Metrobloggen

Jag gick ju ut i fredags trots att jag var helt slut i bollen. Tydligen klarade jag av att ladda om, med tanke på min dance.night.non.stop. Men sen har ju helgen varit både lugn och härlig så jag har väl inte tänkt dessmer på detta. Men trots att jag somnade med ungarna igår kväll och alltså sov i ca 10 timmar vaknade jag inte av mig själv. Och inte av något alarm heller så tack dotter.

Nu är jag så trött att det svider i ögonen. Det är jätteirriterande då jag alltid har mycket att stå i när jag kommer hem. Undras om det här har med att göra att jag inte hann ta ut Levaxin i tid förra veckan och gick utan det i fyra dagar. Ja, man vet ju aldrig.

Nä det här går inte, jag ser knappt nåt.

Tystnad kan vara vacker. Underbar. Stillsam. En lisa för själen. Men också hotfull. Skrämmande och nedbrytande.

Att vara tyst med en annan människa kan vara oerhört rogivande. Och obekvämt med en annan.

Man kan känna sig ensam fast man är omgiven med många människor - trots stoj och känslan av tillhörighet. Men om man känner sig ensam för att det är tyst är det inte samma villkor längre.

Det är en gammal sanning att folk gärna tycker och tänker en massa men när det kommer till kritan undviker de barrikaderna. De tittar åt andra sidan.
Det är också lätt att kläcka ur sig en massa saker utan att tänka på varken omständigheter eller följder.
Jag känner inte igen mig i det första då jag inte har svårt att stötta folk i samma åsikt som jag. Eller stödja någon som är orättvist behandlad. Men att häva ur mig saker utan att tänka efter eller ta hänsyn till andras liv, prioriteringar och omständigheter händer. Och det är högst mänskligt eftersom uttrycket sig själv närmast knappast kom till av en slump.

Det betyder inte att jag tycker att det är humant.

När jag tittade mig omkring på dansstället i går så sattes fantasin i rörelse. När vi går ut i grupp så är vi starka. Vi skrattar, dansar, sjunger, flirtar, tar kontakt. Ja allt det (som är exempel bara förstås) på ett annat sätt än om vi vore ensamma. När vi skrattar kan vi skratta åt andra. Peka ut -skratta. Det gör vi inte om vi är ensamma. Tänk om allt bara blev kaboongsvart därinne och alla ens kompisar försvann. Och du skulle stå där ensam och stå till svars för alla dina tankar och handlingar under kvällen. Det går nog vägen för de flesta men är inte en sämre tanke för det.

Party party dansa loss och hejs svejs och skål i glasen. Sen säger ni hej och skiljs av. Från den stunden är du ensam med dig själv och strålkastarna har slocknat. Det är då du verkligen ska kunna passera en spegel och se att du är rak i ryggen och råg i blicken.
Det är det jag vill säga. Det är som livet i stort.

I Goodiebagen låg en bok (som jag ser fram emot att läsa), en cdskiva, ett ekologiskt läppcerat, ett schampo och ett antal presentkort till olika skönhetsinstitut. Sen lyckades jag också få gratisträningar "invitationkort" till World Class Nybroplan för att jag är så insatt i deras verksamhet (jaa Oscar har ju klasser där). Nåväl, ikväll var väl inte Goodiebagsdigniteten speciellt hög. Men jag klagar inte, jag tycker det är kul att få nåt - vad det än är.

Sen tävlade jag mig fram till semifinal i en reaktionstävling. Fick stå på scen inför 300 brudar och tävla mot 3 andra. Jag förlorade min finalplats med EN hundradel.
Min bästa tid under uttagningen var 150 hundradelar, under semi 159 och när jag sen efteråt fick möjligheten att testa igen så fick jag som bäst 105 hundradelar. Det är oerhört bra, det fattar jag själv. Speciellt som jag hade druckit.
Mitt problem såna här gånger är att jag inte drivs av någon vinnarskalle. För jag utgår redan innan att det bara är en slump om jag går vidare.

Temat för kvällen kunde ha vart "I´m a Barbie girl". Alltså, jag är i minoritet som inte har fejkade tuttar. Inga ballonger som ser helt abnorma ut i förhållande till övriga kroppen. Efter det kommer läppförstoringar, deffade kroppar, blekta tänder och säkert en och annan botox.
På modevisningen var det EN av modellerna som inte hade fejkade tuttar och hon var finast tycker jag. En annan modell hade fejkade men inte överdrivet utan ganska små ändå och då var det väl ganska ok. Allt behöver inte vara fel måste jag säga - men utvecklingen är tråkig.

