Metrobloggen

Jag har inte skrivit något här på länge nu, och jag vill bara tala om för er att jag lever och jag kommer tillbaks. Just nu har jag varken ork, lust eller energi till att skriva. Det finns stunder i livet då allt känns tungt och då man måste prioritera sin familj, sina barn. Och just nu är det så för mig. Jag kommer tillbaks snart. Men just nu vill jag inte skriva här, för det skulle inte vara roligt för någon att läsa. Jag tänker på er, alla fina vänner, och är så glad för att ni finns.

Stor kram!

Carina

Ett STORT GRATTIS till en av mina finaste vänner, Gunilla. Idag fyller du år. Jämt dessutom. GRATTIS, GRATTIS, GRATTIS! Du är en underbar vän. Trots din egen stora sorg, så finns du alltid där för dina vänner.  Jag tycker väldigt mycket om dig, vännen! Jag ska försöka klura ut en speciell present åt dig. Jag önskar dig en toppendag idag på din födelsedag. Jag vet att det är svårt för dig, för det saknas någon idag. Din älskade son. Men jag VET att han ser ner på dig, och är så stolt över sin fina mamma. Du är underbar, Gunilla. Ett stort grattis från mig och barnen.

Jag och barnen har en vän som heter Zara. En underbar tjej som både  jag och barnen tycker mycket om. Zara är en väldigt fin person och vän, en underbar mamma till Ängla, Vilda och Älvin, en mycket duktig sångerska i gruppen Sarek och hon gör alldeles underbart fina smycken. Jag har själv köpt många fina halsband av Zara, både till mig själv och som presenter bl.a. till barnens farmor, mormor, till min bror med fru när de gifte sig samt till min brors fru när de fick sin dotter i november. Jag får alltid så fina kommentarer om dessa halsband när jag har dem på mig och Zaras smycken har alltid blivit oerhört uppskattade av dem som fått dem som presenter av mig och barnen.

Zara har tidigare lagt ut sina smycken i sin blogg men nu har hon skaffat en hemsida, en otroligt fin sådan. Där kan man gå in och se bilder på hennes fina och personliga smycken, sidan är mycket fin och det är lätt att hitta. Där kan man också göra en beställning. Jag rekommenderar verkligen alla att titta in på Zaras sida, och kanske göra en beställning. Zaras smycken är verkligen jättefina. Jag har själv flera halsband, men mina två favoriter är ett halsband till minne av Peter, där det står: Forever in my heart på en rund amulettring med svarta hjärtan som hänger ner, samt ett halsband som jag beställde för att symbolisera mina tre barn. Det är också en rund amulettring, men texten Mina tre hjärtan, med tre himmelsblå pärlor, en pärla för vart och ett av mina tre älsklingar.

Så....gå in på Zaras fina hemsida och kolla in hennes underbara, personliga smycken. Gör en beställning till dig själv eller till någon du tycker om. Finare smycken hittar ni inte någon annanstans. Och inte en finare Zara heller

Här kommer en bild på två av de smycken jag köpt av Zara.

En natt hade en man en dröm. Han drömde att
 han gick längs en strand tillsammans med Gud.
På himlen trädde plötsligt händelser från hans liv fram.
Han märkte att vid varje period i livet fanns
spår i sanden av två par fötter:
Det ena spåret var hans, det andra var Guds.

När den sista delen av hans liv framträdde,
såg han tillbaka på fotspåren i sanden. Då såg han
att många gånger under sin levnads vandring fanns
det bara ett par fotspår. Han märkte också att
detta inträffade under hans mest ensamma
och svåra perioder av sitt liv.

Han frågade Gud om detta, “Herre, du sa att du
aldrig skulle överge mig utan gå vid min sida hela vägen.
Men under de allra svåraste tiderna i mitt liv
har det funnits bara ett par fotspår. Jag kan inte förstå,
att du lämnade mig när jag behövde dig mest.”

