Metrobloggen

Visst kan det finnas skäl ibland att dölja vem man är ute i debatterna. Men blir det, som jag har skrivit tidigare, så trovärdigt?

Det händer att jag också skriver under signatur i olika sammanhang, men mestadels gör jag det inte. Och de som framhärdar in absurdum och sitter helt genomskinliga under sina signaturer och baktalar och hånar sina överordnade, dem ger jag inte mycket för.

Om man känner människor väl så är det ofta som att se en handstil framför sig, när de skriver något, ja inte ens när man förvränger det man skriver går det kanske att dölja.

Igår fick jag en fråga från en ny vän om en signatur, redan efter kort tid kunde han identifiera mig.

Vi är inte så osynliga som vi tror. Själv har jag nu ganska länge levt ett öppet liv, för jag tror ändå att folk vet vad jag eventuellt kan tänkas ha för mig. Det blir så konstigt när folk ser, men inte vill säga något.

Jag är psykiskt uttröttad av spöken, av dubbla budskap och av saker som sägs i det fördolda.

Min längtan står bara till det enkla, raka och tydliga, till någon som kan och vågar tala klarspråk i olika situationer. Det kryptiska kan få leva sitt eget liv-fast utan mig. Jag vill slippa skriva om tockar och svarta strumpor!

Förra hösten kostade min öppna spis mig cirka 5000 kronor, för den blev inte godkänd på vinden när jag bad sotaren titta på den. Huset är byggt 1982 och sedan dess har bestämmelserna ändrats. Och så skulle sotaren ha en extra stege också. Nåväl detta var i en period då jag faktiskt var stadd vid god kassa, det är ett tag sedan nu.

En av de där riktigt hemska snödagarna nu i vinter när jag knappast kunde skönja bilen och inte komma till brevlådan innan jag hade skottat, och snön låg ca en halv meter tjock på taket och jag inte hade varit i mitt förråd på två månader, fick jag ett glatt besked i brevlådan.

Sotaren skulle komma och besiktiga spisen och var jag inte hemma skulle jag lägga nyckeln hos grannen. Jag slog en blick upp på den halvmeter höga snön på taket och på den ännu högre drivan ut till förrådet där den höga stegen förvaras.

Jag har temperament, det vet ni som känner mig, men jag har faktiskt lärt mig behärska mig rätt bra nu, tycker jag.

Detta gick dock över alla gränser för mig, för jag vet att det inte är så lätt att ändra tiden. Ännu uppe i varv efter snöskottningen tog jag köksgolvet i ett par kliv och slet upp telefonen och ringde det nummer som stod på pappret. Sekreteraren svarade och jag frågade om de skämtade. Det gjorde de inte och jag skulle ringa sotaren själv. Jag fick inte tag på honom, och nu var jag riktigt uppjagad och ringde sekreteraren igen och sade vad jag tänkte och det var inga goda tankar. Därefter fick jag tag på sotaren och fortsatte med honom.

Det stod på ett tag och så ringde han upp mig igen och läxade upp mig, mycket vänligt men bestämt. Så här gör man inte, menade han och tjejen på kontoret var visst inte så glad. Ja, troligtvis kunde jag ha varit mor till sotaren åldersmässigt sett, men han kanske anade att jag oftast känner mig som femton år.

Nu insåg jag ju att det här inte höll, jag menar jag behöver ju ha sotning flera gånger i livet och dessutom hade jag faktiskt dåligt samvete för mitt uppträdande. Så jag bad snällt om ursäkt och det var okey. Och sedan fick jag försöka få tag på tjejen på kontoret, men hon var inte där så jag mejlade. Hela eftermiddagen mådde jag lite halvdåligt  för att jag hade burit mig så drulligt åt, och jag lovade mig själv att det var sista gången sådant hände. För jag har ju faktiskt skärpt mig alldeles enormt mycket på gamla dar!

Så då gjorde jag väl också en så kallad pudel, som jag hoppas blir den sista.

Nätet är ett märkligt forum, och ju mer jag ser av det desto konstigare tycker jag att det är. Och kanske viktigare också, för givetvis erbjuder nätet oändliga möjligheter, även om det också finns det som inte är bra här.

Det mest fascinerande är väl hur man kan komma att se människor. Och de här dagarna funderar jag mycket över vad som egentligen gör att vi lär känna varandra.

När man träffas på ett dansställe, dansar man tillsammans och sedan går man vidare. Känner man varandra då? Jag vet att man kan tro sig känna en människa i många, många år, ja kanske hela livet, utan att egentligen känna honom/henne.

På nätet är det ju ofta tvärt om. Här kan man fläka ut sig och berätta, ibland om de mest intima saker. Ibland är det fel, tycker jag, om man till exempel berättar om problem med sina barn som inte är tillfrågade.Men annars tror jag att det kan vara jättebra att normalisera saker, att se att andra människor har det på samma sätt, att inte behöva känna sig unik. Och visst har kontaktmöjligheterna ökat.

Många människor träffas via kontaktsajter. I min släkt- till-släkten finns idag två par som gift sig med varandra efter sådana träffar.