Kändisar? Halva Lets Dance, Martin Stenmarck (sjöng), Erik (sjöng), Paradise Hotelfolk enligt min kompis och några andra. En mycket känd modeskribent också men jag kommer inte på namnet.

Har mycket ont i fötterna i dag. Som jag dansade. Järnet. Svetten rann - så när den snygge fd grannmannen skulle ta mig om ryggen för att dansa närmare så ryggade jag bakåt. Trist kanske.

Jag var inte mer glamourös än att jag tog nattbussen hem. Där satt min före dettas son. Oh som han har vuxit. Riktigt roligt att dela den där stunden med honom.

Och riktigt mysigt att få krama om barnen mitt i natten. Att komma hem.

Tänk att tid räknas mer än effektivitet. Att man gärna dödar glädje när man ser den.

Varför ser du flisan i din broders öga när du inte märker bjälken i ditt eget? En annan härlig och same same; plocka först ur balken i ditt eget öga innan du letar stickor i andras.

Man ska verkligen inte ha höga förhoppningar om människors välvilja, storsinthet och förståelse. När man ändå vet att folk oftast är väldigt missunnsamma och små på jorden om de får chansen. Man får inte vara för glad då är man ett hot. Man får inte må bra då är man ett hot. Andra får inte tycka om en för mycket då är man ett hot. Och hot vill man göra sig av med.

Världen ska vara klonad och konad. Alla ska tänka lika, jobba lika, må lika, vara lika.

I min värld är man glad för andras skull. I min värld har man förståelse och empati. I min värld tycker man att världen skulle bli bättre om folk vill hjälpa i stället för stjälpa.
Ja jag är naiv. Och de här insikterna om verkligheten brottas jag  med dagligdags.

Därför är jag inte förvånad. Jag har väntat på det här.

Min überförkylda granne har bjudits på ett glas rött och tagit hand om min dotter i dag. Min überförkylda kompis var här i söndags och hostade så kråkorna reagerade och är ännu värre i dag. Hennes son som också var här har fått vinterkräksjukan.

Känner liksom inte att jag vill sätta ribban på nåt sätt men min kropp är öm och jag är übertrött och varför har jag då inte lagt mig för att förhindra kroppens nedbrytning.

Men, det lönar sig att vara snäll. Jag påpekade för en lady att hennes tidningar låg utanför hennes väska när hon skulle kliva av. Hon sa då att jag fick de där tidningarna. Det var två utländska flärdiga mode- och kvinnomagasin. Har inte tittat i dem ännu men det var väl roligt. Annars hade ju käringen som satt bredvid henne norpat åt sig dem utan att veta om det var medvetet kvarlämnat eller inte.

Jo jag tog faktiskt lite handsprit och torkade av dörrhandtaget efter grannen.

Men nu måste jag sova. Be för mig är ni snälla, jag vill vara en übermänniska.

Jorå. Så blev man intervjuad i dag. Ospeglad, osminkad och oförberedd. Oroväckande va. Varför ville han åt just miiiiig? Det var här på jobbet, och till något så simpelt som till personalmötet. En liten enkät vad man ska göra på sportlovet. Men hallå, hellre visa den där snutten på lokaltv, nationaltv, världstv än när jag sitter bland samma massa som ser skiten. Jag vet vad jag kommer tycka. Grisflin, blek och vacklar med ögonen för det veet jag att jag gjorde vid ett tillfälle och booooring. Varför var jag inte rolig och sa att barnen skulle få lida och gråta sig hesa för att mamma måste jobba. Det hade varit kul. Nä istället säger jag att jag i bästa fall åker till mina barndomsfjäll. Fy vad patetiskt haha. Men han bröt ju för att han ville veta vart jag skulle åka. Kommer jag att åka. Pyttsan. Det är ju påsken som gäller där. Hallå, kommer jag till Flottsbro under sportlovet är det bara att applådera.

Jag ska försöka glömma det där.

Annars har jag provat på att träna 2 ggr samma dag. Inte dubbelpass utan 2 separata ggr. Först cirkelträning med stationer på lunchen och nyss typ cirkelträning men på stället med hantlar, gummiband och kroppsvikten. Lunchpasset var jävelusiskt segt och vi var bara tre vilket påverkar energin men em-passet var helt ok. Så får vi se om jag pallar dubbelpass med Oscar imorrn. Sen får jag viiila va.

Jag tror dock att grannen räknar med vin ikväll. Och nu ska jag faktiskt jobba lite. It aint over yet.

