Metrobloggen

Det är inte så lätt att sjunga ut sin så fantastiska text till mikrofonen, få den inspelad och memorerad, då man nyss tagit det där munsköljet reklamen sagt man borde.
Vill ju inte ha dålig andedräkt - men att det samtidigt skulle sammanträffa, att munskölja, med att jag skulle få en snilleblixt och komma på en av världens bästa sångtexter är ju som att fyra rollatorer i rusningstid fick jetmotor och stack iväg till mars för att hämta bromsolja. Fanns där liv - finns där olja.
Eller är det tandlossning jag är rädd för. Allt som har med tänder skrämmer mig nog.

"Nu ska vi se här" säger trosskyddsförsedda hygienistan och kör runt med mixerstaven runt rötterna... skrämmer mig ... blir lite upphetsad.

-Jag tänder på dig ... säger första ljuset som jag tillägnar alla utan tänder.

innebär allt detta nu... att jag aldrig mer kan köpa öl?
3-öresöl... och att aldrig mer bli avstängd?
isåfall får jag väl.. kanske...  börja metroblogga nyktert igen.
3-öresnyktert.
För världen utanför i övrigt - verkar det ännu finnas en räddning - oavsett.

(för i världen utanför bloggen - behövs det någon som räddar 3-öresbloggarna - oavsett) ... eller också
( alla borde ätas upp av metroannonser och bli en del i det hela ... tuggas och sättas år sidan ... tjänas och återtjäna. Smakas på som en svullstig fitta i en förortstrappuppgång som den egentligen blyge pojken inte vill känna på. Men inte kan låta bli att föra sina fingrar mot då han få lov.
Se på hennes ganska tramsigt uppspända ankrövslika bröstklyfta ... tänka patetiskt, men ändå få en varm känsla av att få doppa sitt finger i hennes våta ... det där ni vet ... det där under ... innanför ... trapphusmörkret ... musen han hört talas om.
ditterlidatt. Fitt-tjosan helt enkelt
-Skit i det du, sa en läsare.
-Kör på, sa en annan.
själv blir jag så trött av att lyssna på sånt trams så nu får det vara ... som det är.

Cykeln jag stal för någon vecka sedan hade stått länge i hallen. Dens skärmar hade skurit mig på skenbenen både på väg in och ut från mitt egna lilla privata helvete. Den behövde luftas.
Men först pumpas.
Ljusblå i sitt skin och aningen rostig av sin ålder. Det kvittade. Jag blev förälskad vid första ögonkastet och bar iväg henne över min axel och borrade ömsint upp ekonomilåset hon var bunden med.

Hon rullade fint och behagligt första biten. Knarrade sexigt under sadeln och knäppte till lite i ekrerna.
Musik som undanträngde gatuljuden men var då han dök upp.
Den där ollonhjälmsförsedda man i hundraåttio. Bromsar in framför mig och har redan sin mobil mot örat. Han ställer nonchalant sitt ben mot en bänk och skrålar högt, vitt och brett om saker ingen annan har intresse av. Det syntes direkt att han var en sådan. Dessutom en sådan som gav fullständigt fan i min raka utstakade färdväg. Hade jag haft en yxa hade jag först huggit av hans stödben och sedan hans mobilarm. Nu hade jag inte det.
Min behärskning slukades av flinet jämte hans mobil. Min dag var förstörd.
-Sluta prata i din mobiltelefon. Alla som gör det har förstört världen, skrek jag lite försynt ... cyklade först förbi men insåg att det inte fanns någon nåd.

- Fattar du inte vad jag säger till dig, skrek jag och tog fram min lilla fällkniv.

- Jag ska döda dig här och nu och alla andra som pratar i mobiltelefon.

Jag gjorde några utfall innan jag såg att min ljusblåa älskling gnistrade till av solstrålarna så jag smällde till honom i nacken och välte hans cykel med en välriktad spark och cyklade vidare ner mot parken.

Det såg ut att bli en bra dag trots allt.

sydsvenskan.se/malmo/article533971/Knivman-angrep-mobilpratare.html

--------------------------

Currymarinerad kyckling med philadelphiaostfyllda filodegsrullar ... babymorötter frästa med röd quinoa på ett salladsblad ... vitlökscremefraishe väl dolt av riven vanlig svensk grön gurka blev kvällsmat... rödvin o öl till ifall någon undrade ...