Men situationen är märklig om man först möts i ord och sedan ska träffas. Det blir liksom inifrån och ut i stället för utifrån och in, eller hur?

Ibland är vi människor så angelägna om att skydda vår fasad att det kan ta de mest märkliga uttryck. På alla sätt försöker vi sopa kring oss och skydda för intrång i sanningen om våra liv.

Självklart är det så att livet inte går på räls, inte ens då man inte drabbas av olyckor eller ond bråd död. Många saker i våra liv kan vi inte rå på.

Men är det  då inte rätt så bra om man kan försöka vara ärlig och öppen i sin dialog med sina medmänniskor? Eller räcker det med att Gud vet vad som är sanningen?

"Nöjer" sig då Gud med att vi har förtroende för honom, men inte för vår omgivning, att vi bluffar och spelar, manipulerar och ljuger för att låta fasaden skina blankt, men ursäktar oss med att Gud vet sannningen? Det är en konstig Gud vissa människor har.

Tänk om Gud ställde frågan:

- Vad gjorde du när NN bad om din hjälp och var i nöd?

Och du då svarade att då kallade du på HH eller Charlie eller Cecilia eller Paul eller någon annan, som kunde tala i ditt ställe och hjälpa den nödställde, för man kan ju inte hjälpa vilka nödställda som helst- för sitt ryktes skull. Inte öppet i alla fall!

Och tror du att Gud då skulle säga

- Ja, Petrus förnekade ju Kristus tre gånger, så kör för det då!?

Vore inte detta också en ganska konstig Gud i så fall?

Ibland är det så svårt för oss att ta till oss att människor gör oss illa så vi tror att vi kan beveka dem genom att älska dem. Vi älskar jävlarna för att blidka dem, som jag har sagt någon gång. Det är väl detta som ibland händer när misshandlade kvinnor älskar sina misshandlande män.

Men misshandel har många former. Det är inte enbart de slag som ger blåmärken som sätter spår.

Kärlek ger värme. Den känns som en varm källa inom en. Kylslaget vatten eller läckande rör gagnar ingen.

I eftermiddags när jag slumrade till helt kort, fick jag veta vad som hade hänt kycklingen.

Jag, som också var en liten kyckling, som ingen lyssnade på, var ute och gick och plötsligt fick jag, helt oväntat, se att det där ägget som kycklingen hade försökt att krypa in i igen, efter det att det hade spräckts, nu låg i små bitar.

Strax fick jag se kyckligen komma ilande fort, fort, fort.

- Vart ska du? frågade jag.

-  Jag ska på ett möte, sade han, och jag har bråttom, för nu har jag försinkat mig. Jag måste vara där klockan tolv.

Då tittade jag på klockan och kunde meddela kycklingen

- Men min vän, klockan är ju faktiskt fem över tolv!

Sedan vaknade jag, så jag fick aldrig veta vad kycklingen svarade.

Min son, sambo och hennes bror är just nu på väg från New York till Las Vegas- Los Angeles. Det är väl fjärde eller femte gången de är i L.A.

Jag har aldrig varit där och lär väl inte komma dit heller. Nu älskar jag inte att flyga, det vill säga att jo, det gör jag, men jag känner olust, samtidigt som jag upplever tjusning. Men alla de timmarna över Atlanten, nej...

Efter många år som reseledare ute i Europa och i Sverige på säsongtid och också vissa helger under hela året, vissa nyår och ibland på julen, sade det liksom stopp för mig med resandet. Associationerna blev bussar som gick sönder, bagage som kom bort och gäster som blev bestulna. Det var ungefär samtidigt som jag upptäckte att jag aldrig hade sett "blommorna vid vägen" här hemma.

Under nio år hade jag dubbelt boende; lägenhet i Stockholm och huset här, mindre lägenhet i Oskarshamn och huset här, och då blev det ju så att jag åkte hit när jag var ledig.

Sedan bodde dottern först i Sundsvall, sedan i Stockholm och sedan där hon nu bor, och sonen bor i Lund och en f d manlig vän bodde i Stockholm- fast numera har vi släppt kontakten. Då blev det mycket resor inom landet.

Fast jag har lovat att åka ner och besöka den gamla barndomsväninnan i Rom, men just nu, de här dagarna, är hon i Malmö.

Ibland tänker jag att det kunde vara roligt att resa igen, men... Jag får väl se. Livet gör en onekligen bekväm, och hammocken i trädgården är allt bra skön på sommaren! Och nu har jag lärt mig att se blommorna vid vägen och vitsipporna på mina skogsvandringar i skogen här intill, alldeles intill.Och visst är det härligt med nybakade bullar och nybakat bröd och att se en skön brasa, invirad i en filt i sjumannasoffan. Livet har olika faser, nu är jag här.

-Vi människor är inte svarta eller vita, utan grå, brukar jag säga till en väninna, och hon håller med. Vi har gott i oss, och vi har ont i oss, och ibland gör vi det onda, fastän vi vill göra gott.

