Metrobloggen

Igår måste jag ha gjort något dumt, för vid 8-tiden när jag skulle sätta mig till rätta för att amma Samuel så small det till i ryggen.. ooont. Har fortfarande, inte som då, men ändå tillräckligt för att lägga till två panodil till dosen voltaren som jag redan äter. Tur att jag redan har en tid bokad hos Håkan till på onsdag!!

Idag blir det en sväng till Västerås för att umgås med Anne och lilla Noel :) Johan ska på match så det blir bara vi brudar - och våra små killar förstås. Roberto blir hemma och får lite välbehövlig egentid, utan barnskrik och mammagnäll.

Ikväll ska jag försöka hyra "Låt den rätte komma in", eftersom jag just läst boken och nu är otroligt nyfiken på filmen. Det blir väl en film till antar jag, något kul ska jag nog kunna hitta. Och en påse godis, det är ju lördag och efter alla promenader denna vecka så tycker jag nog att jag är värd det :) Har inte kollat vikten idag, glömmer alltid bort att göra det på morgonen som är min standard. Ska nog gå och väcka Roberto, så får han ta lilla knytet en stund i sängen, så kan jag springa ner och kolla. Men jag tror att jag har 8-9kg kvar till startvikten.

Nu börjar jag och Samuel komma in någon form av rutin. Vi halvsover från 6-tiden på morgonen till ungefär 9, ammar några gånger och slumrar där i mellan. Går upp, jag får i mig lite frukost och kollar mailen, han ligger i babygymmet eller i babysittern. Sedan brukar det vara dags för lite mer käk, och kanske en halvtimmes tv eller något annat, innan han är trött. Då går vi på en promenad med vagnen eller åker till centrum för lunch och öppna förskolan med de andra barnen och mammorna. Kommer hem igen. Eftermiddagen är mer olika, ibland är han vaken mer eller mindre hela kvällen, ibland sover han en lång stund eller flera korta. Kommer i alla fall i säng vid 9-tiden, och jag somnar vid 10.

Skönt att veta hur dagarna "ska" vara. Idag har han inte sovit så djupt i vagnen utan somnade i pappas famn och flyttades sedan till vaggan där han faktiskt, hör och häpna, ligger kvar! Fortsättning följer.... :D

Idag har jag och Samuel spenderat dagen själva. Vi sov länge (eller, han sov, inte jag så mycket) och sedan tog vi en lång frukost innan vi gick på promenad ute i snön. Det är jobbigt att gå, min rygg/bäcken är inte som den ska.. känns liksom uttöjt, eller något. Jag kan inte riktigt förklara. Men i morgon ska jag ringa och boka en tid hos kiropraktorn, så ska vi nog få ordning på allt sen. Hur som helst så hade vi en mysig dag, även om jag inte fick sova som jag hade planerat. Lillkillen skulle ju sova i vagnen när vi kom hem, men icke :) Han vaknade samma sekund som jag stannade utanför huset. Men vi har haft mysigt ändå. Jag får väl sova lite ikväll, eller så. Nu måste jag fixa lite i huset, annars finns ju ingen tid till sånt.

Idag är lilla Samuel tre veckor gammal och han och jag har varit iväg på vår första utflykt ensamma. Till BVC skulle vi för att väga och mäta min lilla kille, och han har växt fint enligt sin lilla kurva.

Dagarna går fort när man har hand om en liten, och jag har hittills, som ni vet, inte hunnit skriva någonting. Delvis på grund av att jag ju legat på sjukhus med barnsängsfeber som det hette förut, alltså infektion i livmodern, men också för att vardagen inte fått någon rutin förrän nu. Nu börjar det visa sig någon form av rutin, och jag har nu insett hur mycket planering det krävs för att man ska hinna med minsta lilla grej. Om jag hinner få i mig frukost och lunch på hyfsat vettig tid, borsta tänderna och tvätta mig på morgonen, och hinna med någon sorts utflykt eller liknande, så krävs framförhållning. Frukost får jag dela upp på två, halva klockan 6 på morgonen (för att vara säker på att få någon frukost om liten har en dålig dag) när jag precis ammat Samuel och han somnat om, och den andra halvan när vi gått upp och han inte vill sova längre, vilket kan ske mellan 9 och 11 någon gång. Idag hade jag planerat att äta lunch när jag kom hem vd 14, men har precis nu avslutat lunchen och fått Samuel att somna igen, och klockan är 15.55......

Men jag klagar inte, jag är så lycklig med min lilla kille, och passar på att ta vara på hans vakna timmar då han numera för det mesta är en liten solstråle. "a-goo" är hans första ord, ibland utan det inledande "a:et".

I morgon ska vi försöka åka och hälsa på moster Jenny och kusin Maja, och mycket mer har vi inte planerat för dagen. Mys med pappa på eftermiddagen är ju självklart.

