Metrobloggen

Den här bloggen kommer att tas bort och flyttas, bit för bit.
Kanske till min gamla bloggadress, kanske till en ny. Jag har inte bestämt mig än, men kommer att meddela er alla genast när jag bestämt mig.

Jag vet vilka av er som är trogna och tittar in regelbundet, det ser jag ju på spårningen. Trots att jag inte skrivit något på länge här så tittar ni in emellanåt. Tack för det. Det uppskattar jag. Ni vet vilka ni är!

Som sagt, jag hör av mig så fort jag vet hur jag ska göra med bloggflytten!

//Bubbe

Ja, jag lever.
Nej, jag tänker inte skriva här på ett bra tag till. Det blir en paus.

//Bubbe

När man arbetar som polis måste man känna till det här livets absolut mörkaste baksidor. Om man inte väger upp det mot något positivt så är det nog ganska lätt att hamna i en negativ syn på världen.

Det är väl inte så konstigt? När man måste gå in i bostäder där kvinnan är totalt sönderslagen och barnen sitter vettskrämda i ett hörn och darrar. Kanske spritflaskor, knarksprutor och blod över soffbordet. Kanske till och med ett skott i pannan på fruntimret!

Att komma in i en pedofils bostad och finna tusentals brutala videor och fotografier som visar hårda sexuella övergrepp på små barn...

...att stoppa rattfyllon som mejat ned halva stan...

Ja - ni fattar. Det kan inte alls vara roligt att arbeta som polis och vara tvungen att ta i de där människorna som vi andra "normala" går omvägar förbi!

Med den här insikten färsk i sinnet lägger jag härmed upp en skärmdump från polisens hemsida. Det är "händelser i ditt län". Man kan ju gå in och se vad som hänt under ett visst datum. Jag satt och bläddrade genom några händelser för att se vad som händer i mitt lilla län när jag fick syn på texten som gav mig ett gapskratt.

Man läser hela händelsen från början, läser att det handlar om en man och en kvinna som gör inbrott i en möbelaffär. Direkt går tankarna till vandrande lik... Förlåt, zombies menade jag. Nej förlåt! Pundare var ordet jag sökte...

Man sitter och ångar upp sig, irriterar sig på dessa nattdjur som springer omkring och stjäl saker från arbetande människor som ligger och sover i väntan på nästa arbetsdag. Läser vidare i texten...

...och finner den sista meningen!

Kan nu konstatera att hela händelsen genast blev lindrigare. Känns lindrigare i alla fall. Läs själv nedan!

Jag fortsätter att reflektera och kan härmed än en gång konstatera att polisen faktiskt också bara är helt vanliga människor. Men mycket speciell och dråplig humor! =)

//Bubbe

Hittade en bild inne hos Bollnäs-Martin häromdagen. Tänkte stjäla bilden och dela med mig av den.

Jag måste bara inflika: världens sämsta jävla skitskådis! Steven Seagal. Jag hatar honom innerligt. En riktig uppblåst idiot!

Vet inte om jag lever i en tid då man ska tycka om såna där soldatgubbar som gör samma sak i varje film - men jag klarar bara inte av hans sätt att spela på - hans attityd retar gallfeber på mig!

När Seagal var halvny/populär så började min imbecille halvbror att gå omkring och spänna sig i tron om att han var så jävla lik det där fettot Seagal. Plötsligt en dag kom han med en sån där bögtofs i håret också, precis en sådan som Seagal sprang omkring med under 90-talet. Han gick som Seagal, pratade som Seagal... När han pratade om något ställde han sig upp och betraktade sig själv gestikulerandes i spegelväggen...

Ja, herregud - man rodnade när man träffade honom - å hans vägnar.

Kanske min barnsliga (sex år äldre) och sinnessjuka halvbror ökat mitt hat emot Mr Seagal. Spelar ingen roll. Det är ändå alltid lika kul att driva med B-skådisen. Så här förmedlar jag bilden. En karta av olika ansiktsuttryck. Varsågoda.