Trots detta finns det folk som anser att en del verkligen har nattsvarta själar.

Igår blev jag faktiskt beklämd när jag läste diskussionerna om någon kommentator från andra kommentatorer på den där prästbloggen.

Sådana som hon (för det var nog en hon) skulle man inte ha med att göra. Man skulle fly dem som pesten, man skulle frysa ut dem, de skulle inte få gå i kyrkan. Men så gick någon annan försonande in och skrev att det var ju sådana som behövde kyrkan, och de borde få komma dit så att de kunde bli bättre med hjälp av Jesus.(!)

Ursäkta, men nu måste jag svära för det är bara en sak man kan säga till sådant här; Vad fan är detta?

De som skrev på detta sättet kallade sig kristna, då till skillnad från dem som inte kunde  vara det på grund av åsikter som inte passade dem. De anser att en blogg där man knappast gör någonting annat än hånar allt och alla, samtidigt som man tror sig vara jordens och kyrkans salt är en KRISTEN blogg. Det vore ju förskräckligt om det vore så, eller hur?

Vem har rätten att säga "vi kristna" och därmed skilja ut ANDRA kristna?

Jag har lärt mig ett nytt ord; heretisk, det är sådana som jag. Vi är heretiska, det betyder kättersk. Sådana kunde bli brända på bål förr.

Så jag borde nog tacka Gud och säga: Tack gode Gud för att jag inte levde (för vi reinkarnerar väl inte!?) på 1600-talet så att jag inte blir bränd på bål!"

Ja, de är inte kloka! De ser inte själva att deras forum kan te sig som  en Djävulens spelplan, även om det också förekommer en del kloka och begåvade ord där, från människor som kan värma ens själ.

De senaste tio åren har vikten inte velat vara där jag vill ha den. I samband med detta har jag några gånger gått på Viktväktarna. Det är tungt att vara överviktig, man får ont i lederna, knäna och ryggen.

Men frånsett detta måste jag erkänna att jag gillar tjockisar, så egentligen är jag rätt dåligt motiverad att viktminska, i alla fall vill jag inte viktminska så att jag riskerar att bli riktigt smal.De som kände mig när jag var riktigt slank, säger att jag alltid har sagt detta, även då alltså.

Tjocka män ter sig liderliga i mina ögon. Vem vill ha en asketisk man? Det intrycket får jag av de disciplinerat magra.

På Viktväktarna ska ju folk nå en viss målvikt. Vi följde ju varandra under ganska lång tid.

Då kunde det komma dit vackra yppiga kvinnor- för det var mest kvinnor- med höfter, bak och bröst. Och när de var färdiga med programmet hade de förvandlats till torra, beniga fågelskrämmor. Och då APPLÅDERADE folk!

Efter ett sådant tillfälle, när jag hade varit åskådare till bedrövelsen, slutade jag och gick hem och åt tårta!

Så hade det inte varit för knänas skull, skulle jag nog lugnt kosta på mig att ha kvar mina höfter och min stora bak!

Jag undrar vad vår jämställdhets och integrationsminister hade svarat på frågan om eleverna fick skriva:" Vår lärare är en jävla fitta" på tavlan. Får de göra det? Inte? Har inte eleverna yttrandefrihet? De kanske TYCKER detta! Har de då inte rätt att uttrycka sin åsikt? Ingen kan väl kränkas i sin yttrandefrihet!?

Nu förmodar jag att eleverna inte får skriva så. Men varför får då Lars Vilks rita Muhammed som en hund? Varför ska han ha yttrandefrihet i vulgariteterna om inte eleverna får ha det?

Jag skäms över det här landet många, många gånger! Jag skäms över polisers råa agerande, som man hör talas om, jag skäms över att gamla får sitta inne utan att komma ut på hela sommaren, jag skäms över människors omänskliga och hårdhänta behandling av varandra.

Hur kan någon försvara något så löjligt och provokativt som denna bild? Vad skulle det konstnärliga värdet överhuvudtaget kunna vara? En satir???

Jag tror att Lars Vilks sänker sig själv genom detta, för till slut måste man ju förstå att han är en provokatör och ingen seriös konstnär.

Vart är vi på väg i det här landet när vi inte ens kan respektera varandras heligaste bilder? I detta, som politikerna kallar, mångkulturella samhälle!

Är det konstigt om eleverna i skolan mobbar varandra?

Bland mina sista invandrarelever fanns också en mycket begåvad nyanländ elev från Irak. Föräldrarna hade känt sig tvungna att fly landet, och kom hit på sedvanligt sätt i en container genom Europa, med de minsta barnen nedsövda. Sedan började väntan på asylbeskedet.

Detta var en familj med mycket välutbildade föräldrar. Deras hus hade blivit nerbränt.

- Det var människor som gjorde det, berättade flickan för mig. Det var alltså inte en olycka utan ett dåd.

Familjen var starkt troende och när den eleganta mamman, iklädd slöja och lång kjol, var på utvecklingssamtal hos mig, svarade hon med stor ödmjukhet när vi talade om dotterns framtid

- Om Gud vill!

