Metrobloggen

Det var några som missade det. Jag kommer inte skriva mer här alls. Det är inte en kompletterande sida till denna - ALLT är flyttat.

Så man får komma över dit, för här är det, från och med nu, helt knäpptyst.

www.hannafriden.com

www.hannafriden.com

Den är så sjukt beta just nu, ska ni veta. Det finns ANTECKNINGAR rakt på siten om vad jag ska lägga till och ta bort som ni kan se. Men jag tänkte att äsch, äsch. Jag måste flytta nu.

Så gå dit! Nu ska vi ha kul. Hejsvejs gamla.
Jag gör den fin eftersom istället. Gosh, den har inte ens kontaktinformation i nuläget.

Det är fri kommentarsfunktion och kategorier i den nya. Sweet!

Så, serier, teckningar, t-shirttävlningen, frågor och svar, anorexiafrågor. Och en himla massa videobloggar där jag får skämmas.

Jag står med mina pantkvitton och plånbok utanför matbutiken, sådär på sniskan vid ingången så att det är gott om plats att gå in.

Och så bam! Jag får en smäll i ryggen och puttas åt sidan, både kvitton och plånbok faller ur min hand. Och vet ni vad? Jo, det är en gammal tant! Hon tyckte att det var helt okej att armbåga mig i ryggen. Jag säger OJ, men det kommer ingen reaktion. Vafan är det? Plockar upp min plånbok och mina kvitton och går efter.

"Ursäkta, men slår man till någon sådär så kan man ju i alla fall be om ursäkt, hörru!"

Tanten vänder sig om, fnyser och ler.

"Det behöver jag inte. Det är ju bara ditt eget fel för att du stod i vägen."

Och vad sur blir! Vilken äcklig oförskämdhet. Inte ens om jag blockerat vägen får man dundra in i någon sådär, det fattar ju alla, förutom kanske stenpackade trettonåringar och hon. Man säger ursäkta, blir kanske lite irriterad över att folk tar upp plats, men inte fan slår man dem i ryggen. Vilket rabiat slödder. Så jag säger:

"Nej, det gjorde jag verkligen inte. Fy skäms, vilken ouppfostrad gammal tant du är!"

Det är verkligen bara två sorters människor som beter sig sådär. Fulla, hormonstinna tonårskillar som vill verka lite häftiga och lite äldre medelklassfolk som har överklasskomplex och tror att det på något vis är fint att bete sig som grisar.

Småkillarna kan man väl ha lite överseende med, men vuxna människor? Nej, det är så pinsamt att jag får ont i magen av hur mycket jag skäms å deras egna vägar.

Jag har haft en helt fri helg och det har varit fantastiskt. Jag och min kille har väl varit tillsammans i ungefär två och en halv månader just nu, och även om det är färskt så är det lite lustigt att vi aldrig haft tid att spendera en enda seg söndag ihop. Men det här bokade vi in redan förra helgen! Igår åt vi bara mat, vilade, kramades, tittade på TV-serier och film. En hel del! Två korta promenader tog vi också.

Det var fantastiskt. En hel söndag utan en enda tanke på jobb, och ingen ångest för det! Bara slappna av.

Känns som man kan ta tag i veckan bättre nu.

IDAG KOMMER DEN NYA SAJTEN UPP! KOLLA IN SENARE, JAAAA. SERIER OCH FINA GREJER, HURRA!

Min kille plockar bort serieböcker ur min säng (som vanligt) och börjar lyfta på täcket. Stannar av.

Han: Eller... Vänta, jag ska inte rota bland dina saker såhär. Du kanske inte vill det.
Jag: Men va? I sängen? Vad tror du att du kommer hitta där, egentligen? En kladdig dildo?

Han ser träffad och skamsen ut.

Jag: Men haha! Nej, på riktigt! Du trodde att du skulle hitta en dildo!
Han: Men... Det skulle väl inte vara helt otänkbart, eller? Jag vet ju inte!
Jag: Det här är jätteroligt. Du förväntade dig helt seriöst att det bara MÅSTE finnas en dildo i min säng!
Han: Men... så, konstigt vore det ju inte, jag menar...
Jag: HAHAHAHHAHAHAHHAHAHAHHA!
Han: Men sluta, det är ju helt normalt att--
Jag: HAHAhahahHAHAHAHHAhaha!

Förlåt, men jag finner det bara helt underbart att min kille tar för givet att det är mer tänkbart att det finns sexleksaker i min säng än att det inte finns det.

Min kära vän Viktor skriver det här inlägget om Linda Skugge.

