Metrobloggen

men inte ett dugg klokare. Denna dagen har varit precis som jag ville ha den. Inget firande. Lugnt och stilla. Jag och mamma och barnen åkte iväg och köpte en tårta på eftermiddagen, och sen åkte vi hem till oss och fikade. Jag fick påslakan av mamma och ett sängöverkast för jag har bara till dubbelsäng. Jag sover i enkelsäng nu för tiden. Fick även presenter av barnen. Markus kom hem från skolan med ett grönt och gult hjärta i filttyg som han själv sytt på syslöjden till mig idag för att jag fyller år. Gullunge. Men den finaste presenten var en handskriven lapp som min 8-åriga dotter gav mig. Hon hade ritat hjärtan och så stod det: Grattis mamma. Jag älskar dig så mycket. Du är planeternas bästa mamma.  Då smälter man.....

Nu ska jag lägga mig i en renbädddad säng och läsa en stund innan jag somnar. Ska bli skönt att krypa ner i sängen nu. Jag är faktiskt väldigt trött ikväll. har haft huvudvärk idag och oroat mig så för en person som står mig nära och som har ett helvete just nu.

Tack till alla som gratulerat mig idag här på bloggen, på FB, via mail, sms och vykort. TACK!!! Ni är underbara. KRAM!

Tårtan jag köpte och som barnen, jag och min mamma har ätit för att fira min födelsedag idag.

I morse hittade jag en lapp som min ena dotter hade lämnat framme i köket. Det stod: Min pappa dog för två år sedan. Jag saknar han och jag gråter nu..... Och så hade hon ritat tårar. Lilla hjärtat, hon har precis fyllt 8 år. Barn ska inte behöva gå igenom det som Peters och mina tre barn går igenom just nu. Jag skulle göra vad som helst för att de skulle få sin pappa tillbaka. Han är verkligen saknad.

I morgon, måndag, fyller jag 41 år. Jag hatar det! Sedan jag blev mamma, så har jag inte brytt mig om min egen födelsedag. Firar hellre mina barn ordentligt. Min egen födelsedag känns inte viktig längre. Men sedan Peter dog för två år sedan, så är det en urjobbig dag. Alla födelsedagar, jul, påsk, midsommar, nyår, ja alla speciella dagar, är så tunga att gå igenom sedan Peter dog. För sådana dagar så märks det särskilt tydligt att han är borta, att han saknas här och numera hatar jag jul, födelsedagar och alla andra speciella dagar. Jag vill inte vara med om dem. Jag vet inte vad jag ska göra i morgon på min födelsedag, men förmodligen så blir det som vilken annan dag som helst. Min mamma är nog lite småsur för att jag inte vill fira min dag, men det får hon vara. För jag firar inte för att andra vill det. Så enkelt är det.

Nu ska jag snart sova. Har sådan huvudvärk ikväll. Jag hoppas att jag vaknar utan den i morgon. Ska titta på en bra dokumentär på min bärbara dator nu tills jag somnar. Har med mig datorn i sängen. Min älskade Toshiba, min trogne ( och ende) sängkamrat som hjälper mig att komma till ro på kvällarna. Tack gode gud för webb-tv och TV 4 Faktas alla bra dokumentärer.

Kram på er alla! Och godnatt!

Jag har en underbar vän som heter Birgitta . För en vecka sedan köpte jag och läste hennes bok Blondie, och skrev till Birgitta för att tala om att jag tyckte om boken. Sedan dess har vi haft kontakt med varandra via våra bloggar, via mail och i går hade Birgitta pratat in en underbart meddelande på min telefonsvarare. Birgitta är en nyfunnen vän, men på något vis känns det som om vi känt varandra i evigheter. Och förhoppningsvis ska vi ses i sommar, eller hur Birgitta?

Anledningen till att jag ville skriva om Birgitta ikväll, är att hon under denna veckan  som gått har gett mig så mycket glädje, värme och kärlek. Fina, fina Birgitta: TACK! Du är min ängel. KRAM!

Ja, det är den stora frågan. Sedan en tid tillbaka sover jag uruselt. Har för mycket att tänka på. För många jobbiga tankar. Men nu känner jag att jag MÅSTE få sova ordentligt i natt för annars orkar jag snart inte mer. Att ligga vaken natt efter natt, och vrida och vända på sig, det tar oerhört på krafterna. Vill inte vara trött längre. Tycker synd om barnen som har en så tråkig och trött mamma.

