Metrobloggen

Ledsen att jag inte bloggat på några dagar. Har haft det lite körigt på hemmaplan, minst sagt. I lördags var vi i alla fall på hundutställning och det tänkte jag berätta för er idag. Som hundälskare ända ut i fingerspetsarna så har jag en lång tradition av att besöka hundutställningar, både som besökare och som utställare. Jag vet inte riktigt vad det är, men det är något med atmosfären kring hundutställningar som jag verkligen gillar. Hundutställningar får ofta kritik av djurvänner för att de driver på utvecklingen mot osunda rasideal och att det är idiotiskt att bedöma hundars skönhet. Förstå mig rätt, jag är själv kritsk till många av de skönhetsideal som finns inom moderna hundraser, jag är den första att kritisera osund avel och rasklubbarnas sätt att försöka mörka ner den egna rasens medicinska problem och temperamentsmässiga bekymmer. MEN... jag anser att det egentligen inte är hundutställningarna som är problemet, utan människors syn på hur en hund bör se ut.

Hundutställningar kan vara, och var förut, ett viktigt hjälpmedel för att premiera de hundar som passade bäst in på rasstandarden och som därmed lämpade sig bäst för avel. Det var - och bör vara - hundutställningarnas syfte. Det har dock tyvärr utvecklats åt ett håll som jag inte gillar, där abnorma pälsar, platta nosar, fladdermusöron, konstiga färger och extrema storlekar är det som ger högst poäng. Hundens rasstandard bör vara förankrad i hur hunden är tänkt att arbeta. Om man har en draghund så bör den ha en viss typ av fysik jämfört med en vattenhund, och det är dessa egenskaper som hundutställningarna borde fokusera på. Sen finns det ju idag ett stort antal raser som inte längre har något typiskt användningsområde, exempelvis mastiffen som är en ras som jag själv är engagerad i. Vi använder inte mastiffer som stridshundar längre, och man kan därför fundera över hur relevant rasstandarden är. Det finns också ett antal hundraser som aldrig haft något annat syfte än att vara just sällskapshundar, exempelvis dvärgspets. Vad har rasstandarden här för syfte annat än skönhet?

Så länge hundarna inte avlas åt ett håll som är osunt för dem så tror jag dock inte att de lider av att man bedömer deras skönhet, kraftfullhet eller söthet. Så länge raserna fortfarande har en sundhet och hundarna kan fungera normalt så är inte själva skönhetsbedömningen något jag stör mig på. Jag blir själv glad och stolt när folk tycker att min hund är vacker - vilket jag får höra väldigt ofta faktiskt. Tyvärr har oseriös avel drivit de flesta hundraser till välfärdens brant idag, eftersom man avlat på extrema egenskaper, men vi får hoppas att utredningen av den nya djurskyddslagen kan hjälpa till att vända den utvecklingen. Hur som helst - hundutställningar är fantastiska. Det bästa är när man står fokuserad på det som händer i ens "egen ring" och plötsligt hör ett samstämmigt jubel som utbryter i någon av ringarna intill. Där har någon hund vunnit, hundägare och hund exploderar tillsammans i ett spontant hopp- och skuttutbrott, hundägaren klappar om sin hund, hunden stojar och stimmar och folk busvisslar. Det är något särskilt!

Mammas lilla mastiffvalp Brynja ställdes alltså ut i lördags. Hon reagerade precis enligt skolboken på miljön runt ringen, la sig och slappade och såg sig runt omkring - helt cool. Precis så måste en utställningshund vara, samtidigt som den skall kunna tända till i ringen och visa utstrålning när det är dags. Annars är det inte rätt mot hunden att kuska runt på utställningar, om inte hunden gillar läget är det bara att lägga ner. Jag önskar att fler kunde tänka så, men tyvärr ser man ganska gott om stressade och nervösa hundar, som därför heller inte kan presentera sig särskilt väl i ringen. Brynja skötte sig dock med bravur. Hon blev BIM Valp (bästa tikvalp), och domaren tyckte mycket om hennes typ och hur hon utvecklats på sin korta tid i livet. Jag känner på mig att Brynja kommer att gå långt om bara mamma känner att hon vågar och vill. Hon är dessutom sund och uppfödd med god omsorg om hundarnas välfärd, så hon skulle förmodligen utgöra ett värdefullt tillskott för mastiffaveln själv. Om man nu vill verka för sundare rasideal - och det vill man ju! Sysslar man med utställning så borde man verkligen värna om sin ras beträffande hälsa och livslängd, och inte bara fokusera på vilken färg det blir på rosetterna. Låt oss hoppas att fler utställare går den utvecklingen till mötes...

När jag var liten och läste hästtidningen Penny så blev jag för första gången bekant med fenomenet sommarkatter. Det var en novell i tidningen som handlade om en katt som blev lämnad av sin familj, vid sommarstugan på landet och jag minns att jag tänkte att det måste vara en särdeles okänslig familj som lämnar sitt husdjur i sticket på det där sättet. Jag förutsatte i min barnsliga naivitet att det bara var en saga, en tragisk ganska verklighetstrogen saga, men som förutsatte att folk var helt hjärtlösa - som jag ju inte ville tro att de kunde vara. Allt eftersom jag blev äldre så insåg jag att det faktiskt är ett etablerat begrepp "sommarkatt", och att det inte alls är något ovanligt. I själva verket blir hundratals katter övergivna på det här sättet varenda år. Så trots att det alltså har gått tjugo år sedan jag först stiftade bekantskap med fenomenet i den där tidningen så förekommer det på samma sätt som tidigare.

Det gick inge vidare för katten i novellen. Han hade svårt att hitta mat och ville inte vandra iväg för långt från stugan eftersom det var den enda trygghet han någonsin hade känt till. När familjen kom tillbaka till sommarstugan under vintern (för att fira jul eller något) så låg han ihoprullad, stelfrusen på verandan - död. Jag blev bestört när jag läste det och tyckte genast illa om hela novellen och läste den aldrig mer, trots att jag sparade tidningen i många år. Bara tanken på att överge sitt djur på det där sättet fick mig redan då att koka av ilska och det är ännu värre nu när jag har insett att folk skaffar sommarkatt "för att ungarna skall ha något skoj att leka med under semestern", men att de aldrig ens haft för avsikt att ta med sig katten hem efter sommaren. Det är ännu mer tragiskt att sommarkatter ofta är kattungar, det är ju sötast, och att de därför inte är så fasligt gamla precis när de lämnas åt sitt öde. De är knappast några fullfjädrade jägare, men plötsligt måste de börja skaffa mat själva.

Det som gör mig mest uppgiven är att det finns folk som faktiskt på fullt allvar tror att katterna (eller andra djur som de får för sig att släppa ut i naturen) hör hemma där, har lätt att klara sig och att det skulle vara lika bra för djuret som att bo kvar med familjen. Det låter kanske vansinnigt, men det är faktiskt vanligare än man tror att folk lever i föreställningen om att tama djur helt plötsligt kan bli vilda bara man släpper ut dem. Det var flera gånger under de år som jag jobbade i djuraffär som jag faktiskt fick lov att läxa upp folk som sa att de tänkte släppa ut undulaten eller guldfisken om inte vi ville ta emot den. "Jamen de klarar sig väl?" sa de på fullt allvar. Att det är djur som kommer från tropiska breddgrader eller domesticerade djur som vi människor har gjort beroende av vår skötsel och omsorg tycks inte vara självklart för alla. Att katter dessutom tycks vara de husdjur som har mest "vilddjur" kvar i sig verkar tyvärr vara till katternas nackdel i de här fallen. Katter klarar sig också i många fall bättre än andra djur just med anledning av att de har mycket av sin jaktinstinkt kvar, men det är långt ifrån alla katter som fixar att försörja sig genom att jaga. Dessutom dras även vildkatter som klarar att jaga någorlunda med problem som parasiter, sjukdomar och undernäring. Katten hör heller inte alls hemma i vår svenska fauna och ställer till ganska stora skador framförallt på fågellivet inom vissa områden. Att släppa ut katter och låta dem jaga fritt är oansvarigt både mot katten och mot det vilda djurlivet.