Herren svarade: Jag skulle aldrig lämna dig under
tider av prövningar och lidande.
När du såg bara ett par fotspår – då bar jag dig

Jag är en ganska så rastlös själ. Om jag inte har något att göra, då grubblar jag. Och när jag grubblar mår jag inte bra. Så jag försöker att alltid ha något att göra, något att ägna tankarna åt istället för grubblerier. Sedan Peter dog så har grubblerierna blivit värre. Och just nu händer det tråkiga saker i vår familj, och ser jag inte till så att jag har något att göra, då grubblar jag mig fördärvad. Även när jag ser på TV så måste jag ha något att göra. Jag tycker om att handarbeta, och då särskilt att virka och sticka. Men den senaste tiden har jag varit dålig på det. Ikväll bestämde jag mig för att börja handarbeta igen. Jag MÅSTE det för jag orkar inte med alla jobbiga tankar som snurrar runt i skallen på mig.

Jag började virka amigurumi figurer i höstas. Det blev några stycken till barnen, men sedan lade jag den hobbyn åt sidan. Förstår egentligen inte varför för jag tycker att det är roligt och barnen älskar dessa figurer. Så ungar: i morgon ska mamma virka de figurer ni har önskat er. Linnea vill  ha en kanin, Markus en hund (pitbull) och Emilia en anka. Och det ska ni få, mina hjärtan. Tidigare har barnen fått en virkad morot, en groda, en prinsesstårta, en chokladboll och en halloweenhäxa med pumpa. Här är deras samling:

Jag har en hel drös med mönster som ligger här och bara väntar. Ska faktiskt bli roligt att börja i morgon. Om snöstormen har avtagit tills imorgon så ska jag åka in till stan och köpa lite nya garner också. Inte för att det behövs, för jag har massor. Men det blir roligare då.....

Fick precis beskedet att min fina bloggvän Ulrica har somnat in för gott idag. Sov gott, vännen! Nu slipper du oro och smärta.

Mina tankar går till Ulricas man, barn, föräldrar, syskon, övrig släkt och vänner. Älskade fina  Ulrica, ha det nu så bra där du är. Vi är många som kommer att sakna dig!

Alla hjärtans dag, en dag som är så svår utan dig. Jag och barnen saknar dig varenda dag. Tittar du ner på oss ibland? Ser du hur barnen har växt? Ser du deras saknad? Deras tårar? Deras sorg? Deras ilska över att just deras pappa skulle dö. De vill ha dig tillbaka och det vill jag med. Livet är inte roligt när du inte är här. Jag gör vad jag ska, och vad som förväntas av mig. Men utöver det, så "lever" jag inte. Snälla, älskade Peter, kom tillbaks. Det är så svårt att se våra barns förtvivlan, sorg, saknad och tårar. Jag vill ju ge dem allt de vill ha, det är min plikt som deras mamma. Men jag kan bara stå maktlös bredvid och se på. För jag kan inte ge dem det de allra helst vill ha just nu: sin pappa....

Livet har blivit så tungt sedan du flyttade upp till den vackraste stjärnan på himlen. Mörker, sorg, tårar, förtvivlan, saknad och många svarta tankar fyller numera mina dagar.  Jag skulle göra VAD SOM HELST för att du skulle komma tillbaks till oss igen.Snälla....

Du är mitt och barnens hjärta, för alltid. Och idag vill vi ge dig dessa hjärtan tillsammans med orden: VI ÄLSKAR DIG! För evigt. En dag ses vi igen och då släpper vi dig aldrig....

      

Jag har sett att många skickar hjärtan och nallar till varandra  nu inför Alla Hjärtans Dag. Det skickas på bloggar, via mail, sms och på Facebook. För mig är Alla Hjärtans dag enbart jobbig, eftersom saknaden av Peter känns särskilt mycket den dagen. Tänker tillbaka på de gånger som vi fick vara tillsammans på alla hjärtans dag. Minns hur glad jag blev det året då han köpte mig ett guldhjärta och lämnade över det i en fin ask tillsammans med en chokladkartong med chokladhjärtan. Guldhjärtat hänger ofta i en guldkejda runt min hals. Det halsbandet är mitt finaste, det som betyder mest för mig.

