Metrobloggen

jag har inte varit aktiv här på väldigt länge. Jag vet inte riktigt vad jag ska ta mig till med den här bloggen. Hösten som gick tog skolan i princip all tid som inte jobb och familj tog. Aldrig mer ska jag plugga 100% och jobba så mycket som 80% samtidigt. Jag är glad att jag snart är i mål, att jag snart har klarat av detta.  Frågan är om min mage har gjort det? Jag fick maginfluensa i helgen, men magen stannar inte av och det gör ont en stund efter jag har ätit, ont där jag inte har nån galla kvar. Så idag ska en läkare få titta på mig och så får vi se. Jag gissar på stress....

Visst borde vi varit där i går...på bröllopsdagen. Men eftersom MIML jobbar några dagar till så får det bli på hemmaplan om en vecka i stället.

www.metro.se/se/article/2008/07/16/19/3956-57/index.xml

Jag har kollat låtlistan i GP den här morgonen. Den verkar lovande...www.gp.se/gp/jsp/Crosslink.jsp Och son d.ä hummade lyckligt när jag läste flera av låttitlarna, d.y är mest orolig för om han ska klara av att gå in över huvud taget. Det är inte så lätt att veta att det finns nästan 50.000 pers runt omkring, framförallt inte om man uppfattar dom som individer och inte som en mänsklig "gröt" som går att skärma av.

Det finns vissa saker som är mer efterlängtade än andra.  Mumien... Fyrverkerierna... Vissa låtar...

Den som d.y sjunger oftast just nu är:

Jag gillar den också!!!!

Jag är ju lite sen med många saker så först i går såg jag "Ghost rider" med Nicholas Cage. Den finns nu mer på min "gillar-lista". Lite beroende på att vid ett tillfälle i filmen spelas "Crazy train" med Ozzy, och för att Sam Elliot är med, och bara för att det är en Marvel-historia... Jag är helt enkelt svag för allt det ovan nämda...

Jag sitter här och provar SVT play. En fantastisk idé! Den går att utveckla till något stort.

Just nu sitter jag och lyssnar på en intervju med en av de starka offentliga kvinnorna, Ingela Agardh. Titta på svt.se/svt/play/video.jsp och försök förstå att denna kvinnan var den första jag hörde tala om att sitta och spela pc-spel som avkoppling. Nu är hon inte bara en spelförebild...

Hon har något mer. Läs hennes bok!

Kom just in efter en dag på jobbet. Jag har egentligen mycket att göra men tänker dela med mig av en viktig observation! Solen lyser där ute mellan molnen. Jag sitter här och är lite solbränd... Och det är en känsla jag har längtat efter så länge.

Nu ska jag hitta nåt att äta, lyssna på d.ys fiolspel och se till att barnen blir klara för scouterna. (Nåt att äta blir knäckebröd med kall stekt falukorv. *mums*)

Hej!

Har just provat "cotti frutti" från Valio. Smarrigt! Och dessutom inget problem för mig som är laktosintolerant. Jag tål cirka 1-2 dl mjölk /dag utan att få problem, men när jag vill äta godis som keso och likande så springer laktosmängden snabbt iväg. Vilken tur att det är ännu vanligare i Finland än i Sverige! Valio, ett finskt mejeri, har specialiserat sig på att framställa smaskiga saker som är låglaktos eller t.o.m helt laktosfria. Deras grejor är helt klart värda att kolla upp! Ett tag hade de en vispgrädde med jordgubbssmak i sortimentet men den föll tyvärr bort. Jag gissar att allt för många inte vågade prova rosa grädde med jordgubbssmak. Jag som råkar tycka det är kul med sånt, rosa grädde, svart glasyr, lila marsipan... Vilken tur man har barn med liknande intresse. (Undrar om han kan tänka sig att baka FBK-dammsugare till min födelsedag?)

Hjälp!!