Skugge skriver följande till Viktor i hans kommentarsfält:

"Varför är det så märkligt? För att vi inte är privata vänner? Jag använder fb som kontaktnät för jobbets räkning och addar gärna mina kollegor inom samma bransch.
Men jag har full respekt för att du kör ignore.
Jag hoppas att du får en trevlig helg."

Viktor! I love you. Men är det helt fel att fråga om du kanske kissade på dig lite där? På internet hör alla dig skrika. Sjukt skönt av Skugge, må jag säga.

Det här påminner mig om en Rockystrip. Rocky och hans brorsa sitter framför TVn och tittar på en humorsketch med en komiker de finner synnerligen värdelös. Han skämtar om Linda Skugges utvikningskalender, om ni kommer ihåg den. Hon poserade naken utan smink och retusch. Asnajs! I alla fall. Rocky gnäller på den löjliga komikerns dåliga skämt i stil med: "Snygg eller... NOT" och påpekar att han fan skulle börja kissa i sängen igen om hon skrev en krönika om honom.

Nu är inte Viktor den här komikern. Och Linda var ju supertrevlig. Men ni fattar! Om inte annat så är Viktor en så pass snäll kille att han ångrar sig och skäms lite. Så är det.

Eh tror jag? Eh.

Det här med näsvingarna, va, när man fått en finne eller klämt en pormask där så får man liksom lite... Jamen ni vet, död hud liksom. Den lägger sig där och man pillar bort den och det verkar inte vara någon fara. Det gör inte ont, det blöder inte, det ser ut som när man pillat bort död hur wherever liksom.

MEN I NÄSVINGEN SLUTAR DEN ALDRIG ATT VÄXA. DEN KOMMER TILLBAKS, HELA HELA TIDEN.

Vafan är upp med det egentligen? Jag har aldrig fattat det. När jag var yngre och hade sämre hud så trodde jag fan att jag hade psoriarsis på grund av de jäääävla hudavlagringarna vid näsvingarna som bara ALDRIG ALDRIG ville ge sig.

Nu har jag en ny. Få se då. Tar väl ett par år innan det slutar monsterfjälla där då. Jaha. Jaha.

"jag fick också gå på extragympa för att jag inte kunde göra kullerbyttor! det var till & med så pass viktigt att jag fick gå till gympan under en av mattelektionerna under halva 6:an. lite fundersam kring vad mina lärare prioriterade..."

- Hanna

Efter att jag berättade om att jag blev tvingad till extragympa på grund av att jag inte ville göra kullerbyttor så kom en lärare in och sa att det inte var en del av läroplanen. Då tänkte jag men gud vad bra! Då var det bara i mitt fall som lärarna ljög och var hemska jävla nazister.

NOT.

Nu har över ett dussin personer berättat samma sak som jag. Extragympa eller sänkt betyg på grund av kullerbyttor. En kille var tvungen att lära sig kullerbyttor runt en stång för att få godkänd. I helvetet? Varför då?

Extra trevligt med det där är väl att gymnastikbetyget numer påverkar ditt slutbetyg när du tar studenten. Så då får alla knäppa gympalärare, som hävdar att saker som inte står i läroplanen faktiskt står där, fri lejd att sänka elevers slutbetyg bara för att de verkar anse att NINJASKILLZ är supernödvändigt att kunna i vardagen.

Så jävla värdelöst.

Jag fattar inte ens hur de fick igenom den där jävla idiotgrejen att gymnastikbetyget ska räknas till slutbetyget. ALLA var emot det. ALLA. Men det spelade uppenbarligen ingen roll, för Sverige är en vidrig jävla skendemokrati och allt har bara att göra med vad några fetmahysteriska politiker tycker som inte har vetskap om hur många ondskefulla gympalärare det finns där ute.

Vet ni vad jag tycker? Inför obligatorisk gymnastik i rikstan. Ni ska lära er kullerbyttor, att sparka boll exakt rätt, hjula och så vidare. INGA UNDANTAG. Om ni är dåliga på fotbollen så blir ni avsatta, likaså om ni vägrar göra kullerbyttor eller hjula.

JAG SKA FAN STARTA ETT PARTI OCH GÅ I VAL PÅ DETTA! MED TANKE PÅ ALLA STUDENTER DÄR UTE SOM HATAR DETTA SÅ BLIR JAG FAN STATSMINISTER, HURRA!

Kullerbyttapartiet - Bäva, Jan Björklund.

Lite mer på Bombastic Fantastic. Ursnygg kvinna, det.

Jag är så glad över att jag har en ny kamera och objektiv så att jag kan fota mina bilder istället för att alltid behöva scanna. När man tecknar så bygger man en slags relation till personen på pappret. De börjar växa från första draget. De blir riktiga! De får ett namn, en historia, känslor, tankar och en framtid. Att fota, gärna från olika vinklar och i olika ljus, förstärker detta.

