Metrobloggen

Åh, här har jag då inte skrivit på länge. Jag borde förstås skriva ett långt inlägg med statusrapport och information, men det får vänta tills jag kommer hem från skolan igen.

Saker och ting är inte riktigt som de var förut (inte så konstigt, vi lever linjärt, och på så sätt är förändringen en stor del av oss). Till hösten ska konstlinjen jag går på läggas ned. Beslutet togs utan att ledningen ens besökt skolan, mycket dåligt, tycker jag. Man vill ju kämpa för att förändra läget, men det är inte alltid så lätt. Vi ska i alla fall prata mer om det idag.

Världen klipper av alla grenar som har med kultur att göra. Pengarna har tagit över, pengarna är den nya kulturen. Pengar är samhällets cancer, och samhället är en illusion.

Pengarna är därför lite utav en ärkefiende till mig. Ett redskap som, likt Stephen Kings novell "Mangeln", totalt har tappat mening och blivit besatt av blodtörstiga och makthungrande demoner.
Mangeln är för övrigt en ganska äcklig skräckis som jag inte rekommenderar för känsliga. Jag läste den när jag var för liten, och den skrämde mig. Mycket. Plus det faktum att dagen efter jag läst den, så vaknade jag med blod i ena mungipan och en konstig känsla i halsen.
 Vad jag vet, så blöder man inte näsblod ur munnen. Men hela jag är ju lite "fucked up".
Jag trodde i alla fall för ett ögonblick att jag antingen hade blivit vampyr eller manglad. Eller svalt nån vass insekt. Ew, huvaligen.

Jag tror att jag borde gå och lägga mig... jag skulle checka min bloggs design bara för att se att den inte hade fuckat upp sig. Då fick mitt vänstra öga för sig att copyrightpikachun till vänster rörde på sig.

HAH!

Så patetiskt. Fast det bevisar att jag verkligen får hallisar av att vara trött :S i alla fall på datorskärm. Och när jag är riktigt trött kan jag inte läsa fetstilt eller stor text, för den skriks i öronen på mig.

;P Jag är heeeeeeeeeeeeeeeeeeeelt normal.

Idag har jag skrivit två A4:an, dessvärre inte på samma projekt. Det ena slängde jag till och med innan det ens blivit sparat på datorn. Jag känner mig så... jag vet inte. Den där nöjdheten som man borde känna när man gjort något bra, den vill inte infinna sig. Då är det faktiskt inte roligt att försöka skriva på något, varesig det är en novell eller en roman.

Sedan är det som att inget riktigt vill sig. Det bara slutar med att jag sitter här, så uttråkad att jag till och med får för mig att läsa några metrobloggar inom sex. Missförstå mig inte, sex är väldigt roande att läsa om. Att läsa andras sexuella fantasier är, om möjligt, ännu mer roande. För mig är sex ett eget kapitel av humor, kanske stundtals en smula bitter humor, men ändå humor.
Men det är sällan jag läser sånt, jag brukar nästan alltid ha något annat för mig.

Och sedan... så känner jag mig bottenlöst ensam. Och uttråkad.

Min kvinna kommer hit på höstlovet, som är vecka 44. Jag vill inte vara pessimistisk, men jag misstänker nästan att min sexuella kurva kommer att gå ned då, för den är på topp just nu och det gör mig förbannad. Jag är så jävla osynkad!

Jag har inga pengar, fattar ingenting, är jättestressad, och till råga på allt kan jag inte ens vara kåt när jag ska!

Blä!

Som om det inte vore nog med min dumma kropp, min dumma ekonomi och mitt dumma huvud, har jag dessutom råkat spoila för mig själv om vad som händer inom vissa serier. Fy fan. Det säger jag inget mer om, men alla som någon gång fått reda på något vid fel tidpunkt vet vad jag menar.

Sen kan jag tillägga att morsan såg katten häromdan, vilket innebär att han inte alls har rymt. Jag vet precis vad han håller på med. Han protesterar. Som fan. Och är det något jag inte orkar med just nu så är det avundsjuka kastrater, så han får vara sur och bitter om han vill. Bara han kommer hem någon gång och slutar mesa sig på grund av ett par jävla kattungar.

Argh!

