Metrobloggen

Tänkte publicera en bild på en halvtaskig pizzabit men ni slipper. Däremot ska jag berätta hur min barnvakt äter mig ur huset. Hon kom hit redan kl 15 igår. Jag sa att de fick gå iväg och köpa pizza. Lämnade 210 kr i rikskuponger men sen kom jag på att de kanske vill ha läsk också så jag la dit 20 spänn extra. Frågade om de skulle sitta där och käka men det visste hon inte. Jag sa att mina ungar inte hade varit ute nåt så det var ju bra att få den promenaden åtminstone.

När jag kommer hem vid midnatt så står tallrikarna kvar på matbordet. En två fläckar på bordet dessutom. Pizzakartongen innehåller en halvtaskig kebabpizzabit men i övrigt nada. Nada? Mina barn äter inte hela pizzor.

Nötterna och det andra snackset från helgen som stod på diskbänken var väck. Uppkäkat. Av mitt pannkaksberg återstod endast en.

Ursäkta mig men hur törs man? Hon är ju väldigt stor och det kan finnas många orsaker till det. Men att man vräker i sig ohämmat hos andra fattar jag inte. Då får man väl ta med sig om man vet att man har ett omättligt behov. Fast det kanske är jag som inte fattar att hon inte klarar av att det finns nåt att käka kanske..fast det är ingen ursäkt ändå. Eller?

Nej jag är inte snål. Absolut inte. Men jag är känslig för människor som saknar hyfs. Och eftersom de ätit pizza här hemma och utan att köpa läsk så tycker jag att man ger växel tillbaka. Det har alltid varit så, jag har gett en hundring för att de ska kunna köpa sig nåt när de varit ute med henne. De har köpt varsin korv men växeln har jag aldrig fått tillbaka. Hade hon bara presenterat växeln hade jag sagt att hon fått behålla det men jag stör mig när hon inte gör det.

Och käka upp min dotters pizza. Nä så gör man inte. Min dotter berättade imorse att hon velat spara hälften. Men den fanns ju inte kvar. Däremot hennes äckliga bit. Suck.

Det finns mer att berätta om denna lady men det är som ingen mening. Det är nog bättre att jag slår slag i saken och skaffar en ny.

Läste i tidningen om den här killen som ägnat 10 år att filma i sin trädgård i Skåne. Hur årstiderna kommer och går och vad som följer med dem. Fågelfödslar, hönskackel, töande, snöbad osv. Sen har det väl tagit lika många år att få ihop filmen. Blev nyfiken att titta på den då det inte skulle finnas någon speaker, inga dialoger. Ingenting. Bara miljöljud.

Jag och barnen la oss för att titta på den ihop. Så härligt att de inte hade några invändningar. Tillsammans kommenterade vi istället vad vi såg, vad vi trodde vi hörde och vad vi trodde skulle ske. Det var ju fantastiskt. Hur vi levde oss in i filmen, la märke till detaljer och hur fria vi fick vara i tanken.

Men vi orkade inte se två timmar. Och jag var märkligt nog den som ledsnade först.

Melodifestivalen ids jag inte ens kommentera. Förutom att den gav lite otippade resultat och ännu mer att min son jublade varje gång. Och att ena dansaren till Pernilla, längst till vänster ser ut som en ung Peter Jöback, har bott i grannhuset och är världens gulligaste. Hade tänkt att han skulle få lotsa min son ut i dansvärlden men jag hann inte *s*.

Blev utbjuden ikväll men tackade nej. Vi hade ju ändå bestämt i morgon också.

Jag ska också även denna dag skriva ett tillägg till förra inlägget. Jag har fått fantastiska kontakter eller vänner föredrar jag att kalla det, på detta mediabolag. Dessvärre är det inga människor som på nåt sätt kan påverka rekryteringar men en del har ju viss insyn i verksamheten och har redan talat om för mig att det faktiskt är ganska svårt överhuvudtaget att "come through".

Företaget väljer LASmodellen till sitt absurdum. En in, ut efter 11 mån. En ny in, ut efter 11 mån. Kostar det inte att lära upp folk hela tiden. Jo säger inte minst dem som hela tiden får den uppgiften. Finns de som har sagt blankt nej till att fortsättningsvis göra det. Hindrar det företaget. Skulle inte tro det.

