Metrobloggen

Jag länkar ofta till Daddys blogg och hur tjatigt det än kan verka så tar jag inte åt mig av kritiken, mitt engagemang är för stort och för starkt för att jag ska påverkas. Jag har inga egna erfarenheter av det som dessa pappor går igenom, jag har inte ens någon jag känner sedan förut som sitter i samma sits och innan boken "Mia - Sanningen om Gömda" kom ut tillhörde jag den skara människor som trodde att läget i Sverige var precis så hemskt som media vill ge sken av. Jag läste boken, följde debatterna som florerade på diverse bloggar och fick ett uppvaknande och efter det har ögonen öppnats mer och mer och jag hoppas verkligen att det händer saker som gör att det förbättras, att media skriver mer om hur det faktiskt ser ut och hur våra barn har det och vad de tvingas gå igenom när deras far tvingas ut ur deras liv.

Därför gör det mig glad att John Bauer-gymnasiet i Halmstad har uppmärksammat Daddys blogg och pappornas kamp och gjort den här 8 minuter långa dokumentären.

Kan vi hoppas på den nya generationen? Jag vill tro det.

Någon som känner sig manad att skriva den boken? Skulle den överhuvudtaget ges ut? Tror inte det. Det skulle bli ett jäkla liv.

Däremot ges böcker med motsatt titel ut och det är helt okej.

Så, nu har Daddy tagit alltihop ett steg längre och startat en webbsajt för att ta emot berättelser, publicera artiklar och annat aktuellt i ämnet som rör barnens bästa. Gå in och läs!

Jo, det var ju ett tag sedan jag skrev här och det har sin förklaring och det finns anledningar. Att jag nu skriver är nog för att jag har fått lite distans och jag är inte lika deppig och nere och jag ser inte längre min situation som totalt mörk.

Jag bor nu på det tredje stället sedan jag flyttade ut från huset och det har ju sina sidor att kånka runt grejor och inte riktigt kunna rota sig någonstans. Det har också sina sidor att arbetsmarknaden inte riktigt förstår det krux jag har med att ta mig till olika vårdarbetsplatser för bussarna går inte kvällar och helger för mig. Det som återstår är att hitta ett dagtidsjobb och det är just vad jag håller på att leta.

Till skillnad mot förut, det förra stället jag bodde på fram tills för någon vecka sedan, har jag i alla fall idag en tv :-)

Är ni nöjda nu, era överlevnadsfeministfjantar??? Tycker ni att ni har gjort ett bra jobb? Var det det här ni ville? Var det så här långt ni hade tänkt driva er kampanj mot Daddy och alla andra män/pappor? Sover ni gott? Hur firar ni er jul, förresten? Säkert inte i en tillvaro som Daddy, Joakim Ramstedt, gör. Det är ett som är säkurt bäkurt!

Läs hans smärtsamma inlägg här.

Hur ska man göra för att få ett samhälle som tänker att "ja, fasen, det är ju viktigt att vi tänker på barnen - de som är vår framtid, de som är vår avkomma, vårt eget kött och blod, deras psyken och själar är überviktiga....?"

Hur ska man göra för att de lagar som stiftats och de konventioner som skrivits under verkligen följs?

Hur ska vi få fram en verklig bild av hur Sverige ser ut och styrs?

Hur ska vi någonsin kunna förstå att det faktiskt - egentligen - många gånger ser ut just så här, som beskrivs på den här sidan, där pappor berättar om sina tvister, om vi inte börjar lyssna på de som utsätts för myndigheternas manglande? Ingrid Carlqvist skriver om papporna bakom sajten här.

Vi kan inte bara stolpa fram genom livet och vårt samhälle och blunda för vad som pågår!!! Vi har ett ansvar, alla vi som är vuxna, att se till barnen! Dessa små, sköra varelser som inte har så många år på nacken, som inte har så mycket referenser och som - faktiskt, som det många gånger ser ut nu - kommer att växa upp med en stor besvikelse inom sig gentemot samhället (och denna besvikelse behöver man inte vara raketforskare för att räkna ut hur det många gånger kan yttra sig hos ungdomar) och det har vi fasiken inte råd med, på något sätt!

Läs på www.minpappa.nu hur det ser ut för många pappor och, framför allt, deras små barn. Återigen, det är barnen som är de viktiga!

