Metrobloggen

Goda vänner är välkomna att hälsa på i mitt nya hem.

Höj volymen till max! Luta dig tillbaka och njut...

Meterologerna. Nu kom snöovädret.

Då är det väl dags att dra vidare?

Min femåring har startat ett rockband med två dagiskompisar. Kompisarna vet inte om det än. Sonen ska tala om det för dom i morgon bitti. Han planerar att de ska stå i rampljuset.

Själv ska han vara hjärnan bakom det hela. Låtskrivaren. Första låten är redan klar. Fin melodi. Texten skulle han behöva jobba lite mer på. Men okej då. Han är fem år... Min fina...

Inte jag heller.

Jag skulle testa en ny metod när barnen inte lyssnade på mig. Vanligtvis skulle jag ha bråkat på dom. Skrikigt lite.

Men jag tänkte experimentera lite. Och därför var jag tyst. Jag sa absolut ingenting. Barnen visste att de hade gjort fel och därför blev de helt paff när jag teg.

Däremot kände de så väl att något inte stämde. De nosade runt mig och satt fast som flugor på mina ben.

I vår familj bråkar vi nämligen.

Vi skriker så fönsterrutorna skallrar ibland. Och när vi har lugnat ner oss pratar vi med varann. Förstår varför vi skrek. Kramas lite. Det känns så mycket mer naturligt och jag lovar härmed att aldrig tiga när jag blir arg på barnen.

De känner av ilskan ändå men blir förvirrade av tystnaden.

Mer skrik och bråk åt folket! 

Kort mail. Fröken meddelar att det går löss i klassen.

Varför???

Hata!!!

Nu börjar det ju klia överallt... 

Femåringen frågar sjuåringen om vad nioåringen pratar om.

5-åring: Asså vad petyder det där "fett"?

7-åring: Men, det är något som är coolt eller "mycket", liksom.

Fett som i fett kul, fett läskigt, fett tråkigt, fett gott, fett bra, fett trött, fett fult, fett mycket snö, fett kallt, fett varmt, fett snabbt... ja, ni fethajjar va?

Jag har en nioåring hemma som håller på att bli fett stor...

På högsta volym i mitt vardagsrum. En helt vanlig fredagseftermiddag i Sverige.

Allvarligt, ska ni bara lyssna på en grekisk sång i min blogg så måste ni välja denna! Höj volymen till max och titta på hela videon så får ni se hur det går till på en grekisk bouzoukiklubb på slutet.

Min son har fått ett nytt intresse. Han samlar på istappar...

Det hände en nyårsafton.

Jag, maken och den då alldeles nyfödde sonen hade tagit oss till centrala Thessaloniki för att se på fyrverkerier. På väg hem stannande vi till vid ett rödljus och blev påkörda av en bil bakifrån.

Sonen satt fastspänd i sin bilbarnstol. Då var vi verkligen udda som använde oss av en bilbarnstol. Oftast satt, och sitter, barnen fritt och dessutom utan ens säkerhetsbälte.

Sonen var hungrig och tanken hade slagit oss att jag skulle amma honom i bilen på vägen hem. Men något fick mig att avstå.

Jag och maken använde alltid säkerhetsbälte, ja vi var väl udda gällande det också, men av någon anledning gjorde vi inte det just då. Kanske för att vi precis hade kört ut från parkeringen. Jag minns inte riktigt.

I alla fall tog det en lång stund innan jag och maken förstod att vi faktiskt blivit påkörda. Det uppstod liksom ett vaccum. Vi väcktes upp av sonens skrik.

För att spola förbi tiden när vi klev ur bilen alldeles virriga och skällde ut karln som kört på oss och ambulansfärden till sjukhuset så kom vi in på akuten.

Sonen hade blivit alldeles tyst. Läkaren som gjorde alla möjliga undersökningar på honom sa att han sov. Jag var lämnad ensam eftersom maken fixade något annat. Jag minns inte riktigt vad. Någon frågade mig hur jag mådde. Jag svarade att jag inte riktigt visste. Det var väl okej. Kanske? Eller, lite konstig kände jag mig. Snurrig. Omtöcknad. Som i en bubbla. Ont någonstans eller överallt? Men huvudsaken var att sonen var okej. 

