Metrobloggen

Visst är det något tragiskt i folk som inte har fattat att något har hänt i vårt samhälle sedan slutet av 1800- talet och början av 1900-talet.

Då stod det fattiga folket med mössan i hand och bugade och bockade för prästen, klockaren och skolläraren.

Nu bugas det på väldigt få ställen i vårt land. Inte ens för prästen. Det vet man inte när man bor på ställen där det bugas. Då är man fullständigt omedveten om att man på de flesta andra håll i landet i stället har en töntstämpel på sig.

Tyvärr, för VETTIGA präster gillar jag också, fast inte de som spelar i överläge i någon gammal mossig tro på sin överlägsenhet.

när jag ser hur mobben far fram efter biskopen i Växjö stift. Men vad är det med folket i det stiftet? Jag tror att fan själv har sin boning i de trakterna.

Och jag minns hur det var när man starkt försökte med mig. Men man lyckades inte riktigt, för man fick inte riktig draghjälp av pressen. Dessutom fanns det folk som i det tysta stöttade mig, men de vågar ju inte träda fram i sådana  lägen. Så är det ofta.Däremot ringde en del till mig och uttalade sitt stöd, och detta hjälpte ju mig personligen, men knappast i saken i stort.

Vi får hoppas att de som stödjer biskopen med kraft träder fram nu. För de finns så klart, och de är kanske rent av i majoritet fast de inte hörs just nu.

Det man kom längst med när det gällde mig i pressen var en stor artikel där  styrelsen, representerad av dåvarande och relativt nyblivna ordföranden (ett år), en ingenjör, satt med  min kyrkoherde och kontraktsprosten.Och så talade de om att de hade facken med sig och att problemen hade varat länge. Visst hade problemen i det bygget varat länge, långt, långt före min tid, och långt, långt efter min tid.

Biskopen, före detta ordförande, under den längsta delen av min tid, som var med i AU, höll sig i det läget i bakgrunden.

Men, det hedrade ordföranden att han faktiskt sade att jag var kunnig!

Några år tidigare, när upplopsbanan startade så att säga, fick jag i efterhand veta  att kontraktsprosten och ett gäng varit uppe hos biskopen och klagat på mig. Styrelsen hade ingen aning om detta.

Den gången fick varken biskopen eller jag klart för oss vad det hela gällde. Det mötet ägde rum en dag då jag inte var på skolan för jag var på läkarbesök med min sjuka mor, som dog efter en tid, i Malmö. Då var man iväg.

Kontraktsprosten försökte mörka sitt deltagande i det mötet, men en lojal anställd berättade om det. Sedan bortförklarade han det med att han hade råkat vara på platsen och att man hade bett honom vara introduktör hos biskopen. Ja, prata om skitprat och konstiga roller!

Men för att återgå till den där artikeln så fick jag senare höra att folk tyckte att gubbsen hade gjort bort sig rejält, och det kan man väl tycka. Det är ju inte särskilt snyggt att en hög karlar sitter och markerar positioner mot en ensam kvinna, som de dessutom i hennes egenskap av chef borde ha stöttat långt tidigare. Men se några hade annat i kikaren.- vilket jag tidigt sade- de ville ha skolprästen till rektor.

Han sökte också tjänsten efter mig, men fick den inte.Snopet! Ett tydligt bevis på att jag hade inbillat mig detta, eller hur?

Men, kyrkan är som kyrkan är, usel när det gäller arbetsmiljöfrågor. Berättade man om sina insikter i mobbningsproblematiken som rådde i bygget, trodde styrelsen inte på det. De var ju totalt okunniga i frågorna.

Och inte begrep de sig på hur man behandlar kvinnor heller. Jag tänkte många gånger att det nog var tur för dem att de levde i gamla äktenskap för på den fria marknaden hade de stått sig slätt. Där märks nämligen kvinnosynen direkt! Och även i förhållandet till en kvinnlig chef märker man hur de är i sitt förhållande till kvinnor i allmänhet.

Vill du se vad som händer när drevet går? När en massa människor börjar ropa att någon är dålig och ska bort?

