Metrobloggen

FÖRETAGET

Jag vaknade upp och tittade mig omkring. Var tog företaget vägen? Jag hade svårt att andas. Jag inser snabbt att jag är på havets botten. SHIT! Ingen syrgas!!  Mina ben satt inlindade i något som liknade fiskenät. Jag kämpade för livet, men satt fast ordentligt. Paniken började infinna sig. Jag längtade efter ett djupt, syresatt andetag! Jag såg mig omkring, det var flera dykare omkring mig. Ingen låtsades se mig..

Hur i helvet har jag hamnat här nere? Var det någon av alla dessa män som fixde ner mig här?

Äntligen sparkade jag mig loss. Mina fötter var FRIA! Jag ville skrika av glädje och sköt ifrån benen från botten mot ytan.. trodde jag.. Pang! Det blev en ordentlig smäll i huvudet. Jag blev yr, blodet sipprade från mitt huvud och färgade sakta vattnet rött. Hur gick det här till? Jag hade simmat mot BOTTEN! Huvudet hade åkt in mot en vass sten. Jag samlade mina tankar och lyckades i det blodgrumliga vattnet urskilja mina bubblor som trängdes ur mina näsborrar. Lungorna ville fyllas med SYRE!! Det kändes som om de vore russin till lungor.

Jag sköt upp åt det hållet bubblorna åkte mot ytan. Det kändes som en evighet tills jag såg ljuset räruppe. Utan En väldgit stor skugga. Allt blev suddigare. Höll jag på att förlora medvetandet? Jag såg mig omkring, kunde inte längre fästa min blick på någon annan dykare, jag såg ingen.

Jag frös, kände mig så ensam. Så panikslagen. Var detta den värsta döden man kunde vara med om? Jag tror faktiskt det. Jag närmade mig med stora simtag nu. Mot ytan som delade vattenvärlden  mot luften. Jag vill ha luft! Jag ska aldrig klaga på storm och vindar igen, om jag ens får uppleva det igen. Tänk att få stå på en bergstopp, slå ut armarna och skrika rätt ut för att sedan ta ett djupt andetag av den fräscha luften. Äntligen skar mitt huvud genom  ytan jag for upp säkert två meter upp luften mot mitt första andetag på länge.

Det går inte, jag får ingen luft. Men Herr Gud. Jag måste kunna andas. Vad händer med mig. Dör jag nu? Jag tar min hand för munnen, vill fylla lungorna med luft för att ge ett utrungande skrik av rädsla. Det går inte, jag kommer inte åt min mun. Runtom min kropp sitter en dykarutrustning. Jag lyckas slita av mig cyklopen. Men förlorar alla mina krafter, det bränns i mina lungor som först kändes som två russin, kändes nu som om det var ett stort eldklot innuti mig!

Ryggen åker ner först. Huvud, armar och ben hänger ihop, som om dom kämpare för att vara närmare ytan. Likt en fosterställning. Det blir allt mörkare, jag närmar mig botten. AJ! Vad det gör ont i hela min kropp, m en nu känns det som om det inte spelar någon roll. Jag ser min man och vår son, hela familjen och våra vänner. Alla är lyckliga, springer och kramar varann. Alla ler och är glada. Jag får äntligen kramar av mina älskade, dom känner igen mig!! Åh, det är underbart, det känns som om jag svävar i den mörka rymden med mina älsklingar. Eldklotet i min kropp har försvunnit. Nu känner jag bara lugn..

Kritisera gärna!! Bu eller BÄ, Flipp eller Flopp

Mer kommer inom kort...

Så håll ut!!

FÖRETAGET

Jag satt i en säng och min man satt vid huvudgaveln av sängen med en borr i ena handen och en mans huvuvd i den andra handen. Mannens huvud var dekorerat med krom grejer.. min man bad mig att dra i mannens öra så han kom åt me borren. Jag sa att jag inte ville det, men han sa att jag måste. Motvilligt följde jag hans direktiv. Mina fingrar halkade på sårvätskan som infann sig efter två dagars borrande i huvudet. Till slut gick det att borra och han tryckte dit en två cm stor i diameter krom "smycke".. Konstigt sätt att pierca sig på, tänkte jag.

Jag fick förklarat för mig att en viss grupp män ser ut så. Stora och muskulösa män utan hår. Dekorerade med inborrade krom smycken...

Vår son fannas där i byggnaden, men han kände inte igen mig. Det gjorde mig så förtvivlat ledsen. Min man tilltalade mig som till en obekant. Jag ville ha en kram av honom, jag ville krama vår son, men ingen av dom ville. Dom tittade konstigt på mig. Jag trodde detta var en dröm. Var det inte en dröm?? Varför känner inte mina älsklingar igen mig?!

