Metrobloggen

Finns det verkligen inget slut på eländet? Finns det ingen smärtgräns för hur långt det får gå, för hur mycket man ska behöva orka med??

Trodde inte man kunde sjunka längre ner i dyn än vi redan var, men det gick tydligen. När försäkringskassan hjälper till och trampar på huvudet, kan man fortsätta sjunka, trots att huvudet redan är under ytan.....

Nu finns igen utväg längre, alla reserver är tömda sen länge. Hyran tvingades vi låna till redan förra månaden och nu ger jag upp. Det ramlar tyvärr inga tusenlappar från skyn. Denna gången är det bara att vänta på att det ena inkassobrevet efter det andra trillar in...... måste försöka orka leva vidare för barnens skull.....

Idag är det 9 år sedan min bardomsväns mamma dog. Jag har så otroligt många fina minnen från barndomen där hennes mamma är med.

Hennes goda toscatårtor hon ofta tog med när hon kom hem till oss, rabarbersaften som hon och mamma flera år gjorde tillsammans under många glada skratt, de mysiga utflykter jag fick följa med min kompis på och mycket mycket mer.

Jag kan än höra hennes röst och glada skratt, hennes lite retfulla ton när hon kallade mej ett namn hon visste jag inte gillade (men som nu är ett sånt kärt minne) och hennes ton när hon sa till oss på skarpen (vi var nog inte alltid Guds bästa barn när vi var små )

Jag önskar att vi haft en filmkamera när jag var liten så man kunde sparat allt på film och ta fram när man vill. Än så länge kan jag både se och höra henne framför mej när jag vill, men hur blir det när man blir äldre??

De dagar, veckor, månader och år som passerat, kommer aldrig mer igen, men de ger många många minnen att samla i hjärtat och det är så värdefullt att samla dessa minnen!! En dag är de det enda man har kvar.....

Idag märktes det extra mycket.... mamma är inte som hon var förr. Hon snurrade till det rejält i telefon och kom knappt ihåg vad hon sagt meningen innan.

Hittills har jag blundat för det - jag är ju själv glömsk och kan snurra till det ibland.

Men idag insåg jag att det inte går att blunda för det längre. Hon blandade ihop elleverantörens namn med bankens, hon trodde plötsligt att IKANO och Swedbank var samma bank och det tog ett tag att försöka förklara att det ju är två olika banker. Hon är kund hos båda, så hon känner ju väl till dem sen tidigare, men idag blandade hon ihop begreppen totalt.

Jag är rädd! Vad händer nu?? Kommer hon plötsligt att glömma vem jag är? Glömma vilka mina barn är?? Framtiden skrämmer mej mer än den någonsin gjort förut  

Suck, tomt i huvudet, tomt i magen, tomt på kontot och nu tomt på sidvisningarna igen

Den 25:e börjar lika illa varje månad.......

Tomma löften, massa ord utan nån mening.

Jag har hört dem förut, de betyder inte ett skit!

"Denna gången ska det bli annorlunda", lovar du gång på gång, men än har inget ändrats.

"Om jag inte håller det denna gången, kommer jag...." sen drar du till med nåt som du tycker är ett rimligt "straff" om du inte håller det du lovat.

Jag har slutat lyssna på dina tomma löften, du håller dem inte ändå. Innan dagen är slut, har du redan glömt både dina löften och det "straff" du själv bestämt du ska få om du bryter löftet igen.

"Denna gången blir det annorlunda".... jag vet inte hur många gånger jag hört detta under alla år vi bott tillsammans.

Jag har slutat hoppas på att du ska ändra, dej.

Jag har gett upp totalt.

Jag orkar inte lägga mer energi på vårt så kallade "förhållande". Det tar mer energi än jag är villig att satsa. Det är inte mödan värt längre......

Livet kan vända så fort.

Glädje kan snabbt förvandlas till sorg och förtvivlan.

