Metrobloggen

Slaviskt gräver jag mej vidare i den snö som fallit och undrar om våren bara är en myt. Finns den verkligen någonstans där bortom vaborgsmässoeldens knastrande sken?

Jag är väl inte riktigt vad man kan kalla en sportnörd av rang. Visst viftar jag av glädje när mitt lag råkar blir svenska mästare i någon obskyr idrott, och jag nekar sällan till ett parti boule en ljum sommarkväll, annars är jag tämligen moderat när det gäller att hänryckas av sport.

Men nu, nu är det OS och OS skapar helt andra förutsättningar.
Jag är fast!

Hittade mej själv klockan fyra i morse bakom ett berg av disk och pappersnäsdukar (vilka behövdes när Anja tog ett brons), stint stirrandes på åtta karlar som skickar stenar fram och tillbaka på en is bara för att en stund senare spontant jubla åt att något litet öststatsland kvitterar i hockey mot ett ansenligt mycket större dito.
Jag vet inte riktigt vad det beror på, men jag kan bara inte slita mej. Nästan så man börjar undra om det kan vara något rent religöst kring detta evenemang som får en tämligen sansad person att hoppa högt av glädje över den minsta ting och ta till tungomål som den mest inbitne Livets ordare när inte de vanliga hejarramsorna räcker till. Så har det sett ut i snart en vecka nu.

Mest är jag dock orolig för hur det ska fungera i ytterligare en vecka.
Jobbet lider redan som det är med denna sömnbrist konstant hängandes över mej.
Finns det stödgrupper för OS-omaner? Någon opolitisk förening med kraftfullt stabila människor som under dessa veckor vågar ställa sig mellan mej och min TV och med höjda nävar våga slå tillbaka demonerna som letar sig fram från skärmens blåa skimmer och fyller mina sinnen och som sedan kan lägga en varsam hand på mit huvud och med vän stämma försäkra mej om att allt blir bra även om jag missar kvalet i tvåmansbob?

Har hur som helst lyckats med konststycket att under en och samma bilfärd blivit uppdragen ur diket 4 gånger, stoppad av polisen däremellan. Färden slutade dock lyckligt i en väl tilltagen snövall där bilen nu får stå tills våren kommer.

Sitter för första gången på länge framför en fungerande uppkoppling....och är aldeles blank i tanken.

Brukar ju inte vara några större problem att fylla skärmen med nonsens och dumheter, men nu är det bara tomt. Märkligt hur det kan vara ibland.

Nåväl...uppkopplingen finns väl kvar ett par dagar till...

Det är när kylan biter i och snö letar sej in till illa valda kroppsdelar som man på alvar inser hur begränsad man är i sitt val av kläder.

Det spelar ingen roll vad man tror sig sia om, vad man än väljer för kläder på morgonen så kan man vara tämligen säker på att valet var det sämsta möjliga till lunch och rent utav olidligt när eftermiddagen gör entré.

 Nu borde detta vara goda nyheter, eftersom det kan vara ett tydligt tecken på att våren just nu gör sina första trevande försök att ta över vårt väderlekiga rike, men av erfarenhet så vet jag att det lika gärna kan betyda att ett virus springer runt i kroppen och bråkar med alla mina invärtes organ. Låt oss hoppas på det tidigare för allas vår skull.

 Har varit på jakt efter en ny Snowboard ett tag. Då jag förbrukar dessa på löpande band har jag insett att nyköp skapar ett glapp i min plånbok jag villigt är utan, så jag har nu, i ett desperat försök att få pengarna att räcka begett mej ut på den fragila begagnatmarknaden med blandade resultat.

Blocket är ju ett naturligt ställe att börja på, men att hitta en ärlig annons där är som att hitta ett uns av vettighet i Sverigedemokraternas valmanifest, så efter att ha slösat bort all min lediga tid och hela den ekonomiska förtjänsten på bensinkostnader efter att ha ränt runt i länet ivrigt påhejad av lurendrejeriets osaliga ande har jag nu gett upp att finna lyckan på denna gigantiska loppmarknad.

Efter att ha suttit och beklagat mej över ett stop öl på Baronens balkong (en sån där inglasad sak med infravärme och vinterväxter) så vräkte någon ur sej att om det är begagnat man är ute efter och nödvändigt ska hitta detta på nätet så är det auktionssiten Tradera man ska uppsöka.
Det har jag nu gjort och….Ehhh….

 Hej jag heter Bear, och jag är beroende av nätauktioner….

Jag brukar vanligtvis inte vara någon förespråkare av påtvingad nödhjälp då hjälpen pinsamt ofta hamnar så galet fel att man som bidragsgivare känner sig lurad och som biståndsarbetare en uppgivenhet över att se utlovade resurser försvinna ner i djupa fickor på vägen till hjälpen, något jag alltför ofta fick se under mina år som aktiv i olika gatubarnsprojekt.

Men ibland händer det ofattbara vars enda räddning är en världsomfattande hjälp för att rädda det som räddas kan innan katastrofen blir mer än en katastrof.

Naturligtvis borde detta gälla vart än hjälp behövs för att rädda liv, men vad som hände på Haiti är ändå en av dessa händelser där vi med snabba insatser kan rädda ett helt land från långvarigt lidande, på samma sätt som världen ställde sig upp i gemenskap när tsunamin slog till med förödande kraft.
Man kan bara hoppas att vi rika västlänningar orkar bry oss även när det inte är vårt favorithotel som blir förstört, utan vågar chansa på att ringa ett samtal eller skicka ett SMS.

Jag är ingen Guru, men Läkare utan gränser är alltid att lita på. Sms:a LIV till 72990 för ett bidrag på 50 kr

Eller varför inte UNICEF's Haitihjälp som jag har som rubrik.

Ibland, för att inte säga ofta, så kryper verkligheten upp och naffsar en i den nedre ryggregionerna, ni vet bara sådär för att göra sej lite påmind om att den faktiskt finns där ute och väntar på att åter få bli en del av det egoistiska alltet.

Vad jag vill ha sagt är nog mest att hur mycket man än försöker att hålla sej så långt ifrån tristess analklåda och värk så sitter man ändå där och undrar vilken salva som funkar bäst.
Nu kan denna inledning te sej en aning undlig då resten av mitt inlägg kommer att handla om dvärgkastning och dyliga, illasinnade påfund.

Ett av de stora problemen med att leva ett spartanskt liv utan överflöd och lyx är avsaknaden av vettiga TV kanaler. Inte för att jag är någon storkonsument av den fyrkantiga låda som styr så många människors liv, men ibland så smyger sej ändå en vilja att krypa ner under ett täcke i soffan och njuta av ett hjärnlöst flöde av förnöjelse.Men hur hjärnlöst, men framförallt hjärtlöst får det eentligen bli?

