Metrobloggen

Idag gjorde jag slag i saken. Jag öppnade en av mina gamla bloggar, jag bloggar nog där i stället. Som N sa, bättre där.

Det kom ett mail med inbjudan till reunion för alla som började Handelshögskolan 1988, avsändare var två gamla bekantingar från den tiden, ett par brudar som jag festade en del med, varav en satt i samma kårstyrelse som jag. Det utlovades kalas, även om jag kalasar på annat sätt än då 1988, så kändes det lite roligt att gå dit. Tills jag såg kuvertavgiften 580:- exkl tågresa från Eskilstuna. Ca 800 kr för att träffa dem jag en gång pluggade med, det skulle innebära att bränna ca 20% av det jag har kvar av studielånet efter hyran på en kväll. Sååå kul är det inte att träffa gamla handelsstrebrar.

Och märkligt nog finns det en viss uns av obehag kring känslan av att ha gjort en väldigt annorlunda livsresa än de övriga. Jag är inte helt färdigbearbetad helt klart.

Jag fick just en flashback från våren 1980. Jag kommenterade lite på Nonicoclolasos sida utifrån Marx, vars teorier jag är allt för ytligt kunnig inom, och att då ge sig in på en Docent i nationalekonomis blogg i nationalekonomiska termer känns inte helt bekvämt... Vilket fick mig att tänka på en Stockholmsresa som Niclas och jag gjorde våren 1980, Niclas (lag) hade kommit etta i Femettan och mitt tvåa, resan var en belöning och bestod bl a i att besöka riksdagen.

Sov gjorde vi i någon baptistkyrka och på kvällen blev det lite politiksnack. Min bakgrund var en uppväxt med en morfar som var rätt omfattande lokalpolitiskt engagerad i Socialdemokraterna och en mamma som var allt från lokalpolitiker till rikspolitiker inom socialdemokratin. Alltså var jag också socialdemokrat. Men vid något tillfälle den kvällen i den där baptistkyrkan skrev jag att jag var sossialdemokrat, och jag minns fortfarande obehaget när Nonicoclolasos på ett obekvämt 11åringssätt drämde till med att "hur man kunde vara socialdemokrat om man inte ens kunde stava till det". Känslan var av slaget "ridå", skam. Denna känsla som jag varit allt för välbekant med. Som tur är kan jag nu stå för att min kunskap i marxistisk teori är något begränsad. :)

"Jag har aldrig varit så ensam"  (metro.se) är en rätt intressant krönika av Pascalidou om svenskhet och om ensamhet. Ensamhet kan vara bra, men det krönikan tar upp är ju den destruktiva ensamheten, den där man vill vara fler än en men hamnar ensam. Jag tror de flesta känner till den känslan. Och det är lite en del av det sorgliga i det hela, det är många som känner till den destruktiva ensamheten, och det är få av oss som gör något åt det, som tar tag i den. Vi vill inte vara ensamma, ändå är vi många som allt för ofta är ensamma. Och som sitter i vår ensamhet och beklagar oss över ensamheten.

Det tål att tänkas lite på vad det beror på. Jag är väldigt ensam nu för tiden. Det var enklare förut, som jag skrev om midsommaren, då när krogen var en del av kulturen, eller "festandet", då var det inget svårt alls. Att det sedan som jag läste i en intervju med en klubbprofil i min f.d. hemstad bara var "alkisar" som var ute på krogen i Örebro på vardagarna då i slutet på 90-talet/början på 00-talet var ju just det. Men det var inte ensamt. Det var en arena att mötas på, otvunget. OCh även om Pascalidou tar upp ensamheten på uteställen så var min stamkrog inte en mainstream-krog utan en mer "alternativ", där mer avslappnade människor gick. Och kanske är det just det det handlar om. Den där skogen som Pascalidou skriver om, undrar om inte det är det svenskaste, "vi är ju så perfekta". Sverige är bäst, vi har det bästa landet, och allt för många tänker nog också att "jag är lite bättre än de där", "min bil är lite finare", "dem förtjänar inte umgås med mig". Undrar om det inte är just Det som är svenskheten, eller skogen.

Min skog är nog just det där, jag orkar inte med alla perfekta svenskar, jag trivs nog bäst med dem som är lite "kantstötta", tyvärr är det få av dem som delar mina intressen.

Jag har inget bra system för min medicin. Jag ska äta 3 piller på morgon och 3 på kvällen. Själva behandlingen går ut på att stänga av mitt immunförsvar och detta ska pillrena göra. Mycket bra, om det inte vore för min ålderförkalkning eller vad nu problemet är. Jag har iaf problem med att komma ihåg om jag tagit piller. Som nu kom jag inte riktigt ihåg om jag tagit morrondosen. Alltså tog jag 3 piller nyss. Ibland så gissar jag att jag tagit pillrena och struntar i det när jag får sånna här nojjor.