Det gick på en kort stund - från att äntligen få genomgå en operation för att bli fri från smärta, till att plötsligt ligga stilla och knappt reagera på tilltal.

Mina tankar är hos MammaKB, hennes familj och hennes mamma som råkat ut för just detta.

Gå in till MammaKB och ge henne en tröstens ord och hoppets kram.

Be för hennes mamma.

Det är det minsta vi kan göra för en förtvivlad dotter.

Kristina, mina tankar är hos dej och din familj!

En vän ringde härmkvällen och berättade att hans sambo hade fått bröstcancer. Jag höll på att trilla omkull av chocken!! Hon är ju bara i 35-års åldern. Cancer tycker man ju är något som drabbar gamla människor....

Jag vet att det tyvärr inte är så - jag har sett så många exempel på det på TV, men kan ändå inte fatta att det är sant.

Hon går på cellgifter (pg a att det snabbt börjat sprida sej) och ska opereras om några veckor. Efter det följer strålbehandling mm. Det är en hård tid för henne - och hela familjen förstås.

Det är tur de har sina små barn som lyser upp dagarna för dem! Skönt för henne att hon har en sån fantastisk sambo (som jag vet gör ALLT för sin familj). Hoppas verkligen allt går bra!!! Tack o lov så är hon full av jädraranamma och där tror jag hon har en fördel i kampen mot sin cancer - hon är inte den som ger upp i första taget. Detta är en kamp hon måste vinna.....

Nu har det hänt igen, det som absolut inte får hända - ett litet barn som råkat ut för en olycka som hade dödlig utgång. Man kan ju undra vad en 4-åring gjorde själv på ett löpband???

Beror det på slarv från föräldrarna?

"Man kan inte ha koll på barnen jämt" hävdar en del.

"Har man så små barn, får man inte släppa dem ur sikte", tänker andra.

Tragedin är ett faktum och självklart får man inte tillbaks sitt barn genom att förebrå sej själv, men hade det hänt mina barn, hade jag aldrig förlåtit mej själv för att jag lät det ske. För barnen är vårt ansvar och vi har dem till låns så länge vi klarar ha koll på dem....

Mike Tysons dotter död (metro.se) 

Varför ska du alltid trycka ner mej i skiten?

Denna dagen började ju så bra

Jag har sovit rätt gott och kände mej ovanligt glad.

Då var du naturligtvis tvungen att trampa ner mej i skiten igen

Varför gör du alltid så?

Tål du inte att jag mår bra??

Njuter du av mina tårar???

Jag börjar undra........

Ska man aldrig få vara riktigt glad?

Så fort jag reser mej, sparkar nån undan mina ben igen och jag störtdyker ner i gyttjan.

Det känns som om det inte är mej förunnat att få må bra och att få vara glad och lycklig.

Är det min ödets lott att ständigt må dåligt? Är det vad mitt liv går ut på?? I så fall vill jag nog inte vara med längre.....

Tårar, tårar, tårar... .tar de aldrig slut?

Jag vet egentligen inte ens varför, de bara forsar ut.

Hela livet känns upp och ner

jag känner att jag inte ens vill leva mer....

Jag vet att det är "förbjudet" att känna så,

jag har ju trots allt barnen att tänka på.....

Vissa dagar känns allt så tungt och ingenting är kul

Vissa dagar känner jag mej bara fruktansvärt eländig och ful

Vissa dagar går allting snett och inget är som det ska

Tyvärr är det precis en sån dag just nu ida'......

Det värsta tänkbara är att något ont händer mina barn, t ex att de skadas.

Nu har det hänt: I kväll hände det som absolut inte fick hända.

Jag är helt förkrossad och jag skakar fortfarande, trots att det gått över 3,5 timmar sen det hände.

Det fick inte hända - ändå gjorde det det.

Varför??

Ibland känns allt bara så fruktansvärt hopplöst.