--------------------

I morse, innan jag försökte somna om, läste jag översättaren C.G Bjurströms efterskrift till "död på krita" av Celine (utgiven första gången 1936).
Några meningar har hängt sig kvar under dagen ... 
"...men Celine var liksom sin far (såsom man kan se av flera episoder i Död på krita) något av en mytoman och han byggde vidare på sin egen myt i intervjuuttalanden och berättelser om sin barndom och sin ungdom till den grad att den blev verklighet..."
"Död på kritas" 542 tätskrivna sidor har roat mig och fått mig att skratta som få böcker kan. Jag har inte haft en tanke på att det skulle vara något annat än en  skönlitterär författare som skrivet boken. En väldigt kreativ (möjligtvis lite halvt galen) och fantasifull sådan. 
Det kan förmodligen radas upp fall efter fall av anklagelser mot beskrivningar inom skönlitteraturen som inte stämt överens med sanningen till punkt och pricka genom tiderna men ...
... är det inte just det skönlitteratur går ut på?
Vem har sedan påstått att en blogg måste följa vissa normer ... sanningar ... sans ... vett...

igår var det måndag. Idag är det en dag då jag sitter med cheapmondayskor på och tänker... var det så jävla billigt med tjugofem spänn per dojja.
Oavsett vad jag tänker så beundrar jag min i övrigt vackra nakna kropp där jag står o fåglar mig framför spegeln. Saknar mina nymålade tånaglar lite men... man kan inte få allt. Vit som innanskalet på en snäcka. Silverlik. Lite lagom skrovlig och ojämn. Hårig som i munnen på den hyenan som slickat i sig mest av det gamarna inte skulle få komma åt. Snygg som få alltså.
Muskler. Muskler. Muskler.
Spänner jag mig - så skiter vilken av fönsterruterna på sig som sitter fast ... skiter ut sig i en stor applåd och darrar med sina glasrutekön så att dom nästan kommer ...
...och nu ...
dagens outfit:
[ nää blev ingen bild denna gången heller ... metro har valt att välja bara spårbara filer och det kan dom tydligen inte av mig ... en bild jag tagit själv ... men från ett system dom inte känner igen. Farligt tänker dom som måste ha full koll på allt och alla. Var en fin bild på mina nya skor bara. Ett par blåa - som alla skåningar sjunger - BLÅA SKOR - o ett par på dom vita oskuldsfulla... imagine]

Han.
Ja han.
Tänkte först gå ner o skrämma barnen kring stången i folkets park.
Vara den fulla skräniga gubben som tilll slut får på flabben av en annan gubbe - fast då av en gubbpappa.
Jag pratade med några väninnor om min ide och dom sa att den var dålig.
Jag lyssnade.
Jag lyssnar alltid. För en gångs skull. Alltid.

från ytterdörr till konsum 2:56
irrade o virrade en stund i deras gångar
från konsum till stamkrog 1:53
lugnade ner mig här...
från stamkrog till hall 3:39

[det var tänkt ett snyggt matinlägg med fina fina bilder men det ville inte metro och jag har fullständigt tröttnat på deras tramshastigheter...]

Vet inte var han tog vägen. Jag vaknade en dag, eller också la jag mig. Men i vilket av fallen det än var så vet jag att han försvann en natt. Han hade nog försökt slita sig ett tag. Försvinna in i ett nytt skal. Som en Bob i Twin Peakssagan. Ett väsen. Ett tillstånd. Praktstånd.
Ett praktstånd som stolt vajade då han skuttade fram. Ibland inget stånd alls utan bara något slappt och geggigt som låg över ljusknappen ni letade efter i den där mörka källaren som barn.

Bakom tangenterna kände jag mig helt vanlig efter det. En man i sina bästa år som jobbar, äter och skiter precis som alla andra. Tar en öl med polarna ibland men händer inget mer där än i andra sällskap.

En behaglig frihetskänsla omfamnade mig. En epok av mer eller mindre maniskt tangentsmattrande hade stillat sig. Han försvann ut ur mina tankemönster. Han finns. Han lever. Jag kan känna honom men är inte längre min uppgift att berätta hans historier. Inte min uppgift att låta honom leva genom mig.

