Metrobloggen

Vad tråkigt att inte alla har hittat till min nya blogg, men tur att jag loggade in här så att jag såg alla era kommentarer!

Jag bytte bloggadress för några veckor sedan, den nya adressen är:

www.mammabecka.se

Hoppas att jag hör från er där borta! KRAMAR!

Det var himla länge sedan jag skrev något här.... Och nu kommer det dröja ännu längre till nästa gång ;)

Hejsvejs! <3<3<3

http://mammabeckas.blogg.se

Det är sent nu och jag har ännu inte skrivit ett vettigt inlägg i bloggen. Mest bara om flytten hit och allting. Jag tycker det är mycket som är läskigt med att byta blogg, till exempel så vill jag ju att alla mina läsare ska följa med dit men en del verkar tycka det är krångligt med ett nytt ställe och då blir jag lite ledsen. Jag trivs verkligen inte på metro, det är bara problem hela tiden, de som jobbar där bryr sig inte så mycket om oss bloggare, det går inte att ha en snygg blogg, det finns inga kategorier och allting ser så ihoptryckt och krångligt ut men jag vill ju inte förlora människorna som fått mig att fortsätta blogga under det halvåret jag har bloggat. Ni är ju mina solar, som lyser upp hela bloggen :-)

Nyss satt jag på ett helt okänt ställe ute i internetgalaxen men trivdes som fisken i vattnet, oavsett om designen fortfarande är skittråkig och allting är nytt. Jag trivs för att det verkar mindre krångligt och jag får göra vad jag vill! Jag slipper följa metros löjliga regler om vad som får läggas ut i bloggen och inte. Jag kan äntligen göra som jag vill.

Nu väntar jag bara på hjälp med designen. Vet en tjej som kan fixa bloggar och vill göra det åt mig men hon loggade ut och sa att hon skulle fixa på torsdag och då är jag inte ens hemma, jag vill ha det fint så fort som möjligt.

Det känns som när man flyttar till ett nytt hus, man vill ha upp alla möbler och tavlor och känna sig hemmastadd så fort som möjligt. Så vill jag ha det. Snart.

Äntligen har jag fått över alla inlägg! Totalt 536st!!! Kändes dock lite onödigt såhär i efterhand eftersom alla inte syns i bloggen

Nöjd iallafall! Kommer att köra paralellt ett tag till! Har ju inte ens nån design än. Jag skulle vilja ha en riktigt snygg design! :-)

Idag åt jag frukost kl 17.30! Jag råkade prioritera lite dåligt. Innan Coffe åkte till jobbet tänkte jag "Nu kan jag passa på att flytta över inläggen medan han är hemma!" vilket han också tyckte var en bra idé, sen åkte han till jobbet och jag var med barnen (glömde bort att äta) efter en stund var det dags för barnens middagsvila och innan jag visste ordet av det så satt jag framför datorn igen, jag har inte så många inlägg kvar. Nu sover barnen igen, så nu fortsätter jag med flytten! [skämt] Inga stora starka karlar som vill hjälpa till att bära? [/skämt]

Till er som undrar om min nya adress - KLICKA HÄR!! Så kommer ni dit :)

Jag kommer inte börja skriva i den än utan fortsätter här som vanligt, lägger som sagt bara in alla gamla inlägg så att de hänger med i flytten.

Designen är inte klar ännu, så den ser lite tråkig ut ;)

Jobbar för fullt med att kopiera över alla inlägg till min nya blogg, kan ta ett tag! Roligt att se vad man skrev för några månader sen. Det står så mycket om farmor också, så jag blir lite... ledsen... fast glad på samma gång! Nu vill jag ha tillbaks min farmor, tack.

WOW! Inatt sov barnen från klockan 21.00-08.00, visst är de duktiga!? Det kommer inte att hända så mycket idag mer än att Coffe åker till jobbet! Får se om jag orkar baka den där mjuka pepparkakan idag. Måste fortsätta med rensandet av garderober, känns som det tar evigheter så mycket kläder som det är.

Jag funderar på att göra slut med metro nu. Vi har haft våra bra och dåliga dagar men nu känner jag att vi inte är riktigt rätt för varandra. Eller jag vet inte. Vet ni?

Kan jag bara lämna metro såhär? Så känslokallt...Jag har redan hittat en annan men vågar jag ta första steget?

Den nya är väldigt snygg, metro var ju inte så himla vacker men det är ju trots allt inte utsidan som räknas. Nu vet jag inte, jag står mellan valet och kvalet. Flyttar jag ut nu så ska jag ha med mig allt som är mitt, det är bara rättvist.

Jag hänger kvar ett tag till, ville bara tala om hur jag känner just nu.

Jag planerar.

Tindra ser lite rolig ut, men jag kände att det var dags för en ny syskonbild i bloggen! Får aldrig någon bra bild på de tre tillsammans!

(det är barnens morfar och hans fru, som håller i barnen; Enya till vänster, Tuva till höger och så Tindra i mitten)

Mina små älsklingar!

Får bli bakning någon annan dag för nu har jag en garderob att rensa och sortera!! Tindra har så otroligt mycket kläder och en del av kläderna kan nog tvillingarna ha snart också, känner mig lite pressad, kan de inte växa liiite saktare? Känns nästan som de ska växa ikapp Tindra! Nej, inte riktigt - men nästan..

Nu är en diskmaskin igång, Tuva & Enya sover, Coffe är på jobbet och barnens faster som var här på besök, har precis åkt hem. Mysigt med lite egentid med Tindra.

Jag vet inte om ni tror på övernaturligt men idag när jag satt i vardagsrummet utan varken tv eller dator-ljud på så hörde jag en mycket tydlig knackning från taket. Lät som att någon skulle sitta på vinden och knacka i golvet. Det var 3 knackningar fyra gånger efter varandra med lite pauser emellan. Det kanske var min farmor som kom och hälsade på. Hoppas. Hon får gärna komma igen. Jag var iallafall överlycklig efteråt för att jag hade fått besök *hi hi*

Har ni varit med om något övernaturligt någon gång? Isåfall vad? :-)

Ojdå! Såg att jag var lite täppt i näsan idag - skrev amitiös, menade såklart amBitiös ;-) Så kan det gå när man är förkyld!

Så var det jobbdag för Coffe igen! Han åker kl. 13 och kommer hem 00, som vanligt. Jag och barnen ska bara sitta inne idag, känner att jag inte orkar gå ut. Vi ska istället baka mjuk pepparkaka till efterrätt.  Sån där enkel som man bara tilsätter vatten. Jag är inte särskilt amitiös, vill bara ha mysigt med Tindra ju! Sen är det rätt gott också :-)

Till middag blir det köttfärssås m. spagetti! Maten blir iallafall lagad från grund, hehe. Har införskaffat en del "nya" ingredienser jag ska blanda i. Jag har varit ganska så begränsad innan eftersom Coffe inte äter så mycket. Nu har jag blivit stor nog att förstå att jag antingen kan ta i mina ingredienser sist eller så kan han plocka bort det han inte vill ha, svårare än så är det inte...