Inget blir som man tänkt sej och hela världen verkar gå emot en.

Var ska man då hitta kraften att gå vidare?

Var ska man hitta nån att lita på?

Hur ska man orka ta ett enda steg till??.....

Jag får så dåligt samvete när jag själv sitter o gnäller över små saker och sen kommer in på hennes blogg och ser hennes positiva attityd - trots att hon är så sjuk!!


Det ger verkligen en tankeställare och ger mej en nyttig knäpp på näsan!

Man ska inte gnälla över det lilla, utan glädjas över det stora, glädjas över allt elände man faktiskt slipper gå igenom.

Ja, jag har min värk och det är jättejobbigt - det kan jag verkligen inte förneka - men det är ingen sjukdom man riskerar dö av. Inget som gör att mina barn behöver vara rädd att mamma plötsligt en dag inte finns kvar längre.

Så kan tyvärr inte alla lova som t ex har cancer, HIV, ALS eller inre organ som inte fungerar som de ska.

Jag har så mycket att vara tacksam över, men ibland glömmer man bort det i en flod av självömkan över det man inte kan göra pga värken...

Plötsligt känns allt så tungt och jag vill bara gråta.

Jag vet inte varför, jag kan inte komma på nån anledning, känslan bara finns där.

Vad har jag att vara ledsen över? Jag som har två underbara barn och en sambo som älskar mej och som jag älskar. Vi har tak över huvudet och mat på bordet varje dag.

Ändå smyger känslan av tomhet sej på mej gång på gång. Det känns som om nån sätter sej tungt på mina axlar och jag vill bara gråta....

Det känns som om allt och alla går emot oss just nu.

Ska det aldrig ta slut? När ska det vända?? För så här ska vi väl ändå inte behöva ha det resten av livet........

Panikångest.

Sömnlöshet.

Förtvivlan.

Tårar som rinner av vanmakt.

Hur ska vi klara oss på min futtiga pension och en lön till sambon på 1200:- denna månaden??

"Resten kommer nästa månad" sa idioten till chef han just haft. För första gången är jag GLAD och LÄTTAD att sambon äntligen blivit arbetslös! Då kan han få ut sin a-kassa åtminstone, men den dröjer den med, eftersom han inte fått något arbetsgivarintyg än.....

Varför ska precis ALLT gå oss emot?? Varför kan älsklingen inte nån enda gång få jobb på ett SERIÖST företag??????

Det känns som om jorden öppnar sej under oss och vi faller handlöst ner i skärselden.

Det känns som om allt och alla går emot oss just nu.

Hur länge ska vi behöva ha det såhär???

Hur länge ska vi orka ha det såhär.....

Den som älskat kan ej glömma

den som glömt ej älskat har

den som älskade o glömde

visste ej var kärlek var.....

Tårarna har tagit slut.....

Det finns inga kvar längre.

Skönt på ett sätt - så slipper jag gråta mer över dej.

Slipper gråta mer över dina ständiga svek.

Tårarna har tagit slut.

Det gör trots det lika ont i själen som om jag gråtit floder........

Det går inte att ändra på vissa.

Vissa vill inte ändra på sej.

Det var DU som sa att du ville ändra dej,

Inte jag som tvingade dej!!!!!!

Valet var ditt

Du svor på att du ville och att du gjorde det.

Jag vågade knappt tro det, men ville ge dej en chans till.

Jag ville verkligen tro dej denna gången.

Tyvärr borde jag lyssnat på mitt hjärta direkt.

Istället var jag dum nog att lyssna på dej - igen.......

Jag läste ett sånt otroligt fint inlägg om olika sorters sorger i Nalles blogg - en för mej hittills okänd bloggare som jag hittade till tack vare en länk dit från Nilla.

Precis som Nalle skriver, kopplar man i första hand ordet "sorg" till ett dödfall.

Men sorg kan ju vara så mycket annat också.