Då ska du gå in på

www.smp.se och läsa kommentarerna på artikeln "Jag vågade inte möta honom ensam" som handlar om ett hysteriskt uppträdande hos en anställd på Östrabo och biskopens reaktioner.

Så är det, och så blir det, detta är ett lysande exempel!

Hur många av de här gaphalsarna tror du har den minsta aning om de faktiska förhållandena?

Detta är världens ondska i ett nötskal, den psykologiska ondskan som förtär och förstör människor.

Sedan finns det tydligen någon eller möjligtvis några som besväras oerhört av min närvaro på Dag Sandahls blogg.

Här bedriver man en annan taktik. Man jämför mig med andra debattörer, som är bra, medan jag då har diverse fel. Och så sågar man min blogg som man påstår inte är en blogg och som få kommenterar. Men man läser den alldeles uppenbart!?

Så, mina vänner, går det till när folk försöker misskreditera och psyka varandra! Nej, jag är faktiskt inte mottaglig. I alla fall inte av det folket! Den sorten har gjort mig tillräckligt illa i mitt liv, den bägaren kan inte bli fullare! Och den tar inte heller emot mera vatten.

Drevet, när mobben riktigt har kommit igång, har  alltid sin ursprungskälla i ett utbrett förtal och i en ryktesspridning.

Detta är något som det är mycket svårt att värja sig emot. Nu går förtalet om biskopen i Växjö stift i tidningar, på tidningsartiklarnas kommentarer och på bloggar.

Men kan folk inte tänka själva? Är det bara till att servera något och så säger folk

- O, så hemskt! O, så hemsk han är!

Jag har också varit förtalad, när man ville ha bort mig i Småland. Jag minns från ett styrelsemöte hur en präst i styrelsen sade att folk på stan visste vilka konflikter som fanns på skolan.

Det räcker faktiskt med att det finns några neurotiska människor på en arbetsplats för att den ska tippa. Vad jag upplevde var att det fanns några, och så kom någon till och då tippade det totalt. Hela miljön blev sjuk, sjuk var den innan och nu blev den totalsjuk.

Man kunde se ett tydligt mönster hur problemen accelererade när någon mådde dåligt. Då söker man syndabockar.

Jag brukade helt fräckt i slutet av min tid i Småland fråga den som kom in och klagade på en arbetskamrat om det nu var den här arbetskamraten som stod i tur för förtalet. Därmed avvärjdes faran för några.

Men när drevet börjar gå mot en själv, om man är chef, då är det ganska så kört. Förtalet har ju redan varit i gång och sitter liksom fast.

En gång fick jag in en man (ja en man!) som skulle ha ett utvecklingssamtal, och han skakade i hela kroppen för han hade hört hemska historier från någon kärring på skolan om hur hemsk jag var. Han var oerhört lättad när samtalet var över och det hade varit bra, och då berättade han också detta.

Man lever under en sådan tid som i en Kafkaroman, i en labyrint som man inte hittar rätt i. Men man ska sätta ner foten stenhårt. Det gjorde inte jag, för det begrep jag inte då.

Det finns också en risk att förtalet förföljer en, som man kunde se på en av kommentarerna idag, när någon påpekade att det ju hade funnits problem på den förra arbetsplatsen med biskopen också. Så blir det självuppfyllande profetior.

Vissa människor är jättebra på att manipulativt förstöra andra människors rykten. De slingrar sig runt som ormar och väser ut sitt gift. Dem ska man se upp med.

Jag lärde mig total nolltolerans mot förtal. Märker jag sådant sätter jag ner foten bums eller också lämnar jag bygget, föreningen eller styrelsen eller vad det kan vara.

Har man en gång nästan kvävts av unken luft, är man inte villig att utsätta sig för liknande andningssvårigheter igen.

Du undrar också vad som händer med kommentarer som inte syns på våra bloggar. Jag har skrivit till Metrobloggen ett par gånger om detta. Av någon anledning syns bara kommentarer på de senaste inläggen, men de andra lär finnas kvar, men jag har inte kollat helt.

Din kommentar till mig, som alltså är på ett gammalt inlägg, kommer nog inte att synas. Visst folk kan bli irriterade om deras kommentarer inte syns!

