Metrobloggen

Min pappa hade sin egen lilla smak när det gällde kläder, skor och stövlar. Hans älsklingsord verkade vara ALLVÄDERSSTÖVLAR.

Han nästan dyrkade denna fenomenala uppfinning och tyckte att det var det bästa (och enda) vi behövde till fötterna på vintern.

När jag gick på högstadiet hade alla andra Moonboots eller Snowboots och jag vägrade ta på mej ett par risk-för-mobbing-allvädersstövlar ännu ett år!!! Jag var ju så lycklig att jag lyckats växa ur de gamla o äntligen skulle få köpa nåt nytt.....

Gissa om det blev tjafs om detta hemma!! Hur vågade jag säga nåt negativt om dessa underbara allvädersstövlar??? Jag började nästan tro att det var pappa själv som uppfunnit dem med tanke på hur högt han prisade dem....

Jag sa att jag ville ha snowboots (som faktiskt inte var dyrare än de av mej hatade allvädersstövlarna), de var mkt varmare och framförallt snyggare och t o m moderna.

- NEJ du får inga snowboots! , sa pappa bestämt. Det blir dessa (höll upp ett par hemska bruna allvädersstövlar) eller inget!

- Då skiter jag i stövlar överhuvudtaget!! Jag går i gympadojjor hela vintern istället!!!!!!!!!

- Gör du så! , sa pappa och tänkte säkert i sitt stilla sinne "hon ger sej nog så fort hon börjar frysa om tårna hehehe"

Jag gick i mina gympadojjor o när det blev mkt snö tog jag vanliga ofordrade gummistövlar (jag kan inte påstå att det var skönt, men envis som man är.....)

Den vintern var en riktig vargavinter o när vi var på Öppet hus när min storebror låg i lumpen var det riktigt kallt och mkt snö. De låg ute i fält så vi var utomhus o traskade i snön o kylan hela dagen (bortsett från när vi åkte nåt militärfordon o kikade in i deras tält). Jag fick fullt av snö i mina gummistövlar o jag frös så jag trodde tårna skulle trilla av!!!

Nu tror ni säkert att jag gick med på att få de där allvädersstövlarna va?? Å nä, jag hade bestämt mej: aldrig mer allvädersstövlar!!!

Pappa insåg att min envishet kunde skada mej (jag höll på att förfrysa tårna den dagen vi var på militärfältet) och han sa när vi åkte hem:

- Du ska få de där förbannade snowbootsen, men då får du banne mej lova att de är lika hållbara som allvädersstövlarna och du får inte gnälla att du ångrar dej o vill ha de fina allvädersstövlarna sen!!!!!!!!!!!!!!

Jag lyckades hålla tillbaks ett triumferande leende (vågade ju inte riskera att han ändrade sej igen....) och kände mej nöjd, mycket nöjd

De där snowbootsen hade jag två eller tre vintrar innan jag växte ur dem o jag lyckades inte ta sönder dem, de såg inte ens minsta lilla slitna ut! Då hade jag dem ändå när jag red oxå! DET var kvalitet det!!!

Behöver jag tala om att jag slapp de förhatliga allvädersstövlarna för alltid efter det.....

Som jag tidigare skrivit, hade syrran haft spa-dag i skolan och fått lära sej diverse enkla skönhetstips som man kunde fixa med hemma till en billig peng. Ansiktsmasken har jag redan skrivit om och nu kommer behandligen med havssalt mot problemhy.

Som tonåring hade jag problem med en del finnar på ryggen och det hade syrran minsann bot på!

Hon hade lärt sej att man skulle massera ryggen med havssalt!

Efter hennes misslyckade ansiktsmask, ville hon inte vara offer denna gång, utan det var jag som skulle få den tveksamma äran att få en behandling.

- Jag vet ju hur man gör, så jag kan visa på dej först, använde hon som argument.

Självklart litade jag på storasyrran.... vilket jag kanske inte borde ha gjort...

Havssaltet inhandlades - riktigt grovt och vasst! Sen tog hon en hemmagjord skrubbvante och satte igång med "skönhetsbehandlingen"

Hon tog en näve av det grova saltet och började brutalt misshandla min stackars rygg. De finnar som fanns trycktes sönder av den omilda behandlingen och du kan ju själv föreställa dej hur det kändes att få grovt salt ingnott i en trasig finne....

Det hjälpte inte att jag skrek i högan sky

- Det här är bra för dej, sa syrran med övertygelse i rösten Vill man bli fin får man lida pin.

Och led det gjorde jag! Efter ca 10 minuters "behandling" (som kändes som flera timmar lång...), hörde jag ett tyst: 

- Oj..visst ja...., från syrran.