Jag visste att det var riktiga värkar vid midnatt den 2 februari (alltså på natten mellan mån och tis) och vi var framme på bb vid 6.45. Då var jag 4 cm öppen och allt såg så bra ut. Värkarna blev sakta jobbigare, vid 11 fick jag lustgas för att jag inte grejade det på egen hand längre (bara TENS innan), de hade tagit hål på hinnorna för att jag inte öppnade mig mer, samt fått värkstimulerande dropp som endast gjorde det just smärtsamt men inte hjälpte till att öppna. Jag hade långa och intensiva värkar, men med för långt mellanrum. Vid 12-tiden någonting ber jag i dimman om ryggbedövning och den läggs ganska precis klockan 13. Då var jag i himmelriket, skickade ett sms till mamma och sa att jag kände mig som en prinsessa :) Haha, lustgasen funkade tydligen rätt bra trots allt. Efter detta följde många långa timmar då jag visserligen öppnade mig fort, men sedan var jag vidöppen i över 2,5 timmar utan att få krystkänslor. Hade jättestarka värkar som jag enbart kände av toppen på, för då tryckte det på massor. Men jag ville som sagt inte krysta ändå. Så vi väntade. Men plötsligt kände jag att det var dags att skita på sig :) Så jag fick trycka på under de kanske 30 sekunder som värkarna var som värst, och gjorde stor framgång på egen hand för det gick framåt ganska fort. Men de ville väl inte riskera något utan det bestämdes att sugklockan skulle fram, och de fick endast hjälpa till under två värkar för att dra ut lillkillen för resten fixade jag själv. 17.46 kom han ut och jag hade då hållit på i kanske 21 timmar. Phu!! 53,5 cm lång och 3950g tung, en alldeles perfekt liten pojke.

När han väl var ute blödde jag en massa så de skickade upp mig på operation för att sys. Kunde tack vare EDA:n vara vaken så jag slapp sövas, det gick bra och jag var nere hos mannen och lillkillen efter 1,5 timmar. Sedan var jag bedövad från brösten och ner till 02-tiden och vi fick komma upp på avdelningen. Tydligen hade han även bajsat i fostervattnet så då ville de ha kvar oss minst ett dygn för observation, så inte förrän ganska exakt ett dygn efter att han föddes fick vi diskutera hemgång. Tyvärr hade de av någon konstig anledning fått för sig att vi ville stanna över natten (vilket vi inte ville...) så hade de förstått att vi ville åka hem hade vi fått åka tidigare. Men men, sånt är livet, nu är allt bra och vi är hemma!

Så, det var en lång historia :) Men nu är han äntligen här och vi går som på moln här hemma. Brösten står rakt ut som bowlingklot, Dolly Parton har inget att komma med i jämförelse :P Hoppas att de slappnar av snart för det börjar bli obehagligt att sova såhär!

Tilläggas bör att den 2 februari för 7 år sedan (2003 för att vara exakt) så kom Roberto med RyanAir till Västerås för att flytta in på Åsvägen med mig... så det var just detta datum vår lilla kille väntade på, det är ju tydligt. :)

... bokstavligen.

7 dagar kvar (och några timmar om man ska vara petig) och jag vill att det ska vara dags nu.

Jag skrev min sista tenta igår, hoppas att det var tillräcklgt för ett godkänt. Men nu lägger jag det där bakom mig och fokuserar på min mage, som min make menar kommer explodera snart om ungen inte kommer ut :) Ibland får han en sån konstig blick när han tittar på min mage, och så säger han "Den är ju enorm nu... hur mycket större kan den bli?". Och ja, jag känner mig lite som en alien. En alien med ständig foglossning. Måtte förlossningen sätta igång snart, jag vill också få se min lilla skrutt, som lilla Maja som kom i måndags. Vilken liten skönhet! Med betoning på liten, trots längden och vikten. Pluttis.

Kan inte sova ordentligt på nätterna, och gav upp halv 6 i morse och gick helt sonika upp och såg sista avsnittet på första säsongen av Heroes. Nu vill man ju se andra säsongen också... men det får vänta. Mamma har både Desperate Housewives (som jag ju inte sett) och Grey's Anatomy (som jag ju har sett) hemma, så jag ska nog kunna sysselsätta mig. Väntar just nu på att klockan ska bli lite mer så att jag kan sätta igång och pyssla här hemma. Känns inte så schysst att dra igång med diskning och dammsugning när Roberto äntligen får sova ut :)

Förra året skrev jag en ganska pessimistisk årskrönika, och kom fram till att 2009 absolut inte kunde bli sämre än 2008. Tänk vad rätt jag hade!

Trots flera motgångar har mamma ständigt blivit bättre efter operationen, och man börjar skönja ljuset i tunneln. Efter den härliga semestern i Egypten i december bestämde mamma och jag oss för att åka en gång till i januari - men med Jenny, Lucas och Adam denna gång! Återseendet av all personal på hotellet var härlig, och vi var verkligen välkomna tillbaka.