Maten ska alltså sparas som matlåda till morgondagen.

Jag har näsblod heeela tiden, varför? På 3 dagar har jag haft näsblod mellan 8-12 ggr.. SÅ TRÖTT PÅ DET! Så kommer det jämt vid fel tillfälle.

Ska tillägga att jag aldrig annars har näsblod!

Jag vet inte om jag har skrivit det tidigare men kursen jag hade tänkt gå för att bli behandlingsassistent kommer tyvärr att läggas ner och eftersom jag inte vill flytta eller plugga långt ifrån hemmet så måste jag alltså komma på något annat jag vill göra med mitt liv.

Jag är så himla spontan och kan närsomhelst komma på något nytt jag vill utbilda mig till. Precis nyss fick jag en impuls att bli polis (ja, jag ser på "Se upp för dårarna")!!! Men allvarligt talat, det verkar spännande och jag skulle kunna tänka mig att jobba som polis, faktiskt. Eller - "soc. tant", Barnmorska, skribent och mycket, mycket mer. Jag skulle nog kunna tänka mig att jobba med rätt så mycket. Sen är det, det här att jag gärna inte vill jobba nätter eller skift. Då blir man genast lite mer begränsad, visst blir man? Eller har jag fel?

Kanske får plugga till Ica-biträde *hi hi hi hi*

Vilken chock jag fick när jag läste Blondinbellas blogg idag! Hon har tagit en bloggpaus! Det vet säkert alla redan eftersom det står i bl.a. aftonbladet och jag är väl inte den första att blogga om det men jag måste säga att jag tycker det var ett klokt val och väldigt tufft av henne att ta det steget att säga "Nu tar jag en bloggpaus!". Jag tycker själv det kan vara svårt och då har jag bara bloggat 6 månader. Att skriva det i bloggen till flera hundra tusen läsaren är riktigt strongt!

Bra Bella :-)

Jag struntar i om jag är smutsig och luktar apa, hinner jag inte borsta tänderna så gör jag inte det, jag kan gå runt med nerspydda kläder, jag bryr mig inte så mycket om smink utan jag slänger bara på lite om jag får tid över eller ska göra något speciellt, jag sätter inte särskilt höga krav på mig själv som mamma, jag tar dagen som den kommer och tänker inte på morgondagen (inte alls faktiskt, kanske därför jag glömmer så mycket?) och ändå känner jag mig bra som person och som mamma. Är det inte konstigt? Jag bryr mig inte om så mycket egentligen (förutom mina barn, resten av min familj och alla människor på planeten jorden).

Men något som jag tänkt på är att eftersom jag inte sätter så höga krav på mig själv som mamma så kanske jag känner mig som en bättre mamma för att jag alltid når upp till mina egna krav, är ni med?

Jag älskar mina barn och skulle göra allt för de och jag finns alltid här för de men det är mycket jag inte gör också, t.ex. så kommer jag inte alltid ihåg att ge AD-droppar, det har hänt att jag glömt Tindras tandborstning och att jag råkat värma maten för mycket! MEN jag är nästan alltid en snäll och glad mamma som älskar att vara med sina barn! Ingen människa är perfekt även om alla försöker vara det... de flesta iallfall! Jag tror det är därför jag orkar vara så positiv varje dag och jag kan i ärlighetens namn säga att jag tar livet med en klackspark!

Jag älskar mitt liv, trots alla motgångar och problem.

Vid sextiden kom jag och barnen hem från ett besök hos min pappa (barnens morfar). Barnen har haft jättekul - vi andra har väl fått nervsammanbrott *hi hi* Jag hade alla mina syskon där så det var 11 barn och 2 vuxna! Nästan bara pojkar också, så alla är jättevilda! Vi har tillsammans hjälpts åt med alla barnen och till middag delade vi på 2 stora (50*50cm) familjepizzor. Tindra har varit jättelugn, som vanligt och Tuva & Enya har varit rätt skrikiga, också som vanligt.

Pappa och hans fru är alldeles tokiga i mina barn, de ska hela tiden ta hand om de och mysa med de. Får knappt hålla mina gosklumpar själv ju, hehe. Har jag förresten sagt att jag är näst äldst i syskonskaran? Big sister! Det är mysigt att vara hemma och agera storasyster för en stund. Jag är ju storasyster hela tiden givetvis men inte ofta jag är det i praktiken.

Bussresorna har gått förvånansvärt bra, jag har fått otroligt mycket hjälp av och på bussarna av både chaufförer och resenärer.

När vi kom hem badade vi barnen, sen var det läggdags.

Ikväll ska vi se på någon bra film, jag & Coffe = mys!

Vad händer hos er ikväll?

Eftersom det är så många som undrar vart och hur jag vattenmärker mina bilder så ska ni få länken här ---> http://picmarkr.com/

Det var en bloggläsare som tipsade mig om den sidan när mitt photoshop försvann från datorn.

Jätteenkelt iallafall och man kan vattenmärka upp till 5 bilder åt gången, mycket smidigt.

Det är många som säger att de inte kan kommentera i min blogg *snyft* Jag hade ju velat ha alla kommentarer! Jäkla metrobloggen!

Fick nyss en kommentar från en tjej som försökt kommentera i flera dagar men som det inte funkat för förräns nu!

Jag vet att det inte går att skicka kommentarer som innehåller dessa tecken > < men jag kan inte tänka mig att alla vars kommentarer inte har kommit fram har skrivit så?

Jag är så arg på metrobloggen, det är bara problem hela tiden. Kommentarsfunktionen strular, sidan hänger sig, det segar osv.

Det har varit så länge nu.

Barnen sover nu.

Enya har börjat med att mitt i matningen spotta ut flaskan och ge mig världens underbaraste leende! Tuva gör det också ibland. Det är så härligt att se. De där små barnen, de vet inte vilken hemsk värld vi lever i ännu. De kan le och vara glada och inte ett minsta bekymmer existerar i deras värld! Deras största farhåga är att mamma och pappa inte ska märka att de bajsat eller att det ska ta för lång tid för mamma eller pappa att laga mat. Något värre finns inte. Jag tänker göra allt jag kan för att de ska få ett så okomplicerat liv som möjligt! Det ska jag. Jag vet dock hur hemsk världen kan vara och hur elaka, falska människor det finns men jag lovar - jag ska göra allt jag kan för att skydda de från all hemskhet!!! Sedan tror jag ändå att man behöver vara med om en del jobbiga, svåra saker i livet för att uppskatta när det händer något bra. Så att man inte blir likgiltig.