Skulle precis gå och rensa avloppet. Alltså, köp inte de här fina tvålarna på Grekland som lovar äkta olivolja och homeopati. De är förödande för avloppet. Tvålen krämar sig direkt under vatten och stora kletiga bitar åker ned och täpper till.

Men så tänkte jag bara läsa senaste nytt liksom. Och blev jätteilla berörd av den här artikeln. Jag vet, det är många som dödas i trafiken, i cancer, andra olyckor, andra sjukdomar. Och det är så många öden och omständigheter man inte får veta i samband med dessa. För att inte tala om den sorg som innefattar.

Den här artikeln andas inget självömkande eller otröstligt även om maken och alla runt omkring ändå ställer sig frågorna "om hon bara inte", "om jag bara hade", "tänk om" och "varför hon". Självklart.

Artikeln och alla citat är bara så konkreta och sammanfattande. Och kanske därför får jag utrymme att bli så berörd. Tänk, det var sista doppet för semestern - kunde hon inte låtit bli. Var det något speciellt som fick henne göra det. De skulle ha firat 26 år tillsammans, fan Gud varför fick de inte det. Vilka fina kort på de två, nu är det bara han kvar - och barnen som inte kunde ana vad som hände när det hände. Varför. Varför.

Åsså vänder man ju på steken. Tänk om jag eller mina barn, mina föräldrar, mina syskon - de jag är nära och håller av..
Man vet aldrig om eller när olyckan slår till.

Men död i samband med olyckor är alltid obarmhärtigt.

Nu får jag se upp. Jag tror att alla flirtar med mig just nu. Om det är någon relevans i det eller önskedröm från min sida vet jag inte riktigt men oroväckande är det på nåt sätt. Så jag ska nog inte lämnas ensam med någon kille närmaste tiden. Risk för övertramp. Aah, jag vet vad det är. Ägglossning. Oj oj killar spring för livet. Tjejer, oroa er inte, jag tar inte upptagna.

Är hemma i dag. Måste kolla dottern igen. Hon är jättepigg och söt men hon är dålig i magen. Känns inte riktigt rätt att skicka iväg henne till dagis då hon inte fick i sig någon middag i går, sket ut allt innehåll i kroppen och somnade före kl 19. Men kanske kanske stabiliserar sig allt i dag. Hon har redan annonserat hunger och ska strax få fisk och ris och tidigare i morse fick hon i sig smörgås, så aptiten verkar ha kommit tillbaka i alla fall.

Läser en blogg som är skriven av en 23 åring. Ja, det var bara det. Tjugotre år och har så många år kvar liksom. Och är så inne i träning och rätt kost.  Åkte 1,4 mil längdåkning häromdan (då var jag där igen).

Jag är rastlös. Men det är fint väder och jag tror jag tar ut gumman på en prommis efter maten. Hämtar ut mina dojjor som säkert möglat fast hos skomakaren.
Sen finns det andra uppslag för att göra rätt för den här dagen nu när jag inte är på mitt äääääälskade jobb med mina fiiiiina kollegor.

Här har de skapat varor som du inte visste du behövde förrän du läser om dem.  Jo det är sant. När du har gått i trånga skor en hel dag så kan dina fötter och tår behöva hjälp att stretcha och slappna av. Med Toe relax kommer avkopplingen snabbare, krampkänslorna släpper och dina fötter är snart pigga igen. Eller Comfort socks som lindrar vid fotbesvär som hammartå, hälsporre och hallux valgus. Ja ni ska se hur de ser ut, inga snyggrejer direkt - det är produkter som separerar tårna på olika sätt.  Eller en Super shaper som ger dig bättre hållning och snyggare profil. Används med din vanliga bh. Om du har en dubbelsäng bestående av två enkla madrasser, voila en sängbro!

Ett fjärrkontrollställ, självhäftande smålampor som du kan ha som dekorationsbeslysning i hyllor och skåp eller som stödljus i garderober, en specialborste för att rengöra under kanten på toalettstolen, en avloppsrensare och osynlig tejp för fållning av byxor utan nålar och symaskin.
Jamen det är ju fantastiskt!

Och jag har bara kommit halvvägs i katalogen. Och bara nämnt en bråkdel av vad som finns. Nä. Jag måste nog sluta skriva här och genast se var beställningstalongen är.

Som jag ser det är det två intressanta program på TV ikväll. Jag som nästan aldrig ser tv men inser att jag borde göra det för jobbets skull. På femman i kväll går Outsiders som handlar om en tjej som har fettfobi. Hon är livrädd för feta människor. Sen får man också träffa Sveriges äldsta bodybuilderska. Ja, jag såg trailern i går - det här måste jag se *s*.