Läs också Daddys inlägg om hur bl a den nya vårdnadslagen kom till och hur det gick till innan den klubbades igenom och hur konsekvenserna av den ser ut nu - skrämmande läsning!

Återigen, vi måste tänka igenom hur vi vill att vårt samhälle ska se ut. Vi måste våga se, helt enkelt, att det i en vårdnadstvist faktiskt kan vara en pappa som är den mest lämpade vårdnadshavaren.

Hittade en lapp på skolan med följande text. Rätt raka puckar om man säger så:

Regel nr 1: Livet är inte rättvist - vänj dig vid det.

Regel nr 2: Världen är inte intresserad av ditt goda självförtroende. Världen förväntar sig att du uträttar något INNAN du är nöjd med dig själv.

Regel nr 3: Du kommer inte att tjäna 400 000 om året direkt efter slutad skolgång. Du kommer inte att bli VD med betald mobiltelefon förrän du har gjort dig förtjänt av bådadera.

Regel nr 4: Om du tycker att dina lärare är hårda, vänta tills du får en chef. Hans anställningstrygghet är beroende av resultatet.

Regel nr 5: Att vända hamburgare är inte under din värdighet. Dina far- och morföräldrar hade ett annat uttryck för att vända hamburgare - det kallades "en möjlighet" (opportunity).

Regel nr 6: Om du strular till det så är det inte dina föräldrars fel. Gnäll inte över dina misstag utan lär av dem.

Regel nr 7: Innan du var född var inte dina föräldrar så tråkiga som de är nu. Dom har blivit sådana genom att betala dina räkningar, tvätta dina kläder och lyssnat till dina tirader om hur cool du är. Så innan du försöker rädda regnskogarna från parasiterna i dina föräldrars generation, börja med att avlusa garderoben i ditt eget rum.

Regel nr 8: Skolan kanske har förbjudit snacket om vinnare och förlorare men det har inte verkligheten. På vissa håll i skolan har man tagit bort beteckningen underkänd och det ger dig upprepade chanser att komma med rätt svar. Detta har INGEN som helst likhet med det verkliga livet.

Regel nr 9: Livet är inte indelat i lov och ledigheter. Du får inga lediga somrar och mycket få arbetsgivare är intresserade av att hjälpa dig att hitta dig själv. Gör det på din lediga tid.

Regel nr 10: Det som visas på TV är inte det verkliga livet. I verkliga livet måste människor gå till jobbet om dagarna.

Regel nr 11: Var snäll mot nördarna. Det finns stora möjligheter att det slutar med att du är anställd hos en.

Hade barnen hos mig helgen som var och varje gång de ska åka hem igen på söndagen sitter jag med den här känslan som ofta infinner sig för barn när de är på kalas; när det är som roligast och man har hittat en härlig rytm så ska man hem!

De kom sent på fredag kväll för dottern hade varit på myskalas så det blev direkt hopp i säng och dessutom var de förkylda. Lördag morgon började de vika alla dessa triljoners med pappersflygplan och alla skulle kastas på mig men kul hade vi!!

Och var det inte flygplan så var det vindruvor och jag var the moving target! Vi tog en buss och strosade lite i affärer men jösses, vad det börjar blåsa kallt nu - nu är det verkligen höst och det märks att jag bor vid havet också.

Och som alltid kommer sonen med sina kommentarer. Denna gången var det jag som - som vanligt - skulle rodda ihop allting och sade nog några gånger "jag ska bara..." och han säger då:

- Mamma, var Alfons Åberg din pappa?

Gullungar! Mamma älskar er så himla, otroligt, vansinnigt mycket!!!

Idag väljer jag att citera högerspalten i Daddys blogg, en pappa som om ett par timmar varit utan kontakt med sin dotter i 210 dagar. Läs följande citat och fundera en stund på hur ni vill att Sverige ska se ut och hur ni vill att samhället ska fungera. Verkar det här bra? Personligen tycker jag att det är skrämmande helt enkelt det som står här. Hur fasen hamnade vi här egentligen?

När det blir dags att välja till nästa val kommer jag att rösta ungefär som jag gjort tidigare vad gäller färgen blå men jag kommer att pricka för personer som jag vet står för en vilja till förändring när det gäller hur barnen i vårt eget land har det. Det finns nämligen politiker värda att lyfta fram och pricka för som har förstått allvaret i detta vad gäller föräldraskap, jämställdhet och hur barnen har det.