Det är enklare på kvällen. Förut nattgrogg eller nattspliff eller nattpiller av något slag. Nu nattmedicin. Visserligen hade jag morgonrutiner i det gamla livet också, men det var iofs mer oregelbundet. Saker går igen alltså.

Jag gillar verkligen inte när saker och ting inte fungerar. Det är ju lite komiskt att blogga om Tele2 på Metro, Stenbeck snurrar säkert ett varv i graven om han kan läsa Metro därifrån. Han borde göra det iaf. För 2 veckor sedan ville jag beställa ett snabbare internet, det tog 35 minuter i telefonkö och 3-5 omkopplingar mellan olika människor i kundtjänsten innan jag till slut fick beställa 2 MB i stället för nuvarande 0,25. 2 MB var "tröst", dvs så att jag skulle kunna spela DoD online som tröst för katastrofförsäljningen.

Nu i helgen var det fortfarande 0,25 så jag avbokade i ren ilska och skrev i ett mail att jag i stället behölll nuvarande hastighet. Och ilska är dumt. Det slutade med att någon liten teknikermupp på Tele2 ordnade så att jag inte kan skicka och ta emot mail. Vilket är oerhört irriterande eftersom jag skickar ut räkningar på måndagförmiddagarna.

Jag tror knappast att Stenbeck skulle ha gillat att det är nästan omöjligt att beställa Tele2 och inte heller tror jag att han skulle ha gillat tekniker som lämnade hjärnan hemma och i stället ställer till bekymmer för kunderna.

Jag känner mig rätt blogghemlös. Jag har bloggat på Passagen, där var det lite teknikstrul och inte så bra funktioner. Alltså bytte jag till Aftonbladet, där tog moderator bort ett inlägg om fars dag för att det fanns risk för utpekande, det i kombination med att det allt mer utvecklades till ett bloggdagis för "vuxna" gjorde att jag bytte till Wordpress, det funkade rätt så bra. Jag använde då samma motor för blogg på min egen domän, det funkade rätt bra tills den där läraren (som finns omnämnd i inlägg för nån dag sedan, han som lämnade falska motiveringar till mitt U) började härja runt där och engagera institutionen i märkliga analyser av allt från text till bilder, så var jag en period på blogg.se, och där kom inga läsare.

Och här på Metrobloggen saknas ju ett antal viktiga funktioner, som ping och statistik, och portalmarknadsföringen är ju rätt menlös. Så frågan är vad jag ska göra med mitt bloggande.

Jag saknar Wordpress mest, men, efter 3 bloggid där blir det strul med inloggningen på något vänster. Id nr 3 var ett litet "projekt" jag klurade på.

Hmm, what to do?

Jag har alltid tidigare älskat att göra affärer. Allt från den lilla loppisen på gården hemma som 8-åring till sponsringaffärerna för Handels studentkår, och grundandet av ett koncept som fortfarande lever kvar, till miljonaffärerna inom IT-branschen, till vykortsförsäljningen påtänd som höghus, fram till förra sommaren då det började svikta lite med kärleken i affärslivet med de gamla korten.

Och i år är det tungt värre att göra affärer, det underlättar inte att det går lite dåligt. Men inte ens nu när jag sitter med kort som jag vet har potential att bli riktigt bra ekonomiska affärer är det vare sig roligt eller "lätt". Det är mest bara trist, som förra sommaren, fast snäppet värre. Kanske är det så enkelt att jag bara "hatar affärer". Det vore konstigt.

Jag får försöka pigga upp mig med Sovjets, förlåt, Rysslands, nationalsång.

Midsommarafton var väldigt tråkig, oerhört tråkig. Mestadels bestod den av att städa, och lite jobb. Midsommardagen bestod av jobb, hela dagen, 125:- i försäljning. Timlönen är imponerande!

En av de delar som jag saknar från mitt "gamla liv" är möjligheten att enkelt över alkohol eller knarket kunna umgås, det fanns alltid någon som ville "festa". Jaja.

Dags att jobba vidare.

Som så ofta blir jag en aning störd av nyhetsuppläsaren på TV4, den som är just nu, hans intonation är rätt bizarr. Lättstörd - absolut.

Jag vill veta vilket bilmärke den killen som körde den här bilen hade. När jag blir rik i framtiden och köper bil så ska jag ha samma märke som den där bilen, skit samma om det är miljöbil eller inte.

Jag valde ett sommarjobb i år som var mindre smart. Jag visste egentligen att jag skulle kräkas på det. Det brukar jag göra, dock lite senare än mitten av juni, snarare mitten slutet av juli. Jag sitter och säljer vykort till samlare, scannar och lägger ut på nätet. Det är oerhört enformigt och rätt slitsamt rent fysiskt. Dessutom går det rätt dåligt. Och med tanke på att förra sommaren gick rätt bra så fanns det lite skatter att betala in nu i juni, som komplement till ogenomtänkta inköp av kort som trots det måste betalas.

Hittills har jag sålt för 80 kr idag, det drar knappast ens runt matkostnader för en dag. Urk.