I morgon ska flickorna ha kalas här. De fyllde ju 8 år förra tisdagen. I lördags hade vi kalas för släkten, och i morgon ska de alltså ha barnkalas. De har bjudit fem av sina klasskompisar. Så då blir det livat här. Sju fnissiga tjejer  Egentligen skulle jag haft kalas för mig själv i morgon för jag fyller år på måndag, men jag orkar inte fira mig själv.Flickorna är viktigare och min egen födelsedag bryr jag mig inte om längre. Det slutade jag göra för si så där 10 år sedan.

Just nu är det lite mycket som pågår i mitt liv. Ibland är det precis som om allt jävla elände bara måste komma samtidigt. Just nu är det så och det blir för mycket för mig. Därför blev jag så jäkla glad idag när jag kom hem efter att ha varit ute och handlat, samt suttit på jourläkarcentralen i flera timmar med ett av mina barn. Jag var så trött när vi kom hem vid 18.30 och såg att någon lämnat ett meddelande på min telefonsvarare. Lyssnade av det och till min stora glädje hörde jag Birgittas glada röst. Birgitta,så glad jag blev! Du säger så oerhört fina saker till mig och ditt telefonsamtal betydde så mycket för mig. Jag fick höra din röst när jag behövde det som allra mest. TACK min fina vän. Och jag är glad att du fick tidningen idag, även om din post var väldigt sen idag. Roligt att du tyckte om det som skrevs också. Jag tycker själv att det är ett fint reportage. Reportern har lyckats skriva det med mycket värme och kärlek.

Nu ska jag lägga mig, så jag kan vakna någorlunda utvilad i morgon och ordna ett fint kalas för mina älskade barn. Markus är måttligt road av att det bara ska komma tjejer. Han sa ikväll: fy för mamma. Jag kommer att drunkna i tjejer. Varför måste det komma bara tjejer?

Godnatt alla mina fina vänner därute.  Ni betyder mycket för mig.

Jag måste bara berätta en sak innan jag lägger mig ikväll. I vår stad finns det en hel del original som sitter uppe vid Domus varje dag och dricker öl och vrålar på folk, och på varandra. En av dessa gubbar skrek efter mig för en tid sedan: Öh, bruden, hur gammal är du? Jag svarade: Hur gammal tror du att jag är? Då svarar puckot: Tja, 50.... En förolämpning eftersom jag fyller 41 på måndag. Så jag sa: 50?? Åh nej, du får allt dra ifrån 10. Då svarar charmören: VAAAA??? Är du sextio? Ja, det hade jag fan  aldrig kunnat tro. Du ser bra ut för din ålder!

Vad säger man? Tack? Eller ber man honom dra åt..... Jag sa: Tack ska du ha för det, du ser inte heller så dum ut för att vara 80....... (Han är svårbedömd, men jag tror att han är nånstans runt 55-58)

Jag är magsjuk ikväll. Plötsligt, i eftermiddags, så började jag må riktigt illa, fick ont i magen och kände mig skakig och alldeles matt i benen. Som gelé. Jag skulle åka till stan för att köpa inbjudningskort till mina flickors kalas som de ska ha på lördag. De fyllde ju 8 år för en vecka sedan, mina tvillingar, och nu i helgen som var så  hade vi kalas för släkten. Och på lördag är det alltså dags för kompisar. Men jag hann bara av bilen och gå in i närmsta affär och köpte första bästa inbjudningskort, sen klarade jag inte mer. Mådde så illa och var så skakig och matt att jag var tvungen att åka hem. Sen har jag legat på soffan hela kvällen med ett stort, tjockt täcke över mig och skakat som ett asplöv. Nu ska jag snart sova. Ligger redan i sängen. Jag skriver på min bärbara dator. Min Toshiba dator är min trogne (och ende) sängkamrat numera. Han följer med mig till sängen varje kväll och underhåller mig tills jag somnar. Oftast med någon bra dokumentär från TV 4 Fakta.

Som jag skrev här ovan så ska flickorna ha kalas på lördag. De har verkligen sett fram emot det, att få bjuda klasskompisarna. Det var särskilt fyra tjejer de gärna ville bjuda. Men idag i skolan hade de fått veta att de inte behöver ge dessa tjejer några inbjundningskort för de får inte komma på flickornas kalas för sina pappor. Och anledningen..... Jo, vi är svenskar. Flickorna blev ledsna och jag blev arg. 