Det finns ytterligare en aspekt på det här med att släppa ut djur (framförallt då katter) i naturen när man inte vill eller kan ta hand om det längre. Det är så fegt! Om man skaffar en sommarkatt och inte är tillräckligt intresserad av den att man vill behålla den efter sommaren så är man förmodligen inte tillräckligt engagerad för att omplacera den heller. Men att stå och säga till sina barn att de inte skall vara ledsna, att Pelle klarar sig fint och att han kommer att träffa andra katter och få kompisar är så fegt! Det är lite samma sak som att spola ner akvariefiskar i toaletten; "Jahapp, då var vi av med det problemet!". Att skaffa ett djur innebär att man har ansvar för djuret från det att det lilla livet sätter sin fot i hushållet tills dess att det blir sjukt och måste avlivas eller tills dess att man omplacerar djuret till ett nytt gott hem. Hur svårt skall det vara att få folk att inse att det är levande, kännande varelser det handlar om, och inte något som man kan tröttna på och släppa ut eller spola ner i toaletten. Gå åtminstone till veterinären med djuret och låt det somna in då, men släpp inte ut den i naturen. Det är bland det grymmaste, mest oansvariga och fegaste man kan göra som djurägare. Ja, man förtjänar faktiskt inte ens benämningen "djurägare" om man beter sig så.  

Efter att jag själv fått barn har jag fått en helt ny syn på det här med graviditet (dräktighet i djurens värld), förlossning och amning. Det är verkligen ingen lätt match! Och det är så coolt att man ger liv åt en helt ny liten idivid. Det är ju egentligen ett mirakel, det här med livets gåva. När man är ett däggdjur så bär man sin avkomma inuti sig själv och föder fram den mer eller mindre "färdig". Vi människor har lång dräktighetstid, och trots det föder vi väldigt outvecklade barn som inte kan gå eller äta fast föda på åtminstone ett år. De står i direkt behov av sina föräldrars omsorg i åtminstone tio år framåt i tiden. Då är det annat med hästar eller kor som också har lång dräktighetstid, men som föder ungar som är betydligt mer klara. De kan gå och springa redan från början och äter fast föda efter bara några månader. Sen finns det djur med väldigt kort dräktighettid, exempelvis gnagare och pungdjur, och som föder väldigt outvecklade ungar, nakna och blinda, men som växer i en vansinnig takt och som själva är könsmogna på bara några veckor (i fallet med möss i alla fall).

Dräktighetstiden brukar säga en del om hur outvecklade ungarna är när de föds, ju kortare dräktighet desto mer outvecklade ungar. Typ. Människan (primater) är undantaget som bekräftar regeln med lång dräktighet och hjälplösa ungar. Lång dräktighet verkar också vara sammankopplat med hur lång avvänjningstiden är - vilket är ganska logiskt. Om det dröjer länge innan modern får en ny avkomma så kan ju avvänjningen få ta lång tid (ex. elefanter), men om hon ska ha nya ungar om några veckor så är det bråttom för bebisarna att bli vuxna (ex. råttor). Att vara gravid och att föda och amma ett barn är verkligen att knyta an till sitt djuriska ursprung. Alla däggdjur gör på samma sätt, vi kan helt enkelt inte välja att odla fram ett barn på något annat sätt än att genomgå en graviditet, och även om det finns olika förlossningsvarianter så går de ändå ut på samma sak; ungen skall ut ur moderns kropp! Ungen skall sen skiljas från modern genom att navelsträngen kapas och sen kommer efterbörden (moderkaka och alla hinnor). Sen söker sig ungen mot mjölkkörteln och börjar dia. Så är det för samtliga däggdjur, oavsett art.

När man själv genomlevt detta så är det svårt att inte se på andra mödrar med större vördnad. Faktiskt oavsett art! Efter att jag själv fått barn så har jag fyllts med avsmak inför den ovärdiga behandling som tusentals mödrar inom djurindustrin (som varit kritiker av sedan tidigare) varje dag får utstå. Man ägnar sig idag allt mer åt artificiell insemination inom uppfödning av produktionsdjur och hästar. Inom hästvärlden är det sjukt mycket fokus på hingstens egenskaper. Man väljer far till barnet och modern är sedan bara en "reservoar" för fostret. Inom mjölkproduktionen är det inte primärt kalven man vill åt, det är mjölken. Enda sättet att få en ko att producera mjölk är att låta henne föda en kalv, en kalv som hon skall nära i moderlivet i nio månader, men som de flesta kor sen inte får se skymten av. Hon föder i många fall fastbunden stående (eller liggande) på en båspall av betong och har ingen möjlighet att röra sig för att underlätta värkarbetet. Ofta får hon inte ens krysta själv utan bonden "hjälper till" genom att dra ut kalven med kedjor. Kalven slängs sen ensam in i en kalvbox, knappt torr ens.    

Svenska grisar får lyckligtvis föda i en box, i de flesta andra länder står de fixerade och kan inte röra sig - varken under betäckning, dräktighet, förlossning eller digivning. En sugga får ungefär 2,3 kullar/år och föder någonstans mellan 10-15 kultingar per kull. En normal sugga hålls bara några år innan hon själv går till slakt som "uttjänt", men det finns de djurhållare som är extrema åt andra hållet. I fredags kunde man läsa en artikel i ATL om en dansk "supersugga" som fått 23 kullar! Man uppger att man började se det lite som en sport att se hur länge hon kunde räcka så man har fortsatt att betäcka - och hon har kämpat på, fött och diat... Bara för att så småningom hamna på slaktbilen själv. Om hon har tur blir hon i alla fall ihågkommen i några år efter sin död, men mycket annat är inte hennes slit värt. Minns att jag var på studiebesök hos en fåruppfödare där ett flertal tackor gick med en plaststav intryckt i slidan för att de drabbats av slidframfall. Det var visst vanligt för rasen, och man löste det genom att slakta dem efter nästa fullbordade dräktighet. Men hon skulle ändå föda en gång till! Som en förlossningsmaskin som blivit utsliten och som skall kasseras efter nästa "produkt". Dagens storskaliga djuruppfödning tillåter inte någon återhämtning, ingen eftertanke, ingen vördnad. Istället är det pengarna som styr och varken producent eller konsument tycks ägna de riktiga producenterna någon tanke... Mammorna!   

Förra året dog åtta travhästar mitt under pågående tävling i Sverige. Låt den siffran sjunka in en stund [...] och så sätter du det i relation till att nio idrottsmän skulle ha dött direkt under pågående sprintlopp - på ett år. En sådan idrott skulle starkt ifrågasättas, publiken skulle fly arenorna och sporten skulle förmodligen stoppas för utövande tills man kan garantera utövarnas säkerhet. Ingen skulle ju tycka att det var okej att människor springer ihjäl sig på tävling varje år. Sen är det förstås så att idrott ibland slutar olyckligt, med allvarliga olyckor som kan reslutera i dödsfall, så kommer det förmodligen alltid att se ut. Men varje sådant dödsfall betraktas som en tragedi och dessutom är kanske inte just löpning den sport som skördar flest liv. Det skulle te sig en aning absurt om det vore så. Läget är dock annorlunda i hästarnas värld. 

Om man är travhäst får man räkna med att man själv eller ett antal av ens motståndare störtar döda ner på banan varje år. Svenska Travsportens Centralförbund (STC) avfärdar dödsfallen med att det är olyckliga tillfälligheter som varit bakomliggande orsak i varje enskilt fall. Ja, kanske kan det betraktas som en tillfällighet att häst A störtar och inte häst B, men det beror naturligtvis på någotnting. Att hästarna pressas till sin yttersta kapacitet i lopp efter lopp lämnar förstås inte kroppen opåverkad. Har man då ett svagt blodkärl eller ett påverkat hjärta så är det bara en tidsfråga innan kroppen sätter stopp och något går sönder. Det är just den förklaringen man oftast får höra när man skall uttala sig om varför hästen har dött knall och fall. "Det var något invärtes som sprängdes, inget att göra...". En annan förklaring är cirkulationssvikt på grund av infektioner. Betyder det att vi bara skall stå snällt vid sidan av banan och acceptera att man årligen kör ett antal hästar till döds på Sveriges travbanor?