Idag, när jag satt i mässan, tänkte jag på de orden "Om Gud vill".

När vet vi vad Gud vill?

Ibland drabbas vi inte bara av olyckor, utan av andra saker i livet som vi inte alls har räknat med, kanske minst av allt just då när vi drabbas. Detta har hänt mig några gånger förr, och det kunde tydligen hända igen. Utan att jag ville det, och inte alls passande i mitt liv där jag inte räknat med den sortens överrraskningar.

Vad gör man då?

Om Gud vill? Ja, tänk om Gud vill något med det? Ska man då säga att detta inte passar mig? Hur vet man vad som är rätt och fel i livet? När vet man om man går fel? Eller när man borde gå till mötes när man förskräckt bara drar sig undan?

Jag vet inte, jag vet faktiskt inte slls. men jag vet att rädsla för det okända och gamla sår hindrar mig i mycket i livet.

Jag vill simma i stilla vatten i lugna insjöar där jag kan se stranden och där jag känner varje sten på stranden.

Men havet lockar mig. Jag kan se de höga vågorna och anar inte var stränderna på andra sidan finns. Vinden river i mitt hår och blodet flyter i mina ådror, och jag vet att jag lever. Och när jag simmar ut ifrån stranden vet jag hela tiden att jag måste vända, efter nästa simtag, eller nästa eller nästa...

Vad försvarar det mediafolk  som ställer sig bakom Lars Vilks vulgära provokation med profeten Muhammed? Är det rätten att kasta skit på och förnedra de muslimer- och alla andra muslimer-som bor och lever i Sverige?

Vari ligger värdet i denna usla bild, och vad är det han vill åstadkomma med den? Har  konstnären  inte snarare syftet att bli fokuserad själv och skapa sensation än ett allvarligt konstnärligt syfte? Jag kan då rakt inte se något annat än att bilden är pinsam och ovärdig ett seriöst konstnärskap.

I det här landet  finns en tendens till märkliga överspel. En präst, som genom sin vulgaritet kränker andra ledamöter i kyrkomötet, kräver att få ha sin yttranderätt! För vad? För att få vara vulgär?

Syftet med denna lag kan väl inte vara att det är fritt fram för mobbning av olika slag? Syftet måste ju vara att man inte ska behöva leva under ett politiskt eller allmänmänskligt förtryck, att man ska få uttrycka sig även som regimmotståndare till exempel.

På vilket sätt blir Lars Vilks förtryckt av islam? 

Är vi i vårt land så fria från insikter i hur det är att leva i censurernas land, att vi inte kan skilja på sak och sak? Har vi någon sorts önskan att få kämpa för något, som gör att vi tar  till de märkligaste situationer, för att få utlopp för denna lust.

Kränkningar är inte yttrandefrihet!

Enligt riksdagsbeslut ska  vår invandringspolitik präglas av en integration, inte en assimilation. Det är skillnad det! Då kan man inte hävda att man fullt ut ska "ta seden dit man kommer", vare sig det gäller religion eller annat som är förknippat med denna, som vem man tar i hand till exempel.

En integrationspolitik kräver insikter och kunskaper.

Det är bedrövligt att den svenska journalistkåren till största delen tycks sakna sådana. De borde kanske ansluta sig till sd hela högen!

Och hur är det egentligen? Är vi i vårt land mogna den invandring vi har? Det verkar inte så!

Alla människor har inte förmågan att bli omhändertagna av mjuka armar som tröstar och läker. En del människor ger bilden av att de är gjorda av stål och gjutna i betong. Då får man kanske ingen hjälp.

När jag var barn grät jag sällan. Andra små flickor grät och alla tyckte så synd om dem. Jag blev arg, det väckte inga sympatier.

De där dragen bär man med sig, tror jag. Om jag blir ledsen eller rädd går jag igång och blir kanske högljudd, och detta gör att jag också ser samma mönster hos andra, då oftast hos män. Fast numera kan jag gråta- floder- och tycka förfärligt synd om mig själv och förbanna världens och människors ondska. Jodå, jag vet att jag inte alltid ser min egen!

Ibland läser jag om någon eller hör något som får mig att tänka, men hur var det här EGENTLIGEN? Vem tar ansvaret för att denna människa hängs ut på det här sättet? Finns det någon som tröstar och värnar? Om man inte har någon nära som är förstående- detta har egentligen ingenting med  civilstånd eller så att göra, för man kan vara mycket ensam i sitt äktenskap - då måste man förlita sig på Expertisen. Och om denna då inte håller måttet, vad händer då? Jo, det är klart att man kan förtrösta och lita på Gud, men man behöver kanske mänskliga klart uttalade ord ibland också.

Drevet går lätt igång. Det kunde vi senast se i Smålandsposten i historien med biskopen i Växjö. Folk dras med och skriker "Korsfäst! Korsfäst!" Den historien upprepar sig som amen i kyrkan.

Vi ska kanske tänka på att det oftast finns en historia bakom historierna som vi kanske inte känner till och hejda vårt "Korsfäst!"!