Denna artikel skriven av Camilla Lindberg och Pär Ström är väldigt bra. Läs den och begrunda det de säger. Tänk sedan efter och jämför det de säger och hur nedanstående text är utformad.

Det är väl inte bara jag som blir mörkrädd?

Jag har barnen i helgen och i kväll har det vikts flygplan för det är sådant man kan göra tillsammans när deras kära mor ännu inte har någon tv och när bredbandet fungerar när det känner för det.

Så nu har jag träffats på halsen, i ögat, i pannan, i nacken, trampats på foten, slagit i mitt finger så känseln försvann en stund - men jisses, så kul vi haft!!

Tidigare idag var en kompis till mig här med sina bägge barn som är jämnåriga med mina troll och vi hade jättekul allihop! Barnen försvann upp i skogen och visade sedan den mest fantastiska koja! Helt enorm var den! De hade utnyttjat ett omkullfallet träd (en tall tror jag) och där under alla torra grenar hade de gjort en helt otrolig koja med gott om plats att sova i!

Tänk vad teknikfritt kan göra mycket för fantasin och det insåg barnen också för de hade jättekul!

Nu är det dags för tandborstning och sedan ska jag sätta mig med en god bok i soffan och bara njuta!

Det är en del som läser min blogg och jag vet att många av de som läser den antingen har barn själva i 11-årsåldern eller kanske barnbarn eller bekantas barn som är så gamla som Ricky.

Vad tänker ni på när ni tänker er en pojke på 11 år? Vad brukar dessa pojkar tycka om att göra när skoldagen är slut? Kanske sitter de hemma hos någon kompis? Kanske cyklar de omkring i kvarteret/byn eller sparkar boll eller åker och badar?

Vad brukar de 11-åringar ni känner göra?

Det vi har väldigt, väldigt svårt att tänka oss eller ens förstå är att det finns en pojke, Ricky, som är 11 år men som inte är ute och cyklar eller sparkar boll med sina kompisar och syster utan lever under omständigheter som för tankarna till en helt annan miljö än den vi tänker oss när vi tänker på vårt land, Sverige.

Detta, mina läsare, är vad våra skattepengar går till. Detta är hur den här Ricky har det.

Kämpa på Ricky!! Vi är många som stöttar dig och hoppas att du en dag får komma hem till din far! Så här får det banne mig inte gå till!

Och hur många fler barn lever så här i vårt land?

I Aftonbladet såg jag den här artikeln som handlar om en efterlysning av ett mindre förlegat sätt att se på relationsvåld. Mycket intressant och bra att det här tas upp i media. Inte så mycket fokus på männen i det här samhället inte.

Då kanske vi hädanefter också kan få se lite fler artiklar som handlar om kvinnors benägenhet att anmäla pappor för kreti och pleti bara för att få bort de ur barnens liv och att det också i förlängningen kan spilla över på hur socialförvaltningarna handlägger ärenden som dessa.

Barnen är hos mig i helgen och i det här regnruskiga vädret tog vi en utflykt till ett inomhuslekställe istället - det var ju mycket roligare än att sitta här utan bil, tv och så det dåliga vädret ovanpå det.

Inte visste jag att barn under 12 år åker gratis på helger heller. Det fick jag veta av den busschaufför som vi åkte precis sista turen med och då hade jag redan betalat 5 sms-biljetter åt barnen *sucka*

På väg till lekstället gick vi förbi en påkörd grävling och vi passade på att riktigt titta noga och ordentligt för det får man ju inte chans till annars. Den var fin och inte alls så blodig men alldeles stel och hård. Det tyckte barnen var fascinerande att inse, den här likstelheten som infinner sig.

Full fart på lekstället. Sonen var precis toksvettig och voltgalen som han är var det precis det han passade på att göra heeeela tiden.

Vi fick skjuts hem sedan av barnens far som ändå hade ärenden att göra och nu i skrivande stund är det färdigätet chips, ostbågar och lite tuggummi och vi ska göra oss färdiga för kvällen.

