Metrobloggen

Jag har två gånger varit på träningsläger (dödsläger) i Idre Fjäll.

Jag har två gånger tagit mej igenom ett triathlon (750 m simning, 20 km cykling, fem km löpning) i samma Idre Fjäll.

Jag har spelat SM-semifinal i handboll.

Jag har lyckats med att få världens finaste hjärta att älska mej.

Jag har, trots att jag aldrig varit någon Kipketer, sprungit fem km i terräng på 22:47.

Jag har tagit mej tillbaka till elithandbollen efter en korsbandsoperation.

Jag har rest mej efter otaliga käftsmällar och hjärtekross genom livet.

Jag har nått långt på många sätt och gjort många saker jag kan vara stolt över.

Men i dag sprang jag en mil. I dag sprang jag tio stycken kilometer - jag gick inte en enda gång. Målgången i dag är ett av de stoltaste ögonblicken i mitt liv.

Jag har inte sprungit (mer än till bussen) sedan jag spelade min sista handbollsmatch i karriären, på alla hjärtans dag i år. Det är 6,5 månad sedan. Sexochenhalv månad. Och jag sprang en mil i dag.

Jag är stolt. Jag må vara dum i huvudet, för jag har så jävla ont nu, i halsen, i knäna, i höfterna, i ryggen - överallt, så att jag mest vill gråta, men jag kan nu äntligen känna en stolthet i att jag inte gett upp. Så jävla stolt.

Vi sa att vi skulle springa i kanske två minuter och sen gå tre minuter och sen hålla på så. Men vi joggade hela vägen och efter kanske 7,5 km hade det gått 54 minuter och jag hade så ont att jag ville öka tempot så att vi kom i mål fortare (inget ont om mamma, men jag var inte andfådd en gång under 54 minuter), så mamma sa att jag kunde springa i förväg. Då sprang jag sista 2,5 km på 13 minuter och gick i mål på 1,07.

Jag sa när vi sprungit kanske 100 meter att jag skiter i tiden, att jag bara ville ta mej runt. Men en timme och sju minuter när man inte sprungit på 6,5 månad, ja, jag vet inte vad ni tycker, men jag är stolt.

Och jag är stolt över min mamma. När jag hade gått i mål sprang jag tillbaka ett par hundra meter och väntade tills hon kom lunkandes och pushade in henne i mål. Hon gick i ett par uppförsbackar, annars joggade hon hela vägen. Så jävla bra. Så jävla stolt.

Ja. Stolt. Stolt is the word.

Det här var förmodligen den sista milen jag sprang i mitt liv. Förmodligen blir det inte så mycket mer springande över huvud taget nu. Det kändes som ett värdigt avslut, som en avskedsgrej jag gjorde för mej själv, där jag fick bevisat för mej själv en sista gång, att jag tamejfan aldrig ger upp. Att jag krigar i en timme till, trots att jag har ont efter fem minuter. Och... Att jag bevisade för mej själv att det faktiskt är så, att jag inte håller för handboll längre. Det gick in i mitt huvud för sista gången. Men jag krigade in i det allra sista.

Nu får ni ursäkta. Jag måste gråta lite.

En hel timme kvar till start, men vi är redan redo. Kross! Ehh.

Snart är det dags för oss kärringar på Arkiv & Diarium att samlas utanför entrén och promenera bort till Slottsskogen, där iFormloppet äger rum.

Jag är lite nervös, på något konstigt sätt. För jag vet att när vi väl satt igång, så kommer jag inte nöja mej med att gå fem km och sen bryta. Jag vet att jag kommer börja lunka lite och inte vilja lägga av förrän efter tio km. Jag vet att jag kommer tänka att "Den där 60-åringen ska fan inte vara bättre än mej!". Jag vet ju att jag är skadad, jag vet ju det. Men de kanske tror att jag är lat. Fan, jag är en tönt, jag vet.

Jag kommer inte kunna gå i morgon.

Hörs sen. Blä.

Hörde låten för första gången i dag. Vid första lyssningen kände jag "njaaaa". Andra lyssningen? Kaboooooom! Fa an, vilken skön låt.

Textraden i rubriken är klockers, rakt in i hjärtat på en nojjig människa som jag.

Fett brao.

Heeeeej, jag har köpt en ny ring igen. Eller två, faktiskt, men på bilden syns bara en. Skitsnygg, om jag får säga mitt.

När jag hade jobbat på Skatteverket i några dagar skulle vi anmäla om vi ville delta i iFormloppet i september. Gå 5 km, eller springa 5 eller 10 km.

Jag och morsan bara; "Vi springer 10 så klaaaart.".

Ehh? Stressfraktur? Tänkte väl att den skulle ha läkt till september liksom.

Nicht.

I dag är det dags. Springa en mil. Skulle inte tro det nä. Men vi kan ju gå i alla fall. Och inte hela sträckan, men kanske halva? Annars är jag rädd att jag inte kommer kunna stå över huvud taget i morgon. Och det vill jag ju kunna.