Om vi återigen sätter det i relation till idrottsmän så kan en sådan själv förklara hur det känns i kroppen under hård ansträngnig. En idrottsman med en infektion i kroppen tävlar inte på elitnivå. Punkt! Vidare kan en mänsklig tävlingsutövare som får smärtor i hjärtat eller huvudet under träning skulle förmodligen få detta kontrollerat i rigorösa läkarkontroller och sedan eventuellt inte fortsätta att tävla om man upptäcker ett hjärtfel eller ett försvagat kärl. En tävlingshäst kan inte själv förklara sina symptom och vet inget annat än att den förväntas springa för livet, så som den blivit tränad att göra under hela sitt liv. Senast häromdagen läste jag en artikel där en av STC:s chefsveterinärer uttalade sig och sa att travhästar är glada och stolta (!) när de tävlar, "Det syns på dem!", och att det är naturligt för dem att springa i flock. Jag brukar försöka hålla mig saklig i mina resonemang här på bloggen, men dylika uttalanden gör mig riktigt förbannad! Det här visar verkligen att veterinärer inte med nödvändighet vet vad de talar om, och att det tycks finnas ett stort behov av mer etologi på veterinärprogrammet! 

Det finns överhuvudtaget inget naturligt över travlopp och den som påstår det måste ha väldigt dålig insikt om hästars natur. Trav är en gångart som hästar naturligt använder vid ganska långsam förflyttning, men som inom travsporten tvingas fram under mycket höga farter. Om hästar springer tillsammans i flock så galopperar de, och de springer aldrig i det tempot som krävs under dessa lopp annat än under livsfara. Och hur ser en häst ut som är "stolt och glad" över att tävla till skillnad från en häst som blir enormt stressad och upplever smärta under tävling?? Jag har hållit på med hästar hela mitt liv och har förmodligen läst betydligt mer etologi än STC:s veterinärer, ändå skulle jag aldrig våga mig på att påstå att en tävlingshäst kan känna stolthet (eller ens glädje). Travhästar betraktas inte utifrån sina naturliga beteenden och behov, de är bara tävlingsredskap - utbytbara sådana. Därför var det föga förvånande när uppfödaren till årets första (men inte sista) "knall och fall"-avlidna häst säger: "Det är ingen idé att gräma sig. [...] Vi tänker inte låta oss nedstämmas av det här. Man är medveten om att det är djur det handlar om. Vi har haft hästar som har dött tidigare.". Ingen idé att göra någon affär av det alltså. Köper ni som spelar på trav det här resonemanget? Bryr ni er överhuvudtaget om att "idrottsmännen" i er sport faller döda ner på banorna varje år? Det som STC kallar olyckliga undantag kallar jag skandal!

(Ni har väl sett att Djurens Rätt sedan 2009 bevakar dödsfallen på travbanorna? Kolla in statistiken här!)

En av mina mest trogna läsare brukar påpeka att det ibland behövs glada nyheter på bloggen också. Det är så sant som det är sagt. Tyvärr har det varit så mycket elände i människans relation till djuren på sistone så det har varit riktigt svårt att få utrymme att blogga om trevliga saker. Men nu har jag i alla fall tänkt göra detta. Det handlar om gymnasieelevers relation till djur och hur detta kan ha betydelse för skolan. Det är nämligen ämnesvalet för mitt examensarbete på lärarprogrammet. Eftersom jag jobbar med hästtjejer så kommer fokus för mina intervjuer att bli just gymnasieelevers relation till sina hästar och hur det påverkar deras skolgång att de har egen häst. Men det finns en massa intressanta saker på ämnet gymnasieelever och djur. Jag har ju tidigare i många omgångar propagerat för att det är vikigt att barn får umgås med djur eftersom det utvecklar barnets empatiska förmågor och det är dessutom väldigt handikappande att inte veta hur man skall bete sig vid möten med djur om man växer upp i ett samhälle där fler och fler skaffar husdjur.

När det gäller just gymnasieelever och djur i skolan så ligger naturbruksgymnasierna förstås bäst till vad gäller tillgång på djur och det är dessutom mest logiskt för naturbrukselever att syssla med djur i skolan. Men det betyder förstås inte att man inte kan använda sig av djur i undervisningen även på andra program. Jag kan tänka mig att djur skulle kunna vara ett värdefullt pedagogiskt medel i kurser som filosofi, samhällskunskap, naturkunskap, idrott och hälsa och estetisk verksamhet. I vilket fall som  helst så är det som sagt ändå naturbruksgymnasier som har den största kopplingen till djur. Och detta innebär också att de har det största ansvaret när det gäller att undervisa om djurskyddsmässig djurhållning och att lära eleverna att umgås med djur på rätt sätt. Jag jobbar med detta nästan dagligen, att bredda mina elevers perspektiv på vad hästar behöver för att må bra. Att få dem att lyfta blicken från de traditionella boxsystemen med några få fodergivor per dag och begränsad social kontakt mellan hästarna, och istället börja tänka i nya banor kring hästhållning i flock med fri tillgång på grovfoder och mycket utevistelse. Det är en utmaning, men jag anser att det är mitt ansvar! Det är i skolan som vi har störst möjligheter att etablera nya tankesätt hos de framtida yrkesverksamma inom hästnäringen och andra djurbranscher. 

Därför blev jag jätteglad häromdagen när jag fick en artikel skickad till mig som handlade om elever från ett naturbruksgymnasium i södra Sverige som under sin etologikurs fick gå ut i skolans grisstall och prova ut olika beteendeberikningar för grisarna. För er som inte känner till ordet "beteendeberikning" så kan jag berätta att det används väldigt mycket inom djurparksvärlden och det handlar om att möjliggöra för djur att utföra fler av sina naturliga beteenden och därmed också öka djurens sysselsättning. Berikning brukar ofta bestå av miljöberikning av olika slag, exempelvis leksaker, kojor och strömaterial, men det kan också vara födoberikning vilket syftar till att variera djurens ätbeteende, öka ättiden eller efterlikna ett naturligt födosöksbeteende. Eleverna i den aktuella artikeln arbetade med att ge grisarna miljöberikning i form av bökbaljor med torv, aktiveringsbollar med foder inuti och flera andra leksaker. Miljöberikning är ytterst dåligt använt inom kött- och mjölkproduktion, men kan där göra mycket stor nytta för väldigt många djur så därför är det extra glädjande att man visar detta för gymasieelever och låter dem själva se nyttan med berikningen. (Man kan ju också hoppas att skolan fortsättningsvis låter grisarna ha miljöberikning av detta slag eftersom eleverna visat att det verkligen uppskattas av grisarna.)

Jag såg också en annan mycket uppfriskande artikel häromdagen, också på detta tema. Den handlade om att ett naturbruksgymnasium i norra Sverige investerat i en lösdriftsanläggnig till sina hästar. Hästar mår bäst av att gå i flock, röra sig på stora ytor på olika underlag och att ha fri tillgång till grovfoder. Mot bakgrund av detta kan man fråga sig varför inte fler skolstallar ser ut just på det sättet. Det är dessutom tidbesparande och hästarna blir friskare. När jag själv gick på gymnasiet hade vi en lösdriftsanläggning till brukshästarna, men ridhästar, travhästar och elevernas hästar stod inomhus - till och med i spilta i flera fall. Nej, jag är av den bestämda uppfattningen att skolstall och skoljordbruk skall vara ett gott föredöme för eleverna och visa den djurhållning som man anser att djur mår bäst av. I de lägre skolåldrarna handlar det mycket om att öppna för barnet att etablera ett intresse för djur och att öka elevernas empati och förståelse för andra kännande varelser. På gymnasiet har man förhoppningsvis redan lyckats med detta. Det är istället gymnasieskolans främsta uppgift när det handlar om elevernas umgänge med djur att visa vilka behov djur har och hur man bör sköta om dem på bästa sätt. Och då med djurets bästa för ögonen, inte nödvändigtvis vad vi människor betraktar som det eftersträvandvärda.  