Nu går drevet både i tidningar och på bloggar mot biskop Sven Thidevall. Måtte stiftsstyrelsen ha förstånd på vad som försiggår!

Efter att ha läst i Smålandsposten om den kvinnliga medarbetarens version om vad som hände mellan henne och biskop Sven Thidevall måste man ju undra vad det är för folk som är anställda på stiftskansliet.

Eller tycker någon att det är normalt att en anställd fnattar ut och in med soporna för att hon blir så rädd när hon möter sin biskop att hon går tillbaka till sitt tjänsterum? Och är det helt normalt att låsa in sig på toaletten av rädsla? Vem tror att biskopen är ett monster?

Det är nog någon annan än han som ska vara sjukskriven! Bygget verkar ju vara rena dårhuset! Stackars Sven Thidevall!

Det är allmänt känt att kreativa människor, som inte riktigt får utlopp för sin kreativitet, kan bli bråkiga, destruktiva och besvärliga. Det är svårt att vilja, men inte ha möjligheter.

Frånsett nu att Dag Sandahl har snöat inne på vissa teman så är han ju i allra högsta grad en begåvad och kreativ människa. Men att hånfullt säga, som en kommentator på en artikel i en dagstidning uttryckte det, att biskopen kunde byta med Sandahl och bli komminister på Öland i en lite föraktfull ton mot komministertjänsten är inte rätt, tycker jag.

En präst kan säkert göra stor nytta och vara till stor glädje var han än befinner sig. Man ska inte förakta vissa tjänster i vår Herres hage, för hur är det med det där att allt man gör en av de minsta...

Man kan nog göra större nytta i en församling på Öland än på en biskopstjänst. För det är i de sammanhang där man rör människor på djupet som man gör de stora insatserna, tror jag.

Vissa herrar blir jag urförbannad på för jag tycker att deras åsikter kan skada andra människor. Men ibland tycker jag att jag, trots detta, ser dem. Men risken är naturligtvis stor, för oss högljudda, att vi egentligen inte blir riktigt sedda. Det får man nog vara beredd på.

Ni vet hur det är med sorterande. När jag tog fram innehållet i en gammal låda idag hittade jag ett drygt tio år gammalt skrivhäfte, och några ord där som liksom bet sig fast i själen. Jag vill gärna återge dem här, även om det är knepigt att skriva dikt på den här bloggen.

Avlagd telefonlur

en stängd dörr

om dig och mig i förtätning

därutanför är världen

den förbjudna

härinne bara du och jag

i det tillåtna

som är - Ingenting

ett ingenting som ändå rymmer allt!

Inte mera kreativitetsdödande läsning av bloggar där elakheten spys ut hela tiden, det har jag lovat mig själv ikväll. Jag blir själv elak av att ta del av sådana debatter. Och förlamad på något sätt.

Nu är det definitivt slut för mig också med deltagandet där. 

I morgon måste jag göra arbeten till universitetet och till en av guidekurserna, så då blir det till att tänka på annat. Och vem vet, solen skiner kanske!

Jag vill bara se och höra SNÄLLA människor så att kraften kan flöda!

Vad kallar man sådana präster, som jag i likhet med andra kommentatorer på D.S:s blogg, tycker verkar gå i fans koppel?

Nog kan man bara kalla dem för en sak; prästjävlar! Jag menade precis det ordet säger!

Ni ska nog sätta syndastämplarna på er själva och vara lite mer självkritiska!

Jag blir helt förskräckt över de elaka kommentarer som dyker upp angående biskop Sven Thidevalls sjukskrivning efter det att en anställd kvinna knuffat till honom.

Hur elaka är folk? Finns det inga gränser?

Han skulle inte ha sjukskrivit sig, sägs det. Han tar inget ansvar för att han sjukskriver sig. Det är bättre att byta ut honom, tycker några. Dag Sandahl borde bli biskop i stället tycker ett par, fast de är nog mera högljudda än många!

Ingen som helst medkänsla märks. Ingen som verkar tycka att det är synd om biskopen som inte har orkat. Nej, kniven i honom, och vrid om ordentligt! Fy fan, säger jag bara! Vad är detta för folk och vad är det för KYRKLIGT folk?

