Metrobloggen

Jefferson & Sally har precis flyttat. En dag tidigare i veckan när Jefferson satt och tittade ut genom fönstret kom Sally instormande in.
    - Jag har fixat ett nytt kontor åt oss, sa hon.
Jefferson vaknar ur sin dagdröm och försöker ta in det Sally nyss sa.
    - Varför det, frågar han.
    - Fråga inte så mycket utan börja packa ner våra grejer i lådorna vi har i pannrummet. Det kommer några och hämtar dem sedan. Kom, sätt dig i bilen så kör vi dit, jag berättar på vägen.

De satte sig i bilen och Sally förklarade att hon hade funderat noga på vilket kontor hon hade valt. Och hon sa att hon var så trött på det gammla och slog till direkt. Jefferson tyckte att hon kunde ha frågat honom, men vad som var gjort var gjort. Han förstod att det inte var så stor idé att disskutera om det. Dessutom var den nya lokalen mycket bättre. Det kännde han så fort han steg in i den.

jeffersonsally.blogsome.com

Det har hänt en gång tidigare och nu hände det igen. Min mejllåda tog emot ett nyhetsbrev angående lite kameranyheter och tips och återigen tänkte jag dela med mig av ett tips.

Kameror som säljs idag har ofta väldigt bra autoläge, men ibland är det bättre att ställa in slutartid (hur lång tid "ögat" ska vara öppet) och bländaröppning (hur stort "ögat" ska vara) med mera manuellt. Saken är ju också den att desto längre slutartiden är, desto större risk är det att bilden blir suddig (eftersom du skakar med handen/händerna). Tipset, eller kan mer ses som en tumregel, var att ha (som längst) ett steg kortare slutartid än antal millimeter det är mellan linsen och sensorn. Alltså om objektivet står på 50mm (zoomen) så ska du ha max 1/60 sekund. Ungefär så

Sedan finns det hjälpmedel att ta till. Ett stativ som håller kameran still, en blixt som ger mer ljus, bildstabilisator som kompenserar dina darrningar med mera. En bekant till mig sa en viss gräns som det är fysiskt omöjligt att hålla kameran still, oavsett hur stadig man är. Han sa det för några år sedan så jag kommer inte riktigt ihåg vad det var, men jag har för mig att det var 1/30 sekund.

Vi fotar så. Kärlek.

Lasse Lindh som fick mig att fastna för hans musik en sommar för två (?) år sedan med finurliga texter och skön musik. Jag bara älskade refrängen till "Svenska hjärtan" - "du får inte min morgon, du får inte min dag. Du får något så mycket bättre, du får hela jävla jag"... Det är kärlek snyggt packeterat i en liten låda, på något sätt.

Hans texter brukar vara sådär tjockt transparanta. Man som lyssnare vet inte riktigt vad som är äkta och vad som är fiktion för de smälter samman. Läste i DN att han ställer upp i Melodifestivlen 2008.
- Den här låten släpper jag inte. Det är en alldeles för personlig låt, säger Lasse Lindh.

Låten heter "Du behöver aldrig mer vara rädd" och det låter som Lasse, det. Titeln, alltså. Ska bli intressant att höra.

Vi säger så. Kärlek.

Saw IV har inte ens kommit ut i USA (kommer nästnästa fredag) och det planeras kanske redan två till i serien. Läste i en artikel att femman och sexan ska spelas in "back-to-back", vilket jag inte är helt säker på vad det betyder, men antar att de spelas in samtidigt. Observera att det i skrivande stund bara är ett obekräftat rykte.

Jag kan ändå inte sluta att fundera på om Saw-serien kommer att bli lite vad Elm street-filmerna var på 80-talet. En riktigt bra film och koncept som vattnas ur

med alldeles för många uppföljare. Detsamma gäller väl Halloween-serien (tror den nionde eller tionde nyligen har gjorts, men inte kommit till Sverige än).

Jag förstår varför de gärna satsar pengar på serien medan den fortfarande kan dra in pengar. Första filmen kostade 1,2 miljoner dollar (7,7 miljoner svenska kronor och har dragit in 103 miljoner dollar (664 miljoner svenska kronor). Tvåan kostade 1,2 miljoner dollar, men har dragit in 103 miljoner dollar. Trean kostade10 miljoner dollar och har tagit in 164 miljoner i samma valuta. En liten snabbräkning visar att det blir ungefär 350 miljoner dollar (2,2 miljarder svenska kronor) de hittills har dragit in på serien.

Snart får jag kanske skrika "Äntligen!" för mitt tysta inre. Om två dagar släpps Ubuntu 7.10 i "riktig" upplaga och det verkar som att det finns en del sköna uppdateringar (jag kör idag Ubuntu studio 7.04 parallelt med Windows xp). Den funktion jag längtar mest efter är NTFS-skrivbarheten. NTFS är alltså ett filsystem Windows använder sig av. Ett annat Windows använder är FAT32 (som, verkar det som, usb-minnen & minneskort uteslutande använder).

Jag fotograferar mycket och paritionen (hårddisken) de flesta av mina bilder ligger på använder sig av det förstnämnda. Ett system som hittills bara gått att läsa, men inte skriva på via Ubuntu. Vilket har inneburit att jag kan öppna bilderna, men inte spara dem när jag har använt linuxdistributionen. Det var inte längesedan jag "gick över till andra sidan" (Ubuntu) och har därför inte brytt mig om att göra så mycket åt det. Men nu kommer jag inte att behöva göra något om en uppdatering går smärtfritt.

Enligt deras hemsida ska dessutom den senaste Linux-kerneln (kärnan, om jag har förstått det rätt) få datorns processor att använda mindre kraft och avge mindre värme. Det betyder längre batteritid i bärbara datorer och förhoppningsvis tystare stationära datorer.

Mitt tips till er som läser detta är att kolla upp olika Linuxdistributioner. Det finns mycket mer än bara Windows som går att använda. Jag har provat på lite olika varianter ett antal gånger de senaste fem åren eller så, men det är först nu det börjar bli riktigt bra. Nackdelen än så länge är att det finns inga branchstandarer och det är lite svårt i början att komma igång. Men när du väl är alive n' kickin' så är det, enligt mig i alla fall, en bättre miljö att arbeta i än Windows. Dessutom tillhör de något som kallas öppen källkod, mer om det en annan gång.

Nybörjarvänliga varianter
- Mandriva (väldigt snyggt, enlig mig)
- Ubuntu
- Fedora (har inte provat)
- Suse (provade för några år sedan)

»«

Marianne klädde Elias och lade ner honom i barnvagnen. Hon tänkte på hur Erik brukar klä Elias med plagg som inte alls matchar varandra. Visst, han är fortfarande en liten bebis, men någon ordning fick det väl ändå ta och vara.
    – Nu ska vi ta och gå en liten promenad du och jag, sa hon till Elias med en sådan där gäll, men samtidigt gullig, röst.
Elias bara tittade på henne oförstående. Vadå promenad? Vad är det för något? var det som hans blick ville säga. Hon satte ner honom på golvet och tog fram kläder som hon tyckte passade bra ihop. Sedan satte hon sig själv på golvet och började klä på honom. Elias var nyfiken på sina fingrar. Vad var det för saker som sitter där? Så han stoppade in sin knutna näve så långt in i munnen som det gick. Marianne log när hon såg det. Hon lånade hans hand ett tag för att ta på honom en tunn ljusblå tröja. Vad gör du, mamma? frågade hans blick.
    – Så, varsågod, nu får du tillbaka din hand. Hihi.
Ett leende, lika stort som Atlanten, lyste i hans ansikte och viftade armarna upp och ner.

Regnet hade slutat för en stund sedan och nu lyste solen som den borde mitt i maj. Marianne kände hur solen svepte in henne i välbehag. Det var skönt ute. Vår. Med vagnens handtag i handen styrde hon stegen mot stan. Det som tidigare var en korsning höll nu på att byggas om till en rondell. Precis som alla andra korsningar i Eskilstuna skulle också den här byggas om. Sak samma egentligen, det var inget Marianne brydde sig om. Hon ville bara att det kunde ta och bli klart snart så att det blir lättare att gå här igen. Elias kan ju ta skada av allt som flyger i luften nu så här när de håller på och bygger om.
    När hon kommit en bit bort ifrån byggandet blev hon lättad. Hon tyckte bara att det var skönt att inte vara i närheten, speciellt när Elias är med, förstås. De höll på och göra en rondell vid Kloster kyrka också, nere vid stadsparken. Men inte idag, av någon anledning. Det tyckte Marianne bara var skönt. Hennes mobiltelefon ringde. Hum hum från Hummlegården. Hon svarade.
    – Hallå Emilia!
    Emilia är en av hennes väninnor. De träffades på Komvux för en massa år sedan. Det var på den tiden de jagade poäng och tentor ihop. En idag begagnad tid. Emilia och Marianne blev föräldrar ungefär samtidigt, så förutom en stark vänskap har de också jämnåriga barn.
    – Hej! Vad gör du, du svarade inte hemma.
    – Nej, jag tog en promenad med Elias ner till stan. Hur har du det då?
    – Jodå, det är bra med mig. Men varför sa du inte till mig så kunde jag hänga på? Jag kände för att gå ner på stan så, berättade Emilia.
    – Jag vet inte, tänkte inte på det. Blev bara så. Förlåt, hoppas du inte tar illa upp.
    – Nejdå, jag bara undrade.
    – Men gör så här då om du känner för det, att kom ner så går vi ner på stan en stund. Jag är vid Kloster nu, så om jag sätter mig i stadsparken så länge så kommer du ner och så… Ja…
    – Javisst, gärna. Det tar ju en liten stund. Men jag kommer. Okej?
    – Mmm. Det gör inget, det kan bara vara skönt att sätta sig i solen en stund, sa Marianne.
    – Men då säger vi så så länge. Okej? Ses snart.
    – Det gör vi.
Klick. Marianne lade ner sin Nokia 3310 och gick sakta fram. Hon satte sig ner vid en parkbänk med tillhörande bord efter att ha torkat av med pappersservetter. Det var inte så blött, men tillräckligt för att kunna vara obehagligt. Hon tog fram sitt A5-block som hon nästan alltid försöker att ha med sig. Men alla korsningar som höll på att förvandlas till rondeller i tankarna började hon skriva.