En av de saker som slagit mej allra hårdast med förundran och avsky när jag rest runt i vår värld är hur skevt människovärdet kan te sig när man som relativt öppensinnad nordbo scannar av de lokala televisionsutbudet. I Argentina t.ex är ett av de popluläraste familjeprogramen uppbygt kring småväxta som försätts i prikära situationer som fotbollsmatcher på is iförda minimal klädsel och med raggsockor på fötterna. Ganska roligt, men fortfarande högst människoförnedrande. I vissa delar av USA är fortfarande "kast med liten dvärg" ett stående inslag på både pubbar och i mer oficiella sammanhang. I Peru finns en TV show som låter förståndshandikappade tävla i olika idrottsgrenar som alla utförs med en tvist som såpade löpparbanor eller djur på fotbollsplanen, alltid med avsikt att deltagarna ska utsättas för förudmjukelse.

När jag såg detta kände jag ändå en viss stolthet över att sådand sker iallafall inte i Sverige. Här värdesätter vi individer oavsett handikapp, sexuell avikelse eller skev trosuppfattning. Naturligtvis inte på individnivå, men som samhälle.

Tänk vad fel jag hade!!

Vi gör ju precis som övriga världen, bara det att vi försöker gömma det bakom ett lustspel. Naturligtvis är det Paradise Hotel jag reagerar över.
Helt uppenbart sinnessvaga individer med både fysiska och psykiska dysfunktioner stängs in i ett paradis liknande hus, förses med alkohol (och rätt så uppebart med värre preparat än så) och ska sedan under förnedrande former eliminera eller elimineras.

Till vårt försvar ska väl ändå sägas att vi ändå framställer dessa olyckliga individer som förebilder för våra unga att acceptera och gärna ta efter och skapa sig en värld där det faktiskt är acceptabelt med alkolism, kroppsstympning och psykisk ohälsa.

Så tack TV6 - tack för att ni låter lyteskomiken fortsätta frodas till allas vår glädje!

Det är i de mörkaste av tider man blir varse hur viktiga livets små glädjeämnen och ljusglimtar verkligen är. Som att tillbringa drygt en vecka utan konstant uppkoppling.

Nu ska jag väl inte måla hela världen i mörksvart bara för därför, trots allt är det rätt skönt att vända informationssamhället ryggen ibland och bara vara sig själv till viljes. Och man lär sig på ett och annat sätt också att det finns saker utanför cyberrymden som är värda att frottera sig med.
Jag är dessutom inte helt säker på när min konstanta uppkoppling kommer i ordning än på länge.

Det som ligger bakom detta problematiska i-landsproblem är ett telefonnummer. Kort beskrivet är det så här: Jag fick ett nytt telefonnummer när jag nu slutligen väl bestämde mig för att bli vuxen och skaffa ett riktigt abonemang, ni vet ett sånt som sitter fast i väggen och allt.
Tyvärr var den tidigare ägaren till just detta nummer också något av en slarver. Ty till just detta nummer hade han också en internetuppkoppling samt ett avtal om TV över samma uppkoppling som han notoriskt valt att inte betala för. Om detta visste jag dock inget när jag valde numret som skulle bli mitt egna, och jag ska väl inte sticka under stolen med att jag hade brytt mig särdeles mycket om jag vetat om det heller. Inte då!!

Men nu, när jag sagt upp mitt mobila bredband till förmån för en fast lina in i väggen, och blivit varse att mitt nummer är blockerat av något som närmast kan beskrivas som en trådbunden inkassoräkning bryr jag mig desto mer.
Vårt smygstatliga televerk vägrar notoriskt att koppla bort ett icke fungerande internetabonnemang och den tidigare ägaren vägrar på ren rackarskap att betala sina förfallna fakturor. Och där sitter jag nu fastklämd med ett, förvisso trevligt nummer, men utan möjlighet att göra något annat än att ringa. Kan villigt erkänna att det inte var för detta jag skaffade en telefonlinje.

Som en extra kaka till kaffet undrade jag om det var möjligt att få ett nytt telefonnummer, och då gärna ett utan brotsligt förflutet, och visst kunde jag få det. Bara jag sa upp mitt nuvarande nummer vilket skulle ta tre månader, och sedan startade ett nytt abonnemang a´ 1700 sek

Tekniken känns inte riktigt så gudomlig just nu.....

För första gången på några år har jag nu äntligen fått uppleva det kaos jag till viss del saknat en aning när jag befunnigt mej på betydligt varmare ställen än Sveas rike under dessa månader.
Och även om jag under de flesta av mina  levnadsår levt mitt ack så bristfälliga liv i den höga norden så är det ändå med någon slags chockblandad glädje jag nu möter den svenska vinterns outgrundliga raseri. Och av den utlovade växthuseffekten syns intet.... Lappmöglet ligger stadigt på marken som om det aldrig gjort något annat.

Står dock inför större problem än utebliven sol och snöröjning.
Har med trofast visshet kategoriskt tackat nej till alla inbjudningar till Nyårsfirande, då jag levt i tron om att jag skulle sitta fast med jobb hela nyårshelgen, bara för att nu få reda på att jag är ledig...Vad gör jag nu då?? Ack du grymma västlandsproblem

Så det är alltså nu det är dags att bita ihop och börja stålsätta sej för den kommande hysterin??

Jag kanske är hopplöst gammalmodig, men är det inte en aning för tidigt att bli attackerad av julgranssläpande småbarnsföräldrar i köpcentrum??
Tro nu inte att jag har något emot småbarn, ännu mindre julgranar. Det är bara det att vissa saker inte funkar tillsammans. Jag menar, jag tycker om sprakande brasor att mysa framför och jag tycker att det emellanåt kan smaka med en liten jäkel. Det betyder ju inte för den skull att jag tycker att en molotov i fel händer är en lysande (ehh) leksak. Lite samma sak är det alltså med små människor och granar. Det kräver en människa med enorma kunskaper och ett nära på inavlagt lugn för att i december månad mäkta med att hantera båda. Få småbarnsföräldrar innehar dessa egenskaper......I december!

En annan av alla dessa saker jag känner kanske har hamnat en aning fel är mellandagsrean. Jag skulle förbi min lokala bilhandlare för att diskutera ett framtida bytesköp och kunde på stora banderoller läsa mej till att det nu var mellandagsrea och att alla bilar måste bort. Nu kan detta kanske bero på att min bilhandlande vän är av utlänsk härstamning, hans föräldrar är från Danmark, och att han därför har missupfattat begreppet mellandagsrea. Jag brydde mej inte om att påpeka detta med tanke på hans bakgrund, och det faktum att han gav mej en oförtjänt bra deal.
Kanske hade jag låtit denna tanke fladdra iväg med allt annat som allt för snabbt lämnar min hjärna, om jag inte sett liknande skyltar på minst vart tredje butik under min tämligen långa promenad genom vår huvudstad.
jag börjar undra om det är mej det är fel på. Har något hänt? Är det, utan min vetskap, ändrat så att mellandagsrean kanske pågår från Juldagen fram till nästa Julafton??