Då kom hon plötsligt på att det inte alls var så de gjort med saltet, de hade ju - naturligtvis - haft vatten med i behandligen på skolan!

Där låg jag med min sönderrivna rygg och var ungefär lika snygg som hon blivit av ansiktsbehandlingen....

Efter det testade vi bara en enda skönhetsbehandling till. Men den berättar jag om en annan dag!

Sambon hade datorn igång i köket - vilket är den vanligaste placeringen nuförtiden - när han kom på att ha skulle ha tag i nåt som låg uppe på ena vitrinskåpet i samma rum.

När han var där uppe o rotade, lyckades han på nåt sätt - han vet inte själv hur - ge en skjuts till glaslocket till ångkokaren (VAD gör den där uppe?? Visste inte ens att han ställt den där Inte konstigt att jag inte hittat den....) så det flög som en speedad freesbee med turboeffekt över köksbordet och damp ner på datorns tangentbord så tangenterna flög åt alla håll....

Jag som alltid är så lättväckt annars, sussade vidare (i rummet intill) utan ha en aning om cirkusen som sambon ställt till med i köket. Det som väckte mej ca 15 min senare, var lillgrabbens lilla ljusa stämma som lekte ambulans "wiowiowio" i köket...jag är ju MER än tacksam att samme lilleman inte hade fått för sej att klättra upp på stolen vid datorn när pappa rest sej - det brukar han annars vara VÄLDIGT snabb att göra. I så fall hade han garanterat träffats av glaslocket i huvudet o då hade jag kanske istället vaknat av riktiga ambulanssirener.....*ryser vid blotta tanken på det*

Hur det gick för datorn? Det kan du läsa här

Häromdan fick jag spelet totalt när grannarna under oss för SJUHUNDRANITTIOTRETUSENÅTTAHUNDRATOLFTE gången drog på stereon så våra möbler hoppade här uppe.

Sambon brukar få gå ner o säga till dem (det har han gjort snart TVÅ ÅR, ändå fattar de inte....), men han jobbade, så honom hade man ingen nytta av just då.
Själv kan jag inte gå ner eftersom de röker o när dörren öppnas väller det ut en dimma astmaframkallande giftrök.
Vad skulle jag ta mej till???? Jag höll på att gå i bitar av ilska!!!

Banka i golvet!!! Jag kunde ju banka i golvet!!! Sjukt smart idé tyckte jag!!!

Jag började med en tom Pet-flaska som jag slog i golvet så det tjongade, det lät inte tillräckligt, så jag tog en halvfull Pepsi Max istället. Det skulle nog göra susen!!
*bank bank bank bank PPPYYYYYYYYYYYYYYYYS*, sa det......

Lilleman gav upp ett illtjut o jag tittade upp från mitt ihärdiga bankande o såg honom stå o bli duschad i Pepsi... det hade gått ett hål i flaskan .


Shit, vad gör jag nu?? Tänkte jag o kom på en mkt smart idé - jag ställde flaskan på golvet så att hålet skulle täppas till .... (hur dum får man bli?? )
Pölen växte sej större o större innan mina två hjärnhalvor äntligen bestämde sej för att samarbeta tillslut. Jag vände flaskan upp-och-ner så det inte fanns nån pepsi nära hålet . Sen bar jag bort den till diskhon o ställde den där.
Lilleman som kommit över chocken att få en pepsidusch, hade hittat nåt kul att pyssla med så fort jag tog de där 5 stegen bort till diskhon: han stog nu och stampade i pepsi-pölen

*Torka, torka, torka, tvätta, torka ännu mer å så tvätta mej o grabben*.

Jag hoppades att jag skulle städa bort ilskan, men jag blev bara mer sur ju längre jag höll på - och de där nere spelade minst lika högt som innan!
Jag såg mej mordiskt omkring i köket efter ett nytt "vapen" att banka med. Blicken föll på en pall som mitt ex gjort till mej för att jag ska komma upp lagom högt när jag lagar mat, så jag kan röra i grytor etc (för att minimera onödig värk i axlarna.)

Den pallen slog jag i golvet med "fötterna" före. *dunk dunk dunk* ... inget hände *dunk dunk dunk* fortfarande lika hög musik *dunk dunk dunk braaaaaaaaaak* ..... pallen klarade inte "få-tyst-på-grannens-förbannadt-höga-musik-testet".........

Jag tittade på spillrorna, lilleman tittade storögt på mej o jag såg riktigt hur han tänkte:

- Mamma, vad har du gjort???
Jag kastade vedhögen åt sidan o var lipfärdig av ilska - då tystnade musiken!!!