I morgon vid lunch åker de hem och jag lär få städa för här ser det ut som ett bombnedslag utan överdrift :)

Mmm, ni skulle se mig nu, då skulle ni få er ett gott skratt :)

Fasen, det är underbart på ett sätt att bo på landet men den här *piiiiiiiiiip* (lång svordom) uppkopplingen gör mig precis tokig! Nyss fick jag till det men var hade jag laptopen? Jo, i bägge armarna svävande under taket - dåååå fick jag perfekt mottagning.

Suck!

Barnen var här hos mig måndag eftermiddag tills i onsdags. I tisdags bestämde vi hastigt och lustigt mitt på dagen att vi skulle ta en tur till Åland. Jag tänkte passa på när det fanns ekonomi till det samt att jag nu den här veckan lånar en bil av en kompis.

Sonen knorrade först för han menade att båten kunde sjunka men sedan kom han ju på att det finns en hel massa spelmaskiner och sådana där simultanmojänger man kan köra racerbilar i så då var han inte så svårövertalad. Det var såååå nära att vi lyckades vinna massvis med pengar i den där apparaten där pengarna åker fram och tillbaka på en sorts hylla - en megaklump med slantar som hängde på kanten men då tog våra slantar slut och vi gav motvilligt upp. Jag var lika taggad som barnen över möjligheten till en stor jackpot men icke, det får bli en annan gång helt enkelt.

Dottern var överlycklig över att få välja vilket gosedjur hon ville på taxfreen och det blev en jättsöt kissemiss. Nu är det inte bara detta som hägrar för den aktiva pojkvaskern

utan också gymnastik. Han ska bli som sin mor har han bestämt (jag var gymnast som liten) Det fanns en perfekt och stor yta på båten där han hjulade och gjorde rondater och mjuka övergångar bakåt. Jag passade också på att hjula lite, haha! Var tvungen också att visa hur en rondat ser ut och det var jättekul - massa gamla och roliga minnen kom tillbaka.

Trötta men nöjda med resan var vi hemma på kvällen. Det här gör jag gärna om!

Trots mina 38 år ser jag mycket yngre ut enligt många. Vi pratade om just det här häromdagen och när jag säger att de gamla på jobbet inte tror mig när jag säger att jag är just 38 så säger han så fint

- Men mamma, du har ju själv berättat hur förvirrade de gamla är på ditt jobb! Därför tycker de att du ser yngre ut!

????

Du är så charmig min kära son, jättegullig och charmig, tack så mycket! Mamma blir jätteglad ska du veta :)

Av barn får man minsann höra mycket. Det känner nog många mammor och pappor igen sig i.

Ända sedan jag började följa daddys blogg om hans och hans dotters malning genom alla myndigheter och instanser har mina ögon öppnats mer och mer och nu har de öppnats oerhört mycket för i det här inlägget han skrivit står det saker jag inte hade en aning om.

Jag blir mörkrädd när jag läser hur Ingela Thalén kallar biologiska föräldrar för "ursprungsföräldrar". Vad är det för ett ord?

"Sverige leder EU ligan över länder som fälls oftast i europadomstolen för brott mot dom mänskliga rättigheterna." 

Läs daddys inlägg, det är viktig läsning.

Ja, det säger jag faktiskt helt ärligt rakt ut för nu blev jag sur på riktigt. Den operatören jag har säger många att jag inte ska ha, att jag ska ha en annan. Jamen, nu har jag ju inte det och är uppbunden i 18 månader *sucka och muttra*.

Har skrivit ett antal mail som bara försvunnit ut i sajberspejs och skrev nyss värsta, fina, braiga inlägget som också bara*poff* borta. Gaaah!!

Dessutom är det något skumt med min laptop. Kan sitta och skriva och så hamnar markören av sig själv någon helt annanstans i texten och så börjar det skriva där och så måste jag dit och ändra och läsa och fixa till och näe, det är inte min dag eller mitt nät eller min uppkoppling eller...nåt.

Annars? Jodå, det är rätt okej här. Barnen var här förra veckan och det var det jag skrev om men jag får göra om det sedan någon gång (nu hoppade markören igen, varför?). Jag jobbar också så mycket som möjligt för att komma ikapp och det går (jädra markör!) bra men det är ju tungt att jobba dubbla pass och dessutom sent och så upp tidigt nästa dag och eftersom bussarna går som de gör blir jag ibland beroende av jobbarkompisar som bor längs min väg, men iaf, hittills har det funkat.