Ska troligen till huvudstaden i början av maj, 1-3, och försöker komma på var vi ska bo, jag och mannen. Har du något tips så tar jag tacksamt emot det!

Nu ska jag dricka mintte och sluta fundera på saker som jag inte kan lösa för tillfället. Och fundera på orättvisan i att inte kunna äta choklad utan att det gör ont i munnen... *vill ha godis*

Nu är jag lika gnällig som alla andra... Var är våren? Samtidigt vet jag ju att detta, 4+ och småregn, är vårväder - inget annat.

Nej idag blir det till att sitta inne med lillkillen och spela Mario Kart! (Tack för vädret!) Ingen tråkigt som inte på något sätt medför något roligt. Det gäller bara att kunna se det...

Åh, såå skönt med en positiv nyhet i tidningen!!

En 12-årig kille som har orkat protestera mot könsdiskriminering! Jag är jätteglad! För ni ska inte tro att det är flickorna som diskrimineras varje gång. Det är vanligare idag att pojkar körs över för att flickor i alla tider har ju haft det så dåligt. Jag tror inte på utjämnande genom att låta pojkar ha det sämre än flickor för flickorna fick ju lida så mycket förr!

Och, om man gör som jag, lyssnar lite i korridorer och trapphus på vägen till och från lärarrummet så vet man att en del tonårsflickor idag har strategin klar... Dåligt betyg i gympan? Läraren är man - klaga hos rektorn, det är könsdiskriminering. Dåligt betyg i matematik? - klaga hos rektorn, det är könsdiskriminering.

Det är hemskt. Dessa tonårstjejer utan skrupler har ett maktmedel i sina händer som är farligare än många tror.

Nej, ska det bli någon bestående förändring i framtiden så måste alla få möjlighet att göra det bästa av sina liv. Alla måste få krav på sig att vara delaktiga i samhället och hemmet.

Nej, det ska inte bli en modeblogg av min blogg! Men i går kunde jag inte längre låta bli. I flera månader har jag då och då tittat in på Indiska och kollat om "mina" skor fanns kvar. Den här gången satt det två reaprislappar (Ni förstår att jag inte skriver om mode nu, eller hur?) på dom så nu vågade jag inte vänta längre. De är svarta med hög kilklack, vristrem och öppen tå. Mina första klackskor hade också kilklack, rem och öppen tå. Fast de var begie med flätad klack... Och de fick jag till skolavslutningen i 1:an.

Nu ska jag bara hitta rätt knästrumpor, rätt plisserade kjol och rätt blus, så är jag rätt.  Nej, allvarligt talat, jag gick stadigare i dessa än de låga pumpsen som jag köpte till 50-årsfesten i december. Jag kan dock inte köra bil i klackskor...

Om en liten stund ska jag ta mig till köpcentrat och införskaffa Mario Kart. Min man fick ett kort samtal häromkvällen "Det har kommit. Ni får köpa det på fredag." Jag tror till och med att barnen glömt att vi har bokat det, så jag vet vad det blir för fredagsmys i kväll, och det är inte "Så ska det låta" även om jag gillar det programmet.

Jag fick en sådan där längtan efter att spela musik från förr... Jag skuttade runt lite på YouTube och hittade följande...

Till avdelningen för mig okända sjukdomar hörde, tills igår, spottkörtelinflammation. Jag har nu blivit några erfarenheter rikare, samt några hundralappar fattigare...

1. Om det gör ont och inte läker - sök hjälp!
2. Det går att ställa sig i kö via internet till Axessakuten. - Det SKA jag göra nästa gång.
3. Dr. House lillebror jobbar på Axessakuten
4. Man SKA äta när man tar diklofenak.
5. Killar i ålder 18-25 borde inte få lov att köra annat än eldrivna golfbilar.

