Metrobloggen

Efter ytterligar en dag på jobbet med saker att fixa upp över öronen och en och annan inte så trevlig kollega är jag nu hemma.... Skönt. Kom innanför dörren och såg...POST! Nu var det inte den post jag väntat på länge utan annan post. Inga räkningar. Det kom paket från Borlänge där mig personlige, årlige chokladleverantör bor. Tack F! Jag hade även fått post från London men ett kuvert med ett kort i, inget paket... Tack för det kära syster! Det är gott med choklad, fick det som sagt på posten, maken köpte till mig idag och han hade även med sig en flaska Amarone till mig. Gott det med. Tittar ut genom fönstret och ser att det snöar, imorgon är det ju vårdagjämningen och då vill jag verkligen inte att det ska snöa mer. Idag ska jag bara njuta av något glas vin, lite slappande i TV-soffan och strunta i disken. Imorgon är det nya tag och en speciell dag. 

På återseende! 

Tröttdag. Tänk er att kliva upp tidigt som attan för att ta bussen till jobbet. Väl där händer det massor hela tiden. Apparater surrar och piper, plignar och plongar. Det tjuter i vår larmsignal från de olika salarna där någon vill ha hjälp, telefonen ringer, var man än vänder sig vill någon ha hjälp. Man kastar i sig lunchen på 12 minuter för att hjälpa andra, vaggar en bebis med magknip, tvättar, städar, kastar sopor, det piper i personsökare... Ja där har ni en dag på mitt arbete. Lägg sen till hämtning av två trötta, hungriga barn som börjar slåss så fort de ser varandra och till råga på allt har posten inte kommit idag heller, jo då räkningar kommer det men inte det jag vill ha. Jag undrar hur de går till väga när de skickar post från England, ror de över vattnet och promenerar med den genom Sverigen?? I alla fall... då känner jag att jag vill sätta mig i ett tyst rum alldeles för mig sälv för att bara vara, jag orkar inte mer. Plötsligt mitt i middagen kommer båda barnen på samtidigt att de ska krama mig, massor med kramar och en och annan puss. Underbart! Ibland behövs det så lite för att ge energi till någon. Nu har jag tagit en rask promenad ute, det är -1 grad och en decimeter nysnö, ingen har plogat så det blir ordentligt med träning för benen och min eländiga ländrygg. Nu har jag sjunkit ner i soffan och ska kolla TV en stund.

På återseende!

Bilen startade igår kväll. Den behövde tydligen sura en stund för sen ville den helt plötsligt vara med igen. Typiskt. Ja, det är inte helt enkelt att få den starta nu, det krävs lite trixande, väntar bara på att någon ska ha tid att kolla upp den.... Beträffande posten jag väntat på.. jag väntar ännu! Jag börjar fundera på om det kommer komma någon väntad post över huvud taget. Får nog börja fundera på en reservplan inför påsken om det inte dyker upp snart... Nu startar min nedräkning. Nedräkning till lördag, sen blir det ihopräkning och efter det kommer planeringen inför påsken. Jag har några dagar till innan jag ska veta om det dyker upp någon här i påsk eller inte... Vore trevligt om alla kunde höra av sig.

På återseende!