Någonstans sitter en elak bov.
Folk med pengar har ett behov
att bränna sig i den öppna spisen,
när de egentligen borde fylla frysen.
Är det bara jag eller har världen blivit stum?
Jag kanske sover, det kanske bara är en dröm.

För ingen säger något, det är så tyst.
Tystnaden känns som en förgiftad kyss
som du har gett mig, sövt mig, kvävt mig.
Så att kärleken ska vara större, sig?
Ja, jag vet inte. Säg till om jag har rätt.
Det känns faktiskt så på något sätt.

»«

Emilia lade på telefonen. Varför hade inte Marianne frågat henne om hon ville med? Hon visste ju att hon gick hemma och inte hade mycket att göra. Ett telefonsamtal var hon väl värd? Eller hur? För Emilia hade det tråkigt och hon trodde (men var inte säker) att Marianne visste det.

    Igår blev hon lite sentimental och letade i långtråkigheten fram en gammal kartong i källaren. Hon hade ändå ingenting att göra och fick bara för sig att ta upp den till lägenheten. Komprimerade minnen, så prydligt lagda i en kartong som lika gärna kunde gestalta anonymiteten själv. Skamligt, egentligen. När man inte vill ha saker kvar längre, men fortfarande är tveksam på att göra sig av med det, då hamnar det i en kartong och göms undan. Som om det vore hemligheter, damm under mattan, ungefär.
    Och visst hade hon hittat minnen i kartongen. Den där duken som hon hade sytt i syslöjden i femman, till exempel. Hennes föräldrars bröllopsfotografi, några diplom från simskolan och en massa fotografier bland andra gömda skatter. Det var några bilder på henne och Stefan, åh denne Stefan. Emilia och Stefan har en annorlunda historia bakom sig. Någon gång för länge sedan trodde hon att de skulle vara de för evigt och sedan försvann han bara. Det hela startade, tänkte hon någon gång i lågstadiet. De båda hade varit lite egna, de hade inte riktigt hittat sina platser i klassen. Eller i samhället, snarare, tänkte hon. Jag undrar om vi ens har gjort det än… De båda var de som i stort sett valdes sist på idrotten, de var de som satt ensamma i matsalen och det var de som det antagligen pratades mest om i skuggorna. De spenderade så mycket tid tillsammans som varandras sköldar att de tillslut blev kära i varandra. Kanske var det ömsesidig sympati, kanske var det att de kände igen sig i den andres ögon eller kanske var det något annat. Det hände och idag vet Emilia inte exakt varför. Det blev till och med så att de tog varandras oskulder. Hormonerna flög vilt omkring en kväll under stjärnorna när de började kyssas. En sak ledde till en annan och ja…
    Men så en dag, någon gång i nian, var han som bortblåst. Emilia såg inte honom eller hans föräldrar längre men hon träffade honom efter något år. Då såg han helt förstörd ut. Emilia frågade honom vad som hade hänt, varför han bara hade försvunnit sådär? Han hade bara sagt en sak och gått vidare. Förlåt. Det var allt, men hon såg i hans ögon att han menade det. De ögon hon en gång föll för var nära att ruttna bort. Varför hade hon ingen aning om men med tiden lärde hon sig att acceptera situationen. Bara ett halvår senare träffade hon Mats. Hennes nya själfrände. Det var ögonen då också. Det var Mats ögon hon föll för – och hans händer. Lika omsorgsfulla och mjuka som ögonen.
    Det var ganska mycket som den där gamla lådan rev upp. Det var igår hon tog upp och tittade i den, sedan lät hon den stå i hallen för att hon skulle ta ner den senare. Längst upp i lådan låg en bild som hon hade tagit. Den föreställde Stefan som kysste henne på kinden. Hon tog en sista titt på kortet innan hon gick ut i farstun och låste dörren.

Facebook som jag tidigare skrev om är uppbyggt på grupper som handlar om olika saker. Jag är bland annat med i en som heter "Böcker jag älskar att hata" som går ut på att lista och diskutera överreklamerade böcker. Hittade en kommentar där jag bara var tvungen att föra vidare. Den är skriven av Mariette Glodeck här (du måste vara medlem i comunityt för att se sidan).

"Bibeln. Den är sååå dramaturgiskt undermålig, förvirrad och osammanhängande och har dessutom fler karaktärer med underliga namn än en rysk släktkrönika att hålla reda på."

För dig som gillar att springa runt i virtuella världar och slakta folk kom en stor dag igår. Vad jag pratar om är Unreal Tournament 3. Jag tyckte väldigt mycket om den typen av spel för något år sedan och det gör jag fortfarande, men inte i lika hög grad. Igår släpptes demot till spelet - på 741 mb!

Människans hjärna är delad. Vi har en vänster och en höger hjärnhalva som utför olika saker. Den vänstra är den logiska eller matematiska halvan. Den högra är den kreativa eller filosofiska halvan.

Varje människa har tränat upp den ena mer än den andra. Det gäller för alla. Ingen har två lika aktiva hjärnhalvor. Och frågan är - vilken har du tränat upp mest? Vill du veta så finns det ett test med en animation. Det är en steriliserad kvinnofigur som roterar i 3D. Koncentrera dig starkt på bilden och se om du tycker att hon roterar medsols eller motsols. Det ska visst gå att få henne att vända genom att aktivera sin andra halva. Jag lyckades bara få henne att snurra med klockan. Kommentera gärna hur det gick för dig.

Här är sidan med testet

På tisdag blir det Stockhom för min del. Då ska jag träffa Dan Buthler som är en av författarna till boken Mord.net, som jag tidigare har skrivit om. Jag tänkte att han ska få ge sin syn i debatten och få berätta lite om författarskapet och sin bok. Jag tar med mig videokamera så håll utskik efter Jefferson & Sallys första författarintervju.

Vi säger så. Kärlek.

Alla personer i "Kärleken är den åttonde dödssynden" är fiktiva, men många av dem bor i Årby - stadsdelen där jag själv växte upp. På mitt flickr-konto har jag ett album som jag kallar "This was my future". De två första bilderna är huset Emilia bor i och de två följande bilderna är tunneln de passerar genom för att komma dit. Den sjätte bilden är en del av lågstadiet (andra sidan kullen, som Stefan går över vid sitt första kraftiga möte med Jocke).

»«

Det var en onsdag om jag inte minns fel. I slutet av maj och vi gick i sexan. Den dagen hade inte varit så annorlunda mot andra dagar dittills. Det sägs att ingen dag är den andra lik och jag är beredd att hålla med, men hade någon frågat mig  då hade jag antagligen tvekat en lång stund. För även om Jocke inte var lika fientlig efter… det där, så var vi fortfarande lika obetydliga – jag och Emilia. Förutom i vår lilla värld som vi hade skapat oss. Där var vi kungar och drottningar och ingen kunde rubba våra positioner verkade det som. Samtidigt var det ingen som kände till vår egna lilla värld, det var bara vår egen och vi ville inte att någon skulle förstöra den. Då var det bäst att ha den för sig själv, som… som ett smycke för värdefullt för att ha på sig. I andras ögon förblev vi obetydliga och värdelösa, men vi visste… vi visste att det var precis tvärtom.