Han skulle bli inlagd för observation några dagar. Han var ju trots allt bara 36 dagar gammal.

In på avdelningen. Det var mitt i natten. En svenska hade ett barn bredvid oss som hade opererats för något och behövde ligga inne en längre tid. Svenskan hade en säng i ett rum bredvid. Den var avsedd för patienter så om avdelningen vore full hade hon ingen sängplats. I samma rum fanns en till tom säng. Den fick jag och maken dela på. Jag satt mest inne hos sonen ändå. Fast jag mådde jättekonstigt och egentligen säkert behövde vila.

Redan första kvällen såg jag dom. Kackerlackorna.

Inne i rummet där fyra-fem beisar låg kröp dom på väggarna. Vid något tillfälle såg jag en krypa även på en av spjälsängarna där en bebis låg. Jag var äcklad men för svag för att bry mig.

Andra natten försökte vi sova lite. Någongång på natten kom jag på att jag behövde gå på toa. Och öppnade toalettdörren inne i rummet där jag sov.

Om jag beskriver rörelserna i en myrstack, hänger ni med på vad jag menar då? Exakt så såg det ut inne på toaletten.

Men det var inte myror. Det var kackerlackor som kryllade. På toan. På handfatet. På golvet. I duschen. På väggarna. Och snabbt stängde jag dörren och sa åt maken att komma. Han öppnade dörren och sprang sedan snabbt till sjuksköterskorna för att säga till. De svarade att vi skulle vänja oss vid det. Att det inte var något de kunde göra något åt. Vi var äcklade men för svaga för att bry oss mer.

Det gick bra. Sonen blev friskförklarad och vi fick åka hem efter några dagar. Synen på toaletten, däremot, kommer att förfölja mig resten av mitt liv...

Älskar det! På svt2 onsdagar kl 20. Se avsnittet här.

... en näve eller två slantade morötter, tre lagerblad och oregano från Korfus berg gör köttfärssåsen en smula mer spännande. Det doftar som en hel lördagsmiddag fast det är en helt vanlig tisdag. Alla ungar och deras gästande kompisar kom inspringandes in i köket och lät som Per Morbergs vinjett...

Man uppnår lätt ett meditativt tillstånd när man promenerar på en frusen sjö med snö på. När allt är vitt omkring en och det känns som att man går och går men aldrig kommer fram till strandkanten. Då koncentreras tankarna på ett underligt sätt på ingenting och för varje steg slappnar man av mer och mer. Själen blir rofylld och hjärtat harmoniskt.

Testa själv i helgen! Sök upp en frusen sjö och börja gå! Skicka gärna en kommentar sen och berätta hur det gick...

Men.

Man kan tänka att kryssningsturisterna som besöker Haiti ändå kommer med pengar till landet. Frågan är om det inte hade varit värre om de valt en annan strand i ett annat land så att turistnäringen på Haiti tvingades stå där utan pengar i kassan.

Därför stödjer jag att kryssningsfartygen lägger till vid den vackra stranden. Och hoppas att de rika turisterna ger ordentligt med dricks...

Ett stenhårt yogapass.

För det kan ju omöjligt bero på att jag är otränad...

Min stora kille, som är nio år, gillar att läsa nyhetstidningar. Det uppmuntrar jag gärna. Men inte i dag...

Inte när en helsida i en av kvällstidningarna var en stor bild från Haiti där döda människor låg i drivor på gatan.

Det kändes som överkurs i att hantera livet, för en 9-åring.

Det var en hård bild som fick mig att gråta. Samtidigt är det svårt att blunda för verkligheten. Men i dag fick sonen faktiskt blunda en stund och spela Wii i stället. Han får bara ta sportbilagan efter middagen. Resten tar vi senare...