Mer intressant förvisso är dokumentären på ettan kl 21. Den handlar om ett år med svenska längdlandslaget. Jag är såå sugen på att ge mig ut i spåren. Kommer jag att hinna? Ja, inte i kväll då.

Kände mig både energilös och lite illamående imorse. Frukostmacka åt jag med motstånd. Kaffe drack jag inte förrän kl 14. Men i vanlig ordning utmanade jag mig själv. Gick och tränade Boxing och även passet efter; Athletic, funktionell styrketräning. Kände mig inte super i form men det hade ni inte heller gjort efter den här helgen. Men helt ok.

Och nöjd efteråt förstås. Mest nöjd var jag att det var LJUST ute när jag gick från jobbet. Vilken grej!

Jag har fått kommentarer om mitt inlägg om att visa sig svag som kille. Att det inte går. Man förlorar i respekt. Att världen ser ut så.

Tänk att världen är också ett patriark. Ska vi kvinnor därför lägga oss ned och ge upp våra drömmar, vår vilja, vår styrka. Ska vi acceptera olika lön för lika arbete och kanske högre lön trots sämre skalle. Ja, det finns hur mycket som helst att diskutera i denna genre och jag ska inte fördjupa mig.

Jag tror att vi alla strävar efter det äkta. Vi vill tro att det vi ser, hör, känner, tycker, tänker och möter är äkta. I alla fall det som räknas.

Ni män ska inte gråta bara för att. Inte heller blotta bara för att. Kanske behöver ni inte lyfta på hatten eller öppna skjortan. Men har ni ett skäl till att göra det, gör det. Om ni gör så ni mår bättre, så mår andra i din närhet, garanterat, också det.

Det är vackert med känslor. Det är fantastiskt med tillit.

Att visa sig sårbar är att att visa tillit och det skapar känslor. I bland blottar du din sårbarhet mot din vilja och det kan skapa negativa känslor likväl. Men då säger det något om nivån. Det är livet det med.

Men att gå omkring och upprätthålla ett sken, spela rollen, hålla masken - är bedrägligt för alla ärliga relationer.

Det är det som är viktigt att komma ihåg. Du väljer själv. Ditt liv. Din hälsa. Vilken nivå.

Det är lite pubertalt över det hela, kan jag hålla med om. Sånt man satt och gjorde när man var en sentimental fjortis haha.

Jag kan ju inte skriva eg. Och det utger jag mig inte för att kunna heller. Och *s* de här diktförsöken är nog mer utkast för något annat än menat som allvarliga diktförsök.

Men om vi nu leker med tanken att den där tredje dikten i förra inlägget var ett utkast, eftersom den kanske mest känns som rimma i dimma så har jag skrivit nytt.

Att älska sig själv
mitt i livet
När tiden kramar som mest
Det vill ut

Att inte luras
Av det som är
Men den betalar
Och checkar in

Att vårda själen
Fjärma från och
lyssna till
kan resan vara värd

Att vara äkta
Var du än vill
Kan inte avgöra det jag ser
Vad svaret är

Ja, så skrev jag en dikt igen i natt. Jag hade två andra som jag skrev för några veckor sen, vete fan vad som flugit i mig. Har inte skrivit dikter sen sist. Vilket är 12 år sen.

Jag ser att jag nog kan lägga ihop alla tre. Eller vad tycker ni, mår de bäst av att stå för sig själva?

Jag blundar
Och fylls
av Dig och din lust
Blev intet
Till slut
Föll allt i glömska
Eller minns du
också hur bra det var
När det bara var vi
Som väntat

------

Såg jag en ytlighet
bakom det vänliga
När jag kastade
kom ingen retur
Jag väntade lagom länge
men du frågade aldrig hur
Du lever som du vill
och väljer hur du går
Men en dag kanske ingen -
ingen frågar hur du mår

------

Att orka älska sig själv
När man slickar andras gårdar
När man kramar livet ur tiden
är det inte Dig själv du vårdar

Låt dig inte luras av kulören
Eller tonen i en röst
Det kan vara lika förgörande
som känslan i ett bröst

Många bäckar små
vill rinna via dig
Om du dricker där för ofta
kommer det snart att visa sig

Ta tid och
Vårda din själ
Låt inte ytligheten få grepp
Som inte vill dig väl

Jag tror på det äkta
och trodde Du var där
Kan inte avgöra vad jag ser
Vad svaret är

När jag ser mig själv i spegeln så ser jag en helt ok tjej. Ja här har vi första saken vi kan ifrågasätta, ser jag en tjej eller en kvinna. Kvinna låter så fint och vuxet i mina öron så jag säger ju helst tjej. Jag känner mig som en, tjej. Men jag är ju en kvinna.