Det är en fråga som jag har funderat över idag. Och så har jag tänkt tillbaka på mitt liv.

- Jag har en kvinna som jag har ett barn och ett affärsmässigt förhållande med!

Jaha, vad var det? Ja, inte vad det lät som, och så en dag har man gått fullständigt åt fel håll och där sitter man, flera stycken till och med.

Det är ju bara själavårdssamtal, fastän de har blivit lite många och kanske med lite djupa blickar och lite för många förtäckta ord. För mig är detta inte fel, för det finns ju inget sex med i bilden. Men jag är inte ensam och andra har en annan syn.

Och där sitter man, och vet varken ut eller in eller vad som är vad, och samtalen blir aldrig vad de borde bli, och kanske inte man själv heller, känslomässigt cementerad i något utan början och slut.

Nätet måste vara säkert. Här ser man inte varandra, inget otillbörligt kan ske. Här leker man med ord och debatterar så det ryker om det och berättar de mest intima saker för främlingar. Fast hur länge förblir man en främling för varandra? Vad är viktigast, orden eller ansiktet?

När vet man om man går fel?

Herrar, som jag ibland har debatterat med, har krävt att jag ska ge argument för min tro. Hur kan jag göra det? Jag är inte skriftlärd, utan enbart autodidakt. Om jag skulle säga någonting, skulle jag genast få någon väl pålästs och välargumenterande mans klubba i huvudet.

Kan man argumentera sig fram till sin tro? Kan man veta vem som har RÄTT? Vad jag vänder mig emot är när folk använder Bibeln till förtryck och nedvärdering av andra människor, vare sig det gäller deras etnicitet eller deras sexuella läggning. "Vad har folk med det att göra?" hörde jag en klok människa säga. Ja, vad i Herrans namn har folk med andra människors sexliv att göra, så länge det inte skadar någon? Det är ju verkligen hybris att tro att man har rätten att lägga sig i andras liv på det sättet.

Sedan är det väl skillnad om en präst inte vill viga samkönade par. Det kan väl prästen slippa, och de som ska vigas kan slippa prästen, därvid blir säkert alla nöjda och glada.

Jag kan inte förstå att man om Bibeln säger att "Gud har sagt". Så kan jag inte se det. Gud har talat eller verkat genom människor, och sedan har deras tolkning återgetts för att vi ska få veta vad Gud har sagt. Det är lite skillnad det, eller hur? På det sättet ser jag Bibeln som en berättelse om hur Gud/Kristus verkar och hur Gud kan förmedla sig till människor. Och så tror jag att Gud eller Kristus eller den Heliga Anden eller vad du nu vill kalla kraften, fortfarande gör.

Jag är övertygad om att vi kan hitta Gud i vardagen och att Gud verkar ibland oss. För mig är ett sökande efter Gud, som enbart sker i bibeltexter, enbart ett intellektuellt sätt att närma sig tron. Gud måste också förnimmas i tillvaron.Vad ber vi annars böner för?

Jag tror att det är Guds kraft som får oss att få syre när livet har gått i botten. Jag tror att Gud ser till att någon tar oss i handen när vi behöver detta. Men jag har också en straffande Gud, och han är inte nådig.

Om vi människor i stället för att läsa och peka på bibelställen gång på gång, hade lyssnat på varandras berättelser om hur man upplever att man har mött Gud/Kristus, så tror jag att chansen för en väckelse hade varit mycket större.

Detta betyder inte att jag tycker att gudstjänster får bli känslomos, vilket jag har vänt mig emot i många år. När man upplever en känslokick vid en sång i kyrkan, ska man nog inte vara säker på att detta är Gud. Vi har ju exempel på sådant i det här samhället, där de drabbade på ett  obehagligt sätt efteråt har gått ut och trott  sig förmedla ett gudsbudskap i sina fördömanden av andra, själva nyligen kickfrälsta.

Jag tror på Gud, jag förlitar mig på honom, men jag är också rädd för hans straff. Men de gånger jag har upplevt att jag har nått vägs ände, då har han alltid funnits där med hjälp i någon form.

Detta är för mig värt tusen gånger mer än alla bibelord i världen. Och om detta vill jag inte argumentera och få höra att jag har fel och att jag är fel!

Jag känner mig alltid väldigt undrande över det faktum att kvinnor blir rånade på sina handväskor. Kan detta vara något lönsamt?

Om någon skulle råna mig på min väska skulle de hitta läppstift, mascara och ögonfransuppböjare, 20 kronor i kontanter, ett kort utan pengar på, för dem för jag genast över till konto utan kort, och sedan sätter jag in just när jag ska handla.

Min mobiltelefon är så gammal så den skulle de knappast vara intresserade av. Har kvinnor så mycket av värde i sina handväskor att det är lönt att råna dem och riskera ett straff för detta? Det verkar mycket märkligt, tycker jag.

Som ung hade jag, som många andra ungdomar, en hel del rädslor som komplicerade livet lite ibland.