Nej ,det är inte maken jag menar, han är underbar. Det här är något stort svart och hårt.... Jättestort, svart och hårt. Denna stora svarta tingest har gjort mig ordentligt arg. Den vill inte när jag vill! (bilen alltså) Jag var med sonen på Coop och handlade och skulle åka hem, vad händer? Jo, bilhelvetet vägrar starta! Jag testar igen och igen men inget händer. Tar den kissnödige sonen till toaletten för att undvika ytterligare en katastrof och sen provar jag igen men nej. Den är död. Ibland bjuder den på små dödsryckningar men inget mer än så. Jag går runt på parkeringen och inser att det inte är helt lätt att få tag på människor med bil. Det är väldigt många som går till affären, hurtbullar! Jag är normalt också det, på sommaren tex. cyklar jag till affären men inte nu, det är som bekant vinter ute. Ja, det finns många som cyklar på vintern men inte jag. Jag har testat det och höll på att slå ihjäl mig. Ja, jag har hjälm när jag cyklar men om jag kan undvika att bryta armar och ben så gör jag gärna det. De få människor jag hittade som hade bil hade av någon anledning "bråttom tillbaka till jobbet"... Efter ett tag ringde jag maken och vi kom gemensamt fram till att jag skulle lämna skithögen där, förlåt bilen och gå hem med sonen och matkassarna. Tur att jag inte storhandlat i alla fall, då hade jag nog brutit ihop totalt och kanske suttit i ett hörn på parkeringen och gungat fram och tillbaka mumlandes något om konspirationer i samhället... Nu sitter jag här hemma, väntar på att dottern ska komma hem och sen laga middag, vänta på att maken ska komma hem, egentligen skulle jag träna också men det skiter sig totalt idag eftersom vi måste försöka få hem bilen... Jag koncentrerar mig just nu på att andas... lugnt... och hoppas att i morgon blir en bättre dag.

På återseende! 

Så står det i alla tidningar idag. Ersbodamordet. Det är en tragisk händelse som utspelade sig igår kväll inne i en lägenhet där fyra personer blev misshandlade, varav en dog och de andra fördes till sjukhus. Alla efterföljande kommentarer går ut på att smutskasta hela stadsdelen, vissa skriver att "jag ber för mina släktingar som bor på Ersboda varje kväll." och andra liknar det med vilda western... jag vet inte jag... Någon kräver att polisen ska ge ut all information som de lyckats få ihop så att denne person vet om den idag vågar gå ut till bilen eller inte. Stämningen är minst sagt upprörd. Om det nu är så hemskt att bo på Ersboda, varför inte flytta då? Jag såg polisbilar igår när jag var på väg hem från jobbet med bussen, det verkade som de stod och väntade på någon, för de var lite halvgömda. Det var ju samma tid som detta hände. Jag känner inte att jag inte skulle våga gå ut till bilen idag på grund av detta. Det allra flesta såna här brott begås av någon i bekantskapskretsen och eftersom det var inne i en lägenhet tror jag nog att de var bekanta med varandra och tror inte de är särskillt farliga för mig. Det finns gånger då människor råkat ut för sånt här helt oprovocerat men det är väldigt sällan. De jag umgås med är mig veterligen inte kriminella, tar inga droger (inte jag heller) eller lånar pengar av skumma typer så jag tror nog jag kan känna mig rätt säker. Jag hoppas polisen får tag på den eller de skyldiga, jag hoppas även att de tre som blev förda till sjukhus klarar sig bra och sänder en tanke till anhöriga till den avlidne...

På återseende!

http://www.aftonbladet.se/nyheter/article6784052.ab

http://vk.se/Article.jsp?article=337485

Måndag, slut på sportlov och ordningen är återställd. Vi fick hem våra barn igår, eller rättare sagt, vi hämtade dem. De hade mycket att berätta och pratade hela vägen hem vilket är strax över tre timmar i bil... Katten blev lycklig och hon fick äntligen återgå till att natta barnen ett i taget. Nu har jag lämnat dem på skolan och dagis, är åter hemma för att äta lunch, vänta på posten och sen bege mig till jobbet. Jo, jag väntar fortfarande post... i fredags när jag trodde det skulle komma fick vi ingen post alls. Jag fortsätter vänta helt enkelt.

På återseende!