Det vita, tjocka, fluffiga snötäcket som ligger över hela Sverige just nu kan väl knappast ha undgått någon. Förutom att det är vackert, lyser upp kvällshimlen och knarrar mysigt under fötterna så medför ju vädret också en hel del bekymmer. Det upptäckte jag inte minst i morse när jag väntade på bussen i en timme... brrr. Men nu tänker jag framförallt på alla dessa takras som man har läst om i tidningarna och som ju faktiskt har drabbat en himla massa djur. I helgen rasade taket in på Rosvalla tennishall i Nyköping, och där inne fanns över tusen kaniner som deltog i en kaninutställning. Taket rasade efter utställningsdagens slut, vilket gjorde att inga människor befann sig i lokalen, men kaninerna som skulle övernatta i hallen hamnade under rasmassorna. Aj aj... Räddningstjänsten lät meddela att man inte hade för avsikt att rädda de kaniner som låg under det rasade taket, utan att man skulle försöka få ut de andra kaninerna från den oraserade delen i första hand.

Fastän det nu är två dygn sedan taket brakade ihop så har man fortfarande inte fått bort taket från burarna. På grund av ett missöde med en maskin så ligger röjningen för tillfället nere. Man hittar dock fortfarande levande kaniner lösspringande på området som man fångar in med håv. Uppskattningsvis har man räddat 1000 av de 1600 kaninerna, men flera har varit skadade. Man undrar ju hur de har det där under taket i denna stund? Ligger de klämda eller har burarna stått pall för taket så att de i alla fall sitter i några luftfickor? Usch, man vill inte tänka på det. Det är verkligen otäckt! Det är heller inte bara kaniner som drabbats av instörtade tak denna vinter. I början på februari rasade taket in i ett svinstall i Brålanda i Dalsland. 1000 grisar kunde flyttas, men 500 grisar blev instängda. Lyckligtvis klarade de sig utan skador. Tur i oturen var här att de stålrörsboxar som grisar vanligen hålls i var tillräckligt stabila för att bära upp takets tyngd, och därför klarade sig grisarna från att få taket över sig. 

I helgen rasade taket in på två olika djurstallar i Linköpings-trakten, ett kycklingstall och ett mjölkkostall. Cirka 1000 höns tros ha dött av det inrasade taket, medan ytterligare höns tros ha frusit ihjäl efter att stallet kollapsade. I fallet med kossorna så var ett antal tvungna att avlivas i samband med att de klämts fast av det inrasade taket, och ytterligare kossor hittades döda under rasmassorna senare. Lyckligtvis stod korna i lösdriftssystem och de flesta kunde därför själva flytta sig bort när taket rasade in - vilket tros ha räddat deras liv. I början på februari rasade ytterligare ett tak in på en mjölkkoladugård i Skåne, varpå flera kor fick avlivas. 

Ett ridhus i Uddevalla kollapsade också i början av februari, mitt under pågående ridlektion. Nio barn och deras hästar, samt en ridlärare befann sig i ridhuset. Två barn skadade sig och vittnen på plats berättar att några ekipage fick grävas fram för hand. Hur det gick med hästarna förtäljer inte historien. När alla tak först började rasa in pratade man om byggfusk och dåliga kontroller, men frågan är vad det egentligen beror på? Taken verkar ju helt enkelt inte vara byggda för att klara så här stora snömängder, eller? Man kanske kan kalla det för byggfusk, men kanske snarare felbedömningar? Ja, jag är ju ingen byggkonstruktör eller så, jag kan ju bara konstatera det oerhört tragiska i att det har blivit på det här sättet. Tusentals djur tycks alltså ha fallti offer för snömassorna den här vintern, och imorgon kommer det mer snö... Låt oss hoppas att djurägarna tagit lärdom av de olyckor som skett den senaste månaden och ser till att röja sina tak!    

Och så var det här med pälsfarmningen... Jag har bloggat om den förut, men eftersom näringen fortsätter att leverera chockerande bilder på vanvårdade djur så är det ju inte lätt att förbise. Sist var det en svensk pälsfarm som nämndes här på bloggen. De miste faktiskt sitt tillstånd efter avslöjandet om missförhållandena på farmen, tack gode gud! Dessförinnan var det den danska pälsindustrin som granskats och som visade sig ha stora djurskyddsproblem med svåra fall av djurplågeri och vanvård. Nu är det den finska pälsindustrins tur! Den internationella djurrättsgruppen Animal Defenders International har tillsammans med en finsk djurrättsgrupp dokumenterat förhållandena på 30 slumpvis utvalda finska pälsfarmer. Materialet skall idag läggas fram för det finska parlamentet. Det är verkligen fruktansvärda bilder som visar sjuka djur med rinnande ögon, uppsvällt tandkött, apatiskt beteende och en makalöst rutten djurhållning - helt befriad från stimulans och möjlighet att utföra några naturliga beteenden.

Detta är bara ett avslöjande i raden av många som utförts just av djurrättsaktivister i syfte att upplysa allmänheten och myndigheterna om hur det verkligen ser ut (förutom pälsfarmer minns ni väl "grisskandalen" - både i Sverige och i övriga Europa). Är det verkligen djurrättsaktivister som skall se till att djurskyddet hålls på en rimlig nivå? Är det inte pinsamt att ländernas regeringar och konsumenter inte själva är medvetna om hur det förhåller sig? I Finland är rävfarmer fortfarande verksamma, till skillnad från i Sverige där man ställt sådana krav på djurhållningen att det inte längre är lönsamt att farma räv. Det är ju dock fortfarande möjligt att farma mink och chinchilla. Jordbruksverket gjorde en utredning för några år sedan där man konstaterade att chinchillorna på pälsfarmerna i Sverige inte hade det tillräckligt bra, att man inte ens levde upp till Europarådets konvention om djurskydd för pälsdjur. År 2002 presenterade därför verket ett förslag till föreskrifter för hållning av chinchilla - tidigare hade man inte haft några detaljföreskrifter för andra pälsdjur än räv och mink. Det nya förslaget till detaljföreskrifter skickades ut på remiss, och sedan verkar de ha försvunnit... De har åtminstone inte trätt i kraft ännu. Jag ringde faktiskt till verket för att reda ut saken, och där visste man inte riktigt vad som hänt! Föreskrifterna ligger och väntar på bättre tider, typ... Trots att de varit ute på remiss och allt. Kanske kommer de i framtiden? Mycket märkligt!

Klart är att hela pälsnäringen dras med enorma djurskyddsproblem - oavsett land. Kinas fruktansvärda pälsfarmer där djuren flås levande känns kanske långt borta, men i USA har man avslöjat att modekedjor köper in skinn från Kina och sedan märker skinnet som något annat för att man vet att man skulle få svårt att sälja det om man avslöjade att skinnet kommer från Kina. Det finns ingen anledning att luta sig tillbaka och tro att Sverige skulle vara helt fritt från skinn från de kinesiska pälsfarmerna. Modekedjorna är ju trots allt internationella och man syr ju kläderna på samma ställe oavsett vilka länder de sedan säljs i. Inte ens om man var 100% säker på att pälsdetaljerna i plaggen kom från Europa, Norden eller Sverige så skulle det alltså vara etiskt försvarbart att köpa dessa produkter när det är väl dokumenterat att djurhållningen är undermålig och djurskyddsproblemen är stora. Jag begriper inte att folk fortfarande köper päls!