Något som många inte tycker "räknas", är tidiga missfall, "Det är ju helt normalt" tycker många.

Ja, det är väldigt vanligt, men tro mej, det är en STOR sorg även om man inte klarat sej förbi 12-veckors sträcket!! Åtminstone var det så för oss och det blev bara värre för varje gång.... De barnen som jag inte ens hann känna rörelser av i magen, tänker jag fortfarande mycket på. Jag tänker på dem med sorg och saknad, men jag gläds samtidigt åt de två underbara barn vi faktiskt lyckades få hela vägen.

Att tänka på mina barns förlossning är också en sorg för mej - trots att båda barnen lever och är helt friska!

Det blev akut kejsarsnitt med båda och vi visste inte om något av barnen verkligen skulle klara sej innan de kommit ut.

Förste grabben kunde de inte svara på om han ev var hjärndöd innan de fick ut honom pga att de inte fick nån reaktion från honom i min mage, vad de än tog sej till.

Lillkillens hjärtljud sjönk om och om igen och han var helt livlös när han kom ut, han fick 5 poäng från början o det berodde både bla på dåiga hjärtljud och dålig andning.

 Trots att jag nu sitter här med två spralliga killar (7 år resp drygt 1,5 år), känner jag hur ont det gör att tänka på allt som hände kring förlossningen. Trots att jag vet att allt gick bra till slut, känner jag smärtan av rädslan och skräcken för att de kanske inte skulle klara, sej när jag tänker tillbaks till de dagar de föddes. Så jag har en sorg mitt i glädjen - fortfarande efter så många år.

Att ha sorg för att man plötsligt drabbats av sjukdom - även om det inte är en dödlig sådan eller nåt man blir rullstolsbunden av - är också nåt jag känner till väldigt väl. (Ni som brukar läsa min huvudblogg, vet att jag delar mitt liv med den elake Mr Fibro.)

Sorgen över att inte kunna leva som förut, inte orka vara samma spralliga typ som tidigare. Inte klara de vardagliga, självklara sakerna längre. Inte kunna planera nåt och veta att det säkert går att genomföra. Sorgen att göra sina barn besvikan för att man inte orkar det ena eller det andra. Den sorgen bär jag dagligen på, men jag passar även på att glädjas åt de dagar jag har mindre ont, är mindre stel, mindre trött och orkar lite mer.

Det finns verkligen massa olika sorger och sorger i olika grader.
"Små sorger har ord, stora är stumma", men det är viktigt att försöka sätta ord på de stora sorgerna med, även om det är mycket, mycket svårare...

Jag hoppas verkligen att jag aldrig behöver uppleva det som denna sången handlar om min älskade... Du är mitt liv, jag vill alltid ha dej vid min sida....

Jag älskar dej

Du gav mitt liv en mening

(Ursäkta det dåliga ljudet, men jag hittade ingen annan video med den låten på svenska)

Man tar så lätt för givet att man ska kunna få barn den dag man bestämt att "nu vill jag ha".

Efter 4 missfall (ett före store grabben och tre mellan mina pojkar) vet jag nu att det inte är en självklarhet att få barn. Det finns så många som kämpar år efter år, men lyckas inte bli gravida hur de än kämpar. Andra lyckas bli gravida, men får missfall gång på gång på gång.

Jag är lyckligt lottad som lyckades få två under bara söner och jag lider verklilgen med dem som aldrig får chansen att uppleva den lyckan det innebär att få bli mamma.

Att bli mamma är nämligen det bästa, finaste och underbaraste som någonsin hänt mej

Om sanningen ska fram, är livet inte alls så rosenrött som jag försöker ge sken av.

Om sanningen ska fram, blev inte gårdagen vad jag förväntat mej.

Om sanningen ska fram, vet jag inget om min morgondag.

Om sanningen ska fram, gråter jag mer än jag skrattar

Om sanningen ska fram, gör det fortfarande förbannat ont.