Solen lyste starkt i våra ögon när vi kom ut ur skolan. Det tog några sekunder för ögonen att vänja sig. Vi var på väg hem till Emilia som bodde i Årby. Det är en förort formad av betonghus. En del av miljonprogrammet som genomfördes på sextiotalet, massproducerade lägenheter som säkert bara har en funktion – att se till att ge folk någonstans att bo.
    – Du glömde väl inte matteboken nu? frågade hon
Saken är den att vi var duktiga på att komplettera varandra. Hon var duktig i matte och jag var duktig i svenska. Åtminstone var hon duktigare på matte än mig och jag i svenska än henne. Tanken för eftermiddagen var att hon skulle hjälpa mig.
    – Nejdå, jag har den i ryggsäcken, sa jag.
    – Vad bra. Du vill väl inte göra om provet som förra månaden?
    – Nej, det vill jag verkligen inte, sade jag med ett litet artigt flin.
Att gå under bron var alltid samma sak. Klotter överallt på väggarna och krossat glas på marken lite här och där. Väl framme i ett av de högsta husen tog hissen oss upp till nionde våningen.
    – Mamma är nog hemma, hon kanske är lite… förkyld, sa hon.
Jag förstod vad hon menade. Vad hon egentligen sa var snarare mamma ligger antagligen i soffan och är borta, supit igen. Jag visste vad hon menade och hon visste att jag visste, det gjorde det hela så mycket enklare men det var ändå lättare för henne att linda in det. Det var väl ett sätt att förneka det, antar jag.
    – Mmmm… sa jag och tittade ner i hissgolvet.
Det sägs att ingen dag är en annan lik, tänkte jag.

Emilia öppnade dörren sakta som för att försäkra sig om något. Visst var hennes mamma… förkyld. Hon låg på soffan i bomullsbyxor och t-shirt och märkte säkert inte ens att vi kom in.
    Vi gick in i Emilias rum och hon stängde dörren fortare än vad hon hade öppnat den förra. Jag satte mig på hennes säng och bakom mig satt en stor affisch på ett fyrhus på en klippa och en jättelik våg som ville riva ner det, men misslyckades nog. Jag tittade på hur hennes ögonbryn drogs ihop.
    – Alltså, ska vi gå hem till mig istället? frågade jag. Alltså… jag är gärna kvar här… men, ja, du vet… om du vill…
    – Nejdå, sa hon samtidigt som hon satte sig mittemot mig i sängen. Vi kommer att märka henne lika lite som hon märker oss.
    – Okej.
Matteböckerna åkte fram och det var rena tortyren. Fast det blev intressant och nästan roligt när man förstod principen. Att lära sig varje trappsteg i matten, ett i taget, var som att lära sig gå igen. Varje gång jag lyckades var det som att jag ville springa i hela mitt liv och varje gång jag kom till nästa trappsteg föll jag handlöst igen. Men det var tack vare Emilia som jag ens försökte. Om det inte hade varit för henne hade boken antagligen bara legat kvar i väskan.
    – Var det till på fredag som bokrecensionen skulle vara klar? frågade hon.
    – Ja, hur går det med den?
    – Alltså, jag vet inte… Kommer inte igång, har läst boken, men vet inte vad jag ska skriva.
    – Men hämta boken och ett kollegieblock så börjar vi med det istället. Vi har kommit långt med matten nu.
    – Okej då, sa hon och hämtade boken och ett block.
När hon satte sig i sängen igen gav hon mig en puss på munnen. Det kom bara så plötsligt och jag visste först inte hur jag skulle reagera.
    – Nej… sa hon. Jag skulle pussa dig på kinden, men du råkade vända på huvudet och det blev på munnen.
    – Men det gör inget, sa jag. Det var skönt. Kan du inte göra det igen?
    – På munnen?
    – Ja, om du vill…
Hon var först tveksam men lutade sig sedan sakta mot mig med putande mun och stängda ögon. Jag gjorde samma sak.
    Det var inte mer än en oskyldig kyss (ja, eller två då), men det räckte. Det var droppen som fick bägaren att rinna över, så att säga. Det var när jag kom hem senare den onsdagen som jag insåg att jag var kär i henne. Och jag hoppades på att det var besvarat, jag visste nästan att det var det. Jag skrev en dikt om henne också. De som inte känner mig eller henne, de som inte vet hur vi hade det skulle säkert inte ha en aning om vad den betydde. De skulle tro att det bara var en helt vanligt dikt. Men det var det inte, det var ett självmordsbrev. Det var då jag mördade barnet i mig och började min vandring mot vuxenlivet.

Emilia

Om jag fick en liten chans
som jag inte visste fanns
kanske jag skulle ta tag i den.

Du skulle aldrig bära läppglans
inte ens under skolans discodans
för du vill känna dig helt ren.

Emilia kom till mig nu
inget du säger eller gör blir tabu
gör allt för att ha dig här & nu...

Men det var ingen som fick se den för jag gömde den. Jag vågade inte visa den för någon. Inte ens Emilia. Tanken med självmordsbrev är ju att de ska bli lästa, men på något sätt tyckte jag att det räckte att jag hade läst den. Någon kunde skratta åt det.

Vet du vad Facebook är? Jag antar att du i alla fall har hört talats om det. Annars har du varit duktig på att undvika det. Som jag förstår det startades det hela för ungefär tre år sedan - 2004, alltså. Då var det ett community för studenter vid amerikanska högskolor och universitet. Varken mer eller mindre. Efter något år blev det så populärt att grundarna släppte det för allmänheten, så att avarage Joe kunde delta i cocktailpartyt. Sedan spred det sig, land för land. Och det sägs att maj 2007 var månaden Sverige upptäckte det. Så sommaren och början av hösten nu har Sven Svensson gjort samma sak som avarage Joe gjorde för något år sedan.

På bara någon månad hade drygt 116 000 anslutit sig till nätverket Sweden. Idag är samma siffra 475 102! Det betyder att ungefär en halv miljon svenskar har anslutit sig sedan i maj och fler blir det. Otroligt med tanke på att svenskarna brukar vara lite skygga för nya saker. Och då pratade jag med en bekant nyligen som brukar (brukade i alla fall) prova nya saker på webben. Denne bekanta hade inte ett konto där och var inte helt säker på vad det var. Varför skriver jag det? Jo, det betyder att det troligen fortfarande finns ungefär lika många svenskar till som har möjligheten att ansluta sig. Bara ren gissning, men ändå.

Men, här kommer det. Facebook lider av två saker. Dels att det är lite svårt att komma igång. Jag brukar ha lätt för att komma igång med saker, men det tog mig ett tag att klura ut gränssnittet. Dels så är det galet vanebildande! För när jag väl insåg att det var grupper och inte nätverk det hela handlade om på användarnivå så fanns det inget stopp. Ungefär.

För det går att träffa folk man känner i verkliga livet, knyta kontakter, hitta gamla vänner du inte sett på länge och utföra olika spel och dylikt. Alla intresseområden finns och skulle just inte ditt finnas är det bara att skapa det. Det gör att det blir oerhört vanebildande, för allt finns. När du köper ett paket cigaretter står det en varningsskylt att det är beroendeframkallande. Det borde det stå på Facebook också.

Nu tänkte jag att vi skulle gå in på något av det svåraste ämnet av författarskapet. Tycker jag, i alla fall. Kritik. Du har gjort något; ritat en bild, skrivit en dikt, skrivit en bok, fotograferat massor av löv i stadsparken... Hur ska du veta att det är bra gjort? Vem vet det? Oftast inte du själv och speciellt inte precis efter att du har gjort det du har gjort.

Jag studerade grafisk formgivning, text och informativ skiss på högskolenivå och pratade privat med en lärare (efter att jag hade hoppat av utbildningen). Till saken hör att på vissa (de flesta) av kurserna där får studenterna en uppgift i veckan  som redovisas gruppvis eller klassvis. Inget ovanligt med det, men varje uppgift disskuteras med klassen/gruppen och det ges konstruktiv kritik. Och den här läraren, sade till mig utanför sin lärarroll, att många studenter ofta tar kritiken personligt. Det är inte det som är meningen, utan tanken är att man ska bli bättre. Om ingen berättar vad du behöver träna på kan du aldrig bli bättre.

I mitt allra första blogginlägg här jämförde jag Stephen Kings och Elizabeth Georges syn på författarskap med hänvisning till deras non-fiktion-böcker. King skrev i den hänvisade boken "On writing" att när du är klar med ett manuskript, så ska du lägga det ifrån dig. Göm det i en låda och försök att glömma bort att den finns (lycka till, säger jag). Där ska den ligga, utan att du eller någon annan bläddrar i den, i 6-8 veckor. För att gäsa. Växa in i kostymen. Det är ungefär vad King skriver. Varför? Det handlar om samma sak som Kents Jocke Berg sa; "när man precis har skrivit en låt så tycker man att den är den bästa som har gjorts någonsin! den är ett mästerverk..." Oftast är det ju inte ett mästerverk, utan bara att man blir så stolt över det man har åstadkommit.

När det nu har legat och gäst så ska du läsa det från början till slut och göra justeringar och föbättringar (det blir alltid några fel). Sedan kommer det läskiga. Att lämna ifrån sig det till någon man litar på. Inte någon som står en så nära att han/hon inte säger som det är, utan bara säger "åh shit vad bra det här är! det finns inga fel och inget kan göras bättre! jävlar vad duktig du är". Du fattar poängen. Någon som står så nära att han/hon inte stjäl ditt verk, men inte så nära att han/hon inte vågar vara ärlig mot dig.