Jag hoppas så mycket om mina barn - att de ska bli väluppfostrade, omhändertagande, godhjärtade, trevliga, roliga, kärleksfulla, att de ska se människors lika värde, att de själva ska må bra, vara starka individer, känna sig älskade, inte bli mobbade, inte mobba andra.

Jag vill att de ska bli så bra människor som möjligt och jag vill att de ska bli omtyckta. Jag älskar mina barn och hur dumma de än blir kommer jag fortfarande älska de lika mycket men jag vill inte ha dumma barn, jag vill ha kärleksfulla barn.

Tio månader innan farmor dog flyttade pappa och hans fru så att de bodde granne med farmor! 3 månader innan farmor dog hann hon bli oldemor (gammelfarmor) till 3 barn! En stund innan farmor dog började jag besöka henne oftare, trots det långa avståndet. En stund innan farmor dog hann hon gå ner i vikt, som hon önskade samt få ärva MINA kläder (som hon också önskade), ca. en vecka innan farmor dog bytte vi väskor med varandra och hon var överlycklig för att hon äntligen kunde känna sig fin med nya kläder och en snygg väska när hon besökte sjukhuset och att ingen skulle se att hon var sjuk! När hon dog slapp hon, precis som hon hade önskat sig, att dö ensam! Vi var alla där och sa att vi älskade henne och det kändes väldigt rofyllt när hon somnade in, trots gråt, förtvivlan och ännu mera gråt! Hon var inte ledsen, hon finns ju med oss än - det är bara vi som förlorat henne!

Allt detta var precis vad hon ville och jag är så glad för hennes skull att hon hann med allting på hennes "lista" innan hon gick bort!

Det känns också otroligt skönt att jag kunnat hjälpa till. Hade jag inte blivit mamma i såpass tidig ålder hade hon inte fått uppleva en av hennes högsta önskningar - Att bli oldemor! Jag mår bra för en stund när jag tänker på allt du hann vara med om innan du försvann från oss.

Du är bäst!

Hemma från vårdcentralen nu. Jag hade rätt (eller ni hade rätt) det är bihåleinflammation! Fick dock ingen antibiotika eller pencillin som några skrev utan en nässpray som ska vara avsvullnande. Det gör ont.

Hej å hå!

Vet ni vad vi gör för mysigt just nu, mitt emellan alla motgångar?! Vi grillar!! Kotletter utan ben med pommes, potatissallad och allting. Jättegod marinad på köttet, nån ny som Coffe köpte färdig. Med bl.a. lime i...

Jag har handlat på apoteket för över 700kr idag!! Helt galet! Ni som fått barn någon gång kan nog gissa sig till varför. Jag har iallafall ont, ont, ont och det verkar inte vilja försvinna trots behandlig och är det fortfarande kvar efter 3 veckor med denna superkur (som är svindyr) så blir det troligtvis operation. Det är inget farligt :-) Jättevanligt hos gravida, överviktiga osv..

Min mamma hade läst min blogg och ringde upp mig. Hon säger att hon är 99% säker på att jag har bihåleinflammation.

Sen var det en bloggläsare, vid namn Marie, som sa det innan mamma sa det men jag han inte se hennes kommentar.

Tack för hjälpen iallafall!

Jag har ringt till vårdcentralens jourtid men som vanligt var det kö och de skulle ringa mig vid "tio (lågt tonfall) *paus* över (lägre tonfall) *paus* ett (JÄTTEHÖGT tonfall) i eftermiddag (också jättehögt tonfall)"

Jag ringde kl. 11:55 - lång väntetid måste jag säga.

Det bara rinner om näsan på mig, min röst är helt förvrängd och så har jag så in i sjuttsingens ont i kinden! Liksom innanför kinden, från näsan och upp till örat nästan. Det gör ont om jag rör på den, om jag snyter mig, om jag böjer mig, om jag vänder huvudet hastigt.

Just ja, så hostar jag också - hela tiden! Det kliar i halsen och halsknölen känns öm...

Tuva och Enya sover som stockar och Tindra ligger i soffan med sin pappa och myser!

Barnen och Coffe är friska!

Måste bara skriva att när ni skickar kommentarer som ni inte vill att jag ska godkänna (vilket är helt okej, givetvis) så måste ni skriva eran mail eller bloggadress i kommentarsfältet för jag kan inte se adressen utan att godkänna kommentaren och då finns det ingen möjligthet för mig att svara.

Idag har jag varit hemma hos min pappa m. familj.  Tuva och Enya har varit så gnälliga enda sedan dagen då farmor gick bort. Det hjälper inte ens att mysa med de och vagga runt med de i famnen - ingenting hjälper! Vi testar verkligen allt! Mat, blöja, tröst, vaggning, bus osv.

Jag kan vara glad tillsammans med barnen, busa som vanligt för deras skull men jag antar att de känner av mina inre känslor. Jag läcker väl känslor för tillfället. Sorg, svek, kärlek, glädje - JA, allt på en och samma gång! Det känns så konstigt. Har aldrig känt såhär förut. Det är som om ångesten smyger fram sakta men säkert.

Jag är inte så stark som ni tror, vill bara att ni ska veta det! Känns som ni fått helt fel bild av mig. Jag har nog också fått fel bild av mig. Jag trodde jag var stark och kunde klara vad som helst men detta har tagit knäcken på mig. Totalt.

Mest av allt saknar jag farmor, det är väl uttjatat nu men det här är min blogg, till för att skriva av mina känslor på. Inget forum - min blogg. Jag saknar henne så det värker i mig, varje sekund. Jag blir arg på mig själv för att jag inte får tid för att sörja. Jag blir så arg!

En liten del av mig saknar den jag trodde var Elin, en större del av mig är glad att jag fick veta detta och att jag nu slipper vara vän med en människa som inte finns på riktigt. Jag är glad att jag slipper luras mer!

Vad mycket "mellan-snack" det vart nu. Vad jag skulle komma fram till var att när jag var hos pappa och barnen bara gnällde och skrek och inte ville vara glada vad jag än gjorde så kom pappa och hans fru och tog ett varsitt barn som de hade hand om hela dagen!! Jag fanns där, pratade och myste med barnen men pappa och Outi (hans fru) skötte nästan allt det praktiska och myste såklart själva med barnen! Kändes skönt att få tänka på allt annat skit för en stund och inte bara ignorera det för att det är så mycket med barnen. Tack pappa och Outi, det var verkligen jättefint gjort av er! Ni tar hand om barnen så bra.

Idag har vi planerat farmors begravning och skrivit en vers till hennes dödsannons! Usch, det är fortfarande så ofattbart.. Vi skriver en dödsannons.... Kan inte förstå, vill inte förstå.