När man har förlorat den man älskar, då är alla hjärtans dag en plåga. All reklam, alla kort i affärerna, alla presenter som affärerna ställer fram inför denna dag. Jag har köpt varsin present till mina barn som de ska få i morgon men mer än så vill jag inte veta av denna dag. Jag orkar inte skicka runt en massa hjärtan och annat till alla mina vänner. Jag hoppas att ni vet att jag tycker mycket om er ändå. Just nu har vi det jobbigt i familjen efter en sak som hände för två veckor sedan och min ork går åt till detta just nu. Jag vill i allafall ge er en hälsning här. Så....detta är till alla mina fina vänner. Jag tycker så mycket om er allihop och ni betyder mycket för mig. Detta är också till mina barns farmor. Jag tänker mycket på dig , Gertrud och vet att du också tycker att det är svårt och tungt med sådana dagar som alla hjärtans dag. Vi älskar dig mycket, barnen och jag. Här kommer en bild till er alla. KRAM!

Är det konstigt att man inte litar på svensk polis? Gång på gång hör man historier om hur det används mycket våld inom den svenska poliskåren. Jag kommer aldrig att glömma fallet Osmo Vallo. Och idag hittade jag DENNA VIDEO som en kille filmade när han råkade ut för två jävliga poliser. Hittade detta på Ramonas blogg först. Tack Ramona för att du lade ut detta. Folk behöver få se, med egna ögon, hur den svenska polisen kan bete sig mot vem som helst.

Jag gillar inte Alla hjärtans Dag. Det är en utav de speciella dagar då jag saknar Peter särskilt mycket. Men jag vill ändå tala om för alla fina vänner, nu inför Alla Hjärtans Dag, att ni betyder oerhört mycket för mig. Alla fina vänner jag fått genom bloggen, alla jag kände innan jag började blogga, och de människor jag lärt känna nyligen och som betyder väldigt mycket för mig. En av dessa människor är Birgitta. Detta hjärta är till Birgitta och alla andra fina människor som läser min blogg. Ni är underbara!

Ikväll är jag för trött för att skriva, men ville ändå göra ett inlägg här i min blogg, för det var några dagar sedan jag skrev nu. Så därför tänkte jag bjuda er på några bilder istället. Foton på de tre personer som gör livet värt att leva, de som gör så att jag går upp varje morgon, de som gör så att jag kämpar vidare, även de dagar då jag helst vill  ge upp. Dessa tre personer är givetvis mina och Peters tre underbara, fina barn, Markus, Emilia och Linnea. Vilka fina barn vi har. Jag VET att Peter tittar ner från sin stjärna på himlen och är precis lika stolt som jag är över våra tre älskade barn. Jag önskar bara att Peter hade fått vara kvar här på jorden istället, hos sina barn där han hör hemma.

men inte ett dugg klokare. Denna dagen har varit precis som jag ville ha den. Inget firande. Lugnt och stilla. Jag och mamma och barnen åkte iväg och köpte en tårta på eftermiddagen, och sen åkte vi hem till oss och fikade. Jag fick påslakan av mamma och ett sängöverkast för jag har bara till dubbelsäng. Jag sover i enkelsäng nu för tiden. Fick även presenter av barnen. Markus kom hem från skolan med ett grönt och gult hjärta i filttyg som han själv sytt på syslöjden till mig idag för att jag fyller år. Gullunge. Men den finaste presenten var en handskriven lapp som min 8-åriga dotter gav mig. Hon hade ritat hjärtan och så stod det: Grattis mamma. Jag älskar dig så mycket. Du är planeternas bästa mamma.  Då smälter man.....

Nu ska jag lägga mig i en renbädddad säng och läsa en stund innan jag somnar. Ska bli skönt att krypa ner i sängen nu. Jag är faktiskt väldigt trött ikväll. har haft huvudvärk idag och oroat mig så för en person som står mig nära och som har ett helvete just nu.

Tack till alla som gratulerat mig idag här på bloggen, på FB, via mail, sms och vykort. TACK!!! Ni är underbara. KRAM!