Jag fick offra min älskade matlagnings-pall , men det blev i alla fall tyst där nere till slut....

Del 1-5 av detta äventyr hittar du här: 1, 2, 3, 4, 5

När vi slappat färdigt i hytten var det dags att klä om sej för middagen.

Ombytta och uppiffade begav vi oss till restaurangen där vi bokat bord och blev väl omhändertagna direkt och placerade vid vårt bord - som naturligtvis låg precis intill köket, så varje gång svängdörren flög upp, var jag rädd att sambon skulle få den i ryggen....

Vi fick menyerna, men väl förberedd som jag var, hade jag redan printat ut menyn och suttit o studerat den noga i hytten. Annars kunde vi suttit där en och en halvtimme innan jag ens kunnat bestämma vad jag ville äta....

Sambon beställde en Entrecôte (200g) med rödvinssky och friterade lökringar, själv valde jag fortfarande mellan det och Helstekt fläskfilé 150/250g med chipotlechilismaksatt (?????) bearnaisesås och kräftstjärtar.

Det tog bara nån minut (faktiskt!! ) för mej att slutligen bestämma mej för det sistnämnda. Då kunde jag ju testa vilket av mitt o sambons som var godast så jag visste vad jag ville ha på hemresan sen

Eftersom 250g's portionen bara var 18,50 kr dyrare ä 150g kan ni säkert lista ut vilken jag valde (en ledtråd: jag är smålänning )

Kyparen (heter det väl??) tog upp sambons beställning och kom sedan till mej. Jag skulle naturligtvis krångla till det eftersom jag inte gillar bearnaisesås, så jag bad att få rödvinssky - vilket gick jättebra - sa han, men jag undrar vad han tänkte *S*, (För att göra det extra besvärligt, bad vi att få potatisgratäng istället för pommes båda två.)

- Bra, då tar jag den på 250g, sa jag med ett brett leende.

Han tittade på mej lite förundrat o tänkte nog att han hört fel

- Den lilla ville ni ha eller?

- Nej den STORA, 250g sa jag och log ännu bredare

Med tanke på hur han såg ut då () antar jag att jag är det enda fruntimret någonsin som beställt den stora portionen *asg*. När sedan sambon kläckte ur sej:

- Glöm inte säga till att den ska vara väl genomstekt (varpå jag försökte sparka till honom under bordet, men missade o sparkade till bordet så det small istället...), blev kyparn rätt full i skratt.

- Tack det är bra så, sa jag och log lite generat

När han sedan serverade oss maten, förstod både jag och sambon varför han sett så chockad ut när jag beställt min portion.... Det låg ju typ en halv gris på min tallrik!!

Vi började fnittra lite men försökte se lite lagom värdsvana och ut och jag försökte se ut som om jag självklart både vetat och menat att jag skulle få en sån stor portion... Sambon satte direkt igång med att äta och jag skulle just börja göra det samma, när jag kom på:

- Barnen! Vi har ju glömt hämta deras mat från buffébordet!! (Barnmenyn bestod av buffé specialanpassat för dem o det var toppen!!)

Vilka fantastiska föräldrar vi är va ... Att store grabben inte protesterat var inte så konstigt - han protesterade snarare när vi skulle hämta maten, men lillkillen pep till likt en hungrig fågelunge när han såg våra smaskiga portioner....

Jag slet mej från min halva gris och tog store grabben med mej och gick iväg så han kunde välja sin mat själv. Det slutade med att jag trugade på honom minihamburgare, för annars hade han bara ätit pommes o ketchup för sina 55:-...

Lilleman som alltid varit - och fortfarande är - ett riktigt matvrak, la jag upp både lasagne och kokt lax till - hans 18,50 kr's portion skulle åtminstone bli värd sitt pris tänkte jag. Dessutom lite lagom lätt tuggat för honom tyckte jag

Vi kom tillbaks till bordet och började äta....

Fortsättning följer....

(Tills dess kan du som vill, passa på att läsa ikapp del 1, 2, 3, 4 och 5 av detta lilla äventyr)

Ett gång när vi skulle "hem" till Småland för att fira jul, fastnade hissen på väg ner till T-banan... Eller rättare sagt: dörrarna till hissen fastnade och gick inte att få upp! Det gick inte heller att åka upp igen med hissen. Den stod bra där den stod tyckte den tydligen .

Vi larmade och en vänlig själ sprang direkt till spärrvakten och sa till. Folk kom och försökte hjälpa oss bända upp dörren - vilket naturligtvis inte gick. Den satt som berget (det är "gliddörrar" på den hissen) och vad vi än tryckte på inne i hissen, stod den lika stilla och dörrarna ryckte som bäst till lite försiktigt.