Ni som följt junijuckarn kommer att känna igen honom när ni möter, läser eller hör talas om honom. Han rör sig - rör till det. Förvandlar och trollbinder. Irriterar och fascinerar. Kittlar och smeker medhårs. Men suger också energin ur själen han övertagit. Den jag nu har återtagit.
Var han tagit vägen får ni ta reda på själv.
Just här - i denna postlådan - behöver ni inte leta längre.

Men han lämnade ett litet paket efter sig.
Som jag inte får öppna förens i juni.
Kanske kastar jag ut det genom fönstret och låter någon annan öppna det.
Kanske öppnar jag det här.
Kanske hittar jag bara på allt

Här ligger tomaterna o vilar sig lite innan dom ska ta en flygtur in i ugnen för att grillas lite...

Fyllda med en gegga av philadelphia, kapris och lite kryddor.

Som tillbehör till tomaterna blir det lite kött.
Lammstek och en bit fläskytterfile. Här proppade fulla med vitlök och ingnidna med olivolja, örter, salt o peppar.

Men innan allt det hade jag tänkt smör o vinfräsa dom romstinna japanska kammusslorna som ligger här och tinar i sin blåa skål fylld med mjölk.

Oss män emellan. Nu har vi väl ändå chansen att bara ta sandalerna på över strumporna o låta svetten gula ner nätlinnet.
För det är ju sådan vi är. Inte som han den där hinhåle med kåtgalna ögon och ständigt helvetesgödd testesteron i sin gadd. Nää, låt oss vara lite alldagliga Stig-Helmersar ett tag.

Senaste tiden undrar ni ändå. Trodde mest det var kärringar som undrade sånt. Men ok. Senaste tiden har det inte hänt något. Inte ett skit.
Men om ett par veckor ska jag på brandövning. Kanske. Om jag hinner. Är ju lite upptagen om dagarna ...

Så idag blir det en vanlig sketen dagsbeskrivning av vad som hänt o sen får vi väl se om jag orkar fortsätta mer om det imorgon.

Jag började dagen med att lösa korsord och sitta och bajsa ut gårdagens vedermödor. Sen ett glas juice innan jag torkade mig som jag brukar. Det stärker glansen i ögonen sa alltid morfar. Trovärdigheten.
Efter det kom jag på att det var tandläkardags igen.
Ilade iväg på min cykel. Inget konstigt alls. En helt vanlig cykelfärd genom dårghettot som kallas Malmö innerstad.
Väl där säger hon att jag var felfri men jag tjatade o påpekade att jag hade grymma ilningar och att det blödde så förbannat i mitt tandkött titt som tätt - bönade och bad - fick slutligen min vilja genom att få komma till min tandhygienist åtminstonde två ggr om året. Jag gillar henne som ni vet. Min privata masochist. Sedan betalade jag glatt och tog mig till systemet där jag handlade för exakt samma summa jag betalat nyss.

Av orala besvär skall man få oral belöning. JUC:1:1

Hem och runkade lite o tänkte på tandläkerskor i strumpfria sandaler.

Sen iväg och handlade godis för 800kr som jag satte ut i små halva påskägg till dom muslimska ungarna som busar lite här i kvarteret. Inte konstigt att dom är så arga. Dom får ju inga påskägg av mamma o pappa.

Iväg och hämtade hem kompisen från psyket.
Drog på mig mina röda strumpbyxor och min gula frack.
La kompisen att vila lite i det låsta gamla barnrummet.
Ruffsade till håret lite och målade läpparna röda.
Sen hände det inte mycket mer. Hoppas jag. För nu sitter jag här nio timmar senare i samma klädsel men med något mer utsmetat smink. Till vänster har jag ölen som jag bara smakar på fast den skulle vara hela helgen.
Till vänster om vänster har jag visst druckit upp snapsen. Till höger har jag placerat bag-in-boxen ... bara smakar lite.
Nu ska jag sätta på musik och ... men vad fan spelar vi nu till påsk då?
psykochicken?
Jo, ja... så får det bli för alla oss hönsjuka tuppar.

