut, snabbt och smärtfritt, man var ensam på jorden.

Mallorca var fortfarande en orörd ö, massturismen hade inte kommit igång och de få utlänningarna sågs med misstänksamhet. Birgitta och hennes vänner, författare, konstnärer, lesbiska, homosexuella, addikter till droger och alkohol, sågs inte med blida ögon av Francos Guardia Civil.

I ett land som styrdes av Opus Dei och armén var varje oliktänkande en fiende. Republikens nederlag hade resulterat i tusentals politiska fångar och folk i landsflykt. Spanien hade dränerats på intellektuella och många av deras bästa författare satt nu i fängelse eller levde i landförvisning.

Alla Vilda är underbar nostalgisk, jag kände igen mig själv i dessa drömmare som satt på kaféer och längtade efter att få romaner utgivna och målningar utställda på muséer.

De som lever idag är inte annorlunda och de drömmer samma drömmar.

Jag flyger till Manaus f'ör att jaga en dröm. Sedan jag läste Marcio Souzas "Galvez, o emperador do Acre” (Galvez, kejsare av Acre) har jag inte kunnat glömma Manaus. Werner Herzogs film "Fitzcarraldo”, inspirerad av Souza, bildsatte min dröm. Nu skulle jag andas in Amazonas kvävande luft. Jag ville träffa gummibaronernas barnbarn som byggde Sydamerikas pampiga operahus där Jenny Lind och Enrico Caruso en gång sjungit.

De kallades gummibaronerna, eftersom de levde gott på
Amazonas gummiträd. 1890 beräknades baronernas vinster till 4 miljoner dollar, ett ofantligt belopp på den tiden. De drack ljummen
champagne till frukost och åt färsk tacunare, en fisk som bara lever i
Amazonas vatten. De sände efter böcker och kläder från Paris och prostituerade från Rom och Lissabon.

Manaus saluhall saknar motstycke. Den är en exakt kopia av Les Halles i Paris och skeppades hit på ingenjör Eiffels tid. Nu åker Paris arkitekter och stadsplanerare till Manaus för att se hur  hallarna en gång var, för i Paris finns inte originalet kvar. Också tullhuset, en fantasi i rosa tegel, fraktades från Europa i slutet av förra seklet.

Staden är en blek version av sitt förflutna. När en engelsman smugglade ut några skott av gummiträdet och planterade dem i Indonesien och Indien började glansen falna. Manaus särställning som gummiproducent var slut, storhetstiden förbi. Staden förföll och det stolta operahuset invaderades av ohyra. Djungeln tog över gator och parker. Allt var fukt och tystnad.

På sextiotalet ville Brasiliens regering ge staden dess glans tillbaka, till låg kostnad. Manaus blev frihamn mitt i det mäktiga Amazonas, med vattenarmar till Peru, Guyana, Colombia, Venezuela, alla de länder som delar på ett område lika stort som Europa.

Planerna lyckades delvis. De låga skatterna har lockat till sig tung elektronikindustri. Men den stora invasionen är japansk. De flesta skogsbolag som skövla r urskogen är japanska och deras andel i Brasiliens handel ökar lavinartat.

Japanska är nu andra språk i Manaus efter portugisiskan. Brasilianska journalister reser varje år till Tokyo på inbjudan av brasilianska samhällsplanerare för att diskutera ny teknik och investeringar med Tokyos mäktiga politiker.

Två av Manaus TV-kanaler sänder dagligen dubbade japanska barnprogram, en blandning av amerikansk science-fiction, zenfilosofi och tae kwon-do. Ungdomar med övernaturliga krafter bekämpar ondskan och sjunger på engelska. No-teaterns sorgsna gestalter uppträder mot en fond av Hlollywood-rekvisita. Jag kunde inte motstå frestelsen att se vartenda program och undrade vad gummibaronerna skulle tycka om dem.

Vad skulle de säga om sin stad i dag? Om dessa enkla trähyddor där man säljer elektroniska apparater och nyfångad fisk, indianskt hantverk och äkta ormskinn? Inte ens floden är som den var, det säger de som vet.
Jag undrar om inte Galvez, Marcio Souzas galne kejsare, hade rätt. Man måste vara galen för att leva i Manaus.

Omslagsflickan i aprilnumret av den ansedda ekonomitidskrift ”BussinessWeek”  var Anshe Chung, en avatar i det fiktiva universum ”Second Life”. Artikelförfattaren, Robert D. Hof, hade intervjuat Chung i ett kinesiskt inspirerat hus i ett av de fashionabla kvarter som Chung gör i ordning och säljer, ett ”gated community” som garanterar trevliga grannar, havsutsikt och inga kommersiella neonskyltar där…

Intervjun gjordes av Hofs avatar, och skaparna av Second Life, Linden Lab, kan inte vara annat än glada för uppmärksamheten.
Deras parallellt universum, befolkat av ungefär 100.000 personer, håller på att bli ett Klondike för entreprenörer och uppfinningsrika kreatörer.

Till skillnad av andra onlinespel är Second Life en ”fri värld”, dvs, det finns inga datorgenererade uppdrag, inget förutbestämt äventyr. All skapas av prenumeranterna, eller ”invånare”, och de har upphovsrätt till det som de skapar och kan hyra, leasa, sälja eller ge bort det som de produceras i det fiktiva landskapet.
Linden Lab tillhandahåller tekniken och själva landet, en labyrint av vektorer och segmenter som bara växer.