Men jag väljer att tiga och dölja sanningen.

Sanningen gör så ont så jag vill försöka dölja den till och med för mej själv....

Hur länge ska jag orka hålla masken? Hur länge kan jag le mot världen medans tårarna strömmar ner i mitt hjärta??

Varför ska jag gå och låtsas inför allt o alla att allt är som det ska? Att allt är bra - när mitt liv totalt har rasat samman??

Hur länge ska jag orka ljuga och tiga om sanningen innan jag totalt bryter ihop. Varför ska jag göra detta för dej?

Är du verkligen värd det??.............

4:e augusti... en namnsdag och en födelsedag som inte längre kan firas som förr...

Grattis på namnsdagen pappa!! Känns fortfarande så underligt att du inte längre finns med oss.

Mormor Majken, du skulle fyllt 95 år idag... Men tyvärr orkade din kropp inte så långt.

Jag tänker på er båda och säger G R A T T I S och jag är säker på att ni både ser och hör mina gratulationer.

Jag saknar er......

Änglar - visst finns de runt om oss dagligen. Eller vad tror du? Jag är säker på det, jag kan ibland känna deras närvaro. När livet känns som tyngst, kommer änglarna till undsättning. De tröstar och hjälper.

Själv har jag 4 egna änglar som aldrig fick komma till denna värld. 4 små barn som inte klarade leva mer än 2-3 månader innan deras hjärtan slutade slå i min mage. Jag tänker ofta på dem, även om det inte är lika intensivt och smärtsamt nu som innan vi till slut lyckades få ett syskon till vår förstfödde.

De finns där på andra sidan och väntar på mej den dag mitt liv tar slut här på jorden. Det är jag övertygad om och det gör att jag inte känner någon fruktan för att jag själv en dag ska dö.

Hur många gånger tror du det går att laga ett trasigt hjärta?

Hur många gånger ska jag behöva acceptera att du trasar sönder mitt hjärta igen??

När ska du inse att kärleken till slut inte går att laga fler gånger....

Tar tårarna någonsin slut?

Kan jag någonsin lita på dej igen?

Nej, tårarna verkar trilla för evigt och att lita på dej är bara att göra sej mer illa för var dag som går.....

Jag känner mej som världens sämsta mamma.... Idag brast det totalt och jag sa "jävla unge" till min älskade grabb..... Det är helt oförlåtligt och jag mår verkligen dåligt.... Har bett honom om förlåtelse och förklarat varför det blev så fel, men jag känner ändå att jag gick långt över gränsen. Så säger man verkligen inte till sina barn.... Jag har aldrig någonsin sagt nåt sånt till nåt av barnen och jag hoppas verkligen aldrig jag gör det igen.... Men idag är jag verkligen världens sämsta mamma....

Be mej aldrig förlåta dej, jag tror inte jag kan.

Be mej aldrig förstå dej, jag vet att jag inte kan.

Be mej aldrig ta tillbaks dej igen, du får inga fler chanser.....

Pappa, jag är fortfarande så otroligt ledsen att du aldrig fick träffa ditt 4:e barnbarn. Bara 3 veckor innan han skulle födas, la du dej ner och somnade in. Ditt hjärta orkade plötsligt inte mer och det gör mej så ont än idag.... Jag fick inte heller berätta för dej att jag var gravid med lilleman - ditt 5:e barnbarn - några år senare.

Jag vet att du har sett båda mina underbara söner, jag vet att du finns med oss och att jag kan prata med dej när jag vill. Men jag hade ändå så gärna velat få visa upp grabbarna för dej på riktigt.

När du fick veta att jag var gravid men store killen, trodde jag inte du skulle reagera som du gjorde. Jag är så glad att du gjorde det - det betydde så mycket.