Inte bara LAS. Det är inte så höga löner heller. Det får du möjligen vid lång och trogen tjänst - så lång att du är tjenis. Men som ny och utbytbar så är du inte så viktig eller värd.

Men så ser det ut på många ställen. Det är mest bara att konstatera. Detta mediabolag tenderar också till att mest vara ett pappersvändarbolag numer så det där kreativa som jag vill. Det är nog oerhört svårt att hitta eller få.

Men alla vänner är presumtiva kontakter. Det ska man inte glömma. Även om jag tycker vänskap är viktigare än kontakter.

Annars hejar min son på Mattias och min dotter på Molly, i Lets dance. Och jag på Stefan Sauk. Gjorde. Stereotypiskt eller?

Solen lyser kraftfullt och gör mig medveten om att fönstren behöver tvättas så fort klimatet tillåter *s*. Jag förstår inte ens hur jag har samvete att vara inne. Men jag kan ju trösta mig med alla andra som tar vara på denna fantastiska dag och att jag förhoppningsvis får chansen i påsk, uppe i fjällen. För i dag vill jag tvätta, städa, gå igenom tidningar, papper, tips och kanske kanske få ron att skriva som jag längtat efter i minst ett halvår.

Jag har inget jobb att gå till på måndag. I går blev jag utLASad. Jag fick ett erbjudande att via bemanningsföretag få några extra månader tills J kommer tillbaka till tjänsten men arbetsgivaren ville inte ge samma lön som jag hittills haft. Då säger jag bye bye för den lön jag har haft är ändå x antal tusen lägre än vad jag normalt har som produktionsledare eller annat jag jobbat som. Jag tog bara detta jobb för att komma in på den här arbetsplatsen. Och jag har ju trivts. Framförallt på arbetsplatsen i sin helhet men också på avdelning och kollegor. Men jag tycker situationen är såväl skrattretande som förnedrande. Jag vet dock inte om det är jag som ska känna mig förnedrad eller företaget.

Känner mig fri på ett sätt. Jag tycker samtidigt att det är skrämmande att företag kan dribbla med människor på det här sättet. Allt går ut på att effektivisera och till viss del spela på människors brist på valfrihet. Vi måste ju oftast ha ett jobb för att kunna betala vår tillvaro. Jag är verkligen inget undantag. Men återigen, att jag ska gå ner flera tusen kronor för ett jobb jag redan haft i ett år , endast för att företaget ska kunna betala marginalerna till bemanningsföretaget. Nej tack. Om de vill betala ett bemanningsföretag för att försäkra sig mot LAS så får det väl kosta dem. Det är inte jag som ska finansiera det. Min stolthet väger mer.

Jag vet att avdelningen kommer göra klart för företaget att jag behövs. Men jag är lika övertygad om att företaget kan replikera  "lös situationen". Det är lite spännande ändå att se vad som händer.

Jag har hört att det finns vissa gator som kan ge tvåsiffrigt belopp per dag. Kanske något att överväga.

Jag vill dock säga att jag på intet sätt är på dåligt humör. Tvärtom känner jag mig starkare psykiskt än på länge. Och mötet igår gav mig den bekräftelse som man behöver ibland.

Jag har inte så mycket att säga just nu. Det händer så mycket runt om kring. Saker som ska komma till avslut, missunnsamhet, tankar och så vidare.

Sen har jag gått upp två kg över min högstanivå. Det är oroväckande. Sen jag började med Levaxin har jag i princip pendlat mellan 5 kg plus och 5 kg minus men nu är jag alltså 2 kg över 5 kg plus. Jag vet ärligt inte om det är medicinen, sköldkörteln som inte får ihop bitarna igen eller vad det är. Magen står still och jag är uppsvullen i ansikte och mage framförallt. Me dont like.

Jag har ju inte möjlighet att motionera så mycket som jag skulle önska heller just nu så jag hoppas verkligen det inte dröjer för länge tills jag kan cykla igen.

Om det blir till just det jobbet jag har nu är inte säkert.

Vad händer om man får i sig för lite på lunchen och kommer hem sen eftermiddag. Tänker inte svara på det. Om man dessutom hittar en vilsen öl i kylskåpet, ska man inte hjälpa den tillrätta då?

