Metrobloggen

Inte nog med att jag mått dåligt, nu har jag blivit sjuk också!

Det är nåt med pisseriet, jag har jätteont över urinblåsan och kan nästan inte tömma den.

Jag var på vårdcentralen i dag och urinprovet visade på 0 bakterier och då ville inte läkaren skriva ut något, trots mina svåra besvär. Jag har t o m fått feber och mår skitdåligt. Provet ska skickas på odling och jag får svar på fredag och eventuell medicin sa läkaren.

Läkaren skickade sen iväg mej för att ta en snabbsänka för att kolla om jag har någon pågående infektion i kroppen.

Sänkan visade på 160, den ska ligga på högst 10 så då skrev hon ut pencilin i alla fall med en jäkla fart och hon lovade ringa så fort hon fått svar på odlingen.

Skam den som ger sej, nu har jag kontaktat något som heter Stockholm Clinic, där finns läkare, sjukgymnaster och psykologer och är dessutom i Landstingets regi vilket innebär att jag får frikort efter att ha erlagt en viss summa under ett år. 

Nu har jag varit i kontakt med min vårdcentral för att få ett sjukresekort. En tid är bokad där den 25 februari och jag hoppas verkligen att inte läkare sätter käppar i hjulet för mej vad gäller det.

Cliniken ska kontakta mej i mitten av februari för att ge mej en tid som troligtvis blir i april-maj någon gång för dom har mycket patienter.

Eftersom dom sysslar mycket med smärtpatienter där är det verkligen rätta stället för mej och jag hoppas att jag åtminstone får en riktig diagnos.

Diagnosen jag har nu fibromyalgi, tror jag att jag fått för att ingen orkat ta reda på vad det är för fel på mej egentligen.

Jag ser fram emot att få komma dit och få påbörja en ordentlig utredning och får stå ut så gott det går till dess.

I dag är det den 3:e dagen och kvällen då jag har varil relativt smärtfri.

Är det behandligen som börjar ge resultat?

Tänk om det ändå vore det!

Tänk vad mycket jag kan göra om värken försvinner!

Jag kan gå med i sångkören igen!

Jag kan följa med vänner på ex vis en Ålandsresa.

Jag skulle kunna börja njuta av livet helt enkelt.

Min syster och hennes man var och hälsade på bekanta över en helg. På natten gick min syster, troligtvis i sömnen och ramlade nerför en trappa. Hon kanade nerför på ryggen och blev liggande vid trappans slut, oförmögen att kunna resa sej upp.

Det blev ambulansfärd till sjukhus där det konstaterades att hon fått en kotkompression.

Dagen efter blev det ambulanstransport till hemsjukhus där inget nytt konstaterades. Hon fick lära sej hur hon skulle gå med hjälp av kryckor och blev efter det hemforslad.

Nu äter hon starka smärtstillande tabletter och har mycket svårt att röra sej. Hon får lov att tvinga sej upp för att röra på sej emellanåt, det är ju inte bra att bara ligga still, det kan ge en massa obehagliga komplikationer.

Det är synd att vi bor relativt långt ifrån varandra, annars skulle vi ha kunnat träffas och beklagat oss över våra ryggar tillsammans. Jag måste vara hemma och se till mina hundar och min syster kan inte komma till mej i det skick hon är i nu.

Vore det inte så att hennes man är väldigt allergisk mot hundar kunde jag tagit dem med mej, men nu är det som det är.

Vi skickar mail till varandra varje dag och rapporterar hur vi mår och beklagar oss över hur dåligt eller slarvigt våra män tar hand om/inte tar hand om hushållet.

Klockan är halv tre på morgonen och jag vaknade av molvärk. Hela dagen har faktiskt varit jävlig och det är så jättejobbigt.

Jag blir trött och lättirriterad och känner mej ganska uppgiven.

Tänk vad roligt livet kunde vara om livet inte var fyllt av smärta! Ingenting blir roligt a v det, jag kan ju inte bara glömma bort att jag har ont. 

Vad många gånger jag har fått höra att jag inte ska tänka på att jag har ont utan bara leva på som vanligt. Jag har varit med i sångkör tidigare men slutade på grund av att jag inte orkade eftersom jag hade så ont.

Sång ger sån glädje och du kommer att glömma bort smärtan om du börjar igen, har jag fått höra. 

Kan man glömma bort att man har ont så kan det onda inte vara något större problem, det skulle inte vara det för mej i alla fall.