Det blir mer på riktigt, precis som när man fotar en riktig människa ur olika vinklar. Man förmedlar olika stämningar från varje håll och man får känslan av att hon verkligen, verkligen tänker.

Eller kanske inte riktigt riktigt som i verkligheten för då ser folk inte helt deformerade och läskiga ut om man fotar snett uppifrån eller upp och ner. HU! Där förmedlar Bombastic Fanastic lite blodsugande odöd bebis eller för all del Chucky. Uschiamig.

Igår snöade det i Stockholm och kändes inte ett dugg vårigt. Men vilken tur. jag hade fått in en tjusig liten besökare genom fönstret. Ett vårtecken. Liv! Rörelse! Pånyttfödelse!

LARV!

När jag slängde ner den i toaletten så fortsatte den spela död dessutom. Det tyckte jag var konstigt. Det gör väl ingen vettig larv? Ingen jag vet. Dum i huvudet var den alltså med, med andra ord, som inte larvade sig till land.

Vilken larv liknar en gul pälsänger men är något mer korkad? Hjälp mig! Spännande, detta.

Det stora skälet till varför jag sällan gör färgbilder är egentligen inte för att jag föredrar svartvitt. Jag älskar färg något otroligt. Däremot så avskyr jag att färglägga. Rita klart bilden och sen... fylla i den? Nej, jag vill rita hela teckningen på en gång och ska jag göra en färgbild så är det en färgbild från start.

Men jag kan aldrig hålla mig! Aldrig begränsa mig! Det blir bara färgritsonani av det hela och sedan får jag skämmas.

Yey vektorer. Då blir det för jobbigt med en triljard färger. Då måste man hålla sig. Ve och fasa för akvarell, akryl och färgpennor. Vik hädan!

Nej, nu ändrade jag mig nog. Tycker det är fint. JA. Skitfint ju. Ritaritarita! FÄRG.

Supersöta Shelley Munshine frågade mig vart man kan köpa fina peruker. Åh, så jag skämdes! Jag har ju inte köpt en peruk på flera år. Jag hade ju dussintals en gång i tiden och var rolig och växlade hela tiden. Idag ser jag ut som Charlotte i Sex and the City i håret och till och med det var så "vågat" och "annorlunda" att jag nästan smällde av.

Min favorit var i alla fall Smink och Perukmakaren på Kocksgatan 56 i Stockholm. De plockar in en massa peruker från Hairraisers, mitt favoritmärke! Och man kan beställa in en massa grymt från en katalog. Man kan hitta snygga naturtrogna peruker där inom priskategorin 600-1200 kronor. Och en del billigare också!

Förresten har jag velat länka Shelley hur länge som helst men det har inte riktigt blivit tillfälle. Så nu är jag glad! Men får bli på ett mer spännande subject i framtiden också, of course. Läs hennes blogg, sötast!

Satt just och roade mig med att skicka en massa bilder på mig själv när jag hade anorexi till min kille. Tycker att han är lite ointresserad av det där, va. Så får det inte vara. HE MUST KNOW!

Han: Eh, det där ser inte så friskt ut.
Jag: Hahahaha. Den här då?
Han: Öh. Är det du?
Jag: Ja, den här då?
Han: Eh... är det du?
Jag: JA! Och sen denna!
Han: MEN AAAARGH!
Jag: Va?
Han: MEN TA BORT!
Jag: Var det så illa?
Han: TA BORT!
Jag: Jaja, men okejdå...
Han: Tack.

Det här sällan varit så bekräftande att terrorisera min kille.

Idag är det onsdag och jag måste i ärlighetens namn säga att jag inte jobbat alls på hela veckan. Vet inte what's up with me. Jag sätter mig vid datorn och kollar mailen och läser nyheter och sedan är klockan sju på kvällen. Jag går hem och lagar middag då. Sedan får jag matkoma. Kommer tillbaks till kontoret sen vid kanske halv tio och så stirrar jag lite mer.

Sedan är klockan 01:23 och jag har inte jobbat något alls.

Går hem. Äter kvällsmat. Somnar. Går upp på morgonen. Upprepar.

Jag tror att jag kanske har för litet att göra. Eller jag har faktiskt skitmycket att göra som inte har någon satt deadline. Men det fungerar inte riktigt. Jag måste ha deadlines. DEADLINES! Annars ruttnar min hjärna fullkomligt och jag står där litegranna och väntar på att någon ska ge mig en dagisfröken av något slag som ger mig smisk och fyar och håller på.