När jag var på väg in hit till sovrummet nu ikväll med datorn under armen, så såg jag att jag hade glömt att ta ner en tomte efter jul. Den hänger i ett hörn i hallen.Har minsann missat den helt, trots att den hänger precis vid toalettdörren. Det visar väl att jag har mycket i huvudet just nu, om man missar en sådan sak. Det är en tomte som jag och min dotter Linnea gjorde innan jul. Så jag säger godnatt nu och avslutar med en bild av denne tomte, som åker ner i morgon. Orkar inte ikväll....

Vissa dagar mår jag ganska okej. Saknaden efter Peter finns ALLTID där, men vissa dagar mår jag ändå ganska okej. Sen kommer det dagar då allt känns svårt, tungt, hopplöst, hemskt, svart.... och dessa dagar är ett helvete. Det värsta är att man aldrig vet när de kommer. Man vaknar på morgonen och känner att idag vill jag inte vara med. Men hur det än är, så måste jag kämpa. Måste upp ur sängen på morgonen, även om jag helst bara skulle vilja dra täcket över huvudet och inte vakna mer. Måste ta hand om barnen, hemmet och allt annat. Och det är tur att jag har våra barn. Peters och mina tre underbara, goa ungar. Vilken gåva de är. Vilken gåva Peter lämnade efter sig. Just idag vaknade jag och kände bara en stor, stor saknad. Jag vill  ha vår Peter tillbaka! Jag vet att det inte går, men jag VILL! Jag hade gett vad som helst....

809 sidvisningar idag och bara två kommentarer!!! Skärpning! Är jag så tråkigt att det inte finns något att säga? Jag börjar undra......

att jag har en bokblogg med många bra boktips. Jag har inte skrivit i den på länge, men där finns massor med bra boktips, särskilt på verklighetsbaserade böcker. Och jag ska bättra mig och börja skriva där igen. Min bokblogg hittar ni HÄR.

Ja, det är ungefär det som mina tre barn fyller sina dagar med just nu. Spela playstation och att sitta vid datorn och spela. Det är nästan så att jag börjar ångra att jag gav dem en egen dator för några veckor sedan.  Skämt åsido. Men jag får faktiskt ta till äggklockan så att de fattar att de måste gå bort från spelandet då och då. För mig lyssnar de minsann inte på. Det låter något. Barnen lyssnar mer på äggklockan än på sin egen mor. Men just nu är det faktiskt så. En sak som är bra med spelandet, om man nu kan kalla det bra, det är att de inte bråkar när de spelar. HALLELUJA!!!! För bråk är det mycket av mellan gullungarna annars. Men det är väl så det ska vara mellan syskon. Och jag har ju tätt mellan dem. Sonen är 9½ och tvillingarna fyllde 8 i tisdags.

Jag vet faktiskt inte vad jag ska göra idag.Jag skulle vilja läsa klart Birgittas bok, om jag får möjlighet. Fina, goa Birgitta. Jag är så glad att vi har hittat varandra. Och tänk så underbart roligt det hade varit om du verkligen hade kommit till Kristianstad i sommar.

Jag har funderat på det här med födelsedagar. Jag fyller 41 år nästa måndag, den 8 februari. Jag vill INTE fira, inte ha kalas. Min mamma tycker att jag är taskig, för hon vill komma på kalas och hon vill fira mig. Men JAG vill inte. För mig betyder det där ingenting längre. Sedan jag fick barn så har min egen födelsedag betytt mindre och mindre för mig och sedan Peter dog betyder det ingenting alls. Det är bara  jobbigt för en sådan dag märks det särskilt tydligt att han inte är med oss längre. Men mamma tjatar. Du kan väl ha ett litet kalas? Varför ska du inte fira? Osv, osv. Är jag dum som säger att jag inte vill? Ska man inte fira för att man vill det själv? Eller ska man göra det för att andra vill/kräver det?