Sitter vid datorn och lyssnar på musik, gosar med katten och kollar utsikten i köket. Maken. Maken lagar middag. Härlig uppdelning av hushållsarbetet tycker jag, det enda jag behöver göra sen är att duka, sätta mig till bords och äta det han lagat till mig (eller oss). Gott luktar det dessutom. Imorgon är det slut på sportlovet och vi ska hämta hem barnen. Det ska bli roligt att höra de berätta om allt de gjort med mormor och morfar. Katten kommer återgå till att bli tvingad att leka när hon helst vill sova, jag kommer få besök av kramsjuk son nattetid.... Allt kommer bli som vanligt igen. Det blir bra. Den här veckan har jag ägnat åt friskvård. Långpromenad i tisdags, spinning i torsdags, igår blev det långpromenad i solen och jag ägnade en och en halv timme till att lyssna på olika låtar och sjunga med och på det sättet även underhålla rösten. Det varierades stort och blev både låtar där jag tog i från tårna, låtar med ganska låga toner och låtar med högt register... Riktig friskvård med andra ord. Idag drog jag med maken till gymmet. Han är glad att återfå vardagen då jag inte kan utmana honom på såna saker, han hade helst velat ta det lugnt hela dagen.... Nu laddar jag för melodifestivalfinal och Dolph Lundgren, ja... artisterna också och deras låtar, undrar vem som vinner? Jag kan inte säga att jag har en favorit, jag höll ju på Kalle Moraeus, den låten fick mig att tänka "sommar i Dalarna" och han hade den snyggaste gitarren! En given succé enligt mig.

På återseende! 

Nu har jag alltså testat den träningsform som enligt så många är den ultimata träningen. Spinning. Jag vet inte vad jag ska säga, var det bra eller inte? Det var ok men inte det roligaste jag tränat. Uppvärmningen var ju lugn. Sen drog det igång på allvar och jag upptäckte att jag har muskler på framsidan av låret. Det kunde ju vara en bra sak men idag vet jag inte om det var så bra. Mina lårmuskler blev jättetrötta redan två minuter efer uppvärmningen... då var det bara 40 minuter kvar av passet! Huh! Envis som jag är kan jag ju inte vika ner mig, det fick bli lite lugnare, jag kunde inte stå upp när alla andra gjorde det men jag tog mig igenom passet och är nöjd med det. Nöjd med mig själv. Nu har jag ont i rumpan av den alldeles för hårda cykelsitsen och är mör i benen. Jag undrar om jag kommer kunna gå i morgon över huvud taget? Nu ska jag fika lite, fylla på mina reserver och sen ska jag sova sååå gott!

På återseende!

Jag ska snart iväg med maken. Vi ska träna. Maken har lyckats dra med mig på spinning! Jag har inte testat detta tidigare eftersom jag är helt övertygad om att jag kommer dö om jag gör det. Jag är alltså lite orolig just nu. Undrar om jag kommer tappa andan helt och trilla av cykeln? Jag har hört sägas att man inte måste följa instruktören i allt denne gör men vad är det då för vits med det hela undrar jag? Säger instruktören att det är dags att öka, då ökar man, så är det! Jag är uppenbart skeptisk till detta och kommer rapportera senare, om jag överlever vill säga...

På återseende!

Jag fortsätter postvaktandet. Ännu har inte britterna lyckats leverera något litet paket hemm till mig men jag tror det kommer idag. Det känns så. Jag hoppas det. Hittills har jag fördrivit tiden genom att jobba, igår sov jag tills posten kom och idag tänker jag åka ner på stan och uträtta ett blixtlåsärende och hoppas och tror att när jag kommer hem är det bara att sätta igång med mitt projekt. Nu är det i alla fall frukostdags.

På återseende!

Onsdag kväll. Vad gör man på en onsdag kväll? Det finns nog massor att göra på en onsdagkväll, jag och maken delade på en flaska champagne... Ja bara sådär. Något vi firar? Någon speciell dag? Nej, vi bara bestämde oss för att äta gott och dricka gott. Det var våldigt gott. Pratade med barnen, sonen ringde och vi bestämde att prata via webkameran istället. Vi fick se dem, de såg oss och framförallt katten såg sina kära älskade vänner. Det visades teckningar och berättades om bravader hos mormor och morfar. Roligt, de var på ett strålande humör och pratade länge. Det är lite tomt utan dem. Katten skriker efter dem på kvällarna, hon är ju van att gå och lägga sig med dem, hos dem. Nu ska jag gå och lägga mig, imorgon väntar en ny dag med nya utmaningar.

På återseende!