Jag gillade inte att åka hiss, jag var inte särskilt glad över att vara ensam, jag tyckte inte om att läsa högt i skolan och jag kunde vara mörkrädd i största allmänhet.

När man står med en grupp i sin roll som reseledare  kan man inte sätta sig ner och sjåpa sig och säga att man inte vill åka upp i tv-tornet i Hamburg, eller var det nu är. Det är bara att åka, och när man har åkt några gånger är faktiskt rädslan borta. Sedan kan man också bo i en förortslägenhet på sjunde våningen, som jag gjorde under två års tid.

Och är man lärare, föredragshållare, reseledare eller en rektor som ska hålla tal, får man allt lära sig att tala inför människor. Man upptäcker nog oftast då också hur roligt detta kan vara.

Om man skiljer sig och inte orkar med en ny man i huset, och barnen har flyttat hemifrån, kan man sitta där med sin mörkrädsla och tycka att spökena tassar i köket, men även detta går över, och man sitter sedan lugnt i sitt hus med de eventuella spöken som katten ibland verkar förnimma.

Nej, det finns faktiskt inte så många rädslor från ungdomsåren kvar i mitt liv idag. Livet har liksom planat ut.

Nu finns det bara en rädsla (ja, frånsett att jag är en hönsmamma för mina barn i 35- årsåldern); jag är livrädd för människor ibland. För är det något som jag har farit illa av så är det inte av spöken, utan av människor som har skadat mig och andra på ett eller annat sätt. Jag upplever att jag har skådat Ondskan i dess värsta former i hur människor kan bete sig mot varandra.

Detta får naturligtvis konsekvenser, för om jag upplever att här finns det risk för närgående och känslomässigt engagemang, då blir jag som en katt som skjuter rygg och fräser. Detta har faktiskt helt naturliga förklaringar i det förflutnas historia.

och hatbrotten ökar, och många, många i Sverige tycks inte medvetna om detta.

Birgitta Olsson deklarerade när hon blivit EU-minister att hon ville kämpa för romernas rättigheter i Rumänien. I Rumänien!? Hon behöver bara gå ut i en svensk grundskola så kan hon höra hur romer ibland blir behandlade där av en del andra elever. Det är också där som ordet "bög" är ett skällsord. I detta fördomsfria land läggs ibland i skolan en stadig grund mot fördomar.Jag lovar! För det krävs nämligen också att man har en absolut likavärdesbehandling av människor om inga fördomar ska få grogrund. Det krävs att man själv inte sätter den ene före den andre, och hur gör man det med detta betygssystem?

Man kan lägga grunden eller bidra till att människor nedvärderas på grund av kön, etnicitet eller sexuell läggning  utan att man kanske är så medveten om vad man gör. Okunskapen är stor ute i bushen i detta vårt land. Och man ska kanske inte begära för mycket av folk som har byatänkande med modersmjölken.

Redan har yttersta högern sjungit lovsånger över Frimodig kyrkas förhållningssätt i vissa frågor. Den dagen när yttersta högern, den höger som ligger nästintill, fundamentalister inom islam och Svenska kyrkan inser hur mycket de egentligen har gemensamt, då har vi faktiskt en maktfaktor i det här landet. Och den maktfaktorn kommer jag att bekämpa så länge jag kan och orkar, folk må sedan peka på sina bibelställen bäst de kan!

Idag har jag varit inne och tittat på den där högkyrklige prästens blogg igen och läst kommentarerna till dagens inlägg.

Det var säkert detta- och inte Freud- som väckte min dröm när jag slumrade till för en stund sedan.

Nu satt de där igen, tockarna med svarta skjortor med vita kragar, men ibland dem fanns några vanliga tockar idag, utan skjortor och kragar. De satt i en ring och skulle leka en lek, verkade det som.

Stortocken ledde.

-Du får börja sade han till en av dem

- Fitta! sade han

- Jaha. och nästa, vi går laget runt!

- Pitt!

- Kuk!

Nu såg jag, som bara var en liten kyckling som ingen lyssnade på, hur svetten började komma fram på pannan på några av dem och hur ansiktsfärgen steg.

- Knulla!

- Gruppsex!

- Knulla i fittan!

Oj, nu fick visst några svårt för att andas och alla var högröda i ansiktet.

- Knulla i röven!

Nu började det bli riktigt livat. De skrattade och dunkade varandra i ryggen, och några började vandra runt medan de skrek

- Knulla i röven! Knulla i röven! Knulla i röven!

- Ja, vaddå, sade stortocken, så gör ju alla bögar!

- Hur vet du det, sade en annan?

- Det vet väl alla! Knulla i röven! Knulla i röven!

- Har du aldrig gjort det!

- Jag, jag är väl inte bög?

- Nej, jag menar med hönan därhemma-

- Kan man göra det? frågade flera av de närvarande.

- Det gör jag alltid, du vet min höna är gammal nu!

Då blev de allihopa helt vilda och for runt och skuttade som kaniner medan de ropade

- Vi ska knulla i röven! Vi ska knulla i röven!