Du grät av glädje och det hade ingen av oss förväntas sej. Jag tror aldrig jag har sett dej gråta av glädje varken förr eller senare, det tillhörde inte din natur så att säga. Därför betydde det extra mycket att du också reagerade så - att mamma skulle göra det, visste jag redan. Du som tyckte jag var en sån toka som flyttade hit upp till Stokholm *ler*

Du får göra som du vill, men aldrig förråda den som lever inpå din själ.....

Varför? Vad? Hur ska det bli???

Frågorna går som en loop i huvudet på mej. Det ekar om och om igen och jag håller på att bli galen....

Huvudet håller på att sprängas, det bultar och värker som om jag kört det i en vägg 120 ggr.

Att prata med dej just nu känns i o för sej som att köra huvudet i en vägg...

Varför blev allt så fel??

Varför kunde du inte vara ärlig från början..........

Hur ska det bli i framtiden?? Vad kommer att hända med oss och med barnen??.....

"Jag vill inte se dej gråta", sa du.

Vad vill du jag ska ska göra då?

Säga "TACK" för att du dragit ner mej i djupaste ravinen?? Vad förväntar du dej egentligen efter det du gjort????
Ska jag klistra på mej ett falskt leende och låtsas som om allt är som det ska?

Jag fungerar inte så. Mår jag dåligt så gör jag. Har du gjort mej ledsen får du faktiskt acceptera mina tårar. Annars kan du dra nån annan stans där du slipper se dem....jag orkar snart inte bry mej om vilket... jag orkar snart inte ens bry mej om att leva längre..........

Du säger att du älskar mej och att du fortfarande är kär i mej.

Jag känner att det du säger inte är sant.

Det du känner är bara kompiskärlek.... som du beskriver din kärlek till mej, är som min kärlek till mina barn och dem är jag inte kär i.

Det är skillnad på kärlek och kärlek. Skillnad på att "bara" älska någon och att vara kär i någon.

Tyvärr så älskar jag dej och jag är fortfarande kär i dej, jag vill att du rör vid mej - de hade varit mycket enklare om jag inte haft de känslorna för dej.....

Jag tror att du vill att ja ska säga: "det är slut" - för du vågar inte själv, men jag vill inte ge dej den tillfredställelsen.

Jag tänker inte göra det så enkelt för dej.

DU får själv stå ditt kast, var ärlig och erkänn istället. JAG tänker inte ta beslut åt dej. Det är du vuxen nog att göra själv......

Ögon som bränner

Orden som stockar sej i halsen

Tårsvullna kinder,

Tusen frågor, alla frågor lika dana: Varför? , varför??, varför???......

Jag önskar att det du sa var sant... men jag sitter ju här med beviset framför mej.........

Varför????

Vem kan man lita på om man inte kan lita på den som bedyrat sin kärlek?

Vem kan man lita på om inte den som lovat att aldrig mer säga ett enda osanningens ord?

Vem vågar man lita på om man inte vill få sitt hjärta totalt sönderkrossat igen??..... .... inte dej i alla fall......fast det borde jag ha lärt mej vid detta laget.....

Nej, inte en gång till.... Det får bara inte vara sant........

Vad säger man egentligen till en vän som sitter med vapen i hand och är på väg att ta livet av sej??

Hur ska man kunna stoppa det när man sitter 40-50 mil bort??

I natt är det 3:e gången - nej förresten 4:e gången - som det händer mej. Varför ska jag åter igen behöva drabbas av den ångest det medför att inte kunna ingripa fysiskt??

Det har inte varit samma person alla 4 ggr, utan nu var det 3:e personen som utsatte mej för detta. Det kanske låter egoistiskt att säga "utsatte mej" eftersom personen i fråga mår så förbannat dåligt - det gör man om man låter tanken börja gå över i handling. Men jag kände mej ändå så utsatt. Jag hade ingen att vända mej till som kunde ingripa fysiskt.