Kära signatur "NN", jag skulle bli glad om du kunde skicka en kommentar till mig som jag inte kommer godkänna eller att du skriver till mig på mammabecka@hotmail.com! Vill gärna veta vad du har att säga, då detta berör mig väldigt mycket och jag har tagit illa vid mig av allt som skrivits.

Jag går igenom alla kommentarer som skickas till bloggen och godkänner inte kommentarer där folk ber mig att inte visa den.

Tack på förhand!

Faktiskt, mitt i allt elände så tackar jag farmor för att jag fick veta detta! Hon har alltid varit så mån om sina barn, barnbarn och barnbarnsbarn! Det var meningen att det skulle bli såhär. Farmor ville antagligen inte att jag skulle bli lurad mer, eftersom hon ser allting där uppifrån. Hon har hjälpt mig samtidigt som hon lärt mig att inte lita blindt på vad folk skriver/säger. Från och med nu tänker jag sluta vara så godtrogen. Godhjärtad är jag, men jag kommer aldrig mer tillåta mig själv att komma så "nära" en "vän" jag aldrig träffat.

Tack farmor!

Jag älskar dig och saknar dig varje minut, varje timme, varje dag...

Jag träffade Elin på familjeliv i nov-dec (?) år 2007 när jag väntade mina tvillingflickor! Jag gick med i en tvillingtråd i forumet för blivande sommar-tvillingmammor. Jag minns inte riktigt hur det var men på något sätt utbytte vi msn-adress. Ingenting verkade konstigt eftersom det är mycket vanligt att fortsätta en familjelivskontakt antingen i verkliga livet eller på msn. Vi fick fort en mycket bra kontakt, hon berättade om sitt liv och jag berättade om mitt. Inget privat, bara ytligt. Vad vi hette på riktigt, om vi hade barn sedan tidigare, hur gamla vi var, vilken del av landet vi bodde i, hur många syskon vi hade osv osv osv. Jag tyckte hon verkade vara en helt underbar tjej, så vi fortsatte hålla kontakten på msn! Ju längre tiden gick, desto närmare kom vi varandra. Hon tvingade aldrig ur mig någon fakta ut lät mig berätta själv när jag ville och var mycket förstående. "Elin" verkade bry sig om mig och jag kände på något sätt att det var på riktigt. En dag när jag var lite deppig under graviditeten med tvillingarna så gav hon mig hennes nummer och sa "Här har du mitt nummer, känns det jobbigt är det bara att messa, om det så är mitten i natten så ska jag svara, jag finns här för dig!" - det betydde mycket för mig att hon ställde upp så mycket. Vår kompisrelation växte och växte under månaderna som gick och tillslut kallade hon mig sin bästa vän och jag sa "Elin, du är verkligen min bästa vän du med! Jag trodde inte man kunde hitta sin bästa vän på internet, men nu vet jag att man kan det!" Hon berättade mycket djupa hemligheter (trodde jag) om sig själv vilket fick mig att känna att jag kunde prata med henne också om mitt allra innersta. Hon sa så mycket saker som stämde överens med mitt liv och även det fick mig att tycka om henne mer och mer. Hon hade varit med om liknande händelser, gillade samma mat, hade lika intressen, vi hade samma synsätt på världen. Såhär i efterhand känns det som om hon måste ha pluggat på info om mig och det känns riktigt skrämmande. När vi var vänner och skrev på msn och sms varje dag i snart ett års tid så tänkte jag bara att det var så häftigt hur lika vi är! Hon skickade bilder på sina barn till mig flera ggr i veckan och skrev mycket detaljerat om både bvc-besök och hemmadagar. Allting verkade så rimligt. Det var jag som sa åt henne att skaffa en blogg och börja skriva av sig om allting hon varit med om, så det är väl mitt fel antar jag. Hon hade redan en blogg men ville ha en snyggare header så jag sa åt henne att skaffa en metroblogg istället så skulle jag hjälpa henne där och berätta hur hon skulle göra.

Allting är så ofattbart nu när jag fått veta att min bästa vän bara är en bluff och jag är så äcklad av att hon haft mage att ljuga om att hon skulle ha 2 döda barn och 2 barn i livet, där en utav de levande barnen var döende. Jag har alltid ställt upp för henne och pratat med henne när hon varit med om något jobbigt och hon har gjort samma sak för mig och nu får jag veta att jag  är totalt grundlurad!!! Hon har tillochmed skickat bilder på hennes döda barn, som säkerligen inte ens är hennes.

Jag satte sorgen över min bortgångne farmor åt sidan när jag visste att hennes dotter var dödligt sjuk och avstod därför ifrån att berätta någonting. När hon sedan läser min blogg från "sjukhuset" (vilket jag inte trodde att hon skulle göra) och förstår att min farmor är död så skickar hon detta sms:

"Älskade vännen, vad läser jag i din blogg?! Jag är så ledsen, jag beklagar så! Hon kanske möter upp med min sessa? för som det ser ut nu så verkar det som att vi kommer att få vinka av henne också snart..."

Alltså... (tom på ord)... hur i helvete kan man skriva så till en som precis förlorat sin farmor när allting bara är en enda stor BLUFF?! Visst, hade det varit sant så hade jag förstått att hon skrivit så men nu när jag vet att det är lurendrejeri så gör det mig så jävla ledsen att hon skrivit sådär. Jag brydde mig verkligen om henne :-(

Nu när jag går in här och ser bilderna på den riktiga familjen som ÄGER bilderna så känns det så fruktansvärt konstigt. Som att jag ser in i framtiden. Barnen bli bara äldre och äldre ju längre fram i fotoalbumet man ser. Stackars oskyldiga små barn som råkat ut för en sjuk tjej som "Elin"! Stackars mig, jag tänker vara självisk, ja. Jag tycker det är jävligt synd om mig. Jag trodde hon var en bra tjej, men det var hon inte. Det är synd om många! Det är synd om alla som gått på hennes detaljerade historier om hennes fruktansvärt otursamma liv, det är synd om mig som trodde hon var min bästa vän, det är synd om "Elin" själv som uppenbarligen är mycket, mycket sjuk men mest synd är det om föräldrarna till barnen och barnen själva som ofrivilligt hamnat i händerna på denna sjuka människa.

Jag förstår inte hur hon kan leva i en sådan fantasivärld så mycket att hon ger mig sitt telenummer, håller kontakten under ett års tid, skickar bilder mycket ofta, har en msn-inloggning som heter fideli_lily@hotmail.com och är inloggad nästan dygnet runt! Jag får det inte att gå ihop.

