Metrobloggen

Jag har flyttat hit, lindavantar.blogspot.com/ följ med!

Jag har inte varit sjuk under hela graviditeten. Vanligtvis brukar jag få en förkylning per termin, men inte i år. Fram tills nu. Dumma dumma förkylning. Jag har alls ingen lust att vara hemma. Jag har ju massor att göra. Jag vill jobba hela nästa vecka. Jag vill gå och träna på tisdag. Jag vill träffa vänner idag. Jag vill... allt utom att ha en förkylning i halsen.

Hoppas på att den försvinner med en dags vila.

Min man har kommit på ett jättebra namnförslag. Fast jag vet inte om han vill att jag ska avslöja det. Vi får se när bebisen kommer, om det passar.

Ibland känner jag mig som världens sämsta gravida kvinna som vet vad det är för kön på bebisen i magen, men inte bryr mig. Jag vet att det(förmodligen) är en tjej. Men jag bryr mig verkligen inte. Har inte tagit till mig det alls. Det känns helt oväsentligt. Det är en bebis. Den heter bebisen. Det är det viktiga.

Jag blir så rädd när tiden går så här fort! Shit, vecka 34... jag jobbar bara en hel vecka till, sen är det några strödagar innan jag går på ledighet den 9 januari.

Jag har inga fakta att presentera för v 34, i måndags när jag vägde mig hade jag gått ner 200 g till 69,3.

I magen är det full fart, ganska trångt börjar det bli också. Bebis gillar inte när jag sitter ner utan vill helst att jag ligger eller står upp så att den får ordentligt med plats. Den sträcker gärna på sig och då känner man tydligt en rumpa vid vänster revben. Jag tror att ryggen sen ligger mot vänstra sidan av min mage och att jag känner armbågar på bätte sidor och en axel nere vid ljumsken. Fötterna kickar glatt i högra revbenen.

Det börjar bli ont om plats i magen. Krusbäret ligger där och buffar och bökar nu. Hur jag än vrider och vänder på mig så är det svårt att andas och det gör ont i revbenen på höger sida. Magen känns ENORM men jag undrar ändå hur bebisen får plats.  Skulle vilja titta in igen - se vad som är upp och ner, fram och bak, säga hej, jag längar efter dig! Ser så mycket fram emot till när du har kommit ut och finns är med oss, tills vi kan krama dig och pussa dig och titta in i dina fina ögon, lukta på din hud och klappa ditt mjuka hår.

Bara en och en halv månad kvar nu!

Igår på profylaxkursen skulle alla berätta om vilken målbild de hade valt inför förlossningen. De flesta sa nåt i stil med "ja, men när förlossningen är klar och allt är över".

Över??? Det är väl efter förlossningen som allting börjar?

Idag gick en tant med krycka om mig på väg från bussen som vi båda hade åkt en hållplats.

Tänk MÅLBILD.

Igår gick jag in i vecka 33. Det tickar på. Nu väger jag 69 kg så jag närmar mig snabbt 70. Märkligt nog så VILL jag väga över 70. Har aldrig gjort det förut.

Två stora skillnader har jag lagt märke till nu jämfört med tidigare

1. Jag har börjat svullna upp på andra ställen än magen. Fötterna exempelvis. Och fingrarna. Det är jobbigt att ha vigselringen på och fötterna får liksom veck där de går över i smalben. Ska testa att sova med en kudde under fötterna igen för att se om det hjälper.

2. Locket för örat är på väg bort!! Jag är så lycklig! Det ligger och gnyr lite liksom men försvinner snabbt om jag trycker på en speciell plats under örat. Det kanske ser lite lustigt ut på möten och så, men hellre det än att jag är helt disträ...

Vi har börjat på profylaxkurs och där fick vi rådet att skapa en målbild att ha under slutet av graviditeten och förlossningen. En bild av hur det kommer att vara när bebisen har kommit, något som man längtar efter och som kan peppa och pusha under det jobbiga.

Det enda jag kan tänka på är att GÅ i normal takt. Min målbild är att jag går över bron mellan Årsta och Johanneshov i rask takt. Tur att barnvagnen är med i den visionen, annars hade jag blivit orolig

Lycka är ett par lagom stora skor som man kan ta på och av sig utan att knyta och knyta upp!