Jag har gått på avslappningsövningar och där blivit ombedd att bara ligga still och slappna av, tänka på något trevligt, drömma mej bort. Det är så jag ska hantera min smärta, enligt dem.

Men jag kan inte slappna av för jag har så jävla ont!

När jag har talat om det har sjukgymnasten tittat på mej och sagt att det är något jag måste lära mej.

Är det jag som är dum i huvudet som inte kan det?

 Eller???

Min värk har lindrats och jag vet inte om jag vågar berätta det. Det är nog bäst jag avvaktar några dagar för att se om det håler i sej.

Kylan är tillbaks, det var bara ett tillfälligt borfall av köldgrader här *suck*.

Mitt tablettmissbruk börjar, förhoppningsvis närma sej slutet. Jag fortsätter trappa ner men tar det långsamt. Nu är jag nere i c:a 40 mg/dag (tidigare 200 mg/dag). Det ska bli så himla skönt när jag är helt fri från dem.

Bantningen går så där, kilona försvinner så evinnerligt långsamt. Jag har dock slutat med socker helt och hållet, jag som alltid älskat godis, glass, kakor och bakverk av alla de slag.

Det är svårt men det är bara att hålla ut.

Jäklar vad tiden flugit iväg! Kylan försvann den också, kanske bara tillfälligt, vintern är inte över än.

Det värsta med att det snöat så mycket är att hundarna kan hoppa över staketet nu och det blir ett väldans passande.

Naturligtvis hoppar som över om det kommer någon och har denne någon en hund med sej så tycker inte jag att det är ett dugg kul.

Jäkla hundar, dom lyder mej inte, jag får lust att %&#>^`)& dem.  

Men det får man ju inte göra.

Vad jag däremot får göra är att gå och lägga mej nu och det tänker jag också göra.

Natti, natti!

som inte har någonstans att bo. Jag kan inte föreställa mej hur fruktansvärt det måste vara att inte ha en soffhörna att kura ihop i när det är så kallt som det är nu. Tänk att behöva leta upp öppna portar och smyga sej in i en vrå som du strax blir bortkörd ifrån av arga hyresgäster.

Ingen ska behöva sakna bostad i dagens välfärds-sverige. Alla borde åtminstone ha ett rum med matlagningsmöjligheter och där det finns dusch och toalett, det borde vara minimum.

Jag blir så fruktansvärt arg när jag tänker på att det faktiskt inte är så.

Vilket parti ska jag rösta på för att det ska bli så?

Här är jag nu mina kära bloggvänner. Jag har varit på återbesök på Atlantotec där dom konstaterade att min Atlaskota blivit sned igen, vilket tydligen var mycket ovanligt. Dom rättade till den och nu har jag ondare än någonsin.

Det värsta är att det inte hjälper om jag ligger ner, sitter eller vad, det gör bara så jäkla ont hela tiden.

Förhoppningsvis försvinner värken så småningom, det är ju en ganska hårdhänt behandling dom utsätter ryggen för med behandlingen.

Tack för alla kommentarer som jag inte svarat på.......

Först och främst ber jag om ursäkt för att jag inte besvarat kommentarer. Det är på grund av värk och jag kommer att hälsa på hos er och skriva några rader så fort jag känner mej  bättre.

Tänk så nyttigt, men ack så smärtsamt det är att sej sej själv i helfigur på bild. Jag har fått uppleva det och blev väldigt förvånad över hur jag verkligen ser ut.

Nu sätter jag omedelbart igång med att göra något åt min vikt. Skit samma att det är jul, jag måste börja omedelbart.

Jag äter fortfarande Tradolan och minskar långsamt på dosen. Från att ha ätit 400 mg per dygn är jag nu nere på 100 mg per dygn. Varje gång jag minskar lite så får jag abstinens men svettningar, värk och allmänt dåligt mående.

Jag ser fram emot ett nytt år utan Tradolan och flera kg fattigare och ger järnet för att det ska bli så.

Det måste bara bli så.

Hallå igen!

Inte har jag blivit bättre inte men kanske det tar sin tid. Fast jag börjar nästan ge upp, lite bättre borde det ha blivit tycker jag.

På grund av ryggvärken har jag ätit Tradolan under flera år. Till sist var jag uppe i 2 st långtidsverkande 200 mg per dag.

Jag fick starkare och starkare tabletter eftersom de inte gav någon effekt. Inte ens den starkaste dosen gav effekt och jag har ätit tabletterna på grund av att jag blivit beroende av dem de senaste 3 åren i alla fall.