Är det bara jag som reagerar på andra föräldrar som höjer sin tonart en hel oktav när de pratar med sina barn?

Det händer ofta att jag höjer min egen tonart. När jag blir glad. När jag blir arg. När jag blir förvånad. När jag blir rädd. När jag säger hej.

Men att under hela konversationen hålla sin röst så högt upp att det hörs hur ansträngt och falskt det låter är för mig helt obegripligt. Jag ryser i hela kroppen bara jag tänker på det.

Jag brukar också höja tonarten när jag träffar bebisar. Men här pratar jag om föräldrar till barn mellan 7-10 år. Det är den tonen jag menar. Den som man brukar använda när man pratar med bebisar. Varför väljer en del föräldrar att prata med sina stora barn som om de vore bebisar?

Och när jag ändå håller på att gnälla så blir jag också irriterad på föräldrar som absolut måste parkera längst, längst, längst fram vid skolan. Fast det finns lediga parkeringsplatser fyra bilar längre bak på gatan.

Helst ska de stå exakt utanför grinden. Mitt i vändzonen.

Där andra som parkerat längre bak normalt ska kunna åka och vända bilen men inte kan eftersom det står en bil i vägen. Hur jobbigt kan det vara för barnet eller föräldern att gå en sträcka på tio meter extra? Jeeesus.

Snacka om att vara en förebild i att ta bilen överallt och gå så lite som möjligt. I dessa klimatförändrings-ta-inte-bilen-utan-gå-eller-cykla tider...

Suck...

Nej, det har ju inte blivit tio plusgrader så igår städade, rensade och omorganiserade jag tvättstugan...

På högsta volym i mitt vardagsrum. En helt vanlig onsdag i januari...

Maken kom hem från jobbet med en skinande röd chokladask med fina chokladpraliner i. Den stod på köksbordet när jag hasade mig ner för trappan klockan 06:45 för att koka kaffe innan jag väckte barnen.

Kaffe och choklad är ju som alla vet en underbar kombination. Speciellt när det är Fiiinchoklad.

Så min frukost blev fem bitar Fiiinchoklad med kaffe.

Det hade väl inte varit något större problem om det inte var så att jag gick på diet just nu... Choklad oavsett om det är finchoklad eller fulchoklad och diet går inte ihop. Speciellt eftersom jag känner mig stark och hittills faktiskt hållit mig till mina matregler.

Asch... jag tog ju bara fem stycken!

Varför är kanelrefillen i påse dyrare än en helt ny burk med kanel? Borde det inte vara billigare med refill???

Under omflyttningen, rensningen och omorganiseringen här hemma hittade jag och maken vår låda. Skattkistan...

Lådan vi brukar ta fram på vår bröllopsdag...

Den hade visst hamnat längst in, längst underst och längst bort så vi har inte öppnat den sedan vi flyttade in i vårt nuvarande hus. Därför var lyckan total när vi dammade fram den igår kväll.

Lådan är nämligen fylld av kärlek.

Bröllopsbuketten. Champagneflaskan. Våra egengjorda bonbonieres. Bröllopstårtsblomman. Alla bröllopskvitton...

Men framförallt är den fylld av våra gamla kärleksbrev. Brev. Ja, det är sant. För när vi träffades skickade vi inte mail och sms utan brev. Den är fylld av post-it lappar vi skrivit till varann. Den är fylld av servetter, jobbpapper och kvitton med kärlekstexter på. Några papper verkar till och med vara toapapper som är använt till kärleksbrev...

Det är ju som jag skrev tidigare. Kärleken som träffade oss var total och once-in-a-lifetime-kärlek...

Underbart...

Jag flyttar om.

Jag rensar och omorganiserar två vuxna och tre barns garderober.

Jag rensar och omorganiserar en hel familjs papper.

Det kommer att ta ett tag. Efter detta ger jag mig på köksskåp, tvättstuga, badrum och förråd. Det ska rensas och omorganiseras överallt. Jag tror att jag är klar ganska lagom tills att det är vår och minst 10 plusgrader ute...