//Bubbe

Oh well, det är väl dags att uppdatera här lite. Har ju gått ett tag sedan sist.Topptorsdag idag. Torsdagar är absolut den bästa dagen på hela veckan!

Kissen Sture har varit hos veterinären. Han har hudinfektion. Fick antibiotika, dämpande medicin och en del krämer att smörja på.

Varje morgon och kväll sköter jag om ett sår han har på halsen. Han har kliat upp det där såret rejält!

Det började med en liten kal fläck på halsen. Slutade med blodstänk under hela sängen. Då var det panik! Hann inte reagera förrän det var ett stort blödande och fuktigt sår. Lägger inte in någon bild på såret, vet ju aldrig om någon läsare sitter med en smörgås i näven...

Nu har jag skött om Stures sår i några dagar. Trycker i honom medicin, lindar bandage om en kompress som jag trycker mot såret efter tvättning och salva.

Veterinären berömde Sture. Han hade aldrig under 43 år som veterinär sett en katt som var så snäll och lugn, trots att vi stod och rakade honom samt pillade på såret. Han är ju en fantastisk kisse - det går ju inte att förneka. Alla som ser Sture blir förtjusta i honom.

Den sju kilo tunga stålkissen är på väg tillbaka! Just nu ligger han däckad med huvudet intryckt i en soffkudde och sover. Drogad på sina dämpande tabletter. Undras tro om man kanske skulle ta sig en liten tablett eller fem så man själv fick sova ut ordentligt...

//Bubbe

Det har varit en speciell helg. Utan tvekan.

Väcktes av Jenny i lördags morse:
- Bubbe, vi har ett problem.

Jag kände på mig vad som var på tok. Men jag avvaktade tills hon tog ännu ett andetag. Jag såg att hon drog ut på att säga det. Hon såg smått sorgsen ut, som en mordutredare som ska berätta för en människa att en nära anhörig påträffats död...

- Rocky är borta...
- Borta?
- Sebbe släppte ut honom...

Jag flög bokstavligen upp ur sängen - och innan jag ens visste ordet av stod jag helt påklädd utomhus: "kss kss kss".

Klockan var halv nio på lördagsmorgonen när jakten startade. Jakten på Rocky, den gråa och tokiga katten.

Sebastian hade lekt på sitt rum och Rocky fanns som vanligt intill honom och iakttog hans tokiga lek. Av någon idiotisk anledning fick Sebastian en idiotisk idé - att öppna fönstret.

Jag som hade tryckt in en fet bok under fönsterspärren så att jag knappt kunde flytta på spärren själv - är ännu förvånad över hur han fick upp spärren. Men spärren fick han upp - och ut gick Rocky. Rakt ner i taggbuskarna utanför.

Jag tände en cigarett när jag stod utanför porten och såg på buskarna. De var nu utsmyckade med färgglada leksaksbilar, släpvagnar, en och annan studsboll och en grå fönsterspärr.

Minuterna gick, timmarna gick. Jag satte upp lappar överallt i hela byn och sökte samtidigt i alla buskar jag kunde hitta. Pratade med varenda människa jag träffade. Joggare, trädgårdsarbetande svenssons, originella bygubbar, barn och pensionärer. Ingen hade sett till Rocky. Men alla vet nu hur han ser ut, för samtliga fick fotot på honom. Och lika många har nu mitt mobilnummer. =)

Jag körde runt ankdammen i byn. Där satt tre killar med varsin cykel intill sig. Jag stannade och frågade dem om de hade sett katten. Svar: nej.

Jag körde vidare och parkerade några minuter senare utanför bostaden längs gatan. Då kom en av pojkarna cyklande med full fart och andan i halsen.

- Hallå, skulle vi kunna få ditt telefonnummer om vi ser katten?

Jag gav honom numret, sen drog han iväg.

Någon timme senare träffade jag pojken igen. Då hade han samlat ihop ett jättegäng med barn, alla med cyklar. Och alla sökte efter Rocky.