Jag fick reda på att hon var en bluff från en anonym kommentar i min blogg med en länk till den riktiga familjens sida med alla bilder samlade. När jag såg alla bilder och sedan bilderna på när barnen blivit äldre började jag skaka, gråta, krampa och hyperventilera. Hjärtat slog hårdare och snabbare än någonsin och jag trodde ärligt talat att jag skulle få en hjärtinfarkt och dö, det är sant - jag trodde det! Jag ringde först min sambo Coffe och berättade allting, han tröstade mig med att han snart var hemma från jobbet. Efter det ringde jag till min vän Camilla som var mycket stöttande och fick mig att lugna ner mig väldigt mycket. Jag satt uppe hela natten med oro, rädsla, förvirring, chock osv osv osv. Har aldrig känt mig såhär lurad och sårad på samma gång!

Nu har alla barnen äntligen somnat, tog lång tid. Nu måste jag väcka Tuva och Enya igen för nu är det matdags! Jag har inte varit ensam någonting på hela dagen, barnen har inte sovit samtidigt! Kommer tillbaks när jag matat och lagt de!

Det kommer i sinom tid komma ut en förklaring till allting som har hänt de senaste dagarna. Just nu vill jag bara pausa och tänka på min familj. Skriver kanske om det ikväll eller om jag ångrar mig och vill skriva tidigare. Jag vet ärligt talat inte. Är så förvirrad nu.

Här är några av alla hundratals sms jag fått ifrån Elin! Jag hoppas att ni som har anklagat mig för detta hemska har hjärta nog att be om ursäkt, för det här är det värsta jag någonsin blivit anklagad för. Och det värsta en människa sårat mig. Jag trodde, precis som ni, att hon var en underbar tjej med mycket otur i livet men jag hade fel. Ber om ursäkt iallafall för att jag länkat till hennes blogg och trott så mycket på henne.

Det är sista gången jag försvarar mig mer i bloggen, nu har jag gjort vad jag kunnat sedan får ni själva välja vad ni vill tro på och inte.

NU går jag och lägger mig, skulle gjort det förut, men det var för mycket att tänka på inatt och jag kan inte förstå vad som hänt.

Ser lite konstigt ut eftersom det är olika storlek på bilderna, men här är iallafall en sparad msn-konversation mellan mig och Elin! Jag hade ingen som helst aning om att hon bara lurade mig! Vad som står där är inte särskilt viktigt, vill bara visa att jag faktiskt pratat med henne. Jag är lika lurad som ni är. Anledningen till att det är tomt på vissa ställen är för att smiley-gubbarna inte syns i textdokument.

Jag ska egentligen inte behöva försvara mig och jag orkar inte detta just nu! Hoppar i säng. Godnatt!

Jag vet inte vart jag ska ta vägen just nu! En person jag trodde var bra och brydde sig om mig, var egentligen inte sann. Det finns ingenting som kan gottgöra det här och jag ber om ursäkt till er som också gått på denna människa.

Hur kan någon vara så sann och bra och berätta allting om sig själv så utlämnande och hur kan jag vara så blåst att jag berättar allting om mig själv för denna människa och hur fan kan jag tro på allting?!?!?! Hur kan jag tro att det är min bästa vän? Jag kommer aldrig mer lita på någon över internet. Hellre är jag utan vänner än att jag skaffar mig någon som jag aldrig träffat.

Jag ville inte tro på det först, men nu måste jag. Nu har jag sett bevis. Jag är lurad.

Det är anmält...

Elin (om hon nu heter det) är inte på riktigt!

Jag fattar inte hur en del kan vara så okänsliga och slänga skit på folk i en stund som denna! Tänker inte bara på mig nu utan också på Elin som inte mår särskilt bra alls! Hur kan ni? Visa respekt! Det är inte lätt i en situation som denna. Jag och Elin är inte samma person, vi är väldigt goda vänner - thats it! Låt oss vara och låt oss ödsla vår sista energi på våra nära och kära! Jag orkar inte med en enda motgång just nu och det är jag säker på att Elin inte heller orkar.

Tycker ni inte om mig eller min blogg så är det helt okej, jag har inte tvingat någon att läsa men blanda inte in Elin i det här och för guds skull, inte just nu! Tack.

Som sagt - VISA RESPEKT!

Idag kändes det lite bättre med allting. Jag orkade ställa mig i köket och laga chili con carne till Tindra och mig och till efterrätt åt vi glass, Carte dÓr - Dulce de Leche med cocktailfrukter! Tindra tyckte det var jättegott. Vi har haft besök 4 ggr idag! Mitt sista besök för dagen/kvällen var min svärmor, mina två svägerskor och min ena svåger! De överraskade mig/oss med äppelpaj, vaniljsås, glass och choklad! Väldigt mysigt! Blev så glad att få besök och få skratta och le lite! En helt underbar dag mitt i sorgen. Tack för att ni finns!

När de hade åkte härifrån och barnen hade somnat så brast det för mig igen. Det är väl bara att jag vänjer mig. Är chockad över att barnen inte vaknade för jag bara skrek rätt ut! Grät och skrek att Han skulle lämna tillbaks henne, hon är ju min.. min farmor..

Jag bönade och bad att hon skulle visa sig för mig och ge mig en sista kram, men det gjorde hon inte. Kommer jag aldrig få krama henne mer? Har jag förstått nu att hon är borta för evigt? Jag tror inte det, det är väl bara för stunden. Imorgon får jag väl för mig att ringa henne igen, som jag gjorde imorse påväg hem från affären. Jag slog hennes nummer men lade på innan första signalen. Jag kom på att telefonen ligger hemma hos pappa. På onsdag och torsdag ska jag åka hem till pappa och alla andra igen, tar med mig barnen.

Jag tänker på farmor hela tiden och jag vet att hon är död, ändå måste jag påminna mig själv om det faktum att hon aldrig kommer tillbaks igen. Hur går det ihop?

Jag har inte gråtit på 4 timmar nu.... framsteg! Saknar henne fortfarande dock - kommer alltid göra!!

Jag sitter hela tiden och pratar med henne i huvudet och låtsas som att hon svarar, jag är helt sjuk!! Jag säger kanske "Hoppas du har det bra där uppe!" och så hör jag min egen "hjärn-röst" säga "Jadå, jag mår bra!" Bara för att jag så gärna vill kunna prata med henne.

Fyra timmar klarade jag mig från att gråta, men nu brast det för mig igen! Jag har så svårt att fatta allting. Det är så jävla ofattbart!

Jag skrev ju att jag ofta behöver påminna mig själv om att hon inte kommer tillbaks igen, att jag aldrig kommer höra hennes röst igen, aldrig bli kramad igen osv. - säger jag det till mig själv så fattar jag det för stunden och det gör jätteont i hjärtat några sekunder, sen är det glömt igen. Ni förstår säkert inte vad jag menar men jag hoppas det. Jag kan inte tänka mig ett liv utan henne så jag fattar liksom inte att hon är borta för evigt, jag fattar inte!!!! Jag menar inte "fattar inte!!" som att jag inte vill förstå utan som att jag verkligen INTE förstår! DET GÅR INTE IN I SKALLEN PÅ MIG! Hon är inte död... kan inte vara!