Tiden rann iväg och vi blev rätt stressade över vårt tåg som vi visste inte tänkte vänta på oss på centralen. Vi började ställa in oss på att få fira jul i en piss-stinkande T-banehiss, när ytterligare en vänlig själ kom och tryckte på knappen på utsidan på hissen... VIPS så öppnades dörrarna..... Alltså hade ingen tryckt där innan, trots att vi bett den första som kom att göra det....

Nåja, vi hade fortfarande chans att hinna med tåget, så vi tog barnvagnen (store grabben var lite drygt ett år då) och våra resväskor (eftersom det var jul hade vi en stor extra väska bara med julklappar till alla syskonbarn mm "hemma" i Småland) och rusade iväg så snabbt det nu gick med all packning. Efter ca 20 min inne i den stinkande hissen var det en befrielse att komma ut i friska (eller... njae, kanske inte så frisk, men mindre unkna) luften igen!!

Just då vi skulle passera spärren i T-banan, kom spärrvakten krypandes ur sin bur, sakta masandes och jag blängde surt på honom:

- Är du på väg att släppa ut dem som sitter fast i hissen nu??, fräste jag

Han blängde lite halvt ointresserat på mej och svarade med ett släpigt:

- Ööööh... jaaa??

- Då kan du glömma det. Det var nämligen VI som satt fast där och nu har vi redan fått hjälp ut av några andra - vi har larmat i ca 20 minuter redan!!!, spottade jag ilsket ur mej. och fortsatte kämpa med all packning genom spärren.

Eftersom vi inte hade lust att riskera fastna i ytterligare en hiss, fick vi ta ner allt via trapporna till spåret istället. Sambon sprang och bar på resväska efter resväska och sen tog han ner barnvagnen på spåren i trappan som är avsedda för det. Stackarn vad han slet!! (Så är det när man bor tillsammans med en med fibromyalgi - då får man bära själv! Tack o lov så har han aldrig klagat. I och för sej visste han vad han gav sej in på redan när vi flyttade ihop, men ändå.

 "Älskar man någon så är det inte jobbigt att leva med den personen - no matter what" svarade han mej när jag nu precis  i skrivande stund frågade honom om det inte är jobbigt att leva med mej och min värk. Vilken drömprins va )

Åter till julresan: vi kom med tunnelbanan och den höll - tack och lov - tidtabellen.

Det var planerat att vi skulle köpa mat på centralen och ta med oss, men det fanns ingen tid till det, utan vi fick kliva på tåget  hungriga utan resekost. Där försvann drömmarna om pizza-slice från Pizza Hut för min del och Plus-meny från Mc-donalds för sambons del.... Nåja, Sj sålde mackor på tåget och det var bättre än inget och det viktigaste var ju trots allt  att vi faktiskt hann med tåget med drygt 5 minuters marginal - trots allt stul med hissen! Så vi fick fira jul tillsammans med min mamma, mina syskon med familjer, min svägerskas syskom m fam och hennes föräldrar och mormor. Det var betydligt trevligare än att fira jul ensamma i en piss-stinkande T-bane-hiss - TACK du vänliga själ som släppte ut oss i friheten igen!!!!!!!!!!

(Och en spark i skrevet på den surmulna spärrvakt som väntade 20 min innan han orkade lyfta sin feta röv från stolen för att masa sej ut till oss )

Syrran hade haft typ "spa-dag" i skolan och fått lära sej en massa skönhetstips man kunde testa hemma. Det var allt från massage med havssalt (mer om det i ett senare inlägg) till hemmagjorda ansiktsmasker.

En ansiktsmask som skulle vara extra bra, var en gjord på honung och jäst  (minns inte om det var fler saker i). Syrran rörde förväntansfullt ihop sörjan och jag fick den stora äran att kleta ner hennes ansikte (eller "lägga masken" som hon uttryckte det) - nu skulle hon blir fin minsann!!

När hon legat med masken en liten stund, tyckte hon det började klia och svida. Men ska man bli fin får man ju lida pin! Så hon stod tappert ut med obehaget.

När det var dags att tvätta av masken, fick hon en chock - och jag ett gott skratt!!! .... Så hon såg ut!!!!

Hon var alldeles rödflammig och svullen i ansiktet och personligen tyckte jag att hon såg bättre ut före "skönhetsbehandlingen" än efter.....

Det var första och enda gången hon testade den masken. Vet inte om hon vågat sej på nån annan hemmagjord sörja efter detta (tror knappast det), men den ansiktsmasken glömmer vi aldrig...