Jag kanske ska börja använda ER som en deadline. Typ att jag skriver ett sånt där offentligt veckoschema i bloggen som många bloggare gör. Jag har alltid tänkt tidigare att det är menat som en slags skryt för att gnugga in vilket kul jobb de har och alla andras jobb som ÄR JOBB suger. Men nej, nej, det kanske är för att sätta press på sig och lära sig rutiner i ett annars rutinlöst liv.

Det är inte en helt dålig tanke ändå.

Så! Den här veckan.

Nya sajten.
Med nya serier!
Rita Tischan jag ska lotta ut.

Om jag inte gör detta innan lördag så förtjänar jag någonstans en god dos med offentligt hån. Föreslå nu hur jag förtjänar att hånas om jag sitter och latar mig istället. SKRIV! FÖRESLÅ! HJÄLP MIG PRESTERA, JA!

En annan sån där supernödvändig kunskap som man var tvungen att lära sig i skolan, eller i alla fall jag, var kullerbyttorna.

Jag tycker inte om att vara upp och ner. Får så ont i huvudet av det. Gillar inte heller när saker trycker mot nacken. Det gör ont! Jag inbillar mig att man ska undvika saker som gör ont.

Men det tyckte inte skolan däremot. Det var helt oacceptabelt att jag inte kunde göra kullerbyttor. Det blev kvartssamtal om det här med mina föräldrar. Ett jävla hallå! Er dotter måste gå extragympa efter skoltid för att lära sig kullerbyttor, annars får hon IG i gymnastik. Att jag var supervältränad, sjukt snabb och var tokgrym på alla sporter spelade noll roll.

Mina föräldrar motsatte sig givetvis det här. Kullerbyttor? Vad i helvetet då för? Är det här verkligen en kunskap vår dotter behöver? När då? Hur då? Varför? Skolan kunde inte riktigt förklara varför det var livsviktigt i min vardag att jag skulle kunna göra kullerbyttor. Men vad vet jag, vissa saker får man ju lära sig för att det är en viktig grund i vissa yrken senare i livet. Och vem vet? Jag hade kanske velat ha en karriär som NINJA! Det vet man faktiskt aldrig.

Så jag fick gå extragympa efter skolan ända tills dess att jag lärde mig att göra de där förbannade jävla livsviktiga kullerbyttorna. För det stod i LÄROPLANEN.

Tur att inte saker om hur, ptja, kroppen fungerar står i läroplanen. Mat. Ämnesomsättning. Vafan då för? Här prioriterar vi kullerbyttor. Alla använder ju kullerbyttor flera gånger om dagen. Alla! Men mat? Hahahahaha. Hur vanligt är det egentligen? Skolan prioriterar verkligen grymt!

Jag blev lite förvånad över reaktionerna på inlägget om ämnesomsättningen. Folk har blivit glada. Många har tackat för förklaringen. Många visste inte hur det fungerade. Jag förväntade mig kanske 2-3 kommentarer i form av "visst är det så!" och kanske att någon skulle skriva att de inte visste hur det fungerade. Inte jättemånga tacksamma kommentarer, mail, länkningar från bloggar och tack på Twitter.

Hela dagen har jag varit förvånad över detta. Ingrid och Håkan på kontoret måste ha blivit trötta på mitt tjat.

"VAD LÄR DE EGENTLIGEN UT I SKOLAN?"

Det har jag frågat hela dagen. Gång på gång på gång. Jag kan inte släppa det.

Ett minne smög sig in. Ett minne om en sak vi fick lära oss i skolan. Det spenderades mycket tid på det här. Det handlade om hur ögat fungerade. Hur det omvandlar ljus till bilder och vänder bilden i hjärnan. Det förklarades väldigt pedagogiskt. Lärarna tog fram en låda med ett litet hål och grejor. Föregångaren till kameran. Ljuset sipprade in i lådan och en bild tornade upp sig på väggen. Den var upp och ner, men det var verkligheten! Inte jättetydlig. Inte superdetaljrik. Men verkligheten!

Vi fick veta att konstnärer använde sig av den här tekniken för länge sedan. Men lite i smyg, för det var ju lite fusk. Som att kalkera av ett foto i datorn nuförtiden. Men de gick in i ett rum och så fanns det ett litet hål så målade de av bilden på väggen och så vände de på den. Sedan fick vi bygga egna såna där lådor i grupp.

Och så fungerar ju ögat. Men hjärnan är lite smartare, så hjärnan vänder bilden automatiskt. Inte som konstnärerna som fick göra det för hand. Sedan fick vi veta mer om ögat. Det skickades runt prismor som vi kunde vrida och vända på och vi fick lära oss mycket om ljus och färger. Sedan fick vi också lära oss en massa om horninnor och sånt. Orka gå in på detalj på allt nu - Ni fick ju lära er det här med! Det fick alla lära sig.

