Metrobloggen

Det framgår väl rätt tydligt att det återigen varit väldigt dåligt med blogg-inspiration från min sida på sistone. Därför är det åter dags för en paus på obestämd tid, kanske för evigt, det kan bara framtiden utvisa. Har i alla fall förberett mig för nedläggning genom att spara ner alla inlägg jag skrivit, riktigt kul faktiskt att läsa igenom nästan två års bloggande, mycket vatten har runnit under broarna under den tiden.

För säkerhets skull passar jag på att tacka alla som läst!

Hur kunde Kronprinsessan och Danne gå ut just idag och berätta om sin förlovning och tvinga TV att visa en massa extraninsatta smaskigheter?? Samma dag som som årets TV-händelse på Kanal 5?? Hur ska man kunna välja liksom??

Himla tur jag inte är fotbollsintresserad!!

Det är hemskt det som händer med fordonsindustrin här i Västsverige, massor av människor riskerar att bli av med jobbet. Men jag förstår verkligen inte den reaktion man ofta ser: Hur kan de göra så?? Som om företagsledningar fattar sådana beslut för att vara elaka.. Som om de inte allra helst skulle vilja att ett företaget i fråga går bra i all evighet och att man ständigt kan öka personalstyrkan.. Men i Saabs fall är det ju t.o.m enklare än så, företaget har väl aldrig gått med vinst!?

Frågan om huruvida SAAB (och andra företag) ska få stöd måste ta sin utgångspunkt i företagets förmåga att vara lönsamt i framtiden och därmed företagets förmåga att generera arbetstillfällen och skattepengar. Företag är inte, och ska inte vara, några välgörenhetsinrättningar. Vad jag förstår är det väldigt lite som talar för att SAAB kommer att bli lönsamt inom en överskådlig framtid och således lika lite som talar för att företaget ska få statligt stöd. Men visst, om GM har en mirakulös plan så kanske läget är annorlunda.

Sedan har givetvis regeringen ansvar för vad som händer med alla stackars människor som drabbas. Men satsa då våra skattepengar på rätt saker och inte på konstgjord andning!

Kalla mig högervriden men för mig är det självklart, bra företag växer och överlever, dåliga gör det inte, marknaden är hård men rättvis...

Eftersom jag är mer eller mindre halvnorsk så måste jag naturligtvis även fortsätta att uforska den norska litteraturen. Denna gång en lite nyare bok än Pan.

Denna bok är första delen i Herbjörg Wassmos trilogi om Tora, en liten flicka i en fiskeby i Lofoten. Toras pappa var en tysk soldat, något som gör att invånarna i byn ibland tittar lite snett på henne. Dessutom våldför sig styvpappan på henne. Hon söker sin tröst hos sin livliga moster, hos väninnan Sol och hos den nya familjen vars son är dövstum.

Jag tycker faktiskt om denna bok, mer än jag trodde jag skulle göra. Historien är i och för sig ganska enkel men jag tycker om värmen i de porträtt som författarinnan skapar och att hon håller allt det där jobbiga som huvudpersonen tvings uppstå på en ganska sublim nivå. Jag tycker också om att den nyanser av den fina nordnorska dialekten finns kvar, trots att boen är översatt till svenska.

Eftersom jag gillade denna bok så finns det ingen anledning att vänta med nästa i trilogin, Det Stumma Rummet ligger på nattduksbordet...

Australien är ett galet land, älskade mina år där! Men det som händer  I Victoria nu är ju fullständigt bisarrt, på ställen där vi lärde oss spela golf härjar lågor höga som fyravåningshus och lämnar efter sig död och förstörelse. 84 döda är den senaste siffrorna och det lär inte stanna där. Till det kommer alla sönderbrända hus, bilar, husdjur och boskap.

Läser att en del av bränderna av allt att döma är anlagda... Varför???

Och på ett annat ställe i samma land härjar översvämningar???

Är det någon som driver med mitt kära Oz och dess invånare?

Mjölnaren Gunnar flyttar till en by i norra Finland där han flyttar in i en kvarn. Han träffar en kvinna som lär honom odla grönsaker. Och så blir de kära. Men Gunnar är inte som alla andra, han hanterar sin demoner genom att yla som en varg och genom att imitera djur och människor. Mest djur. Därför ifrågasätter byn snart om han är riktigt som han ska. Till slut går det så långt att Gunnar blir tvångsintagen på en anstalt för psykiskt sjuka. Varifrån han rymmer och beger sig tillbaka till byn och kvinnan han älskar.

Min första Paasilinna men knappast min sista. En ganska enkel bok men också väldigt underhållande och varm. Och säkert finns det många ställen där liknande historier mycket väl skulle kunna utspela sig, där livet har sin gång och där allt som bryter vardagen känns ovant och lite skrämmande.

De flesta har säkert läst om studenten från Konstfack som lurade privtpersoner och polisen att tro att hon skulle hoppa från en bro och som i handfängsel fördes till psykakuten. Har ni inte läst det så finns mer info här: www.svd.se/nyheter/inrikes/artikel_2382713.svd

Jag tycker inte det finns någon större anledning att fundera över om hennes handling och beteende kan kallas konst. Och det är egentligen inte speciellt relevant. Jag nöjer mig därför med att hoppas att hon buras in tillräckligt länge för att hon ska komma till insikt!