Har tre vänförfrågningar på FB just nu från folk som jag mig veterligen inte känner. Då frågar jag mig om de genom våra gemensamma vänner tycker att jag borde vara vän med dem också eller om de tror sig känna mig eller att de bara vill det?

Har ni nångång börjat fundera på vilka ni känner egentligen? Förut var det adressboken man öppnade, nu är det Facebook. Och inte sällan tänker man "ja just det, henne eller honom borde jag kontakta, gu vad roligt vi måste träffas det var längesen". För nånstans tenderar det till att man faktiskt umgås mest med folk som egentligen inte är ens s k egenvalda "buddys". Tänk jobbet, grannar, ev kurs - eller aktivitetskamrater. Möjligtvis släkt åt alla håll (blodsband, ingifta, din partners el barns).

Jag umgås mycket just nu med grannar av olika valör. För att vi passar varandras barn, för att det är bekvämt att tassa över till varann. Och ja, jag har slutat flirta med grannar..fast det var bekvämt det med..
Ibland tar socialkvoten slut redan när jag lämnar jobbet. Jag vill bara hem och fixa med mitt.

Men konstaterar gör jag ändå att det blir alldeles för lite av att umgås med de jag verkligen gillar att umgås med. De jag skrattar, njuter och har mest ömsesidigt utbyte med. Och säkert är det också så att många nya kontakter får stryka på foten för att man tror att man måste prioritera. Måste man?

Tur att jag snart ska fylla 40 då. Om jag väljer att ha fest alltså.

Jag är så vältränad att om jag skulle vara med i ett Army fitnessprogram eller delta i någon träningscamp så skulle jag krossa alla andra medverkande. Om det är tre givna pass per dag så skulle jag alltid hitta ett fjärde och kanske en extra promenad eller löprunda på det. Jag skulle också sitta uppe på kvällarna och socialisera - helst med ett glas vin, vet dock inte om det är förhandlingsbart. 
Andra skulle vara imponerade över min höga nivå och beundra min kropp och de skulle inte förstååå hur jag orkar sitta uppe på kvällarna när de stupar i säng vid åtta.

Som ni förstår så flyger mina tankar iväg rätt duktigt ibland. Men ett faktum är ju att jag ibland får höra att jag är vältränad. Som i dag när en av de mer vältränade i mina ögon tycker att det var tack vare jag är så vältränad som jag orkade sparras mot instruktören på boxningspasset (eftersom han inte boxades tillbaka utan stod bara med mitsar mot mig). Visst, jag fick pauser när han skruvade ned musiken för byte men annars tja..jag slet. Men då är ju ena tummen uppskrapad och sen har jag spräckta blodkärl på vissa ställen på händerna.

Men det där med vältränad. Vad lägger man för värderingar i det när man säger det. På mig syns ingen vältränighet. Men hörni, jag återkommer om det för jag sitter faktiskt på jobbet nu och ska göra annat innan jag går iväg och tar någon öl eller så haha innan jag åker hem för dagen.

Pub Anchor is the place. Meet me there.

Igår efter träningen kände jag ingenting, tänkte att jag borde ha varit tuffare. I dag är jag glad att jag stannade där jag stannade. Gå uppför trappor, nedför trappor, upp från soffan, ned på toaletten. It hurts. Haha, men det är skööönt med träningsvärk. Då vet jag ju vilka muskler som fått jobba.

Har haft ett extrabarn under dagen, från tidig morgon till sen em. Det har tuffat på bra. Men man får ju ingen chans att slöa till sig, även om man kan sitta och läsa en tidning, självklart. Låter som om det är ett mindre barn men nej det här är en 10 åring som lika mycket tycker det är kul att vara med mina kids, spela, pyssla som att hänga och klänga på mig. Fråga prepubertala frågor.

Fixade älgskav med kantareller, lök och uttunnad gräddsås (;)) med vitlök och parmesangrillade potatishalvor i ugnen. Samt broccoli, majs och paprika. Mycket. Gott. Mycket.

Självklart åt alla hos oss, även mamman då hon kom perfekt till maten. Eller hade jag lagat den perfekt till hon kom?

Har surfat så ögonen blöder tillsammans med femmil och hockey. Ni ska bara veta allt jag läser, hittar och funderar på. Jag måste få utlopp för allt snart.