Jag har ju all tid i världen på mig. Jag vet att det är mindre än två månader kvar till BF, men jag har ju ändå ALL TID I VÄRLDEN! Dels är jag ju ledig så mycket i jul, ok jag jobbar klämdagarna, men ändå. Massor av lediga dagar!

Sen jobbar jag ju bara till 9/1 och då har jag ju TRE veckor kvar till BF. Dessutom går jag säkert minst en vecka över tiden, så jag har FYRA lediga veckor innan förlossningen. MASSOR!

Under de veckorna ska jag förbereda mig och shoppa allt vi inte har köpt än och boa och städa så att allt är rent och snyggt när vi får en ny familjemedlem.

Igår fick jag min första gudson. Min systers tredje barn döptes i Maria Magdalena kyrka och jag och min man har fått äran att bli hans gudföräldrar.

När jag satt i kyrkan med lilla F i min famn och tittade in i hans ögon och såg på hans söta lilla ansikte medan han sakta somnade in till ljudet av piano och fiol, greps jag av en enorm längtan efter mitt eget lilla krusbär.

I en timme har jag försökt begära föräldrapenning från försäkringskassan. Jag har generellt den inställningen att det är lättare att fixa grejjer på nätet än på papper, men nu undrar jag om det verkligen gäller försäkringkassan.

De uppgifter försäkringskassan har om mig är från 1993. Då tjänade jag tydligen 12 000. De tyckte också att jag skulle betala först 8, sen 23 % i skatt. Det verkar ju trevligt lågt men jag tvivlar på att skatteverket håller med om den skattesatsen.

Grejjen är att det inte gick att ändra skatten nånstans. Inkomsten kunde jag ändra, det känns ju bättre med drygt 300 000 än med 12 000. Men skattesatsen gick inte att ändra. Dessutom har ju institutioner som försäkringskassan aldrig öppet när man själv har tid att pyssla med pappersarbete.

Efter en timme gick jag ändå med på att betala 23% i skatt. Får ordna det en annan dag...

Var hos barnmorskan idag, vecka 32+0. Hon är rolig min barnmorska, varje gång vi lyssnar på hjärtljuden så ser hon helt lycklig ut och ler jättestort. Jag blir ju förstås också lycklig och ler stort jag med, men det är ju min bebis. Hon måste ju höra hjärtljud hela dagarna. Tänk att ha ett jobb som framkallar ett sånt leende flera gånger om dan!

Siffror från idag:

• vikt 68 kg
• SF mått 30
• blodtryck 90/60
• hjärtljud 155

Jag slapp kolla järnvärdet, snälla barnmorskan tyckte det var ondödigt om jag inte kände mig trött, när jag är rädd för sticken...

Man vänjer sig vid nästan allt. Nu känns det ju som ett normaltillstånd att inte kunna klämma sig förbi, bakom eller under folk och saker. Att behöva gå på toa minst en gång varje natt och att dessutom behöva rulla ur sängen för att komma upp. Att sova med två extra kuddar, en under magen och en mellan knäna. Att behöva dricka ofantliga mängder vatten, att gå långsamt, långsamt och se till att aldrig behöva stressa. Att knappt kunna andas och ha glapp i örat varje dag. Att det rör sig i magen, att det bubblar utanpå magen. Att väga mer och mer, att täppa till överallt där det läcker. Att smörja in magen med hudkräm och olja morgon och kväll, att dricka blodsaft varje dag och tänka på att äta ordentligt. Till och med att inte dricka vin känns som ett normaltillstånd.

Men jag vänjer mig aldrig vid hur magen ser ut. Varje gång jag ser mig själv i spegeln häpnar jag...

I går var jag på fest med hög ljudnivå. Under hela kvällen hade jag mitt glapp i örat. På natten gjorde det så himla ont i örat och då kom jag på att det naturligtvis inte alls är bra att lyssna på höga ljud utan att örat är slutet...

Dessutom tror jag att alla mina visdomständer har bestämt sig för att ploppa upp samtidigt just nu. Det gör ont i käkarna! Kan visdomständerna börja växa extra fort när man är gravid?