Jag insåg till sist att så här kan jag inte ha det.

Varför käka starka, morfinbaserade tabletter som inte ger mej den minsta lilla smärtlindring?

På egen hand har jag trappat ner dosen och tar nu  c:a 125 mg per dag i stället för 400. Jag har tagit det väldigt långsamt för det ger stark ångest och jag mår jättedåligt, svettas, får hjärtklappning o s v.

Det måste vara fruktansvärt att vara narkoman, rättare sagt, det är fruktansvärt att vara narkoman och inte få de tabletter man  behöver. Jag förstår att dom gör vad som helst för att få sina doser. Jag skulle göra det själv om jag inte fick mina tabletter på reccept.

Det ska bli så himla skönt när jag är fri från broendet av tabletterna.

Jag blev faktiskt lurad av min läkare när jag började med Tradolan. Jag frågade om dom var beroendeframkallande, vilket läkaren förnekade.

Det är ju för jäkligt, visst måste han veta det!

I morgon är det en vecka sen jag var och fick min Atlaskota justerad. Jag har inte märkt någon större skillnad vad gäller varken migrän eller ryggontet. Men självklart tar det en tid innan det kan ge resultat, har man haft migrän i hela livet och ryggont i 75f% av livet så kan det kanske inte försvinna i ett nafs. Även om jag trodde det.

Jag biter ihop och hoppas fortfarande, badar varmt och masserar ryggen med en långskaftad badborste.

Nöden är annars uppfinnarnas största drivkraft. Jag brukar massera in massagelotion på nacke, axlar och rygg men mina armar räckte inte till.

Vad gjorde jag då?

Jo, jag hittade ett långt stearinljus i ett skåp och det fungerr alldeles utmärkt som massagestav att fördela lotionen dit där armarna inte räcker till.

 Det är inte bara långt, det är dessutom inte så hårt och kallt, det känns nästan som levande material.

med information om det senaste

På grund av mina problem med ständig migrän och ett jäkla ryggont, söker jag ofta efter något som kan hjälp mej, på  internet och på andra ställen. I måndags, 2 december, råkade jag stöta på något på internet som heter

www.atlantotec.se

Där skriver dom om Atlaskotan som är den översta kotan på ryggkotpelaren och om vilka besvär en snet Atlaskota kan ställa till med.

Jag beställlde tid där omgående och fick en tid på tisdagen den 3 december.

Med stor förväntan åkte jag dit.

Jag blev vägd på två vågar, en fot på varje våg. Inte för att jag är så jäkla fet så att en våg inte räcker till, utan för att kolla om mina ben är olika långa.

Sen blev jag fotograferad, framifrån, bakifrån och från sidorna. jag fick stå på speciellt utmärkta ställen på golvet och i bakgrunden fanns det vågräta streck på väggen.

Efter behandlingen, som var helt ok, lite ont gjorde det allt bakom öronen där behandlaren använde instrumentet för att justera min Atlaskota som konstaterats vara sned.

Efter behandlingen blev jag fotograferad igen, fick stå på exakt samma ställen som före behandlingen. Sen fick jag prata med kvinnan som behandlat mej och hon visade mej fotona.

Det var en jäkla skillnad kan jag säga. Före behandlingen var jag ganska sned, man såg det klart genom de vågräta strecken i bakgrunden. Efter behandlingen hade jag en helt annan hållning, var rak och stod mer normalt.

När jag kom hem började värken sätta in, vilket jag visste att den skulle göra och dagen efter mådde  jag inte alls bra. Frampå kvällen dagen efter började värken försvinna och jag har inte mått så bra, haft så lite ont som jag gjort efter behandlingen på säkert 15 år. Visst, jag har fortfarande migrän men jag tycker att den verkar klingat av något och ryggvärken har varit borta, utom efter en dum, kraftig självmassage med en piggig boll. Efter den fick jag ont igen.

Det brukar ta lång tid att bli helt återställd för oftast har man haft den sneda Atlaskotan i en jäkla massa år, många är till och med födda med den.

Nu får ni allt hålla tummarna för mej och jag återkommer med vidare information när jag har något att informera.

Blir jag av med min migrän och mina ryggbesvär efter den här behandlingen, då kan alla andra också bli av med sina besvär.

En intressant sak att berätta är att, när jag låg och fick massage, som förberedelse för behandlingen, var det en kille i båset bredvid som precis avslutat sin behandling och han sa.