Tårtan jag köpte och som barnen, jag och min mamma har ätit för att fira min födelsedag idag.

I morse hittade jag en lapp som min ena dotter hade lämnat framme i köket. Det stod: Min pappa dog för två år sedan. Jag saknar han och jag gråter nu..... Och så hade hon ritat tårar. Lilla hjärtat, hon har precis fyllt 8 år. Barn ska inte behöva gå igenom det som Peters och mina tre barn går igenom just nu. Jag skulle göra vad som helst för att de skulle få sin pappa tillbaka. Han är verkligen saknad.

I morgon, måndag, fyller jag 41 år. Jag hatar det! Sedan jag blev mamma, så har jag inte brytt mig om min egen födelsedag. Firar hellre mina barn ordentligt. Min egen födelsedag känns inte viktig längre. Men sedan Peter dog för två år sedan, så är det en urjobbig dag. Alla födelsedagar, jul, påsk, midsommar, nyår, ja alla speciella dagar, är så tunga att gå igenom sedan Peter dog. För sådana dagar så märks det särskilt tydligt att han är borta, att han saknas här och numera hatar jag jul, födelsedagar och alla andra speciella dagar. Jag vill inte vara med om dem. Jag vet inte vad jag ska göra i morgon på min födelsedag, men förmodligen så blir det som vilken annan dag som helst. Min mamma är nog lite småsur för att jag inte vill fira min dag, men det får hon vara. För jag firar inte för att andra vill det. Så enkelt är det.

Nu ska jag snart sova. Har sådan huvudvärk ikväll. Jag hoppas att jag vaknar utan den i morgon. Ska titta på en bra dokumentär på min bärbara dator nu tills jag somnar. Har med mig datorn i sängen. Min älskade Toshiba, min trogne ( och ende) sängkamrat som hjälper mig att komma till ro på kvällarna. Tack gode gud för webb-tv och TV 4 Faktas alla bra dokumentärer.

Kram på er alla! Och godnatt!

Jag har en underbar vän som heter Birgitta . För en vecka sedan köpte jag och läste hennes bok Blondie, och skrev till Birgitta för att tala om att jag tyckte om boken. Sedan dess har vi haft kontakt med varandra via våra bloggar, via mail och i går hade Birgitta pratat in en underbart meddelande på min telefonsvarare. Birgitta är en nyfunnen vän, men på något vis känns det som om vi känt varandra i evigheter. Och förhoppningsvis ska vi ses i sommar, eller hur Birgitta?

Anledningen till att jag ville skriva om Birgitta ikväll, är att hon under denna veckan  som gått har gett mig så mycket glädje, värme och kärlek. Fina, fina Birgitta: TACK! Du är min ängel. KRAM!

Ja, det är den stora frågan. Sedan en tid tillbaka sover jag uruselt. Har för mycket att tänka på. För många jobbiga tankar. Men nu känner jag att jag MÅSTE få sova ordentligt i natt för annars orkar jag snart inte mer. Att ligga vaken natt efter natt, och vrida och vända på sig, det tar oerhört på krafterna. Vill inte vara trött längre. Tycker synd om barnen som har en så tråkig och trött mamma.

I morgon ska flickorna ha kalas här. De fyllde ju 8 år förra tisdagen. I lördags hade vi kalas för släkten, och i morgon ska de alltså ha barnkalas. De har bjudit fem av sina klasskompisar. Så då blir det livat här. Sju fnissiga tjejer  Egentligen skulle jag haft kalas för mig själv i morgon för jag fyller år på måndag, men jag orkar inte fira mig själv.Flickorna är viktigare och min egen födelsedag bryr jag mig inte om längre. Det slutade jag göra för si så där 10 år sedan.