Syrran hämtade sin son (då 7,5 år) i skolan när han plötsligt sa: 

- Lukas-kukas!

Syrran - som var helt säker på att hon hört fel - frågade vad han sagt.

- Lukas-kukas!, upprepade sonen med samma självklarhet som om han sagt "katt-hatt"

- Så får du ju inte säga!!

- Varför då? Det rimmar ju! Lu-kas - ku-kas, hör du inte det??, sa han lite högre och med varje stavelse extra tydligt uttalat för att understryka att det verkligen var sant att det rimmade.

- In i bilen omdedel bums!!! Röt hon

Syrran jagade snabbt in sonen bilen o körde hem. (Hon ville inte riskera att den stackars klasskompisen med namnet Lukas -eller nån annan heller för den delen - skulle höra rimmet om honom ) Väl hemma frågade hon:

- Vet du egentligen vad det där ordet betyder som du säger att rimmar på Lukas??

- Betyder?? Näeee, det är ju bara ett rimord jueee!

- Det är ett mycket fult ord för snoppen!!

Sonen spärrade förskräckt upp ögonen , svalde hårt och sa med darrande röst:

- Du mamma... jag ska aldrig mer säga Lukas-.... (en stund tystnad)... eh, det där äckliga ordet du vet!

Syrran drog en lättnandens suck och kände att faran var över - för denna gången! Tills grabben hör nåt nytt rim-ord han inte vet vad betyder....

(Hon hoppas i sitt stilla sinne att det aldrig någonsin börjar en flicka i klassen som heter Britta....)

Första gången vi var ute och handlade med vår rätt nyfödde son (den förste), kom vi hem, upp med hissen kånkandes på bilbarnstol och en massa matkassar. Jag gick först in och sambon - som satt ner både bilbarnstol och matkassar när han skulle låsa upp dörren - började plocka ihop sakerna igen. Sen klev han in i lägenheten och stängde dörren efter sej.

Jag tittade förvånat på honom:

- Öööhhh du glömde möjligtvis inte nåt va??

Han kollade det han hade i händerna, räknade kassarna och svarade:

- Nää, jag hade bara 4 kassar. Jag har alla här, se!

Då bad jag honom öppna dörren till trapphuset igen. Han fortsatte envisas med att han inte glömt nån kasse där ute.

- ÖPPNA DÖRREN, sa jag lite skarpare, varpå han gjorde så (för husfridens skull, antar jag, för han hade ju "rätt"....)

Den minen han fick när han såg vår lille bebis sitta där ute i sin bilstol, helt övergiven, var obetalbar... A kodac moment!!!

Det är nu ca 6,5 år sedan det hände, men jag låter honom aldrig glömma att han lämnade kvar sin förstfödde son i trapphuset utan att reagera när jag påpekade att han glömt nåt. Maten hade han koll på, men inte grabben....

Läste i Metro att han dock inte var värst... följ nedanstående länk så förstår du vad jag menar.....

Flög iväg- glömde sonen på marken  (metro.se) 

Jag o syrran hade varit på Maxi och handlat. Jag hoppade in i bilen medans hon gick tillbaks med vagnen. För att vara riktigt snäll mot henne, tänkte jag backa ut och köra så nära vagnbåset som möjligt. Jag la i backen och började köra. *kabonk* lät det plötsligt o bilen guppade till.

- Hjälp, jag har kört på nån!!!!!!!! , tänkte jag förskräckt. Men såg ingen i backspegeln. Då blev jag rädd att det låg ett barn under bilen... med darriga ben gick jag ut för att kolla, Syrran kom samtidigt tillbaks och undrade vad jag sysslade med. Hon såg hur chockad jag såg ut, men hon fattade absolut inget.

Jag berättade vad som hänt o hon gav till ett skri:

- Miiin maaaaat, skrek hon

Jag stod som ett frågetecken, kikade under bilen och konstaterade att där varken låg nåt barn eller nån pensionär, bara en tillplattad plastkasse Med en lättnadens suck reste jag mej upp och såg syrrans högröda ilskna ansikte med en blick som kunde döda.

- JAG SA JU ATT JAG STÄLLER KASSEN DÄR, fräste hon

Jag fattade nada, hade inte hört nåt om nån kasse. Hon visade upp sin matkasse och när jag såg innehållet i den, vek jag mej dubbel och skrattade så jag tjöt. Tårarna sprutade o syrran blev förstås ännu surare då, vilket fick mej att skratta ännu värre. Det blev bara för mycket... först chocken när jag trodde att jag kört på nån, sen lättnaden när det inte var så och så hennes matkasse..... där var bla tomater, päron och en stor konservburk. De är de enda sakerna jag minns. Päron och tomater var totalt sönder mosade som en enda sörja, konservburken såg ut som.... som om den blivit påkörd av en bil! Tror aldrig hon lyckades öppna den burken... den var rejält tillknölad!!