Jag har stoppat tablett/sprit intag en gång, två gånger var det knivar inblandade. I natt var det ändå det allra värsta: en pistol.

Varför det var värst?? Jo, hade han inte till slut lagt den ifrån sej, hade jag förmodligen haft pistolskottet ekandes i mitt huvud så länge jag levt.

Du tänker kanske: varför la du inte bara på luren då? Så slapp du höra.

Sån egoist kan jag inte heller vara. Han har barn - den yngsta är runt 15 år - jag kan inte ha det på mitt samvete att jag inte gjort allt som stod i min makt för att stoppa honom.

Jag kunde inte bara lägga på luren och vänta och se hur lång tid det skulle ta tills nån ringde och berättade för mej. Hans andra barn har jag bara träffat en gång - vid den yngsta dotterns dop. 
Han bor nu helt själv flera mil från hans ex och dotter. Det är bara hans ex av alla anhöriga som har mitt telenr. Bara hon som skulle kunna komma på idén att ens berätta för mej att/om det hänt. Skulle jag i så fall suttit och låtit förvånad i telefon?? Eller erkänna: han ringde mej och jag struntade i honom!

Nej, så kan jag inte göra! Jag har inte ett hjärta av sten. Det är en vän och jag bryr mej om mina vänner! Speciellt om någon mår dåligt.

När vi la på telefon - nu efter nästan 4 timmar, var han lugn och kunde till och med skratta igen. Nu kan jag kanske sova lugnt, nu vet jag att han inte gör något - inte i natt... Men vad händer i morgon?

Han har vuxna barn och även barnbarn, men även om jag känt dem, hade jag inte vetat hur jag skulle göra för att berätta för dem. Skulle det ens varit rätt att berätta??

Tusen tankar snurrar i mitt huvud och jag känner mej så liten. Sambon jobbar i natt och jag längtar tills han kommer hem. Jag behöver någon som håller om mej - hårt och länge. Jag känner mej så lite och otrygg. Framtiden känns så oviss. Vågar jag ringa honom igen? Tänk om han inte svarar....

Vågar jag låta bli att ringa?? Nej, då kanske han känner sej ensamast i världen och tar språnget full ut... Det skulle jag inte kunna leva med.

Huvudet håller på att sprängas av den huvudvärk natten samtal givit mej. Hela kroppen värker av den spänning jag utsatts för. Men jag kunde inte bara nonchalera honom. Han är en vän. En vän bryr man sej om - även om kroppen skriker av smärta.

Inget blir bättre av allt detta tjafs.... Det gör oss bara ledsna..... åtminstone blir jag jätteledsen.... du kanske inte bryr dej alls??

Jag vet ärlig talat inte.... jag vet ingenting längre, känns det som.....

Westlife - I Don't Wanna Fight 

Tjafs, tjafs, tjafs.... Jag är så utled på allt detta tjafs...

Tjafsande om allt och om inget. Tjafs i tid och otid.

Tjafs om sånt som du lovat diskutera med mej innan du tar beslut som påverkar oss båda.

Tjafs, tjafs, tjafs. Tjafs p g a att du aldrig kan ta hänsyn till andra.....

Ibland önskar jag att man kunde backa bandet en bit och göra vissa saker ogjorda och få vissa saker osagda......

Igår fyllde du år och jag skulle verkligen velat vara med bland dem som grattade dej. Vet att det inte är nån idé, du kapade banden för vår vänskap redan när du var 19 år.

Allt bara för att jag fick dej att själv avslöja vilken dag du skulle köra upp för ditt MC-kort. Fattar fortfarande inte varför det skulle behöva förstöra en 16-årig vänskap. Vi var mer än vänner, vi var som syskon. Folk trodde vi var syskon till och med. Vi höll t ex ihop jämt på högstadiet. Hade sällskap både till och från skolan även om vi inte började samma tid.