Jag tokflyttar om i hela huset. Inte ett rum är kvar på samma plats. Ja, förutom vardagsrummet och köket. Det är svårt att flytta på dom rummen...

Hej då 2009. Ett mellanår. Nödvändig paus.

Hej 2010. Det kommer att bli fiskarnas år. Jag rider på maken fisks våg. Det gör att även mitt liv kommer att bjuda på nyheter. Mitt eget stjärntecken kommer även det att bjudas på förändringar så för mig blir det dubbelt upp. Det ska bli spännande...

Nyårslöfte: att lära mig mer om astrologi, kanske?

Så. Efter en sömnlös natt vaknade vi tidigt på nyårsfton för tio år sen. Några lockar hade blivit lite rakare men frisyren var ändå okej. På med smink och kläder och sen iväg.

Regnet föll lätt och det har hittills i äktenskapet visat sig vara ett lyckotecken!

Lite stressat blev det när vi upptäckte att vi glömt ringarna när vi kom fram till rådhuset. Vår koumbaros åkte tillbaka för att hämta dom.

Vi blev mötta av en massa människor som kommit för att lyckoönska oss. Det var vänner till oss, vänner till svärmor, släktingar till vänner, grannar och några grekiska släktingar. Jag uppskattar det till runt 50-60 personer. De trängdes i trapphuset, hallen och inne i rummet där vigseln skulle äga rum. Borgmästaren skrattade och sa att han aldrig haft så många gäster vid en borgelig vigsel.

Vi fick vänta en stund innan vår koumbaros kom med ringarna. Sen fick vi börja med att skriva på en bunt med papper. Här började den blivande makens näsa att reagera på regnet och stressen. På videon från vigseln påminns vi nu om att det rinner från hans näsa oavbrutet och han snörvlar hela tiden. Det är nog mitt starkaste minne från själva vigseln... Då var min grekiska inte lika bra som nu och jag förstod egentligen inte så himla mycket av vad som sas. Jag log mest och min blivande make var snorig.

Sen fick vi på oss våra vigselringar. Våra två utvalda vittnen skrev på en bunt med papper de också. Sen var vi gifta på riktigt! När vi kom utomhus kastade alla ris på oss och vi bjöd hem alla på champagne och världens godaste chokladtårta.

Det var ståplats för de flesta i vår lägenhet men tillställningen blev inte så lång ändå. Jag och maken skulle nämligen dra iväg till London och fira nyår!

Vi tackade för oss och flög. Vi skulle mellanlanda i Aten och hade planerat träffa makens mormor, moster, morbror, kusiner och en väninna till mig på flygplatsen.

När vi väl kom fram till London checkade vi in på hotellet och gav oss iväg för att äta middag. Bröllopsmiddag. Men vi hade inte tänkt på att vi borde ha bokat ett bord någonstans. Nyårsaftonskväll. Milleniumskifte. Så vår bröllopsmiddag blev varsin macka, en påse chips och läsk.

Sen var vi med om det största fyrverkeriet någonsin. Längst Themsen stod vi och trängdes med miljoner människor.

Men den enda människan jag såg var min nyblivne man.

Jag hade fortfarande ris i håret... och var obeskrivligt lycklig!

Mammas pojkar. På grekiska.

Jag kan inte stå emot känslan att i mitt hjärta är jag grekinna. Jag måste ha levt där i ett tidigare liv. Det finns ingen annan förklaring...

I kväll, 30 december för tio år sedan, gick jag till frissan och fixade bröllopslockar i mitt hår.

Vår koumbaro gick till blomsteraffären och köpte en bukett röda rosor åt mig.

Nya, fina kläder lades fram. Jag skulle bära en lila kjol, lila topp, mörkbruna läderstövlar, beige kappa med en äkta pälskrage. Det där med den äkta pälskragen kan man ju diskutera om det var helt moraliskt rätt men den var en gåva och jag har bara använt den vid mitt bröllop och på bröllopsresan. Den blivande maken skulle ha en sprillans ny kostym. Fast sanningen är väl att det är mest intressant vad en brud bär?