Om jag skulle sammanfatta Svenska kyrkan idag skulle jag använda ett ord; förvirrande! Kyrkan är förvirrande för mig i det mesta.

För det första kärleksbudskapet, vad står det för i en organisation där man alltid bråkar?

För det andra allt snack om att man inte ska vara rädd, vad betyder det när prästerna själva skälver så att de måste klä ut sig till oigenkännlighet för att våga tala.

För det tredje hela organisationen med oredan i vem som tar ansvar för vad.

Det senare fick jag verkligen uppleva själv som rektor med en vice ordförande, det sista året ordförande, som sprang runt i bygget som om han vore rektor, och inte jag. Detta påpekade arbetsmiljöinspektionen, väl medvetna om hur oklara förtroendevalda många gånger är inom kyrkan om sina faktiska befogenheter.

Och ofta kommer chefstjänstemännen, biskopar, kyrkoherdar etcetera utifrån, medan de förtroendevalda kanske är väl kända eller rent av släkt med andra anställda. Så blir det en enda soppa. Det är nog inte lätt för Växjö stifts biskop, man kan ana att det fortfarande är soppigt där. Detta är inget nytt!

Jag begrep inte hur man kunde vara chef/ledare när man hela tiden hade andra ledare som agerade i kulisserna. Och var det inte de förtroendevalda som till och med alltså hade närmaste släkten anställd, så var det någon präst i styrelsen som hade en massa kompisar som satt på pastorsexpeditionen och försökte bedriva maktkamp mot mig.

Det är ju så det ofta ser ut i denna kyrka med ett kaos i organisationen. Hur kan man vara ledare där? Det är lätt för andra att gapa om att någon ska ta ansvar!

Jag har väl själv retat mig på biskopen i Växjö stift som aldrig svarar eller ens låter någon annan svara på ett mejl eller en förfrågan. Så gör inte artiga människor. Det kan dröja med ett svar, men man svarar. Svarar gör biskopen i Lunds stift och det gjorde också Caroline Krook m.fl. Alla behöver ju inte vara som det högsta hönset inom kyrkan, som ju var likadan när han var biskop.

Men man får kanske svar på sina frågor på annat sätt, det gäller bara att höra och läsa på rätt ställen! Man ska tolka vad som sägs OMKRING en, fick jag en gång höra.

Kyrkan fläckas av stor feghet, av stor oordning och av en gräslig intolerans och maktkamp. Detta är totalt förvirrande i en institution där kärleksbudskapet ska stå i fokus.

Vi som på något sätt verkar inom Svenska kyrkan får göra det så gott vi kan och försöka hålla huvudet över vattenytan.

Så var det dags för en ny konstig dröm. Jag var på en fest och alla hade rånarluvor på sig. När folk skulle presentera sig för varandra sade de ungefär

- Ja, idag kan du kalla mig Peter, eller

- Idag kan du kalla mig Cecilia, eller

- Idag kan du kalla mig Kalle

och i den stilen och ingen visste vem någon var.

Så satte vi oss till bords, och då började någon samtalet med att säga

- Visst är vår yttrandefrihet det bästa vi har!

- Ja, sade jag, men vem är det som säger vad? Jag menar saker måste ju sättas in i sitt sammanhang.

Tänk om våra politiker satt med rånarluvor, och vi inte hade en aning om vem som sade vad!

Tänk om Carl Bildt skulle underteckna sina debattinlägg med "En som aldrig varit i riksdagen" eller "En som inte vet hur riksdagen arbetar" eller något sådant! Tycker du att han hade varit trovärdig då?

- Ja, men för oss är det annorlunda sade en av de rånarluvsklädda. Vi är en utsatt grupp, en grupp i ett martyrskap, den grupp som är jordens  SALT!

Då gick jag gapskrattande från bordet. Jag tänkte att detta är ju som små flickor som leker att de är prinsessor! Tänk att leva i sådana drömmar!

Så vaknade jag.  De sitter säkert där än med sina rånarluvor.

Visst har jag konstiga drömmar...

existenz.se

För att nu lite sätta bibeltrognas lära på sin spets så ska jag fortsätta med några bibelcitat

Först har vi Matteus 6: 25-26

...bekymra er inte för mat och dryck att leva av eller för kläder att sätta på kroppen...Se på himlens fåglar...er himmelske fader föder dem. Är inte ni värda mycket mer än de?