För konstruktiv kritik är svårt. Både att ge och att få. Men det gäller att vara ärlig och komma med så många synpunkter som det bara är möjligt. Att säga "skitsnyggt" och sedan inget mer kanske gör fotografen/konstnären/författaren glad, men berättar ingenting om hur han/hon kan bli bättre. Och du som får kritiken, lyssna på den och ta till dig den. Annars blir du inte duktigare på det du gör.

Ett gammalt ordspråk passar in här. "Det är dumt att inte erkänna att man har fel. För om man har fel betyder det att man är sartarer idag än igår".

»«

Regnet som jag kände lukten av igår kväll, när jag låg avslappnad på kyrkogården, kom nu i förmiddags istället. De framför mig tror att jag egentligen bryr mig om dem, när jag egentligen sitter och tittar på dropparna som leker på min fönsterruta. Men visst lyssnar jag på dem. Bara det att uppe i mitt huvud sker det i bakgrunden.
    – Det känns som om han inte vill att jag ska bry mig om honom, säger kvinnan med trasiga ögon.
    – Nej, men du har ju missuppfattat hela grejen ju, säger pojken.
Jag tror man kan kalla honom för pojke. En ung man, kanske. Det är så svårt att dra gränserna ibland. Vad jag förstår är det här alltså son och mamma. För helsike, hon skulle ju kunna vara hans mormor. Hon hoppade visst över en generation.
    – Vad är det jag inte förstår? frågade hon. Att min enda son inte vill veta av mig och att det är helt normalt? Annat var det på…
    – Annat var det när du växte upp. Jag har hört det, avbröt han henne med.
Han tittade bort när han sa det.
    – Okej, sa jag med en så lugn ton jag kunde. Jag känner inte er och jag vet inte exakt hur eran problematik ser ut. Så jag tror att det bäst att ni båda berättar vad ni tycker inför det här. Kanske till och med vad ni vill få ut av det. Låter det bra?
    – Jag förstår inte egentligen varför jag är här, sa pojken.
    – Ja, du… hann hon säga.
    – Jag vet varför du tror att jag är här.
Något gick sönder i hennes bröst. Munnen vek sig en aning och ögonen blev smått fuktiga.
    – Här, sa jag och räckte henne en papperhandduk.
    – Tack.
    – Men jag tror nog ändå att det är bra om vi börjar med att prata om det, sa jag. Jag tror också att du borde börja. Du kan väl berätta, hur skulle du beskriva din relation med dina föräldrar? Med dina egna ord, förstås.
    Han reste sig upp och jag var rädd att han skulle lämna rummet. Men han vände sig om och lutade sig mot fönstret. Skuldrorna petade upp och jag tyckte han såg ut som en gepard som beredde sig för att attackera sitt byte.
    – Till att börja med, sa han, går det inte att ta miste på att de är mina föräldrar. Alla har väl hört talats om att föräldrar älskar sina barn mer än något annat på hela jorden. Det är bara det att mina föräldrar har tagit vara på det till max. Vad jag menar är att om det nu skulle vara så att de inte skulle vara mina föräldrar på riktigt döljer de det riktigt bra om man pratar om graden av att tycka om någon. Visst ska man vara tacksam för att de bryr sig, men det kan bli så in i helvete mycket ibland.
    – Men Hans, sa modern.
    – Låt Hans prata nu, Martina.
Hans vände sig mot oss igen och jag tyckte jag såg antydan till ett litet leende i hans ansikte. Första steget delvis taget, alltså. Han satte sig ner på stolen igen.
    – Alltså båda två, men speciellt morsan faktiskt, är så himla på hela tiden. Det känns som om man aldrig får vara sig själv, helt enkelt.
    – Men vi har väl aldrig tvingat dig till att göra saker du inte vill? Far och jag?
    – Inte? Tror ni att jag vill följa med på alla era små utflykter? Alla picknickar och släktbesök i Arboga och såna saker?
    – Men du har ju alltid följt med. Vi har aldrig tvingat dig.
    – Jo, det har ni.
    – Nämen, nu sitter du här och ljuger.
    – Alltså ni har inte sagt det rent ut, men varje gång jag uteblir så blir det ett jäkla gnäll. Kommer du till exempel ihåg när ni åkte till moster Helga en gång och jag var inte med för jag skulle träffa några kompisar? Det var som att vända på en hand och hälla ut det man hade i den, du bara blev grinig. Det kom på en gång, liksom.
    Hon satt tyst. Hon försökte komma på något att säga. Hennes mun betedde sig som en fisk som just fått smakat på det vi kallar för luft. Det här kan inte vara något nytt för henne. Ändå verkade det som om det var det. Det kanske nu var första gången hon lyssnade på riktigt.
    – Så du menar att du verkligen inte ville följa med de gånger du gjorde det? frågade hon.
    – Men Martina, sa jag, är det här första gången Hans säger det här till dig?
    – Ja, det är det. Det kunde jag inte tro, jag vet bara att Hans har varit så distanserad. Jag trodde att de här besöken hjälpte honom. Att väcka tillbaka minnen från förr, om du förstår vad jag menar. Han var ju så lycklig när han var liten. Jag tänkte att jag skulle ta honom tillbaka till den tiden.
    – Okej, jag kan förstå hur du har tänkt. Men det är viktigt att du lyssnar på Hans. Han är din son, men han är också en egen människa. Men vet ni vad? Tiden är tyvärr ute och det känns elakt att avbryta så här, men jag har en till patient inbokad efter er. Tyvärr. Ska vi säga samma tid nästa vecka? Så kan vi fortsätta där vi slutade. Skriv gärna ner lite saker om vad ni tycker om det här till nästa gång. Okej?
    De gick med på det. Jag skakade hand med dem och de gick ut ur rummet.

Jag reste mig upp och ställde mig på samma ställe som Hans hade ställt sig på. Tittade ut genom samma fönster och såg samma vilande och förvirrade stad som alltid väntade utanför fönstret. Jag förstod också hur han känner sig. Där går de, Hans och hans mamma. De gick nedför gågatan som man mer eller mindre ser från mitt fönster. Vissa går åt ett håll, andra går åt ett annat. Där kommer Lena, min nästa patient. Hon ser ovanligt optimistiskt ut. Den senaste tiden har hon varit så nedstämd. Men härifrån ser jag ett leende, lika stort som min lust till henne, på hennes läppar. Vad jag vill ha henne. Men det vore oetiskt. Det skulle heta att jag förförde en patient, utnyttjade min position för att få smaka på lite mus. Men det skulle inte vara sant. Jag skulle vilja ha henne för den hon är. Människan bakom all saftigt... ja.... För visst är hon en riktig godbit, men det är inte det som är det viktiga. Det var som någon smart människa en gång sa: När lampan är släkt spelar det egentligen ingen roll hur ens partner ser ut, för då ser man ju i alla fall inget.
    Det tycker jag var riktigt smart sagt. I och för sig ligger det kanske en underton i det hela att det spelar roll, när lampan är tänd, alltså. Rent teoretiskt. Men Lena är något speciellt. Både hennes yttre och inre skiner av skönhet. Hon är som ett erbjudande i en affär. Jag kan se det framför mig; Just denna månad kan du köpa Lena med en underbar personlighet och få en vacker kropp på köpet! Gäller så långt lagret räcker, dock endast till 31 juli. Bara tanken är ju helt absurd. Men tänk om. Visst har hon sina mörka sidor, men precis som i en annons ser man bara fördelarna och jag har en tendens att göra det när det gäller Lena. Det kan vara farligt att göra så. Speciellt när jag har ett ansvar. Hon litar på mig i min roll och, rent psykiskt, är hon väldigt svag. Hon får svårt att skilja på rätt och fel i ett sådant läge. Även om hon snart kan betraktas som rehabiliterad.