Den här tjejkvinnan är ganska välproportionerlig i kroppen. Det är mjuka former. Varken tjock eller smal. Sen kan vi visst gå in på detaljer som armar, mage, innerlår osv men det är ganska ointressant.

Min önskan är att jag vill se vältränad ut. Ja, tränad räcker gott. Innan jag fick barn tränade jag inte mer än i dag men jag hade snälla ben som lät mig se tränad ut. Men efter magtyngden eller naturlagar så skvalpar benen numer när jag går. Rumpan hakar på, magen travar med och brösten följer med så gott de kan. Och de kan man inte träna upp heller har jag förstått.

Som motionär betraktad så tränar jag ju medelmåttigt numer, sådär 2-3 ggr i veckan. Det räcker ju förstås inte för att bli tonad, för en under så lång tid otränad kropp. Jag fattar att jag måste lägga till styrketräning specifikt för att öka förbränning och nå mina mål. Jag tycker ju bara att det är så roligt med gruppträning i kombination med att jag är rädd för gymmet. Så jag väntar bara på det där sista som ska få mig att gå dit.

Problemet med mig är ju att jag lyssnar för mycket på andra. Har alltid gjort. Och på senaste har jag ju hört kommentarer såsom; "men du har ju problem om du inte förstår hur liten du är" ja det är så tongångarna går. Och där står jag villrådig.
Jag har ju inte direkt gått ned i vikt fast jag tränar. Mina brallor sitter åt, klänningar fastnar på höften och ett par stövlar som jag köpte i höstas får jag knappt upp hela vägen. Tittar jag mig i spegeln på gruppträningen så har jag fetast armar och mage av alla där.
Visst, till viss del har man en viss genetik att ta hänsyn till. Vårt fjällfolksarv har väl lett till att samla fett till varje pris, ha korta och bulliga muskler för att snabbt kunna fördela de reserver man har ifall man hamnar ensam på kalfjället vid kris.

Men jag funderar ju. Hur mkt fakta jag än kan presentera om mig själv verkar det som om vissa skakar på huvudet och säger att jag har en skev självbild. Medan andra spinner vidare i mina teorier.

Eller är folk i min närhet rädd att jag har en 40 årskris och vill snabbt kunna avleda mina idéer så jag inte hamnar i träningsnarkomani och bulimi, anorexia eller diet? I så fall ifrågasätter de min intelligens.

Att jag inte går till gymmet kanske är det där sista som jag har kvar innan jag kan säga att jag på allvar tar mig själv på allvar. Att jag för en gångs skull vill bevisa för mig själv att jag kan nå dit jag vill.

För det har jag aldrig gjort. Jag har sökt de mest åtråvärda jobben i mina ögon för sent. Jag har sökt in på utbildningar veckan efter sista ansökningsdag. Jag har ryckt på axlarna timmen innan scen då jag inte kan texten, jag har aldrig sprungit på auditions. Och så vidare. Men det är ju en helt annan historia.

Men de har med varandra att göra.

Är det nån därute som inte kan gå?

Fan. Jag inser i detta alldeles nu att jag har missat det här. Det som jag spanade på redan i höstas. Jag har nämligen kommit på att jag älskar såna här konvent och happenings. Spelar nog ingen roll vilket intresse som avses. Jag har ju varit på ett par filmkonvent, ett antal mediakonvent och finns det sångkonvent så tell me. I höstas var jag också på ett träningskonvent men det var ju insprängt i Hälsomässan. Att gå på Nikekonventet är ju lite mer. Full dag med klasser, inspiration, svett och glädje. Och till det några föreläsningar med bland andra Blossom och Kay Pollak.

Och konventet är fullbokat så jag kan heller inte hoppas på i morgon. Buhu.

- ja hej. Jag ringer för att det är sista dagen jag skulle kunna ringa.
- Ja då hade du tur, för vi stänger växeln om en minut.