Jaha, då ska vi strunta i att bekymra oss om vi har något att leva av då, för det står ju i Bibeln, eller hur+ Och att fåglar fryser och svälter ihjäl i kylan ska vi också nonchalera för det står ju i Bibeln att vår himmelske fader föder dem.

I Lukas 17:20-21 står

...Guds rike kommer inte på ett sådant sätt att man kan se det med sina ögon. Ingen kan säga :Här är det eller :Där är det. Nej Guds rike är inom er.

och så har vi 1Pet.5:5-7

....klä er i ödmjukhet mot varandra, ty Gud står emot de högmodiga, men de ödmjuka visar han nåd...kasta alla era bekymmer på honom, ty han sörjer för er.

Jaa, vad ska man säga? Är det så att man inte läser hela Bibeln på prästutbildningarna, eller somliga har kanske bara slarvat med sina läxor?

Jag vill härmed helt kort påminna de skriftlärde om 1 Kor 13

och 1Tim.3: 1-13

Kammarkollegiet har beslutat att ge Svenska kyrkan fortsatt vigselrätt efter den 1 maj. Det borde de inte ha gjort, enligt min uppfattning.

En institution med så starka diskrimineringstendenser från vissa högljudda, högkyrkliga präster, bör inte ha den rättigheten. Låt dem  få fortsätta att oja sig över beslutet för  50 år sedan  om kvinnliga präster. De behöver inte ha fler diskrimineringsobjekt.

Svenska kyrkans vigslar har varit oseriösa länge. Till informationen om den fortsatta vigselrätten i Kyrkans tidning kan man se en bild med ett par och två små barn. Man får förmoda att det är de egna. Förproducerade, så att säga. Och bruden hade givetvis vit klänning, fast i detta fallet var hon visst hyfsat påklädd och inte halvnaken. Och sedan vet man aldrig för vilken gång i ordningen som prästen viger dem. Så är det.

Mera seriöst än så är det faktiskt inte. Man vet inte ens hur många gånger den vigande prästen själv har varit gift.

Nu är det inte bara Studentkårens inbetalningskort utan även ekonomin som påminner om mitt forna studentliv. Idag kom elräkningen! Tusen kronor mer än jag hade räknat med, och då tyckte jag att jag hade räknat högt.

Men, men, ännu kan jag stå på benen. Knäet känns bra, även om jag inte vågar gå ut i halkan och kylan. I övrigt tror jag att jag mår bra, fast man vet ju inte. Ett dygns letande efter en anteckningsbok med anteckningar från universitetsföreläsning och guidekurser gav resultat.

Den låg under tv-soffan. Det finns Någon här i huset som kryper under soffan och som kan  tänkas ha knuffat till den. För det är inte jag.

Man blir ju, som jag tidigare har sagt, lite fiffig när man har ont om pengar. och ofta tänker jag att så skulle jag nog ha varit under mina 38 års förvärvsarbete, så hade jag inte behövt att bekymra mig för elräkningarna.

Biskopen i Växjö har i ilska från en medarbetare blivit knuffad på sitt tjänsterum. Ja, ja, det verkar en aning intimt, tycker jag, jag menar de ende som jag har knuffat i mitt liv har varit folk som jag har haft relationer med. Och att göra det så där på en arbetsplats, det är ju en häftig idé som man kanske borde ha kommit på. Utan relationer. Eller med.

Fåglarna kvittrar utanför mitt sovrumsfönster! Solen sken och gnistrade på snön igår. Vi går mot våren!

Jag vill här på min blogg tacka för den uppmärksamhet jag har fått på Dag Sandahls blogg. Men jag lovar att varken jag eller mina åsikter är SÅ intressanta. Och jag ids inte diskutera med er anonyma debattörer längre. Det är som att spotta i havet.

Någon hade blandat ihop vad han hade sagt och en av de två sammanblandade signaturerna hänvisade som bevis på att det var två personer till IP-adresserna. Vaddå IP-adresser? Finns det bara en dator? Man kan väl ha en hemma och en på jobbet, eller som jag själv har, två hemma! Och sådant sker ju inte om folk vågar stå för det de säger med sitt riktiga namn!