Förra veckan på yogan fick vi prover på oljor som var bra att massera magen med. Man kunde också massera brösten för att stimulera mjölkkörtlarna fram till 6 veckor före BF. Jättebra, tänkte jag och satte genast igång att massera.

Det skulle jag inte ha gjort. Redan samma kväll började det rinna och nu får jag liksom inte stopp på det.

Min man har nånstans lärt sig ordet laktera, vilket han nu använder flitigt.

Jag har inte hunnit skriva att jag var hos sjukgymnasten i tisdags för att få information om foglossning. Sjukgymnasten var en trist mänska som verkade gå efter ett väl inövat program. Hon svarade egentligen inte på frågor utan smet liksom bara tillbaka in på den inlärda föreläsningen direkt efter varje undran från oss lidande gravida. I slutändan fick jag ändå ett positivt besked: eftersom jag hade reagerat på smärtan så tidigt och dragit ner på tempot kände jag mig ju bättre. Då tyckte hon att det bästa för mig var att gå och träna! Jippey! 

(Skulle ha gått idag, men så hann jag inte... ska gå i morgon för jag var tvungen att släpa hem datorn och jobba på tåget och då fick jag jätteont i axlarna. Jag som inte ska bära.) 

Ibland känns det som att magen är för liten för bebisen. Som att bebisen tar upp alldeles för mycket plats åt andra håll än utåt. Men sen tänker jag att det är klart att det är så, för magen tänjs ju när bebisen växer och då måste ju bebisen växa först.

Sen igår kväll har bebisen haft ett knä eller en fot eller nåt annat kul rakt i mina revben. Det gör ont. Då tycker jag att magen behöver bli lite större.

Det börjar bli ont om plats i sängen. Inte bara för att jag är tjock och behöver utrymme, utan även för att jag har börjat ha med mig massa saker i sängen som gör att jag sover bättre. Som två extra kuddar. En vid fötterna och en mellan knäna.

Den vid fötterna hjälper benen att inte kännas så svullna på dagarna och den mellan knäna ska tydligen vara bra mot foglossningen. Så småningom kommer jag väl behöva en under magen också, har jag förstått. Sen kommer min man inte få plats längre.

Jag är tydligen höggravid nu.

Time flies. Tio veckor kvar. Galet.

När jag nu går in i min 30:e graviditetsvecka kan jag konstatera följande:

• Jag har fått foglossning. Det gör inte särskilt ont ännu, men jag vill inte göra det värre. Mentalt är det jobbigt som fan, eftersom jag har ställt in mig på att min liv ska ändras först EFTER nyår. Nu måste allt ändras på stört.
• Vikt har jag inte riktigt koll på... jag brukar ju väga mig på gymmet och nu har jag inte gått och tränat. Men sist vägde jag ju 68 så jag borde väl väga kanske 69 eller 70 nu? Får behålla gymkortet bara för att kunna väga mig ;-)
• Blodsaften gör underverk. Glömmer jag att ta den en dag mår jag dåligt. Igår, när jag hade fuskat med blodsaften, blev jag helt matt, yr och illamående. Idag jobbar jag hemifrån för att kunna vila lite mer, men nu mår jag bra.
• Det börjar bli svårt att böja mig ner, bebisen tar större och större plats, lungorna trycks ihop och magsäcken verkar pytteliten. Jag som trodde jag var smart när jag köpte skor med blixtlås... nu vill jag ha skor som jag kan ta på och av utan att böja mig ner.
• Bebisen börjar få det trångt. Den kränger och bubblar och slår och sparkar och viftar och vrider och vänder. Den är så söt. Magen åker fram och tillbaka. Fortfarande är den mest aktiv på kvällarna när jag ligger i tv-soffan eller i sängen, men även förmiddagarna kan vara rätt fartfyllda. (Buff säger den nu som svar...)

På tisdag ska jag få gå till sjukgymnasten på info om foglossning. Jag avvaktar med att frysa gymkortet... håll tummarna för mig!

Mamma, jag menar inte att oroa dig med mina inlägg på bloggen. Jag och bebisen mår bra. Skulle det förändras så lovar jag att du får veta det IRL och inte via bloggen.

Kram