Jag gav dem en bunt foton på Rocky och tackade för deras engagemang.

Det var dags för fikapaus och lite andhämtning. Snart var jag ute på fältet igen och sökte. Fortfarande inget napp någonstans. Ingen hade sett Rocky. Men överallt där jag kom så ville ingen ha något foto på Rocky, för det hade de redan fått av "pojken på cykeln".

Jag gick rakt in i en samling ungdomar som drack öl i solskenet. Jag som inte är särskilt rädd av mig valde ändå att gå till den tjej som såg snällast och nyktrast ut. Visade fotot. "Nej, men en kille på cykel har redan gett oss foton på din katt".

Porten ställde jag upp för att Rocky skulle ta sig in och till lägenhetsdörren. Dagen gick, kvällen kom. Ångest och stress. För att inte nämna PANIKEN! Min älskade lille kisse var helt försvunnen. Men gatan utanför var tom. Ingen död katt där - och det var väl inte så sannolikt att han var förolyckad eftersom ingen hade hört av sig. Särskilt med tanke på att hela byn nu visste hur min katt såg ut. =)

När mörkret kom sa Jenny till mig att gå ut och lysa i busken utanför fönstret. Kanske han hade smugit hem i skydd av mörkret?

Jag satte på mig tofflorna, tog nycklarna och öppnade ytterdörren. Genast såg jag att någon granne stängt portdörren. Tankarna gick i huvudet: "Fan också, nu kanske han har varit här men inte kommit in". Jag stängde lägenhetsdörren och hörde samtidigt hur något small till på våningen ovanför. Jag tände portljuset för att kunna se upp till andra våningen i portfönstrets spegelreflektion. Vem smög i porten?

Där satt Rocky. I porten. På andra våningen.

Under kvällskvisten hade han tydligen smugit in i porten och hållit sig gömd. Någon granne hade sedan stängt portdörren när det var dags för låsning klockan 21.00. Utan att veta att det fanns en kisse i porten. =)

Jag tog Rocky i min famn, bölade en liten skvätt. Sen gick jag in till lägenheten och vidare till balkongen. Där stod Jenny och väntade på att jag skulle komma ut till buskarna. Jag ropade på henne och höll upp Rocky. Allt var komplett igen.

Tonfisk, leverpastej och en lång stund med närhet följde. Rocky är nu världens mest övervakade katt, trots att han inte ens vill titta åt hallens håll. Han ligger så bekvämt i sin fåtölj på rygg med tassarna i vädret. Nu har han insett att livet inomhus med värme, kattkompisar och mat inte är så dumt trots allt.

Och Alexander är en slant rikare. Jag träffade honom dagen efter och gav honom ersättning för hans arbete och engagemang. Vilken kille! Sådant beteende ska man uppmuntra! Vilken insats!

Tänk att det ändå finns fina människor kvar på denna jord. Människor som är vår framtid. Jag som trodde att alla ungar och tonåringar idag bara var ute efter att ha en tuff yta och supa så mycket öl som möjligt eller panga så många fönster som möjligt. (För så var det faktiskt under min barndomstid och tonårstid!)

Nu har jag fått se nästan alla ungar här i trakterna - de som är mellan 7 och 13 år. Vilka fina barn - och vilken framtid vi människor står inför med dessa fantastiska människor! Engagemang och empati. TACK till Sebastian som faktiskt släppte ut Rocky så att jag fick se en underbar sida av barnen i min by.

Jag kommer aldrig någonsin att glömma vilken fantastisk kille den här Alexander är. Hans föräldrar måste vara stolta över honom! Om ni läser det här = ge honom en jättekram och vad han vill ha till middag i en hel månad!!! Plus allt godis han önskar sig under samma period!

//Bubbe

Kommunism, denna storslagna tanke. Så mycket visioner, så lite logik...

Jag tänkte på denna ideologi häromdagen och blev förbannad när jag analyserade det. Ju djupare jag kom desto mer arg blev jag...

