Metrobloggen

Under mitt senaste besök i gynekologstolen fick jag först en hyfsat svårhanterlig komplimang följt av en antydan till förolämpning. Komplimangen handlade om att min livmodertapp ser mycket fin ut. Barnmorskan betonade det typ tre gånger, så den måste ju vara lite out of the ordinary, om man säger. Jag har bara ännu inte riktigt greppat hur jag kan använda det här till min fördel. Det känns inte som information användbar varken på mitt CV eller i min kontaktannons.

Barnmorskan slår sig ned bakom sitt skrivbord, och jag tråcklar på mig kläderna samtidigt som jag lägger fram min så bekymmersamma information om hur min cykel ter sig rubbats en aningens under den senaste månaden. Hur cykeln liksom bestämt sig för att korta sig en hel vecka, vilket gjorde att jag äntrade mitt så charmiga PMS-tillstånd hela sju dagar för tidigt. Högst förvirrande.
Barnmorskan hummar. Barnmorskan bläddrar i sina papper och mumlar alltför högt något om hur gammal var du nu igen…

Föreställd löpsedel: Barnmorska kallblodigt avrättad av labil patient efter falska anklagelser och felaktig klimakteriediagnos.

Min iskalla blick var vapen nog för att få barnmorskan att backa. Hon vände snyggt med något om stress. Det går ju inte att killa mig under hakan med ord om vacker livmodertapp och sedan bitchslappa mig så illvilligt minuten efter.

Jag gick därifrån med en bestämdhet om att föda barn å det snaraste. En önskan som inte bara grundar sig i vikten av att motbevisa barnmorska. Den förstärktes mer än mycket när Miss Bo placerade sin gudomligt vackra avkomma i min famn.

Föreställd löpsedel: Felaktigt klimakteriediagnoserad kvinna kidnappar kollegas gudomligt vackra avkomma.

Som ytterligare salt i såren och bensin på lusten att bli befruktad ligger det faktum att sonen, Prins Sicovit, sover över hos ömsom sin flickvän ömsom sin pojkvän. Han försvinner från mig. Han gnager på navelsträngen.

Chachachange.

Många människor, majoriteten av människor, kanske alla människor drömmer förmodligen någongång om hur det skulle vara att faktiskt börja om. Det där med att lägga det sönderkorrigerade manuset åt sidan och börja på ett blankt blad. Det där med att vinna drömvinsten på Lotto och göra ett fett finger åt vardagen som börjat äta upp en inifrån. Det där med att sälja sitt hem och köpa en segelbåt. Det där med att dra.

En del människor gör det. Jag ser det på TV. Har flera gånger råkat landa på en kanal där de visar ett program om människor som packar ihop och drar. Som börjar om.
Jag är bara lite klädsamt avundsjuk och missunnsam. Bara lite klädsamt, då jag vet att jag faktiskt kan. Om jag vill. När jag vill. Bara lite klädsamt, då jag vet att det där med att börja om kan se så väldigt olika ut.

Själv har jag inte för avsikt att börja om. Inte riktigt (än)nu. Själv har jag mer en önskan om paus. Ge mig en broms, säger jag, men inte fan är det någon som ger mig en. Så jag får ta mig en. Att börja om kräver sin planering. Planering kräver den tid och sinnesfrid som bara en paus från det vanliga ekorrhjulet kan erbjuda. Jag ska ta mig en broms och plocka fram en hel hög med blanka blad. Lika lättad som förskräckt, men väl medveten om nödvändigheten.

Jag börjar inte om. Jag börjar måhända bara planera för att börja om. För det vet ni likaväl som jag. Om och när jag börjar om så är det inte någon pissljummen medioker omstart vi talar om. När jag börjar om så är det mer av den kalibern som kvalificerar sig för det där programmet på den där kanalen som jag råkar landa på ibland. Om ni råkar zappa förbi så ska jag vinka till er.

Igår fick jag frågan.
Jo, det är sant.
Ett förslag som försvåras av lite praktiska omständigheter så som att trettiotalet mil till jobbet är lite väl långt pendlingsavstånd. Men ändå.

Så förunderligt ljuvlig den är, den där känslan av genombrott. Den där känslan när stöveln som fastnat i gyttjan lossnar med ett slörpande tjoffljud. Den där när ett litet ljus uppenbarar sig långt borta i den mörka tunneln.
Det lossnar nu.
Det ljusnar nu.

Minns var ni läste det först.

Det uteblivna skrivandet kan skyllas på mycket, däribland att jag är hyfsat lost. Serien Lost gick mig helt förbi när det begav sig på TV, men nu när boxarna införskaffats ter jag mig märkligt lost in Lost om man säger. Jag är besynnerligt engagerad i karaktärerna och för gärna små resonemang med dem, samtidigt som jag drömmer om oidentifierade monster och horribla flygplanskrascher om nätterna. Jag är med i Lost. Jag är lost med Lost.

Igårkväll tog vi en liten paus i vårt maratontittande för att se Robinson på TV. Vi bytte från en grupp strandsatta till en annan. Jag somnade. En överdos av Lost gör Robinson ofantligt händelsefattigt.