För mig är den del av Svenska kyrkan som de flesta av er debattörer på Dags blogg tillhör helt enkelt inte trovärdig. Både mina yrkesmässiga och mina personliga erfarenheter säger detta. Tyvärr.

Demokrati kräver följsamhet, nämligen att man också ställer upp på de beslut man har fattat enligt demokratins regler, annars är demokratin meningslös.

Det är lustigt att notera att folk som gapar och skriker om värdet av demokratin samtidigt inte kan acceptera de beslut som har fattats av Svenska kyrkans högsta beslutande organ. Nej, då är det fel på Kyrkomötet!

Ibland skriker samma människor också om värdet av yttrandefrihet och allt gör de under signaturer, anonymt!

Igår läste jag i ett församlingsblad att man följde den kristendom som man hade haft under 2000 år. Idag läser jag att gospelkören ifrån denna församling ska delta i en kommersiell tävling på tv!

Kyrkoherden menade också att gudstjänster (mässor i detta fall, alltid mässor) inte i första hand var konserter och andra evenemang. Samtidigt talar han villigt om hur många som bevistar varje konsert och att folk får vända i dörren. Ja, kyrkan är ju förstås inte så stor. Här räknas det alltid stolt huvuden på besökanden.

Jag anser också att musiken är betydelsefull. Det finns musik som öppnar ens inre och mera kommersiell musik som mest är skval för öronen. Det är väl den senare musiken man har haft i 2000 år, eller?

Detta exempel tar jag fram som ett lysande exempel på de dubbla budskap man ibland kan få inom kyrkan.

Onekligen är det något helt schizofrent över det hela. För hur kan en församling som, i alla fall på mig, ter sig totalt genomkommersialiserad och som på något sett verkar bygga sin verksamhet på medelklassens tårtgudstjänster, tala om en 2000- årig tradition? Kristendom är inte verksamhet, den är ett budskap, ett budskap om människors värde och ett förhållningssätt till medmänniskan, inte en lära om vissas överlägsenhet!

Nu tror de där "fossilerna" eller ska vi kalla dem Sv.ky:s talibaner,(obs! min åsikt!) att de är heliga också! Läste det här på nätet idag. Inte nog med att de ter sig högfärdiga, förnedrande, diskriminerande, elaka, nu har en del mage att påstå att de skulle vara heliga och att tron är överlämnad till "de heliga", det vill säga till dem och deras anhang.

Dit hör garanterat inte jag. Gör du? Någon undrade idag om jag passade i kyrkan.(!)

Men jag tror att det är synd om dem, faktiskt. Det är nog något som saknas i livet. Och en tröst för Svenska kyrkan är ju att de snart är i pension och då kan vi kanske få frisk luft. Och de som har lyckats hänga med något sånär i karriärklättringen, trots sina åsikter, är ju bara att gratulera. Och tänk så utvalda människor i deras församlingar måste känna sig! Tron är ju överlämnad till "de heliga" säger deras präst, det måste ju inkludera dem som vill lyssna på en sådan som väl tror sig vara den heligaste av dem alla! Tala om att vara outstanding- nästan som församlingen i Knutby!

Den stora frågan är nog faktiskt hur mycket Paulus hade Gud i ryggen- och om han fortfarande kan anses ha det. Vi får väl i alla fall hoppas på en viss flexibilitet och utveckling hos Gud!

Ingenting är för en gång givet! Kan inte vara det, för det är ju faktiskt så att Panta rei- allt flyter!!! Har den insikten plöstligt gått förlorad nu? Visst är det förvirrande med människor som hela tiden växlar som kameleonter.

Det är skrattretande att se hur anonyma kommentatorer på bloggar hyllar demokrati och yttrandefrihet! Man kan väl inte tro på yttrandefriheten om man inte ens vågar sätta ut sitt eget namn på det man skriver!

Och är man dessutom så vimsig så man inte minns under vilken signatur man skrev vad, utan hänvisar till något som man tydligen har skrivit under en annan signatur då blir det ännu värre!