För det var ju jätteviktigt att veta det här. Kunskap man använder sig av varje dag. Livsviktig kunskap som man inte kan klara sig utan. Tänk vad jobbigt, va, om man runt lunchbordet på jobbet helt plötsligt inte kunde där. Vilken katastrof det vore. Någon kanske skulle plocka fram en sån där låda och bilden skulle vara UPP OCH NER och man kanske skulle dö av chock för att så är det ju inte i hjärnan. Är det fel på mig? Mitt öga är inte som den lilla lådan. Jag är onormal! Vilken ångest. Eller tänk kanske om man var på fest och någon skulle fråga om du tyckte att ketchup var rött och du svarade att såklart att ketchup är rött - Men så skulle de säga att HAHA NEJ ketchup är inte rött! Det är bara ljuset som bryts så! Din hjärna tror att det är rött. Men rött existerar ju inte. Det är inget fysiskt. Det är en illusion! Och så skulle du stå där och skämmas för att du aldrig hört det och den här personen skulle tycka att du var dummare än bajs.

Jättelivsviktig kunskap, menar jag.

Det var ju en jävla tur att man fick veta sånt och bygga lådor och lära sig om att konstnärer fuskade (fy!) och att färger inte är färger utan bara ljus och allt möjligt.

För ämnesomsättning? Hur man ska äta för att inte bli sjuk? Hur det där fungerar? Hur man gör för att undvika konstant näringsbrist eller bli deprimerad och sånt? Äh. Mat.

Sånt är ju inte viktigt alls. Vilken tur att vi har en läroplan som vet hur man PRIORITERAR. Vilken jävla tur!

Extra märkligt blir det ju att tjata om snabb ämnesomsättning när man överhuvudtaget inte vet vilka andra symton snabb ämnesomsättning har och vad en snabb ämnesomsättning faktiskt innebär.

Det händer att jag tar den diskussionen ibland. Det är väldigt få som vet om att en snabb ämnesomsättning innebär att maten passerar igenom systemet snabbare. Du bajsar snabbare, och du är oftare lös i magen. Med långsam ämnesomsättning är det tvärtom, då tar bajset längre tid på sig.

We're back to bajs, and yes, det är därför jag kan det här med. Yeyness! Nu fortsätter vi.

Det finns en myt som går ut på att kroppen behandlar näringen bättre och därför lägger du inte på dig på samma vis med en snabb ämnesomsättning. Det är inte sant. Det innebär bara att kroppen inte lyckas plocka upp samma mängd med näring när saker och ting går snabbare. Med en långsam ämnesomsättning lyckas kroppen tillgodogöra sig mer av energin.

I dagens skräpmatssamhälle kan man absolut argumentera för att en snabb ämnesomsättning är bättre, i ett svältsamhälle är det givetvis tvärtom.

Om vi tar tre tjejer med olika ämnesomsättning så ska de äta olika mängder med mat, och olika typer av mat, för att må bra.

Många människor med en snabb ämnesomsättning är dessutom ofta sockerberoende. Det är på grund av en ständig näringsbrist. Kroppen blir trött och humöret pajas, detta kompenseras med kolhydratrik skräpmat, godis och läsk - och nej, du går inte just upp i vikt! För du behöver fett och protein. Socker plockar kroppen upp snabbt, så det har inte just någon relevans när det kommer till ämnesomsättning, men fett, protein och mineraler har det.

Det är inte bra eller nyttigt att slänga i sig en massa godis, läsk och kolhydratrik skräpmat. Det är dåligt för humöret, energin och i det långa loppet även kroppens hälsa. Därför blir jag genuint oroad och faktiskt även förbannad över myten om den fantastiskt nyttiga, snabba ämnesomsättningen. Det enda det här baseras på är att det anses vara snyggt i dagens samhälle, och lyxigt att kunna äta "vad man vill". Men det tär ner kroppen lika mycket som svält, och dessutom så gör man sig sockerberoende och trött för resten av livet.

Har du alltså en snabb ämnesomsättning men äter lika mycket som dina vänner med en normal ämnesomsättning så är det likställt med svält. Det kan man tycka vad man vill om och bli förbannad på, men så är det helt enkelt bara. Det kan man hantera på tre sätt.

1. Antingen skiter man i det och är glad och nöjd men slutar jiddra om att det inte alls skulle vara onyttigt att dra sig med samma kost som sina polare. Det ÄR onyttigt. Man får nog också stå ut med kommentarer om kosten om man, ovanpå detta, dessutom är liten i maten. Det handlar om omtanke, oavsett hur irriterande det kan tyckas vara.