Hur det än må vara med det så tänker jag nog stänga in mej och grumsa under täcket fram till jul och krypa fram lagom till Kalle Anka och prinskorvar

Förtegenhet om min privata natur har aldrig legat mej varmt om hjärtat. Däremot är det med största försiktighet jag yppat mig om vad jag egenligen sysslar med  för att kunna betala hyra och olycksfallsförsäkringar.
Detta har egentligen ingenting med något att göra, det har bara råkat bli så.
Varför jag tar upp detta är helt enkelt att jag fick frågan på hur jag klarar av ett jobb när det mesta av min tid verkar gå åt att klanta till saker kring mej. Jag vill bara säga att det går alldeles utmärkt, men att det tagit en halv mansålder att hitta ett jobb som faktiskt klarar av att kombinera sig med resten av mej.

För att fortsätta vara lite kryptisk kring min nuvarande sysselsättning tänker jag därför inte avslöja något om vad som hände, eller kommer att hända på jobbet idag. Däremot kan jag förtälja en liten skröna om hur man inte går tillväga om man vill köpa en bil av mej, men mest hur man faktiskt gör om man vill ha en bil med personlighet.

Jag har under förvintern gasat runt i en kombi av tvivelaktig karraktär både vad det gäller trafiksäkerhet som miljö. Och när den för ett par veckor sedan, mot all förmodan, tog sej igeon besiktningen kände jag att det kunde vara ett bra läge att bli av med bilen.

Jag ägnade några minuter på att få ihop en någorlunda trovärdig annonstext, lyckades ta ett par bilder på mitt objekt som inte såg allt för anskränliga ut och satte sedan ut bilen för försäljning på blocket för 5.000 kronor. Sen var det bara att vänta.

Ett par timmar efter inläggningen av annonsen började telefonen ringa. Allt från 2.000 kronor till att jag skulle köra bilen till Malmö för snabb affär samt ett erbjudande om en trasig, men jättefin laptop i byte jämt upp. Artigt men bestämt klargjorde jag att jag inte var i behov av snabba pengar, skåneresor eller defekt datautrustning, utan bara ville sälja bilen till någon som förstår charmen med ett dement, men charmigt fordon.
Intresset höll i sej under hela dagen, men ingen som ringde verkade egentligen vilja köpa något, bara ringa och skämma ut det mänskliga släktet ytterligare genom att försöka bräcka föregående intressent med korkade förslag hur en bilaffär ska gå till.

Vändningen kom inte förrän morgonen efter införandet av annonsen, då en man ringde och sa att han var otroligt intresserad, och undrade om det gick bra att komma och titta på bilen redan samma förmiddag. Lite avtrubbad efter föregående dags märkliga upplevelser genom telefonlur och mejlväxling lät jag nog lite avmätt när jag förklarade att jag hade viktigare saker för mej, men att om han rappade på och kom innan lunch så. Jag lämnade en difus vägbeskrivning och han tackade överdrivet mycket, jag svarade med ett "Visst" och la på luren lite för snabbt, satte på en kanna kaffe och glömde snart bort den sista i raden av "seriösa" bilspekulanter och förskönk istället in i DN's korsord.
Tjugo minuter senare ringde det åter på telefonen och en uppspelt stämma förkunnade att nu stog han minsann brevid bilen och beundrade den. Något chockad sa jag att jag skulle vara nere på gatan om ett par minuter, jag satt trots allt i minimal beklädnad utan en tanke på att lämna hemmet än på några timmar. 
Väl nere möttes jag av en korpulent herre som tog ett stadigt tag om min hand och förklarade att här skulle det nog bli bilaffär av, om jag bara var beredd att diskutera priset en aning. Julen står ju som bekant för dörren, och med 6 barnbarn tär det en del på ekonomin, förklarade han inte helt utan en viss stolthet över den digra potens hans barn tydligen innehade.
Jag suckade en aning innombords och stålsatte mej för att inte bara vända på klacken och stillsamt återgå till Söndagskrysset.

Han lutade sej som i förtroende en aning närmare, tittade runt omkring oss lite som att försäkra sig om att ingen hörde oss och sa: "Det kan ju tyckas fjuttigt att vilja stå här som en andra gradens medborgare och vilja pruta, men med rådande konjuktur, ja, ni förstår säkert. Alltså förstod jag med all tydlighet att ni ville ha femtio för bilen. Jag är beredd att ge er förtiofemtusen här och nu, utan vidare diskussion."

Jag kan utan att skryta inte påstå att jag är van att bli stående helt mållös, men nu tyckes jag ändå helt ha tappat talförmågan. Slutligen fick jag fram: "Fö fö fö förtiofem?" och hoppades innerligt att han skulle ta mitt chockartade beteende som ett medfött talfel.
"Ja. alltså" sa han "om det inte är att ta i för mycket. Jag kan tänka mej att gå upp någon tusenlapp till, men det är, om sanningen ska fram vad jag kan mäkta med under rådande omständigheter."

Jag samlade ihop tankarna illa kvickt oc försökte dölja min chock bakom en rynkad pannoch sa slutligen: " Jaaaa....Det är ju ändå advent, så visst. Förtiofem blir bra."

Ett par minuter senare spruttade så min före detta bil igång och for iväg i ett blått avgasmoln mot horisonten, och jag stod skakig kvar på trotoaren med nittio stycken röda i byxfickan och undrade om jag skulle vakna snart. 
Jag röcks ur mitt komaliknande tillstånd av min mobils gälla signal, svarade och hörde en röst som sa: "Du kompis, jag hämtar bilen för 3000 kronor"
"Skit påre" sa jag, gjorde ett litet skutt och försöket high fiva en lilahårig tant som hade oturen att passera just då.

Just som jag skulle öppna porten och försöka ta mej upp till mitt lilla hem kan jag svära på att jag hörde en viskande röst i den svala morgon brisen.... God Jul Bear....God Jul....

Satt i godan ro med morgonkaffet i ena handen och min nyinköpta tegelstensroman i den andra och fantiserade mej bort en aning i stadens första, riktigt kalla morgon. Förvisso härligt gnistrande i solen, men ändå med ett tydligt löfte om att ett par långkalsonger inte kommer att räcka till.

Till att börja med undrade jag hur jag, när jag hade chansen, inte stannade i värmen utan valde att flytta hem. Då, för ett år sedan fanns det inget alternativ när längtan efter den svenska våren blev för stor. Men tiden har ju en förunderlig makt att med knivskärpa karva bort allt det onda med tiden, så nu känns det lite som att jag flydde paradiset till förmån för överdimensionerade parkas och illasittande lovikavantar.

Den andra lilla tanken som slog mej var hur allt började. Jag menar, några var ju först med att hitta hit till vårt kylslagna lilla rike.
Ponera följande: En nomadisk liten grupp av jägare med familjer kommer grymtande knallandes utmed en vägg av is som av en händelse ploppade upp på deras boplats för ett tag sen. Deras resa för dom från vad som idag är södra Ryssland. Dom har just insett att Caspiska havet börjar bredda ut sej på ett sätt som verkar oroväckande, det blir svårt att hitta ett ställe  där man somnar torr men mest bara flyter runt när man vaknar, så dom bestämmer sej att ge sej ut på långpromenad. Efter några månvarv når dom så det vi idag kallar för Slovakien, och där blir dom sittandes.