CSN-brevet är skickat nu, hoppas jag. Vi kastade en peng i lådan istället för frimärke, och hoppades på att postisarna fortfarande har frimärken i bilarna. I övrigt har jag ont i magen och sitter med en ekvation för Min Fritid som inte går ut (Min Fritid är just min fritid och vad jag fyller den med).

Min personliga ekvation för min blivande lajvkaraktär ligger för tillfället på 1314 spänn. Då har jag inte räknat in varesig kläder, tält eller käk, inte heller resekostnad, arragemangskostnad eller kostnader som går till lajvgruppen jag ska åka med. Med andra ord så är det en saftig summa, speciellt som jag inte har någon inkomst just nu.
Skolan kostar också pengar.
Det är bara att konstatera.

Yay.

Det bor idioter i samma hem som jag. Jag skulle skicka mitt brev till CSN idag och be om pengar, och så hittar jag inte ett enda sketet frimärke.

Jag blir så trött på sånt här.

Jag har alltid haft för stora skor, vilket har lett till att mina fötter har blivit klaustrofobiska. Idag testade jag att dra på mig skor som faktiskt var på pricken min storlek... de kändes så helvetiskt trånga att mina tår ville skrumpna och ramla av. Hela foten liksom frågade, ödmjukt men ändå strängt, vad som var meningen med denna tortyr.

Vad ska man svara på det?

"Jag behöver ha snyggare skor på mig"?

Som om en fot bryr sig om hur skorna ser ut.

Som om en fot vill byta ned sig till ett boende där man inte kan sträcka ut sig på både bredden och längden och höjden och diagonalen.

Jag har tagit av skorna nu, och mina fötter lever ännu. Det svåra med att ta av sig lagom-stora-skor-och-kängor är dock att man måste dra. Vilket leder till att min vadmuskel nästan alltid får kramp eller sendrag av det.

Så vad är egentligen lagom för min del? Den som passar på pricken, eller den som ger svängrum och som inte behöver dras bort från foten?

Det finns flera anledningar till att delta i konsttävlingar.

En av dem är att det är en inspirationskälla, om tävlingen har tema, en annan är att man kan vinna något.

Om man inte är jag.

Jag vinner tamejfan aldrig. But that's beside the point.

"There's always a bigger fish", ett motto som passar rätt bra in i en konstnärs värld. Man är liksom aldrig... bra. Det finns alltid någon som är mer genialisk, någon man antingen kan worshippa eller försöka slå. Beat or lick, suck or kick.

Problemet uppkommer när man inte kan skaka av sig känslan av att det ändå är meningslöst.. Varför ens försöka, liksom?

Det borde inte handla om att vinna eller förlora, men det gör ju det, när det handlar om tävlingar så står det rätt mycket i centrum. Be the one, or be nothing.

Vad jag har att säga om hur jag mår just nu är:

- asocial period

- huvudvärk

- inspirationslös

- självkritisk

- livstrött

- tidsmissbrukare

etc.

Jag börjar tro att psykologen har fel. Jag är inte som andra människor, det borde ha bevisats när det mesta som får andra glada alltid tenderar till att vara påfrestande och ansträngt för mig. Problemet är att jag vete fan vad jag egentligen mår bra av. Ensamhet? That would... be a beginning.

Människor finns inte.

Däremot finns det många olika sorts djur.

Som jag, till exempel.

Ibland kräver jag bara en enda sak... att någon, vem som helst, ska tro på mig. Eller nej, förresten, att någon VIKTIG person ska tro på mig och respektera mig för vad jag säger.

Helst av allt vill jag förstås att folk inte ska döma mig överhuvudtaget, men det är ett omöjligt mål...

Igår vad jag väldigt upprörd över att jag aldrig, i hela mitt liv, kommer att vara lång och manlig. Innan någon protesterar vill jag vänligt men bestämt säga "nej, jag är varken lång eller manlig". Det gör mig rätt bitter.

Det finns... och här kommer den dåligaste anledningen... så många saker jag kunde ha gjort om jag var just lång och manlig. Jag hade kunnat bli skådespelare, till exempel. Hela mitt sätt att vara hade uppfattats annorlunda. Hela mitt liv hade varit annorlunda.

Nu är jag här, jag är kort och omanlig, har världens sämsta minne, är trött och har ont... Jag vill bara sticka ned huvudet i sanden och förvandlas till jord.