Det var rätt många år sen det hände, men än idag kan jag känna guppet när bilen mejade ner hennes mat....skrattet bubblar i mej varje gång jag tänker på den mosiga sörja jag förvandlade hennes mat till (och hennes skrik när hon förstod vad jag gjort....) Jag erbjöd mej att in och köpa nytt till henne, men hon ville bara hem, sa hon surt och satte sej i bilen. Tack o lov så förlät hon mej rätt snabbt och skrattar själv gott åt den historien nu!

Min första graviditet såg jag mest fram emot att få vräka i mej allt möjligt syndigt gott utan att nån skulle säga nåt . De flesta brukar ju bara nicka och le när de ser en gravid som proppar i sej bakelser etc och det är väl enda gången i livet det är "tillåtet" att göra så. Gissa om jag blev snopen när mina nojjor bara bestod av nyttiga saker ! Morötter mmmmm knaprade på dem dygnet runt!! Gurka lika så. Rädisor (som jag aldrig äter annars) smaskade jag glatt i mej. Allt som krasade härligt i munnen var det jag längtade efter. Is tillhörde också nåt av det godaste jag visste att knapra på. Glömmer aldrig minen på killen på McDonalds när jag bad att få en mugg full med bara is........ Han tittade chockat på mej o frågade igen vad jag sagt... haha, det var verkigen ett kodac moment !!

Jag var nånstans mellan 6-9 år och hade fått infektion i en kindtand. Det var visserligen en mjölktand som jag så småningom skulle tappa, men det gick ju inte att gå med infektion tills tanden behagade trilla ut av sej själv. Mamma försökte häva/lindra infektionen med propolis-tabletter (gulliga mamma som ville att jag skulle slippa tandläkaren!!!), men jag vet faktiskt inte om de hade nån verkan alls. Jag tvingades i alla fall till tandläkaren och av nån anledning var det pappa som var med mej. Jag var ju mammas lilla tösa... men förmodligen var hon rädd att svimma om hon varit med. Hon tycker det är lika hemskt att gå till tandläkaren som jag gör!!

I vilket fall som helst, satt jag i tandläkarstolen och fick veta att tanden skulle dras ut. "Aldrig i livet!!", tänkte jag. När tandläkaren kom med bedövningssprutan, knep jag igen läpparna så hårt jag bara kunde. Då kom jag på "tänk om de sticker sprutan utifrån, genom kinden istället??!!??", så jag täckte för säkerhet skull ansiktet så gott det gick med mina små, darriga händer. Jag vet inte hur de lyckades övertala mej (hota mej??) att ta den där hemska sprutan, men till slut så var jag bedövad. Då skulle jag plötsligt byta rum! På darriga ben och lite yr av rädsla, gick jag in på ett annat rum och höll på att svimma på vägen dit. Pappa tog tag i mej och hjälpte mej upp i den nya tandläkarstolen. När bedövningen tagit för fullt, skulle tanden ut - trodde tandläkaren ja!!! Då tyckte jag åter att det var dags att knipa igen munnen det argaste jag kunde. Jag totalvägrade att öppna munnen o jag visste att de inte skulle kunna dra ut tanden genom kinden, så jag behövde inte använda händerna denna gången. De hade jag istället till hjälp att fäkta bort den allt surare tandläkaren. Pappa kom då på en supersmart idé och sa:

- Om du inte drar ut tanden, kommer du att vara bedövad hela livet!! Bedövningen försvinner med tanden och om tanden blir kvar, blir bedövningen också kvar!!

Jag blev skitskraj!! Inte ville jag gå så hela livet!!! Jag öppnade munnen och sen minns jag faktiskt inte mer av händelsen. Jag minns inte hur hemskt det var att dra ut tanden och inte heller nåt om smärtan efteråt. Jag var väl i chock efter pappas "information" om bedövningen antar jag... Himla smart gjort av honom i alla fall!! Ska jag komma ihåg om nån av mina grabbar inte vågar laga (dra ut... hoppas jag de slipper!!) en tand efter att de fått bedövning

När min bror bodde i Tyskland kom de upp 2-3ggr/år och hälsade på. De bodde då hos våra föräldrar och eftersom deras badkar inte längre var i brukbart skick, brukade mina brorsbarn komma hem till mej och bada. En dag när de varit hemma hos mej, frågade pappa (alltså barnens farfar) lilltösan (ca 3 år gammal) vad de hade gjort hemma hos faster (dvs hos mej).