Ni som känner mig, och ni som läst min blogg ett tag, ni vet att jag älskar att läsa, och då särskilt sanna böcker. Det finns så många människoöden och jag tycker om att ta del av olika människors liv. Många verklighetsbaserade böcker är hemska att läsa, men jag tycker ändå om dessa böcker och har nog över 300 sådana böcker i min bokhylla. Den senaste tiden har jag inte hunnit läsa så mycket som jag skulle vilja eftersom jag är så trött på kvällarna så jag stupar i säng när barnen somnat. Men i går köpte jag en ny bok som jag inte kunde låta bli att börja bläddra i direkt och sen kunde jag inte lägga den ifrån mig. Jag läste ut halva boken igår kväll och om en liten stund ska jag gå och lägga mig och läsa så mycket jag orkar innan jag somnar. Jag vågar nog påstå att denna bok är den bästa jag läst på mycket, mycket länge. Boken jag talar om heter Blondie och är skriven av Birgitta Andersson. Birgitta är en kvinna som har levt ett hårt liv. Trots hennes alla svårigheter och hemskheter hon gått igenom i sitt liv, så är hon en kvinna med så oerhört mycket humor, värme och kärlek. En fantastisk kvinna som jag beundrar oerhört mycket. På baksidan av boken står följande:

Som nyfödd är hon nära att bli lämnad i en snödriva.
Som sjuåring blir hon våldtagen av en alkoholist i en trappuppgång.
Som nioåring rymmer hon hemifrån och blir än en gång våldtagen av en långtradarchaufför som gett henne lift.
Som tolvåring börjar hon sälja sin kropp till fyllgubbarna i Björns trädgård på Söder i Stockholm.
Som trettonåring är hon fullfjädrad prostituerad i City och har en hallick som tar ifrån henne merparten av de pengar hon tjänar.
Som tonåring blir hon snart grovt kriminell och utnämns av pressen till Sveriges gangsterdrottning.
Hon kommer att tillbringa sexton år av sitt liv på olika institutioner, alltifrån flickhem, ungdomsvårdsskolor och psykiatriska kliniker till slutna avdelningar på såväl mentalsjukhus som kvinnofängelset Hinseberg.
Hon heter Birgitta Blondie Andersson och har levt ett liv som de flesta människor inte kan föreställa sig ens i sin vildaste och mörkaste fantasi.
Om detta liv i fattigdom, förnedring och fullständig utsatthet berättar hon osentimentalt och med kärv humor i Blondie.
Det här är på samma gång ett skakande tidsdokument, ett gripande kvinnoöde och en paradoxalt upplyftande skildring av närmast ofattbar mänsklig styrka.

Inne i boken står följande ord:  Detta är en sann historia, men ändå inte helt sanningsenlig. I verkligheten var allt mycket värre.....

Birgitta har gått igenom ett helvete och de flesta av oss skulle inte överlevt det som Birgitta överlevt. Men hon tog sig igenom det svåra, och lever idag ett bra liv. Jag beundrar dig, Birgitta! Du är en underbar kvinna och jag är så oerhört glad, och stolt, över att ha fått kontakt med dig. Om alla hade varit som du, då skulle världen se mycket annorlunda ut!

Köp Birgittas bok och läs den! Det är allt jag kan säga. Och läs gärna hennes blogg som ni hittar HÄR.

Vi har två katter, Amanda och Emma. Amanda har bott hos oss i lite mer än två år. Hon är lugn och sover för det mesta. Sen har vi lilla Emma, som är född i maj och har bott hos oss sen hon var åtta veckor gammal. Det är vår lilla busa. Jag bestämde mig för att skaffa katt efter Peters död. Vi behövde få in lite glädje i vårt hem och dessa två katter skänker oss många glada stunder. Här kommer lite bilder på våra älsklingar. Lilla Emma vill alltid vara med överallt. Idag, när vi firade flickornas 8-årsdag så fick Linnea en dockvagn. Den ville Emma genast prova.

När jag går upp på morgnarna då är Emma snabb att krypa ner i min säng.

Idag har vi haft kalas här för Emilia och Linnea som fyllde 8 år i tisdags. Mina älskade flickor, så stora de har blivit. Linnea har varit ledsen för hon vill att pappa ska vara med när hon fyller år. Vi har pratat mycket om Peter och till slut så sa hon: Men han är med mig ändå, mamma, för pappa bor i mitt hjärta och jag kan vinka till hans stjärna på himlen hur mycket jag vill. Och så är det ju....