Men, Herre Gud, huvudvärken är borta. Det är första gången på 10 år som jag inte har huvudvärk......

Många hälsningar och kramar till er alla!

Jag vill tala om att min blogg-paus inte beror på att något tråkigt hänt. Det beror bara på att jag känner att jag måste ta en paus.

Blogg-paus på obestämd tid!

Det var länge sen jag inte gått och lagt mej, åtminstone en gång så här dags.

Jag fattar inte vad jag gjort för intressant för att orka vara uppe så här sent.

Jo, nu kom jag på vad det beror på!

Jag har inte ont!!!

Ha, ha, ha, så enkelt är det att glömma en sån sak.

När jag har ont så är det bara så naturligt att ha det och när jag nu inte har ont så verkar det också vara naturligt, eftersom jag inte reagerat på det förrän nu.

Men, det är bara att tacka och ta emot.

Tack, tack.......

Det här hände år 1967, min dåvarande man och jag hade fått vår första egna lägenhet och hade fått höra att man då måste ha en hemförsäkring.

Jag hade ringt till Folksam och vi kom överens om dag och tid då en tjänsteman därifrån skulle komma hem till oss. Till saken hör att, min man skulle inte vara hemma när killen från försäkringsbolaget skulle komma, han pluggade då vissa kvällar i veckan.

Jag hade lagt våra två barn och kände att jag behövde gå på toaletten innan mötet.

Oj, vad jag var hård i magen!

Jag satt där och krystade och krystade samtidigt som jag tittade på klockan. Tiden började närma sej för mötet och jag gav järnet alltså. Till sist tänkte jag att, det är bäst att jag ger upp och klarar av det här efter mötet i stället.

Men se det gick inte alls., korven satt där den satt!

Den kom varken ut eller in!

Inte kunde jag bara dra på mej brallorna heller, det skulle ju lukta och inte skulle jag kunna sitta heller för den delen.

Nu blev det panik!

Jag rotade i badrumsskåpet och hittade en plastpåse. Den trädde jag över handen och så fick jag dra och försöka gräva loss det som satt där bak och på något sätt lyckades jag få den lite medgörligare för plopp sa det och den bara flög ut och ner i toaletten.

Vilken lättnad!

En sådan lättnad har jag nog aldrig känt, varken förr eller senare. Jag var totalt slut och genomsvettig.

Både på grund av att det gjorde förbaskat ont och på grund av stressen att jag hade ett möte avtalat.

Jag hann precis tvätta mej och få på mej byxorna när det ringde på dörren och jag skyndade mej att öppna. Försäkringskillen och jag hälsade  på varandra, han tittade lite undrande på mej och frågade om jag inte mådde bra.

Jag måste ha sett helt förstörd ut efter det jag gått igenom men jag försäkrade honom om att jag mådde jättebra, jag har bara lite ont i huvudet, drog jag till med.

Lördagen rusade i väg med stormsteg. Visserligen är det många timmar kvar till söndag men dagen lördag är ändå på upphällningen.

 Hundarna har fått sin långpromenad i dag eftersom vädret var sånt som både hundarna och jag stod ut med. Det var mer än så, det har varit underbart.

Det är så roligt att se hur de små njuter av att springa runt och nosa och upptäcka på promenaderna. Jag har inte hjärta att slita dem ifrån något spännande men jag kan ju inte heller stå på samma ställe hur länge som helst.

Jag önskar att jag kunde ha dem lösa, speciellt Theo skulle älska det, det riktigt spritter i hela lilla hunden när han försöker springa längre än vad kopplet räcker och så tillbaks igen.

Men eftersom det finns så mycket stora hundar här, både kopplade och okopplade samt biltrafiken som inte är så tät men ändå kommer det bilar titt som tätt.

Jag är rädd om mina små killar och skulle aldrig förlåta mej själv om det hände dem något på grund av egen förskyllan.

Klockan är inte så förfärligt mycket men hundarna har gått och lagt sej.

TV-programmen som var något att titta på är slut och jag också, trots att jag inte är något att titta på.

Jag ska gå och lägga mej och läsa lite, det tycker jag är så mysigt, speciellt om jag har en påse godis att knapra på.

Jag har börjat på flera böcker men de var bara skit. Det var länge sen jag haft sån otur och fått tag på såna böcker.

Till sist började jag läsa en bok av Gwen Hunter, "Den perfekta dottern" och den verkar vara läsvärd.

Jag har inte hunnit så långt än men eftersom den redan efter bara några sidor fängslar mej så bådar det gott.