Hon knackade på min dörr.
    – Kom in, sa jag efter att återigen satt mig i min stol.
    – Hej, sa hon med samma leende som jag sett på hennes läppar nyligen.
Hon tog av sig jeansjackan och hängde den tillsammans med handväskan på väggkroken. Paraplyet ställde hon på golvet under kroken.
    – Hur mår du idag då? frågade jag. Du var ju lite nere sist vi pratade, men nu verkar du vara lite gladare.
    – Ja, absolut. Jag mår väldigt bra idag. Trots vädret och trots att jag igår kväll mådde ganska taskigt.
    – Det låter skönt att höra. Fast få höra om igår kväll, vad var det som hände då?
    – Inget speciellt egentligen, jag kände mig lite nere bara men det var inte så kraftigt att jag tänkte på det i morse. Utan i morse var en ny dag och jag har mått jättebra idag. Gick upp sent, tog ett bad och lyssnade på lite musik. Sen får jag ju träffa dig idag också.
Jag skrattade till lite smått.
    – Ja, det är ju alltid något.
Hon skrattade. Ett fejkat skratt, det hördes på lång väg. Sedan, utan märkbar anledning, började hon låta sitt högra pekfinger vandra över det högra bröstet. Båda brösten var väl synliga i den u-ringade t-shirten. Det var då jag upptäckte att hon inte bar någon bh och det var då jag såg att brösten var klistrade mot bomullen. I den stunden kände jag mig generad och försökte att inte styra bort samtalet från det väsentliga. Etiskt. Oetiskt. Etiskt... oetiskt...
    – Hur är det med dina drömmar? Drömmer du fortfarande om din familj eller är det borta?
    – Det är mer eller mindre borta. Det händer väldigt sällan att jag drömmer den där hemska drömmen och det är mycket tack vare dig.
    – Jag är här för mina patienters skull och utan deras samarbete går det inte att hjälpa dem. Och i ditt fall tycker jag att samarbetet har gått bra. Tycker inte du det?
    – Jo, det tycker jag.
    – Det kanske till och med kan vara så att du inte längre behöver komma till mig. Det beror på hur du känner det. Beslutet är helt och hållet upp till dig.
    – Jag vet inte riktigt, sa hon.
Hon reste på sig och lutade sig framåt mot mitt skrivbord. Våra blickar möttes, men när hon tittade bort sjönk min blick en liten bit nedanför hennes ansikte. Sedan gick hon runt skrivbordet till min sida. Nu stod hon mellan mig och bordet och lutade jeansen mot bordet. Hela situationen kändes obekväm. Jag gjorde ansats till att resa på mig men hon placerade sin hand på min axel. Så jag satte mig ner igen. Att något jag så gärna ville kunde kännas så obekvämt (etiskt, oetiskt, etiskt...).
    Hon tog tag i min vänstra hand och förde den till hennes högra bröst. Samma bröst som tidigare smektes av hennes pekfinger. Jag ställde mig nu upp och kysste henne. Hennes högra hand var fortfarande kvar ovanför min som masserade hennes bröst och hennes vänstra tog tag i mina testiklar och kramade. Inte så hårt så att det direkt gjorde ont, men heller inte så mjukt så att det inte märktes. Sedan sa hon.
    – Om du tar hand om mig så tar jag hand om dig.
Sedan kramade hon lite hårdare, för att visa att hon menade allvar och släppte dem sedan. I samband med det vek jag mig lite för att sedan återta den nästan raka ställningen igen. Hennes hand som tidigare kramade mina familjejuveler var nu runt min nacke.
    Våra kläder åkte av och det gick för mig på patientsoffan med henne ovanför mig. Att jag hade gått med på det här förstod jag egentligen inte. Jag var oerhört nära att bita henne mitt under själva akten. Allt gick så snabbt. Men lyckligtvis lyckades jag lägga band på mig. Gud vet vad som skulle hända ifall jag börjat få blodsmak också. Vi låg och höll om varandra när jag kom på att dörren är ju upplåst och vem som helst kan komma in, så jag gick och låste den.

Jag satte mig på soffan intill henne och funderade. Vad hade jag gjort?
    – Vad funderar du på, älskling? frågade hon och smekte min rygg.
    – Jag är inte din älskling och det är problemet. Du är min patient. Fan! Det kommer bli så mycket skit av det här.
    – Men hur kan du säga så? Jag tyckte det var skönt. Dessutom ville jag ju och ingen behöver veta om oss. Eller hur? Jag tycker om dig så mycket förstår du.
    – Ja, jag tycker väldigt mycket om dig också, men det här är så fel. Så här ska det inte gå till.
    Regnet hade upphört. Majsolen smekte våra nakna hudar där vi satt i soffan. Den plats som många patienter, bland annat Lena, har berättat om sina problem. Öppnat sig och blottat varje problem för mig att analysera. Nu satt jag själv här. Inte för att öppna mig för någon psykolog. Utan för att jag efter en halv sekunds betänketid hoppade i säng med en patient. Det var precis vad reptilhjärnan i mig ville men det var inte vad den lite yngre delen av hjärnan ville. Förnuftet. Förnuftet visste att det här var illa. Jag lät pannan vila i mina händer och försökte få någon rätsida på det här. Hon ställde sig upp. Shakespeare sa visst att skönhet ligger endast i betraktarens öga, men hon var vacker. Hon är vacker. Det kan väl ingen säga emot och ändå ha samvetet kvar.
    – Ta på dig, sa jag. Någon kan ju se dig utifrån!
    – Oj, ja.
Kläderna åkte på både på mig och henne. Det var en riktigt jobbig och pinsam luft som lades i rummet. Vad skulle jag säga? Hur skulle jag ta det här? För ungefär en timme sedan stod jag vid fönstret och funderade på hur fel det skulle vara, men vilken njutning det skulle ge. Nu har det hänt. Ibland händer bara saker, utan att man egentligen har någon som helst möjlighet att stoppa det. Men hon är väl lika delaktig hon. Hon drev ju det hela framåt. Inte jag. Jag hade det bara i mitt huvud och det är inte samma sak som verkligheten. Herregud, det känns som om jag lever i en såpopera. Hon såg att mitt huvud slets åt olika håll.
    – Alltså, ta inte för hårt på det här. Det kanske bara blir som en engångsgrej, sa hon. Vi kanske skrattar åt det här i framtiden.
Yeah, right! Vilken klyscha.
    – Ja, kanske det. Hur som helst så måste jag tänka och det borde nog du också göra. Det verkar som om du själv inte vet var du står. I vilket fall som helst har jag lunch nu. Jag ringer dig någon gång nästa vecka, jag har ju ditt hemnummer så… ja…
    – Javisst. Gör det du.
Jag förstår inte hur hon inte ser allvaret i det här. Hon kanske gör det och blundar för det. Eller så kanske det var uträknat. Eller så hände det bara. Jag vet inte. Tack och lov så var Susanne, min sekreterare, hemma på grund av förkylning idag.

När Lena hade stängt dörren efter sig fastnade min blick på dörren. Alltså, blicken låstes där, ungefär som nacken kan fastna sådär irriterande. Sedan började jag tänka på Emilia av någon anledning. Mina tankar drogs till den stund då jag för första gången insåg att jag älskat henne. Tror inte jag någonsin slutat med det, bara lurat mig själv…

Förra året startades visst något nytt. Ungefär. Som jag förstår det är konceptet precis detsamma som hos alla andra, men enligt grundarna ska det vara något utöver det vanliga (vad skulle de annars säga?)

Vad jag dillar om är Fotomässan 2007 som kommer att pågå den 16-18 november. Det kommer att ske på Factory i Nacka strand och inträdet kommer att ligga på 150 kr (120 kr om du klipper ut en kupong i deras tidning, som kan hämtas på deras sajt). Är du student med CSN-kort kommer du in för 75 kr och är du under 12 år kostar det ingenting.

Ett axplock av utställarna:
- Adobe
- Canon
- D70 forum
- Epson
- FOTO
- FotoVideo
- Hasselblad
- HP
- LaCie
- Lowepro
- Manfrotto
- National geographics
- Nikon
- Pagina förlag
- Pentax
- Sigma

Läste också att Nikon kommer att ha sin värsting D3 i sin monter som besökare kan få klämma på. Jag planerar att besöka mässan åtminstonde en av dessa tre dagar. Vi kanske ses där. :)

Mässans hemsida

Vi säger så. Kärlek.