Vi backar lite i tiden.

Jag och blivande maken hade kommit till punkten då vi ville visa vår kärlek. Officiellt. Genom giftemål. Vi diskuterade hur det skulle gå till. Skulle vi göra det i svenska kyrkan i Sverige? I grekisk-ortodoxa kyrkan i Grekland?

När vi hade trasslat in oss tillräckligt i en massa frågetecken under flera månaders tid gick jag ner på knä på trottoaren utanför vår lägenhet en morgon på väg hem efter vårt nattpass på jobbet. Jag bad honom att vi skulle gifta oss borgeligt. Vi skulle ju gifta oss för vår skull. För vår kärleks skull. Att få ihop Sverige och Grekland i vårt bröllop blev en för stor affär så att jag ville tona ner det och ta fram det som var viktigt istället. Kärleken till varandra. Startskottet för vårt nya liv tillsammans skulle bli av så snart som möjligt.

Fnissiga ringde vi sedan svärmor och jag berättade för henne på min knaggliga grekiska att jag ville gifta mig med hennes son. Hon svarade att hon visste det. Jag sa att jag menade snart. Nu. Borgeligt. Inte i kyrkan, alltså. Hon kallade mig för sin dotter.

Jag fick veta i efterhand att hon blev besviken. Att se sina barn gifta sig är en stor sak i Grekland. Man vill ha en stor fest där allt och alla ska komma. Alla fastrar och mostrar och farmödrar och mormödrar och deras kusiner och vänner. Då skrämde det mig...

Planeringen av vår vigsel krävde en hel del besök hos olika myndigheter och en massa pappersarbete. Men vi var så himla glada och lyckliga att det inte kändes som något hinder för oss.

Det skulle bli en morgonvigsel hos borgmästaren 31 december 1999 klockan nio på morgonen.

Så, den 30 december 1999 kunde jag inte sova. Dels på grund av nervositeten inför morgondagen. Dels på grund av att jag hade en komplicerad håruppsättning som jag inte fick förstöra under natten. Jag var tvungen att göra den kvällen innan vigseln eftersom frisörsalongen inte skulle ha öppet på nyårsaftonsmorgonen.

Fortsättning följer i morgon. På bröllopsdagen...

... så måste jag på allvar påpeka att jag föredrar livsstilen där fastrarna och mostrarna och mormödrarna och farmödrarna hänger med på mellandagsrean. Lägger sig i. Pratar högljutt och står i vägen. Säger ifrån och säger till.

Gud så tråkigt det är när alla ska leva sina liv på varsitt håll! Här är det mer: sköt dig själv och skit i andra...

Jag är helt klart född i fel land...

... tar vissa kvinnor med sig ointresserade män när de ska ut i mellandagsrean? Män, som inte bryr sig ett endaste dugg om att hitta fynd. Män, som bara står mitt i gångarna och inte vet vart de ska ta vägen om inte kvinnan säger något.

Varför? De är ju bara i vägen!

För att inte tala om alla fastrar och mostrar och mormödrar och farmödrar som hänger med i släptåget och kollar reafynd!!!

Jag skriver inget om alla barn som skriker. Fast de borde också få slippa att följa med på rean...

Mitt tips är att boka in man och barn på en bio och köpa ett gäng med snacks och dricka åt dom. Sen kan man ge sig ut i vimlet själv.

... på hela julhelgen, tycker jag.

Dagen innan julafton. Förväntningarna ligger i luften. Barnens ögon tindrar. Huset är fullt av dofter. Mat. Julgran. Hyacinter. Jag har skött min planering och är alldeles lugn. Det som skulle göras är gjort och det som är kvar att göra har jag gott om tid för. Vi har tagit en två-timmars promenad i snön nu på förmiddagen. I eftermiddag är det fika hemma hos oss för hela släkten. Härliga jul...

God jul till er alla!!!

Men har man någon slags anknytning till Grekland måste man göra ett berg av melomakarona till jul, som ska ligga bredvid berget av kourabiedes på vardagsrumsbordet...