Runt sin eld försöker dom inte allt för stortänkande männen komma fram till en fortsättning på sin resa mot livet. Dom spanar åt höger (norr) och ser i fjärran den stora isväggen, som nu verkar vandra bortåt. Men dom ser den bara knappt då den skyms av det vita, kalla från skyn som aldrig verkar sluta falla, och som alltid har den starka vindanden i släptåg.
Dom spanar åt vänster (söder) och ser en ocean av prunkande växtlighet, saftiga frukter, bytesdjur i övertal och en storslagen framtid i civilationens vagga, allt upplyst av en aldrig slocknad eld på himmelen.

Hmmmm, säger Fhaaddee, den störste och starkaste jägaren (senare fick densamme jobb som dörrvakt på Spy Bar), vi går åt höger, för jag har äntligen lyckats komma på hur jag ska göra för att knyta en bäver kring mitt skrev.
De andra runt elden petar sej nervöst i öron ögon och andra onämnbara kroppshål, alltför rädda för stryk  för att våga komma med andra förslag.

Några meter bort sitter kvinnorna och himlar med ögonen.

Så här är vi nu, oförmögna att göra något åt vår kyla (även om många gör sitt bästa för att fixa till det genom växthuseffekter) men ändå med en kärlek till att vara medlemmar i den minskande skara människor som trots allt får chansen att uthärda en förfrusen tumme, isskrapor och broddar.
(Det bör tilläggas att stammens Shaman, som just börjat upptäcka det roliga i att kombinera eld med diverse växter, försvann vidare västerut samma natt och grundade ett eget rike en aning söder om Sverige)

Och ett tillägg till gårdagens inlägg: Saknar man cykel eller moped, så brukar det funka rätt bra att bara prata också...har jag hört :)

hur man än vänder och vrider på saker (förutsatt att dom inte sitter fast på kroppen) så brukar det slutligen bli ganska bra (vilket förresten stämmer överens även med vissa saker som råkar sitta fast på kroppen)

Jag har en vän som är inne i en av dessa faser i livet där det mesta går snett. Senaste halvåret har han blivit av med körkortet på grund av märkliga omständigheter kring hostmedicin och en hyrbil från Statoil, han har blivit varslad från jobbet och hans guldfisk frös ihjäl efter att ha tillbringat en natt på taket till en friggebod.
Den senaste och möjliget till synes den värsta händelsen råkade han dock ut för för ungefär fyra veckor sedan, då han, i brist på gilltigt körbevis tvingades att ta mopeden till vår veckoträff på stamkrogen.

Det här fenomenet med höstlöv och minimala skottkärsliknande däck på scootrar har attlid facinerat mitt sinne. Jag vet inte om just facinerat var det första ord som for igenom min väns huvud när höstlöven beslöt att förflytta honom till mötande körbana och väldigt närgånget säga hej till Herr Volvo. Inte heller torde det vara just detta ord som kändes nära till hands när han i präktigaste manér gjorde, enligt ögonvittnen, en perfekt utförd tysk i pikstil över Volvon och landade på fötterna bakom densamma, må så vara med en aning darrig hållning, men ändå ett fullgott nedslagg under omständigheterna.
Allt väl så långt, om det inte vore för den stackars flickan på cykel som under en längre tid legat i baksuget efter Volvon med förhoppning om att spara lite kraft och ork till den grymma stigningen uppför Götgatsbacken (för icke invigda kan denna backe belägen på Söder i huvudstaden, oavsett färdhåll, helt klassas med ett väl tilltaget fjäll i norra Sverige, fast med Stockholms mått mätt. Alltså något högre än en kulle)

Höstlöv och blankslitna cykelhjul kan också te sig något facinerande om man är åskådare. Kanske är det dock inte heller det första ord som hoppar upp i hjärnan om man  mitt i uppladdningen för en grym stigning på cykel helt plötsligt får en man nerfallande framför sig. En man som förutom en uppenbar talang att falla ner på trafikerade gator och, förvisso,  landa få fötter, dessutom väljer att mäta nästan två meter i strumplästen och väga ännu mer därtill.

Nu vet jag inte om det finns någon anledning att fortfölja förloppet, men i delad ambulans for de tu iväg i solnedgången mot Södersjukhuset för omplåstring och omvårdnad, och för att under de märkligaste former hitta kärleken.

Mopedpojken och cykelflickan är sedan en månad tillbaka ett oskiljaktigt par, och vore det inte för alla sårskorpor, gipsade ben och bandagerade lemmar, så skulle ingen tro att dom inte vore ett kärlekspar som alla andra.

Så upp på osäkra färdmedel nu alla olyckliga singlar. Den sanna kärleken gömmer sig bortom nästa trafikolycka

Ibland är det lätt att vara ödmjuk, andra gånger inte lika lätt.

kan väl knappast ha passerat någon att denna bristfälliga lilla varelse inte varit så värst aktiv under de senaste månaderna, och att det saknats både tid och enegi att hålla bloggen igång. Trots detta vore det synd och skam att inte plita ner några rader då och då. Om inte annat för att fingrarna behöver sin dagliga motion och hjärnan är i ett bedrövligt stort behov av tömning.

Jag har ägnat den senaste veckan med att försöka komma fram till hur den här bloggen ska se ut i framtiden. Jo, jag vet att det fungerade rätt bra innan det stora uppehållet, men att skriva en mindre novell varje dag tär på den lilla tidsmarginal som knappt existerar som det är, och även om det ger otroligt mycket att få en så possitiv respons som jag av någon outgrundlig anledning fått, så är jag inte säker på att det är rätt väg i det där långa loppet som kallas livet.

Länge har jag funderat på om jag ska föra in fler av mina intressen i bloggen, jag har nämligen ett par sådana som inte innefattar vardagliga katastrofer och en oberäknerlig omgivning.

Mern efter stort övervägande så har jag bestämt mej. Jag ska blogga om ingenting....eller kanske allt. Jag ska helt släppa strukturen kring bloggen och låta den vandra sin egen väg. Låta den sväva runt likt ett stimm med krill i cyberns världshav.

Så välkomna till en helt ny Bear här på Metro. En Bear som om möjligt är än mer oberäknerlig än tidigare.

Jag hoppas att vi ska komma överens även i fortsättningen

Jag har hundra och åter hundra ursäkter och bortförklaringar till att bloggen legat nere ett tag, men tänker inte yppa en enda av dom för er.
Inte på något sätt för att det är hemligt, utan för att det är av föga intresse varför. Låt oss bara vara nöjda med det faktum att jag inte kunnatskriva på ett tag, lite så där lagom mystiskt....

Jag har under denna långa resas gång mött mina egna tvivel oftare än någonsin, och känt saknad efter sådant jag inte ens i min vildaste fantasi skulle kunna tänka mej sakna. Helt plötsligt får man en förståelse för charter resenärer som envisas med att packa ner knäckebröd och Kalles kaviar.

Vad jag vill ha sagt med detta är naturligtvis att jag måhända hamnade i moderslandet en aning tidigare än beräknat, och på många sätt är jag redan det, även om det mesta av mej befinner sej lite varstans.
Jag ska komma med en er alsomfattande sumering inom kort...Kanske....