Jag fick igår en mindre utskällning av en hårdhänt läkare, som jag nästan högg i fingret, för att jag inte hade sökt för såret under tungan i förra veckan. Att jag trodde att jag orsakat det själv med ett hallonfrö från en smoothie höll han inte för troligt, snarare så berodde inflammationen på den gräsliga förkylningen. Problemet är att vi alla får lära oss att vi inte får komma för tidigt till vården, det kan ju läka av sig själv... Tydligen så ska vi, medicinskt outbildade, märka skillnad på när det är allvarligt och inte själva. (Ok, om jag uppvisar symptom på hjärtinfarkt så vet jag att jag ska ringa 112. Men senast jag gjorde det var det magkatarr... Och inte trodde jag att DET kunde vara så smärtsamt.)

Kösystemet på Axessakuten fungerar bra, efter vad jag kunde se i går. Barn har en egen kö, som går snabbare. TOPPEN! Vi som har barn uppskattar detta, även om vi inte söker för barnen. Men jag lärde mig också att det finns en kategori "C", som tagit kölappen på nätet. Det ska jag göra nästa gång så blir inte tiden i väntrummet före inskrivning så lång. En del av väntetiden går ju under resan dit.

Han greppade hakan på mig, körde in ett pekfinger i gropen under tungan och sa: "Det här gjorde visst ont." Ja, om man kör in ett pekfinger i ett sår GÖR det ont. Sedan fick jag min utskällning och kommentaren "Receptet skickar jag via internet. Hämta ut det och påbörja kuren genast!" Sedan sprang han... (Var han rädd för att jag skulle bitas?)

Den trevliga kvinnan, c.a 50 med goa skrattrynkor och en moderlig utstrålning, på Apoteket som bekymrat tittade på mina recept och sa till mig: "Kåvepenin ska du ta på fastande mage, och diklofenak FÅR DU INTE ta utan att äta. Du ska inte heller avstå från diklofenak utan äta upp detta som en kur. Det är antiinflammatoriskt och du BEHÖVER det. Stackars liten..." Det kändes bra! Jag fick erbjudande om vatten på plats för att kunna börja äta mitt penicillin. Hon kändes verkligen som hon är på rätt plats i livet!

Mitt generella påstående om killar 18-25... Pinsamt är ordet! Inte bara för att jag drar alla över en kam, fast jag egentligen vet bättre, utan för att det finns människor som inte fattar att dom inte är coola när dom sitter och skriker i sin mobil i ett väntrum. Killen som kom in och satt och ringde i sin upplevda ensamhet (Vi var många runt omkring dig. Du kunde sökt lite kontakt om du ville prata, eller också gjort som vi andra - sms:at bort din ensamhet. Vi skrek inte ut vad vi satt där för, och vi skröt inte om hur j***a ont vi hade, även om vi nog var flera som hade velat skrika.) och berättade för olika människor att han antagligen hade brutit två fingrar på växelspaken i sin bil när han hade bromsat in, eftersom bilen framför inte hade dragit på lika mycket som han räknade med när de var själva på vägen. Hallå! Bara för att jag är ensam på vägen så betyder det inte att det är fri fart, OCH den i bilen framför var ju inte ensam - du, killen, var ju där!

Nu har jag listat några av mina erfarenheter från gårdagen. Jag glömde nämna att man kan se färgflimmer framför ögonen om man har feber och tillräckligt ont. Det är inget farligt i sig men ett symptom som skall tas på allvar. Vilket jag gjorde så jag sökte vård.

I dag ska jag laga köttfärssås och spagetti, läsa lite, vila i övrigt och hoppas att det läker snabbt. Diklofenaken hjälper, för stunden, men när effekten försvinner så gör det ONT igen, och det går inte att äta så lätt. (Vilket kanske är bra? En liten viktminskning?) MIML föreslog mig glass... Låter gott, om den är utan småbitar som kan hamna under tungan.

Vad håller jag på med?

Jag funderar just nu på det!

Jag går i mitt inre igenom och listar för mig själv, fram och tillbaka kring meningen med mitt liv.