Just nu är det lite mycket som pågår i mitt liv. Ibland är det precis som om allt jävla elände bara måste komma samtidigt. Just nu är det så och det blir för mycket för mig. Därför blev jag så jäkla glad idag när jag kom hem efter att ha varit ute och handlat, samt suttit på jourläkarcentralen i flera timmar med ett av mina barn. Jag var så trött när vi kom hem vid 18.30 och såg att någon lämnat ett meddelande på min telefonsvarare. Lyssnade av det och till min stora glädje hörde jag Birgittas glada röst. Birgitta,så glad jag blev! Du säger så oerhört fina saker till mig och ditt telefonsamtal betydde så mycket för mig. Jag fick höra din röst när jag behövde det som allra mest. TACK min fina vän. Och jag är glad att du fick tidningen idag, även om din post var väldigt sen idag. Roligt att du tyckte om det som skrevs också. Jag tycker själv att det är ett fint reportage. Reportern har lyckats skriva det med mycket värme och kärlek.

Nu ska jag lägga mig, så jag kan vakna någorlunda utvilad i morgon och ordna ett fint kalas för mina älskade barn. Markus är måttligt road av att det bara ska komma tjejer. Han sa ikväll: fy för mamma. Jag kommer att drunkna i tjejer. Varför måste det komma bara tjejer?

Godnatt alla mina fina vänner därute.  Ni betyder mycket för mig.

Jag måste bara berätta en sak innan jag lägger mig ikväll. I vår stad finns det en hel del original som sitter uppe vid Domus varje dag och dricker öl och vrålar på folk, och på varandra. En av dessa gubbar skrek efter mig för en tid sedan: Öh, bruden, hur gammal är du? Jag svarade: Hur gammal tror du att jag är? Då svarar puckot: Tja, 50.... En förolämpning eftersom jag fyller 41 på måndag. Så jag sa: 50?? Åh nej, du får allt dra ifrån 10. Då svarar charmören: VAAAA??? Är du sextio? Ja, det hade jag fan  aldrig kunnat tro. Du ser bra ut för din ålder!

Vad säger man? Tack? Eller ber man honom dra åt..... Jag sa: Tack ska du ha för det, du ser inte heller så dum ut för att vara 80....... (Han är svårbedömd, men jag tror att han är nånstans runt 55-58)

Jag är magsjuk ikväll. Plötsligt, i eftermiddags, så började jag må riktigt illa, fick ont i magen och kände mig skakig och alldeles matt i benen. Som gelé. Jag skulle åka till stan för att köpa inbjudningskort till mina flickors kalas som de ska ha på lördag. De fyllde ju 8 år för en vecka sedan, mina tvillingar, och nu i helgen som var så  hade vi kalas för släkten. Och på lördag är det alltså dags för kompisar. Men jag hann bara av bilen och gå in i närmsta affär och köpte första bästa inbjudningskort, sen klarade jag inte mer. Mådde så illa och var så skakig och matt att jag var tvungen att åka hem. Sen har jag legat på soffan hela kvällen med ett stort, tjockt täcke över mig och skakat som ett asplöv. Nu ska jag snart sova. Ligger redan i sängen. Jag skriver på min bärbara dator. Min Toshiba dator är min trogne (och ende) sängkamrat numera. Han följer med mig till sängen varje kväll och underhåller mig tills jag somnar. Oftast med någon bra dokumentär från TV 4 Fakta.

Som jag skrev här ovan så ska flickorna ha kalas på lördag. De har verkligen sett fram emot det, att få bjuda klasskompisarna. Det var särskilt fyra tjejer de gärna ville bjuda. Men idag i skolan hade de fått veta att de inte behöver ge dessa tjejer några inbjundningskort för de får inte komma på flickornas kalas för sina pappor. Och anledningen..... Jo, vi är svenskar. Flickorna blev ledsna och jag blev arg. 

När jag var på väg in hit till sovrummet nu ikväll med datorn under armen, så såg jag att jag hade glömt att ta ner en tomte efter jul. Den hänger i ett hörn i hallen.Har minsann missat den helt, trots att den hänger precis vid toalettdörren. Det visar väl att jag har mycket i huvudet just nu, om man missar en sådan sak. Det är en tomte som jag och min dotter Linnea gjorde innan jul. Så jag säger godnatt nu och avslutar med en bild av denne tomte, som åker ner i morgon. Orkar inte ikväll....