Jo, jag lovade ju i ett svagt ögonblick att detta skulle hända, och nu har det hänt. En Bear bland pingviner.

En sak ska man ha väldigt klart för sej, och det är att inte närma sej dessa djur i tron om att de skulle vara fredliga och sympatiska animaler,med enda uppgift i livet att gå lustigt, lite som Johannes Brost efter en gratisbjudning. Nej,med dessa djur i sikte bör man iaktaga största försiktighet.

Platsen för mitt första möte med dessa icke så flygbara fåglar(Skansen borträknad) var ett illa valt ställe vid namn América del Sur, en av de större pingvinkollonierna så här långt norrut, på randen av den södra polcirkeln. et är alltid en speciell känsla när man för första gången möter ett djur i sin rätta miljö, det mäktiga lejonet strövandes på  savannen. Gorillan stilla sittande i de dimhöljda bergen. Pudeln, fastnaglad under min högra sko.
Att få vara med pingvinerna under en dag i deras liv, från tidig morgon till sen kväll, nåja, ganska sen eftermiddag, var inte bara fantastiskt, det var kallt också. Ochäven om dessa djur borde vara vana vid detta väder, oc än värre då sommaren nästan är här, så var det endå rebellpinvinerna som fångade mitt hjärta mest.

Jag anlände till stranden starx innan sju på morgonen, då satt den här krabaten redan gömd från de andra pinvinerna och hade det gott och mysigt , och han satt fortfarande där när jag lämnade kollonin runt femtiden på eftermiddagen. Jag såg så mycket av mej i den stocken, och nej, nu tänker ni fel. Underbart att se ett sådant föredömme i naturen.
Så där satt han nu och spanade lungt på polarna som dök i parti och minut i det isakalla vattnet, försökte gå över vassa stenar, och såg ut att lida i största allmänhet, i den mån en pingvin kan se lidande ut.

Nästan så man blir lite sjuk.....

Med vinden och kylan som bästa vän, var jag slutligen tvungen att lämna dessa underbara djur, men endast med ett löfte om att snart komma tillbaka.

När man far omkring som en jojo över en kontinent, vilken som helst, så är det ändå dom där få stunderna man faktiskt stannade upp och andades som man slutligen minns.

Och att under dessa korta stunder dessutom få ta del av traditionella begivenheter gör ju nte saken sämre.
Låt mej få klargöra att man i denna del av världen, fortfarande de sydligaste delarna av Sydamerika, är föga imponerad av grisar.
Nej, här är det lamm och får som äts när det nalkas fest.

Jag fick den stora äran att få närvara när en släkt av dignitet, åtminstonde till antalet, bjöd upp till grillfest.
Jag fick strikta instruktioner av min värd att vara klar för avfärd klockan åtta på morgonen. Efter upphämtning och en timmas färd i en tvivelaktig jeepliknande automobil kom vi fram till festplatsen, belägen på toppen av ett sandtag. marken var billig där fick jag som förklaring på min fråga om inte läget kändes en smula riskabelt. Vackert beläget var det dock, den något ostabila omgivningen till trots.

På denna billiga mark hade släkten tillsammans byggt upp ett helt litet festivalområde med en köksbyggnad, en festlokal och en jättelik eldningsplats som socker på moset.
När vi anlände var det redan full fart på området. Resten av släkten hade kommit redan sju på morgonen för att starta upp brasa och förbereda allt som förberedas bör.
Jag blev raskt visad till den lavaliknande glöd som lammet redan roterade över, ty det är vid glöden männen samlas. Nu kan man ju till en början undra vaför det ska behövas närmare trettio karlar för att vakta ett lamm, men svaret är lika självklart som uppenbart. Sprit!
Vid det laget vi kom dit var redan merparten av den manliga populationen ganska så på kanelen, och dom som inte var det, var fasligt nära att hamna på den sidan av nykterhetsstegen.
Då jag, kanske av gammal vana, inte tycker att starksprit är någon vidare frukost,  och möttes  av höjda ögonbryn och ett illa dolt förakt när jag förklarade detta
Jag kände att min plats kanske inte är vid en pyrande glödbädd, utan i köket.
En av fördelarna med att vara svensk i den stora världen utanför våra gränser, är att man kan komma undan med det mesta. Till och med att beträda kvinnornas oskränkta domäner, inkluderat köket. Kvinnor är, har jag märk, betydligt öppnare för nymodigheter och oliktänkande även här.....
Det var  lika många kvinnor i köket som det var män vid lammet, och dom fyllde, nära på, samma funktion som männen, med ett välkommet undantag. Här var det kaffe som dracks.
Jag fick en kopp instucken i handen innan jag ens hunnit över tröskeln och försökte till en början att sociallisera mej med den innhemska kvinnosammlingen så gott det gick, men insåg ganska snart att jag inte platsade i gänget, uan tog min tillflykt till en stol lägligt belägen i ett hörn.
Att kvinnor kan prata mycket är ju en av alla dessa saker man trodde att man visste, men aldrig riktigt tänkt på, så där i allmänhet.

Jag tänker rätt så mycket på det nu.

Trettio kvinnor som pratar konstant, allihopa, hela tiden är ett rätt så hypnotiskt och facinerande ljud, särskilt på ett språk man inte till fullo behärkar. Vad än värre är, är det faktum att var och en av dessa trettio kvinnor, dessutom verkar uppfatta vad dom övriga tjugonio säger. Det är, för en stackars svensk emigrant, rätt så skrämmande. Jag trodde ju i min enfald att dom bara malde på av gammal vana, och brydde sej föga om vad som sas omkring deras egna ord, men som på en given signal började alla skratta, exakt samtidigt. Om och om igen hände detta fenomen. Ala skrattade samtidigt. Facinerad följde jag dettta skådespel från min säkra sfär i hörnet under två timmar tid.

Då, klockan elva stannade allt omkring mej upp. Kvinnorna lämnade köket lika fort som en påtänd ekorre.
Jag lyckades haffa en av de damer jag träffat vid ett tidigare tillfälle, och frågade något chockat vad som hände.
Siesta! Var det svar jag fick. Då siesta inte är någon vedertagetn aktivitet här nere, så blev jag en aning fundersam, men fick snart svaret serverat.
Efter fyra timmars konstant drickande, var dom flesta, för att inte säga alla karlarna så plakat, att dom som forfarande var vakna, knappt tog sej upp i sittande ställning.
Så i en dans som skulle göra tranorna vid Hornborgarsjön gröna av avund, knölade kvinnorna in sina respektive i bilarna med en skrämmande effiktivitet, och i ett dammoln försvann dom iväg ner för sandtagets slingriga väg.

Kvar blev jag, ett färdiggrillat lamm och en pudel vid namn Alf.