»«

Marianne satt sig ner vid köksbordet med ett kollegieblock i formatet A5. Hon hade precis ammat lille Elias och lagt ner honom för vila. Hon går in och tittar till honom med jämna mellanrum för att se ifall han fortfarande andas. Hon blir lätt orolig när han är så tyst. Erik, Elias pappa, säger ibland åt henne att hon ska lägga av med det. Det är klart som fan ungen andas, brukar han säga. Du ska lägga av och vara så överbeskyddande hela tiden, är en annan kommentar.
    Men nu satt hon och tänkte skriva lite. Marianne drömmer om att bli erkänd poet. Hon önskar att hon kunde få ihop tillräckligt många dikter och noveller till en samling. Sedan kunde hon kanske till och med skriva på heltid. Det var en dröm hon verkligen ville nå. Mammaledigheten förbättrade läget, Erik försvårade det. Han vill inte att hon ska ägna sig åt estetisk verksamhet överhuvudtaget. Han säger att han är orolig över att hon ska ta vatten över huvudet, sluta på Föreningssparbanken och sedan kanske det går åt helvete och då står vi där i skiten, säger han.
    Men det försökte hon att inte bry sig om. Hon kämpade för att nå sitt mål. Så som så många gånger sitter hon igen vid köksbordet. Hon fattade tag om pennan och började skriva.
    Som så många gånger tidigare
    såg jag dig bland löven.
    Världen hade blivit brandgul.
    Löven hade brunnit upp,
    de föll i ett regn av eld.
    Du och jag var ensamma kvar,
    inte en själ kvar i hela världen.
    Du är så vacker under hösten.
Hon tyckte det såg bra ut. Det kanske kunde bli något. Hon hoppades på det i alla fall. Marianne hade till och med en eventuell titel till samlingen som hon hoppades få ihop. Hon vill kalla den för Min och din värld får plats mellan fyra ögon. Tänk om bara Erik kunde förstå. Om han bara kunde tro på henne.
    Hon reste på sig och tittade ut genom fönstret. Det fanns inte mycket att se. Världen hade förvandlats till en grå dimma, i alla fall utanför hennes fönster. Regnet duggade och hon var omringad av höghus, tyckte hon. Betong och duggregn. Det låter som en bra titel till något. Låter som något Lars Winnerbäck skulle skriva. Det fick henne att gå in i vardagsrummet och sätta på Söndermarken, hans näst senaste skiva. Den gav henne rätt känsla, tyckte hon. Satt sig ner och lyssnade på hans underbara röst. »…Jag stör mig på ett ljud som inte hörs. Denna stan, är klädd i kejsarens nya kläder…« sjunger han. Hon hoppade vidare med fjärrkontrollen och lyssnade på titelspåret. »Gråvita skyar, tandläkarväder, nån grävmaskin som sliter upp en cykelväg vid fotbollsplan…« berättar han och det är precis så det ser ut utanför hennes fönster, tänkte hon. Tandläkarväder, vilket ljuvligt härligt ord!
    Hon gick tillbaka till köket för att ta ett glas vatten. Det skulle vara skönt med lite luft faktiskt. Hon tänkte att Elias skulle få sova klart och sedan skulle hon och han ta en liten promenad. Kanske köpa lite chips och hyra en film. En skräckfilm. Hon gillar skräckfilmer, Erik kan titta på dem, men föredrar komedier. Det hade visst kommit ut en uppföljare till Eldfödd. Marianne tyckte i och för sig inte att ettan, med en ung Drew Barrymore som flickan med möjligheten att bränna ner saker och ting med bara sin tankekraft, var så himla bra när den kom. Tvåan brukar ju oftast vara sämre, men hade man tur så… Man vet ju inte förrän man har sett den.

»«

Den 14:e maj, 2005

Kära dagbok. Gjorde jag verkligen de där hemska sakerna inatt eller drömde jag bara? Allt är så himla svagt. Det är det alltid. Både de gånger jag verkligen har gjort det och de gånger jag bara drömmer om det. Jag vet inte. Men är det verkligen så? Är jag ett monster? Nej, jag är inget monster. Jag känner mig inte som ett i alla fall. Det finns stunder då jag känner mig precis som en av Dem. Du vet, De Vanliga. Stunder när jag pratar som Dem, beter mig som Dem och låtsas, spelar med, helt enkelt
    Och jag har funderat. Du vet den där första gången? Då med Jocke. Om det nu verkligen var första gången, var det då Jockes fel att det hände? Eller skulle det ha hänt i alla fall? Är jag född till vad jag är eller vill jag innerst inne bli vad jag har blivit?

Men vad har jag blivit egentligen? Jag är ingen vampyr, för de dricker bara blod (även om det började så för mig) och jag äter även delar av människor. Men jag är inte någon hjärndöd zombie heller. Vad är jag då? En Hannibal Lecter? Det känns inte helt rätt heller. För vad jag har förstått så äter han andra människor för den goda smakens skull. Jag gör det för överlevnad. Jag kanske är en Ed Gein. Ja, kanske det…
    Jag klarar mig på den mat De Vanliga äter, men inte i evigheter. I drygt en månad i streck har jag väl klarat mig hittills. Men visst, även jag kan göra det för smaken och njutningens skull också. Det ska jag väl inte ljuga om. Skulle jag ljuga så skulle Du se igenom mig. Så det är lika bra att jag är ärlig mot Dig. Min älskade. Se mig för evigt. Lyssna på mig för evigt. Älska mig för evigt.

Jag skrev tidigare att man kunde få betalt per blogginlägg via Pay per post. Jag tänkte att jag skulle prova det, men vete tusan... Startade en blogg och skrev två "vanliga" inlägg (alltså, icke sponsrade) och ansökte om ett konto hos dem. Fick igår kväll ett avisande i form av ett mejl. Det var på grund av två saker.

1. En blogg måste ha funnits i 90 dagar
2. Den måste innehålla 20 poster

(Dessutom måste den förståss vara på engelska, som jag tidigare meddelade.)

Varför jag tar upp det är för att om du har funderat på det tycker jag att du ska veta om det här. Men känner du att du uppfyller kraven och att det skulle vara något för dig så är det bara att prova. :)

Kents singel Ingenting kom ut den 17e som en nedräkning till albumet "Tillbaka till samtiden" som också kommer den 17e (september). Först var jag liksom tveksam till den singeln. Det lät Kent utan att låta Kent, om man säger. Lite som "Vapen & Ammunition", fast med mer synthar.

Först nu såg jag videon till den senaste singeln som talar i samma rikting - som Kent, fast inte Kent... med mer synthar. Varför jag nämnde V&A var för att som coverart användes en av hemstadens vita tigrar (och en likadan nalle dök upp i videon till "Dom andra"). I "Ingenting" är det en hel del djur som dyker upp i blinkande ljus och fåglar som får mig att tänka på SVTs Musikbyråns gamla signatur.

Ta en titt själv, vet jag. Kärlek.

Kapitel 2
Lena brydde sig inte om att ställa klockan igår kväll för hon hade inte bråttom att gå upp. Det är fredag, men det känns som om det vore lördag. Sovmorgonen gjorde det hela till en fröjd. Ingen klocka som tjöt, inga trötta ögon som sa ifrån, ingen stress. Bara att stiga upp så sent som halv tio och lägga sig i badet, det tyckte hon var skönt. Badet blev en förlängning på sömnen. Det varma vattnet dränkte hennes kropp i njutning. Innan hon hade lagt sig i vattnet hade hon tryckt på play på cd-spelaren. Hennes favoritskiva låg som vanligt i, Backstreet boys senaste platta – Black and blue.
    Tänk om alla mornar kunde vara så här, tänkte hon. Det var som om gårdagens bekymmer och hjärnspöken hade blåst bort. Sedan förde hon sakta upp handen på lårets insida och började onanera. Hon blundade och fantiserade om en stad bland molnen. Lite som i den där reklamen för Philadelphia-osten. Där allt var lika mjukt som bomull i sidentyg. Mitt i allt kommer en välbyggd vägarbetare, naken under den orangea overallen. En sådan skulle man ha, tänkte hon. Det kittlade till i magen och ryggraden gav ifrån sig ett rop av glädje. Hon trodde inte att det var möjligt, men nu var hon än mer avslappnad. Det var bäst att hon inte tog och somnade nu.

När värmen i vattnet började avta och övergick till ljummet ryckte hon ur proppen. Vattnet sjönk bort och försvann ner i avloppet. Hon ställde sig upp och drog för draperiet. Duschade. Det sista steget för att känna sig ren och redo för en ny dag. Det blev en sen frukost, hennes väggklocka ifrån Ikea visade på nästan tjugo i elva när hon gjorde i ordning sin frukost. När hon satt vid matbordet, fortfarande inlindad i den vinröda handduken, åt hon två mackor, drack en kopp kaffe och tittade ut. Lugnet låg över Eskilstuna som ett grått täcke. Det hade börjat regna. Än så länge duggade det bara. Det kanske blir värre, kanske inte. Hon visste inte och brydde sig inte. Det hon brydde sig om var att hon skulle ner till Stefan klockan ett för att sedan komma hem och göra klart uppgiften hon hade i matten.
    Besöken hos Stefan, psykologen, började ge verkan nu. Hon hade gått till honom ett tag nu. Hon kommer inte riktigt ihåg hur länge. Kanske var det ett och halvt år, kanske var det två. Det gjorde det detsamma. Hon drömde inte lika ofta mardrömmar om den bortgånga familjens olycka i alla fall och det var huvudsaken. Hon ville må bättre och hon ansåg själv i alla fall att hon var på god väg.
    Hennes ögon hade, så att säga, öppnats igen. Hon kunde återigen känna kaffets ljuva doft, se solens skimmer i sjön och känna den underbara smaken av gräddglas igen. Allt det där var borta för henne förut. Hon brukar säga att det är tack vare Stefan det var möjligt. Han brukar svara med att utan en sådan underbar patient så skulle han inte ha möjlighet att klara det. Han brukar säga att utan ordentlig målarfärg kunde inte Michelangelo ha målat sina mästerverk och det var samma sak med henne. Hon var den fina färgen. Hon var konstverket och hon har sig själv att tacka det för.
    Hon log när hon kom att tänka på det. Det är ganska smickrande att bli kallad ett konstverk. Om inte annat höjer det självkänslan. Frukosten var mer eller mindre uppäten när hon reste sig för att klä på sig. En titt på klockan skvallrade om att hon nu var fem över elva. Handduken hamnade på tork och kläderna åkte på. Samtidigt bytte hon skiva och satte igång Keanes debutalbum Hopes and fears. Hon lyssnade bara på de tre första låtarna samtidigt som hon gjorde i ordning sig och lämnade sedan lägenheten. Snart skulle hon få träffa Stefan igen. Tanken lämnade ett leende på hennes läppar. Med paraplyet i den vänstra handen lämnade hon höghuset och försvann bland droppar av duggregn. Hon tyckte det lät så mysigt när dropparna föll mot paraplyet.