Mars månad är härlig. Jag har sagt det tidigare och säger det igen, det är då officiellt vår. Vårdagjämningen infaller, kronprinsessan har namnsdag så också våra barn och min mor. Det är jättemånga som fyller år just i mars månad. Nu på två dagar har jag gratulerat tre stycken och fler blir det. Jag tänker passa på nu idag at säga ett kollektivt STORT GRATTIS! till alla er jag känner som fyller år denna månad.

Jag har tråkigt, jag väntar. Jag är på vaktpost, jag är postvakt. Väntar med spänning. Jag vet att det förmodligen inte kommer komma idag men väntar ändå. Sen ska kreativiteten flöda här hemma! Jag fortsätter vänta...

På återseende!

Ledig söndag, klockan rinde 05.45 i morse och när jag tittade upp låg sonen brevid mig klarvaken och tittde på mig och sa hej med ett stort leende. Han var redan påklädd. Faktiskt tog han på sig kläderna igår kväll redan och sov i dem för att han skulle var riktigt säker att allt blev rätt idag. Det var en stor dag idag. Efter att vi utfodrat barnen med frukost, packat bilen, fyllt på nödvändigheter som spolarvätska och bensin var det så dags att lämna staden för att bege oss söderut. Till IKEA. Hur kan då en femårig pojke var intresserad av detta? Jo, han skulle få träffa sin bästa kompis där: morfar. Mormor och morfar mötte upp oss på Ikea, vi åt lunch men shoppade inget, som vanligt, lik förbaskat ska de ha betalt när man går ut därifrån... Ok, det kunde varit jättehemskt förra gången tog de 10 000 kronor för detta  men jag undrar hur några kvistar kan kosta 400kr...hittade dessutom diverse andra bra-att-ha-grejer i påsen när jag kom hem... På Ikeas parkering fick barnen byta bil och fortsätta färden i mormor och morfars bil hem till dem för att fira sportlov, jag och maken åkte tillbaka upp hit till oss (med kvistarna). Nu har vi en vecka utan barn... undrar vad vi ska göra? Middagsfunderingarna gick till Burger King i Ö-vik och vi stannade där men ångrade oss och köpte en läsk på macken brevid istället. Vi åkte hem, tog bussen ner på stan och gick ut och åt (tog en öl också när vi ändå var där) ringde barnen och sa god natt och gick på bio. Nu är det dags att gå och sova, eller vänta nu... jag har ju SOVMORGON! OK, det är dags i alla fall, jag är trött.

På återseende! 

Jag har överlevt två nätter på jobbet. Jag gillar inte att jobba natt, eller rättare sagt det är ganska behagligt att göra det egentligen men min kropp tycker det är oändligt trist och framåt 5-6 på morgonen firar den detta med att ge mig en lätt illamående känsla som inte går över förrän jag kommit hem och lagt mig i min sköna säng... Nu har jag jobbat två nätter, känner mig lite bakis idag eftersom det var svårt att få sova när hela familjen var hemma (speciellt den mammagosige sonen...) Det är i alla fall sol ute, just det SOL! SOOOL!!! Det är till och med så pass varmt att det töar lite på uteplatsen. Härligt! Äntligen! Underbart! Nu inväntar vi middagsgäster, sen melodifestivalen och en tidig kväll. I morgon ska vi upp tidigt på ett, enligt barnen, spännande äventyr...

På återseende!

Aftonbladet annonserar stort om att nu kommer våren i landet. Jättebra tänkte jag. Det stod även att det skulle bli 7 dygn med en medeltemperatur på över 0 grader (det är det som definierar våren), ännu bättre. Jag skyndade mig att kolla SMHI´s hemsida.... OK, om man räknar en temperatur på -14- -6 grader som över +-0 så är jag med men inte annars. Jo, på måndag verkar det som om vi ska få någon enstaka plusgrad i några timmar men inte mer. Artikeln och bilden kom från Malmö med orden "vintern är besegrad" Jag börjar fundera över hur stort Sverige är elnigt dessa medier som finns i södra Sverige för härifrån har vi minst 50 mil kvar uppåt i landet innan det tar slut... Kanske jag ska skicka dem en Sverigekarta..?