Hoppas ni alla njuter av ledigheten ni som har semester! (Få se om det här går iväg nu då eller om det också slungas (sluta nu, himla markör!) ut i rymden?

Nähä? Okej, ett nytt försök då. (Hörs det att jag har tråkigt?)

Barnen har sina cyklar här men inte jag. Det fanns ett par stycken här men det var som att välja mellan dålig och ännu sämre och jag undrade hur det halvpunkade däcket skulle hålla längs en skumpig skogsväg i ca 4 km men det gick bra. Och det var värt cykelturen för det är så vackert där på den klippiga och steniga stranden.

Sonen började låta som en apa och studsade runt på klipporna på alla fyra och bara var som den viga bergsget han nog var i sitt tidigare liv medan en annan hade de sämsta skor som finns + en väska att släpa på med saft och annat.

Vi sitter där uppe på den högsta toppen och bara betraktar den vackra utsikten. Havet är mäktigt! Tänk att det är som en enda stor vattenmotorväg som kan ta dig precis vart du vill bara du har en båt. Rätt häftigt om man tänker efter.

- Mamma!! Kan du ta tid när jag springer runt här? gapar den aktive sonen (att han orkade egentligen för det VAR varmt trots att klockan var nästan 5). Och han sprang och jag tog tid och jag blev varm bara av att titta på honom.

Vägen hem var inte lika kul. Dottern är för stor för sin cykel och det var mycket uppför men efter mycket stånk och stön var vi hemma igen.

En vecka går fort. På lördag fm kommer maken och hämtar de igen och den kommande veckan är han ledig. Väldigt tyst och tomt kommer det att bli här.

Jag skulle vilja att oavsett hur situationen ser ut just nu mellan maken och mig, att vi alla vuxna runt dem kan tänka på barnen, att vi backar några steg och tänker efter innan vi säger något. Oavsett vad alla runt mig och maken tycker om det som sker eller vad det finns för åsikter om mig ska det inte komma ord ur munnen som barnen är för små för att höra och för små för att förstå. De vet inte bakgrunder och historia, det vet inte hur allting har sett ut förut - långt innan de föddes, de förstår inte hintningar och luddiga budskap så bespara de det.

Jag skulle vilja att det kan kommas ihåg att för dem är jag deras mamma och inget annat. För de är jag inte någon snart fd ingift släkting, jag är inte för dem något annat än mamma och som mamma - i den här situationen dessutom - så är jag extra blödig och känslig. I ett tidigare inlägg beskrev jag lite av det här. Jag har hela tiden i fokus att barnen ska kunna komma till mig och säga vad de har på hjärtat, de ska kunna få säga och beskriva hur de mår, vad de känner och tänker men när jag hör saker som får mig att vilja reagera starkt så bakbinds jag av att jag inte vill ställa till en scen, ev göra en höna av en fjäder eller göra saker och ting värre så jag kan just nu bara lyssna till barnen och prata med dem.

Att få höra efteråt när jag gjort just det, faktiskt bara varit mamma, bara lyssnat och försökt förstå var skorna klämmer, vad det är de har på hjärtat, att det tycks kring det eller yttras ord om det som barnen är för små för att ta in - då blir jag ledsen.

Ha vilka åsikter ni vill. Tyck vad ni vill men bespara mina barn det är ni snälla! Jag gillar inte att det som ska sägas till mig om mig sägs till barnen. Det barnen hör som rör mig når ju mina öron ändå förr eller senare men jag vill att vi hoppar över "barnrutan" och går direkt till Gå, dvs mig. Kan inte barnen få en chans att komma igenom den här situationen? Låt de vara barn, låt de springa fritt och oskuldsfullt så kan vi andra vuxna ta det som rör det vuxna på sidan om.

Jag vill kunna prata med mina barn i telefon och bara få höra att de har det bra, att de mår bra. Jag vill inte lyssna till betungande frågor och funderingar som säger mig att det inte har backats och tänkts efter.

Hittade det här från babycenter. Tio skäl till varför pappor är viktiga. Punkt nr 9 hör ihop med den känsliga Elektrafasen som jag pratat om tidigare. Punkt nr 2 är vårt arv, där vi kommer ifrån, vad vi har i oss från början från både mamma och pappa. Jag skulle kunna prata om varje punkt men då blir det en hel roman, vilket jag inte har några svårigheter med men jag låter det stå så här.

