Upptäcktsresa
Jag har upptäckt den långt ifrån hårda vägen att tropisk värme tar död på min kreativitet. När termometern visar på över trettio plus infinner sig ingen som helst inspiration till att skriva mycket av en endaste rad. En nästan bisarr luftfuktighet sätter hjärnan lite ur funktion och jag känner mig tacksam över att den klarar av att räkna om valuta och leda mig till där mat serveras när magen kurrar. Därmed kan vi konstatera att det som fungerar i Spanien inte fungerar överallt. Det handlar alltså inte bara om att komma bort och få distans och ledighet.
Jag nöjer mig med att läsa lättsamma böcker under ett parasoll.
Gott så.
Hack i skivan
Jag ska daska till den här skivspelaren nu. Den där stiftet liksom fastnat i det där hacket och upprepar samma fras omochomigen. (Yngre läsare göre sig icke besvär att ens förstå den här liknelsen utan att först googla på grammofonspelare.)
Jag daskar till spelaren som fastnat i ett jag fryser – jag fryser – jag fryser. Med förmodan kommer den istället fastna på ett nytt ställe inom kort och ett par veckor framöver. Med förmodan kommer jag få höra ett det är varmt – det är varmt – det är varmt istället. Och hey, ombyte förnöjer, som bekant.
Jag förflyttar mig till en plats där det är som varmast just nu. Jag nås dessutom av informationen om att det är varmare än normalt där det är som varmast just nu. Jag trycker ned mina flipflops mellan de sisådär tiotalet tjocka böcker i väskan och räknar kallt/varmt med att mötas av vitsippor vid hemkomst. Då blir det annat ljud i skivan. Det är vår – det är vår – det är vår.
Omutifallatt ni undrar...
...så har jag fortfarande koll på mina prioriteringar.
Allsvenskan 2010 har börjat.
Dagens eftertanke
När bajset träffar fläkten känns det rätt bra att ha lämnat rummet i tid. Det var inte med någon större marginal, och jag hörde hur det splashade till i dörren precis där jag stängde den bakom mig. Att bajset träffar fläkten när jag lämnar rummet kan verka ha ett samband som det faktiskt inte har mer än att jag visste att bajset skulle träffa fläkten förmodligen förr än senare men på det där odefinierbara och diffusa viset. Som en spågumma hade jag det på känn. Jag såg det i min kristallkula och i min kaffesump.
Kanske borde jag starta en business av det här. Jag sitter på sanningen. Söker du svar så finns de här. Men det kostar. Naturlish.
Från den mörkgrå sidan?
Speedat lyrisk efter mitt möte med nya chefer igår samtalade jag med omgivningen i hundraåttio. Det är så uppfriskande att bli vänligt bemött. Det göder ett trasigt ego att få sina tankar, kunskaper och erfarenheter efterfrågade. I mitt samtal med Singla slås jag ned i skorna med någon slags påminnelse om att jag sa ungefär precis samma sak efter mitt första möte med nuvarande chef.
Singla är uppenbart arg på mig.
Jag vet inte riktigt vad jag har gjort, men jag får ta till detta publika (nåja) forum för att be om ursäkt. Det måste ha varit något hiskeligt elakt som berättigar denna kalldusch. Men jag, jag kände de där första kalla dropparna och kastade mig genast raskt undan.
Min glädje ska inte få sköljas bort. Den ska få sitta kvar mot skinnet som klibbig svett i tropisk hetta.
Sådetså.
Handskar av
Jag sa ju det. Vi är på upploppet. När slutsignalen börjar närma sig blir kampen lite mer vågad, lite mer ful, lite mer blodig. Handskar av.
Jag fick in en käftsmäll som hette duga, och som trots att den följde vad som kan antas förväntat så överrumplades motståndaren svårt. Som kontrade med ett kraftfullt slag under bältet. När jag nu skuttat omkring och funderat på hur jag ska parera mitt nästa slag så åker jag på ett tjuvnyp i sidan.
Det var droppen.
Handskar av.
Nu blir det smutsigt.
Upploppet
Jag möts av det dagligen. Det där uttalandet. Ja men nu är det ju bara XX dagar kvar! Som en tröst när stegen tynger eller motstånd attackerar. Ja men nu är det ju bara XX dagar kvar! Men ju färre dagar det faktiskt är kvar, desto längre blir dessa dagar. Jag ser det lite som upploppet i vilken tävling som helst. Där när du faktiskt ser målsnöret. Det är ju där när du faktiskt ser målsnöret som krafterna börjar ta slut, mjölksyran känns av och lungorna upplevs fullkomligt urvridna. Där, när varje steg och varje andetag gör ont.