På återseende!

Så här ser snöläget ut hos oss just nu. Den första bilden är tagen för några veckor sen innan det sista snöfallet...

Nu ser det ut såhär.... lägg märke till att det kanske inte är så lätt att se ut genom fönstren, att öppna dem är i alla fall inte att tänka på. Jag ska även passa på att tala om att det är slätt på marken och snötäcket är lika tjock överallt, det har alltså inte blåst extra och bildat drivor... D, jag kan lova att det inte är kortärmat som gäller vid påsk. Glöm inte vinterkläderna hemma.

Om man letar lite kan man parkera cykeln i cykelstället, det må vara vinter men folk cyklar som galningar i alla fall. Samtalsämnet om vinterdäck är lika stort när det gäller vinterdäck till cykeln som till bilen.

Utanför dotterns klassrumsfönster....

På återseende!

ännu en gång. I mitt inlägg tidigare om långkalsonger berättade jag att jag nästan alltid har dem på mig och hittills har haft det varje gång vaktmästaren kommit och ringt på dörren eller nån annan med för den delen utom de gånger jag bestämt med någon som ska komma hit. Idag är jag hemma sjuk. Ja, sjuk igen... Det började med kikhosta och med anibiotikan jag fick då måste jag ha dödat allt försvar jag hade i kroppen eftersom det har sen jag avslutade den i början av januari varit förkylning, magsjuka, förkylning och .... förkylning... (för att inte glömma de gånger jag varit hemma med sjuka barn... undrar om de kommer ihåg mig på jobbet..) Alltså, jag är hemma idag för att kurera mig och har intagit liggläge i vår fåtölj med kudde, täcke och en nakenkatt. Där ligger jag i godan ro och halvslumrar och hör att det är reprisen av Skavlan på TV, då ringer det plötsligt på dörren. Jag skyndar mig upp, tittar mig snabbt i spegeln (ser jag ens levande ut?) och öppnar dörren, vem står där? Jo, vaktmästaren(!) som ska byta ett handtg på ett av våra fönster och vad har jag på mig? jo, kofta, långkalsonger och raggsockor! Igår hade jag jeans på mig, i fredags hade jag jeans på mig inte var det någon som ringde på dörren då inte... Jag lyckades pricka in det en gång till. Nu ska jag vila vidare.

På återseende!

Mitt sällskap under täcket i fåtöljen, tillsammans blir vi varma och goa...

Nu är det vår. Ja det är det faktiskt nästan. Idag är det 1 mars och mars månad är en officiell vårmånad alltså är det officiellt vår från och med idag! Det verkar härligt ända tills jag tittar ut genom fönstret, det har snöat sen i lördags... inte så lite heller. *suck* Vi hade en meter snö redan, vi behöver inte några decimeter till. Att köra bil här nu är en riktig utmaning och då menar jag inte vinterväglaget, det är roligt och det går bra att köra för den skull men det är snödrivorna som är problemet. Snödrivorna är så höga att i en korsning går det inte att se om det kommer en bil från sidan eller inte. Drivorna är högre än bilarna och då överdriver jag inte det minsta. Det går heller inte att köra fram lite längre för att försöka få koll på läget för då är man ju ute i körfältet för bilar som kommer från vänster, det gäller helt enkelt att tro... hoppas... chansa lite... inte så säkert vill säga, tur jag har busskort. Nu ska det bli töväder, det hävdar jag bestämt! Det verkar just nu väldigt avlägset att det ska bli vår och så småningom sommar, undrar om det kommer ske i år..? Det är väl bara att hoppas. Däremot kan jag glädjas åt att Sveriges deltagande i vinter-OS har varit riktigt bra. 11 medaljer varav 5 guld... En bronsmedalj till Sverige i 5-milen var en riktigt bra avslutning. Nu är det över, vad ska jag nu se på TV? Jag kommer sakna OS....

På återseende!

