Metrobloggen

Jag har blivit skändad. Jag har blivit bedragen. Jag har blivit virtuellt våldtagen. Jag har blivit utsatt för något så fasansfullt att det är svårt att sätta i ord. Jag har blivit censurerad.

När jag, den enda som verkar ha någon civilkurage i dessa dagar, tog upp problemet om de våldsbenägna trädknullarna kallade för G*********e, ett problem som så många andra tiger om, så blir jag tvingad till tystnad. Utan varning ryter övermakten till och censurerar mig.

I teorin borde det här bryta mot alla möjliga och omöjliga lagar som vi i detta land lyder under. Ett skandal av monumentala mått är det. Och vad kommer jag göra åt detta?

Inte ett jävla dugg.

Jag önskar att jag kunde iklädda mig rollen som martyr, honom som med alla medel möjliga slåss för friheten att få säga sanningen. Jag önskar jag kunde säga att i morgondagens gryning kommer en ny epok inledas, en epok av frihet. En frihet för mig, en frihet för dig. En frihet som våra kungar så många gångar har slåtts för, som tusentals män har lagt ner sina liv för genom vår ärofyllda historia för att forma det Sverige vi nu lever i. 

Istället för kamp kommer jag med rak rygg lämna över min värja och erkänna mig besegrad.

Varför?

För jag bryr mig inte.

Inte ett endaste dugg ärligt talat.

Det kan idag vara en historisk dag för den svenska journalistiken. För första gången, vad jag kan minnas, har en inskickad stackars-mig-bild publicerats. Inte allt förvånande på aftonbladet.se.

För att ge det hela en bakgrund så kan vi gå igenom journalistikens grundbultar. När en relativt okänd person kommer från till synes ingenstans och skördar framgång, allt som oftast inom idrott, skall det göras reportage om vart allt började.

-    Här, säger då pappan eller mamman och pekar på en intetsägande gräsplätt eller någon annan abstrakt sak.

Sen äts det prinsesstårta och tittas på tavlor, som om det skulle finnas något som helst intresse i dem. Ej att förglömma är att alla som medverkar i denna procedur har långa stickor uppförda i sitt anus.

Motsvarigheten till det här är självklart deppbilden. Fy fan va synd det är om mig-bilden. Varje gång samhället sviker en dyker de upp i pressen. Är folket på migrationsverket dumma mot dig? Blev drömsemestern förstörd av nakna tyskar? Visade det sig att din ryska fru aldrig hann med planet? Det är lugnt. Aftonbladet skickar ut ett team som skriver en objektiv artikel plus tar en bild som ska demonstrera just hur lurad du känner dig. Troligtvis måste det tas flera bilder eftersom jäveln där bak inte lyckas få till sin tomma blick.

Det här är ju egentligen skäl nog att bojkotta hela Schibsted. Lägre än så kan det väl inte bli?

Jo det kan det. Nu kan man själv skicka in ett foto, taget med sin mobil, om hur deppig man är. En tjej sitter fast på Washingtons flygplats. Eller det är nog flera som sitter fast på flygplatsen. Men en tjej ville verkligen visa hur det känns att sitta fast där. Så hon skickar in bilden till Aftonbladet. Och får den publicerad!

Från och med nu borde man skicka in deppbilder till Jan Helin och hans medbrottslingar varje gång man missar spårvagnen, varje gång favoritlaget förlorar eller varje gång som det regnar ute. För det är min absoluta övertygelse att det är så framtidens journalistik ser ut.

:(

Efter att ha fått stått ut med Rix FM två dagar i rad på byrån nu har jag noterat vissa grejer, de flesta för ondskefulla för att skriva i text. En sak som jag vill ta upp dock är Bon Jovi. Jag är inget större fan av honom, jag tycker inte illa om han heller. Han är någonstans i det diffust neutrala gränslandet för mig.

Hans senaste låt som nu spelas alldeles för frekvent börjar med “This one goes out to the man who mines for miracles. This one goes out to the ones in need. This one goes out to the sinner and the cynical”.

Okej?

Och deras storhit It’s my life börjar så här; “This ain’t a song for the broken hearted”.

Varför berättar han till vilka sången är riktade till eller inte riktade till hela tiden?

Teorier.

Kanske är det så att Jon är en snäll gubbe som bara vill informera oss med ett broken heart att vi inte bör lyssna på låten, men borde vi inte få ta reda på sånt själv. Trots ett brustet hjärta kanske jag klarar av det.