Jag vill understryka att gå på bio anser jag inte är en bra första dejt. Ja det skulle möjligen vara om du har åkt ända till Nykvarn och du kan inte ta dig hem förrän om tre timmar och dejten är både ocharmig och ointressant. Sen är väl frågan om det finns nån bio där du är såna gånger.
Men annars. Är du intresserad av dejten vill du väl inte sitta i ett biomörker och titta på en duk. Nä, biobesök är trevligt att göra sen. När ni träffats ett tag. I alla fall ett alternativ. Är det inte mysigare att se på film hemma och kunna frysa lite och därför krypa närmare varandra kanske till och med under ett täcke eller på en fårskinnsfäll på golvet. Ja ni fattar.
Bio på plats är ju överskattat om vi inte pratar 3D eller premiär i det närmaste. Folk är ohyfsade och kan inte låta bli att snacka, hosta och prassla med allehanda saker. Du kan ha oturen att få en långstork framför dig eller en som tvunget messar mest hela tiden.

Eller så är det du som är nödig, inte har tålamod eller blir sugen på allt som alla andra har.

När film är bra är det oslagbart. Det är oslagbart som opinionsbildare, tankeställare, njutning eller orsaken till en lyckad dejt. Filmer kan också ge inspiration till egen verksamhet, produktion och viljan till förändringar i ens liv.

Allt för ofta falnar dessvärre känslan du har när du går ut ur biosalongen - alldeles för snabbt. Du är helt lyrisk och tänker 1000 kreativa tankar och så kommer du hem till det ostädade köket, olästa läxorna, övertidsjobbet och inser att du har ett liv som pågår. I annat fall kommer det ikapp dig efter några dar.

Ett tag laddade jag hem filmer som många andra. Jag såg alla filmer ett halvår till ett år före biopremiär här i Sverige. Eller så gjorde jag catch up på filmer jag inte hunnit se. För några månader sen stod jag på noll igen. Nu är det massor av filmer jag inte sett, skulle vilja se och jag har inte satt mig in i var man i dag laddar hem sina filmer. Antagligen inte svårt alls och jag kan visst betala för det.

Hursom. Här är några filmer i urval som verkar spännande;
Avatar 3D - måste självklart ses - film.
Till vildingarnas land - en barnfilm i ett avseende men en vuxenfilm i många andra, enligt beskrivning. En film där man ramlar tillbaka i sin egen ungdom och känslolivet som tillhörde det. Samtidigt som man som förälder får ifrågasätta sin roll, som densamma.
Food Inc. - En dokumentär om matens ursprung och vad vi betalar för. Vi kan betala 10 spänn för en hamburgare på McDonalds eller micromat för att slippa göra jobbet själv. Vi kan köpa majskycklingar som självdör i drivor för att deras inre organ kollapsar under den snabba muskeltillväxten. De enorma djurfabrikerna som ersatt klassiska bondgården där sämsta förhållandena existerar och avföring följer med produkterna och ger oss bakterietillstånd som är direkt dödliga. Alltså, ansvaret är ytterst vårt eget. Vi får precis vad vi betalar för. Mm, intressant.
Precious - Utspelar sig i Harlem 1987. 16-åriga Precious är stor tjock och arg. Men också ledsen. Hon är förtryckt och misshandlad av sin mamma, själv mamma till en mongoloid flicka, gravid på nytt och mer eller mindre analfabet. Inte värd ett dugg i omgivningens ögon men framförallt inte i sina egna. Mariah Carey spelar socialassistenten som vill veta vem pappan är och vad jag förstår så är det flickans egna pappa. Hennes mamma lever på flickans socialbidrag och vill inte låta henne gå i skola. Ja, den här filmen vill jag verkligen se - en film som är så långt ifrån Cosby den kan komma - men närmare verkligheten för miljontals bidragsberoende människor i det svarta USA.
Up in the air, It´s complicated och Har du hört rykten om Morgans tror jag är förträffliga feel-goodfilmer som passar bra när du vill rensa hjärnan eller förlora dig i Hollywoodromantikens värld. Det vita bandet och Vägen är andra filmer som verkar intressanta vid anblicken men jag vet inget om dem.

So, I better get started. Och du, du kanske redan har börjat?

Om ni vill skratta bort en stund och le lite igenkännande för att ni själv har katt eller bara har humor.

Jag har bara en timme - om ens det, att ringa det där ödesdigra samtalet. Det där samtalet som kan förändra mitt liv till det bästa. Och det sämsta. Eller nåt av det. Samtalet som jag har haft 2,5 månad drygt på mig att ringa. Men som i dag är sista dagen.

Jag är ju tveksam och hade inte gjort det på eget bevåg. Men när man får det i handen så måste man lägga till ödet. Slumpen. Meningen med saker. Eller är det bara trams. Är du helt och fullt herre (eller dam kanske) över ditt eget liv? Vill vi ha det så. Eller kan det vara skönt att få skylla på ödet, det bara blev så eller till och med på någon annan.