Det har börjat klia i kroppen. Musklerna drar. Tankarna snurrar. Jag behöver lite utmaning i mitt liv. Verkligen något att sätta tänderna i (så länge de håller ;)).

Om vi ska tala om en typ av underkastelse, målsättning och verklighet så är det snart sommar igen. Vi ska blotta våra bleka kroppar, grilla och måla hus. I maj flockas folket på gymmen lika mycket som i januari och många kör Nutrilett, löksoppa eller Viktväktarna express. Typ.

Men en del tar inte timeout i februari och återuppstår i maj. En del börjar i tid och kämpar envetet på framåt. Bra. På min avdelning är det en hel del som har valt olika koncept. En kör Itrim, en Aftonbladets Viktklubb, en kör Nutrilett, en ska börja på Viktväktarna. En har opererat sig. Jag är kvar..
Förslaget kom snabbt. Jag borde söka Robinson. Det skulle passa mig. Grymt. Pfuh. Va, de tycker alltså att jag ska penetreras av tv-kamerorna, starta pakter, gråta ut, bli mobbad, få utbrott, förnedra mig i tävlingar. Och för alltid bli omtalad - för det är väl så det blir. Och jag känner på mig att det inte är positivt haha.

Just nu känner jag mig så ur fas att jag vägrar äntra vågen. Lår och ända ser ut som månlandning Apollo 13, magen som en överjäst bulldeg, innerlåren som en bröstmjölksmissbrukare i 6 mån.åldern och ansiktet som Tomas Brolins. Och nej jag är inte känd för att överdriva.

Jag tror jag ska söka jobb på ett gym. Till arbetsuppgifterna hör att utöva alla träningsformer, uppdatera sig med hälsa och träningsfrämjande mat, gå fortbildning inom desamma och bli inspirerad av målmedvetna människor.

Eller varför inte testpilot på en skönhetstidning. Jag får gå alla cellulitbehandlingar, fettreduceringsprogram, vårtpeelare, krämtester och u name it I got it. Hinner jag till sommaren?

Jag vet inte om jag ska kalla honom för en före detta eller bara en före detta typ dejt. Vi träffades i alla fall en höst en vinter och en vår. Den perioden när jag antagligen mådde som sämst, med vårdnadstvist och sånt.

Han har gått nu hur som helst. Vad skönt. Han har velat träffas under en lång tid och gett sura kommentarer om att jag aldrig ringer upp och så vidare och sånt tar på mig. Jag får dåligt samvete även om jag inte har några skyldigheter mot honom. Och nånstans ömmar jag för honom. Eller nåt. Not.
När han satt mitt emot mig kände jag dock att vilken sorglig människa. Destruktiv. Visst, han har tjejtycke, är en kreativ människa, underhållande och var trevlig att kyssa när det begav sig - men det räcker ju inte. Nu ser jag bara det andra. Och hur han har tjocknat på sig. Ursäkta men det är ju också en grej.

Kul att jag kom iväg till World Class Nybroplan! Att jag trängde bort mina mindervärdeskomplex för strävan att få träna för Oscar. Och han är sååå gullig. Och uppmärksam.

Passet gick bra även om jag inte kände mig så vältränad. Armhävningarna fanns bara inte i min kropp och bröst är inte min starka sida. Triceps och biceps, nja, jag har gjort bättre. Ben ok. Rygg och mage (!) bäst.

Varför tittar Cissi i Lets dance in i kameran hela tiden? Även när hon inte borde. Varför har hon en sån irriterande röst? Varför vill jag spekulera vilka som gjort det eller inte i år? Det är så j-vla intimt att träna dans 5-7 tim om dagen så försök inte lura mig att det går att stå emot. Varför hånar man Willy så det blir lyteskomik? Han skrattar med men. Jag tycker det är sorgligt. Och Jessica Almenäs är nog en av de mest intetsägande programledarna som skådats..

Jag känner mig lite uppvaktad faktiskt. Känns konstigt då jag inte är intresserad av att dejta eller liknande. Men det är klart, det är då de dyker upp åsså ska man ta ställning.

Jag är mycket nöjd med att Norge inte vann tremilen.