Melomakarona

3 dl olivolja

125 gram smält smör

2,5 dl socker

2 dl apelsinjuice från färska apelsiner

skalet från två apelsiner

Blanda detta kraftigt med  en elvisp

2 tsk bakpulver

1 sked bikarbonat

ca 18 dl mjöl

Blanda de torra ingredienserna och häll i, knåda degen lätt

Fyll t.ex. pepparkaksformar med degen och grädda på plåt med bakplåtspapper i 175 grader ca 20 minuter. Direkt när kakorna kommer ut ska de läggas i en sockerlag någon minut. OBS låt de inte ligga för länge för då blir kakorna för mjuka!

Sockerlag

Koka upp 5 dl vatten, 5 dl socker och 5 dl honung. Låt svalna och häll i en djup bunke.

När kakorna har badat klart i sockerlagen läggs de på ett fint fat och strös över med en blandning av:

4 dl hackade valnötter

1-2 tsk kanel

1/2-1 tsk mald nejlika

Under tiden jag skrev detta inlägg har det mystiskt försvunnit fyra-fem melomakarona... De går åt snabbt!

Jag efterlyser en borttappad julklapp!

Den inhandlades, togs hem och smugglades in bland andra hemliga julklappar i en plastpåse.

Jag är helt säker på det.

Den lades i den hemliga gömman, bland alla andra. Julklapparna är nu inslagna och det slog mig att en julklapp saknas. Och jag har letat som en galning i hela huset. Har jag lagt den klappen i en annan gömma?

Bror, du får din klapp när jag har hittat den...

Det har man i Grekland.

Vid påsk får man en halv månadslön extra. Samma sak vid sommarsemestern. Till jul får man en hel extra månadslön.

Trevligt va...???

... kan vara den som min stora kille fick av klassens sötaste tjej på julklappsutdelningen igår.

En huvudmassagegrej!

Jag kommer att låna den så många gånger att min storkille kommer att börja ta betalt av mig snart...

Ajajaj!

Det var nära ögat att min stora kille gick in i förrådet för att ta ut snowracern. Jag drog till en nödlögn, att alla pulkor ligger i mosters förråd. I vårt förråd står nämligen hans sprillans nya coola cykel längst fram, som ska bli hans bästa julklapp någonsin. Den är monterad men oinslagen än så länge...

Det blev en spänd stämning i några minuter.

Så, moster Veronica. Om du läser detta inlägg måste du vara beredd på att ljuga för mitt barn om det behövs!!!

Kourabiedes grekiska kakor som är ett måste till jul

400 gram smör

2 dl florsocker

1 tsk vaniljsocker

200 gram grovt hackade och rostade sötmandlar med skalet kvar

9-10 dl mjöl

Vispa smör, florsocker och vaniljsocker luftigt.

Tillsätt mandlarna och mjölet utan att arbeta degen för mycket. Arbetas degen för mycket tappar den sin luftighet. Det ska vara precis så att det inte fastnar på fingrarna.

Forma kakor med hjälp av pepparkaksformar t.ex. stjärnor eller granar fyll med deg och lägg kakorna på bakplåtspapper. In i ugn 175 grader ca 20 minuter.

Under tiden kakorna bakas siktar man ett lager florsocker på en annan plåt med bakplåtspapper. Direkt när kakorna kommer ut från ugnen läggs kakorna på florsockret. Sedan siktas även ett tjockt lager florsocker på kakorna. När kakorna har svalnat läggs de i en tätslutande burk.

De håller i rumstemperatur ca en månad. Fast det brukar inte ha någon betydelse för de går garanterat åt innan dess...

... till posten för att skicka iväg två ljus passerade jag:

enbusken med lysande röda enbär...

häcken som gjort egna snöbollar på bladen...

och som avslutning fick jag säga hej då till solen genom träden...

I dag skulle jag ha gett mig ut på stan. Själv. Hela dagen. Jag skulle ha promenerat runt hela Stockholm.