Jag är glad över min långkallingar, de är så sköna och det är behändigt att bara dra på sig dem på morgonen när dottern ska följas till skolan, de tar liksom mindre plats undet täckbyxorna. Men jag måste ändra min trend tror jag. Jag har gått klädd i långkallingar hela vintern, nästan, de är mjuka och sköna och ja...fula... Långkalsonger och raggsockor är favoritplagget när jag är hemma ensam eller bara sonen och jag, problemet är bara att det ringer på dörren ibland och då vill ju i alla fall jag gå och öppna... det är inte bara en som tittat lite underligt på mig och framförallt min outfit. Det hela sitter i att jag saknar byxor. Inte helt, jag har byxor men inte så många par som verkligen passar så då tar jag till detta otroligt osexiga plagg emellanåt. Jag behöver shoppa. Jag behöver jeans-shoppa och det är jag så dålig på. Jag letade aktivt efter nya jeans i London i juni, det blev inga då (jag köpte två klänningstyger istället) och har inte blivit sen heller. Det är mycket roligare att köpa klänningar och tröjor... eller kläder till barnen... eller massa annat. Nu ska jag gå och byta om innan vaktmästaren och hans lärling kommer tillbaka och jag ska borsta håret, kanske sminka mig till och med, jag ska trots allt handla idag och till frisören med barnen så det kan jag ju bjuda på.

På återseende!

Jag har en riktigt kass rygg. Den får mig ibland att känna mig som 60 år äldre än jag är... det brukar gå att få den att knaka på morgonen så är det rätt bra sen, på slutet har det inte fungerat utan jag blir bara stelare och stelare. Eftersom jag varit sjuk så mycket och sen varit hemma med sjuka barn har det inte blivit nån riktig träning på länge och det är förmodligen därför. Igår bestämde jag mig för att försöka få till det eftersom jag var så stel. Iklädd underställ och raggsockor, sexigt värre, på med musiken och sen dansade jag så eventuella förbipasserande grannar måste trott att jag är försöksutskriven från psyket, ja, ni får säkert en bild av detta nu när ni läser och jag är säker på att det såg väldigt roligt ut. Det bästa är att det hjälpte! Jag kunde vrida mig och bocka mig framåt och det sa knak och brak i ryggen, sen gick allt så mycket lättare. Så skönt. Idag är det stelt igen (vill nog helst skylla påkylan, -30 grader är inte att leka med) men tror nog att om nån timme är det bättre. Jag får väl helt enkelt fortsätta dansa som en galning...

På återseende!

Dagens promenad blev en kylig historia. -22 grader, ok jag har varit med om värre, dags att lämna dottern på skolan och sen ta sig till dagis för att lämna sonen. Kallt! när jag lämnat sonen gick jag hem igen och jag kan lova er att trots raggsockorna har mina tår inte riktigt blivit varma ännu... Jag skulle haft med mig kameran ut och fotat idag, det är vackert väder. Solen skiner och vi har ordentligt med snö, dessutom kom det lite nytt igår så idag glittrade det extra i snön från solen.... Riktigt fint. Hade det inte varit så kallt om ansiktet hade jag varit ute längre. Kameran stannade hemma i alla fall men ni kan titta in hos min bror, den fotande Masen, så får ni se fina vinterbilder, visserligen inte tagna här uppe utan i Dalarna, love it! Det är väl ungefär så det ser ut här nu. Nu ska jag försöka tina upp och sen bär det av till jobbet.

På återseende!

Jaha, så var ännu en deltävling av Melodifestivalen över. Jag gillar just Melodifestivalen men i år kan jag inte komma ifrån känslan av att det var bättre förr. Nej, jag håller inte på att bli gammal utan det har bara inte varit något bidrag ännu där jag känt att "Wow, vilken låt." Det finns en del bra låtar, en ännu större del mindre bra låtar och en jättehög med frågetecken gällande kläderna. När blev det egentligen modernt att visa allt man har men ändå inte..? Den ena "troschocken" avlöser den andra, vissa ser ut att komma från inspelnningan av ett barnprogram med rymdtema och andra har hottat upp gympadräkten sen de var små, ni vet dessa gympadräkter som fanns med eller utan volang på men nu är volangen utbytt till paljetter, samtidigt som vissa ger allt för att dölja benen i höga stövlar men visar trosorna istället... Ge mig något riktigt bra!!! Förra veckans höjdpunkter var gruppen "Glada Hudik" som sjöng i pausen samt kurbitsmålningen på Kalle Moraeus gitarr. Trodde inte jag skulle säga det eftersom Melodifestivalen är snudd på helig för mig men OS är bättre. Trots sina många misstag från funktionärshåll är det bättre! Jag önskar bot och bättring till nästa vecka.