Men ja. Då vet ni vad vi ska göra i afton. Halv sju, eller när det nu är. Snyggt!

AWF gjorde inte lika många mål som vanligt i kväll (hon var trött, sa hon), men hon är rolig att se ändå. Så jävla schööön, liksom.

God afton, mina kära läsare.

Som bloggen kanske kan vittna om så har det varit en ganska jobbig dag. Men. Ni ska också veta att det varit en väldigt givande dag, på något konstigt sätt. Allt som hänt hade kunnat knäcka mej (och min familj) helt, men jag (vi) väljer att inte gå den vägen. Det hjälper nämligen inte att tycka synd om sej själv. Det hjälper inte att sacka ihop och lägga sej ner och dö och tycka att allt är skit.

I natt tänkte jag att jag nog inte skulle orka gå till jobbet i dag. Det slutade med att jag satt på jobbet till kvart i sex och jobbade som en jävla dåre. Tiden flög iväg och jag fick tänka på annat en stund. Det är bra. Att ligga hemma och tänka på massa skit? Inte så bra.

Nu hoppas jag dock att saker och ting ska bli bättre snart. Och jag är ganska säker på att det ska bli bättre - om vi alla drar åt samma håll.

I vilket fall som helst har jag och mamma varit och tittat på handboll i kväll. Kärra-Heid. Jag sa innan matchen att Heid nog skulle vinna med minst åtta bollar. De vann med 15. 16-31 blev slutresultatet, efter 10-16 i paus. Heid var totalt överlägsna och Kärra kommer nog få det ganska tufft i år. Det går alldeles för långsamt, än så länge. Men det kan nog bli bättre. Heid är redan en bra bit på väg.

Nu orkar jag inte med min nacke längre (den har varit riktigt dålig i tre dagar nu), så jag tar nog och checkar ut nu och ringer min älskade pojkvän istället.

Vi hörs i morgon. Stor kram!

Det värsta som kan hända när det kommer till en människa, förutom döden själv, är att man tappar hoppet. Jag tänker inte göra det. Hur arg och besviken jag än är, så tänker jag inte göra det. Jag ska kämpa, vi ska kämpa. Tro, hopp och kärlek, ni vet?

When you cried, I'd wipe away all of your tears.
When you'd scream, I'd fight away all of your fears.
And I held your hand through all of these years.
But you still have all of me...

Hej alla söton i världen!

Nu har jag kommit hem igen efter att ha firat fina mormor lite. Som vanligt är det fullt med äcklig choklad och övrigt mormors-godis hemma hos henne, men i dag fanns det en del gott också. Och mormor var så söt och glad, fastän vi tvingade henne att titta på Biggest Loser med oss istället för Vem vet mest, som hon egenklien ville titta på. Hon fattade ingenting. Haha.

Förvånad blev hon, när vi kom.

Tre generationer kärlek.

Mormor är så jäkla rolig. Vi frågade henne vilka hon skulle rösta på i valet, fastän vi ju redan visste att hon kommer rösta på Sossarna. "Men jag gillar inte hon den där som blir Statsminister i så fall. Hon är så näbbig på nåt sätt.". Haha.

Sen frågade hon; "Vilka ska du rösta på då, Maria?". "Folkpartiet." svarade jag. "Jaha, ok. Ja, jag har ju alltid röstat på Socialdemokraterna, så jag gör det nu med.". "Ja, men mormor, Socialdemokraterna är inte samma parti som de alltid varit, det förstår du va?". "Ja, men jag orkar inte sätta mej in i det där.".

Jag köper det. Att en 89-åring inte pallar att byta parti. Men tänk hur många som gör så. Röstar på samma som vanligt, för att de inte orkar sätta sej in i politiken. Inte bra alls, om ni frågar mej, och människor som inte orkar sätta sej in i politiken (bortsett från 89-åringar då) bör knappast gnälla sen när det inte blir som de vill.

Men skit i det nu. Min mormor är rolig. När hennes klocka slog sju (den slår sju gånger då, ni vet) frågade mamma om hon hörde klockan. "Ja, jag hör klockan.". Kort paus. "Har den slagit?". Asgarvet i det. "Ehh. Den slår nu?".

En stund senare sitter vi och tittar på tv och jag har ljudet på måttliga 70 på volym, för att mormor ska höra. "Kan du höja lite så jag hör, är du snäll.". "Ehh, visst.".

Skön gumma. Halvdöv. Halvblind. Men skön.

Nu är det Fortet som gäller. Pernilla Wahlgren. Varför finns hon?

Tro fan att det blev tårta. Gånger två. Gytt.

Det är viktigt att sitta still när man fotar utan blixt. Bild från mottagningen efter bröllopet i lördags.