- Ätit choklad! , svarade hon snabbt

- Mer då?, frågade farfar

- Ätit köttbullar

- Har du bara ätit?

- Nä jag drack kåckåkåla oxå!

Jag tänkte hjälpa tösen med vad hon skulle säga, så jag viskade

- Badat

- Badat, viskade hon tyst tvärs över rummet till farfar.

- Nej, viskade jag, säg: "Badat" högt! Så farfar hör.

-Nå, vad har du gjort mer?, sa farfar

- Badat högt!, viskade tösen...

Sen dess sa hon alltid att hon skulle hem till mej och "bada högt" och det var nåt av de roligaste hon visste när hon var i Sverige. För det var bara hos faster man kunde "bada högt", hemma badade hon helt vanligt, som hon själv uttryckte det.

Jag var 18 år och hade vunnit konstertbiljetter till en ort som låg 6 mil hemifrån. Fattig student som man var, skulle även en så kort tågresa göra ett stort hål i plånboken. Eftersom jag var väldigt kort (åja, jag har faktistkt vuxit till mej ngr cm sen dess. Inte många, men några som sagt) och alltid har sett mkt yngre ut än jag är (barnsligt utseende med andra ord ), chansade jag på att köpa en barnbiljett (som gällde upp t o m 16 år). Min kompis som var 17 vågade inte ta den risken, eftersom hon var väldigt lång för sin ålder. Det var allt lite nervöst när konduktören kom in i vagnen och sakta men säkert närmade sej våra säten. Jag tog upp ett äpple och började gnaga på det för att försöka dölja min nervositet. Precis när konduktören hade klippt min kompis’ biljett, satt jag en bit äpple i halsen (av ren nervositet) och började hosta hysteriskt. Jag blev ju inte mindre nervös av det precis.... När jag skälvandes hade räckt över min biljett till konduktören, tittade han på den och sen på mej och sa:

- Jaha, vad har vi här då?

Mitt hjärta höll på att stanna, men så ångrade det sej tydligen, för det började istället att rusa iväg som ett skenande X2000. Konduktören stack saaaaaakta ner handen i kavajfickan (det gick kanske inte riktigt så sakta som jag inbillade mej, men hela denna scen kändes som om den utspelade sej under minst en halvitmme...) och jag såg framför mej hur han skulle plocka upp sitt block och skriva ut en kompletteringsbiljett med en massa straffavgifter till mej  (dock trodde jag inte, som i inlägget här nedanför, att jag skulle få fängelse ). Jag kände hur stort hål det skulle göra i min redan så magra plånbok och ångrade bittert att jag inte löst full biljett direkt o sluppit lida dessa kval samt straffavgifterna . Döm om min förvåning när han (minst lika sakta som han stoppat ner handen i fickan) drog fram en Vicks Blå och räckte mej med orden:

- Mot sån hemsk hosta hjälper bara det här!

Sen klippte han min biljett och traskade vidare genom vagnen. Jag blev så skakad, så det var faktiskt sista gången jag vågade chansa på att åka barnbiljett. Jag har alltid löst rätt avgift sedan dess och kunnat sitta och njuta av resorna i lugn och ro! "Ärlighet varar längst" Men denna gången gav oärlighet mej en gratis Vicks Blå!! (smålänning var det ja )

Jag var 6-7 år och gick själv till snabbköpet som låg nära hemmet. (Jag vet inte varför jag gick dit, jag hade inte ens en 5 öring med mej). Jag gick runt o kikade lite på godiset och stannade suktandes framför lådan med RIFF (tuggummi med saltlakritssmak som såldes styckevis för 5 eller 10 öre/st ). Jag ÄLSKADE dessa RIFF och stod o grävde lite med handen i lådan (de var inslagna i papper, så det var inte riktigt så groteskt som det kanske låter *S*) och innan jag själv hann fatta det, hade min hand smugglat ner ett tuggummi i jackfickan!! Jag blev helt chockad över mitt fruktansvärda brott, men vågade inte ta upp och lägga tillbaks det i lådan igen ifall någon skulle se det. Jag gick på darriga ben förbi kassan och ut ur affären (förmodligen röd som en tomat i nyllet - det var bra varmt i ansiktet i alla fall!!). När jag kom ut ur affären sneglade jag upp mot det håll där polisstationen låg och förväntade mej förmodligen att Polisen redan skulle ha ryckt ut med blåljus o sirener.... Jag började traska hemåt och jag var helt säker på att alla jag mötte på vägen, visste att jag var en hemsk brottsling!! Jag vågade inte gå hem med tuggummit i fickan så mamma fick se (jag visste ju att det var hemskt fult och fel att stjäla) och slänga tuggummit kändes ju lite onödigt med... (är man född i Småland, så är man!!), så jag tog helt enkelt av pappret o stoppade mitt stöldgods i munnen. "Brott lönar sej inte" är så sant som det är sagt! Jag var så chockad över min stora stöld och jag var helt övertygad om att jag skulle hamna i fängelse om nån visste vad jag gjort, så det smakade verkligen inte gott!! Jag tuggade på det ett par gånger, en spottade jag ut det och gick skamset hemåt. Det dröjde länge innan jag ville ha RIFF igen, jag var verkligen ångerfull!!