Nu blev jag ordentligt både trött och generad och tänkte att jag skulle gå bort och titta på den där kycklingen som hade försökt krypa in i sitt spruckna ägg igen. Det hade varit tyst så länge.

När jag vände ryggen mot dem hörde jag två röster- men jag vet absolut inte vilka rösterna tillhörde

- Du, tänk om man hade kunnat fortfarande!

- Ja, det hade inte varit så dumt det du!

Då vaknade jag.

Detta, kära läsare, är en illustration på den sortens vokabulär som förekommer på en av landets mest kända högkyrkliga prästers blogg. Det är liknande ord de använder sig av som tror sig vara kyrkans salt!

Tror du mig inte, så gå alltså till

www. ostran.se/bloggar och kika på Prästens blogg, men idag ska du titta på kommentarerna! Dem får bloggarna själv välja att publicera eller ej.

Vad tror du om Svenska kyrkans framtid?

Som ung hade jag aldrig gått utanför dörren utan att sminka mig, och mina värsta mardrömmar (riktiga drömmar) var att jag åkte båt, båten sjönk, jag räddades, men sminkväskan sjönk. På den tiden hade man beautibox när man reste iväg, och jag var ofta på resa, inte minst under den tid när fästmannen var en italienare som bodde i Rom. Ibland träffades vi där, ibland här och ibland halvvägs.

Idag inskränker sig sminket till mascara och läppstift, och jag sminkar mig inte varje dag.

Nu finns det andra sätt att skapa en bild av sig själv genom att tala om vad man äger, vad man har gjort och vad man sysslar med. Jag är inte så angelägen om statusprylar, och dessutom tillåter inte min ekonomi några extravaganser. Det jag har i möbelväg har jag ärvt.

Vem är man då, egentligen? Ja, det är en svår fråga tycker jag. Man blir kanske ofta till den man är  i andras ögon, och andras ögon kan vara mycket varierande. Ju mera du hörs och syns ju mera får du nog räkna med att också bli synad och kritiserad.

Så kommer då nästa fråga? Vad söker man i sina relationer? 

Jag minns hur besviken jag blev när jag på en födelsedag fick en deckare av en vän/älskare som jag hade haft i bortåt tjugo år i ett av-och tillförhållande. Det enda jag INTE läser är deckare. Han visste alltså överhuvudtaget ingenting om mig, upplevde jag det som, han visste inte det allra mest elementära, nämligen vad jag läser eller inte läser.

Vi levde aldrig ihop mer än någon vecka i stöten eftersom vi bodde på avstånd från varandra, men säkert finns det människor som lever sida vid sida med en främling- egentligen.

Så den sista frågan här: Vad vill vi ha ut av en relation? Är det de putsade fjädrarna eller något annat?

leva i Stockholm? tänkte jag, när jag i helgen i släptåg på två superspänstiga 35-åringar traskade runt i centrum i en av landets storstäder.

Och så kom jag ihåg hur man i Stockholm stod som i en sardinburk på pendeln kl 7.30 och hur man under jord bytte till nästa transport ,och hur man andades ut om man skulle hem lite senare på dagen när det inte var  lika fullt. På vägen hem tittade man in på pressbyrån och köpte en kvällstidning.

Hemma fick man hoppas att hissen till sjunde våningen inte var trasig. Det var ännu värre när man hade stora matkassar med sig.

Bilen stod bakom tunga järngrindar, inlåst med två andra bilar i ett låst garage på källarplan.

Hur orkade man med stressen, jagandet, folkmassorna, köerna, de fulla bussarna, tunnelbanan och pendeln?

Men mentaliteten gillade jag i Stockholm och artigheten, när folk höll upp dörrar för varandra och släppte in bilen i angränsande fil när man gjorde tecken.

Gör man det i Malmö? Eller i Göteborg? Man kan ju tro att bakljusen inte fungerar!

Och var står jag i kö till äldreboende? Jo i Huddinge kommun!

Det måste vara av tradition som skolan och kyrkan är så nedbrytande för en del människor. Hela systemet bygger, som jag uppfattar det, på att man ska inse hur dålig man är och försöka göra sig bättre. Detta ligger i det negativa betygssystemet, där korkade lärare tror att ett dåligt betyg är en sporre för eleverna. Det är naturligtvis precis tvärtom! Man sporras av det man gör bra!

För mig blev det en liten chock att efter tjugo år inom folkhögskolan, där man hela tiden hade försökt att lyfta och coacha eleverna,i grundskolan hitta ett system som jag tyckte hörde till urminnes tider. Det kändes som om själva grundinställningen fanns kvar åtminstone från det att jag själv gick i skolan, och jag började vid 6 års ålder 1949.

Samma grundprincip finns det ju i de riktningar inom kristendomen som starkt betonar synderna och att vi måste inse hur dålliga och syndiga vi är för att få nåden och förlåtelsen.

Just nu håller jag alltså på med tre guideutbildningar; en allmän, en för certifiering för en speciell stad och en på tyska. Det är verkligen ett lyft. Inte bara det att jag får återvända till ett av mina gamla yrkesområden (jag var alltså reseledare i många år) utan också för att människor inom servicejobb är så otroligt sympatiska, trevliga och coachande.