Eller är det riktlinjer för marknadsföringen som han nämner så att reklamarna och PR-typerna inte ska ha några tvivel.

Eller, så kanske det är så att han är jävligt elitistisk av sig. Han schaktar upp alla potentiella lyssnare och bestämmer att du och du, men inte du ska få lyssna på den här sången. Jag hoppas på det, mer elitism åt folket!

Men hur som helst, Jon vet allt vilka lyssnare han vill ha, något jag tycker är fascinerande.

Trött och hungrig var jag. När jag ensam stod ute i snålblåsten och väntade på spårvagn 4 in mot stan. Eller jag var inte bara hungrig, jag var ashungrig. En hungrighet av pyramidala proportioner hemsökte mig. Jag hade jobbat natt och inte fått i mig mat på ett halvt dygn. I mitt huvud försökte jag definiera just hur hungrig jag var. Lite trevande startade jag med att vara hungrig som en hel vargflock fast tillslut bestämde jag att jag var lika hungrig som all befolkningen sammanslaget i ett mellanstort afrikanskt land.

Från Mölndal kom kalla vindar och i ett desperat försök att skyla mina händer körde jag ner dem djupt i rockfickorna. Och döm av min förvåning när min högra hand hittar en knäckemacka i just den rockfickan. Vilken fantastiskt lyckorus det blev.

Det var i onsdags som några stackars gossar stod ute i det regniga Göteborg och delade ut gratis Wasa Sandwiches med smak av creme cheese och pepparot. Jag tackade och tog emot, arkiverade exemplaret i rockfickan, och glömde bort den. Och så nu igår, när hungern långsamt våldtog min själ, så hittar jag den där. Som en skänk från ovan.

Trevligt värre.
***
När jag kom hem så låg det en dildokartong utanför min dörr.

Det var ovanligt.        

Energidryck. Good.

Super Mario. Goood.

Mittemot min lägenhet står det ett litet fult hus. Bortsett från ett pingisrum vet jag egentligen inte vad som finns därinne men vad från vad jag har hört, och sett den gången då jag som en annan fulgubbe stod på tå och kikad in, har jag dragit slutsatsen att det fungerar som ett slags kreativt centrum. Ett samlingsplats där vilsna vänstersympatiserade själar kan skapa lerkrukor eller kasta en liter brun färg på en vägg och kalla det för konst som representerar kapitalismens förtryck. Utanför detta lilla hus står det alltid en långhårig man, iklädd av färgen att döma ekokläder och tofflor, ständigt bolmande på en cigg. Han ser ut som en gammal hippie som inte riktigt vill överge 60-talet och jag skojar inte när jag säger att jag ser honom fyra, kanske fem, gånger i veckan. Han måste alltså vara någon slags föreståndare för denna lilla institution som blockerar min utsikt. 

Redan första gången jag såg min framtida lägenhet, den fjärde juli 2008, samma dag som Springsteen öppnade med Born in the USA på Ullevi, såg jag för första gång denna hippie. Med sitt långa hår och ovårdade yttre dömde jag ut honom som en vilsen alkoholist. Men tiden skulle bevisa motsatsen. Under tiden i min kära tjugoniokvadratare har jag från denna man bevittnat ihärdighet och lojalitet. Styrka och engagemang. Och ständigt med en cigg i mungipan.

Efter i praktiken ha sett varandra varje dag, i ett och ett halvt år, har det skapats en trygghet oss emellan. Vi har inte sagt ett ord till varandra men för snart två veckor sedan togs ett stort steg i vår relation. Vi nickade mot varandra. Jag hade varit på Hemlöp och inhandlat en påse Eldorado formbröd för 12 och 95, besteg de massa trappstegen på vägen mot mitt hem och mötte plötsligt min käre hippie. Vår ögonkontakt råkade bli ovanligt lång och i paniken att detta inte var socialt acceptabelt gjorde jag något så drastiskt som att nicka med huvudet mot honom. En enkel neutral nick som låg någonstans mellan ”waz up” och ”ha en bra dag.”

Och han nickade tillbaks!

Åh vilken glädje. Sen dess har vi nickat till varandra ytterligare två gånger vilket leder till det totala antalet av tre. Vi är reda som bästa kompisar. Inom kort är det tänkt att fas nummer två ska inledas. Jag ska hälsa på honom. Verbalt. Och därifrån är inte steget långt till vi åker på chartersemester tillsammans.

Jag.

Och kvarterets egna hippie.