Härom dagen då man inte kunde lita på trafiken så valde jag att gå hem. Kändes som att det var både mest safe och en bra anledning att få dagsljus och vardagsmotion. Här i viken är det en underbar vy på somrarna med fullt av båt- och vattenliv. Det har synts både bäver, gäddor och ormar här. Nu ska jag gå ungefär 150 meter till nästa bild.

och här kan man då ana att det var solnedgång, mkt vackrare i verkligheten. Jag kan inte fota. Kl är ca 17 och sonens skola ligger alldeles till höger.

Tro det eller ej men denna tredje tandläkare ville inte heller behandla mig. Hon bad om ursäkt denna väna varelse men menade att även om det stod i min journal vilken tand som avsågs så kunde hon inte öppna den bara för att. När jag inte svarade på hennes felsökning så att säga.
Jag såg högkostnadsskyddet fara all världens väg när hon övertalade mig att fortsätta diskussionerna med min ursprungliga tandläkare. Även om hon hade öppnat tanden i dag hade inte behandlingen blivit klar till sista mars ändå menade hon också. En rotfyllning måste vänta av sig en tid.

Hon sa också att penicillinen kan hjälpa. Men vi förstår ju båda att det är en fråga om tid. Nu eller sen. Men..åh jag orkar inte med detta längre. Jag får väl sluta äta då för helvete så kanske tanden orkar några år till. Fast då lever ju inte jag längre.

I dag vill man ju inte ta bilder egentligen. Det slaskar och töar, börjar bli grått igen osv. Kan inte fatta att nån föredrar detta. Men det är klart vägen till våren måste ju ta nånstans. Kan bli lika obarmhärtigt som för denna fågel ovan. Kanske den också inte fått gehör hos någon.

Och jag ska snart tala om varför jag måste skära i mina innerlår. Men jag har inte tid just nu, måste iväg.

Grattis Sverige till guldet i curling, snyggt jobbat. Snart kan man göra annat här i livet, men 3 och 5 milen vill jag också hålla ett öga på.

Grattis min syster också som fyller år i dag och passar på att befinna sig i vår fjällvärld..muh

Inget melodikryss i dag, det blir tandis nu först. Och eftersom det dragit ut så på tiden är jag nervös..:(

nä jag måste gå Ciao

Hann inte få upp kameran/mobilen för att ge er förmodligen veckans bild. Jag fick svaret på min fråga härom dagen; rådjursfamiljen här i skogen lever.
(Jippie eller så blir det fästingar till sommaren igen dårå.)
De gick intill viken och letade mat, antagligen bröd som folk kastar till råttorna (sjöfåglarna finns ju bara vid öppet vatten ju).
Kanske man ska ta och hälla ut sin gamla havregrynspåse.

I går var jag ute på vift och min kära kära kompis F kom över och höll ställningarna här. Hon sov dessutom över och det var såå mysigt att komma hem och veta att hon var här, att sitta allihopa och käka frukost tillsammans - även om det var efter väldigt få sovtimmar för min del *s*. Och jag ser att ungarna älskar det där kollektiva precis som jag. Och att sonen fick sitta och diskutera Star Warsfigurer och dryfta alla namn med nån som är intresserad och kunnig gjorde att han hade svårt att komma iväg till skolan.

Vilket fantastiskt lopp grabbarna gjorde på stafetten igår. Man blir ju lite förälskad. I allt och alla liksom. Skulle vilja vara där.

Dansat i dag, Oscar danskungen (inte dansk ungen) ni vet. Hade ju tänkt köra styrkepasset denna vecka men ähum, jag kanske inte riktigt var i form för det. Ändå backade jag sorgset ut ur lokalen då jag inte får köra dubbelpass längre..men det måste bli ändring på det, min själ dör långsamt.
Förstår heller inte dem som inte kör järnet på danspasset det är ju världens roligaste! Ser fram emot när jag på lördag åter ska få äran att få ta del av min kompis F generositet då hon ska passa mina barn så jag får träna för Oscar på hans hemvist. Han ska köra ett Les Mills Pumppass vad jag förstår och måste testa passet/musiken - så vi är väl några som gladeligen "ställer upp" *s*.
Men..först ska jag klara av ett tandläkarbesök som jag helst inte tänker så mycket på innan. Och mitt i Melodikrysset dessutom...hur tänkte jag då? ;)

Snart OS igen. Hoppas man behåller smajlet som man fått jobba sig till under dagen - efter den snöpliga hockeyn i morse.