För en stund sedan gick brandlarmet en gång till, men då la det av nästan direkt. De håller ju på och renoverar hela huset här, så det var någon kabel som gick åt tjottahejti.

Nu är det nog dags för mej och morsan att bege oss snart om vi ska hinna åka till mormor och gratta henne.

Ska kolla hur det går för snygge-morsan där borta.

Hörs sen! Pis out.

Så var det dags för Skatteverket att gå på studiebesök på Smyrnakyrkan igen. Brandlarmet hade väl tråkigt och ville röra om lite i grytan...

När det inte finns så mycket diarieföring att pyssla med här på Verket, så får man ta sej an arkiven. Det är vad jag har gjort i dag. Sortera, sortera, sortera. Skojsigt som fan. Och jag skämtar inte.

Apropå det här, så ska jag göra något i dag. Mormor fyller 89 jordsnurr, så vi ska hem till henne och fira. Hoppas vi får tårta. Jag äter vad jag vill nu för tiden och tränar ingenting. Ändå blir jag inte tjock. Jag har däremot fått större boobisar. Jag älskar det! (Vikto också...) Men jag tänker inte förlita mej på att det fortsätter på det här viset, så så fort jag får klartecken från läkaren, så ska jag igång med crosstrainern igen. Och i morgon blir det i alla fall yoga. Alltid nåt!

Nu - fika!

Ahh, tjena!

Har haft fullt upp på jobbet nu på morgonen, därav min frånvaro. Nu är tyvärr det roliga slut och jag har knappt något att göra resten av dagen. Måste lista ut nåt...

Här är i alla fall jag, Ewelina och Maria på väg till bröllopet i lördags. Maria (längst till höger) spelade piano när jag sjöng Celine Dions I want you to need me. Duktig tjej!

Lite country över den här bilden, tycker jag.

Beredd att kasta rosenblad utanför kapellet i lördags.

Hej, hej, i lingondjungeln.

Jag har min traditionsenliga halvskitdag i dag. Allting är jobbigt (förutom jobbet, det är kul) och jag har väl grinat typ fem gånger. Jag säger okänsliga saker och är allmänt dum.

Jag har fastnat lite i ensamhetsspiralen igen och det kan ju tyckas jäkligt konstigt med tanke på hur glad jag är, men det stämmer faktiskt. Och det är lika dumt som vanligt och lika mycket mitt eget fel som vanligt.

Jag längtar liksom så mycket till helgerna och Vikto att jag bara vill att tiden ska gå. Dumt då att jag inte gör mer saker på vardagarna, så att tiden faktiskt går fortare. Mycket dumt. Hur mycket jag än vill vara med honom så går ju inte det hela tiden och jag måste ju behålla mitt liv och min person. Min blogg också, för den delen.

Jag kan inte hålla på och stänga in mej på vardagarna och bara leva på helgerna. Mitt liv är det som händer här och nu och det måste jag fan ta vara på.

Nu ska jag snart tvätta bort sminket och borsta tänderna. Sen ska jag ta en värktablett, för min nacke hatar mej i dag, och sen ska jag lägga mej i sängen. Förhoppningsvis somnar jag illa kvickt, med tanke på att jag varit upp sen strax efter fem i morse.

I morgon är det en ny dag. Det visste ni, va?

Tjosan!

Nyss, när jag trillade in här hemma, låg detta innanför dörren;

Jag visste naturligtvis vad det var för något och slet upp paketet så fort jag bara kunde. Och tadaaaaa!

Jag är en av de lyckliga få som hann beställa hem Hope-ringen från Style by Tyra innan den tog slut. Även Peace-armbandet kommer från SbT. Gladheten i att få paket på en måndag. Fiiiina grejer, minsann. Fina grejer.

Inom en timme kommer första plagget på Retro of airaM upp, så håll utkik då!

Bilden ovan med kommande information är mycket viktig och bör antecknas. Så här coolt ser det ut i Viktos vardagsrum när man tänder hans nya taklampa. Kanske hur tufft som helst, om ni frågar mej.

Här är en bild från festen efter bröllopet i lördags. Bilden är tagen med Ewelinas kamera, Ewelina är alltså finingen som är med på bilden. Den andra tjejen är jag, som ni kanske ser.

I kväll ska jag lägga in mina egna bilder. Har inte hunnit det än, som ni förstår. Det finns en hel del riktigt fina foton kan jag lova.

Later!

Massa, massa att göra på jobbet i dag! Och ni vet ju att jag älskar det.

Nu har jag precis käkat lunch med mamsen och nu ska jag ta tag i resterande diarieföring. Det är en hel del kvar och det är så gött att bara sitta med en hög papper som ska in i systemet och bara knappa, knappa, knappa och vips, så är klockan fem och man får åka hem, slem Betlehem som sket ner sej och gick hem. Haha.

(Jag har varit vaken sen 05:07 i dag. Skyller på det.)