Jag gick ut när det var vår i luften. Sol. Fågelsång o krokusdofter.
När jag vaknade hade jag säkert dragit på mig både hemoroider o urinvägsinfektion som mamma sa då man satt på en kall stentrappa.
Poetiska snöflingor. Låg så mysigt på mina axlar.
Grannen hade vänligt nog rest min cykel o lagt mitt lås bredvid mig. Kärt på nåt sätt.
Jag stannade till vid nyckelhålet o vajade lite. Avvaktade. Siktade in.
Dansade till lite i hallen till danskens förtjusning. Dansken under mig alltså. Skidderöv.
Klädde av mig och la mig med röven ut mot gatan som vanligt i min fönsterkarm.
Vakna! skriker jehovas. Vakna tänker jag fan inte göra förens jag gör det. Har jehovas nångång visat röven för någon av er? 
Nää! 
Då så. 
Sov då så länge ni vill o hör sen.

Han kom och knackade mig i pannan o sa att nu fick jag tysta ner mig.
Omöjligt svarade jag. Inte en chans skrek jag. NEJ.
Vill jag föra låda ska jag väl få lov att göra det. Är jag född till denna värld så ska jag väl få lov att låta lite grand den korta stund jag väl är här?
Tvångströja o silvertejp över munnen sa dom. Dom trodde dom tystade mig. Men inuti mitt huvud sätter jag en förbannelse på dom. En god sådan. Jag dansar med min psykiatriker på loftet.

Tror aldrig jag kommer mig förstå mig på kvinnor.
Vi hade suttit och tittat på varandra större delen av kvällen. Jag mot hennes ena öga och hon mot mina.
När vi hade dansat en konstig foxtrot satte vi oss mitt emot varandra. Mina fötter nuddade hennes. Hennes mina och utan att röra en min frågade hon om vi inte skulle gå och knulla istället för att att sitta där och låtsas.
Jag blev lite s-s-s-stammig men låtsades mig världsvan o cool.
Klart vi ska, sa jag.
Hennes röda klänning störde mig lite, men hennes svartklädda ben tilltalade mig desto mer. Dom ville jag känna på och skala av.
Det vanliga förspelet kändes bra. Vi pussades och sög. Slickade och tramsade. 
Blev lagom avklädda då hon bad mig ta ut hennes öga.
Jaha, sa jag. Jag trodde inte det fanns lösögon mer sa jag och nu var jag inte världsvan mer.
-Jag vill att du trycker på ena sidan och för ut det, sa hon då kallt. Könluktande. Bresande. Med en svullstig fitta rakt mot mig stirrar hon vidöppet.
Jag funderar cirka tre sekunder och trycker sedan mot globen enligt hennes instruktioner. Öghelvetet ploppar ur. Jag lägger det i lilla ögonskrinet.
Har slaknat.
Tittar på hennes ögonlock och hårdnar igen av slappheten.
Lägger mina armbågar över hennes axlar och pressar hennes huvud lite mot den sidan så jag ser hennes tomma ögonveck då jag tränger in i henne. Lite brutalt. Lite hårt. Men samtidigt mjukt och kärleksfullt.

Det lät hasande och grusigt när han allt tyngre tryckte sig upp för trapporna till min brevlåda. För varje dag han kom, hade jag byggt ännu en våning på min skapelse.
Ännu en avsats eller snedsprång. Ännu en arkitektonisk krumelur som han skulle behöva krångla sig genom.
Hans rygg blev allt kutigare. Hans skosulor nerslitna och hans ben allt kortare.
Han hade en gång i tiden varit en ståtlig man på nästan två meter med ett tjockt brunsvart hår. Härligt pigga ögon och en hy som vittnade om att han levde rent och i friskusanda.
Nu var han en bockad etthundraförtiocentimeters gubbe med flottiga hårtestar utstickande från både ansikte och över öronen. Hans tre långa tänder syntes ständigt bakom dom alltid vidöppna spruckna läpparna. Ständigt flåsande. Dreglande. Andhämtande. Hans ögon tomt fokuserade och rödsprängda.

Han hade sett sitt arbete som en utmaning och tvekade inte en sekund att anta mitt egna postnummer som sitt uppdrag.
Hans väska blev allt tyngre. Blev en säck. Blev ett ok med två säckar. Dagligen.
Jag fortsatte bygga mitt torn. Sjungande o gnolande.