»«

Jag kom ner till stadsparken via Noaksgatan. Jag tittade i skyltfönstret till en fotograf som hade sin ateljé här. Ateljén har bytt ägare en handfull gånger, men den har funnits där i fyrtio år. Det tycker jag är starkt. Händerna åkte ner i jackfickan och jag fortsatte, jag kunde ju missa ett byte medan jag stod här och begrundade en fotografs skyltfönster. Så jag fortsatte ner till stadsparken och vandrade på den relativt nyasfalterade trottoaren. Där. Där kommer det någon. Han ser ut att vara lite onykter. Det här kunde ju inte bli mycket bättre. Jag går fram till honom och frågar vad klockan är. Jag måste komma på något bättre, men förhoppningsvis tänker han inte på kyrkan.
    Mannen tittade lite förundrat på mig, men lyfte sedan upp högerarmen. Då såg jag min chans och högg med munnen i hans hals. Han kunde inte skrika. Först av chocken, sedan av att strupen blottades och punkterades. Ganska snabbt veks hans ben och han föll ihop. Här var varken mörkt eller ljust, men antagligen för ljust för att jag skulle få vara ostörd utan allt för stora risker. Så jag tog tag i hans armhålor och släpade snabbt honom till buskarna bakom scenen som har stått här i evigheter. Det här skulle bli min kväll. Äntligen skulle jag må bättre. Det här var min medicin, min höjdpunkt.

Jag lindade en tygbit över halsen på honom. Tillräckligt hårt för att sakta ner hans blodförlust och andningsvårigheter, men inte så hårt så att han kvävdes. Jag gillar att äta dem färska. Det går att ta dem som nyligen avlidna också, men då är de inte längre lika möra och goda. Jag satte också en bit silvertejp över munnen på honom så att han inte skulle börja skrika. De gör de oftast. Och jag förstår dem, det skulle jag också göra. Vilken tur att jag tänkte på det. Fast det har blivit mer eller mindre som en rutin nu.
    När detta var gjort bet jag honom i den vänstra axeln och han gav ifrån sig ett bedövat skrik. Jag sög ut det blod som pumpades i en rasande fart på honom. Det var lite av en aptitretare. Nu till den stora delikatessen; hjärtat. Så jag tar fram en kniv från innerfickan. När jag precis ska till och hugga tvekar jag. Jag gjorde misstaget att titta in i hans ögon. De var rädda, små, blåa… En pojkes ögon i en vuxen kropp. Jag skakade av tvekan. Högg sedan strax ovanför hjärtat och använde båda händerna för att göra hålet större. Han svimmade av smärtan. Det gjorde det hela enklare. Jag grävde med vänstra handen fram till hjärtat och kramade det. Kände hur det försåg hans kropp med det värdefulla blodet. Dunk-dunk. Dunk-dunk. Dunk-dunk. Kniven skar av de två artärerna och hjärtat stannade. Om jag inte minns fel så klarar hjärnan sig utan syre i tre minuter. Eller så kanske det var fem. I vilket fall låg han bara där. Nu var han tekniskt sätt död. Om några minuter kommer han att vara kliniskt död. Då kommer allt vara avstängt.
    Hans hjärta låg som en klump i min hand. Det kändes som en vattenballong och jag bet av så mycket jag lyckades få in i munnen. Det var en härlig känsla. Nu kände jag mig som om jag levde igen. Jag började kunna känna njutning igen. Jag satt där lutad mot plankorna som utgjorde baksidan av scenen. Vattnet intill mig skimrade fint i månens ljus och jag andades ut. Nästa steg blev att tugga kött från hans överarm likt en fet kärring sliter av köttet från ett välstekt kycklinglår. Lite hud går också ner, det är bara trevligt med lite omväxling. Men jag var tvungen att skynda mig. Dels kunde det komma förbi någon och dels blir han bara segare och segare för varje minut som går. Blodet börjar koagulera, ungefär som cement som blir stillastående så stelnar blodet till (och jag vet inte hur länge jag kan vänta innan det blir för sent för mig att förtära det). Petar ut hans ena öga och börjar tugga på det samtidigt som jag reser på mig och fyller hans fickor med stenar. Passar också på att ta bort plånbok, telefon och nycklar ifall de skulle hitta honom. Det skulle försvåra det för dem. Sedan drar jag honom till minigolfbanan här intill för att slänga honom över staketet. Med ett plask sjunker han till botten. Han sover med fiskarna nu. Själv skulle jag hem och sova i min säng.

»«

Staden sover. Gator står tomma. Endast ute på E20 åker någon lastbil förbi då och då. Nästan alla som har ett hem är där. Antingen sover de, eller så tittar de på teve, läser en bok eller ligger med sina respektive. Alla förutom de som jobbar kvällsskift. De kämpar för att hålla stadens respirator igång, stadens pacemaker. Om några timmar kommer Eskilstuna sakta men säkert vakna igen. Morgontimmarna spenderas av vissa på en buss, av andra på en cykel och av andra i en bil. Även under sommaren är det kallt de första timmarna. De som står och väntar på bussen vet det. Trötta ögon håller utsikt över den gröna buss som ska köra dem till jobbet, eller till skolan.

Snubblade över en grej nu i förrgår. Som många kanske vet finns Google Adsense som kräver att besökarna klickar på annonserna (och ibland registrerar sig hos annonsören, om jag förstår rätt).

Men Pay per post fungerar på ett annorlunda sätt. Där lägger annonsörer upp intresseanmälningar med kravlista och pris. Alltså vilka krav annonsören har på det du skriver och hur mycket du får betalt (utifrån vad jag förstår är minimum 5 dollar). Sedan är det upp till dig att antingen tacka ja, eller förhandla om priset och/eller kraven. När ni båda är överens med de två sakerna är det bara att seal the deal och du har sex timmar på dig att skriva ditt sponsrade blogginlägg. Det måste ligga kvar oförändrat i minst 30 dagar och kontrolleras av Pay per post (eller om det var annonsören eller både och, förstod inte riktig det). När det är gjort får du dina pengar.

De har, vad jag föstår, endast två krav utöver annonsörens egna. Och det är att texten måste vara på engelska (så att de kan kontrollera den) och du måste berätta att inlägget är sponsrat (för att behålla cred). Jag har inte testat det än. Men funderar på det. Om ni testar, hör gärna av er via mejl eller kommentar.

Vi bloggar så sålänge. Kärlek.

»«

Lennart och Oskar möttes av Sweet home Alabama och röklukt på Oliver Twist. De var i stort sett de enda gästerna där. Förutom dem så var det bara en man, han såg ut som en riktig Persbrant-typ tyckte Oskar, som verkade tvätta bort sin vardag med vad han nu hällde ner i strupen. Fast de brydde sig inte om honom. Lennart beställde in och betalade för två öl. Precis som han hade lovat. Oskar satte sig ner och Lennart följde tätt efter.
    – Jadu, Oskar, hur har du haft det då?
Oskar gav ifrån sig ett smalt skratt. Det var inte menat att vara oförskämt, det var snarare ett hån mot sig själv.
    – Ja, var ska jag börja? Med mitt underbara liv, min underbara stora lägenhet eller min feta plånbok? Nejdu, sanningen att säga så är allt skit.
Oskar tittade ner i bordet som om han precis hade kommit på att hans liv var en papperskorg. Lennart försökte skapa ögonkontakt för att säga du vet att du alltid har mig, va? Men det gick inte fram.
    – Äh, flåt. Det var inte meningen att… Ja…
    – Ej, men sak samma. Det är bara det, var det de här vi drömde om som små? Vi hade ju mål. Vi skulle bort från stan, vi skulle ju för fan bli bäst. Kommer du ihåg när vi satt och prata om att vi skulle komma på en ny uppfinning som skulle ersätta telefonen eller något. Shit alltså. Vi trodde vi skulle bli rika som fan och aldrig behöva oroa oss över något. Alltså… Världen låg för våra fötter och vi bara… vi bara... snubblade och föll ner i ett stup istället. Vad var det som hände egentligen?
Lennart gav ifrån sig en långdragen suck. Han visste inte och ville ha tid att fundera på saken. Den där sucken var mest för att köpa sig lite tid. Samtidigt som Lennart började prata tog Oskar sig en klunk ur glaset som stod framför honom.
    – Jag vet inte riktigt. Vi var väl så jävla insnöade på att vi skulle klara oss så bra utan hjälp från yttervärlden att vi sumpade det helt enkelt. Eller vad tror du?
    – Ja, kanske det.
    – Men nu försöker vi glömma det, sa Lennart med ett påtvingat leende.
    – Ja, absolut. Skål för en oerhört fin vänskap och… ja, en fin vänskap, helt enkelt.

