Metrobloggen

Ute faller första snön. Jag har varit och handlat, idag för 117 kronor. Höll mig inom gränsen alltså.  Det var skönt att komma ut, har inte varit utomhus längre stunder sedan i söndags.

Här skulle jag skriva en sak, men jag skriver den inte. Jag skriver den inte för att jag vet att jag kommer att få  konsekvenser om jag gör det.  Det är tråkigt att ha en sådan känsla, och jag vet inte vad jag ska göra åt den. Det är illa att jag låter mig styras av vad en annan människa ska ge mig för ord av det. Det är en svaghet i mitt liv jag inte önskar mig. Vet inte vad jag ska göra åt det.  Ska jag bli stark och gå emot? Ska tillvaron vara ett evigt kämpande, ett evigt trotsande? Om någon inte är nöjd med en, är det då inte bättre att vederbörande lugnt konstaterar att man inte är ämnade för varandra?   Nu vet jag att även det jag skrev nu, fast jag utelämnar det jag tänkte skriva, också kommer att ge konsekvenser. Jag vet inte hur detta relationsdilemma ska lösas. Antingen får det lösa sig, eller så får det ta slut, det måste vara de två alternativen. Att det löser sig är det bästa alternativet.

Länk till inlägg, en som försöker göra något bra. Är det ju inte alla som gör.

Det har varit en ganska tråkig dag. Jag har inte varit ute. Plockat och städat mest, sovit i två tiominutersomgångar.  Sorterat den stora tvättsamlingen. Äger endast ett torkställ, vilket gör att det inte går undan. Skrivit upp "torkställ" på listan över prioriterade inköp. Har inte handlat, vilket innebär att de 120 kronor jag får spendera per dag, finns kvar till i morgon. Har ont om pengar, men jag betraktar det som en utmaning att få dem att räcka. Låter kanske käckt, men vad har jag att välja på. Förkylningen börjar gå över. Förra året tänkte jag också på pengar, men gladdes åt att ha "egen tvättmaskin"

Sabuni vill begränsa kristet inflytande (dagen.se)  Hon utgår alltså ifrån att alla kristna är på ett visst sätt. Att alla kristna är emot homosexuella tex.  Läste att Jimmie Åkesson försöker apa efter Kd så gott han kan. Och här är en som vill starta ett nytt parti.

Här är en kvinna som jag beundrar!  Hon är med i IOGT också. Hon berättade om hur hon blivit bemött när hon skulle föreläsa för Kd. Hon blev presenterad som något "som vi tack och lov inte är, en ensam mamma". Hon hade tagit det kallt, tänkt att "här har jag mycket att uträtta".  Jag tog till mig mycket av hennes föreläsning, inget nytt för mig i och för sig, som också är en ensamlevande förälder.

Barnen hemma, jag hemma.  Min fd svärfar är så snäll att han sparar alla pappersexpressen till mig, och lägger dem i ordning i en påse.  Jag har läst några nu på morgonen.  Ute är det grått. Jag tänker på mycket, och önskar mig delvis en annan tillvaro, och större mental kraft.  Helgen i Stockholm lät mig bevittna en fantastisk kollektivtrafik. Att kunna färdas så långt, och snabbt,  utan bil. Skulle vilja bo någonstans där kollektivtrafik finns, där universitet finns, där det finns tåg. Jag skulle dock inte vilja bo i Stockholm, det ligger avigt till.

En gång åkte vi förbi hans stora gård. Det såg ödsligt och instängt ut, just som man kunde förvänta sig. Det var alltid alla möjliga skriverier om honom i lokaltidningen. Allra mest handlade det om hans djurhållning, som inte var den bästa.  Han var verkligen en riktig nazist, en nazist som hade pengar.  Till och med hans namn såg obehagligt ut.

Jag har lite feber. Alla barnen är hos mig, och det är ganska stillsamt. Längtar lite efter kvällen. Har gjort en lång lista på saker som jag måste göra. En sak är att söka pengar från Majblomman, så att storsonen ska få spela innebandy, tänk att det kostar 1500 allt som allt, med avgift, skor och godkänd klubba. 