Min bror med fru och barn var här idag. Jag passade på att hålla lilla Hanna MYCKET. Och gosade ordentligt med henne. Lilla sötnosen. Hon är fasters älskling. Här är lilla Hanna:

Och här har vi mina fina födelsedagsflickor

Sitter här i mitt sovrum och skriver detta. Skulle egentligen lagt mig för en stund sedan, men kände att jag behövde få ur mig lite tankar, så jag tog den bärbara datorn med mig till sängen. Min ena dotter sover så gott här bredvid mig. Hon har velat ha mig nära sig hela dagen idag, mer än vanligt. Hon har varit ledsen en del. Hon saknar sin pappa så mycket. Det gör vi allihop, men precis som jag, så har barnen sina dagar då sorgen är tyngre att bära. Idag har det varit en sådan dag för Linnea. Hon har gråtit en del idag. Det är så svårt att se. Som förälder vill man ju göra ALLT för sina barn och att inte kunna ge henne det hon allra helst vill ha, sin pappa, är svårt. Men Linnea är nog den av Peters och mina tre barn som har lättast för att prata om sin sorg. Vi har suttit i soffan tillsammans ikväll och pratat om Peter, tittat på foton och jag har lyssnat på henne. Hon sa flera gånger: Mamma, det är så jobbigt när jag tänker på något roligt, som till exempel när jag ska göra något skoj eller när vi gjort något roligt i skolan. Då vill jag ju berätta det för dig och pappa men pappa är inte här och jag kan aldrig berätta roliga saker för honom mer, mamma.

Älskade barn. Jag förstår precis hur det är. Jag förlorade själv min pappa för snart 19 år sedan. Jag var i och för sig äldre när min pappa dog. Jag var22 år gammal och min pappa var 45 när han tog sitt liv. Men även om jag var äldre, så är ändå känslorna desamma. Och sorgen. Man SKA INTE behöva gå igenom en sådan stor sorg som barn. Att behöva förlora en förälder. Det är fruktansvärt och jag skulle göra VAD SOM HELST för att mina barn skulle få sin pappa tillbaka. Han är så oerhört saknad av oss alla.

Även om Linnea har varit ledsen ikväll och gråtit en del, så fick vi ändå några mysiga timmar tillsammans då vi pratade om Peter, pratade om minnen, om roliga saker de har gjort med sin pappa och om allt roligt vi gjort tillsammans som en familj. Och vi tittade på foton både på Peter och på barnen från att de var nyfödda och fram tills nu. Och till slut så sa Linnea: Mamma, vad skönt det är att kunna prata om pappa och slippa ha alla tankarna helt ensam. Det var skönt att vi pratade om pappa ikväll, mamma, för nu känns det mycket, mycket bättre i min mage och i mitt hjärta.....

Lilla Linnea, det känns bättre i min mage och i mitt hjärta med. För jag såg att du mådde lite bättre efter våra timmar i soffan. Och när du höll din lilla hand i min ikväll när vi stod i fönstret och vinkade godnatt till pappas stjärna, då kände jag mig så oerhört stolt över att Peter och jag har tre så fina barn. Och jag VET att Peter såg ner på oss från sin stjärna och var precis lika stolt som jag är.

Nu, när barnen sover sedan flera timmar tillbaka, och jag sitter här i tystnaden,då tänker jag på dig hela tiden, Peter. Jag vill ha dig tillbaka. Jag saknar dig varenda dag, varenda natt. Och just ikväll....jag hade verkligen behövt ha dig här. Hos oss, din familj, där du hör hemma. Jag kämpar varje dag för att klara av att leva vidare utan dig, och även om det ibland känns som om jag inte ska orka mer, så kämpar jag ändå vidare. Kärleken till våra barn håller mig kvar, gör så att jag reser mig upp varje gång jag faller tillbaks i min stora sorg. Jag tror att du finns där ute, någonstans, och håller ett vakande öga över oss som är kvar. Det måste jag tro, för annars hade jag inte orkat. Vi älskar dig för alltid, och du kommer alltid att vara närvarande i barnens och mitt liv, för vi kommer aldrig att sluta prata om dig, aldrig att glömma dig och våra barn kommer att växa upp med dig närvarande, för du kommer alltid att hållas levande i vår familj och du kommer för alltid att finnas i allas våra hjärtan. Saknar dig! Älskar dig!

Idag fyller Peters och mina tvillingflickor, Emilia och Linnea, åtta år. De har varit så förväntansfulla inför sin födelsedag men igår blev Linnea ledsen . Hon sa: Mamma, pappa är inte med på min födelsedag i år heller. VARFÖR skulle just vår pappa dö, mamma?

Det är så svårt för dem. Saknaden är stor. Det är den för oss alla.