Jag tror att de flesta idag ifrågasätter nyttan med päls när det finns så enormt bra "fuskmaterial" som är både billigare och helt djurvänligt. Aftonbladet uppger dock att pälsdetaljer på jackor och skor istället ökar! Man ser lyckligtvis ändå riktiga pälsrockar så sällan att man hajar till när man möter någon. Häromdagen stötte jag ihop med en gammal tant med en tjusig brun minkpäls på sig när jag klev ut ur en hiss och hon samtidigt skulle kliva in. Jag kände mig nästan lite "oren" efter att ha snuddat vid pälsen och var tvungen att vända mig om och uppskatta hur många minkar som gått åt till hennes päls. 40-60 stycken kanske? Herregud så många egentligen, för en liten tants höga nöje att gå runt i en tjusig kappa. Igår utförde Djurrättsalliansen en icke-våldsaktion mot användningen av päls i modeindustrin under Stockholm Fashion Week. Tidigare har jag blivit väldigt provocerad av dylika aktioner och tyckt att det är fel metod, men numera känner jag istället stor beundran för folk som vågar ta strid för en väldigt viktig sak. För det är faktiskt en väldigt viktig sak! Jag har sagt det förut, men det tål att sägas igen: Är det inte nog med att vi dödar djuren för en onödig estetisk modedetalj, skall de dessutom behöva lida? Nej, det är oacceptabelt. Heja alla som vågar ta ställning och som med fredliga metoder försöker påverka industrin att tänka om!

I augusti blir det inte längre tillåtet att hålla hästar i spiltor mer än 16 timmar per dygn. De övriga 8 timmarna måste de tillbringa i hage, med undantag för när de rids. Det kan kanske tyckas vara ett rätt så rimligt krav, jag menar - ett stäppdjur som är konstruerat för att ständigt vara i rörelse kan väl knappast må bra av att stå och stirra in i en vägg dagarna i ända. Att dessutom vara fastknuten i väggen så att man inte kan vända sig, rulla sig eller klia sig gör ju situationen ännu värre. Därför applåderar jag detta initiativ från myndigheternas sida, ett initiativ som när det kom ansågs vara så offensivt och drastiskt att det bidrog till att Djurskyddsmyndigheten lades ner. Men - föreskriften kvarstår tack och lov, och nu i augusti blir den alltså äntligen verklighet. Jag hade gärna sett att man vågat vara ännu mer offensiv och föreskriva om en minsta tid för utevistelse varje dag eftersom även hästar som står i box är ute i hage alldeles för lite. Kanske får vi se en sådan justering i framtiden. Man kan ju verkligen hoppas!

Trots dessa ganska rimliga krav om att hästar inte skall stå för länge i spilta så låter klagomålen förstås inte vänta på sig. Man har sedan de nya hästföreskrifterna presenterades haft tre år på sig att förbereda sig på att denna föreskrift skulle börja gälla i år, men trots detta finns det fortfarande ridskolor som inte klarar av att uppfylla kravet och som därför har planer på att söka dispens. När Djurskyddsmyndigheten tog över djurskyddet var man tydlig med att skärpa upp dispensutfärdanden som tillåter att man av olika anledningar inte följer de djurskyddsbestämmelser som finns. Det hade varit alldeles för mycket sådant och för lättvindligt utfärdade dispenser när djurskyddet låg hos Jordbruksverket ansåg man. Nu när djurskyddet är tillbaka hos Jordbruksverket har man faktiskt fortsatt att vara restriktiv med utfärdandet av dispenser, och man kommer att fortsätta att vara så i fallet med hästar i spiltor - tack och lov.

Det märkligaste i hela den här debatten kring hästar i spiltor är att yrkesverksamma personer som säger sig älska hästar och ha kunskap om vad hästar behöver, ändå kan argumentera emot den nya föreskriften. Ridsportförbundet har aktivt försökt motverka kravet på utevistelse med hänvisning till att det kommer att drabba ridskolorna, om flera ridskolor i centrala Stockholm har uttalat sig i media och beklagat sig över att man inte kommer att kunna fortsätta att driva verksamheten om hästarna måste ha tillgång till hage. Jag har full förståelse för att det kan bli knepigt för ridskolor i stadsmiljö som har begränsad tillgång till mark, men någonstans måste man ju också inse att hästarna inte skall behöva drabbas av detta. Min åsikt är att man inte kan bedriva ridskola i ett område där det inte finns möjlighet att låta hästarna vara utomhus, umgås med varandra, busa, rulla sig och stå och hänga i vårsolen. Det är vad alla hästar behöver och förtjänar. Kan man inte ge dem det så skall man inte heller ha hästar.

Det finns ridskolor som har kunnat lösa detta på olika sätt. Några har helt enkelt flyttat verksamheten utanför stadsgränserna  för att få tillgång till hagmark - och nog kan väl stadsungarna åka en liten bit för att gå på ridskola. Det är ju verkligheten för de flesta som går på ridskola i Sverige, stallet ligger ju sällan på gångavstånd. Dessutom borde elever och föräldrar uppskatta att hästarna får en bättre miljö om man förklarar för dem varför man flyttat stallet. I andra kommuner har man fått tillgång till mera mark efter att kommunen insett ridskolans trängda situation och ingen kommun kan väl förneka ridskolans värde för barn och ungdomar. Men så finns det de ridskolor som inte har lyckats lösa situationen, exempelvis Östermalms ridskola i Stockholm. Man har tre små rasthagar á 10x10m på 70 hästar, vilket torde vara uppenbart fel för vilken hästvän som helst - oavsett vad lagen säger. Men nej, ridskolechefen hävdar bestämt att hästarna mår jättebra. De får mat, skötsel och motion. Då frågar jag mig, vem har sagt att det är dessa tre behov som en häst behöver för att må bra? Hästar är sociala, hästar vill tugga nästan jämt och hästar vill vandra fritt - sen spelar det ingen roll hur nybyggt ridhuset är eller hur välryktade hästarna är. Det är helt enkelt inte god hästhållning om man inte kan ge hästarna dessa tre saker. Och därför borde det heller inte vara lagligt att hålla hästar som man gör på Östermalms ridskola. Låt oss hoppas att de inte får dispens!

Man skall ju leva som man lär heter det, och jag är ju en flitig förespråkare för att barn skall umgås med djur. Vår familj har ju förstås också en massa djur, eller numera är de inte så många längre, men jag har alltid identifierat oss som en familj med en massa djur och därför har jag liksom inte reflekterat över att mina barn skulle behöva fler djur. Nu har det emellertid slagit mig att vår hund, Ramses, inte är mycket för barnen att pyssla med. Han är mest ute och lever sitt eget liv på gården, kan tänka sig att springa efter någon boll nån gång ibland, men annars är han ganska ointresserad av barnens förehavanden. Dessutom är han för stark för att dottern skall kunna gå med honom i koppel. Nog för att både hon och den jämnårigt treåriga kusinen ofta försöker, men det slutar oftast i gråt och tandagnissel för att han inte bryr sig om deras små motstånd och istället går dit han vill, i den takt han vill. 

Sen har vi Saffran, katten. Nog för att han är gullig och ullig och gärna ligger intill och gosar en stund, men han är knappast något för barnen att handskas med. Tvärtom tassar han till dem om de blir för närgångna och dottern och han har kommit till någon slags tyst överenskommelse så att de skall kunna samexistera - vilket i runda drag går ut på att om hon låter honom vara så kan han ibland stryka sig mot hennes ben eller vältra sig i hennes sandlåda när hon är där, fast det egentligen är mot hans principer, men hon blir ju förtjust. Nä, Saffran är som katter är mest - kärvänlig när det passar honom själv, och inte precis något för ett barn att engagera sig. Nog för att hon förstås också får ut något av att lära sig att umgås med katter också, det betvivlar jag inte.

Sen har vi hästarna. Dessa högbenta bestar vars påverkan på barnen mest präglas av skräckblandad förtjusning. De är alldeles för stora för små barn att hantera eller gosa med. Dottern sopar gärna stallgången och följer med och tittar på dem i hagen, men det är så långt som hon kan tänka sig att sträcka sig. Att hon har ridit på Meyah åtskilliga gånger när hon var liten bebis och verkligen gillat det minns hon förstås inte. Nej, hon vill helst av allt ha en egen liten shettis. Hon gjorde nämligen sin första bekantskap med den ädla shetlandsponnyn på årets julmarknad, när hon stolt som en tupp red 200 meter på shettisen Fifi. Sedan dess pratas det om Fifi här hemma i diverse sammanhang, och hon har gjort fullständigt klart att hon inte kan tänka sig att rida på våra stora hästar, men att hon vill ha en egen Fifi. Nu har vi tyvärr inga möjligheter att skaffa fler hästar - även om det har slagit mig att man kanske kan hyra två shettisar som sommarhästar. Men det får bli nästa sommar i sådana fall... 