På återseende!

Idag var det dags för sonens tandläkarbesök. Sonen lovade gapa stort när han hörde att man får en liten leksak av tandläkaren om man är duktig. Maken följde med honom. Sonen hoppade upp i tandläkarstolen och gapade stort. Efteråt när tandläkaren frågade om han brukar äta godis och i så fall när, blev maken lika svettig som jag brukar bli. Jag tror nog han bad en stilla bön om att sonen inte skulle säga att han får godis när han vill, vilket han skulle kunna säga även om det inte stämmer. Som förälder känns det bara dumt om barnet säger att det äter godis mer än en gång i veckan. Ja, jag vet, jag och maken är inte bäst på den punkten, ibland äter vi glass mitt i veckan, vi kan låta barnen smaka en bit godis även om det är måndag... inte varje måndag men det händer ju då och då. MEN när sonen idag fick frågan (och maken bad till högre makter om ett bra svar), svarade sonen snabbt att han äter bara godis på lördagar. Jättebra. Maken var nöjd och det har jag varit tidigare i samma situation. Jag vet inte hur det kommer sig men just hos tandläkaren har barnen låtit bli att sälja ut sina föräldrar till vår stora glädje. Vi har varit och är fortfarande "partners in crime." Efter tandläkarbesöket frågar maken hur det brukar vara med godiset "är det verkligen bara på lördagar du äter godis?" Sonen svarar då enkelt nej på frågan. Hmm... Maken frågar: "Varför sa du det hos tandläkaren?" varpå sonen svarar: "Mamma har sagt att jag ska säga så." Den fråga jag ställer mig nu är: Varifrån har han fått för sig att jag sagt så? Det skulle aldrig falla mig in att be mitt barn ljuga för min skull. Dessutom, han är fem och ett halvt år och kan detta redan nu, hur kommer det då vara om tio år..? Jag antar att det återstår att se...

På återseende! 

Dottern är ordentligt samhällsintresserad. Hon vill veta hur allt hänger ihop och fungerar. Hon vet vad skatt är och varför vi betalar skatt och när hon såg inledningen till Uppdrag granskning för ett tag sen och det handlade om långtidssjukskrivna som blir utförsäkrade ville hon såklart veta allt om detta. Vi förklarade att det med den här regeringen blivit så att vi betalar mindre skatt och att pengarna inte räcker till för de som är hemma sjuka länge o.s.v. Då säger dottern: "Jag tycker vi ska betala mer i skatt så alla kan ha det bra, man kan ju inte jobba om man är sjuk. Hur kan vi ändra på det?" Då förklarade vi hur det fungerar med riksdagsval. Kommentaren som då kom var: "Då får ni rösta så det blir bättre!" Jag sa redan då att jag skulle rösta på henne som statsminister när hon blir vuxen... Trodde inte hon hört det men igår kom hon till mig och dialogen gick så här: D: "Mamma, ni har sagt att jag kan bli... vad heter det när man bestämmer över hela Sverige?" J:"Det heter Statsminister." D:"Ja, ni har sagt att jag kan bli statsminister." J: "Ja det kan du om du vill." D: "Då ska jag nog bli det för jag är smart, säg ett tal... helst ett plustal..." Behöver nog inte säga att jag just då var extra stolt över dottern och blev alldeles varm i hjärtat.  Jag kan säga att vi har ju lyckats med något bra, jag och maken, när hon fattat vad det hela går ut på och vill arbeta för förändring redan vid en ålder av åtta år.

På återseende!