I morse vaknade flickorna av att Markus och jag sjöng för dem och  gav dem presenter. Men bägge två var hängiga och klagade på huvudvärk. De kändes varma så jag kollade tempen. Emilia hade 38.6 i feber och Linnea 38,7. De tog sin andra spruta mot fläskfebern igår så det är väl därför de har feber. Men de blev så besvikna. De skulle bjudit hela klassen på glass idag. Men har man feber så får man inte gå till skolan så nu är de hemma bägge två.

Våra älskade flickor, GRATTIS PÅ ER 8-ÅRSDAG! Vi älskar er så mycket. Mamma och Markus, pappa, farfar och morfar från sina stjärnor på himlen, mormor, farmor, och många andra. PUSS!

Blev så glad när jag kollade mina kommentarer i morse och hittade hela TVÅ KOMMENTARER. Det var länge sedan jag fick jag två kommentarer på en och samma dag. Jag har hittills haft nästan 3000 sidvisningar denna månaden och av de 3000 har jag kanske fått 10 kommentarer. Men nu var det inte det jag skulle skriva om.

Jag har ju skrivit att jag skulle sluta blogga här, men eftersom den ena kommentaren jag fick idag innehöll en fin award så måste jag skriva och lägga ut den. Tack snälla Rantalicious för awarden. Jag blev jätteglad. Jag har haft en hel del elaka kommentarer här och blev så oerhört glad för detta priset för då förstår jag ju att det finns de som vill att jag ska skriva vidare och som uppskattar min blogg. Jag har bestämt mig för att bloggen ska få ligga kvar för jag kommer att ångra mig om jag raderar allt jag skrivit under dessa två år sedan Peter dog. Men jag kommer inte att skriva mycket här. Inte som det ser ut just nu iallafall. Får se längre fram. TUSEN TACK igen för awarden, vännen! Du är en underbar person, men det tror jag nog att du vet att jag tycker.

Så här ser awarden ut:

Och när man får den så ska man skriva sju saker om sig själv samt ge den vidare till sju andra och länka till dem. Sen ska man lämna ett meddelande till dessa sju och tala om att de fått awarden. Man ska också länka till den man fått den av, och det har jag redan gjort.

Det svåraste för mig blir att skriva sju saker om mig själv. Jag anser inte att det finns något intressant att skriva men gör ett tappert försök.

Jag är sjukt rädd för spindlar men älskar ormar.

Jag är beroende av coca cola.

Jag bakar jävligt goda ostbullar, om jag får säga det själv.

Jag har varit med på TV två gånger.

Jag tycker om att handarbeta: sticka, virka, brodera, knyta makramé, osv.

Förutom kärleken till mina tre barn, så har jag endast en stor kärlek i mitt liv och det är kärleken till mina barns pappa, Peter. Trots att han lämnade oss för två år sedan, efter en svår trafikolycka, så är han, och kommer alltid att förbli, min stora kärlek.

Jag älskar katter och har själv två stycken. Hoppas på att kunna skaffa fler så fort vi flyttat till en större bostad.

Ja, detta var sju saker. Tråkiga, jag vet, men jag är inte roligare än så.

Och så ska jag ge priset vidare till sju stycken. Den första som jag vill ge det till är:

Gunilla  för att hon är en underbar vän. Hon går själv igenom en stor sorg, då hon mist sitt barn, men trots det så är hon en underbar vän som alltid stöttar sina vänner och de hon tycker om. Jag är glad att du är min vän, Gunilla.

Eva-Marie som jag träffat via bloggen. Vi bor i samma stad och har träffats en hel del. Hon är också en underbar vän som både jag och barnen tycker mycket om.

Zara som är en underbar sångerska, en underbar mamma och en fin vän som mina barn tycker  väldigt mycket om. Dessutom gör hon fantastiska smycken. Hon är mamma till Ängla 5 år och till tvillingarna Älvin och Vilda som föddes i somras. Hon är en fantastisk person som jag beundrar. Hon har tre barn, är sångerska i gruppen Sarek, gör smycken, sköter hemmet, osv. Men så har hon sin fine sambo Emil också som även han är en underbar person som betyder mycket för mina barn. Zara, om någon, förtjänar detta bloggpris.

Helene min underbara vän. Vi träffades också via bloggen. Jag hade förlorat Peter genom en trafikolycka och Helene har förlorat sin älskade lillasyster Malin på samma sätt. Vi har stöttat varandra och när jag fyllde 40 år förra året kom Helene på besök tillsammans med sin vän Jessie. Helene bor i Karlstad, så det var verkligen roligt att få träffas. Och snart är det dags att ses igen, Helene. Det ser jag verkligen fram emot och det kan du tro att Linnea också gör.