Sådant folk ska inte ta ordet respekt i sin mun!

Dessutom har de överhuvudtaget inte begripit vad min debattartikel handlade om, men det är inte att begära.

Jag passar nog alldeles utmärkt i min del av Svenska kyrkan. Den är dessutom varm och välkomnande, och där säger man inte till folk att de inte passar där!

Jag råkade se det inlägg, som jag svarar på här, på den blogg jag har kritiserat. Vi är nog alltfler som avstår från debatter där.

Jag anade det när jag vaknade till vid halv sextiden i morse. Som till en magnet drogs jag till köksfönstret och såg att plogbilen hade kört upp en omöjlig driva vid biluppställningsplatsen.

Jaha, och jag som just hade läst på en blogg att människor i min ålder inte fick lyfta snön och kasta bort den, för då var det risk för hjärtstillestånd.

Visst var pulsen konstig! Tog pulsen, en gång, två gånger, tre gånger. Den var mycket lägre än vanligt. Tänkte inte då på att jag faktiskt inte hade tagit pulsen sedan jag minskat ett antal kilon och motionerat en hel del och att den i rimlighetens namn borde vara lägre.

Gick ut och lade värmekudden, som en vänlig dotter en gång gav mig i present, i mikron. Lade värmedynan på ryggen och kallade på katten som hade ägnat den första delen av natten till att envist ligga PÅ mina ben, så att jag hade svårt att röra mig.

Jag undrar om det stämmer att katten verkligen avsiktligt dröjer när jag kallar, som om han sedan kom av en slump och inte alls på befallning av mig. Känner igen det där beteendet någonstans ifrån.

Somnade om och vaknade sådär bortåt halv tio, en mera rimlig tid för en person som har slutat jobba, tycker jag. Åt frukost och klädde på mig snöskottskläder. Trappan syntes inte, och bilen var täckt av ca två decimeter snö. Grannen körde en traktor fram och tillbaka på gatan och drog upp en ännu värre driva, men tog sedan med traktorn bort en del av den och hjälpte till vid skottningen.

Så fick jag ut bilen idag också! Fåglarna kvittrar och det är ljust till bortåt klockan fem här.

Nu ska jag lyssna på de där franska kärlekssångerna igen, och sedan ska jag titta på tyska tv-program för att så småningom övergå till tyskstudierna. Visst är det underbart att äga sin tid och sin frihet efter många, långa års slit på jobb!

Ikväll struntade jag i vädervarningarna och gav mig iväg till en utbildning inom turismen. Det snöade lite, men inte så farligt, när jag körde in till Karlskrona drygt fyra mil hemifrån.

Det var totalt snökaos när jag körde tillbaka hem. Och det var inte många andra bilar på vägen. Hemma i byn var det värst, här får man ikväll köra i höga snödrivor. Men plogbilarna var på gång på E22:an så någon kommer väl hit vad det lider, och så får man skotta bort den driva den bilen ger. Nu har jag i alla fall ställt bilen nära gatan på biluppställningsplatsen.

När jag körde idag tänkte jag på den hårda vintern 1978 när jag bodde i Skåne. Över nyårshelgen blev vi helt insnöade, det var en så stor driva framför ytterdörren så vi kom inte ut, utan min dåvarande make fick gå upp på taket och ta drivan därifrån på något sätt, exakt hur minns jag inte nu.

Men den vintern fick man trotsa vädret flera gånger när man måste köra iväg. Jag minns att jag hade en päls, filtar, vatten och chips i bilen, om den skulle fastna någonstans så skulle jag i alla fall inte frysa eller hungra och törsta.

En kväll var jag på sammanträde inne i kommunhuvudorten i sociala centralnämnden där jag satt. (för s på den tiden) Socialchefen meddelade oss att det nog kunde vara svårt att ta sig hem för oss som hade en bit att köra, men att det gick att övernatta på äldreboendet. Vad jag vet gjorde ingen det. Själv höll jag på att bli fast när det var stopp vid en infart till en större väg och drivorna bara växte runt mig.

Den gången var det, trots allt, värre än här i Blekinge ikväll, för de skånska fälten är inte nådiga i snöstormar.