Ibland skriver jag inte för att jag inte har lust. Ibland skriver jag inte för att jag inte hinner. Ibland händer det nästan för mycket.

Och nyss krockade jag med Björn Ranelid som hade besökt toaletten utan att stänga dörren efter sig. Och Anna Anka är i närheten och alla fjäskar så väldigt för henne.

Men Björn hälsade så artigt ska jag också säga.

Se där. Nu ska vi se om jag kan börja lägga in bilder också fortsättningsvis. Tänk vad seg jag är med vissa grejer.

Trodde inte det var sant. Minus 21 grader vid frukostbordet. Sonen vädjade med matta ögon om att få vara hemma i dag och sånt händer ju bara om de känner att de behöver så jag hade inte hjärta att säga något annat.

Dottern in på dagis och sonen fick följa till tandis. När vi äntrar T-centralens stengolv ringer tandsköterskan och annonserar att tandistanten fortfarande är sjuk. Ahhh. Vid Liljeholmen står vi i nästan 1,5 timme och väntar på en buss som aldrig kommer. Vi hinner sno åt oss varsin gratis semla vid apoteket (jag som inte ens gillar det men jag hade ju inte ätit frukost och dessutom var jag sur) och sonen hann göra number 2.

Det var sonen som insisterade på att gå hem. Det var kallt. Och jag frös. Så jag gick så snabbt att till slut föll sonen ihop i en driva. Orkade inte gå längre. Jag såg framför mig hur han nu skulle få en febertopp och bli sjuk för resten av veckan. Inte saktade jag av på farten för det. Men inte ska han vara hemma för den delen heller. Sen släppte kylan för mig, jag hade domnat bort. Mitt arsle kändes som den stora lila flodhästen i Madagaskar 3 (har jag rätt?) och jag vaggade ohejdat fram och tillbaka i skogspartierna.

Men om någon känner för att hoppa framför tåget så går ju inte det. Tågen kommer ju aldrig..

Jippie. Det är verkligen som jag känt på mig. Im back. I dag har jag avverkat 7 tvättar, läst och förkovrat mig i veckans dagstidningar (hann inte med alla iof), uppdaterat med syrran i nästan 2 tim och mitt i allt kommer jag på mig själv att bjuda hem en god vän med dotter på middag.
Hann inte börja innan de kom men jag svischade ihop en thaiinspirerad kycklingrätt och lite extra barnvänliga kycklingspett i ugnen tillsammans med smakligt vitlöksbröd och senare en hastigt ihopvispad sockerkaka.
Tillsammans med lite överblivet vin, saft, spenat och avocadosallad och nästan nybakta bullar och julpepparkakor - så blev det mer än väl en trevlig söndagsmiddag i social samvaro och norrländsk kaffefest. Fast utan kaffe.

Nu ser jag fram emot att börja en ny vecka. Att den startar upp med ett tandläkarbesök är ju både välkommet och en typ av ångest dock.

Vad gäller melodifestivalen i går som är ett måste för oss här hemma så tyckte jag väl många gånger att jag kunde dammsuga klart i stället. Min son tyckte inte oväntat att rockbrudarna i Crusified Barbara var bäst och dottern höll stenhårt på Timoteij (eh). Visst var det lite skönt att de sistnämnda inte överklädde sig på nåt sätt men jag tycker nog att de hade på sig för oansenligt. Jag hade egentligen ingen favorit men om jag måste så säger jag också Crusified Barbara. Sen gillar jag Dolph. Spåren får gärna leda till mig.

I övrigt håller jag i princip helt med SVD:s Dan Backman i sin konklusion.

Om nån nu har missat det. Ni måste se reprisen av denna dubbeljakt om det visas. Det här blir historiskt! Alltså, om ni har missat det, Marcus Hellner tog guld och Johan Olsson brons men på det sättet de gjorde det.. för det första Anders Södergren som har haft en till större del sjuksäsong bakom sig, samt Hellner - la sig framför klungan och "maskade" för att hjälpa Johan Olsson som fick en lucka och stack iväg. Och det gjorde de länge, vissa försökte bryta sig loss men snart var Södergren där och blockade igen.