Men min tid gick allt mer åt att svara den enorma mängd post jag började få. Allt mindre till att finurla ut nya påhitt. 
När han en dag kom och inte var högre än en whiskyflaska och hans dragdjur - ekorrarna - hade vuxit sig stora som två överbyggda bodybuilders kände jag att det fick vara nog.
Jag bjöd honom på en kopp kaffe innan han stoppades i en liten låda. Öppnade fönstret och släppte ut ekorrarna som studsade iväg som två michellingubbar med svans längs strandkanten. Spikade igen lådan och lät den hämtas av en förbiflygande hellikopterkatt.

Det kändes fritt och komprimisslöst. Klättrade ner för min 365 meter höga borg. Vandrade bort och såg i min bakspegel hur andra redan plockade virke och byggstenar från min skapelse. Hur den ruinerades. Det log jag åt. Kändes slutfört.

Ringde Tickets för någon vecka sedan och hörde mig för vad en biljett till Inreli skulle kosta. Telefonisterna slussade mig runt under förmiddagen innan någon av dom slutligen bara lät mikrofonen hänga fritt i deras headset utan att hjälpa mig vidare.

Det hade blivit för gulligt och pluttenuttigt. Jag hade tappat ursprungstråden och plågades av ett trögt maskineri.
Jag kände mig uppskattad och energisk men någonting var borttappat.
Orden.
Dom egna orden som var tänkta att formuleras utan sociala hinder. Utan hänsyn till förståbarhet eller innebörd. Meditation. Mantra. Terapi.

Jag besökte lite bänkar. Tog några rundor vid stamställenas bardiskar. Gav mig tid att höra av mig till lite goda vänner och fann nya rollatortanter som omringade mig i konsumgångarna.

Som en kleptoman fiskar jag upp bokstäver ur deras innerfickor som jag sätter ihopa till meningar. Istället för säpos mikrofoner har jag koltrasten som ger mig senaste sladdret på morgonkvistarna då jag släntrar hemåt.
Ingenting börjar eller slutar. Allt har sin tid. Historian kommer att upprepas men det viktigaste är nog... att inte ha för brått. Stanna upp. Andas. 
Lyssna och känna av.

Idag sken solen innan jag skulle ut minsann. Himlen var blå o det såg riktigt lovande ut.
Jaja. Sånt jävla trick det var då, tänkte jag när stormvindarna svepte iväg med både koltrastar o ekorrar längs vägarna. Vindarna höll i sig i tallar o rönnbär men det vet vi ju alla att dom jävla träden bara håller för små tomtar o dvärgar som är under femtio centimeter. Inte fan för trastar och korrar.
Jag har en dvärg  på min vind som är 65cm o hon gnäller fanimej om det oavbrutet. Att hon far iväg alltså. Jaja .  Detta inlägg ska inte handla om henne. Eller det kanske det ska. NÄ. Det får bli en annan gång.

Koltrastarna väger ca 70kg. 
Ekorrarna 80.
 Typiskt stad, så dom for fram som soptunnor i en tornado. Längs med vägkanterna. Skrek gjorde dom också. 
Skrek som om ett bildäck skulle bli snurrat runt halsen på en utrotningshotad noshörning på en bilbana och sen kört fort fort med en hjuldragare intryckt av en mekaniker på speed... som sitter ...
(sitter vardå undrar ni. jaaa det vet ju inte jag. Jag har aldrig sett nåt sånt) . 
Och vem fan vågar gå ut då?
När noshörningar är lika små som tinande isbitar  i drinkglaset o ekorrar är av samma storlek som lyftkranar som japsarna skeppar iväg.

Jooo... Jag.

Jag sa till dom att hålla käften o sen åkte jag tåg till en en av dom häftigaste födslar jag nånsin varit med om.
Vi stod samlade.
Jag och guds fader och alla heligaste andarna. Såg rakt in i hennes heligaste. Hon spretade lite. Gnydde och gnällde som om det gällde livet o sen tittade det lilla fanskapet ut. Fullt med nyfallen snö på hjässan. Löddrigt badvatten i håret. Leende på nåt konstigt nyfött sätt, mot alla oss, som stod o grät. 
"Varför i helvete står ni där o gråter för undrade hon."
(-vafan gör du där o dundarar mellan blygdläpparna undrade jag, men kunde faktiskt hålla tyst om det.)

-Skratta med mig! Kan ni inte dansa med i cirkusmusiken? dom spelar i mina hörlurar? sa den lilla fjanten som bara sekunderna innan kommit in i eller ut ur eller hur ni nu, själv vill benämna tillståndet som kallas att bli född.