Jag blir rätt matt. Jag befinner mig i något form av konstigt krig med Mälardalens högskola, och det är lite halvjobbigt. Men samtidigt, jag ogillar starkt när någon, framför allt mig själv, blir orättvist och orättfärdigt behandlad.

Och det har varit lång tur med MdH. Det hela började med en sjukfrånvaro och flera dagars olika läkarbesök, totalt 5 dagars frånvaro på en praktikkurs, som blev några få till under de resterande veckorna. Det som sedan hände är rätt invecklat, och t o m jag har svårt att förstå vad som egentligen hänt. Mer än att jag blivit underkänd.

I det hela finns en lärare som på något märkligt sätt gjort det hela personligt. Som tur är har jag ett fåtal, som vanligt är merparten av människorna tysta, klasskamrater som säger ifrån vid de tillfällen som läraren gått lite väl långt över gränsen för personattacker.

Och jag har tröttnat på behandlingen så jag har agerat, jag har kontaktat institutionen och rektor. Droppen var ett mail från läraren igår med rena lögner om min sjukfrånvaro. Men jag antar att är man ute på "grumliga vatten och fiskar" måste man ta till lögner. Så jag mailade rektor igår om det. Och nyss kom det ett mail från rektors kanslichef som bad mig inte kontakta rektor. Så fungerar det på Mälardalens högskola, får man problem med en lärare som examinerar med falska påståenden så kan man inte räkna med något intresse från rektorn. Så, om någon läsare har två val till skola kanske detta kan stämma till eftertanke...

Tröttheten är rätt stor. Trots mina dryga 8 timmars sömn. Men det har väl sina orsaker. Jag slog iaf upp mina gröna för en halvtimme sedan och vilken minut som helst är jag redo att kasta mig över en scanner och börja jobbet med sveriges gamla kort.

Sedan ska jag intala mig kraftfullt att det inte suger som det gör. Har jag tur funkar det i en hel arbetsdag.

Dagen idag var blandat jobb och "utmaning". Jobb var som vanligt rätt tråkigt, dessutom blev det bara 200 kr in idag. Bättre än igår dock. Hmm.

Utmaningen bestod i att cykla till sjukhuset. Det gick rätt bra även om det är genom hela stan, typ. Halva iaf. Men sedan, att bli stucken. DET gillar jag inte. Dessutom råkade jag kolla ner på armen, rätt pukkat, när jag trodde att allt var över. Tyvärr satt då den stooora silverfärgade nålen kvar i armvecket. Rugg. Däremot var sjuksyrran som vanligt väldigt bra. Jag blir nästan euforisk varje gång jag möter en av dessa underbara och trevliga människor som finns inom vården.

Min sprut-/nålrädsla har dock minskat en del under våren, mycket tack vare dessa sjuksyrror och ett så bra bemötande på bägge de ställen jag gått för att bli stucken. Och det har varit rätt många rör blod under våren. Nu ska jag bara gå var 6e vecka så det ska nog gå. Det är någonting som dem kollar upp regelbundet som har att göra med den sjukdom som jag fick diagnos på i våras.

Det är lite House-känsla över sjukdomen. Den är dödlig, men behandlingsbar. Tyvärr kan behandlingen leda till döden den också tydligen. Men det blir nog bra, som med det mesta.

Så blev det två förluster idag. Fotbollen är ju mindre allvarligt. Mer allvarligt är ju förlusten av integriteten, även om Federley i spetsen för de borgerliga kritikerna kommer att hävda att just den blev förstärkt efter hans snyfttal igår. Det påstås att tilläggen idag gjort saker och ting bättre, i det fallet känns det som att man måste vara bra naiv för att tro att det går att lita på en myndighet som på eget (?) bevåg i hemlighet, enligt TV4-nyheterna, i flera år förberett sig och byggt upp organisationen för det som just den idag klubbade lagen skulle ge möjlighet till. Naivt Federley och kompani. Och korkat svenska politiker, från de flesta läger.

Den enda som förtjänar lite, en aning, respekt är folkpartiets Birgitta Ohlsson som åtminstone lade ned rösten.

Jaja. Enligt uppgift ska ju lagen rivas upp efter 2010, inte för att bodströmska andan känns särskilt mycket bättre. Men vem vet, om man har tur kanske han är advokat på heltid då.

Jag är i stort sett ointresserad av sport, men jag kollar ibland. Som idag, då jag kollar på Sverige-Ryssland i EM. Det är mycket rött, lite deprimerande. Sedan tycker jag det är lite märkligt att Sverige enbart verkar ha en spelare, det är otrolig hype kring nr 10. Vore jag coach skulle jag nog välja bort honom. Bara ur ett rent lagstrategiskt perspektiv.

Jag är ju tvungen att testa att blogga här. Kanske funkar det. Någonstans behöver jag utlopp för åsikter och kommentar, lite tankar, och lite offentlig dagbok. Det blir nog bra! Välkommen hit och välkommen med kommentarer!