Jag rekommenderar TV4 att slänga in några isbjörnar, ett par oidentifierade monster samt ett gäng som vi kan välja att kalla de andra (infogat skräckfilmsstråkmusik) under nästa säsong. Det skadar inte heller om flertalet deltagare har ett såkallat shady förflutet, och dessutom är förnöjsamt behagliga att vila ögonen på.

Singla och jag har ju lyckligtvis anledning att ringa varandra på arbetstid med hänvisning till att samtalet faktiskt är arbetsrelaterat då och då. Det hindrar ju inte från att i dessa samtal klämma in ett och annat som inte är lika relaterat till vårt arbetsområde. Som när Singla informerar mig om när hela den där melodifestivalhysterin faktiskt sätter igång, och då med motivet att jag inte får missa det snarare än tvärtom.

Häromdagen fick jag månadens horoskop serverat under ett av våra samtal.
Enligt stjärnorna finns det en övervägande risk/chans att jag blir på tjocken den här månaden.

Det känns kanske  inte som information jag bör väva in i mina annars inte så framgångsrika raggningsrepliker för att göra dem mer framgångsrika.

Det är väl som när vilken som helst relation tar slut, antar jag, det där med att bevisa sin lyckliga självständighet, så som vi vill bevisa den nu när vi inte längre är, jag och min PeTe. Kan själv, säger jag. Kan själv, säger han.

Varför gör du inte en Vickan, aka Madonna? frågade någon. Vilket för den fullkomligt verklighetsfrånvände betyder att bli ihop med sin tränare. Vilket för den som frågade var ett tips med utgångspunkt i att träningen då blir lika gratis som tillgänglig. Vilket tyder på att denne någon aldrig har funderat kring det där med skomakaren och hennes ungar.
Men även om vi bortser från skomakaren och hennes ungar så skulle jag och PeTe förmodligen ta livet av varandra inom löjligt kort. Om nu inte hans sambo hann före.
Så jag kan själv.
Vilket visar sig mer tydligt i vissa situationer än andra.
Som det där med att trycka i sig en hel påse ostbågar utan att andas.

Hur det går för PeTe är oklart.

Det står nu klart. Jag är en fin människa. Om du tillhör dem som kanske inte tycker dig uppfatta detta så vill jag mena att du ska ta det högst personligt. För jag, jag är en fin och bra människa. En sådan som texempel går på yoga.

Tanke som infann sig under gårdagens pass: Om jag enligt anvisningarna flyttar det här benet bara en endaste millimeter till från min kropp så kommer den här benet och min kropp inte längre vara ett.

Min så fina uppenbarelse lyckades i sin kompletta ljuvhet få jourserviceman från kommunen att leverera en styck stor dunk med vatten till min dörr. Det då det visat sig att när hela Shitsville fått tillbaka sitt vatten så räknades inte familjen Sicovit in i skaran.
Alla har fått sitt vatten utom jag, krystade jag i telefonen.
Jourserviceman från kommunen ryckte ut och jourserviceman från kommunen upptäckte hur problemet egentligen inte var hans ansvar. Ändock bistod han i både levererandet av vatten på dunk samt samtal med rörmokare. En rörmokare som trots att han inte har någon jour ändå inte lade en evig förbannelse på mitt huvud för att jag ringde upp klockan nio på kvällen. Ytterligare ett bevis på min ljuva framtoning.

Inslag från samtal mellan jourserviceman och rörmokare: (På näst intill obegriplig Shitvillska) Nejnejnej, det är huset i backen mitt emot långetorstens. Med det står det klart att det i huset på andra sidan huset bor eller har bott (mest troligt) en lång man som heter eller hette Torsten. Good to know. This is Shitsville for ya.

Nu ska jag ta denna ljuva uppenbarelse till arbetet. Arbetet där jag faktiskt spenderade en bra dag igår och där min chef klappade mig på ryggen och frågade om allt var bra, det var så längesedan.

 Yupp. Ur tid är leden.
Och jag är ljuvligt fin.
Vilket du bör ta personligt om du icke upplever att så är fallet.

När så vardag och verklighet tar vid den här måndagsmorgonen, så utmanar den verkligen min nygamla gillande inställning till vardag och verklighet men kanske framförallt måndagar. Vattnet är avstängt i Shitsville och har så varit i typ tjugofyra timmar. Någon större läcka lämnade alla Shitvilles hushåll utan vatten, men det har arbetats flitigt med reparationerna så att det denna måndagsmorgon endast återstår sisådär tjugo vattenlösa hushåll. Här handlar det då plötsligt om möjligheten att få känna sig speciell. Och samtidigt ganska skitig.

Min nygamla inställning till liv och måndagar fäktar hysteriskt mot det krassa monster som försöker erövra definitionerna. Jag ska vinna det här. Som hjälp på vägen tar jag en yogaklass ikväll för att bli sådär mysigt plingplongig och tålmodig som jag har bestämt mig för att yogamänniskor är. Jag ska vinna det här.

Tittar ut på den vackert gnistrande vinterdagen genom mitt fönster och upptäcker både till förskräckelse och nöje att det faktiskt hänger en blå kondom över en gren i syrénbusken utanför.