Klart att man inte trodde Johan skulle orka han bröt sig loss så tidigt, när var det? Redan vid halva loppet eller vad var det? Men till slut när det bara var några km kvar började man ju nästan tro på att det skulle gå hem. Jaha, och sen började ju klungan ändå upplösas och metrarna knappades in.

Ja och sen är ju resten historia. Alltså som de samarbetade, ganska uppenbart visserligen men inte olagligt hoppas jag. Mycket rörande skulle jag dock vilja säga. Skulle tjejer göra så för varann? Jag grät, Per Olofsson var mkt rörande när han grät så pass att han inte kunde prata - ja sen läste jag mig till hur det pratades i Norge, USA, Kanada - hur alla tyckte det var helt amazing, hade aldrig sett nåt liknande osv. Ja Norge var ju inte glada förstås. Men jag är så glad att jag fick vara med om det här.

På upploppet orkade inte Johan riktigt. Marcus Hellner kom dock flygande bakom och bara galopperade om. Sen var det väl en tysk som kom emellan. Men annars klarade ju Johan ändå att hålla sig kvar där. Anders Södergren kom in på en fin 10:e plats. Det var fantastiskt i sammanhanget det med.

Jag har dock svårt att klara av OSdramatik märker jag. Får hjärtklappning, hög puls, kan inte ligga stilla, vara tyst.

Tänkte att man kanske borde ha jökat till detta lopp. Börjat med hångel och sådär light. Alltså bara för att se hur dramatiken avspeglar sig i sina egna aktiviteter. Om de nu gör det. Kan man göra det parallellt eller slutar man. Eller glömmer man tid och rum. Eller utnyttjar man pulsen där till sin egen.

Det är ju ändå OS menar jag.

Av Linas matkasse har det blott bara blivit ett av recepten så här långt. Trots allt så är en köttfärssås och spaghetti så mycket barnsäkrare och snabbare att göra ;). Men jag ska nu omsider göra kycklingreceptet och kanske ett par till så jag har inför veckan. Jag kan hur som helst tala mig varm för konceptet. Det var fräscha färskvaror och ekologiskt där det var möjligt.

Jag är glad att jag är människa igen. Jag kommer aldrig rynka på näsan om någon pratar om tandvärk. Innan penicillinet tog trodde jag till och med att jag skulle dö. Well.

Men då var det sonens tur att bli sjuk i vinter. Jag hörde honom hosta torsdag kväll men han sa inget på fredag morgon och ingen feber. När jag kom hem igår såg jag direkt att han inte var pigg. Han åt dock med god aptit men la sig för att sova strax efter att Let´s Dance börjat. I dag har han hög feber, vill inte ens ha glass eller lördagsgodis. Men spela går tydligen bra och om det är det han vill så varsågod.

Hm. Jag har just ingen hook som jag känner för att diskutera så då blir det såhär. Vardagssnack.

Men snart är ju OS igång. Och kanske kanske kommer jag igång att skriva. Eller så ringer mr T. Och då blir det ju nåt helt annat.

Jag gillar verkligen Facebook. Har man en stor vänkrets men lite tid och släkt över hela riket och vänner man träffat genom resor på andra håll i världen - så finns ju inget bättre att ha lite koll än att surfa runt på FB och skriva nåt medd då och då.

Sen de här applikationerna kan man ju diskutera.

Jag såg att en vän hade lagt upp ett Youtube-klipp med en George Michael låt. Ja Youtube kan man ju också nämna i sammanhanget. Vilken outtömlig källa! I alla fall så var det en smäktande ballad som handlade om kärlek, nostalgi, sorg och ensamhet. Och jag tänkte att det är längesen jag spisade sån musik. Jag har väl aldrig varit någon som gråtit till sånger direkt men visst kan det beröra. Och George Michael har ju en gudabenådad sådan det kan man inte komma ifrån. Och jag önskar nästan att jag hade en anledning till att vilja söka upp en massa känslomässiga låtar och bara leva mig in i texterna. Smäktande sjunga med. Eller skriva själv.

Senaste halvåret har man bara lyssnat på dunka dunka senaste hitmusiken blandat med lite schlager och 80 tals disco. Ja ni vet, i träningslokalen. Och jobbet.

Men nu ska vi se om jag blåser bort när jag nu ska ta mig en liten lördagspromenad i dagsljus. Ta ut ett paket till dottern som inte hunnits med.  Och typ köpa toalettpapper.