2. Eller så börjar man fundera på vad man kan behöva för att inte lida av näringsbrist, skär ner på sockret, ökar fett och proteinintag. Det viktigaste är absolut inte en viktuppgång, men en god hälsa, energi och att man inte lever på socker och skräpmat.

3. Om det inte fungerar, och man VET att det rör sig om en rubbad ämnesomsättning och inte något annat hälsoproblem, då kan man söka behandling för det. Det är inte säkert att det alltid fungerar, men mina tjejpolare som var i riskfaktorn för att utveckla struma är glada över sitt beslut även om de fortfarande måste äta sketamycket och bajsar som en vattenkran spolar.

*Eftersom att jag vet att allt sånt här alltid misstolkas vill jag avsluta med att jag inte drar likhetstecken mellan smal och sjuk, däremot så är det garanterat ett tecken på ohälsa att äta trettiofemtusenbiljarder kalorier om dagen men inte gå upp vikt.

Igår efter att jag skrev inlägget om att det är så jävla irriterande med folk som ska leka hobbyläkare på internet så gick jag in på Bloggkommentatorernas inlägg om ämnesomsättning och ja, eh, ja.

Jag höll mig!

Jag sa inget om det alls!

Nähähäh. Bah skoja. Det blev så sjukt mycket sten i glashus att det inte är klokt, DET NI.

Men det sitter en massa där som bara: "nej alltså jag har snabb ämnesomsättning så jag äter glass, pizza och bajs och snö och hela björnar till frukost indränkta i ett decimetertjockt lager av sirap och ister MEN JAG ÄR FORTFARANDE SMAL NATURLIGT".

Och alltså. Jag misstror dem inte. De äter säkert så. Men jag tycker att det är HELT FANTASTISKT att alla smala i hela Sverige verkar ha gått till en läkare och fått veta exakt vilken ämnesomsättning de har (speciellt med tanke på att det är en sjukt svår sak att säga exakt!) så att de kan berätta för alla om det. Helt sick, alltså!

Vad jag menar är att det gör ju faktiskt folk inte, och det är ingen undersökningar som läkare gör bara sådär. Det är jävligt synd att folk inte går till läkare och kollar upp sin kroniska smalhet bättre. Vi har olika ämnesomsättning, och i regel är den snabbare när man är yngre, men man kan inte äta tolv pizzor om dagen och bara lata sig utan att gå upp i vikt utan att det rör sig om något allvarligt fel. Det är trist att folk tar ämnesomsättningen för givet, därför förutsätter att det är "naturligt" och "normalt" och därav utsätter sina kroppar för en risk.

Extra skevt blir det ju i och med att överviktiga som knappt äter något och tränar men som fortfarande är överviktiga i princip alltid går till läkare och skaffar en ordentlig utredning för att se vad som fel.

Att man i regel inte gör det vad gäller motsatt situation säger väl en hel del om samhällets syn på smalhet, även om du är en person med komplex för din smalhet. Annars skulle man nog ha samma lust att utreda omotiverad undervikt som omotiverad övervikt.

Men visst, visst. Carry on.

Det här är Bombastic Fantastic. Hon är superstark. Typ som att hon klyver berg och hoppar en kilometer upp i luften med en långtradare i högerhanden. Det gäller ALLA muskler, vilket inkluderar knipisarna i vaginan såklart. Hon gillar alltså bara väldigt starka och väldigt superhjältemän, alla andra blir... Ja, ska vi säga såhär, en våldtäktsman som försöker sig på henne får sitt straff snabbt och smidigt och det är NOLL återfallsrisk.

Känner ni igen Bombastics pose? Jag skulle koppa kläderna och posen på en av mina favoritbilder på Grace Jones som tribute men det gick ju inget vidare som ni ser. Om ni kan gissa vilken så skulle jag bli glad dock!

Hennes superkrafter är kraftsköldar, mystisk dimma som framkallar hallisar och crap och annat sånt som blonda tjejer utan muskler brukar ha som superkrafter i alla möjliga B-iga superhjälteserier.

Vilka är de, undrar ni då? Jo, mina superhjältetjejer i min lilla superhjälteserier. De är sjukt olika varandra i stilen, I know. Men alla bitar i serien skiljer sig från varandra i tecknarstil. Jag gör bara serien för att det är kul och i vilken stil eller teknik jag än är sugen på för tillfället, härligt befriande, och lärorikt!

Ni kan se ovanför. Lite manga, lite realism och allt möjligt. KUL!

Jag funderar på vad den skulle heta då. Bombastic Fantastic och Shifty Misty? THE BS CREW? Sköjigt.