Då måste det väl ha hänt något?

Ja, det stämmer. Jag går en folkhögskolekurs också, samtidigt som jag jobbar och har barn och man. Svenska kyrkans grundkurs heter den. En intressant kurs på många sätt. Jag har varit tvungen att fundera över min tro och min kallelse. Det där sista kanske låter högtidligt, men Gud har i oss alla lagt ner en kallelse. En kallelse att göra det vi är tänkta för och har fått gåvor för. Vi är ju alla en del av den stora planen.

Vad är det då för gåvor? Det är Andens gåvor - profetisk gåva, tjänandets gåva, undervisningens gåva, tröstens gåva, vishetens gåva, kunskapens gåva, botandets gåva... ( Rom 12:3-21, 1 Kor 12:1-31)

Hur översätter jag då detta till mitt vardagsliv? Jo, är jag begåvad (Titta där finns ju ordet gåva, lite gömt, men ändå...) på något sätt? Har jag fallenhet för något? Är det något jag känner att jag skulle vara bra på att göra? Då ska jag prova på detta! Även om känslan av "Inte ska väl lilla jag! infinner sig. Det kan ju inte bli värre än "Det där var ingenting för mig". Och jag slipper att gå genom livet funderande på om jag skulle gjort annorlunda, där och då.

Så, går det bra? Fungerar det, kanske till och med lite bättre än jag trodde? Då är det nog Guds plan med mitt liv...

Jag ska inte förneka mig att göra sådant som intresserar mig med hänvisning till att Gud vill säkert något annat. Jag ska ju känna efter och försöka förstå vad Han har tänkt för just mig. Och ett brinnande intresse för barn, deras utveckling, lärande och specifikt språkutveckling (som för mig) betyder troligen att jag ska antingen arbeta med barn (som jag gör) eller också kanske ska forska på området (om man är mer åt det teoretiska hållet). Nu arbetar jag ju med barn, har egna barn och älskar att lära mig mer om barn och deras utveckling, så jag är troligen på rätt väg, så här långt.

Samtidigt har det återskapats en vilja i mig att kämpa mot orättvisor. Den fanns där en gång, i de ljuva tonåren, och har nu återkommit med en styrka som jag inte trodde var möjlig. Troligen så kan jag utnyttja den bättre nu när jag, med lite mer mognad och erfarenhet, har fått lite mer tålamod. Jag kan inte ändra på hela världen på en dag, men jag kan kanske göra livet lite bättre för någon medmänniska där ute. Så min envishet ska jag börja se som en gåva, och den ska jag baka ihop med min vilja att motarbeta orättvisor, som också ska ses som en gåva. Nu längtar jag bara efter tålamodets gåva... (För som vi säger på jobbet "Gud, ge mig tålamod. Genast!")

Men jag njuter i stort sett alltid av mitt jobb!

För det är ju så att när vi gör något som vi har en extra styrka i, en Andens gåva ni så vill, det är då vi blommar och bär frukt!

Kanske har du en gåva som du bör förvalta rätt utan att du vet om det?

Varför bloggar människor? Det finns naturligtvis högst individuella svar på denna fråga, så jag tar det till: "Varför bloggar jag?"

Ok, dags för eftertanke...

Jag gillar att skriva. (Bra, det är viktigt...)

Jag vill byta livserfarenheter med andra människor. (Låter väldigt socialt...)

Jag tror att jag (ibland) kan formulera mig så att människor som läser det kan känna igen sig i det jag skriver. (Vad nu det är bra för...)

Nej, jag har inga stora fina idéer om att på detta sätt förändra världen. Jag har heller inte som huvudmål att bli en kändis. Det fyller ingen syfte i sig. Kanske är jag inte ambitiös på det sätt som verkar utmärka de flesta bloggarna jag har tittat på. Inte heller tror jag att jag kan tjäna pengar på det. Nej, jag tror mer på "ett hederligt arbete", fast det hade varit trevligt OM jag hade kunnat leva på mitt skrivande. Men då måste jag ha möjlighet att sitta ner och producera kvalitativ text i volym. Nej, min blogg kanske är totalt ambitöslös och meningslös, men jag har i alla fall lite kul när jag skriver.