Det var första och enda gången jag någonsin snattat något. Den skräcken jag kände i flera dagar, avskräckte mej för livet från att fortsätta på brottets bana...

Brossan (äldst av oss syskon) som nyss börjat med hemkunskap (började i 7:an på den tiden) hade där lärt sej att det saltkar mamma använde egentligen var en sockerströare! Utan att säga något till någon, bytte han därför ut saltet mot socker (fattar än i dag inte varför han fick en sån knasig idé...). Innan nån hann upptäcka det, hade mamma stekt fläsk (syrrans absoluta älsklingsrätt) till middag... Jag vet inte om mamma o pappa hade ätit alls av fläsket till middag (eller lunch som alla andra säger. Jag säger middag eftersom man äter mitt på dagen), men när syrran kom hem från skolan blev hon överlycklig när hon såg allt det stekta fläsket!! . Mamma (som förmodligen lever efter devisen "det man inte vet om, har man inte ont av") sa inget om socker-olyckan, så syrran gjorde i ordning en STOR portion och satt sej ner för att avnjuta denna delikata måltid. Det räckte dock med en tugga för att hon skulle spotta o fräsa.....

Nu undrar du väl vad jag kommer från för hemsk familj; en bror som sabbar allt ätbart och en mamma som glatt serverar det.... Men mamma är inte så hemsk som hon låter, hon är - trots dessa händelser- helt underbar!! Brossan har inte (vad jag kan minnas nu i alla fall) förstört mer mat eller bakverk och både jag o syrran överlevde ju faktiskt dessa hemska smakupplevelser

När jag var liten var jag helt galen í maränger och det var verkligen fest när mamma hade bakat det. Allra godast var choklad maränger, vilket inte gjordes så ofta, eftersom det i princip bara var jag som åt dem.

När hon gjorde maränger, lät hon dem alltid stå kvar i ugnen och eftertorka och så hade hon även gjort denna gång. Hon hade bakat vanliga vita maränger som stod ståtliga i ugnen. Brossan kom hem och skulle värma nåt i ugnen och kollade inte om där var tomt, utan satt ugnen på start och knallade ut ur köket i väntan på att ugnen skulle bli varm. När mamma upptäckte att han satt på ugnen var det redan för sent.... de tidigare så vita, fina marängerna var nu bruna!

När jag kom hem från min kompis, såg jag en hel plåt med chokladmaränger stå frestande i köket. Jag frågade dreglandes mamma om jag fick ta en och självklart fick jag det!

-  Ät så många du vill! Sa hon

Redan då borde jag anat oråd... men är man runt 6-8 års åldern och står framför såna ljuva frestelser, tänker man inte så mycket. Helt andäktigt tog jag en maräng och satt tänderna i den.... *BLUUUUURK* det var nåt av det äckligaste jag smakat!!! Jag vet inte om mamma verkligen trodde att jag inte skulle känna skillnad på smaken mot riktiga chokladmaränger, men sen den gången smakar jag ytterst försiktigt på allt jag äter och chokladmaränger miste lite av sin glans.....

Hämtat från min produktiva tonårstid:

Jag satt och stickade när ett av mammas dagbarn (4-5 år gammalt) satt sej jämte mej. Hon hade precis lärt sej vad "rimma" betydde och ville rimma på allt möjligt. "Säg ett ord", tjatade hon om och om igen. Först valde jag de lätta som Katt osv. När min fantasi tröt, såg jag mej omkring efter inspiration o kom på att "garn" var en bra sak, eftersom det ju rimmar på barn. Så jag sa "garn". Tösen funderade o funderade o suckade till sist att hon inte kunde. Då sa jag

- Men vad är du, Niklas, Hanna och Henrik??

Då sken hon lyckligt upp och utbrast högt och med ett stort leende:

- Busungar!!