Så det kan gå. Alltså, förra inlägget var ju inte menat att tas på blodigt allvar. Visst är det läskigt när saker går bra om man är en liten oturskråka men äh. Jag hoppades att det skulle mjukas av med mina små kommentarer om dramatiska serier och sedan det lilla schemat.

Fem mail senare med knaspsykologisk rådgivning och det är bara att konstatera att nej, nej, där var det tydligen fail. Ibland lyckas man inte.

Samtidigt så fattar jag inte riktigt det där. Att folk ställer hobbydiagnoser hit och dit vad gäller det mesta på internet har väl de flesta sett, men varför vill man ens göra det? I don't get it! Det är väl en sak om någon ber om råd, eller typ skriver att de har ont i magen och folk ger tips på honung eller whatever, men psykisk sjukdom, cancer och alla möjliga andra påhitt när det inte frågats om råd tycker jag bara är konstigt. Konstigt och lite förolämpande, faktiskt, att folk tar sig friheten att lägga rätt så jobbiga diagnoser på en person de inte ens känner. Varför gör man så?

En av mina tjejpolare hade en anonym blogg där hon brukade prata av sig om sina känslor och sitt liv. De flesta hon kände visste inte ens om den, hon ville bara skriva av sina känslor. Sedan tog det slut mellan henne och hennes sambo. Hon hade tänkt på det länge, men det var ju ett sjukt jobbigt beslut att ta i vilket fall. Efter att hon gjort slut så skrev hon om sina känslor vad rörde det hela dagligen. Hur man svajjade fram och tillbaks, ibland ångrade sig, ibland hade ångest kring ensamheten och förändringarna och ibland var hon bara glad och det kändes som att hennes liv började på en ny kula. Ny energi och nya möjligheter. Rätt vanliga känslor kring en break up, kan man väl påstå.

MEN NEJ NEJ! Det skulle föreslås att hon hade borderline, obsessive compulsive och allt möjligt. Åh, du har ångest över att vara ensam? Du kanske borde gå i terapi för det. Åh, ditt humör svajar upp och ner? Du är olika pigg i olika perioder? Olika kreativ? Du har borderline! Oj, har du verkligen gått ut 5 dagar i sträck på krogen nu? Du är ju alkoholist. Sedan tröståt hon en del och då skulle hon tydligen vara gravid med sitt ex enligt någon, sedan åt hon sämre och skulle tydligen ha ätstörningar och ja, ni fattar. Varenda känsla och tanke skulle övertolkas något enormt och det som hon först kände var ett skönt utlopp för att prata av sig blev den största jävla dyngpölen någonsin och hon började ifrågasätta sig själv så mycket och började känna sig så konstig att hon höll på att trilla in i en riktig depression. På riktigt!

Efter att hon berättade om den för oss vänner så var vi alla väldigt överrens. Stäng ner bloggen, och lyssna inte på de där diagnoskåta jävlarna. Du är inte sjuk som är olika glad och olika pigg, och låt inte folk som inte känner dig få tycka och styra och ställa i ditt liv.

Så hon stängde ner den. Väldigt vettigt.

Men det är ju inte riktigt bara hon som är med om det där, och jag undrar som sagt fortfarande vad det är för behov det uppfyller?

Jag ska starta en site som heter Diagnostisera Mera där alla möjliga hobbyläkare får ställa diagnoser på varandra hela tiden åt höger och vänster så kan de väl få hålla sin egen lilla mani för sig själva utan att tränga sig på andra på det viset. Det är fan inte ett dugg jävla shysst.

Ibland är det bästa att bara lyssna.

Konceptet lycka skrämmer skiten ur mig. För det första tror jag inte riktigt att det existerar, eller i alla fall verkligen inte i den där bedrövliga Hollywoodformen som inte ger annat än hopplösa drömmar och skapar prestationsångest och mindervärdeskomplex.

Jag har varit nedslagen den senaste tiden. Inte på grund av svåra motgångar, sånt kan jag tackla. Det handlar snarare om att jag fått möjligheten att göra ungefär allt jag någonsin velat göra, och fått en livssituation som är den jag alltid kämpat för, och nu när jag står där och allt ligger som i en liten ask så känner jag mig handfallen. Det är bara att samla ihop allt nu, det sista rycket, så är allt exakt på den bana jag önskat sedan dagis. Det är minst sagt skräckinjagande, och det hela känns väl inte helt verkligt. Jag står på mållinjen och vågar inte riktigt kliva över den. Det här kan ju inte riktigt stämma, något måste fucka upp nu, så är det ju alltid. Det här kan man väl inte hoppas på.