Se på Sovjet, som det var för några år sedan. Han som skapade det stora spelet "Tetris" fick inte en enda slant extra. Istället kom staten in i bilden, för de "ägde" hans koncept, hans idé, hans jobb...

Det spelade ingen roll om du var sopåkare, ingenjör, advokat, diskplockare eller domare - alla skulle tjäna samma summa pengar månatligen.

Vad hade Sovjet? Balett och köer för toalettpapper.

Se på dagens Sverige. Alla kommunister som gapar om orättvisor och klyftor. Vad handlar det om då? Analysera mera...

Alla är inte gjorda för att utbilda sig, att sitta bakom en skolbänk långt in i 30-årsåldern. Många av oss föredrar att gå ut i arbete direkt efter grundskolan. Jag gjorde så. Men jag sympatiserar knappast med den kommunistiska tanken! Många gör det tyvärr.

De som väljer att utbilda sig drar på sig enorma studieskulder som de sedan ska betala tillbaka med en viss del av sin kommande lön. De ska upprätthålla sin standard och får slita dagarna i ända för att kunna bygga upp ett bekvämt liv och en härlig ålderdom.

Och så tittar vi lite vid sidan av gatan som alla knegare går till jobbet på. Där i rännstenen - sitter alkoholister och drägg. De super, slåss, skiter ned sig, spyr och väsnas. En gång per månad arbetar de - genom att skriva sin namnteckning på ansökan om socialbidrag.

Det är klart som korvspad att rödvinsmaffian också tycker om vänstern. För det är ju en suverän tanke; man kan leka, supa, knulla runt och knarka halva livet för att sedan ta en liten anställning på ett flummigt litet ställe någonstans med ganska låg lön. Under tiden kommunisten levt djävul har motsatsen gått till skola och extrajobb.

När sedan den skötsamme medborgaren har ett jobb med okej inkomst så kommer äcklet, kommunisten - och kupar handen, skrikandes: "Ge mig dina pengar". Och "jag ska ha lika mycket som dig"...

Varför?

Varför ska folk som kämpar hårt inte få tjäna de pengar de är förtjänta av? Varför tror gruppknullande flummare att de ska ta del av något andra jobbat för? De nyktrar till i 30-årsåldern och börjar rösta rött i tron om att de ska ha lika rätt. I helvete heller!

Om man själv väljer att bete sig som ett svin så får man stå sitt eget kast! Var och en för sig själv! Det finns inget som "en för alla, alla för en". Gör som i trafiken i Kristianstad; rädda ditt eget arsle!

Jag är inte högutbildad i den bemärkelsen att jag är berättigad att sitta och mysa bakom ett skrivbord med hög lön. Jag har lastbilskort och är mycket nöjd med det - det kan ge mig massor av pengar om jag väl är på rätt arbetsplats bara. Och det är ett arbete som jag aldrig skulle kunna byta ut mot ett skrivbord!

Men min inkomst är MIN. Ingen annan har med den att göra! Jag är beredd att göra av med en del till skatt för att deltaga i bidragandet till ett tryggare samhälle med fler poliser och ett system som skyddar oss NÄR vi BLIR SJUKA eller arbetslösa!

Men jag skulle aldrig få för mig att stödja lättja. Ska du bo i kollektiv, ha sex med kreti och pleti, supa rödvin och klaga över samhällsklyftorna - ja, men varsågod. Men du håller fingrarna ur min lönepåse!

//Bubbe

En natt mellan måndag och tisdag.

Här sitter man och väntar. Väntar på att den ska fyllas ut - den där stapeln på skärmen. Formatera hårddisk. Installera Windows.

Har byggt om datorn - nytt moderkort och processor. Känns dunder! Men det var mycket jag inte tänkt på, min dumme tok. Det nya systemet är 64-bit. Det förra var 32-bit. Det innebär att jag måste ordna nya skivor med Windows som stöder 64-bit. Nåja, det löser sig. Hade en gammal XP-skiva med 64-bit så det får utgå därifrån.