Jag har röstat att Calle ska gå vidare i Idol, gör det ni också!

Rulla, rulla liten bulla. Det håller jag faktiskt med, att baka bullar alltså.

Det var länge sen sist, det är sånt jag sysslar med när det inte är alltför varmt.Det är skönt när det blir höst och vinter att få lite ungsvärme i köket.

Det var skönt med en längre promenad med hundarna.

I går hann jag inte mer än komma ut så började det regna och det blev till sist inte roligt att vara ute längre, varken för mej eller hundarna.

I dag gick vi oss slut i alla fall, alla sex.

Det är svårt att veta vad man ska klä sej i, antingen klär jag mej för varmt eller för lite. I dag kunde jag gott ha varit utan en tröja. Visst, jag kan ta av mej tröjan och bära den på armen eller knyta den runt midjan men det blev så otympligt både och så jag valde att ha den på mej och svettas bort några hg i stället.

Jag skyndade mej att fylla på det jag förlorat i vikt, genom att hälla i mej några dl vatten så fort jag kom hem.

Jag blev alldeles tagen när jag såg kvällens lyxfällan.

Dom verkade inte fatta någonting.

Att dom hade skulder som översteg husets värde, det ryckte dom på axlarna åt.

Deras 3-årige son hade en egen 4-hjuling som han åkte omkring på?!

Tjejen bölade när hon fick en billigare "sämre" bil men när hon fick reda på att huset måste repareras för 380 000:- verkade inte beröra henne alls. Hon var övertygad om att hon skulle kunna sova gott på natten i alla fall.

Jag hoppas verkligen för dem, deras son och det kommande barnet att dom vaknar upp och inser att dom måste skärpa sej nu när dom fått en bra hjälp att komma igång.

I brist på bröd äter man limpa, kan jag säga om det programmet.

Stackars lilla grabb som blir trackaserad av sin alkoholiserade farbror.

Men visst, det programmet har sina poänger i alla fall.

Visst lever vi i en konstig tid?

Här i Sverige år 2009 ska alla vuxna helst arbeta 8 timmar per dag. Samtidigt finns det massor av människor som inte har något arbete över huvud taget.

Är det verkligen så smart att vi ska ha 8 timmars arbetsdag, att leva för att arbeta för att över huvud taget kunna försörja oss?

Vi har ju ett hem och de flesta har också barn, barn som ska vara på daghem där andra människor arbetar 8 timmar per dag för att ta hand om våra barn eftersom vi är på en annan arbetsplats 8 timmar per dag.

Utom de arbetslösa då!

De arbetslösa som ingenting högre önskar än ett arbete så att dom kan leva ett drägligt liv.

Vi måste få regeringen att tänka om!

Jag kan knappast tänka mej att de flesta vill vara borta från sina hem och barn hela dagarna, att dom i stället  skulle vara tacksamma om dom bara behövde vara på arbetet ex vis 4 timmar per dag.

Gjorde vi så skulle ingen behöva vara arbetslös och eftersom det då skulle bli pengar över på grund av outbetalda socialbidrag och arbetslöshets-ersättningar.

Vad kan vi göra för att driva ingenom detta?

Hänvisa gärna dina kompisar till det här inlägget.

Det är höst, det märker man inte minst på kvällen, det blir mörkt väldigt fort. Jag har ingenting emot att det blir höst, bara vi kunde hoppa över vintern.

Jag hatar när det blir kallt, halt och eländigt, man kan varken gå eller köra bil när det snöar och marken fryser till is.

Nu sover hundarna så gott, jag hör hur dom snusar och snarkar. Det är så härligt att somna till deras sovläten.

Tyson, gammelhunden sover alltid hos mej, det har han gjort sen han var en liten valp. Jag hade ett tag alla hundarna hos mej men när jag upptäckte att någon av dem kissade i min säng blev det hundförbud för alla utom Tyson.

Nu får dom kissa i sina egna bäddar om dom nu tycker det är så mysigt.

Jag har ju skvättskydd att sätta på dem men jag vill inte gärna ha det för ofta, är rädd att dom ska få urinvägsbesvär då, skydden är ju till för kortare tillfällen, anser jag i alla fall.

Det är bra att ha bilder att lägga in när fantasin tryter. Man kan ju också lägga in en länk med något skoj.

Men i längden blir det väldigt opersonligt, tycker jag, det är kul att få några rader också. 