***
Äh, fakk it. Jag åker till Rom. Hörs nästa vecka.

När man är osäker på vad man får respektive inte får skriva så bör man alltid kolla med Alf Henriksson först.

Det jag vill komma till är att jag inte riktigt bryr mig om att det är dålig reklam. Däremot bryr jag mig om att rätt ska vara rätt. Helt enkelt, gör om, gör rätt.

Jag är så upprörd.

För över ett år sedan sa jag ett mycket olyckligt och ogenomtänkt citat till en journalist. Ett citat som kommer jaga mig för evigt på grund av dess homosexuella vinkling. Jag sa att jag gillar att läsa böcker. I solnedgången. I den jävla solnedgången.

Bakgrunden är denna. Min förra lägenhet och dess tillhörande hus skulle rivas. Det visste jag redan när jag flyttade in så det var inga konstigheter. Och vad gör man som avslutning om man har en lägenhet som ska rivas. Man drar dit ett par människor som vill förverkliga drömmar. Vill du dra ett huvud genom väggen? Kör för fan. Vill du måla en piltavla på väggen? Absolut. Vill du fimpa en cigg i taket? Inga problem.

Dagen efter visade det sig att huset inte alls skulle rivas, det skulle monteras ner i moduler och säljas. Men det är en annan historia som involverar en hel del spackel.

Hur som helst, dagen kom då jag skulle möta upp min ex-hyresvärd och lämna nyckeln. Jag anländer lite för tidigt så jag fick stå och sparka sten ett tag. Då kommer det en bil insvängande på parkeringen och ut kommer två medelålders damer.

- Bor du här? frågade den ena.

Med ett jakande svar bekräftade jag hennes misstanke. De fortsatta att ställa frågor och det tog mig ett tag att förstå att de var journalist och fotograf, även fast kameran den ena bar borde ha varit en ledtråd. De gjorde som så många gånger förr reportage om boendesituationen för studenter. I ett redan katastrofalt läge skulle de riva lägenheter för ytterligare 50 studenter. De behövde ett offer.

De valde mig.

Det var på frågan om omgivningen där på Lindholmen och vad jag tyckte om den som jag pratade lite för brett. Jag var verkligen helt likgiltig inför denna omgivning och med febril tankeaktivitet försökte jag hitta på något snällt att säga om den.

- Öhh, nej det är väl trevligt här, öhh jag brukar sitta ute vid vattnet här och läsa bok och öhh, aa det är väl trevligt att sitta där i solnedgången.

Någon av de få gånger jag faktiskt blev trött på min lägenhet gick jag ut, då och då hamnade jag på en bänk vid vattnet, och nån gång hade jag väl med mig en bok. Det där om solnedgången var bara pladder, jag hade väl säkert suttit där i solnedgången fast det var inget som jag brukade ägna mig åt. Det kändes som en snygg avrundning på svaret och jag tänkte väl inget mer på det.

Så jag lämnade nyckeln, tog stombuss 16 över till det riktiga Göteborg och journalisterna åkte sin väg och skrev artikeln. 

- Lägenheten är helt okej, det är nära till skolan och jag gillar området. Här är skönt att sitta ute i solnedgången och läsa en bok, säger Victor Haffling.

Så stod det i GP dagen efter.

Av alla frågor de ställde och som jag med en diplomatisk elegans svarade på var de tvungna att trycka på den skiten.

Längre ner i texten stod också denna rad: Synd att 50 lägenheter försvinner, säger han. 

Läsarna måste trott att jag var en person som dagligen frestar min fisring med avlånga föremål. Jag blev offret som satt ute i solnedgången varje kväll, utblickandes över de nybyggda husen i Sannegårdshamnen, och tänkte på hur synd det är om mig och min bostadssituation. Det måste egentligen bara varit se-ledsen-ut bilden som saknades. För jag är i alla fall ganska säker på att jag log när de fotograferade mig.

Och varje gång jag ego-googlar mig själv nuförtiden så påminns jag om vilket offer jag blev. Inte nog med att det länkas till artikeln. Den här meningen om att jag satt ute solnedgången och läste böcker måste självklart vara med direkt på söksidan.

Ridå.

Om det är något som jag ångrar i mitt liv så är det detta citat. Ett citat som i och med internet kommer förfölja mig livet ut. Det är helt enkelt för gay för min smak.

Böcker i solnedgången.

Alldeles för gay. 

Kom igen Färjestad!