Ten reasons why you matter:

1. Who else, other than mum, will tuck her into bed at night, teach her how to ride a bike, fund her first holiday with friends and buy her first pint?

2. He's got your genes. You are a part of his history, who he is, how he looks, right down to those big ears and awkward gait.

3. You matter to your partner, too. When you get stuck in from the start, breastfeeding is more successful and she is less likely to suffer from postnatal depression.

4. You'll raise brainy kids. Children with involved fathers have better social skills when they reach nursery and do better in examinations at 16.

5. Being a good dad keeps your child sane. Father-child closeness is a crucial predictor of long-term mental health.

6. Successful professional women tend to have at least one thing in common: fathers who respect and encourage them.

7. Do well as a father and, when your child's time comes, she'll be a better mum.

8. You'll keep him out of the clink. Good fathering means your son is less likely to have a criminal record.

9. She'll be happier later: father involvement at age 7 is correlated with your daughter's contentment with love at 33.

10. Do you want your child to have higher self-esteem, be friendly, and trust others? Your influence makes a difference.

Det måste jag väl få vara, eller hur? Barnen har varit hos sin farmor och farfar i veckan och alla har vi drattat dit i förkylning. Det började i söndags för sonen när de sovit hos mig. Han blev förkyld och dottern, jag, maken och farmor och farfar - hela högen.

Jag ringde barnen igår som vanligt för att säga god natt och fråga hur deras dag hade varit och vad de hade gjort och då hörde jag på dottern att hon var rejält förkyld. Hon hade knappt kunnat sova under natten till igår sade hon för hon var så täppt i näsan och farmor hade ingen nässpray. De hade dessutom glömt att köpa det under gårdagen och när jag liksom ojjade mig (ja, jag vet att mammor gör så men nu är jag ju dessutom i den här situationen) så börjar hon gråta av förtvivlan över att inte kunna andas fritt genom näsan och så blir hon ännu täpptare av att gråta och ännu mer förtvivlad över att bli ännu täpptare, stackarn.

Man kan ju tycka och tro att hennes gråt triggades igång av att jag gav henne uppmärksamhet och hennes sömnbrist kanske inte var så som den framställdes och det kanske inte var så farligt egentligen eller så kan man kanske tycka att hennes gråt var ett sätt att rensa ventilerna för det är ju trots allt så att jag har flyttat och hon är ett barn som inte vänder så mycket utåt. Hon behövde kanske gråta?

Jag väljer att strunta i anledningen till gråten. Det kan vara så att hon kanske sov rätt bra på natten (men hon sade att hon fått vara uppe och gå lite för att det täppta skulle släppa och hon brukar ha jobbigt att sova när hon är förkyld) och att hon hörde på mig att jag ojjade mig för hennes skull och sade "men lilla gumman" och annat.

Jag struntar i om jag just igår var hönsig för blödig är jag och extra mycket nu så klart. Jag var alldeles tårögd själv när vi lagt på. Hon är ett barn som inte vänder det hon känner utåt så när hon väl blir ledsen så behöver det inte vara nästäppan som är anledningen, hon behövde väl gråta och bli tröstad, det kanske var nästäppan som fick hennes fulla bägare av återhållna känslor att rinna över?

Jag väljer att tro det för att börja hålla på att säga klämkäcka kommentarer som att "det går över ska du se" eller "men du kommer säkert att kunna sova" osv, det är att släta över och att inte riktigt lyssna in och förstå att hon behövde snyfta lite. Jag har så svårt för att bete mig så, det har jag alltid haft.

Nu väntar jag på att hon ska ringa mig. Pratade med maken som sade att barnen skulle hem till honom idag då stackars farmor och farfar är dåliga. Alla skulle vi bli förkylda på en och samma gång.

Hoppas hon mår bättre nu när hon ringer.

I det här inlägget hos Ingrid Carlqvist finns ett klipp från SVT där en jämställdhetsexpert intervjuas, som blir helt ställd över frågan om hur man ska få männen att känna sig tryggare ute då de statistiskt sett utsätts för mer våld i offentliga miljöer.

Tystnaden hos den här kvinnan är oslagbar.

Japp, nu så, nu har jag internet. Det har varit lite bängligt med surfning då jag fått stjäla till mig stunder på jobbet. Att man blir så beroende, va?!