Men hellre det än inget alls och det jag skriver nu är i stort sett ingenting alls.

Jag har inte planerat något speciellt annat än att jag ska lämna min ena symaskin på service. Jag måste ha en maskin hel när den jag nu använder krånglar.

Det blir katastrof om jag sitter här utan någon användbar symaskin, då blir jag superstressad, det är nästan så att jag börjar sy beställningarna för hand. Sånt gjordes ju förr när inga symaskiner fanns.

Det gäller att kunna sy då, att sömmarna håller och blir lika fina som de maskinsydda.

Vilken tid det skulle ta och vad ont i fingrarna jag skulle få.

Jag får inte glömma att lämna in symaskinen i dag......

De små gulle-grisarna börjar bli stora nu, det är snart dags att flytta till nya hem. Den chokladfärgade har fått ett hem och de andra lär säkert också få det inom kort. Inte tiken förstås för hon ska stanna kvar hos mamma

Vart tog tiden vägen i dag?

Jag förstår inte att jag inte hunnit vara här, skriva svar på kommentarer och skriva nytt inlägg än. Jag kommer inom kort att svara på inläggen, vill först bara tala om att jag fortfarande lever.

Jag har varit inne hos ZECA63 och tävlat och tänk jag vann! Inte nog med det, jag vann precis den vinsten jag ville ha:

Vill du också vinna? Då tycker jag du ska gå in på hennes blogg för nu har också du chans att vinna något. ZECA63 var det!

Tja, morgon och morgon, det är måndag i alla fall.

Lunchen har avätits, gubben slumrar sin eftermiddagslur sött i sin säng, alldeles naken. Hundarna sover också, endast matte är vaken.

Jag vet inte vad jag ska göra, jag vill så mycket men har ont i dag och kan därför så lite. Det är inte så lätt att bara strunta i värken och göra det man egentligen vill ändå.

Det är sånt som de som aldrig haft värk säger att man ska göra.

Vi har strålande solsken i dag och bara det är något att glädja sej över.

Sängen är obäddad och det, ja vad är det?

Jo, det är sånt som känns övermäktigt en dag som är som i dag.

Alltså får sängen vara obäddad.

Förhoppningsvis blir det bättre frampå kvällen, vilket brukar vara min sämsta tid men, hoppas kan man ju alltid göra.

Nu är allt det som skulle göras i helgen gjort! Jag städat, tvättat och lagat mat och såna där sysslor som bara ska göras jämt. Ingenting speciellt med andra ord.

Husse tog med sej Theo och köpte tidning i dag, det tyckte han säkert var spännande. Det är nyttigt för hundarna att få följa med ut själva, utan hela gänget som hänger med.

Theo såg så mallig ut när han gick där alldeles ensam i ett eget koppel, precis som om han förstod att nu var det bara han som gällde.

Jag hade kommit på en jättebra sak att berätta om här i eftermiddags men när jag gick in för att skriva var det som bortblåst.

Inte har jag kommit på det än hdeller *suck*.

I stället kan jag berätta att jag ska få besök av Sluggos uppfödare i morgon. Dom tar med sej Sluggos kullsyster, Fiona som hon heter och kanske någon mer liten tik. Det är inte värt att dom tar med sej någon hane, då blir det fight.

Jag tänker bjuda på lasagne med minipanriche och sallad, erfterrätt blir chokladmuse med grädde och sen kaffe med kaka. Det är ingen lyxmat men det vet jag att dom inte bryr sej om, det är enkla trevliga människor och därför är det så roligt att träffa dem så här på hemmaplan.

Jag ser fram emot besöket och det gör gubben min också. Det är så rolligt när vi träffas för Sluggo känner igen dem fast han var bara 12 veckor när jag hämtade hem honom. Snacka om minne!

Augusta bad med berätta om mina hundar olika personligheter och om jag hade någon favorit bland mina 5 grabbar, naturligtvis vill jag göra henne till viljes i det fallet.

Tyson som är den äldste av dem är den som är ledaren. Han övervakar de andra, även när dom leker tillsammans och om han tycker att dom lekt färdigt, då går han helt sonika in och avbryter.

Han är den som är mest kelig också, ligger helst hos matte, antigen i knät eller runt halsen i sängen.

Tyson kan både skratta och prata, vilket ingen av de andra gör.

Liston är den som vill leka, sparka boll, helst med husse och deltar gärna i dragkamper med de yngre hundarna.