Jag satt på ett kontor som var helt inrett i vitt och sterilt och knappade på en dator. Var jag schitzofren. Vad hände med mig?
Lite längre fram kommer jag åt en spegel och ser att jag inte är jag. Hjärtat slår dubbelslag! Var är mitt eget utseende? Mina ögon är inte mina, inte min mun eller näsa heller. Inte konstigt att min man och son inte känner igen mig. Men hur kan min man borra människor i huvudet? Varför gör han det? Känner dom inte igen doften av mig åtminstone.. Jag missar delar av dagen, varje dag av mitt liv som passerar. På kontoret är det som om jag sitter instängd i en glasbur. Varför känner inte min chef igen mig. Allt jag vart med om sista dagarna. HUR har detta skett??

Jag åkte hela vägen i den stora, höga vita bilen och fick se allt. MEN!! Jag minns inte var vi åkt..

VAR finns denna byggnad som vi befinner oss i?? Varför valde dom att fånga mig? Varför "minnesförluster"??

FÖRETAGET

Efter ett tag uppenbarades en asfaltsväg och stora bilar. Likt pansar bilar fast me mindre hjul och med vanlig bilkaross. Men däruppe fanns plats för två personer i ett trångt utrymme. Det var två likadana vita sådana bilar där. Jag sprang framför ena bilen och fick tillåtelse att komma upp där till en man. Jag förklarade att folk var efter mig och talade om den stora byggnaden, men jag minns inte hur vi kom därifrån, jag vet inte vilken väg. Jag berättade om allt folket vid villan. Jag satt där och pratade skräckslagen och bad om att få åka dit o leta efter byggnaden.

Min son var inte med i bilen. Jag vet inte var han tog vägen. Men jag förstod inte att han var borta då. Mannen i bilen sa" ja vi är många därifrån" Jag blev rädd... sa han "VI"??
Han och den andra bilen var en av dom. Jag var trygg att jag var räddad och skulle få komma tillbaka till min man igen och till mina vänner som dom tog. Samtidigt var jag jätterädd för vad som skulle hända, men hade inte ens ork att vara orolig. Jag förstod inte DÅ att allt detta var ett verk av damerna.

Vi åkte hela vägen dit och jag saknade mina nära och kära. Jag blev lovad av folk på firman, att få träffa dom. Jag satt o lutade huvudet mot en vägg. Det var en liten skiljevägg till höger om mig. Där såg jag en annan person sitta, en dam med långa ben, röda pumps och svarta nylonstrumpbyxor.
Jag sträckte fram huvudet för att tala med denna dam och fråga om hon var tillfångatagen med. Till min förvåning var det en man som satt där, med manliga byxor och skor. Jag blev väldigt förvirrad och tänkte att jag hade nog tappat förståndet..

FÖRETAGET

Det var två damer som var välsvarvade med specialsydda dräkter. Ena tjejen var asiat; Jessica Well. Dom tog mig och några till, tillfånga, till deras jätteanläggning lik en jättestor firma, ett fristående modernt hus inrett i vitt och krom, mkt sterilt. Rysningar bara man tittar på det.
Det var öppet och fritt utan stängsel och galler, ingen rymde därifrån.

Alla jobbade för dessa damer. Göran P hade affärer där med damerna, jag vet inte vad dom gjorde, inget snusk utan ngt som gav massa pengar. Sen såg jag min egen chef,  jag ropade på henne. Hon hade huckle på sig likt en påskkärring och rusade mot trappan som ledde nedåt. Hon såg mig, men sprang förbi rummet jag befann mig i. Jag sprang mot henne och bad henne att rädda mig. Hon förstod inte vad jag talade om, men hjälpte mig/oss snäll och trevlig som hon är.

Jag och mina vänner lyckades därmed ta oss ut till friheten. Vi befann oss sedan i någons villa och det var lugnt och tryggt. Helt plötsligt dök dom upp från ingenstans!! Det var fullt med män framför oss. Jag tänkte vända mig om o springa åt motsatt håll. det var lika mkt män där med. Min man och alla andra följde med frivilligt utan motstånd.
En skåpbil öppnades med bakdörrarna och de fina damerna satt där med ytterligare en fin men lite äldre dam. "Du har problem med magen Isadora" sa den unga svenskan. "Nej du det har jag inte" svarade jag henne. Hon vände huvudet till den äldre damen och sa "Isadora har problem med att veta vad hon säger" Jag förstod att hon skulle dumförklara mig att jag var psykisk sjuk eller ngt, men till vilken nytta?

Jag lyfte min son under armen, alla männen var borta! På plan stod endast några bilar. Min man var kvar där, men jag sprang iväg med vår son. Bilarna stod kvar, även då jag sprang o sprang. Ingen sprang efter. Jag hade bara sikte på en brun tegelvilla jag såg framför mig.
MEN den var borta!! Jag såg bara träden runtom mig i skogen. Jag visste att det var deras verk. Dom skulle komma tillbaka. Dom skulle få tag på mig igen... jag visste det. På något sätt så förstod jag det.