Men skivan var ingen skiva längre, utan en packad fil på min externa hårddisk, en så kallad ISO-fil. För att komma åt den och bränna ut den var jag ju tvungen att ha ett fungerande Windows inlagt. Men näpp... Där small jag in i väggen. Originalskivan finns någonstans.

Japp, någonstans var det, ja! Tur att man har backup på det mesta för att kunna återskapa det man vill ha igen utan att behöva vända upp och ned på ett helt förråd.

Fick köra iväg lite småhastigt under kvällen till en bekant med dator, hade med mig ISO-filen på USB-minne och brände ut en skiva i den lånade datorn. Kunde kopiera ISO-filen till USB-minnet via laptopen innan jag körde. Har nu en XP-skiva som sitter i den nya datorn och håller just på att installera den.

Tänkte på det här med att leta i förråd... Det är egentligen helt sjukt! Tanken föds när man sitter i hemmet. Kanske det kan finnas något sådant i förrådet... Man går ner i källaren och öppnar upp. Där inne finns bokstavligen en guldgruva. Man kan se ljusskenet och höra kören ropa "HALLELUJA" när jag tittar in i förrådet.

För ett otränat öga är förrådet fyllt med julsaker, halvtrasiga möbler och några mattor. Samt ett antal kartonger med kablar och belysning. Det är där jag flippar ur!

Jag går ner för att leta efter en antennkontakt och kommer upp till lägenheten med en stor sån där bambu-persienn, ett tiotal meter antennkabel, några lampor och ett helt gäng olika små skruvar. Nu har jag hittat ALLT utom antennkontakten...

Projektet är fantastiskt. I mitt huvud. När det blir av? Ingen aning... Det är ALLTID så! Man föder pundiga tankar när man står där och gräver. Får ambitiösa och fantastiska idéer. Helt suveräna planer! Men när man kommer upp till lägenheten och snubblar över ett par katter inser man att det inte blir så fantastiskt som man tänkte sig. Det var bara en vision. Men för att det SKALL göras så sker en ommöblering! Det flyttas, kopplas om, belyses och möbleras för fulla muggar.

Resultat? Antiklimax! TOTAL antiklimax!

Man står där och tittar på den nya bostadsplaneringen och tänker "hur fan tänkte jag" medan man planerar en omstrukturering igen. Inte ställa tillbaka som det var förr - nej nej - det SKA bli en förändring.

Sen står man där. Teven är trehundra ljusår från antennuttaget. Datorn står vid en kontakt som inte fungerar så bra. Soffan är korkat placerad så man slår knock-out på sig själv i fönsterbrädan varje gång man sätter sig... Bokhyllan skymmer ljuset utifrån...

Men vad fan - man är nöjd. Man har ju hittat massor av skruvar i förrådet, vilket födde en fantastisk tanke!

Snacka om att "koka soppa på en spik".

//Bubbe

Klockan är REDAN 17:30! Herrejösses - den kändes som 14-tiden någonting! Jag trodde jag skulle hinna färdigt med middagen till halv sju, men det sket sig nog en del.

Rostbiffen är inne i ugnen, den har stått där i tre minuter nu. Har termometer i den som piper när den når rätt temperatur så jag kan egentligen bara koppla av. Fast det ska skalas potatis och sådant också!

Har inte blivit så mycket bloggande under den senaste tiden. Jag vet, jag är skitdålig på att uppdatera. Men det blir snart bättre. Det gäller att finna sig på rätt plats här i datorstolen. Allt ska kännas meningsfullt innan man börjar att skriva. Man ska ha några idéer om vad man vill skriva om. Det jag mest skrivit om har ju varit sådant som trängt på inuti mig. Det är inte så mycket som tränger på för tillfället så därför sinar texten en aning också.

Manuset har jag på gång nu. Det känns nästan lite viktigare att få slutfört en gång för allt. Det är ju färdigt, bara redigering! Men det är ju redigeringen som tar på en! Man går genom allt ännu en gång och det är inte alltid så skoj. Man måste pausa, svära och röka lite emellanåt för att få nya krafter att ta tag i nästa stycke.