(ingen fara, Alf är inte med på denna bild)

Man blir alltid en aning ödmjuk när man lämnas kvar någonstans och inte riktigt vet när man åter får möta civilisationen.
Nu hann ödmjukheten bara vara  i drygt två timmar, sedan kom karavanen av alkoholdoftande fordon glatt åkandes tillbaka, och eftermiddagen bjöd på en formidabel festmåltid, nästan helt utan alkohol. Om det är en sedvänja, eller om spriten bara råkade vara slut låter jag dock vara osagt. Men hur fulla dessa män än må ha varit, så visste dom iallafall hur man tillreder ett lamm på bästa sätt, och att börja dricka tidigt på morgonen är ju knappast något som är främmande för oss nordbor (finlandsfärja någon?) så fördömmandet lägger jag glatt på hyllan och väntar med spänning på en vandring bland pingviner. Raport kommer inom kort...

Gnagandes på datakablar som en påtänd Ernst Günther har jag kämpat mej igenom en computiristisk härdsmälta, och gör åter ett försök att ta mej igenom Metrobloggens bristfälliga applikationssystemför att publicera ännu en rapport från de södra delarna av jordklotet.

Idag faktiskt mer söderut än jag någonsin förr varit, och med endast självaste sydpolen som närmsta granne. Down under på riktigt. Om man råkar ha en jordglob stående och ska peka på platsen, så måste man liksom vinkla hela jorden en smula för att komma åt.
Jag hade ju på många sätt föreställt mej hur det skulle vara att hamna så långt söderut, ni vet så där löjligt söder om ekvartorer och polcirklar. Kallt, mörkt öde och kanske en aning magnetiskt, men icke.

Istället blev jag stående, fånigt leende på en flodbank mitt i ett sagolandskap med glittrande solstrålar som lekte över vattnet och en grönska så prunkande att Tantolunden aldrig mer kommer att bli sej lik i dessa ögon.

En annan lagom mäktig grej man kan företa sej nån gång under livet är att hitta en strand belägen på lämplig plats, till exempel där två världshav möts, och nej, jag är ledsen alla skåningar, men Öresund är inte ett av dom ställena även om det må vara vackert.
Platsen jag valde för detta var en strandremsa just där Chile och Argentina möts i de sydligaste av delar på vår jord, och där Atlanten möter Stilla Havet. Nära på spegelblank låg denna mäktiga mötesplats för mina fötter och visade upp en förädisk stillhet, då de strömmar som far fram under ytan kan få vilken god simmare som helst att hamna vid Grönlands sydspets.

Ett av dom stora problemen när man far omkring som en skottspole i världen, eller åtminstonde förflyttar sej en aning åt osagt håll, är att hitta sej en anständig internetanslutning. Inte nog med att man gång efter annan tror sej ha hittat en fungerande uppkoppling, man är dessutom nödgad att betala åtskilligt för att få bruka den.
Nu kan väl detta ses som en aningen orättfärdig ursäkt för en veckas frånvaro, men icke desto mindre riktig och sanningsenlig.

Man kan väl, nu när det nya året är en vecka gammal och forfarande stapplar fram på osäkra ben, hoppas att det hur som helst stadgar upp sej, och bräcker det förra med dunder och brak, vilket väl inte borde vara helt omöjligt, rent globalt sett.

För rent egoistiskt vidkommande känns det nya året både spännande och panikartat...
Jag är fortfarande kvar i ett främmande land, läser ämnen på Universitet jag inte ens visste fanns, på ett språk jag långt ifrån är en mästare i, snarare tvärtom känns det som vissa föreläsningar.
Jag bor i en lägenhet som anses som god standard här, men som inte ens skulle inhysa allra minsta husockupant där hemma. Jag vandrar som en total främling bland främlingar och önskar ibland att jag befann mej i ett slaskigt grått och fruset kungarike i Norr.

Men ändå...Ändå är det så mycket som tilltalar en liten Bear så långt hemmifrån. Intryck, äventyr, möten och upplevelser.
Platser så exotiska, människor så underbart levande, händelser så...Märkliga.

Jag hade ju hoppats på att få visa lite nya kort, men som Murphys förste lärljunge, så har min fantastiska lilla minneskortsläsare bestämt sej för att begå ett rituellt självmord, så jag antar att jag får ge mej till tåls ett tag....

Det kan ses som fulkomligt vansinne att ströva fritt i en stad som Santiago nattetid. Det kan också vara en särdeles magisk upplevelse, om man bara håller sej i rätt delar av denna mångmiljonstad.

Jag bestämde mej för att utforska de yttre delarna av denna metropol, vilket inte var planerat att pågå till mörkret föll, men redan när klockan var sen eftermiddag förstod jag att det var värt att stanna till efter skymningen. 
Jag vill inte på något sätt ringakta hur vackert Stockholm, Göteborg eller någon annan av våra städer är nattetid, men ibland har storleken betydelse, man kan inte kärna smör med en tandpetare om ni förstår.

Efter att ha insupit en underbar middag på en liten restaurang belägen på en bergssluttning bestämde jag mej för att släpa upp min kropp till toppen av det berg (eller snarare kulle om man tar omgivande bergskedja i beaktning) jag nu råkade befinna mej på, och även om det inte kändes så just efter en middag, så var det helt klart värt besväret.

Man har ju gluttat på en och annan high school film i sina dar, och fått en försmak av utsikten från diverse "kärlekskullar" en bit utanför staden. Men aldrig hade jag kunnat ana att det var så här det kändes. Inte undra på att så många oskulder ryker i den miljön.

Nu är det klart att en bild inte alltid säger mer än tusen ord, men i det här fallet känns det ändå rätt nära...

Hur man än vänder och vrider på det, och hur cliché det än må vara, så är ändå slutet på något början för något annat.

Och här är man då åter, med bara timmar(vilket iochförsig sammanfattar hela året) kvar på ett år som i efterhand, och under många tillbakablickar, kommer att vara ett av de mer händelserika - på lika delar gott som ont.

Massor av nya möten, men nästan lika många farväl.
Åtskilligt med spännande upplevelser, men också många jag gärna stått över.
Som kontenta kan vä sägas att det har varit toppar, och det har varit dalar, men inte så mycket där emellan, om ni förstår. Vardagen har nästan blivit utplånad, vilket öppnar upp även mina skumsynta ögon.

Vardagen, ni vet, den där som vi uppfattar som rätt slätstruken och trist för det mesta, men som ändå fyller mest tid i våra liv,den är, när allt kommer omkring, rätt så okej.
Jag har alltid skrattat i mjug åt alla dessa människor som vinner massor av årslöner på derse lotterier men ändå väljer att fortsätta sina torftiga liv som dom alltid levt.  Jag har drömt mej bort, som alla andra, vad jag skulle göra i en liknande situation, och för mej har aldrig "stanna kvar i vardagen" varit mycket av ett allternativ i dessa drömmar.