Så, vad återstår då? Ja, vi har faktiskt inte fler djur längre. Men vi har ju en tom box i stallet... Hmm... En dag fick jag ett mail genom en bekant som var från en tjej som behövde omplacera sin kanin. Då slog det mig att vi ju faktiskt skulle kunna ha kaniner i stallet. Om man har en liten grupp med kaniner som har sällskap av varandra, tillräckligt med utrymme och fri tillgång på hö och halm så kan ju dottern och hennes kusin (och i framtiden sonen och hans jämnåriga kusin - när de kan gå) springa ut till kaninerna och pyssla med dem när de vill. De kan plocka maskrosblad, ge morötter, bygga små kaninhus eller bara sitta och gosa och klappa - med de kaniner som själva väljer att komma fram. Det låter ju helt enkelt som den perfekta lösningen. De är för små för att ta något eget ansvar för skötseln av ett husdjur, men en sådan kaningrupp skulle kunna leva livets glada dagar utan att man behöver ha dåligt samvete för dem om barnen inte går ut och pysslar med dem varje dag. Och på sommaren så kan de springa omkring i den kaninhage som faktiskt redan finns färdigbygd och klar här på gården. Så nu håller jag på och raggar kaniner! Jag har redan fått napp på tre stycken. Jag återkommer längre fram och rapporterar om hur det går med kaninplanerna.  

Forskningen om rymdfärder är en mörk historia, sett ur djurens perspektiv. Den världsberömda rymdhunden Lajka (bilden) som dog i en Sputnik-kapsel är väl mest känd. Hon var dock inte det första djuret i rymden, inte ens den första hunden. Förmodligen berörs vi extra mycket av hennes öde eftersom hon är just en hund, en hund som dog på ett tragiskt sätt, men det har funnits betydligt fler djur som fått sätta livet till i rymdforskningens namn. USA började med att skicka iväg apor på små turer upp i atmosfären och korta sträckor ut i rymden. Den allra första apan var en rhesusapa vid namn Albert, året var 1948. USA hade knappt hunnit avsluta andra världskriget alltså, innan man ville erövra rymden. Dessvärre fungerade inte syretillförseln i kapseln och Albert dog av syrebrist. Ett antal apor ytterligare dog i dessa tidiga rymdförsök, mest på grund av tekniska svårigheter med utrustningen och kapslarna - som i Alberts fall. År 1951 lyckades man få apan Gordo (av bilderna att döma ser det ut som en dödskalleapa) att överleva en liten rymdfärd. Dock slog kapseln ner i havet, och sjönk...

Efter att man till sist lyckats få några småapor att överleva rymdturerna var det dags att avancera. Schimpansen Ham tränades att trycka på knappar och dra i reglage, och överlevde sin rymdtur. Samma år, 1961, skickade man upp den första amerikanen, Alan Shepard, i rymden. Man ville sedan inte sätta punkt för djurförsöken där, nej då. Schimpansen Enos sändes upp som första djuret i en kapsel med omloppsbana runt jorden. Efter tre varv fick han komma hem igen och var enligt uppgift halvt hysterisk av lycka att få komma ut ur kapseln. Amerikanarna var dock inte ensamma om att skicka ut djur i rymden, även om de var först. Fransmännen skickade ut två hittekatter från Paris gator - efter att först ha opererat in elektroder i hjärnan på dem. En överlevde, en dog. Ryssarna har förutom hundar också skickat iväg marsvin och kaniner på rymdfärder. Råttor och möss, de "klassiska försöksdjuren", har givetvis också varit flitigt använda - både av USA och Ryssland. Diverse reptiler och ryggradslösa djur som insekter, amöbor, spindlar och maskar har också rest till rymden.  

Så vad hände egentligen med Lajka? Hon var en rysk gatuhund som plockats in för att bli kosmonaut. Man föredrog tikar för att de kan sitta stilla och kissa, och därför var det bara tikar man använde. Sputnik var däremot inte konstruerad för att föra med sig levande varelser hem till jorden igen, vilket gjorde att man aldrig planerade för att Lajka skulle överleva. Man har tidigare gått ut med att man förgiftat hennes mat så att hon skulle dö på ett smärtfritt sätt uppe i rymden. Efteråt har man dock avslöjat att Lajka dog redan efter 5-7 timmar, som en följd av stress och överhettning - ingen särskilt skonsam död alltså. Nej, rymdforskningen har inte varit särskilt djurvänlig, det kan man konstatera. Det känns också som ett föråldrat sätt att förhålla sig till djur - att skicka ut dem i rymden i ovissa och plågsamma djurförsök. Inte är det väl särskilt motiverat heller idag med tanke på hur mycket vi vet om rymden.

Trots detta skall vi djurvänner inte tro att djurförsöken är slut. Nej, Iran skickade i förra veckan upp en rymdraket med råttor, maskar och sköldpaddor på en tur i rymden. Man uppgav dock att kapseln återvänt till jorden, men ingenting om hur djuren mådde. Omvärlden oroar sig för att Iran i och med detta tagit ytterligare steg mot ett kärnvapenprogram, och den oron är kanske befogad - kärnvapen är ju inga roliga saker - men en annan bekymrar sig över att man år 2010 fortfarande skickar upp levande djur i rymden av experimentlusta. Har inte tiden för djurens rymdresor passerat? Detta var Irans första uppskjutning med något levande ombord, och man firar. Men varför vill man skriva historien två gånger? Det kan jag bara inte begripa. Det är förstås inget rymdforskningsprogram som ligger bakom Irans initiativ, man vill väl inte investera en massa pengar i något som andra nationer redan bevisat? Ja, oavsett skäl så tycker jag att det är hemskt att djur fortfarande används på detta sätt. Vad blir nästa steg? Att skicka ner djur i kapslar ner i djuphaven för att se hur de klarar sig där nere? Nej, forskning av detta slag hör inte hemma i vår värld idag!

Det värsta jag vet är när mina djur är sjuka eller skadade på något sätt. Man känner sig så otroligt maktlös, särskilt när de inte kan tala om vad som är fel och hur ont de har. Igår hjälpte Ramses mig att få stopp på vår ena häst som kommit lös på gården. Han var riktigt duktig faktiskt och var till stor hjälp. Vid ett tillfälle när Drevern (hästen) backade ut i en hög snödriva och Ramses var där och skulle rätta honom så kickade Drevern mot Ramses. Det såg dock inte alls ut som att han träffade, och Ramses jobbade oberörd vidare. När sen hästen var inne i hagen igen och jag och Ramses skulle gå in till huset igen för att äta frukost så tyckte jag att han visade lite konstiga diffusa symptom på att något inte var som det skulle. Han gick med lite mer hukad kroppshållning än normalt, vilket fick mig att reagera även om det var hårfint. När jag kallade honom till mig för att titta lite närmare på honom så tyckte jag att pälsen i flanken var uppburrad och stod ut på något konstigt sätt. Ja, när jag tittade lite närmare så såg faktiskt hela hunden lite uppsvälld ut.

Jag tryckte försiktigt på flanken på båda sidorna med handflatorna och då kom det en lång djup rap! Hmmm... Ramses såg vid närmare inspektion inte alls kry ut, han strök öronen tätt mot huvudet och kisade med ögonen. Till sist la han sig ner med baken i vädret, precis som när han har ont i magen. "Magomvridning!" tänkte jag direkt, men han hade inte hunnit äta något ännu på morgonen så det var högst osannolikt. Jag ilade in med honom och gav honom ingen mat ifall det skulle bli aktuellt med operation. Väl inne kröp han in under vardagsrumsbordet och var allmänt låg. När jag ropade på honom och han reste på sig så kom det en ny rap. Då ringde jag till djursjukhuset i Ultuna och de tyckte att vi skulle åka in direkt. Sagt och gjort, vi hann slänga i dottern lite yoghurt och bredde några mackor åt oss själva att äta i bilen och åkte mot Uppsala i ilfart.