Jag har suttit här i lägenheten sedan sista helgen i juni, utan varken tv eller dator - endast jag, mobilen och den övriga tystnaden. Visst, det är ju skönt med tystnad men de som känner mig vet också att det funkar ett tag, typ några timmar eller nä, inte riktigt så men ändå. Tystnad är trevligt när den är självvald och ensamheten likaså men när man inte vill längre, när man inte vill vara ensam eller tyst - då är det inte så kul.

Barnen var här i helgen och då är det ju inte tyst alls. Vi gick ner till havet med en annan familj. Sonen och jag tävlade om vem som kunde kasta sten längst och han vann så klart till hans stora glädje och han vinner över mig i bryta arm också! Hrmpf. Jag är inte svag så det måste vara han som är stark och seg, eller?

Och jag jobbar och jobbar och nu är jag förkyld också. (Ni får ursäkta att jag pladdrar på nu men så blir det när man är en pratig tös utan internet så nu kommer allt på en gång *s*) Av 9 dagar på raken har jag jobbat 8 så ni kan ju räkna ut hur slut jag är på en skala men nu är det ju så kul med internet så jag lär ju sitta och surfa en bra stund och dessutom har jag sovmorgon i morgon.

Och nästa vecka har jag barnen, hoppas alla är friska till dess för nu är alla förkylda; jag, barnen, deras far och deras farmor. Jag har sagt till barnen att ta med sig de dvd-filmer de vill se för de kan vi se på i datorn. Dvd:n som är hemma hos dem har vi ljud på men ingen bild så då kan vi snora ikapp i min säng och ligga där och titta på Asterixfilm, käka chips och godis och bara myyysa!

Jag flyttade i lördags till min lägenhet. Maken och min kompis hjälpte mig med att köra i stort sett alla mina saker till huset. Det kändes så klart underligt och lite läskigt men jag vet också att det kommer att ordna sig så småningom, att det just nu är som jobbigast.

I hela den här processen har jag sagt till barnen att det är helt fritt för dem att säga, tycka och tänka precis som de vill och känner, att jag inte alls tar illa upp eller blir sårad om de uttrycker något och det var så skönt att märka att de verkligen känner det, att det verkligen har gått fram för när maken skulle åka tillbaka säger sonen till mig att han ville följa med pappa och visst, säger jag, det är helt okej och frågar dottern hur hon ville göra men hon ville stanna.

Hade sonen varit otrygg och osäker på om hans ord och vilja tas någon hänsyn till hade han nog aldrig vågat säga som han sade men nu kände han sig trygg nog att säga att han ville åka hem. Jag hade innan suttit och gråtit lite på verandan och sonen hade kramat om mig länge, länge och jag sade hela tiden att mamma är ledsen nu men det kommer att bli bra och att jag älskar honom så himla, otroligt mycket. Länge stod han och kramade om mig och det var så härligt att känna hans armar runt min hals. Dottern kom ut en sväng och såg oss och gick in igen och vad som händer inne i henne vet jag inte men jag pressade henne inte heller.

När maken och sonen hade åkt tog dottern, min kompis och jag en promenad med hunden. Dottern, som aldrig har varit speciellt fysisk eller vilja vara så där riktigt, riktigt nära som sonen alltid velat, tog plötsligt min hand när vi var ute och gick. Jag förstod direkt vad det hela rörde sig om och höll kvar min hand trots att jag tycker det är ytterst obehagligt att hålla hand när det är varmt och svettigt men jag hade inte hjärta att ta bort min hand, jag ville inte att hon skulle känna sig avvisad så jag gick där med min svettiga hand i hennes och tänkte att hon får släppa när hon vill, det är upp till henne att tanka min närhet så länge hon behöver.

Igår var allihop hos mig och vi åt en sen lunch. Det gick ändå bra men det hela känns ju ändå så overkligt; jag har flyttat till en egen lägenhet och de bor kvar i huset och har skolan och fritids nära men det här kommer att ordna sig, vi kommer att komma in i lunken så småningom men jag känner att det viktigaste i allt det här är att barnen känner att deras ord och deras känslor är viktigt.

Det kändes så skönt att få bekräftat genom deras sätt att förmedla att det jag sagt har gått fram - de känner att de kan säga och tycka vad de vill utan att jag tar illa upp.

Men, det är så tyst på kvällarna.