Jag har spenderat så många kvällar stirrandes på mig själv i spegeln och inte riktigt förstått att det är såhär. Jag har väl inte levt världens enklaste liv, inte heller det svåraste. Men jag har alltid fått veta att jag aldrig kommer att kunna leva ett bra liv och därför är det här väldigt svårt att svälja. Allt är bra, och jag undrar om det inte är så att jag lever i något låtsasland och jag kommer vakna upp närsomhelst. Kommer allt raseras när jag kliver över den där tröskeln? Jag vet inte.

Men jag känner mig förstenad. Jag känner mig skrämd. Jag känner att jag inte riktigt kan förstå. Jag är van vid motgångar och besvär, inte att saker verkligen går bra och att man verkligen får det man vill ha.

Jag mår illa.

Något måste ju hända nu. Något bedrövligt. Jag står bara och väntar på att det kommer ske. Jag spänner musklerna, sväljer ner klumpen i halsen och gör mig redo för nästa katastrof.

Samtidigt så undrar jag om inte den annalkande katastrofen bara är jag själv. Min inställning. Min stela skräck och motstånd. Så är det förmodligen.

Är det kanske det jag måste tackla? Mig själv. Nu är det dags att ta tag i mig själv. Kanske det jobbigaste steget av dem alla, och jag känner att jag inte riktigt vill. Jag upptäcker att jag suktar efter de märkligaste ting bara för att slippa, jag känner sjuka behov av att gå ut på stan och bli sönderslagen för att bara behöva tampas med något enkelt, något fysiskt. Hellre hundra brutna ben att möta mig själv, och det monster jag upplever att jag har inom mig.

Men nej. Man ska gå över tröskeln, sedan stryper jag det onda inom mig. Det som inte vågar hoppas eller leva. Det har blivit undantryckt, bortsparkat och gömt - Nu ska jag lyfta fram det och förstöra dess livslåga, för det ska inte ha en plats inom mig längre. Jag ser framför mig en vision, en personifiering av det här onda. Som står rakt framför mig, och hur jag sträcker ut mina armar och tar tag runt dess nacke och kramar om. Kramar om tills dess att det onda inte längre får något syre.

Och hur gör vi det? Tja, genom fina ordentliga schemaläggningar som man följer till punkt och pricka, och sånt där. Inte mer dramatiskt än så när det kommer till kritan, men jag är rädd att jag läst så dramatiska böcker och serier och ritat så märkliga teckningar de senaste dagarna att det här helt enkelt bara är ett annat sätt att skriva följande.

1. ÄT BRA FRUKOST.
2. RITA.
3. GÖR NÅGOT SKOJ.
4. GÖR KLART SERIESIDORNA.
5. SLÄNG UPP SITEJÄVELN.
6. PLANERA.
7. HÅNGLA MED KILLEN.

Så eh, ja. Det ja. Det finns så många sätt att uttrycka sig, visst är det så. Åhej och hå.

Igår morse när jag satt på toa och bajsade så hittade jag ett litet inåtvuxet hårstrå på smalbenet. Yey, tänkte jag! Sedan pillade jag bort den tunna huden ovanpå och drog ut hårstrået med en pinsett. Alltid lika sköj.

Sedan satt jag och läste min Kalle Anka. Efter ett tag börjar det klia på benet så jag tar min hand och rör den över platsen och stannar till eftersom att min HAND BLEV JÄTTEVÅT.

Jag tycker att det där är så jävla sjukt. Hur kan ett pyttelitet sår som inte är större än en nålspets blöda sådär jävla mycket? Jag fattar verkligen inte!

Tack och lov att inte andra sår blöder sådär för då skulle man väl dö efter fem minuter av ett skrubbat knä. Herregud.

Och fyfan vad jag tycker att det är äckligt. Jag hatar den där järniga bloddoften, BLÄH.

"Om man är lite uttråkad och trött på livet och bestämmer sig för att söka på "bajs kanske" på google så kommer man till din blogg. SCORE/FAIL"

Skrivet av Nomnom 2010-04-16 kl 19:07

WIN!

Altså. Hahahahaha. Det här porrviruset är ju fantastiskt! I love it!

Why? Well, den mesta hentai som finns är ju faktiskt inte sådär jättetrevlig. Gängvåldtäkter av skolflickor, snuff, utomjordlingar med tentakler som våldtar småtjejer och dylikt är väl det vanligaste.

Det här säger inte jag som fördomsfull tok, det är säger jag som trogen manga och animenörd sedan, ptja, i alla fall femton år tillbaka.

IT'S AWESOME! Häng ut de jävlarna, det är grymt!

Vilken tur att all porr jag surfar är tecknad bögporr typ. Det skäms jag ju inte för alls uppenbarligen. Så jag känner personligen ingen noja alls för att hamna på något lista, höhöhä.