Jag tänker.... (hur ska jag förklara?!) att det är jobbigt att hon är död men förstår inte innebörden av det. Nej, jag är så dålig på att formulera mig. Låter säkert hur luddigt som helst.

Testar igen.. hon är död = jättejobbigt, gråter hela tiden, vill inte att hon ska vara död!!! älskar henne!

Hon kommer aldrig tillbaks = förstår inte, tänker inte i de banorna, för mig är hon fortfarande vid liv, min farmor är för levande för att vara död.....

men det är sant, hon är hos gud... uppe i himmelen!

Jag har ont i halsen, näsan och ögonen. Nu går jag och lägger mig, hon kanske är här när jag vaknar igen? för det är väl bara en mardröm, ellerhur?!

Någon som har tips på en fin låt till farmors begravning?

Jag vill bara säga att när jag kom hem idag var Tindra så glad! Hon gav mig massa pussar och kramar och det kändes verkligen skönt att vara hemma med familjen igen, trots att jag behövde vara med pappa och hans fru en stund innan. Som balsam för själen att vara "hemma" igen och gråta ut hos pappa.

Jag sov tillsammans med min lillebror Oliver, det var mysigt. Han förstod inte riktigt vad som hade hänt med farmor. Han grät en stund när pappa och hans fru berättade att hon hade dött men efter det var allt som vanligt och han skrattade, busade, babblade som Oliver brukar göra! Robin förstod inte heller. Det är väl det som är så bra med att var under 5år gammal!

Jag hade saknat mina barn så himla mycket medan jag var borta, kunde faktiskt le och vara glad en stund när jag såg de. Under ytan är jag på botten när det gäller lycka just nu. Jag är alltid glad tillsammans med barnen men ibland brister det.

Det går inte en minut utan att jag tänker på farmor. Kommer det alltid vara såhär? Jag blev så glad när jag såg alla kommentarer från folk som bryr sig om mig och min farmor, jag grät så mycket. Det var blandade känslor, både glädje och sorg. Jag tänker på hur glad hon måste bli av alla kommentarer när hon läser bloggen där uppifrån.

Jag loggade in på msn förut för att få lite bilder skickade till mig från min mamma. De flesta vet att min farmor har gått bort och hur nära vi var varandra och ändå skriver de "Hej  Hur är det?" - hur ska man svara då? Ni tänker väl säkert "Det är väl bara att säga 'Hej det är inte så bra' " men det är inte så enkelt. Jag känner mig skittaskig som blir arg på alla som frågar men jag kan inte hjälpa det. Jag säger inte att jag är arg, jag struntar bara i att svara. Det här är inte likt mig...

Do not stand at my grave and forever weep.
I am not there; I do not sleep.
I am a thousand winds that blow.
I am the diamond glints on snow.
I am the sunlight on ripened grain.
I am the gentle autumn’s rain.
When you awaken in the morning’s hush
I am the swift uplifting rush
Of quiet birds in circled flight.
I am the soft stars that shine at night.
Do not stand at my grave and forever cry.
I am not there. I did not die.

Tack för era fina kommentarer....

Jag satt just i köket och pratade med pappa, vi insåg att vi aldrig mer kommer se henne logga in på msn. Vi kommer aldrig ha användning för hennes mobilnummer, aldrig... Jag skulle ändå vilja ringa! Tänk om hon svarar?!

Känns helt sjukt! Det är första gången jag förlorar någon som står mig såhär nära, trodde aldrig det skulle hända och inte än iallafall, farmor var ju bara 61 år! Hon hade inte ens hunnit fylla 62, 5:e december fyller hon år! Min bästa vän...

Jag var rädd inatt, vågade inte blunda för att jag var så jävla rädd.. Hur kan jag vara rädd för min egen farmor?!?! Jag ville ju att hon skulle komma tillbaks, ändå var jag skitskraj. Jag inbillade mig att jag hörde knackningar, pappa sa samma sak, han hade hört knackningar inatt! Stackars farmor!

Mitt i all sorg ska vi fixa allting med begravning, hennes lägenhet och alla saker i lägenheten... Hur fan ska man orka? Hur har ni orkat? Jag vill bara ha tillbaks min farmor...........................

Pappa har ringt runt till alla farmors nära och kära idag, det är så tungt för honom att säga att hans mamma är död! Stackars pappa!!

Hur fan kan man sova när man förlorat en så viktig person i sitt liv? HUR FAN KAN MAN! Jag vaknade med ångest och huvudvärk, sa jag imorse. Nu vet jag varför... Och det gör ont i mig att skriva detta, det gör så ont... Farmor dog inte av cancern, hon var påväg att bli frisk och sista gången hon var på sjukhuset och läkarna tagit tester, gett cellgift och sett att knölen på hennes bröst var helt borta sa dom att hon var på bättringsvägen! Alla värden såg bättre ut och hon hade börjat piggna till! Hon skulle bli frisk sa dom... Hon var så lycklig och full av liv sist jag var här, hon gick omkring i mina gamla kläder och var så glad för att jag rensat garderoben och att hon gått ner så mycket i vikt att hon fick plats i dom. Hon var så jävla glad!!! Vi bytte väskor med varandra, hon ville ha min och jag ville ha hennes. Jag var också glad, för jag visste att hon skulle bli frisk! Vi gick in till hennes lägenhet (hon bor granne med pappa) och hon öppnade garderobsdörren, tog ut en stor fin pälskappa och sa "Den här ska du få när jag dör!" Jag sa "Men ge dig nu farmor, du ska ju inte dö!" varpå hon svarade "Nej, inte än men när jag är 80!!" Den lilla meningen gjorde mig så innerligt glad.

Idag ringer pappa och säger att farmor inte mår så bra och att hon inte har många timmar kvar att leva! Det var precis efter att jag skrivit mitt inlägg imorse, jag hade inte ens hunnit resa mig upp från stolen! Jag åkte direkt in till sjukhuset, Coffe var hemma med barnen. Fick skjuts av svärmor och tänkte hela vägen "Gud, håll kvar henne på jorden så jag hinner säga att jag älskar henne!!!". När jag kom fram fick jag det berättat för mig! Hon dog inte av cancer, hon hade fått en hjärtinfarkt inatt och fallit ihop ner på golvet! Hon hade slagit sig i huvudet (därför jag hade huvudvärk kanske?) Pappa kom in dit och hittade henne liggandes där på golvet. Pappa säger att han såg skräcken i hennes ögon. Farmor var inte fullt vid medvetandet men lyckades få ur sig att hon legat där hela natten och knackat i golvet för att någon skulle höra henne. Min stackars farmor, kan inte sluta gråta och tänka på hur hon måste ha känt sig. Så fruktansvärt hjälplös!