Scandalbeauty min underbara fina vän som gav mig skrattet tillbaka när jag trodde att jag aldrig skulle kunna skratta igen. Du är underbar, och jag älskar dig verkligen, som vän. Puss!

Familjen Krogh, som jag kallar för familjen Kärlek. En mer underbar familj får man leta länge efter. Trots att dottern Tuva bär på en dödlig sjukdom, så finns det inget som är omöjligt i denna underbara familj.  Denna familj borde vara en förebild för oss alla.

Ulrica är en kvinna som jag verkligen beundrar. Trots att hon är svårt sjuk i cancer, så är hon en av de starkaste människorna jag vet. Jag beundrar dig, Ulrica. Du är en underbar person och du och din familj finns i mina tankar varje dag.

Ja, detta var sju stycken. Det finns många fler som jag skulle vilja ge denna award till, och det är inte lätt att välja ut sju stycken. Men ni som inte fick den nu får nästa gång.

Kram till er alla!

Jag kommer att lägga ner min blogg inom den närmaste framtiden. Det betyder alltså att bloggen kommer att raderas, och jag kommer inte att skriva mer. Varken här eller någon annanstans. Jag är trött på bråk, dumma kommentarer, skitsnack och annat. Det är inte värt det. Jag skriver först och främst för min egen skull, men när ALLT ska ifrågasättas, bråkas om, osv, då vill jag inte mer. Jag har fått nog av sådant och orkar inte mer.

TAck till alla som följt mig de åren jag haft min blogg här på Metro. De flesta av er är bra människor, som stöttat  mig och barnen, och som fortfarande gör det. Det är trist att några få ska förstöra, men så är det, och jag har bestämt mig. Kan inte säga exakt när bloggen plockas bort, det får bli när jag hinner, men det blir snart.

Jag har haft några tunga dagar, därför orkar jag inte skriva just nu. Min inspiration till att skriva är inte på topp just nu heller, men jag hoppas att få tillbaka min skrivarglädje snart. Vissa dagar är sorgen tyngre och det har varit många sådana dagar nu kring jul och nyår. Saknaden känns mer på något vis, och det har även märkts på barnen att de saknar sin pappa särskilt mycket kring jul. Det är svårt. Barnen förstår inte riktigt. De vill ha sin pappa tillbaka. Och det vill jag med.....

Sen har jag fått en del tråkiga kommentarer, både här och på Facebook. Här på bloggen  var det ju "någon" som skrev skit om vår Peter. Så onödigt och så lågt gjort. Peter och jag har tre barn, som alla är läskunniga. Du som skrev så om deras pappa ska vara glad att jag måste godkänna kommentarerna först för om våra barn hade läst vad du skrev......

Sen har jag fått en del onödiga kommentarer från folk som talar om för mig hur jag ska vara, hur jag ska bete mig, hur min sorg ska se ut, när jag ska sluta sörja, osv. Bespara mig sådant. Jag vill inte höra. Jag väljer själv hur MIN sorg ska se ut och jag kommer aldrig att sluta sörja Peter. Han var, och är, mitt livs stora kärlek.  Och sådana kommentarer gör inte så att jag känner någon lust att skriva precis.

Men naturligtvis är det inte bara skit och elände. Det finns många underbara människor därute och jag har fått så många nya, fina vänner. Och jag har även förlorat en hel del gamla "vänner". Sådana som försvann när Peter dog, sådana som gick över till andra sidan gatan när de såg mig ute efter hans död. Er klarar jag mig utan.

Nu ska jag åka in till stan en sväng. Barnen har börjat skolan idag igen efter sitt jullov och jag har lite ärenden att uträtta. Jag ska försöka bli bättre på att skriva här och jag ska även försöka uppdatera min bokblogg oftare.

Kram till er alla!

Ikväll fick jag en kommentar, kl 18.28. Givetvis anonymt, för det är så de fega gör. Jag har valt att inte publicera denna kommentar för när man ger sig på de som inte längre finns här hos oss.... det är så lågt att det inte finns ord. Men jag har ip-numret och KOMMER att ta reda på vem som skrivit den kommentaren. Faktum är att jag redan har en stark aning om vem det är, och den personen vet nog att jag vet. Det är en person som försökt göra skit för andra många gånger förr, men att du var så låg så att du skriver illa om Peter, som inte längre är här, då har du gått för långt. Hur fan kan man vara så låg och så feg?? Skriv ut ditt namn istället om du nu är så tuff så att du bara vågar ge dig på de döda. Men det är så fega as gör..... ger sig på de som inte kan försvara sig.