Ja, det är jag... Men efter en stunds eftertanke så inser jag hur bra jag har det. (Än så länge kanske jag ska säga. Hoppas kan jag ju alltid. Och andra klyschor...) Jo, vi har det bra. Vår tonåring är inte ute halva nätterna. Han tar hem kompisar och visar hur dom ser ut. Han sitter i vårt vardagsrum och spelar tv-spel - med och utan kompisar. Han hjälper till som barnvakt. O.s.v

Sedan så är det väl så att en del saker kommer man inte undan, som det där med tvätten... Jag har lugnat ner mig igen. Han tvättade en förmiddag i tvättstugan och räddade nog att i tvättkorgen, tror jag.

Så nu ska jag ta mig en liten stund till där jag njuter av att vara tonårsförälder.

Och kanske kan jag anställa honom som barnvakt i sommar nu när han inte fick nåt annat sommarjobb?

Ps 139:1-18
    För körledaren. Av David, en psalm.

    Herre, du rannsakar mig och känner mig.
    [2] Om jag står eller sitter vet du det,
    fast du är långt borta vet du vad jag tänker.
    [3] Om jag går eller ligger ser du det,
    du är förtrogen med allt jag gör.
    [4] Innan ordet är på min tunga
    vet du, Herre, allt jag vill säga.
    [5] Du omger mig på alla sidor,
    jag är helt i din hand.
    [6] Den kunskapen är för djup för mig,
    den övergår mitt förstånd.
 
    [7] Var skulle jag komma undan din närhet?
    Vart skulle jag fly för din blick?
    [8] Stiger jag upp till himlen, finns du där,
    lägger jag mig i dödsriket, är du också där.
    [9] Tog jag morgonrodnadens vingar,
    gick jag till vila ytterst i havet,
    [10] skulle du nå mig även där
    och gripa mig med din hand.
    [11] Om jag säger: Mörker må täcka mig,
    ljuset omkring mig bli natt,
    [12] så är inte mörkret mörkt för dig,
    natten är ljus som dagen,
    själva mörkret är ljus.
 
    [13] Du skapade mina inälvor,
    du vävde mig i moderlivet.
    [14] Jag tackar dig för dina mäktiga under,
    förunderligt är allt du gör.
    Du kände mig alltigenom,
    [15] min kropp var inte förborgad för dig,
    när jag formades i det fördolda,
    när jag flätades samman i jordens djup.
    [16] Du såg mig innan jag föddes,
    i din bok var de redan skrivna,
    de dagar som hade formats
    innan någon av dem hade grytt.
    [17] Dina tankar, o Gud, är för höga för mig,
    väldig är deras mångfald.
    [18] Vill jag räkna dem är de flera än sandkornen,
    når jag till slutet är jag ännu hos dig.
 

Denna Psaltarpsalm 139:1-18 vaknade jag med i dag. Tag den med idag. Tänk, begrunda, njut, känn dig älskad...

Som min man alltid påstår "Älskling, det där är ju det som du var klädd i ++++. Du är alltid före din tid." Nu är ju det inte sant längre. Jag har blivit äldre, fått barn och insett att det jag gillar kommer att bli modernt nån dag, så jag behöver bara vänta.

Men jag lade märke till en sak när jag var i centrum idag. På omslaget till Marie-Claire, en modetidning som jag läser två-tre ggr per år, fanns det den här gången en tygkasse som man ska välja i stället för plastpåsar. Då tänkte jag "Hela svenska folket är som jag  - tidiga med trender - för vi har ju alla köpt och använt tygkassar i minst fem år." Nu är det ju inte riktigt sant, men det känns ändå rätt bra att vara trendig när man väljer tygkassen framför plastpåsen.