Påväg in till sjukhuset sitter jag på parkeringen vid sjukhuset när min mobil plötsligt börjar spela musik - låten går såhär "Don´t you know pump it up, you´ve gotta pump it up", vart jätterädd eftersom jag hade mobilen på knapplås och låten började spela mitt i, alltså inte från början. Det var hjärtat som slutade pumpa blod när hon försvann och därför känns det som det var hon som försökte skynda på mig. Pappa sa att hon hade försvunnit flera gånger innan vi kom dit, men att hon sedan hade kommit tillbaks till livet igen. Hennes enda önskan har alltid varit att slippa dö själv och som tur var han hon in till sjukhuset och hela familjen han dit, förutom min bror Jonas, som bor i Jönköping, han fick dock se henne efter att hon avlidit som tur är. Kändes verkligen bra att hon fick som hon ville, att alla var där och berättade för henne hur mycket vi älskar henne. Hon kunde inte svara och hon kunde inte klämma om handen på oss när vi höll i hennes men hon fanns där och hon lyssnade. Hon kämpade för att hålla sig kvar tills alla som kunde komma fort han komma. Jag hälsade från Coffe och barnen. När hon somnade in kändes det som hela min värld rasade samman, jag kunde inte ta in vad som just hänt men ändå grät jag för att hon inte andades och aldrig mer kommer göra. Jag fortsatte pussa och krama på henne efter att hon gått bort och försökte få henne att andas igen, det gick inte. Kan de inte ringa och säga att hon mirakulöst vaknat till liv igen och vill att vi ska komma dit?

Vi stannade flera timmar efter hennes bortgång och pratade minnen, kramades med henne och pratade med henne. Det sägs att hörseln är det sista som lämnar kroppen. Efter en stund kom sköterskorna in och bäddade fint i sängen, klädde på henne nya kläder (kläder som hon fått av mig) och tog in två ljus och lite vackra blommor. Det var så vackert, sorgligt och ofattbart. Jag satt och tittade på henne hela tiden och inbillade mig hur hon plötsligt började andas igen och bestämde sig för att nu ska jag leva! Men det hände inte och att lämna hennes kropp där var det värsta jag har varit med om. Kändes som om vi hade övergett henne... Hur kan livet vara så orättvist att när hon tillslut är på bättringsvägen och ska bli frisk från den förbannade cancern så ska hon istället få en hjärtinfarkt? Så jävla orättvist...

Inatt sover jag hos pappa och hans fru, kan inte lämna dom här ikväll och känner att jag behöver få gråta ut lite jag med. Vi behöver varandra helt enkelt! Känns inte bra att sitta hemma och gråta medan mina barn inte fattar någonting, jag vill inte att dom ska bli rädda. Åker hem imorgon. Vi var inne i farmors lägenhet förut... vi bara grät och grät!

Nu ska jag försöka sova, kan inte sitta här längre. Snälla farmor, möt mig i drömmarnas land! Jag vill se dig lycklig och prata lite med dig!

Jag kan inte förstå att en så levande människa som du är borta!
För all framtid, helt borta. Jag kommer aldrig få höra ditt skratt igen.
Aldrig få krama dig, pussa dig, eller säga hur mycket jag älskar dig!

ALDRIG!

Jag känner mig så förvirrad och ledsen på samma gång.

Allt gick så fort...

Hur ska jag beskriva mina känslor? Hur ska jag göra det samtidigt som jag håller mig från att gråta.... och inte lyckas!

Känns som om jag aldrig kan gå vidare efter det här. Jag behöver dig för att må bra. Kan du inte vakna upp igen och säga att det bara var ett skämt? ETT JÄVLIGT DÅLIGT SKÄMT!

Tack för att du höll dig själv vid liv en stund medan du väntade på att alla skulle få ta ett sista farväl... tack...

Jag önskar bara att du hade fått ett längre liv, det borde alla ha rätt till!

Vågar jag sjunga på din begravning? Jag vet att du skulle gilla det!

Jag ska läsa upp dikten jag skrev till dig iallafall, det ska jag! Ingen fråga om saken. Du ska få med dig väskan du fick av mig. Vi ska spela blues, som du gillar.

Jag har gråtit så mycket att det svider i hela ansiktet, tårarna tar aldrig slut. Jag älskar ju dig! Aldrig har jag träffat en så rolig, viljestark, häftig, underbar, älskvärd, omtänksam, snäll, kärleksfull människa som dig. Nu får jag aldrig någonsin träffa dig igen!

Jag vet att du älskade att läsa min blogg och att du gjorde det varje dag, trots att du mådde skit så jag hoppas du fortsätter även om du lämnat jorden. Jag hoppas du känner kärleken från oss till dig. Jag hoppas du förstår hur mycket älskad du är och var och jag hoppas du lever gott uppe i himlen med tjock-korv, fanta, kolabönor, blues, min blogg, leopardmönster, väskor, afrikanstatyer, fisk, fina kläder, vänner, familj, gud och allt annat du älskar!!!

Jag älskar dig, hoppas du kommer ner och hälsar på någon gång Farmor!

Idag fick jag sova länge eftersom jag tog nattmatningen! Jag ska inte sova såhär länge på en väääääldigt lång tid! Spränghuvudvärk, hungrig och yr vaknade jag! Hade ont i hela kroppen, vill aldrig mer sova ut.. Säger jag nu iallafall, men det har jag säkert ångrat att jag sa om ca. 1-2 månader.. Jag mår varken bra fysiskt eller psykiskt när jag sover så länge. Jag vaknar med ångest för att jag sovit bort halva dagen, någon som känner igen sig?! 11:30 gick jag upp iallafall...

Fick besök av Coffes mormor och morfar en stund, det gillas! De är så härliga & roliga personer!

Tindra har hamnat i en utklädningsperiod, hon tar på sig allt hon hittar! ALLT, ALLT ska hon ha på sig! mössor, skor, strumpor, tröjor, byxor, mina kläder osv. och allt det över hennes "vanliga" kläder!

Jag har tagit lite bilder, lägger nog in dem sen! Nu ska jag ut till båten i trädgården en snabbis medan barnen sover, Coffe ville visa mig nånting :-)

TITTA HÄR!!

Vilken lyckost till tjej alltså... Vilken kille... Tänk att han är så snäll att han uppfyller tjejens dröm att få bli kysst av sin stora idol! Han är ju snygg också till råga på allt. Han är inte min idol, men han var när jag var liten. Jag minns att jag var så himla lycklig över att jag köpt ett album med en bild på hans rumpa inuti *ha ha ha ha ha ha ha ha ha*

FAST COFFE ÄR MYCKET SNYGGARE OCH SEXIGARE! Sådeså!! Haha, förstår om inte ni tycker det (ni tycker väl att era män är snyggast), men så är det ju jag som är den kära och galna också ;-)

Ibland brukar jag undra hur en så snygg, bra och alldeles underbar kille som Coffe vill ha mig. Jag är så lyckligt lottad. Puss på dig älskling!