Second Lifes ekonomi är tätt knuten till den ”riktiga ekonomin”, dvs, Lindendollar, universums egen valuta, kan konverteras till riktiga pengar. Banker och växelkontor växer som svampar och förra året omsatte Second Life den ofattbara summan 1 miljard dollar i transaktioner, köp och försäljning av mark, hus, kläder, musik och möbler samt animationer och hälsningsfraser.
Second Life ger alla en chans att utveckla sina egna talanger, det finns en marknad för allt, avancerade sexiga underkläder och sexleksaker visas sidan vid sidan med nyskriven lyrik och föreningar som samlas en gång i vecka för att diskutera filosofin eller för att diskutera världsläget.

Second Online tänjer gränserna till yttrandefrihet, flera gigantiska skyltar med texten ”Impeach Bush” hänger på offentliga platser, Irakkriget debatteras lika febrilt som Anshe Hungs vinster som virtuell mäklare.
Vattenfall, japanska tgrädgårdar, rymdstationer, spelhallar med enarmade banditer, kyrkor, skolor, universitet, konstgallerier, barer, nattklubbar, illegala bordeller där virtuella avatarer utforskar sex och sadomasokismens gränser och mycket annat.

Jag äger ett litet tvåvåningshus i Second Life, vännen Anders, en riktig expert i Photoshop och andra renderingsverktyg, har byggt åt mig ett vackert hus omringad av grönska. Hans hus är ett riktigt mästerverk, med japansk trädgård och vattenfall.

På mina väggar hänger bilder av vänner och en bokhylla med en replik av mina egna böcker. Jag kan se mig själv (eller den avatar som jag väljer att vara) sitta i en soffa som har inbyggda animationer, jag korsar mina ben, kryper, röker. Alla animationer är gjorda av scripts som många säljer som affärsidé, att vara duktig på Photoshop och programmering ökar ens chanser att tjäna riktiga pengar på Second Life.

Ebay planerar att investera i Second Life, och man undrar vem kommer att få köpa de attraktivaste hus med strandutsikt. Anshe Chung var kanske den första virtuella mäklaren men andra står på tur…

Ana L. Valdés

(Bilden är tagen från nätverket Eudora, www.eudoxa.se, som använder SL som laboratorium för experiment i sociala nätverk)S

Algonquin indianer har levt under åtskilliga år i Kanada och USA. Den kanadensiska författningen garanterar dem rätt att leva i sitt eget land, att jaga och bruka det.

Nu vill ett gruvföretag utgräva uran ur Algonkins mark i norra Kanada.

Gruvföretaget Frontenac förorenar sjöar och vattendrag nära Quebec och andra stora städer.

Det var inte lätt att känna igen Angeline Jolie. Med en hjälm och en skottsäker väst skilde sig hon inte från alla andra FN anställda som gick omkring i lägret. Lägret ligger i ingenmansland, mellan Syria och Irak.

Mer än 4 miljoner irakier har flytt från landet och sökt asyl i grannländerna och i utlandet. Jolie har arbetat som goodwill ambassadör för FN:s flyktingar sedan ett par år.

Hon och hennes man, Brad Pitt, har startat en stiftelse och donerat pengar till flyktingar i Darfur provins, i Sudan.

 


PRESSMEDDELANDE            2007-08-28



Frige våra fängslade kolleger!

Trots en rad internationella protester kvarstår dödsdomarna mot de kurdiska journalisterna Adnan Hassanpur och Hiwa Botimarkvar. De båda dömdes till döden den 17 juli 2007, anklagade för spioneri; Hassanpour tros ha dömts som mohareb ("Guds fiende"). Deras brott består i att de medverkade i tidskriften Horizons, som ges ut både på persiska och på kurdiska.

Sedan de arresterades i december 2006 har Botimar och Hassanpur varit
utsatta för tortyr och otaliga förhör. De nekar till alla anklagelser.
Deras enda brott är att de utnyttjat sin självklara rätt till tryck- och yttrandefrihet. Tillsammans med en rad internationella organisationer uppmanar vi i Svenska PEN den iranska regeringen att frige våra fängslade kolleger.

Björn Linnell, ordförande Svenska PEN, tfn. 0708-19 08 32
Ana Valdés, Internationell Sekreterare, Svenska PEN, tfn. 070-321 33 70

Häromdagen deltog jag i ett möte i Valencia, Spanien, med 400 kvinnor. Women in Black är ett politiskt obundet nätverk av kvinnor som arbetar för fred och nedrustning. De skapades i Israel 1988 och bestod då av både israeliskor och palestinskor. De var påverkade av Argentinas Galna Mödrar, Las Madres de Mayo, gruppen av mödrar och mormödrar som demonstrerar varje torsdag utanför presidentpalatser för att kräva besked om deras försvunna barn och barnbarn.

I Israel följde Women in Black palestinska barn till skolorna, gick genom checkpoints, protesterade mot ockupationen och arbetade för fångarnas rättigheter.

Nu möttes vi i Valencia och lyssnade på kvinnor från Afghanistan, Irak och Tjetjenien. Det var fantastiskt att höra så mycket fredsfullt motstånd och så mycket drömmar om en annan värld, där vapen är bannlysta.

Visst är det utopiskt, men utopierna är värda att dö för. Och en värld utan vapen är definitivt en värld som är värd att leva för.

www.womeninblack.org

mujeresdenegrovalencia.blogspot.com

caravia.stumbleupon.com

this.is/Jenin

(Bilden tagen av min vän konstnären Cecilia Parsberg,this.is/Parsberg)