Så min uppmaning är: Var trendiga! Vi kanske får behålla vårt jordklot lite längre då.

Jag vet inte om det är sista för i vår, men jag hoppas! Förra veckan kom d.ä hem från ett påskläger. Han medförde en ryggsäck med tvätt och en trist förkylning. Den sista är av det där slaget som gör att halsen ömmar, näsan kliar och huvudet känns som en urblåst blyfylld skokartong. (Det går visst! Tankeförmågan är urblåst till förmån för blyfyllningen!) Han delade i alla fall kärleksfullt med sig till mig och d.y. Idag är vi halvbra, skokartongen har lossnat, så i morgon siktar vi på att angöra jobb och skola.

Då infinner sig nästa fundering... Finns det någon där ute i världen som har funderat på att uppfinna en bot mot förkylning - som fungerar och som inte kostar skjortan och 50? Det skulle ju vara fantastiskt! Jag skulle gladeligen hjälpa till att resa en fin staty över den person som lyckas! Den kan få stå på vårt torg här ute, jag lovar!

Nu ska jag ge mig ut i vårvädret... Jag känner redan fukten tränga in överallt och hur mina fingrar långsamt kroknar och stelnar.

Men med mig på spårvagnsresan ska jag ta en härlig pärm kurslitteratur! Det går inte en dag utan studier i något ämne och idag är det SVA som gäller! Mot mer kunskap och vidare mot en utveckling till en ännu bättre förskollärare! (Ska kanske understryka, det här sista är INTE ironi. Jag älskar ämnet!)

Jag trodde verkligen att han visste hur det skulle göras, efter minst tio års påminnelser...

Så nu, idag, upptäckte jag en skum doft från tvätthögen. (Det har varit lite stiljte på tvättfronten eftersom vi firade helg.) En bit ner, från i början på förra veckan, hittar jag VÅTA kläder nerknölade. Första tanken innan jag drog upp dom var att d.y kanske hade råkat ut för en olycka och tyckt att det var pinsamt, men i samma sekund jag drog ut kläderna insåg jag - det var son d.ä som hade haft klädsim, i måndags, förra veckan.

Ilskan som bubblade ur öronen på mig ledde till att jag omedelbart packade en första tvättmaskin, samtidigt som jag sände d.ä till tvättstugan för att boka tid så snart det gick, för att försöka rädda något av det som ligger där. Så i morgon, 11-14 ska han tvätta tre maskiner tvätt...

Själv ska jag försöka att inbilla mig att han kommer att överleva när han flyttar hemifrån, trots allt.

Ja, sån känner jag mig i dag. Jag har ägnat nästan två timmar åt att hjälpa d.y och en av bästisarna att hitta varandra i snön. De skulle sammanstråla på ett ställe för att åka lite pulka. Vad händer då när inte kompisen är på plats när man kommer fram? (Minns nu att min son har AS...) Jo, man går hem igen, för kompisen var ju inte där. Vad gör mamma? Skickar tillbaka, eftersom kompisen säkert kommer snart. Vad gör kompisen? Han går hem och ringer för att fråga efter d.y. Jag skickar tillbaka honom också till backen. Sedan kom jag på, om dom ringer till varandras mobiler, då MÅSTE det gå på något sätt. :-) Japp, och nu sitter det två glada, kalla killar och dricker varm choklad i soffan. Choklad gjord på min farmors sätt, het mjölk och blockchoklad. Resten av dagen fram till lunch lär fyllas av tv-spel, lego och pokémonkort... Folk får säga vad dom vill men utövat på rätt sätt så är det definitivt socialt!

Sitter här och väntar på att det ska bli dags att stoppa in äppelpajen i ugnen. Om en liten stund ska vi hjälpas åt med d.y:s läxor. Melodifestivalen ska granskas och betygssättas.