När vi kom fram hade Ramses kräkts i bilen, något som han aldrig gör i vanliga fall. Vi fick komma in väldigt snabbt och en veterinärstudent undersökte honom grundligt, något som Ramses tyckte var sååå jobbigt. Han har inga vidare goda erfarenheter av veterinärer och tycker att det är pest och pina att bli undersökt. Det gick dock över förväntan, och han tryckte sig mot mig allt vad han orkade med gick ändå med på att hon klämde och kände. Dock accepterade han inte att hon försökte böja hans nacke (han har blivit sydd över ögat vid ett tillfälle och har efter det blivit jätterädd om sin nacke). Att titta på tänderna och lysa i ögonen och sådant gick dock jättebra, men en munkorg åkte på för säkerhets skull. Stackars lilla Ramses... Sen kom veterinären och gick igenom hela honom en gång till fast ännu grundligare, och dessutom stretchade hon hela hunden och böjde och kände och lyfte och klämde. Allt gick bra, fast han var spänd som en fiolsträng, förutom när hon också försökte böja hans nacke. Det vill han inte vara med om! Jag vet ju dock att han är sådan och att det inte hade med någon skada att göra. Peta i ögonen för att kontrollera reflexerna fick jag göra för det vågade inte veterinären (trots munkorg *haha*), men det gick jättebra.

Okej, bara röntgen och blodprovtagning kvar då. Veterinären frågade om jag trodde att han skulle ställa upp på att ligga på rygg på röntgenbordet? Men så väl känner jag min hund så att jag kunde rekommendera att inte ens försöka utan ge honom lugnande direkt (eftersom det lugnande dessutom tar sämre när de är stressade så var det ju dessutom dumt att börja bråka med honom). Sagt och gjort. Ramses somnade så smått och sen skulle det läggas en kanyl, men det gick inge vidare. De stack honom sex ggr men lyckades ändå inte få något flöde på blodet. Jag började bli lite orolig för inre blödningar, när vi istället gick mot röntgen. Plåtningen gick bra och röntgen visade heller ingenting, vilket gjorde att vi fick åka hem. Veterinären trodde att han fått en hjärnskakning och att chocken fått tarmarna att bli lite gasfyllda så att han därför svällde upp och började rapa. Märkligt! Jaja, det var sååå skönt att det inte var något allvarligt, och om inte annat så vill man ju vara på den säkra sidan. Det var mindre roligt att betala. Eftersom det var lördag så kunde de inte direktreglera mot försäkringsbolaget, och man får dessutom betala en akutavgift på 2000:- bara man sticker in näsan där! 5700:- fick vi allt som allt betala för att få veta att det inte var någon fara med honom... Efter att ha bråkat med telefonbanken för att få tag på pengar från mitt fondkonto en lördag så kunde vi slutligen åka hem. Mycket fattigare, men mycket lugnare... Vår lilla vovve låg och sov större delen av kvällen och följde inte ens med husse ut i stallet på kvällen. Han var nog rätt slutkörd och drömde säkert om veterinärer med huggtänder och elaka klor!

Mänsklighetens dubbelmoral har jag ju diskuterat många gånger här på bloggen och man måste gång på gång förvånas över hur vissa djur särbehandlas för att de är söta och hålls som husdjur, medan andra djur tycks kunna behandlas nästan hur som helst för dem betraktar man som föda. Kulturella skillnader tydliggör detta ännu bättre. I Sverige skulle vi inte gilla idén att äta hund eller katt, medan man i Kina har en lång tradition av detta. Vi svenskar har en förkärlek för gris, ko och fågel, medan man i den muslimska världen totalratar gris (visserligen inte för att de är söta, men ändå) och istället betraktar får och getter som stapelföda. Nåja, kulturella skillnader och dubbelmoral i all ära, men det finns väl ändå gränser? Det finns väl ändå situationer när man måste få reagera??

Ett sådant exempel är högaktuellt just nu i och med tv-serien "Landet Brunsås" som sänds på SVT och som i dagarna fått svidande kritik för att man i programmet äter marsvin. Om det bara var att man äter marsvin som var grejen så skulle jag inte säga så mycket. Även om det skär i hjärtat på mig vid tanken på att sätta tänderna i en så underbar liten varelse som ett marsvin, så förstår jag ju att man inte kommer långt med argumentet att inte äta söta djur... Själv är jag vegetarian och tycker inte att man skall äta några djur, söta eller ej, men det är alltså inte det jag reagerar på, inte alls. Nej, jag reagerar på det ohederliga i att köpa ett marsvin på Blocket i syfte att äta upp det. Jag kan knappast tänka mig något mer osmakligt! Jag ger visserligen inte mycket för djurägare som säljer sina djur på Blocket heller (det finns betydligt mer seriösa alternativ), men frånsett detta så skall man ju inte vilseledas att tro att marsvinet kommer till ett nytt kärleksfullt hem och sedan istället hamnar på tallriken. 

På samma sätt har ju hästägare lurats att sälja/skänka bort sina hästar till ett lyckligt liv som pensionärer och sällskapshästar, när det istället uppdagades att hästarna slaktats och att köparen drev ett av Sveriges största hästslakterier. Detta blev det en stor skandal runt. Frågan är om man nu skulle kunna utreda Blockets betydelse för oetisk matförmedling till människor från andra kulturer? När jag jobbade i djuraffär under några år så kom folk, framförallt av asiatiskt ursprung, flera gånger in och ville köpa råttor till sina restauranger. Vid ett tillfälle hade vi till och med en asiatisk herre som var spekulant på några undulater och undrade varför de var så dyra? Som djurvän är det ju lätt att bli bestört över något sådant, men när det egentligen bara beror på en kulturkrock så är det ju bara att ta det piano och förklara att vi inte kan sälja djur som livsmedel i djuraffärer. Någon blev mycket förvånad, men de flesta verkade nästan ha hört det förut...

Men att köpa sällskapsdjur på annons för att sedan äta dem måste väl ändå betraktas som oetiskt och synnerligen fräckt! Man skulle hemskt gärna vilja höra ett uttalande från den stackare som sålt marsvinet och höra hur han/hon känner sig. Det största bekymret rent djurskyddsmässigt med att folk köper djur privat och vill tillaga dem är förstås själva avlivningen. Man får inte avliva djur hur som helst, och att som i fallet med marsvinet bryta nacken av det hemma i köket strider mot djurskyddslagstiftningen. Även om det kanske är ett humant sätt att avliva djur på så får man alltså inte som privatperson slå ihjäl sin egen middag hur som helst. (tack och lov). Jag tycker i och för sig att det vore positivt om vi gick mot en utveckling att fler svenskar också slaktade sin egen middag, då jag verkligen ogillar att svenska barn och vuxna inte vill kännas vid att det är ett djur de har på tallriken, men det måste förstås finnas regler för hur sådan avlivning får gå till. Kort och gott kan det aldrig vara okej att löpa ett marsvin eller något annat djur som levt som sällskapsdjur för att man känner för att variera maten lite... Någon måtta får det väl ändå vara!

Det kanske är dags att jag tar upp det här med användning av nosbrems på hästar. Om ni inte vet vad en nosbrems är så kan jag berätta att det vanligtvis är ett trähandtag med en repögla i ena änden (finns också metallklämmor, men principen är den samma). Repöglan tvinnas runt hästens överläpp och vrids runt för att få hästen att stå stilla när man utför vissa veterinära ingrepp eller andra moment som kan vara besvärande för hästen och som gör att hästen inte vill vara medgörlig. Alla som håller på med hästar vet att bremsning är en vanlig metod för att få hästen att stå stilla, men få vet hur den egentligen fungerar. Faktum är att vetenskapen inte heller är helt säker på hur den fungerar, forskningen kring nosbrems är verkligen undermålig. En studie som gjordes på 80-talet kom fram till att bremsens effekt kan jämföras med akupunktur, och några senare studier har bekräftat detta genom att mäta hjärtfrekvens och kroppstemperatur i samband med bremsning. 