Däremot är det intressant att fundera över vad som egentligen kan betecknas som konst. För mig är svaret ganska enkelt, för att något ska kallas konst ska det uppfylla samtliga av dessa:

- Konst ska göra något med någons inre, beröra på något sätt.
- Den ska vara ett uttryck för kreativitet hos skaparen.
- Den ska vara utförd med hantverksskicklighet.
- Den ska inte vara brottslig eller skada andra människor.

Då är det konst för mig. Därför tycker jag om när jag kan se vad en målning eller skulptur föreställer. Därför tycker jag om musik som klingar väl i mina öron. Därför är jag rätt likgiltig inför fyra kuber på en duk, oavsett hur mycket arbete skaparen lagt ner. Men om det berör någon annan så är det absolut konst. Samma sak med musik, det spelar ingen roll hur avancerat det är eller hur duktiga musikerna är, jag tänker inte lyssna på det för det men konst är det om det uppfyller ovan krav.

Av detta följer att det i praktiken är omöjligt att hitta en allmän definition av vad som kan betraktas som konst. Som ekonom är jag ju lockad att leta definitionen i vad som genererar pengar. Men det är nog en olämplig väg att gå, det skulle väl döda mycket av glädjen i konsten. Men lite mer "business-tänk" vore kanske inte fel...?

Läsvärt om konstfack-studentens illdåd finns här:

http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=577&a=877902

En ung fattig amerikan bestämmer sig för att ta värvning, i första hand för att tjäna pengar. Mot sin vilja skickas han till kriget i Irak där han snart inser att allt hat och alla fördomar som soldaterna fått sig till livs under utbildningen, verkligen levs ut när de skickas till Irak. Han får bevittna en oerhörd excess av våld ochen total avsaknad av respekt för mänskliga värden. Inledningsvis deltar han själv till viss del men snart hinner samvetet ifatt och avsmaken tilltar. Vid en permissionsresa bestämmer han sig därför för att desertera, praradoxalt nog ett brott med en högre straffskala än krigsförbrytelser.

Givetvis är denna bok gripande. Inte för att den är speciellt välskriven för det är den verkligen inte. Men det går inte att undvika att bli förbannad. Först för att USA på högst tvivelaktiga grunder börjar kriga i Irak, några massförstörelsevapen hittades ju aldrig. Surprise! Och sedan för att de bryter FN-konventioner på löpande band samtidigt som de försöker rättfärdiga det genom att säga att ondskan måste besegras. Men vem är egentligen ond och vem är god? Visst var 11:e september ett äckligt och fegt angrepp. Men inte har det väl blivit mindre äckligt och fegt efter Irak-kriget??

Man kan absolut hävda att denna bok är full av klyschor och fördomar och att boken mycket är ett sätt för författaren att lätta sitt dåliga samvete. Men klyschor är klyschor av en anledning och boken blir inte mindre viktig för att den har sina brister.

Undrar förresten hur Bush recension av denna bok skulle se ut. Om han nu läst den. Troligen inte...

På många sätt har de ett väldigt bra liv, bokens huvudpersoner. De är båda unga och framgångsrika inom reklamsvängen, de tillhör Amsterdams innekretsar och är lyckliga föräldrar till en liten dotter. Gott om både pengar och vänner.

Men allt förändras när de får beskedet att kvinnan har drabbats av bröstcancer. Hon tvingas till att byta ut sin bekymmerslösa livsstil mot sjukhusbesök och strålbehandlingar. På många sätt är maken är hennes make precis så stöttande och förstående som man borde kunna förvänta sig. Men med ett påfallande undantag, på nätterna fortsätter han att supa, gå på krogen och, framför allt, samla otrohetshistorier i en ansenlig mängd.

Jag läste ut denna bok på ett dygn och hade jag varit en person gråter lätt så hade tårarna sannolkt runnit. Språket är ofta ganska rått men detta är inget problem, tvärtom så gör det boken än mer ärlig. Den berör mig verkligen, både för det oerhört hemska som författaren gått igenom och för att jag, tyvärr, verkligen kan relatera till denna berättelse just nu. Mina tankar går till min absoluta favortfilm Livet är Underbart, denna bok lyckas också skapa ett kaos av känslor; jag blir sorgsen, ledsen, rörd, arg och glad på samma gång. 

Alla borde verkligen läsa denna bok, för döden drabbar oss alla förr eller senare.

Precis som Flyga Drake så utspelar sig även detta verk av Hosseini i Afghanistan. Två kvinnor ur olika generationer förs samman för att de gifts bort med samma man. Trots att de är väldigt olika och har väldigt olika syn kärlek och familj så utvecklas en stark vänskap dem emellan.

Och precis som Flyga Drake så slås jag av hur oerhört mycket hemskheter det afghanska folket har tvingats stå ut med. Hur religion i sin allra äckligaste form mynnar ut i en fullständigt bisarr kvinnosyn, kvinnor som finner sig i detta för att de inte vet något annat och ett helt urskiljningslöst våld. Visst är detta fiktion men det är nog ingen som tvivlar på att det precis lika gärna skulle kunna vara sant.

Förstår verkligen att denna bok legat på topplistan väldigt länge, en obeskrivligt skrämmande historia som samtidigt väver in en beskrivning av en väldigt stark vänskap. Vet inte om det är för att denan bok är färskare i mitt minne men jag tycker nog den är ännu starkare än Flyga Drake.