Han är dessutom en riktig retsticka. Lillen som lätt blir irriterad sitter han ofta och buffar på med tassen och tycker det är jättekul när Lillen morrar och gör utfall mot honom.

Liston är ingen knähund, han ligger helst för sej själv i hundkorgen. Lillen är en lättretlig liten rackare som morrar om någon går förbi honom när han vill sova.

Han är, trots sin litenhet (1,4 kg) polisen i gänget, om det blir bråk mellan de andra så rusar han in och ställer allt till rätta genom att gå emellan de som slåss.

Lillen är också en kelig hund som gärna vill ligga i knät och bli kliad bakom öronen.

Han var en av 8 valpar i kullen han föddes i, han vägde endast 45 gram och överlevde, mot alla ods.

Fyra kullsyskon som vägde mer än vad han gjorde klarade sej inte. Jag hade absolut inte förväntat mej det som hände när Sluggo kom hit som liten valp. Lillen var som en mamma för honom, tog verkligen hand om honom.

Sluggo är nog den snällaste av de fem, han är lung och kelig och det var han som tog hand om Theo när han kom hit som liten valp. Han hoppar också gärna upp i knät på främmande personer som böjer sej ner för att hälsa på hundarna.

Men han är inte snäll så han är dum, han kan säga ifrån på skarpen genom att morra om någon annan av grabbarna utmanar honom. Sluggo är en skällig hund vilket kan vara lite jobbigt.

Theo är verkligen en speciell liten hund. Det är svårt att förklara hur för man måste uppleva honom för att märka det.

Han är en riktig liten buse, han är skällig, han är kelig, och liten som han är kan han hoppa upp på ställen upp till 65 cm upp.

Har man honom i famnen borrar han in huvudet i armvecket eller armhålan och han är då totalt ledlös, det känns som om man skulle han en ouppstoppad skinnbit i famnen.

Han och Sluggo är oskiljaktiga, dom sover ihop och har dragkamp och busar.

Vem är favoriten?

Jag kan inte välja ut en speciell hund framför en annan, jag tycker lika mycket om dem alla, det är bara så, alla är så speciella på sitt sätt.

visar jag mina egna hundar som valpar. Jag visar dem i åldersordning, äldst först: Tyson. Liston, Lillen, Sluggo och Theo.

Vad roligt det var att kolla ut genom fönstret i dag. Himlen är alldeles jätteblå, ser ut som ett stort lungt hav utan minsta lilla krusning.

Jag skulle vilja dyka ner i det och ta några ordentliga simtag. Träden är fortfarande gröna så det är så vackert så man svimman nästan när man tittar ut.

Jag har ju för 17 en fin kamera, Skyndar ut och tar en bild.

När jag var på djursjukhuset med Lillen kollade veterinären honom jättenoga i ögonen.

Det ringde i morse, inte alls tidigt även om jag blev väckt av signalen.

Det var en kille från Finland som ville beställa skvättskydd av mej, hans dotter ville ha dem till sin hund och hon kunde ingen svenska. Killen som ringde kunde jättebra svenska men det var svårt ändå eftersom de skydd han ville beställa inte fanns på mina hemsidor.

Jag vet att jag haft dem där men begriper inte vart dom tagit vägen. Undrar så hur han kunde se dem???

Till sist så var vi överens och jag bad honom maila beställningen, gatunamnen i Finland kan vara ganska svåra att veta hur de ska stavas. Det är jättejobbigt att fråga om och fråga om och ändå inte fått reda på det man ville veta i slutändan.

Nu får vi hoppas att ryktet om mina skydd sprider sej även i Finland.

Kolla in här på Lillen när han var en liten valp. Jag tror att han är 5-6 veckor gammal på den här bilden och han ser ut som en liten leksakshund.

Nu har vi kommit hem från veterinärbesöket. Det gick bra, Lillen var så snäll när veterinären undersökte honom.

Men när sköterskan skulle ta blodprov blev han ordentligt gramsen och försökte bita henne. Han kommer ju ihåg när han var där sist och dom höll på och stack nålar i honom hela tiden.

Proven blev tagna i alla fall men något svar får jag inte förrän tidigast på fredag, så det är bara att vänta och se.

Egentligen skulle Lillen få komma på återbesök till djursjukhuset på fredag men, i går ringde dom därifrån, sa att dom måste göra ombokningar på grund av sjukdom bland veterinärerna.

Därför får vi åka dit redan i dag. En väldigt dum tid fick vi, klockan 14 30. Det är jättetokigt eftersom Lillen ska vara fastande, inte får äta något 12 timmar innan besöket.