Fick Dn och Svd som papperstidning i Stockholm. Har läst båda noga. Detta tyckte jag var "roligt", inte roligt, humor är inte så kul tycker jag, men den andra rutan, högst upp till vänster, tänk om en jägare kunde säja så någon gång. Och inte bara vara galna och vilja tjuvjaga alla vargar i sin död och hämndlystenhet. Ger mig sjutton på att de släpper hundarna bara för att få en anledning till att hata vargen sen.

Nu har jag hängt undan alla sommarjackorna.  Jag är hemma, jag är ganska så förkyld, och Storsonen är riktigt förkyld.  Det är naturligtvis mer önskvärt att vara frisk, men jag tycker att det är skönt att vara hemma från jobbet. Jag trivs inte så bra längre. Bortskämt kan tyckas, man ska vara glad att man har jobb kanske, men det känns på ett vis som att jag degraderats. Förut skrev jag mycket, rättskrev, och organiserade saker, hade överblick, och det kändes som om jag behövdes. Nu när stora secondhandaffären har stängt och blivit kulturhus, finns inte alls mycket kvar att göra, mer än en evig städning av stora, tomma lokaler. Evenenmangen som  har ordnats har inte varit någon succe. Jag har aldrig haft någon vidare tro på projektet, så för mig är det ingen stor besvikelse, men min chef är mycket besviken och ledsen, vilket förstås går ut över verksamheten.

Inlämningen till den lilla secondhandaffären fungerar dåligt numer, och  vi får överlag in sämre saker, ganska ofta är det mer soprortering än varusortering. Själva affären går dock bra, där är det roligt att vara, roligt att hålla affären i ett skick. Men arbetstiden , 14-18 när affären ska vara öppen, passar mig inte, så jag får gå 12-16, vilket leder till att arbetet som blir över till mig är det ensamma och tråkiga, det sopiga och städiga. Jag har inget emot att göra lite tråkiga saker ibland, och förut har det delats upp, så att alla har gjort lite av varje, men nu är det ju inte många kvar som jobbar.

Det har varit en fin helg i Stockholm, väldigt annorlunda att vara i en Storstad, väldigt mingligt och trängit, och väldigt konstigt att människor bara går och stirrar framför sig. Här ser människor varandra i ansiktet, och hälsar ofta med en kort nickning om man möts, även om man inte är bekanta på något vis. Så jag tyckte att Stockholmsbeteendet såg ganska tokigt ut, även om jag givetvis begriper att det inte går an att se människor i ögonen när de är så enormt många. Jag gjorde några försök att få ögonkontakt, bara som expriment. Utan undantag möttes jag av ögon som inte såg, nej, de noterade inte ens att jag försökte. När jag var femton skulle jag en gång åka tunnelbana. Jag visste inte hur man gjorde, eller hur jag skulle hitta. Jag försökte fråga någon, men alla bara skyndade fram, ingen såg mig, trots att jag till sist nästan tog tag i människor.  Jag menar, möter jag en främling som behöver hjälp, så visar jag gärna vägen, om det så är en omväg. Man har väl hyfs och hjärta?  Till sist frågade jag en man som stod och rotade i en papperskorg. Han var snäll och hjälpte mig, han hade väl tid, som ingen annan hade, inte ens en liten minut. 

Men ja, jag förstår att den allmänna avskärmingen är ett slags försvar. Det är ansträngande att gå i alla vibbfält, för jag råkar tycka känna vibbar från var och varannan människa, en jag känner säjer det låter konstigt, men jag är säker på att andra också känner det, de kanske bara inte vet det, eller har tänkt på det.

Och....det var trevligt att vara med min Storson en hel helg, och trevligt att vara med min snälla kusin, och min snälla moster. Snällhet är den egenskap jag mest uppskattar hos andra människor.