[Killen med trombon eller vad det nu var som satt där uppe på läktaren svimmade. Jag tröstade honom med att säga att - det gjorde inget att du spelade så jävla falskt.]

... och nu är det dags för Stefan Mählqvist att tipsa oss om en bok.

[underbar musik som man nästan drömmer sig bort i]

PIIOOONNNNG!

"dagens boktips. Fanny och morfar, en bilderbok av Sven Lundkvist."

"HEJ [konstpaus.]
...hörrni nog har det väl hänt ganska många gånger att ni bett någon vuxen hur ... hur dom hade det när dom var små. Jag får iallafall såna frågor av mina barn. Och det är just vad lilla Fanny gör i den här boken också. Och kan en vuxen inte bara berätta utan rita också - desto bättre.
För det kan nämligen Sven Lundkvist. I vanliga fall så håller han på o gör skulpturer i bronsch o stengubbar o såna här saker. Å när hans barn var små så brukade han rita åt dom o berätta. Det var mest stollerier sa han.  På den tiden.
Men nu när han fått lilla Fanny. Sitt första barnbarn. Då är det inga stollerier längre. För sen hans barn var små så har det hänt så mycket och allting är så annorlunda så det blir ett riktigt äventyr att få veta precis hur det var att vara liten förr...
niiinannaninanna ni nanna nanna naaa ....

...vill bara säga att trots 9000 sidvisningar så är jag fortfarande inte metros hora. Jag som hade bestämt mig för att lotta ut pengarna till någon av er. Jaja det får blir ett annat inlägg. Senare.
Så kul skulle jag inte ha.
Fast jag har ganska roligt med mig själv ändå.
Jag mår förbannat bra.

Hade en underbar fredagsförsovning och håller i stunden på att ringa runt till cafeerna för att fixa en hemkörd frukost.

Annars tänker jag njuta av tystnaden denna dag och tänker varken lägga in bild eller musik så klicka inte på saken här under.

Det funkade inte alls så.
Jag hade tänkt att det skulle gå lugnt till. Kramas o pussas o smekas o klias ryggar.
Nähä.
Här sattes det på direkt.

Jag hade förberett mig med levande ljus.

Hon hade sagt att hon ville jag skulle smeta in min kuk med vit makeup. 
Sen tände hon sin uv-lampa o satte tänderna i honom.
Hon sög jävligt gott. Men låter inte jag som en jävla smålänning i malmö nu ?
sorry - pilleripill - KRAM

Upp till er vad ni fantiserar om. Skriver om. Kolla filmen. Dröm. Kram.

Musiken bakom varje bild kan ha - eller inte ha med allt att göra. Det beror helt och hållet på hur man tänker... är det onsdag idag? Torsdag imorgon?

Visst fan luktar det bränt. Är det maten. Är det Alias mat?

När kommer brandbilen?

Sicket jävla bullshit kommenterade positiva killen C.Haven. Visserligen om en liten text jag skrivit men han har säkert alldeles rätt. Kanske inte om mig men om kommentarssystemet. Jag har försökt svara på alla kommentarer nu men ser att det är många som jag inte kommer åt.
Bara så ni vet så har jag svarat på dom jag kan. Tack till alla er - resten.

jag nuddar vid en snuskig histira redan nu... dumma mig... jucka på sånt. Dumt.

Redan nu,
Måste ju spara på mig. Invänta.
Matrecept.
Normal.
Knulleri kommer ju mitt i veckan.
Tror jag.
Natten mellan onsdag o torsdag. Sent.
Usch.
Får vänta till dess.

Har så mycket i mitt huvud... varit med om .. vill bara ut ...... en massa snusk.

1. ja jag har varit intagen... men aldrig på psyk.. iibland pratar katterna med mig.. ibland gamla punkare

2. iblAND GAMLA SPÖKEN!
dom ni vet som är så små så små så ni nästan inte tror dom finns. Dom här minismå. Kramgoa. Trollen.
Piss.
Dom pissar på er. Skär er i handlederna.

.
3. jävla idioter .. jag pratar med dom... min pappa ... jag älskar honom- varför har ni fan inte md o göra.

4. jag är här. Räcker inte det?