Önskar er alla ett riktigt gott nytt år. Det är svårt idag. Nyårsafton innebär att man ska gå in i ännu ett nytt år utan Peter och det känns för jävligt. Ikväll tar vi det lugnt, jag och barnen. Vi är ensamma här ikväll, och vi har precis ätit en god middag och sen ska vi mysa framför tv:n med lite gott att äta. Barnen har bestämt sig för att orka vara vakna till tolvslaget. Vi får väl se hur det blir med det, om de verkligen orkar.

Ett riktigt gott nytt år till er alla.

Kram!

Ni har säkert märkt att jag är dålig på att uppdatera min blogg för tillfället. Det finns flera orsaker till det. Dels så har jag inte tid, för då får jag sitta och skriva sena kvällar och det orkar jag helt enkelt inte. Det är en hel del att göra inför jul. Julen är hemsk för mig särskilt sedan Peter dog. Det är så många svåra minnen. Peter dog en månad innan jul och begravdes bara någon vecka innan och gravsattes den 21/12. Så det är svåra minnen. Men jag vill ju ändå göra julen underbar för Peters och mina tre barn. Så jag stressar runt och ska göra allt själv, allt det som vi var två till förr. Peter och jag tog alltid en heldag tillsammans då vi köpte alla julklappar, åt middag ute och köpte en flaska glögg med oss hem och på lille julafton drack vi den och slog in alla juklapparna tillsammans när barnen hade lagt sig. I år måste jag göra allt detta själv. Det är ensamt och ledsamt. Men det går och hittills har jag lyckats göra det riktigt julfint här hemma. Men jag är långt ifrån klar. I eftermiddag ska jag köpa all julmat och jag har några julklappar kvar att köpa och jag har inte ens börjat att slå in dem än. Så därför saknas det tid just nu.

En annan anledning till att jag inte skriver just nu, är att det som jag har behov av att skriva om, det finns det ingen som vill eller orkar läsa. Jag sitter inte och skriver för att det ska så vara, utan jag vill skriva om sådant som JAG behöver få ur mig. Men jag har fått en del kommenterar om att jag ska "gå vidare" och "glömma" och sluta tjata om sorgen efter Peter. Jag startade denna bloggen för att skriva om just min sorg, men när jag  får höra sådant, då finns det ingen anledning till att skriva om det här på bloggen längre. Jag får väl köpa en dagbok eller nåt....

En person har även gjort ett inlägg i sin egen blogg om detta, om hur jag borde gå vidare och glömma. Det var nog inte meningen att jag skulle läsa det, men det gjorde jag och det kändes. Rakt i hjärtat. Jag kommer ALDRIG att glömma Peter. Gå vidare gör man ju, för det finns inget annat att välja på, Men jag blir väldigt ledsen när folk inte vågar stå för sina åsikter om mig och min sorg. För de som kommenterar om sådant här, gör det givetvis anonymt.

Jag VET att jag det även finns många som förstår mig, och som förstår vad det innebär att sörja, men jag väljer just nu att inte skriva här, för som sagt: Jag startade inte bloggen för att skriva om väder och vind och vad vi ätit till middag. Jag startade den av en annan anledning och jag får väl helt enkelt skriva av mig någon annanstans för jag orkar inte med sårande kommentarer just nu. Så är det bara.

Jag vill önska er alla en riktigt god jul och ett gott nytt år. Och om någon vill ha kontakt med mig så går det bra på följande mailadress:

carina6969@gmail.com

Jag finns också på Facebook, om någon vill ha kontakt med mig där. Och jag kollar av bloggen och kommentarerna varje dag. Så ni kan fortfarande skriva här så länge jag har bloggen kvar. Den kommer att raderas så småningom. KRAM!

Min vän Zara har en tävling i sin blogg nu där man kan vinna extensions, s.k. snap-on. Tävlingen hittar du HÄR. Prova lyckan du också. Det kan bli en fin julklapp åt dig själv eller till någon vän eller familjemedlem.

Gå in på Zaras blogg och tävla du med.