Samtidigt läste jag min sista termin samhällskunskap, som skulle varit otroligt trist och deprimerande utan Lisa, denna härliga tjej som jag skrev b-uppsats ihop med, givetvis med betyget VG :)

En vecka innan uppsatsen skulle lämnas in inser jag och Roberto att jag är gravid! Vilken fantastisk känsla, jag gick som på moln och nålar i flera veckor, kunde inte tänka på någonting annat och ville berätta för hela världen! Sommaren började som på rosa moln!

Det blev dock en otroligt varm sommar på hemvården, och jag led verkligen av värmen - jag och pensionärerna :) Huvudvärken ville inte ge med sig men i slutet av juli fick jag äntligen hjälp, och då försvann förstås huvudvärken snabbt. Konstigt det där.

Jag åkte också upp till Sundsvall och besökte mormor, vilket var trevligt som vanligt. Det var dock inte lika roligt att komma hem igen då jag fick nyheten av min morbror funnits avliden i sin lägenhet...

I september började skolan, och det var dags för Institutionen för Lärarutbildning igen, Allmänt Utbildningsområde II, alltså näst sista terminen. Specialpedagogiken var fantastisk, precis som praktiken på Kämpeenheten på Fridegårdsgymnasiet. Vilket roligt och varmt arbetslag, vilka härliga elever! Jag njöt av varje dag och trivdes som fisken i vattnet. Efter 5 veckor ville jag INTE sluta. Men, jag hade förstås växt lite sedan i maj månad, så att få spendera dagarna hemma istället för på en arbetsplats var förstås välkommet.

Sedan var det dags för Roberto att åka hem till Madeira och träffa familjen - jag med magen kunde tyvärr inte följa med. Men det var nog lika bra, eftersom Roberto lyckades pricka in den värsta stormen på 50 år och spenderade mer eller mindre hela semestern inomhus i flykt från regn och vindar. På juldagen kom han hem, och som han var efterlängtad!

Julafton spenderades alltså utan min älskling, men med min familj förstås. Och i motsats till många andra julaftonar eller högtider då hela familjen samlas, så blev det inga bråk eller jobbiga diskussioner! Trots 2 höggravida systrar och en lite mindre gravid Anne, då man kunde tänka sig att hormonerna skulle få frispel :)

I morgon är det alltså nyårsafton, Roberto är hemma igen, och jag är lycklig. Den förmodade pojken i magen är välkommen ut från och med fredag (1 januari) och vi längtar och förbereder oss. Nyårsaftonen kommer att spenderas hemma, med besök från Johan och Anne och deras lilla mage, så för oss tjejer blir det alkoholfritt mousserande skålande, och grabbarna lär väl få i sig lite riktig dricka. Men det blir lugnt och trevligt bara, och med tanke på att min garderob har decimerats något sedan i maj så tänker jag vara mycket oortodox och köra på mysbyxor och linne. :) Rund är man ju oavsett ;)

Jag spår att 2010 kommer att bli ett härligt, fantastiskt, men ganska jobbigt och ändå otroligt givande år. Året med vårat första barn, min första mammaledighet. Ganska omtumlande, tror jag att det blir.

Gott nytt år, allihop!

Jahapp, nu har jag förstått vad de skriver om i graviditetsböckerna angående att inte sova på rygg... I natt vaknade jag och mådde vansinnigt illa, trodde jag skulle få gå upp och kräkas. Men jag rullade över på sidan (smidig som ett kylskåp, givetvis), och försökte bara andas och dricka lite vatten. Efter en halvtimme ungefär gick det över och jag kunde somna om... Men hur ska jag kunna sova om jag bara får sova på sidan? Jag som sover bäst på rygg!!!

Suck... två månader. Jaja det går väl fort, får jag hoppas.

En VFU-vecka avklarad och fyra kvar. Trivs som fisken i vattnet i arbetslaget, har roligt mest hela tiden, de är knäppa hela bunten :D

Fina elever har jag också, de jag har träffat i alla fall. Men nästa vecka måste jag sätta igång och läsa klart litteraturen så att jag kan göra alla uppgifter. Får se om jag kanske till och med läser lite i helgen. Vi får se.

I morgon blir det middag med Sara och sen ska vi träffa Angelica och förhoppningsvis lite mer folk. Ska bli spännande att se om jag har några "finkläder" som möjligen kan passa..... :)

Trött idag dock, så när jag har sett alla bidrag i Idol ska jag gå och lägga mig i sängen med "Edward Finnigans upprättelse" och lite pepparkakor. Och en stor kopp te. Och vänta på Roberto som är ute och träffar lite kompisar.

Läste klart Twilight i morse, så nu väntar jag otåligt på New Moon från biblioteket, givetvis är det någon annan som har lånat den......!