En snubbe ringde in nyss och behövde nummret till en bärgningsbil i orten Berga.

I måndags stod den i min lokala matbutik. Den där smaken som jag hade suktat så efter ända sedan mejlet med den revolutionerande
förhandsinformationen. I en grön burk. Och med det passande namnet Green Energy. Som ett litet barn på julafton halade jag upp sex
och femti och sprang upp till min lägenhet. Här skulle det idkas dryckesprovning.

Jag anade en hint av isglass. Den gröna isglassen. Piggelin. Eureka! Den smakar piggelin. Men energidrickan smakade inte alls piggelin. Jag tyckte jag kunde känna de första indikationerna på piggelinsmaken men det tog tvärstopp någonstans i mitten. Den kom inte fram till piggelinsmaken. Men vad var det för bekant smak som jag då kände i gommen? De där gröna godisgrodorna kanske? Nej, det var det inte heller.

Sen slog det mig. Det smakade Rachmaninoff. Boljanov och Crustjov (schtavning). Och Jeltzin. Utspädd i en pet-flaska med det sötaste som Konsum kunde erbjuda. Det var smaken av grillplatser ute i åävlan, av skumma hemmafester och av mosbrickan på Kennets hamburgeri. Vi var sexton, sjutton år och hela världen låg framför ens fötter.

Jag äcklades av smaken och jag äcklas av vad det nu blivit av med mig. Byxlös i en rosa fåtölj, och med ett stort hål i vänster strumpa, drickandes på denna energidryck. Var det så jag tänkte mig själv när jag stod och frös som en annan gulagfånge på Stora torget i Karlstad nyårsafton 2004? Nu har man kämpat sig förbi de där oskuldsfulla tonåren och blivit en man av ålder. En sån där som betalar sin egen hemförsäkring. Och allt som finns kvar av denna mytomspunna tid är minnen som väcks till liv av denna högst mediokra energidryck.

Så kort och gott.

En burk med vemod. För sex och femti.

Det är vad Powerking Green Energy är för mig.

(Redaktionens anmärkning: Drickan var ganska äcklig, den smakade lite som importsprit blandad med läsk. Här ovan ordbajsade jag och står inte för något av vad jag säger)

Just nu är jag nionde bäst på hela facebook gällande huvudstäder och vart fan de ligger. Och då tänker ni, roligt och roligt, han ligger ju bara på nionde plats. Men nu ska jag ta och berätta om de åtta som ligger före mig och då kanske ni förstår att den nionde platsen inte är så fy skam ändå.

8: Lee San Kuan. Han/hon är korean. Sen spädbarns ålder har han/hon drillats av sadomasochistiska svin till lärare och föräldrar om på vilken breddgrad Namibias huvudstad ligger på. Svarar han/hon fel blir han/hon slagen med ett cricketträ. På grund av denna press är han/hon bättre än mig.

7: Facebookanvändare. Uppenbarligen en bot, troligtvis framtagen av IBM:s främsta geniknölar. Människan rår sällan på maskinen, därför är denna sak bättre än mig.

6. Ago Taal. En finnjävel boendes någonstans uppe i Österbotten. Vägen till hans ensliga hem är igensnöad åtta månader om året och underhållningen under detta ide inkluderar bakfyllor och drömmar om söderhavet. Därför är han bättre än mig.

5. Andrew Last. Exemplifierar collegenörden. Intar energidryck genom dropp, har inte bytt kalsonger på en vecka och har en stor pizzafläck på sin svettiga t-shirt. Spelar spelet konstant, men har problem att lära sig vart i Kirgizistan som Bishek egentligen ligger. Men på grund av den nerlagda tiden är han bättre än mig.

4. Arno Schneider. Självklart en fuskpelle. Bara på hans profilbild ser man ju att han inte ens skulle kunna ta skillnad på Burundi och Malawi. Så på grund av någon bugg som bara han har hittat så är han bättre än mig, fast det är han ju då inte.

3. Ellie Henderson. Uppenbarligen kyrklig. Alternativt går av spårvagnen vid korsvägen. Med guds och hela hennes baptistkyrkas hjälp finner hon styrka för att pricka rätt när Ouagadougou efterfrågas. I den staden hålls förövrigt Afrikas största filmfestival varannat år. Så med denna hjälp från ovan, som också känns fuskit, är hon tyvärr bättre än mig.