 Nu sitter jag på andra sidan jorden, i ett land jag visste föga om för ett år sedan, men jag nu börjat älska, och visst är mycket fantastiskt och ännu mer är nytt. Jag upplever förmodligen ett äventyr få förunnat och ser mer än jag någonsin trott mej få se, och ändå... Ändå smyger sej saknaden av vardag, min vardag, inte helt sällan in bland alla de andra känslor som far omkring som besatta.
Tro nu inte att jag inte uppskattar det jag nu upplever, för det gör jag i sanning.
Men om jag skulle vinna en större summa pengar någon gång, så tror jag att jag i stilla lunk skulle fortsätta leva mitt liv med jämnmod (fast i ett palats med ett garage fyllt av gamla jänkare förstås)

Man bör väl, som den ärans man jag trots allt tror mej vara, att börja med att tacka för alla goda och glada julhälsningar, och så klart hoppas att alla fick det dom ville, om än med vissa modifikationer. Personligen så önskade jag mej ett Nintendo Wii, och fick ett Fia med knuff, resemodellen. Inte sååå långt ifrån trots allt.

Tog en stilla lite promenad i går morse ner mot stadens centrum, ni vet, så där för att fylla på föråden efter julaftons skövling av livsmedel. Något man lätt glömmer så här i juletid ialmänhet, och om man som jag, är invandrare i synnerhet, är att på andra platser i världen, utanför dom svenska gränserna, så upprätthåller människor något som åtminstånde liknar religon. Detta betyder långt ifrån att var och en av dessa ränner i kyrka, synagoga eller moskéer dagarna i ända, här är det katolismen som regerar, vilket mer tar sej uttryck i osedvanligt många övergrepp på underåriga pojkar(7 avslöjanden bara sista månaden), än ett gudfruktigt leverne . Inte heller betyder det att alla tv kanaler skiner med ett svart sken(minns min barndoms långfredag med skräck). Vad det betyder är dock att alla är lediga,  och då inte bara kommunalanställda och pensionärer, utan alla.
Detta medför naturligtvis vissa svårigheter om man, som jag, behöver fylla på vissa förnödenheter. Vad än värre är, så finns det föga möjlighet att inta ett av alla dessa små inte helt charmiga bås där jag kan surfa runt för en stund och förmedla mina icke alltid väl valda ord och synpunkter.
Nu kändes det väl kanske inte som om världen rämnade, men lite av en känsla inte helt olik den Adam måste ha känt innan Eva skapades av ett rivjärn kröp ändå upp för ryggraden. Jag vet att även Stockholms gator ibland kan kännas öde, men inte på det här sättet. Inte ens mina vänner gatuhundarna syntes till någonstans. Inga fåglar, inga bilar, och defenitivt inga människor. Jag försökte en stund att njuta av den totala ensamheten på samma sätt som jag njöt under mina dagar i Anderna, men av någon anledning så hamnade ändå mina tankar konstant hos Will Smith i "I am Legend", och i varje port, under varje brunnslock kände jag en okänd närvaro.

Man skyndar gjärna på stegen en aning när man hälsar dessa känslor välkomna i sitt sinne, vilket slutligen fick mina steg att övergå i lätt trav.

Papa Bear och trav är två av alla dessa saker som verkligen inte går ihop, lite som bananpuré och köttfärssås.
Om man dessutom känner ett uns av panik smyga runt i kroppen, så vill man gjärna se sej om, bara för att förvissa sej om att oron helt saknar grund.
Att trava åt ett håll och titta åt ett annat är ytterligare en av alla dessa saker som sällan går något vidare ihop. Lägger man där till en synnerligen illa placerad fontän till detta så blir utgången tämligen blöt.

Övertygad om att det var ett frontalangrepp av vederbördig vattenvarelse så for jag upp, vevade i vild panik och skrek än vildare, som en sagans furia. Och se, som av ett mirakel var jag inte längre ensam.
Tjugo meter bort har en prossition av sörjande själavandrare och nunnor uppenbarat sej.
Naturligtvis gjorde jag vad varje normal utlandssvensk skulle ha gjort under rådande omständighet. Jag gjorde korstecknet och försökte gömma mej.
Nu medför själva gömmadet en klar svårighet när närmare hundra människor stirrar stint på en, och det enda stället man kan gömma sej på är under vattnet i den stadsfontän man nu råkar befinna sej uti.
Dock var detta min enda plan för ögonblicket, så jag dök.
Jag dök med den grace som bara en Bear i juletid kan, och höll sedan andan.
Efter vad som kändes som en timme, men förmodligen var närmare åtta sekunder, bestämde jag mej för att rekognisera en aning, mest för att mina lungor höll på att explodera, och det faktum att vatten som tillbringar det mesta av sin tid i en stadsfontän tenderar att kännas en aning oljigt och urinlikt.
Försiktigt stack jag, likt en bäver, upp min näsa över vattenytan. 
Hundra par ögon, nu tio meter från fontänen, stirrade stint in i mina.
Den första tanken som slog mej var: Dyk igen! Men av någon sedan länge bortglömd instinkt, insåg jag att detta nog ine var en bättre idé nu, än den varit för en halv minut sedan.
Istället så jobade mina fingrar som av sej själva, och lyckades på ett osynligt sätt trockla fram min plånbok ur bakfickan på jeansen.

Triumferande sträckte jag upp min hand med plånbok i luften och utbröt i ett hurraliknande rop:"Encontraro"!, vilket jag hoppades på skulle betyda hittad, tog ett par snygga simtag in till kanten av fontänen och svingade mej, så gott det nu går att svinga sej med blöta kläder, över kanten, och begav mej med så stolta seg jag kunde förmå bort från den stirrade massan av sörjande och tänkte i mitt stilla sinne, att så ska en representant för Sverige, i ett land långt, långt borta, gå tillväga för att bibehålla vårt goda rykte i världen.

Bara skicka en kort julhälsning hem till ett, förhopningsvis, vintergnistrande Sverige(även om jag har direktrapport om rådande motsvarighet) och hoppas att Tomten är er alla nådig.

GOD JUL!!

Man behöver inte vara raketforskare för att luska ut att en jul på en annan kontinen, dessutom på fel sida av ekvatorn inte ter sej fullt likadan som en hemma i Sverige. Men detta till trots har jag gett mej den på att sprida lite svensk julstämning i min lilla lya.
Nu är detta inte helt lätt, då jag inte känner att fårskinka och minichoritzo är fullgoda substitut på julbordet. Dock har jag lyckats med konststycket att hitta nästan alla ingredienser för att sprida lite pepparkaksdoft i huset, mecka ihop en rejäl sats med köttbullar, samt hittat en syntetisk gran med autentisk skogsdoft (vilken slags skog är jag dock fortfarande lite osäker på dock).

Naturligvis är jag inte så trångsynt att jag tackar nej til att fira den slags jul som seden bjuder, men här hemma i mitt lilla skyffe känner jag ändå att jag vill skapa en lagom dos av hemlängtan, samt att få bjuda mina vänner på nordisk julkkänsla, även om det är en aning grisfest på Mallis att äta köttbullsmacka vid polen.

Hoppas allt går bra för alla nu i sista minuten innan jul, och att lönen täcker sistaminutenklapparna på Statoil.

Hörs sart med en julhälsning från eder egen Papa Bear

Jag vill ju också ha jobb på packat och klart, så jag tänkte att en liten reseskildring kunde vara på plats idag.