Vissa dagar mår jag ganska okej. Saknaden efter Peter finns ALLTID där, men vissa dagar mår jag ändå ganska okej. Sen kommer det dagar då allt känns svårt, tungt, hopplöst, hemskt, svart.... och dessa dagar är ett helvete. Det värsta är att man aldrig vet när de kommer. Man vaknar på morgonen och känner att idag vill jag inte vara med. Men hur det än är, så måste jag kämpa. Måste upp ur sängen på morgonen, även om jag helst bara skulle vilja dra täcket över huvudet och inte vakna mer. Måste ta hand om barnen, hemmet och allt annat. Och det är tur att jag har våra barn. Peters och mina tre underbara, goa ungar. Vilken gåva de är. Vilken gåva Peter lämnade efter sig. Just idag vaknade jag och kände bara en stor, stor saknad. Jag vill  ha vår Peter tillbaka! Jag vet att det inte går, men jag VILL! Jag hade gett vad som helst....

809 sidvisningar idag och bara två kommentarer!!! Skärpning! Är jag så tråkigt att det inte finns något att säga? Jag börjar undra......

att jag har en bokblogg med många bra boktips. Jag har inte skrivit i den på länge, men där finns massor med bra boktips, särskilt på verklighetsbaserade böcker. Och jag ska bättra mig och börja skriva där igen. Min bokblogg hittar ni HÄR.

Ja, det är ungefär det som mina tre barn fyller sina dagar med just nu. Spela playstation och att sitta vid datorn och spela. Det är nästan så att jag börjar ångra att jag gav dem en egen dator för några veckor sedan.  Skämt åsido. Men jag får faktiskt ta till äggklockan så att de fattar att de måste gå bort från spelandet då och då. För mig lyssnar de minsann inte på. Det låter något. Barnen lyssnar mer på äggklockan än på sin egen mor. Men just nu är det faktiskt så. En sak som är bra med spelandet, om man nu kan kalla det bra, det är att de inte bråkar när de spelar. HALLELUJA!!!! För bråk är det mycket av mellan gullungarna annars. Men det är väl så det ska vara mellan syskon. Och jag har ju tätt mellan dem. Sonen är 9½ och tvillingarna fyllde 8 i tisdags.

Jag vet faktiskt inte vad jag ska göra idag.Jag skulle vilja läsa klart Birgittas bok, om jag får möjlighet. Fina, goa Birgitta. Jag är så glad att vi har hittat varandra. Och tänk så underbart roligt det hade varit om du verkligen hade kommit till Kristianstad i sommar.

Jag har funderat på det här med födelsedagar. Jag fyller 41 år nästa måndag, den 8 februari. Jag vill INTE fira, inte ha kalas. Min mamma tycker att jag är taskig, för hon vill komma på kalas och hon vill fira mig. Men JAG vill inte. För mig betyder det där ingenting längre. Sedan jag fick barn så har min egen födelsedag betytt mindre och mindre för mig och sedan Peter dog betyder det ingenting alls. Det är bara  jobbigt för en sådan dag märks det särskilt tydligt att han inte är med oss längre. Men mamma tjatar. Du kan väl ha ett litet kalas? Varför ska du inte fira? Osv, osv. Är jag dum som säger att jag inte vill? Ska man inte fira för att man vill det själv? Eller ska man göra det för att andra vill/kräver det?

Ni som känner mig, och ni som läst min blogg ett tag, ni vet att jag älskar att läsa, och då särskilt sanna böcker. Det finns så många människoöden och jag tycker om att ta del av olika människors liv. Många verklighetsbaserade böcker är hemska att läsa, men jag tycker ändå om dessa böcker och har nog över 300 sådana böcker i min bokhylla. Den senaste tiden har jag inte hunnit läsa så mycket som jag skulle vilja eftersom jag är så trött på kvällarna så jag stupar i säng när barnen somnat. Men i går köpte jag en ny bok som jag inte kunde låta bli att börja bläddra i direkt och sen kunde jag inte lägga den ifrån mig. Jag läste ut halva boken igår kväll och om en liten stund ska jag gå och lägga mig och läsa så mycket jag orkar innan jag somnar. Jag vågar nog påstå att denna bok är den bästa jag läst på mycket, mycket länge. Boken jag talar om heter Blondie och är skriven av Birgitta Andersson. Birgitta är en kvinna som har levt ett hårt liv. Trots hennes alla svårigheter och hemskheter hon gått igenom i sitt liv, så är hon en kvinna med så oerhört mycket humor, värme och kärlek. En fantastisk kvinna som jag beundrar oerhört mycket. På baksidan av boken står följande:

Som nyfödd är hon nära att bli lämnad i en snödriva.
Som sjuåring blir hon våldtagen av en alkoholist i en trappuppgång.
Som nioåring rymmer hon hemifrån och blir än en gång våldtagen av en långtradarchaufför som gett henne lift.
Som tolvåring börjar hon sälja sin kropp till fyllgubbarna i Björns trädgård på Söder i Stockholm.
Som trettonåring är hon fullfjädrad prostituerad i City och har en hallick som tar ifrån henne merparten av de pengar hon tjänar.
Som tonåring blir hon snart grovt kriminell och utnämns av pressen till Sveriges gangsterdrottning.
Hon kommer att tillbringa sexton år av sitt liv på olika institutioner, alltifrån flickhem, ungdomsvårdsskolor och psykiatriska kliniker till slutna avdelningar på såväl mentalsjukhus som kvinnofängelset Hinseberg.
Hon heter Birgitta Blondie Andersson och har levt ett liv som de flesta människor inte kan föreställa sig ens i sin vildaste och mörkaste fantasi.
Om detta liv i fattigdom, förnedring och fullständig utsatthet berättar hon osentimentalt och med kärv humor i Blondie.
Det här är på samma gång ett skakande tidsdokument, ett gripande kvinnoöde och en paradoxalt upplyftande skildring av närmast ofattbar mänsklig styrka.

Inne i boken står följande ord:  Detta är en sann historia, men ändå inte helt sanningsenlig. I verkligheten var allt mycket värre.....

Birgitta har gått igenom ett helvete och de flesta av oss skulle inte överlevt det som Birgitta överlevt. Men hon tog sig igenom det svåra, och lever idag ett bra liv. Jag beundrar dig, Birgitta! Du är en underbar kvinna och jag är så oerhört glad, och stolt, över att ha fått kontakt med dig. Om alla hade varit som du, då skulle världen se mycket annorlunda ut!

Köp Birgittas bok och läs den! Det är allt jag kan säga. Och läs gärna hennes blogg som ni hittar HÄR.

Vi har två katter, Amanda och Emma. Amanda har bott hos oss i lite mer än två år. Hon är lugn och sover för det mesta. Sen har vi lilla Emma, som är född i maj och har bott hos oss sen hon var åtta veckor gammal. Det är vår lilla busa. Jag bestämde mig för att skaffa katt efter Peters död. Vi behövde få in lite glädje i vårt hem och dessa två katter skänker oss många glada stunder. Här kommer lite bilder på våra älsklingar. Lilla Emma vill alltid vara med överallt. Idag, när vi firade flickornas 8-årsdag så fick Linnea en dockvagn. Den ville Emma genast prova.

När jag går upp på morgnarna då är Emma snabb att krypa ner i min säng.

Idag har vi haft kalas här för Emilia och Linnea som fyllde 8 år i tisdags. Mina älskade flickor, så stora de har blivit. Linnea har varit ledsen för hon vill att pappa ska vara med när hon fyller år. Vi har pratat mycket om Peter och till slut så sa hon: Men han är med mig ändå, mamma, för pappa bor i mitt hjärta och jag kan vinka till hans stjärna på himlen hur mycket jag vill. Och så är det ju....

Min bror med fru och barn var här idag. Jag passade på att hålla lilla Hanna MYCKET. Och gosade ordentligt med henne. Lilla sötnosen. Hon är fasters älskling. Här är lilla Hanna:

Och här har vi mina fina födelsedagsflickor