Men det var bion på stan jag tänkte på... Vi skulle se Alvin och gänget, men väl på plats upptäckte vi att det var 90 min kvar till den skulle börja, men National Treasure började genast, alltså bytte vi. Där råkade vi på en av d.y:s kompisar som fick gå själv medan pappa gick på stan. Efter det åt vi på d.y:s favvorestaurang - HRC. Gissa om han är tröööött nu...

Hur ska man som förälder göra? D.y har en klasslärare som laddar ner och visar nya biofilmer för ungarna i klassen. Så i dag när vi ska försöka oss på att gå på bio, bara jag och d.y, har han redan sett både Råttatouille och Beemovie, som jag vill se. Istället blir det Alvin och gänget. (Jag har ett minne av min yngste lillebror, falsettsång och utropet "Chippmunkrna" i bakhuvudet.)

Men detta är till sist en moralisk fråga. Min son lär sig i skolan att det är ok att ladda ner utan att betala, samtidigt ska jag säga, som han kommer hem och pratar nyckelhål, sockerintag, fibrer och sopsortering... Jag vill på ett bra sätt nå läraren och förklara att jag anser detta olämpligt.

Jag tittar in och försöker på nytt. Det är sånt livet är, ibland orkar man och hinner, ibland inte.

Det är som vanligt, och samtidigt inte... Det har hänt saker som jag inte ens orkar skriva om, och saker så ändå känns rätt bra. Just nu sitter jag här och dränker öronen med Iron Maiden och försöker ladda upp för en kväll med D.Y i soffan. Den nyinköpta bäddsoffan som hela familjen med lite god vilja kan få plats i.  Jag visste ju inte då när vi skaffade fåtöljerna att jag skulle längta SÅ mycket efter att kunna kura i soffa.

Om en liten stund ska jag köra D.Ä till årets första scoutläger, men det lär inte bli årets sista läger... Det är två läger till inplanerade redan nu. Det verkar som om jag måste inse, om två - tre år har han flyttat ut.

Orkar inte förklara allt, men när jag kommer igen så ska jag starta en mansjour...

Många kramar till alla människor som ställer upp där ute! Vi älskar er!

Jag tänkte lite kring det här med tid, och hur mycket jag lägger på olika saker. Jag blev påmind av nån att jag inte la så mycket tid som han trodde att jag skulle göra på något självvalt.

Jag måste, precis som alla andra med jobb, pågående utbildning, familj välja hela tiden vad jag ska lägga min tid på. Jag kan inte alltid göra det som är roligast eller det som ger mig mest materiellt...

MEN jag ska alltid försöka att använda den tid jag har så gott jag kan, och då menar jag gott som i gott och bra...

Nu luktar det pyroman i mitt vardagsrum, men det är fullt normalt... Mina söner har återvänt efter en helg i skogen. Detta var målet för min tidigare i veckan sjuke sons efterlängtade tillfrisknande.

Han och d.ä har varit på höstens sista scoutläger och nu doftar det scout... D.y är redan klar i badet och ska få avsluta kvällen med Djungelboken. D.ä står på tur, och i morgon så lär vi fylla tvättmaskinen.

Mina och mannens äventyr under helgen bryr jag mej inte om, även om det var lite mysigt med kinamat för två...

Sitter här och har lagt upp de räkningar som kommit in på internetbanken, samtidigt som jag försöker hålla modet uppe på en lite febrig kille med matteläxa. Han älskar matte, så därför satte han sig glatt för att jobba men snart kommer det inte att gå längre... Han bryter ihop när han ser att han räknar fel... Jag har försökt förklara att det är svårare när man har feber. Om en liten stund så ska han få te och en liten bit kladdkaka, då tror jag att et blir lättare igen.

Varför jag inte avbryter nu? Han vill inte avbryta... Hans mål är att klara ett visst antal tal just nu, innan te och kaka..