2. Yannis P. Vlahoyannis. Efter ha varit en framstående pjäs i den politiska oppositionen i Turkmenistan och yppat sig negativt om diktatorn blev han dömd till 15 års husarrest. I detta gudsförgätna hus fanns endast två böcker. En världsatlas och ett spanskalexikon. Därför är han nu bättre än mig, på både geografi och spanska.

1. Martin Ostrowski. En alptysk. Helt klart en man som fått sin beskärda del av jorden. Tack vare hans föräldrars skiduthyrningsfirma, som är störst i de centrala delarna av Alperna, har han fått chansen att resa runt i typ hela världen. Och på grund av det är han bättre än mig. 

Som ni ser är det då en stor sak att en liten timid figur som jag, vars största resa gick till innebandyhallen i Billingsfors, är med och slås med detta rövgäng av koreaner, botar och alptyskar.

Och då kvarstår endast den viktigaste frågan.

Vart på listan är Säwemark?

Svar: Först på trettonde plats.

Fniss.

Jag var tvungen att ta vagnen ända ut till jävla Långedrag förut för att få domen. Min dator var paj. Det kommer ta två veckor att laga den.

Bajs.

Ingen dator finns att låna så länge. Vad ska man göra kvällstid dessa två veckor? Kanske ska jag lära mig brodera, kanske tar jag upp tv-tittandet eller kanske börjar jag missbruka valium.

Mitt virtuella jag kommer vara död under två veckors tid. Och det är något som ger mig panik.

På grund av missande tvättid så har jag åter igen inga rena kläder. Konkret innebär detta att jag idag har ett par Musse Pigg-kalsonger på mig som jag haft i min ägo sen 14-årsåldern. Noteras ska det att jag växt ganska mycket under dessa sju år som gått.

Så kort och gott.

Jag har alldeles för små kalsonger på mig. Och fan vad obekvämt det är.

Ah, dessa existentiella frågor som har satt myror i huvudet på folk i århundraden. Imorse när äntligen spårvagnen dök upp vid Mölndals horisont böjde jag mig ner för att plocka upp min portfölj från marken. Från vibrationerna i berörda interna och externa kroppsdelar känner jag hur jag släpper iväg en liten fjärt. Helt omedvetet. Problemet var att Ulf Lundells ”Hav utan hamnar” gick på hög volym i mina hörlurar så jag vet inte om den var ljudlig eller av den smygande typen. Chockad tittade jag på människorna som stod närmast. Ingen tittade på mig, men en kvinna fick en lustig min där hon fällde ner ögonbrynen samtidigt som munnen blev ett smalt sträck. Minen skulle mycket väl kunna tolkas som ”vad i helvete gjorde han precis.”

Så frågan kvarstår. Om man fiser samtidigt som man lyssnar på mp3, hörs då fisen?

Om inte annat så luktar den i alla fall.

Idag besökte jag bokmässan. Det var som vanligt när det gäller mässor alldeles för mycket folk per kvadratmeter samt obehagliga gubbar som försöker värva mig till Harry Martinsson-sällskapet. Men det var fortfarande totalt värt på grund av två anledningar. Den ekonomiska vinningen och kändisspotting. Det kostade hutlösa 120 kronor att komma in. Men väl där inne fick jag gratisexemplar av Aftonbladet (10 kr), SVD (30 kr), Fokus (35 kr), nån vänsterdynga med vikt på fotografi (59 kr) plus att jag köpte senaste Café för 20 riksdaler vilket innebär en besparing på 38 kronor. Alltså fick jag gratisgrejor för 172 kronor, och om man subtraherar det med inträdesavgiften så gick jag plus 52 spänn. Win!

Och så var det ju det där med kändisar. Jag är vanligtvis inte den som går bananas när jag ser en offentlig person men när jag fick syn på Johan Hakelius, som bar fluga (!), och Paul Ronge inom loppet av tre minuter blev jag knäsvag. Sen såg jag även finnbögen.

I lobbyn hade de en projektor som visade twitterflödet för bokmässans egna hashtag. Denna helg är alltså möjligheten till spridning av nazipropaganda god. Använd bara #bokmassan.

Avslutningsvis kort statistik.
Antalet kärringar jag ville slå i huvudet med min portfölj: 7
Antalet kärringar som jag faktiskt slog med min porfölj: 0
Trängseln på spårvagn 4 på väg därifrån bedömd på en skala från ett till fem: 2
 

Hela grejen bleknade lite när man fick sin skakade draja i fel glas. För helvete liksom.

Folk kunde ha trott att jag drack jordgubbsdrink eller nått.