Har en mycket god vän som hjälper mig att korrekturläsa - eller snarare vara kritiker. "In med mer känslor där" och "beskriv mer om den omgivningen". Det är sådant man glömmer när man sitter och skriver. Det ska ju inte sväva ut på fem sidor om hur man kände, men det kanske är ganska viktigt för en läsare att känna - och möjligen sätta sig in i - hur det kändes att stå där, vilken situation det nu är.

Och för att lägga in fler beskrivningar av känslor måste jag djupläsa texten, blunda, minnas... Och det är inte alltid så att man gapskrattar precis. Man blir lätt bitter, arg, förbannad... Men det löser sig. Sa kärringen och sket i vasken...

Sen kommer vi till det här med att förtränga. Ta mig fan - jag trodde att jag mindes allt. Det gör jag - men på bekostnad av något annat, som förmodligen var något trevligt att minnas.

Man har i hela livet bemödat sig med att minnas allt som inträffat som varit rent livsavgörande, men när man trycker på "spara" i hjärnan så kommer automatiskt en "raderaknapp" att se till att något suddas ut...

Jenny snackade häromdagen om några krambjörnar som gick på teve under 80-talet. Jag bara gapade. "Nej, vad då?"

Jag minns Fragglarna. Jag minns Dr Snuggles. Men inte ett jävla piss om vad det handlade om. Ingenting! Det är som bortblåst ur skallen!

Så fort jag tänker på något barnprogram så kan jag bara minnas den första julafton jag INTE såg Kalle Anka på teve, för vi hade ingen kvar. Det såg min sinnessjuka morsa till - för att sabba just julen för mig. Jag var då åtta eller nio år. Det kom in ett gäng indrivare och hämtade teve och video. Sen var det tyst...

Där ser man, hur hjärnan VÄLJER att minnas vissa saker. Jag kunde väl istället ha förträngt det där med indrivningen och att jag missade Kalle Anka en julafton - och istället skulle jag väl kunna minnas vad Fragglarna handlade om...?

Hjärnan är en lustig liten manick...

//Bubbe

Jag slutar nu att vänta på dig. Väntan är det värsta. Om jag slutar att vänta så brukar du så småningom komma och göra rätt för dig. Jag vet att du vill så väl, men det går ju alltid bara åt helvete.

Du bara försvinner när du vill och kommer fram precis när det passar dig. Varför ska du gå ner dig så in i helvete jämt? Du ligger där du inte passar. I smutsen, dammet... Varför trivs du inte i ett normalt liv där du fyller din funktion på det sätt du är skapad för?

Du har svikit mig så många gånger, och ändå tar jag dig tillbaka. Gång på gång. Utan att  blinka. Du behöver inte ens be om nåd. Jag behöver dig och kan inte leva utan dig. När ska du inse det? När ska du äntligen bli lite ödmjuk och stanna i mitt liv?

Ja, du har gjort ditt val. Du vill hålla dig borta. Den här gången ska jag inte jaga dig mer. Jag avvaktar. Vill du så dyker du upp igen. Jag ville bara skriva det här inlägget och berätta att jag väntar på dig och du är så hjärtligt välkommen precis när du vill igen. No hard feelings, jag lovar! Jag ska inte skälla ut dig eller något. Jag ska bara visa dig den kärlek du förtjänar. Du ska aldrig mer känna dig överflödig eller meningslös. Det var inte meningen att ignorera din betydelse. Jag ber så hemskt mycket om ursäkt.

Jag ställer mig på knä. Jag vänder mig om och ser bakåt. Du är inte där. Än...

Jag lägger mig raklång på golvet och särar lite på benen för att se... Jag låtsas att jag inte ser dig ifall du skulle få för dig att bara dyka upp. Jag saknar dig. Du är mitt allt...

Kan du förlåta mig, mitt älskade batterilock till fjärrkontrollen?

Var är du? Jag älskar dig.

//Bubbe