Såg i en blogg nyss att några mammor tagit sig friheten att diskutera mitt val att inte ha Tindra på dagis. Förvånad över hur negativt de får det att låta. Dagis är utmärkt för de som jobbar/pluggar eller har dåligt socialt nätverk samt de som behöver avlastning givetvis. Jag jobbar/pluggar inte och har ett mycket bra socialt nätverk, känner inte heller att jag behöver avlastning = onödigt med dagis! Sedan lägger jag mig inte i andras val, det är bara så jag har valt att göra! :-)

Jag har läst igenom alla era kommentarer, gör det varje gång men sedan igår har det kommit in så många underbara kommentarer att jag bara har lust att krama er allihop!!! Skulle vilja tacka er personligen, men det går ju inte. Vi kanske kan ta en fika, men längre än till Norrköping åker jag inte *ha ha* Ni är urgulliga iallafall och nu tror jag faktiskt att många av er känner er ganska så träffade ;-) Gör det, sug åt er bara! Unga som gamla! Ni är helgoa!!

Förut somnade Enya mot mitt bröst, det var sååååå mysigt!! Jag ville verkligen inte gå och lägga henne men efter en stund kände jag att det var dags. Nu ligger hon och sussar sött i sin säng, likaså Tindra & Tuva. Tindra vaknade förresten för en stund sen av mardrömmar och ville kramas massor med mig, jag fick inte lägga ner henne på en lång stund. Jag älskar när hon blir sådär gosig, synd att orsaken till hennes gosighet inte är lika rolig!

Jag tog bussen kl. 13:22 till Valdemarsvik, som ligger ca. 10-15 minuter härifrån med bussen. Jag hade inte tid på bvc förrän kl 15:30 så jag och Tindra fick vandra omkring, med tvillingarna i vagnen ca. 2 timmar på ett ställe jag inte kan alls! Vet inte vart nånting ligger så vi bara strosade runt! Bussarna går ju inte så ofta.

Efter ett tag kom vi på att vi kunde ta en fika, Tindra och jag! Så vi gick in på vikens bowling & restaurang.. Tuva & Enya sov så snällt i vagnen under hela tiden! Såg att det var buffé också så vi käkade lite, efter det tog jag en kopp kaffe och Tindra fick ett glas mjölk och en bulle sen gick vi vidare upp till bvc...

Allting gick jättebra där, flickorna fick vaccin alla tre och ingen är gnällig än iallafall men vi får väl se hur det blir mot natten. Tindra gjorde hela tiden som läkaren sa, när hon skulle öppna munnen gjorde hon det så stort hon kunde och när han bad henne visa vart magen, näsan, öronen, ögonen och munnen satt så gjorde hon det. Skönt, var orolig för att det skulle bli protest, men icke sa nicke!

Tindras vägdes inte eftersom det inte var så länge sedan hon gjorde det sist och i hennes ålder växer man ju inte så mycket.

TRE MÅNADER!

Tuva vägde 5430g och var 58,25cm lång! Huvudomfång: 39,5cm

Enya vägde 5455g och var 58cm lång! Huvudfång: 38,5cm

De växer så det knakar!! :-)

Jag som följer mina favoritbloggar genom bloggkoll har nu 86 nya inlägg att läsa! Hur ska jag hinna? *S* Sparar alltid läsandet till barnen sover och försöker läsa då, eftersom 86 bloggar kan ta lite tid att läsa. Får se om jag hinner senare vid Tindras middagsvilande eller ikväll när hon sover för natten, men då har jag säkert närmare 200 nya inlägg att läsa.

Tindra står här och dansar och nu ska jag sällskapa henne sen lägger vi oss nog i soffan och myser lite medan systrarna sover. Klockan 15:30 har vi våran första tid på bvc idag, måste börja planera bussturen snart.

Titta så stor Enya ser ut i sin morfars famn, kan inte förstå att hon för bara 2,5 månad sedan var så liten att många inte ens vågade hålla i henne. Det är helt galet, undrar hur mycket hon väger nu?

           Här sover Söt-Enya!

 Här sover Enya på bordet, ni behöver inte oroa er, det är ett stort bord för en familj på 10 pers och jag satt bredvid hela tiden... Ser så mysigt ut att ligga sådär! Gos!

Enyas fina lilla fot, den ser så... ehm.. otrampad(?) ut and I love it!!!!!!Lång och smal är den också *hi hi*

Titta vilka fina rosaprickiga flisdressar jag köpte till flickorna :-)   119kr/st på Lindex

En trött liten gosig Tuva!

"Mamma, titta vad stor jag är! Nu ligger jag inte bara och tittar upp i taket!! Söt är jag också!"

Pluttis-Tuva!!

Mamma älskar er så mycket att hjärtat börjar bli trångt! *puss* 

Imorgon ska vi till BVC för vaccination, läkarkontroll + vägning och mätning! Ska bli så spännande, det var ju över en månad sedan sist vi var där! Förresten ringde gratistidningen "Extra Östergötland" igår och ville göra en intervju med mig. Jag sa att fredag om två veckor passar bra, kommer ha rätt fullt upp tills dess. Känns lite läskigt och pirrigt, trots att jag redan varit med i ganska många tidningar. Man vänjer sig nog aldrig, jag blir så blyg, stel och konstig när jag är med i intervjuer. Vet liksom inte vad de förväntar sig av mig och vad jag borde säga för att inte låta dum. När man skriver blogg hinner man tänka igenom allting innan man skriver ner det. Det jobbigaste av allt var nog ändå när jag var med i radio och alla fick höra min röst darra sig fram genom frågorna, värre var nästan att han som intervjuade mig var Erik Blix och att jag inte fattade vem han var förrän jag hade lagt på luren. Stackars honom... Jag verkade inte alls glad för att få prata med honom, men det var jag! För de som inte vet vem han är så är han bl.a känd från radioprogrammen Rockdepartementet, Riskradion och Folkradion och tv-program som Detta har hänt, Blix från klar himmel och Fångarna på fortet. Känner mig väldigt hedrad att ha pratat med honom faktiskt, om han bara visste.

Fast.. det var jobbigt med 24NT också, då syntes det att jag var stel, blyg och tillbakadragen plus att min östgötska kom fram väldigt tydligt och varje gång jag ser på klippet vill jag bara försvinna under jorden.

Det ÄR kul med intervjuer men varför blir jag så "inte-jag"? Jag är ju egentligen en utåtriktad, glad, positiv tjej som aldrig är rädd för nånting. Vill gärna tro att jag är sån iallafall!