Lite lagom berusad av värmen bestämde jag mej för att lämna Santiago härrom sistens och bege mej några mil ut mot kusten för att besöka den mytomspunna staden Valparaiso och dess systerstad, Viña del Mar.

Valparaiso råkar vara en stad som mer eller mindre kräver vissa former av bergsklättringskunnande för att till fullo kunna besökas.
Nu är det ingalunda någon lätt sak att hitta platta ställen i detta bergsrike att stoppa ner ett hus på, men om det krävs linbanor som är närmare hissar än just linbanor, så känns det ändå som om läget är en aning fel.

Nu är detta ingalunda något skäl till att inte förälska sej i denna kuststad med underbara stränder, ett magnifikt casino och en oändlig ocean, som sträcker sej hela vägen till Asien.

Lägg där till mänger av fantastiska fiskerestauranger, billigt boende och ett härligt nattliv, så förstår ni.
Linbana är det enklaste, och billigaste sättet, förutom till fots, vilket inte är något vidare alternativ, att utforska satden. Taxi är ett annat alternativ. Men det tredje sättet är ändå det mest spänande. Buss!
Låter kanske inte så otroligt, men försök sätta er in i denna situation: En förverkad amerikansk skolbuss ano '63, fylld till bristningsgränsen av människor, matkassar höns, barnvagnar, backpackers och allehanda löt bråte. 3 km/h med gasen i botten på ettan. Folk som formligen hänger sej fast för att inte bli pressade mot bakrutan, som för övrigt inte alltid är en ruta, utan mycket väl kan bestå av gaffatejp och två strandade plankor.
Det, mina vänner, är ett äventyr.

Har man väl kommit upp en bit i staden, så är ändå slutligen fötterna att föredra, då skräcken i bussen hindrar en att se sej omkring, och att se sej omkring torde väl ändå vara det primära om man rest över halva jorden för att se sej omkring, eller hur?

Och har man väl gjort sej omaket att ta sej hela vägen upp på något av bergen, så väntar en otrolig utsikt över stadens ostrukturerade arkitektur.
Man undrar i sitt stilla sinne om ordet "bygglov" har någon enstaka besläktning med des svenska dito.
Tröttnar man på att slita ut sina nyinköpta vandringkängor, så finns det ett låglandsalternativ. Trots allt så kräver varje berg sin dal.
Det bästa man då kan ta sig för är en vandring eftr kustlinjen och tillåta sej själv saltstänk och pelikansång.

Man har svårt att tro att man bara befinner sej några mil från Santiagos smoggfyllda tillvaro, när man i stilla lunk vandrar utmed milslånga stränder och lummiga små alléer och insuper havsbrisens milda luft på sin väg mot stadens kärna.

1.Cirkus Tito beltran (metro.se) 

Denna lilla artikel om våra kändisbrotslingar öppnade ju upp förnämligt för en liten almost famous anekdot. Allas vår Tito torde ju, nu när Dj Mendez verkar ha gått under jorden, vara vår kändaste Chilienare i Svea rike. På tråkiga grunder kan tyckas, då det är lätt att glömma att karln ju en gång i tiden visade upp andra talanger än fejkade svimningsanfall och diverse baktalartricks. Men detta till trots så råkade han nu bli Chiles representant i Sverige.

Vad har nu detta med något att göra? Inte mycket, är jag rädd, annat än att Titos föräldrahem ligger två kvarter bort från min lilla, men ack så mysiga lya i Puntas Arena.

Titos Far, en stolt arbetare av den gamla skolan, har enligt bekanta i grannskapet, genom åren förmedlat sin sons framgångar, och även i bakvattnen berättat för lokalbefolkningen här hur livet ter sej i Sverige.
Visste ni föresten att vi svenskar aldrig lagar våra trasia bilar? Vi köper nya, ty detta har Beltran jr glatt förkunnat genom sin fars strupe. Inte heller finns det något klotter eller förstörelse i Sverige har denne stolte far sagt.
Fadern har talat mycket, ofta och högljutt om sin son.

Titos far säger inte mycket nu längre.
Titos far syns sällan på stadens gator.
Titos far lagar gamla bilar i sitt garage...

Det torde dessutom vara dags för mången av mina vänner i bloggvärlden att vid detta laget hunnit skåla både en och flera gånger på den förträffliga pubben Oliver Twist . Jag höjer min sejdel i salut...Tack för att ni finns!

En av de saker som kan kännas rätt fjuttiga, men ändå är av hyggigt stor betydelse när man bestämt sej för att förflytta sej utomlands en längre tid är språket.
Tittar man i vilken skolbok, palör eller allmän informationskälla som helst som av en eller annan otydlig anledning tar upp språkfrågor, så är det officiella språket i större delen av Sydamerika Spanska, utom i Brazilien, där man av någon anledning tyckte att det vore en kul tvist om man började bräka på portugisiska istället (portugisiska är till spanskan vad skånska är för svenskan, ganska charmigt att lyssna på korta stunder, men totalt poänglös).

Vad alla dessa Lexikon, kloka professorer och almänna informationskällor glömde, var dock att tala om detta faktum för sydamerikanerna själva, för här är det ingen som pratar spanska.

Man pratar mycket man pratar ofta och man prata högt och ljudligt, men man pratar fortfarande inte spanska.
Under min första aningen kortare, men ändå ganska så långa vistelse här, tänkte jag att även om min spanska är aningen rostig, så kan detta avhjälpas med ett lexikon, glada gester och goda avsikter i största allmänhet....

Tre dagar senare brände jag rituellt upp boken i frustration då ingen fattade ett ord av vad jag sa inte heller hittade jag ett enda av de ord jag hörde, men inte förstod i detta literära katastrofverk.

Jag fick helt enkelt börja om rätt så mycket från början.
Nu ska man för all del inte förkasta sin spanskaundervisning som onyttig eller fördummande, för visst finns det likheter, och spanska talas det trots allt i större delen av Spanien, som ju är ett helt lagom land att besöka om man känner sej lite frussen i den svenska själen.

Det största problemet var nu inte att jag blev tvungen att utöka min egen informationsbank, ty att lära är att leva som Platon en gång sa, nej det stora problemet kom när jag letade mej några mil österut och hamnade i Argentina, där dom också, av säkra källor, talar spanska.

Det gör dom inte.

Dom pratar även här något som till viss del är baserat på spanska, men som, förutom de olikheter jag redan fått uppleva i Chile, även gör små lustiga tilläg och ljudliga krumbukter efter varje mening, ibland ord. 
Jag var redan tämligen skakig av de språkliga upplevelser jag fått erfara i Chile, så min vistelse blev tämligen kort i detta Maradonas kungarike (jo, han är de verkliga kungen här), och flydde i panik norrut , till Brazilien, den portugisiska kolonialtidens största sköttebarn.
Av någon oklar anledning så kändes det ändå tryggare at åka till ett land där jag redan från början visste att jag inte skulle förstå språket fullt ut, än att vistas i ett där jag trodde mej ha kunskapen.

Jag hoppade av flyget i Sãn Paulo, redo att möta landet som en härligt vilsen och semesterfirande västerlänning.

I Brazilinen pratar dom Spanska!