På fredag hade vi en tid kl 10 och det hade passat betydligt bättre.

Nu vet jag inte hur jag ska göra med de andra hundarna. Ska jag stänga in Lillen någonstans och ge dem att äta eller ska alla få vänta tills vi kommer tillbaks?

En knepig nöt att knäcka!

Det viktigaste är förstås att Lillens prover nu är normala, att levern hämtat sej efter förgiftningen och att han kan börja äta vanlig mat i stället för diétmaten.

Nästa vecka blir det krig i Hells Kitschen, det syntes både polis, ambulans och brandbilar i nästa veckas vinjett.

Vilken jäkla idiot det var som utmanade Gordon, som inte kunde svara på en enkel fråga utan att vilja börja slåss.

Klart att det skulle sluta så, varför fick vi inte se det den här vecka för?

Nu är det en liten paus och jag måste erkänna att jag blir lite hispig av att höra Mr Gordon gapa och skrika som han gör. 

Det är väl meningen att han ska göra dem stresståliga, på en restaurang måste man vara det och ändå klara av alla beställningar till full belåtenhet.

Nu är det Äckel-Päckel-Kändis-Djungeln igen! Jag orkar bara inte se det, inte ens lyssna till det när gubben sitter och tittar.

Jag väntar på Hells Kitschen, det tycker jag är ett ganska bra program, där är det ingen som ska äta sånt som man inte ska äta i alla fall, även om inte allt är till Gordons belåtenhet.

Mr Gordon är ju en jäkla idiot på sitt sätt men programmet är säkert upplagt så att han ska vara så där jäkla elak. Men vad jag tycker synd om dem som blir totalt nergjorda av honom, blir kallade för bimbo och tjockis och annat förolämpande.

Sånt är helt onödigt, enligt min åsikt.

När jag var på väg hem från apoteket, som var det rätta stället jag skulle till, och jag körde ut från parkeringen kom en bil emot mej och tutade.

Jag undrade vem tusan det kunde vara. Men så kände jag igen bilen.

Det var ju Sluggos uppfödare!

Jag vände och åkte tillbaks till parkeringen och gick ut och hälsade på dem. Vi kom överens om att dom ska komma och hälsa på oss på söndag då jag ska bjuda på lasagne.

Dom tar med sej sina småtikar, tar dom sina hanar blir det ett jäkla liv i luckan och det vill vi inte veta av.

Tänk vad som kan hända bara av att besöka apoteket!

Vart är det nu jag ska, apoteket, biblioteket, discoteket, klippoteke??????

Hoppas jag inte går fel, jag ska hämta något på ett reccept i alla fall.....

När jag var nyskild och var i 40-årsåldern, tyckte jag det var roligt att gå ut och dansa. Det var också kul att skoja lite med killarna vi kom i samspråk med. 

Jag och en kompis roade oss en kväll med att utge oss för att vara journalister från en välkänd veckotidning.

Vi ställde frågor som var väldigt smickrande för dem som t ex, vad säger tjejerna när du som ser så bra ut och verkar vara så trevlig, kommer och vill dansa med just dem?

Ja, jo, det är klart att dom ser glada ut, det var kanske inte vad dom hade förväntat sej, kunde vi få till svar.

En kille som var ute på galej utan sin frus vetskap blev lite orolig men ville ändå gärna bli intervjuad. Vi lovade att försöka beskriva honom så att han inte skulle bli igenkänd, om hon eller någon annan närstående skulle läsa det.

Vi sa att vi behövde ju inte skriva att han var en riktig snygging med en otrolig utstrålning, hade ögon som glittrade okynnigt och bländvita tänder och som dessutom var en av de trevligaste killar vi någonsin hade träffat.

Vi skulle tona ner det till att han såg bra ut bara och var trevlig och ingenting mer.

Han blev SÅ tacksam.

Nu har jag suttit och kollat in hur svenska tjejer osm gift sej rikt och bor i Holywood lever. En av tjejerna är gift med Paul Anka, har hembiträde, barnflicka och jag vet inte vad.

Anna, som tjejen heter blev skitförbannad på hembiträdet för att hon råkat ställa en parfymflaska fel på hennes sminkbord.

Jag vill inte säga att jag inte skulle vilja leva ett sånt liv, för då ljuger jag. Jag skulle mer än gärna vilja vara stormrik och inte behöva tänka på annat än att handla, resa, bo i ett slott och må gott.