Men jag ser målsnöret.
Drippdroppande insikt
Jomenvisst kan jag vrida ur några droppar självinsikt. Så som att mitt förra inlägg var på tok för långt. Det är ju kanske inte meningen att jag vill skaka av mig läsare innan poängen, om man säger. Väldans tur att jag inte hade mycket till poäng då. lägger min försvarande sida in.
Humor eller humör, del två
Jag vill mena att jag innehar både humor och humör, men idag lyckades SJ och resebyrå förinta det ena och elda på det andra. Genom vår resebyrå på jobbet var avbokningsbara och ombokningsbara biljetter införskaffade för denna veckans tjänsteresa. En tjänsteresa som jag anmärkningsvärt nog faktiskt såg fram emot. Till viss del för att det den här gången innefattade ett hotell som mycket väl skulle kunna tänkas placera praliner på kudden.
Sent igårkväll (Söndag, märk väl) ringer min mobil. En inspelad röst menar sig ringa från SJ och meddelar sådär irriterande glatt att både min tur och returresa är inställda. Jag välkomnas att ringa SJ för att boka om.
Jag ringer.
Och ringer.
Och ringer.
Och… ja, ni fattar.
De första tio gångerna utan något svar alls. Den elfte gången är det upptaget. Och den tolfte. Och den… ja, ni fattar. När jag tillslut kommer fram får jag beskedet att jag är på sjuhundratolfte plats i kön, typ, och att väntetiden uppgår till mer (stark betoning på mer) än tjugo minuter. Jag lägger på i vredesmod.
Idag vänder jag mig så istället till vår anlitade resebyrå för assistans. Det visar sig att de flesta tågen är inställda i ett par veckor framöver, och att de övriga därmed är hyfsat överfyllda (så även flygen). När vi väl hittar en fattig och tillika olämplig plats som gör att jag kommer för sent och måste åka hem för tidigt, om jag kommer hem alls, så får jag beskedet att det då blir en ej ombokningsbar biljett, annars blir det ett par hundralappar till.
Eh?
Det påminner mig lite om min bekant som skulle flyga hem från afrikanskt land med sin sedan tidigare inköpta biljett och vid incheckningsdisken får beskedet att sorry sir, we are not flying today. Efter ett tappert men lönlöst försök att få reda på varför ger bekant upp och suckar lite uppgivet. Då får jag väl boka om tills imorgon, säger han till damen bakom disken. But yes of course sir. Det blir tusen dollar.
Ursäkta? Men jag har ju redan betalt min biljett…. stammar bekant.
Jo, ja… Men den gäller ju idag, förklarar dam bakom disk.
Men… men… herregud… ni har ju ställt in flyget idag, fortsätter bekant lika stammande.
Ja?
Det gick rundgång i den här dialogen en lång stund, ända till bekant faktiskt betalade. Därefter tog det tre månaders hotfull strid innan pengarna betalades tillbaka.
Och vad vill jag säga med det här?
Inte mer än att jag avbokade hela min tjänsteresa i lika mycket vredesmod då som bitterhet nu. Jag är bitter, men ändå med flera dagar sådär lite till godo på arbetsplatsen jag inte snart nog med förhoppning lämnar för gott.
Humor eller humör
Så ok. Kanske är det så att min chef inte riktigt är redo att skämta om det ännu, om hon någonsin är redo att skämta om någonting. Det där med den psykosociala arbetsmiljön var lite av ett minfält. Kanske för att jag liksom fick till det med en annan twist än den här tidigare presenterad och blurrade ut något om att jag i alla fall åtgärdar mitt eget arbetsmiljöproblem genom att sluta. Spridda skratt och skrockande i rummet, dock inte från min chefs plats. Jag tror bestämt att jag såg rök komma ut ur hennes öron, och hon är inte ens rökare.
Jag kom därmed av mig och fann mig inte i att presentera vårt motto – Det är alltid högt i tak för den som kryper. Hon hade med förmodan upplösts i små partiklar framför våra ögon.
En del har humor, andra bara humör.
Sök i denna blogg