Jag tror att Gud förlåter att jag överger syndatänkandet och försöker återgå till att bli en glad , positiv och humoristisk människa! Jag tror att vänliga och välvilliga människor är det som behövs för att Guds rika ska kunna växa!

önskar Tant Lila! När jag nu idag är vid en digitalkamera, som jag aldrig blir färdig att köpa själv.

Vad är det för dramatik som målas upp på D.S bloggen av honom själv och av kommentatorerna? Jag begriper ingenting. De leker att det är någon sorts strid som pågår. Om man nu hade trott att de ville rädda själar vore väl detta gott och väl, men syftet verkar snarare vara att rädda sig själva och sina karriärer, fastän de flesta  för länge sedan har gått över bäst före datum.

Det är ingen som vill kämpa mot er! Sanningen är att folk skiter i vad ni tycker! Vi lever i vår tro. Jag har försökt att debattera, när jag har upplevt era kränkningar mot människor som alltför stora, men det är som att spotta i havet.

Både Dag Sandahl på Öland och till exempel Leif Norrgård i Döderhult, som ojar sig över denna vilsna tids beslut i sitt församlingsblad, kan ju vara fullständigt lugna. Vem fan skulle komma till "fader" Dag eller "fader" Leif och be om en vigsel för samkönade par!? Tanken är ju nästan absurd! Och ingen kvinna har väl hittills blivit anställd som präst i själva Döderhult (jo, där har varit en praktikant en gång). Varför inte? Troligen för att ingen har sökt prästtjänst där. Konstigt nog för både kyrkoherden och dåvarande kyrkorådets ordförande gick ju för några år sedan ut i Barometeern/OT  och bedyrade att de absolut inte hade någonting emot kvinnor i rollen av präster. Och sedan hade präster i Skottland, som på sin hemsida talade om prosten Norrgårds negativa kvinnoprästsyn, fått allt totalt om bakfoten. Tänk vad folk kan missuppfatta saker och ting!

Ni präster av den här kalibern kan vara helt lugna! Garanterat kommer ingen  att begära något som för er Stora Tros skull är orimligt för er,

Behöver ni lite dramatik i livet och fightas så finns det säkert dataspel som ni kan ägna er åt. För nog kan ni väl hitta annan dramatik i livet än att leka martyrer inför er egen fan club! Det verkar liksom lite futtigt!

Just nu har jag en bok framför mig, som jag nyligen fick av min religionsstuderande dotter, som heter "Teologi genom seklerna". Av titeln kan man nog ana att teologin inte har sett likadan ut hela tiden. Men den här boken har kanske inte varit kurslitteratur överallt...

Många gånger har jag och är jag kritisk till Svenska kyrkan. Jag är kritisk när jag tycker att man silar mygg och sväljer kameler, och den stora saken man sväljer är naturligtvis, i mina ögon, drygt 37 000 årliga aborter upp till 22:a graviditetsveckan.

Här tiger Svenska kyrkan som muren!

Att arbetsmiljön är usel på många håll kan, om inte andra, arbetsmiljöinspektionerna runt om i landet vittna om. Anställda blir syndabockar på många håll och åker ut. Det förekommer mobbning och olika former av mer eller mindre öppet trakasserande.

Problemlösningsförmågan verkar vara icke-existerande.

Inte faller jag heller i trance inför de församlingar som växer i en sekteristisk jord och bygger på ett" Dom och Vi"tänkande, där bara de exklusiva finns i den kyrka som de utvalda har rätt till.

Allt detta tycker jag är fel, liksom jag anser att de högljudda bakåtsträvarna borde hålla tyst och inte såra och kränka en massa människor runt sig.

Utvecklingen för alla människors lika värde och rätt måste få gå framåt.

Så förstår jag inte alls vad den här ganska högljudda gruppen som anser sig ha patent på Gud ser som det stora raset för kyrkan. Jag förstår inte vad som är så fruktansvärt hemskt med utvecklingen. Är det så att flera av dem själva sitter i landsortskyrkor där folket sviker mer och mer?

Det jag själv ser är annorlunda. Jag ser växande intresse och nya målgrupper, ett seriöst arbete i storstadsområdena med ett utåtriktat och socialt engagerat arbete. Jag ser välfyllda kyrkor, när jag är i dessa områden. Jag förstår inte alls vad som håller på att rasa, annat än att de icke-intresserade kanske slutar att betala kyrkoskatten.

Kanske är det rent av fördomarna och förtrycket? Är det detta som är så förfärligt. Det är kanske som i länder där svarta började få rättigheter och den vita befolkningen hade svårt att acceptera detta.

Men det är säkert bäst för dem som vill sitta i orubbat bo att undvika att läsa vissa bloggar. Ingenting ska ju få spräcka glaskupan eller såpbubblan eller vad man nu ska kalla tillståndet. Hoppas att astmamedicinerna hänger med, de kan kanske lätta på trycket och ge syre!