Kände för en stund inspiration till skrivande. Annat skrivande än här alltså. Men tröttheten drev det till endast en flyktig tanke, speciellt tanken på tröttheten som frodas efter att ha varit uppe för länge. Alltså stannade detta endast vid ett konstaterande ikväll men med bättre jaktlycka nästa tillfälle. Kanske är det som med Anja. Jag kraschar hårt ikväll men kommer tillbaka redan imorrn.

puss.

Jag vill ge mig själv en eloge. Jag har också gjort några bragder på sistone. Jag har överlevt en värstingtandvärk och tre tandläkarbesök som inte lett till nånting. Men penicillinet måste ha gjort sitt för hips vips igår så vände det. Mitt humör och värk krävde inte längre 6 värktabletter om dagen. Igår tog jag bara två och i dag - nada.

Samtidigt har jag genomlevt denna psykiska åkomma som i vetenskapliga termer kallas för PMS. Den är psykisk men kan pysa ut i fysisk form såsom ilska och depressionliknande tecken. I samband med tandvärk kan den vara livsfarlig. För andra.

Dock har jag tån bredvid stortån-värk just nu. Det bultar och ömmar. Vadan detta? Har inget minne av att ngt spec har hänt men tydligen.

Ja jag tränade i dag. Aerobox. Jag kände dock att jag inte är riktigt 100. I utfallsposition kände jag mig nära mjölksyra faktiskt och...hm det brukar inte jag ha. Och lite lätt ansträngd i halsen vid puls. Inte ont, ansträngd. Förstår ni skillnaden?

Tandvärken har flyttat ut i örat just nu men det är inget jag inte kan leva med. Jag vill bara leva utan det.

Annars? Tja, det verkar som om vi får lite snö lagom till sportlovet.

Det är mycket nu. Mycket OS alltså. En del har sett det som så negativt att det skulle vara i Kanada. För tidsförskjutningen. Jag tycker det är rätt bra, ganska så himla bra. Man hinner hem, fixa mat, kolla posten och umgås lite om så med barnen eller någon granne och sen är det igång. Så kan man umgås med någon framför OS till ögonen börjar klippa.

När OS går under dagen är ju risken större att man inte kan se. Det är ju inte riktigt som på Stenis tid att hela Sverige stannade och skolor såväl som jobb hade alla tv-apparater som fanns påslagna.

Jag har kunnat njuta av OS (Kalla), roats och njutit (Ferry), inte velat titta (Anja), gråtit (Anja), jämrat ojat och gått fram och tillbaka (Anja), skrikit och hållt andan (Anja), gråtit igen (Anja). I dag var det dags igen. Alltså, Anna Haag. Jag började misströsta och tänka jaha, suck nu blir det fyra igen, fan, hon ser ju helt trött ut, men. Va, vad händer?? Hon är trea igen. Tvåa???? Hon åker för silver, var kom krafterna ifrån. Orkar hon, åh nej hon orkar inte, jo hon orkar -SILVER det var som fan. Och jag hade maxpuls.

Järbyn. Så läskigt. Lite mer läskigt än Anjas fast allt är läskigt eg både med den där backen och sån där störtlopp. Men jag säger det också. Anja. Fy fan vilken vinnarskalle. Vilken järnkvinna. Vilken kvinna! Vilken survivor. Vilken blåvilja. Jag är mållös egentligen och undrar om alla verkligen förstår storheten. Gör jag det?

Järbyn. Hm tar det slut nu? Vågar han nå mer? Det var väl dags att lägga av men kanske inte på det här sättet..

Tre kronor. TUR att de vann säger jag bara.

Ja jag gillar OS. Mästerskap. Och svenska framgångar :D

Det är en blågröngul svullnad i armvecket. Jag visste det. När jag var på labbet igår och tog blodprover så såg jag redan när hon skulle sticka in nålen att det där går inte bra. Hon stack in den där den framträdande ådran precis började så att säga. Hon borde pensioneras så får någon yngre med synen i behåll tjänsten i stället.

Ja se där. Nu börjar det värka i tanden, tandköttet, käken ordentligt igen. Är det kl 14 som gäller varje dag eller är det då värktabletterna från morgonen går ur kroppen? Irriterande som gatan. Vad gör man?