Kvällen flöt på, men efter en stund mådde Oskar dåligt. En konstig värk placerade sig i magen på honom. Det var inte det att han var orolig eller något. Det var en fysisk värk. Det kan vara den där flaskan han hittade, tänkte han.
    – Nejdu, sa han. Det här är jättetrevligt, lovar, men nu börjar det nog ändå bli dags att bege sig hemåt.
    – Ja, egentligen är det väl det, svarade Lennart.
De båda tog glasen och hällde i sig vad som var kvar. Det var inte mycket, men det vore ju dumt att låta det gå till spillo. De ställde ner glasen och gick ut. Luften var inte kall, men jämfört med värmen där inne på Oliver gjorde att det till en början kändes lite svalt. Det tog ett litet tag innan kropparna hann bli vana. De gick ner mot kyrkan och det var där de skulle gå skilda vägar.
    – Det är inte så att du vill hänga med till mig då? frågade Lennart
Han ångrade sig sedan. Han skulle ju upp till jobbet i morgon och det fick inte bli mer nu. Det var bara en impuls, lite som att titta ner för en u-ringning. Hjärnan hann aldrig säga ifrån.
    – Nee… Nej, nu får det vara nog. Du har ju ett jobb att tänka på sedan. Dessutom har jag lite ont i magen. Jag vill ba… bara hem och lägga mig.
    – Okej. Men… Ja, vi ses väl.
    – Ja, det gör vi. Ha det bra tills nästa gång, sa Oskar.
    – Du med… du med.
Lennart hade den där du vet att du alltid har mig, va?-blicken igen. Den här gången såg Oskar det. Hans ögon sa, utan att röra på sig, ja, det vet jag. De delade på sig. Lennart gick åt höger och Oskar gick rakt fram.

Lennart hade druckit lite, men han var inte full. Han var lite onykter, men han hade koll på saker och ting. Han tänkte att nu skulle han gå hem, dricka lite lättmjölk (för att göra bakfyllan lättare), ställa klockan och ta en dusch. Sedan skulle han lägga sig. Han hade bytt lakan innan han hade gått ner på stan tidigare ikväll. Han visste att nu så här inatt skulle det inte bli av. Och det är ju så jävla skönt att lägga sig ner nyduschad i rena lakan. Han längtade dit. Gick lite snabbare. Det låg en svag lukt av regn i luften också och han ville inte hamna i duschen innan han kom hem.
    Det kom någon mot honom. Det var väl bara någon på en kvällspromenad. Så här sent? Ja, han själv var ju ute så då fick väl den personen också vara det. Det är ett fritt land, för tusan. Men det slog Lennart, för han såg inte en själ förutom den här personen och sig själv, det såg lite konstigt ut. Den här personen stannade strax framför Lennart och frågade:
    – Ursäkta, vad är klockan?
Lennarts första impuls var att säga är du dum i huvudet, kolla kyrkan! Men han sa inte så. Utan som den goda medborgare han var tittade han på sitt armbandsur. I samma sekund kände Lennart en otrolig värk i halsen. Den vänstra halvan.

»«

Jag begav mig ut för lite föda. Jag ville egentligen inte göra det. Mitt samvete sa emot mig, men jag lyssnade inte. Reptilhjärnan inom mig bad efter föda. Och den är starkast. Det är bara att titta på Maslows behovstrappa. Där kommer de fysiologiska behoven, som till exempel mat, först. När det första trappsteget är avklarat kan man gå vidare till nästa. Jag var på väg att ramla av trappan. Bäst att jag tar mig i kragen och börjar klättra upp för den igen.
    Staden var som vanligt tom vid den här tiden. Det är inte många som är ute och går så här strax efter halv elva en torsdagkväll. Visst kunde det komma några tonåringar eller högskolestudenter vandrande ibland. Problemet med dem var att de oftast kom i grupp och då fungerar det inte. Visst skulle det gå att lura iväg någon. Men då måste man nästan gå fram och prata med dem och de skulle ha möjligheten att känna igen mig senare. Det är ett ensamt liv jag lever. Risken för att personer runt omkring mig skulle känna en avsmak och sätta dit mig är för stor. Jag känner förresten själv avsmak mot mig själv ibland. Tankar har kommit och tankar har gått. Jag har haft tankar på att sluta. Jag vet inte om det skulle vara möjligt överhuvudtaget längre. Men ibland när jag bara vill spy över mig själv har jag önskat att det gick. Tänk om jag kunde få leva ett normalt liv. Vara som alla andra. Ha problem och glädjeämnen som alla andra har. Men inte jag.
    När jag vandrar ner längs S:t Johannesgatan, och har Sveaplan med Coop i ryggen, tittar jag in i fönster hos familjer som säkert är lyckliga. I någon villa lyser bara en liten lampa i ett fönster medan resten av huset verkar sova tungt. I huset bredvid fladdrar ett blått ljus i taket. Jag gissar på att det är från en teve. När jag kommer fram till radhuset precis vid kyrkogården stannar jag till. Tittar in. Alla verkade sova där också. Det var lika tyst som kyrkogården precis intill. Jag gick fram, öppnade grinden och äntrade denna dödens plats. Kyrkogården, alltså, inte radhuset. Här trivs jag på något sätt. Jag lägger mig ner på en parkbänk och min högra arm hänger utanför bänken och handen nuddar vid grusgången. Nu är det första gången sedan suget satt igång som jag börjar känna mig lite lugnare. En lukt av regn ligger i luften, men det ser inte ut som om det skulle ta och börja regna. Fast man vet ju aldrig.
    Nej, nu var det dags att resa på sig. Trots att den lagom ljumma kvällen inte på något sätt hotade med att dela ut förkylningar så var det dumt att chansa. Jag vill inte bli sjuk nu. Jag har ju flera patienter både i morgon och veckan ut att ta hand om. Inte för att jag vill, utan för att jag måste. Deras psykologiska död är mitt levebröd. Likt cancer livnär jag mig på deras olycka, inofficiellt. För världen, och för dem speciellt, är jag där för deras skull. Tanken med att de kommer till mig med sina bekymmer är för att de tror att jag kan hjälpa dem. Då måste de tro det också.
    På vägen ut såg jag något. Det var en gravsten, bara en i raden vid första anblick. Men det var något som var speciellt med just den här. Lisa Johansson stod det på den. Hon hade dött som väldigt ung. Hon ville inte alls dö, det vet jag för jag var med när det hände. Det var jag som sög ut blodet ur hennes ådror, energin från hennes kropp och lämnade kvar henne som en rest. Hon hade varit riktigt mör och god. Jag log vid tanken. Minnet gjorde mig varm i hela kroppen.
    Jag vet att det är hon för jag följde artiklarna i de lokala tidningarna. Därför fick jag veta hennes namn och var hon skulle begravas. Men hon var kanske ett av mina första riktigt stora misstag. Det var ett rent impulsinfall, så mycket medger jag, men att sedan bara lämna henne där. Vad tänkte jag på? Tidningarna gottade sig i alla fall i det hela, både Folket och Kuriren gav mig tre eller kanske fyra löpsedlar var. »Okänt odjur löst i Årbyskogen« var nog den första. Sedan hittade de spår som tydde på att det var en människa (mina anonyma skoavtryck i snön, bett som liknade en människas och sådana saker) och löpsedlarna skrek »Kannibal på Eskilstunas gator« från de gula bakgrunderna.
    Jag gick faktiskt förbi här utanför kyrkogården när de sänkte ner kistan. Med vit andedräkt tittade jag mot dem. Jag såg då all den sorg jag hade framkallat och mådde lite dåligt inuti. De såg inte mig, men jag såg dem. Jag var ett spöke för dem. Vad de koncentrerade sig på var deras flicka som sänktes ner i jorden. Tacka fan för det. Den enes död, den andres bröd. Lite så känns det i alla fall.
    – Förlåt, jag vet att du inte ville dö. Dina föräldrar ville inte heller det. Även fast jag njöt av att göra det jag gjorde med dig så kanske jag innerst inne inte ville det heller. Det är inte mycket jag kan göra åt det nu i alla fall. Förlåt, är allt jag kan säga. Det får inte dig tillbaka, men då har jag i alla fall sagt det.
    Hennes hand sträcktes upp ur marken och tog tag i min vrist. Jag skrek till. En elak illusion. Jösses, jag behövde verkligen något nu. Det är lika bra att jag fortsätter. Så jag gick ut genom grinden och stängde den. Fortsatte ner via Tivolialén och stannade till när jag kom till vägen bakom vårdcentralen. Jag funderande på om jag skulle gå åt höger och kanske stöta på någon som slutar kvällsskiftet på Hemköp. De stänger ju tio, så det borde väl komma ut folk snart. Problemet är bara att det är så ljust där och det är en sådan öppen yta. Lamporna lyser ju hela natten. Det kan bli problem. Men nöden har ingen lag. Eller jo, en lag, åk inte dit. Det skulle sabba alltihop. Så jag gick till vänster istället. Kanske kunde hitta något i stadsparken eller på vägen dit.