Han som vann 8 miljoner på Lotto, hade han extra självkontroll menar du. Ville han tillräckligt mycket för att få det. Och hon som drunknade i Tibet, var det hennes mål med resan?

Nej du har nog rätt, det är olika saker och går inte att jämföra. Men nu krymper tiden ser jag.

Jag har i alla fall tagit ned lappen med telefonnumret från kylskåpet.

Ja så blev tjejen magsjuk och här sitter jag. För att hon inte vill vara ensam när hon ska somna om. Hon klagade ju på magont redan för ett par dagar sen. Och när jag hämtade henne i dag.

Inte så kul imorrn när jag ska ta hand om en matta, några kläder. Men sängen klarade sig förvisso.

Och nyss var det andra vägen som var dålig och det är lättare att leva med på nåt sätt.

Jag hann drömma att dottern skulle på sin dansskola och där skulle de dagen till ära få lunch bjudet av McDonalds. Jag gick iväg på ett ärende och när jag kom tillbaka visade det sig att de fått ärtsoppa mellan bröden. Denna ärtsoppa var plötsligt kletad på skärbrädan hemma i vårt kök av någon anledning.

För egen del oroar jag mig faktiskt inte. Tror att jag har den där genen som gör att jag klarar mig från magsjuka.  Spyr bara vid dålig mat. Men vi får väl se :)

Eller vänta, är det bara vinterkräksjuka genen gäller förresten? Då kanske jag måste se upp. För det här är inte det.

Huvudvärken låg på som en bredbar leverpastej och ögonen kändes som fastfrusna golfbollar. Bihålorna ömmade och sved som skrubbsår kan göra. Men det var ju igår.

Jag kan inte säga att jag var pigg i morse för då ljuger jag men klumpen i halsen gjorde i alla fall inte ont och bihålorna låg i bakhåll. Därför bestämde jag mig för att gå och träna. För överskottsenergi hade jag ändå. Och bortsett från akut törst efter danspasset så kände jag att jag både ville och orkade fortsätta med styrkepasset.

I vanlig ordning har jag inte samvete att slutföra hela andra passet och naturligtvis är det magövningarna och stretch som jag alltid missar. Oscar tror nog att jag medvetet skolkar *s*.

Som vanligt blir jag stressad när det är mycket som är på. En tjejmiddag och två sk dejter finns på agendan i kväll. Vad tror ni. Fixar jag det?

Nä. Jag tror jag tar mig en snabbmat i famnen och vinglas i handen och datorn i knät åsså umgås jag på FB och msn ;)

Morgonen har inte riktigt ljusnat ännu. Det dalar snö i gatuskenet. Jag och dottern pulsar till dagis som om vi bryter nybyggarmark på en okänd åker. Känns lite kul och busigt.
Bussen kommer tågandes i snömodden med två stora ögon. Jag kliver på. Av nattens snöoväder (var det ett oväder verkligen) märks bara de saftblandartraktorer som plogar i kvarteren. Bussen håller tiden och folk är glada. Men visst ska det gnällas om snön. Och nästa år när vi inte har någon snö då kommer det att gnällas då också. För att det inte är någon snö.

Det är fantastiskt med årstider. Basta! Och vad ska vi göra (läs barnen) i januari och februari om vi inte har snö? Nä just det. Boring boring.

Jag tror att jag är med i ett avsnitt av julkalendern och lyssnar till  Monika Törnells Vintersaga. Så vackert så.

Jag springer till jobbet de sista 200 meterna (i klänning och högklackat). Inte för att jag måste. För att jag vill.

Jag tycker att min mamma och pappa har lyckats bra med mig och mina syskon. Vi är uppfostrade till att ta ansvar, vara artiga, ha respekt för äldre, tacka för oss och göra rätt för oss överlag. Även respekta dem och deras tid. Hur de lyckades vet jag inte.

När jag nu har gett så mycket credit får jag då belasta dem för att också ha gett oss känslan av otillräcklighet, det Lutheranska arvet och Jantelagen som en mössa?

Vi kunde få sura av oss i våra rum om vi ville, till viss del kunde vi svära och säga jävla käring och jag hatar er. Men ibland gick det för långt även där. Och vi fick smaka på stjärten. Mm, känns väldigt avlägset konstigt lite genant och o-troligt i dag.