När vi kom hem stod vi i korsningen där du skulle köra på ett håll och jag på ett annat och pratade lätt bort en timma innan var och en gick hem till sej och åt. Sen träffades vi igen och pluggade tillsammans.

Hur kunde du låta vår långa, starka vänskap kastas bort på en sekund?? Jag har aldrig förstått det....

De första åren fortsatte jag skicka födelsedagskort och julkort, jag hälsade alltid till dej genom din mamma och mormor, men till slut gav jag upp. Det var inte lönt. Din mamma tyckte att jag var fantastisk som fortsatter sträcka ut en hand åt dej, trots att hon visste hur du nonchalerade mej. Hon ville också att vi skulle bli  vänner igen, hon visste hur viktiga vi varit för varandra alla dessa år.

Om du idag ringde, skrev ett brev, mailade eller skickade ett sms skulle jag gladeligen glömma alla de år som varit. Jag skulle ta emot min "syster" på samma självklara sätt som vi alltid umgicks förr.

Jag har aldrig kunna vara bitter på dej eller hatat dej, jag har bara varit ledsen och saknat dej. Det gör jag än idag och varje år på din födelsedag tänker jag extra mycket på dej. Tänker på alla de födelsedagar vi firat ihop. Tänker på allt roligt vi gjort tillsammans. Tänker på dej.... trots att det gör ont och tårarna tränger fram.... Om du bara visste vad jag saknar dej......

Jag känner mej så fruktansvärt maktlös!!! Jag sitter här hemma och kan inget göra. I och för sej hade det inte hjälp om jag varit med på sjukhuset, vi har ju redan gjort vad vi kunde här hemma.

Men det känns ändå så hemskt att inte kunna göra nåt för sitt sjuka barn....min älskade lille skruttunge....

Jag är så orolig för min lill-plutt, han har 40,7 i temp!!!!! Så höga siffror har jag aldrig förr sett på en febertermometer.... tack o lov att han är gnällig och inte ligger slapp och avsvimmad!

Så länge han låter är han inte allt för påverkad av tempen i alla fall.

Hoppas han inte somnar om än, då vet jag ju inte om han sover eller om han tuppat av.... Usch, är så orolig...

Usch, nu har det hänt igen, ytterligare en person som är spårllöst försvunnen. Vilken vånda för anhöriga och vänner!!  Ovissheten är det värsta man kan råka ut för.

Det är så hemskt med alla som försvinner, allt för ofta hittas de aldrig mer i livet. Så många som försvinner som det aldrig skrivs om. Mörkertalet är säkerligen större än de vi får reda på genom massmedia.

Endel utsätts för grymma brott, medans andra själva gör valet att lämna denna jord. Deprimerade människor som inte fick hjälp i tid.... det är lika hemsk varje gång det händer och händer gör det - allt för ofta!!!

http://www.metro.se/se/article/2008/05/18/19/2103-62/index.xml

"Varför gråter du?? Det var ju bara en HUND, det går ju att köpa en ny, eller hur!?!"

Folk som säger så har varken hjärta eller haft egna husdjur. (Om de haft egna husdjur, kan de omöjligtvis ha älskat dem!!)

Vår hund var som en familjemedlem och hela familjen sörjde när han dog.

Jag var 17 år  när det hände, men än i dag kan jag känna hur go han var, jag minns hur mjuk och go hans päls var mot mina fingrar och mot min kind. Han var så otroligt snäll och tillgiven. Var jag ledsen, kände han det på sej och kom och la huvudet i mitt knä med en tröstande blick.

Lille Snuffe vad jag saknar dej..... *tårarna tränger fram*... saknar dej så otroligt mycket!!!!

"Små sorger har ord, stora sorger är stumma...", nog stämmer väl det!? Man är ju alltid snabb att tala om att man t ex har huvudvärk eller är irriterad på nån. Men får man t ex cancer eller när man blvitit grymt sviken av någon eller mist nån som gått bort, är det väldigt svårt att prata om...