Jag skulle ha inhandlat mina egna julklappar. Det är sååå praktiskt att få exakt det man vill ha!

Men.

Först blev barnen galna av vaccinsprutan och sen blev det snöstorm. Nu förstår jag! Det var ett tecken på att jag inte alls skulle ut på stan och handla... Jamendåså.

Jag klarar mig fint utan klappar. Jag är ändå för ett annat budskap på julen än köphysteri!!! 

... till bloggen.

I går fick de två äldre barnen andra dosen av svininfluensavaccinet och sen sov vi inget i natt. Feber, oroligt och ont. I dag har vi suttit under täcken i soffan och kollat på filmer och spelat playstation. Det passade fint ihop med dagens väder som kan sammanfattas med ordet insnöad.

Snökaos kan vara underbar, härligt och riktigt trevligt. Om man kan titta ut på det inifrån genom fönstret! Hur som helst så verkar det bli en vit jul på riktigt!!!

Nu ska jag baka några mjuka pepparkakor.

Tjing!

... är julstämningen på plats. Tänk vad lite snö kan göra!

Jag utser härmed årets julfärger till rött och silver...

Det kändes helt naturligt att pimpa julgruppen med discokulor när hjärtat är fyllt av disco även det...

... av tvätt!

Jag bjuder på det. Tvättkorgen underst syns knappt. Men det positiva är att det är ren tvätt och att berget sprider en väldoft i hela vardagsrummet...

... jättemycket...!!!

... och gillar det.

Och har kanske saknat det lite...

Barnens önskelistor är klara.

Skrivna med de allra finaste bokstäverna. Smyckade med det glittrigaste glitterlim som fanns i huset.

De önskade sig fem saker var. Fem! 5!!! Jag har inte sagt åt dom att hålla sig till fem julklappar...

Men det känns alldeles lagom. Och tro på sjutton om inte tomten kommer med exakt det som de har önskat sig...

Just nu. Alla ljus 99 kronor! Gäller fram till 23 december... Klicka på bilden för att komma till e-butiken.

Kontakta mig på tina@candelina.se om du vill hämta ljusen i Candelinas showroom. Då gäller köp fem ljus få ett sjätte gratis!

Lillkillen vande sig snabbt vid det lugna hemmatempot. När han skulle tillbaka till dagis i går blev han sjuk på en gång.

Hans febervarma lilla kropp låg bredvid mig hela natten. När jag låg och klappade hans sov-toviga hår stannade tiden.

Där och då fylldes jag av en enorm lycka över att vara jag.

Mina barn är universums under. Min mening. Min kraft.

Man säger att man inte ska leva genom sina barn. Varför då? Hur menar man då? Varför kan inte mitt liv vara skapat för att föra fram tre andra människor i livet? Jag känner så starkt att min speciella uppgift är att fylla mina barn med kärlek och blåsa upp deras ballonger med luft så att de kan lyfta och flyga högt upp. 

I dag ska jag göra i ordning några ljus. Sen ska jag och lillkillen baka grekiska julkakor. Melomakarona och kourabiedes. Livet i all sin enkelhet... tack för det!!!

... och en hel del av pepparkaksdegen.

Det var min och barnens middag. Tur att inte maken var hemma!!!

Det var ett litet gäng lyckliga barn vid middagsbordet kan jag säga. Vi åt även banan och yoghurt. Om det nu gjorde middagen bättre...

Hur är det? Lagar ni mat två gånger per dag när ni är lediga? Grejen är att vi gör det. Jag kan nog räkna på två händers fingrar de gånger vi inte har gjort det. Under nio års tid. Sen vi fick vår storkille. Är vi normala...?

Fredag eftermiddag. Kycklinglasagne i ugnen. Tänd brasa. Ledig make. Glada barn. Tända ljus. Ett glas rött. Och så Natalie King Cole på hög volym.

Vissa dagar är livet bara så enkelt...

Till dig, maken! Inte så spännande video men låten är underbar och bara från mig till dig...!!!