Har jag fått men av detta. Är det där otillräckligheten sitter eller var det för att ens konstnärliga och kreativa sidor var tvungna att bli bekräftade av andra innan mina föräldrar kunde tro på det? Kommer jag att slå mina barn och kommer jag lyckas ge dem självkänsla?
Att slå mina barn kommer inte att hända, det vet jag. Hur mycket jag än får lust ibland, ja men faktiskt - det händer att jag får lust att i alla fall ta tag och ruska om.  Nån gång har det hänt att nåt av barnen påstått att jag puttat eller slagit dem och bara påståendet har fått mig att må dåligt - även om jag vet att det inte är sant. Men väger inte deras känsla mer än sanningen? Vems uppfattning äger?

Annars är det svårt att veta vad man ger sina barn oavsett ens intentioner. Barn gör inte som man säger utan som man själv gör - eller hur är det man säger? Barn av i dag träffar till viss del nästan andra vuxna mer än sina föräldrar, så hur förvaltar man tiden.

I mitt hus bor det en snygg pappa/man. Åtminstone tyckte jag det tills en dag jag hörde honom prata med sitt barn på balkongen. Barnet var knappt pratbar men gåendes och var missnöjd med något. Pappan pratar bebisspråk tillbaka. Barnet höjer rösten men pappan pratar lika "pedagogiskt". Men va fan gå in med ungen när den skriker sådär, tänkte jag. Men inte. Nej, här har alla rätt att vistas var som helst och lite barnstoj har väl ingen dött av. Nej möjligen men ack så jävla irriterande.
Mina barn skulle aldrig aldrig tillåtas få gorma sådär.

I dag ett par år senare var det dags igen. Möter dem på vägen hem. Samma unge och samma skrik. Mm, det är alltså de jag hör i bland på kvällarna också. Ungen skriker verkligen och pappan pratar sävligt, lugnt och lågmält. Men inga tillrättavisningar. Nej, han pratar som om ungen inte alls skriker utan som om de har en trevlig konversation. När jag kommer ut 5 min senare hör jag dem fortfarande, f´låt  ungen hör jag fortfarande. Märkligt. Eller så gör han kanske helt rätt enligt någon pedagogisk metod. Ska bli spännande att få se om jag får uppleva resultatet av detta barn.

Men jag säger det igen.
Mina barn skulle aldrig. aldrig. tillåtas få gorma sådär.

Jag beundrar framförallt män som vågar vara svaga. Inte på det där självömkliga sättet som vi ser när de är sjuka - utan på riktigt. När de känner. Lyssnar inåt. Vågar utåt.

Jag behöver inte ens kalla de för svaga. För det är ju snarare stark. Och kanske djup i stället för ytlig.

Jag tyckte om honom vid första anblicken. En värme och glädje slog emot mig. Och jag längtade tills nästa tillfälle. Andra gången tyckte jag också jag såg en trötthet och sorg i allt det andra. Efter några månader googlade jag honom och fick fatt i hans blogg. Det första jag läser är ganska naket. Han skriver om det här med att vara (eller inte vara) tillgänglig för andra hela tiden. Också för ens partner. Till saken hör att han är semioffentlig i och med att hans pojkvän är en s k kändis. Han själv är inte så okänd heller då han genom sitt jobb blivit framröstad som Sveriges bästa gruppträningsinstruktör.

Därför är det extra modigt. Han skriver mest om träning och kost, ja. Men det jag råkade läsa första gången var alltså personligt. Och det är så bra. Han vågar visa att han är en människa som alla andra och vågar vägra leva upp till en möjlig förväntad bild av en ständigt lyckad och leende människa. Att (känslo)livet inte hela tiden är en sockerbakelse.

I går var han med i Spårlöst. Jag har inte hunnit se hela programmet men det som hinner slå mig är två saker.  Det ena är att sorgen var väldigt tydlig och har satt stora nedslag i hans ögon (själ). Han blev bortlämnad av sin mamma vid fem års ålder. Han vill ha svar på varför, hur osv. De här känslorna och frågorna har präglat hela hans liv. Han lever ständigt med rädslan att bli lämnad igen. Jag tror och hoppas det blir ett hyggligt lyckat slut, annars skulle det väl inte ha visats men oavsett - så är det oerhört många år han har levt med det här.

Bland mina bekanta har ännu ett par separerat. Ännu ett par ungar som ska leva i kappsäck och halvfamilj. Jag träffade dottern, snart 8 år, i dag. Hon berättade glatt om att hon var hos sin pappa den här veckan. Kanske det inte är så stor affär för barn av i dag att bli skilsmässobarn, det är så vanligt. Det kanske till och med är spännande ett tag.
Eller så är det just inte i dag det är något problem. Det är i morgon.