Bremsen utövar alltså ett tryck på hästens överläpp, vilket gör att endorfiner börjar utsöndras i blodet. Endorfiner är kroppens egen smärtstillande substans och verkar dessutom lugnande. De som varit med och bremsat hästar har förmodligen upplevt att hästen blir dåsig efter en stund. Så långt låter ju allting toppenbra! Men då skall man alltså veta att bremsningen inte ger varken lugnande eller smärtstillande effekt förrän efter en väsentlig tid på minst 7-8 minuter. Innan dess är hästen fullt smärtkänslig och förmodligen också mer stressad än vanligt eftersom bremsningen i sig medför smärta och obehag. Att få huvudet fasthållet och fixerat är ett stort stressmoment för de flesta djur och den effekten skall man inte bortse ifrån. Mot bakgrund av detta bör alltså bremsning ske med stor försiktighet och man skall givetvis känna till hur bremsen fungerar och vilken effekt den ger. 

Så hur ser det då ut i realiteten? Tyvärr inte så upplyftande måste jag säga... Istället för att användas med stor försiktighet går istället utvecklingen mot att nosbremsen åker fram så fort man skall göra något som hästen kan krångla lite över. Att bremsa hästar vid frisering av man och svans, samt klippning med klippmaskin är numera mycket vanligt. Det är förstås jättebekvämt att hästen står stilla så slipper man bråka. Att rycka manen på en häst innebär att man rycker loss tagelstrån med rötterna för att tunna ur mankammen. Det gör förstås ont och därför protesterar många hästar. På med en brems så kan man lugnt rycka på tycker man, men hur många känner till att bremsen inte alls lindrar smärtan förrän efter 8 min och att det i själva verket är smärtan från bremsen som får hästen att stå stilla fram till dess? Jag har själv jobbat i ett stall där det var vanligt att småtjejer bremsade sina sköthästar när de skulle rycka manen på dem, men idag känns det helt befängt att låta barn hantera ett sådant verktyg. 

Just med anledning av utvecklingen mot ett slentrianmässigt användande av nosbrems bestämde vi, Djurens Rätts arbetsgrupp för hästfrågor, oss för att skicka en skrivelse till Svenska Ridsportförbundet och Jordbruksverket om detta då vi anser att bremsning är något som skall utföras av veterinär och då det är motiverat av medicinska skäl, inte då hästen skall göras fin. Vi fick faktiskt svar av Ridsportförbundet för någon vecka sedan och de meddelade att de delar vår syn och att de "framgent kommer att informera om detta på sina utbildningar". Jordbruksverket väntar vi fortfarande på svar ifrån, men oavsett det så gav skrivelsen resultat. Det går knappt att uttrycka i ord hur tillfredsställande det är att känna att man kan göra skillnad, om än en liten... Skrivelsen finns att hitta här för den som är nyfiken: http://www.djurensratt.se/portal/page/portal/djurens_ratt/aktuellt/hast/skrivelser/skrivelse_nosbrems_ridsportsforbundet.pdf

Bilden föreställer en brems med långt skaft som är vanlig i USA, och är tagen från Michigan Horse Sports hemsida.    

Det här med religiös slakt är en hjärtefråga för mig. Faktum är att det är en sådan fråga som jag tycker att det är jobbigt att blogga om för att jag blir så känslomässigt engagerad av det. Senast jag bloggade om detta ämne var i september 2008, dvs. 1 ½ år sedan, och nu är det väl dags att ta upp det igen med tanke på att media uppmärksammat detta under de senaste dagarna. Det som uppmärksammats är att djur som slaktats med religiösa slaktmetoder (halal och koscher) utan bedövning i andra länder i Europa kan komma att säljas som vanligt kött i Sverige. I vanliga fall märks halal- och koscherkött för att de religiösa konsumenterna skall kunna hitta rätt, men man märker det heller inte för att den etiskt medvetne konsumenten skall kunna undvika det. Alltså; om det finns ett överskott på religiöst slaktat kött så kan det komma att säljas som vanligt kött i svenska köttdiskar, trots att djuren avlivats med metoder som är olagliga i Sverige.

För konsumenten som är konsekvent med att alltid välja svenskt kött har detta alltså ingen betydelse, men tyvärr är folk inte tillräckligt intresserade av vad de stoppar i munnen och därför köper en stor andel svenskar ändå importerat kött. Aftonbladet har på sin hemsida en undersökning där man får svara på vad som är viktigast när man köper kött med följande alternativ: djuromsorg, svenskt, kvalitet, pris, "bryr mig inte" och "köper aldrig kött". Hela 18,700 personer har röstat, och resultatet visar att 18% antingen bara tittar på priset eller inte bryr sig alls. Alltså, nästan 1 av 5 svenskar ger blanka sjutton i ursprungsland och djuromsorg när de köper kött! Endast 29% anser att djuromsorgen är det viktigaste! Tyvärr är jag inte särskilt förvånad, men det är inte desto mindre upprörande. Om så många svenskar inte gör ett medvetet val vid köttdisken så kommer efterfrågan på billigt importerat kött aldrig att upphöra och kött från djur som fötts upp under förhållanden som vi inte accepterar i Sverige, eller som slaktats med metoder som till och med är olagliga i Sverige kan alltså komma att säljas även fortsättningsvis. 

Jag har ju tidigare diskuterat dubbelmoralen kring att det är fullt tillåtet att sälja produkter i Sverige, men som är olagliga att framställa här, exempelvis anklever och vitt kalvkött. På samma sätt som man stoppar vissa produkter inom EU, exempelvis hund- och kattpäls och sälprodukter, så borde man också kunna stoppa kött från djur som slaktats utan bedövning. Problemet är dock att man inte vill förbjuda detta. Tvärtom har man nyligen haft detta uppe på dagordningen i Bryssel och kommit fram till att obedövad slakt skall vara tillåtet inom EU, men man gav lyckligtvis medlemsländerna möjligheten att ha hårdare regler och förbjuda det inom det egna landet. Dessvärre sker religiös slakt i allt större omfattning i många EU-länder, och med anledning av den ökade acceptansen för denna typ av kött kan man förvänta sig att vi inte debatterat klart frågan i Sverige heller. Missuppfattningarna tycks också finnas från båda håll. Muslimer verkar inte känna till hur bedövad slakt går till och motsätter sig därför denna, kanske helt i onödan. En intervjuad muslimsk köttförsäljare i Hötorgshallen trodde till exmpel att djuren bedövas med spruta! En folkpartist motionerade senast 2007 om att tillåta obedövad slakt i Sverige av religionsfrihetsskäl och menade att djurskyddet inte äventyras av halal- eller koscherslakt. 

Inget kunde vara mer fel... Djuret i fråga spänns fast och vänds upp och ner på ett sätt så att halsen skall vara lätt för slaktaren att komma åt. Redan här har man i vetenskapliga studier kunnat se mycket höga stressnivåer då fixering är något som de flesta djur upplever som oerhört obehagligt. Sedan skär man ett djupt snitt i halsen med en vass kniv och skär då av luftstrupe, matstrupe och halspulsådror. Ryggmärg och alla nerver i nacken lämnas dock intakta, vilket gör att djuret fortfarande är vid fullt medvetande och uppfattar smärta. Sedan väntar man helt sonika på att djuret förblöder till döds. Det kan förstås ta ganska lång tid. Man hör ofta från halal- och koscherförespråkare att djuret dör omedelbart och inte lider det minsta. Sanningen är istället att det tar i genomsnitt 4-5 minuter innan djuret tappar medvetandet, och det kan ta ända upp till 10 minuter. Djuren rullar med ögonen, stapplar omkring och försöker utstöta ljud, men kan inte eftersom luftstrupen är avskuren. Detta är inget annat än ren och skär tortyr och hör inte hemma i ett civiliserat samhälle. Det är mycket tråkigt att acceptansen för slaktmetoden har ökat istället för tvärtom, och jag hoppas innerligt att vår svenska lagstiftning hålls för helig så länge som det bara går. När konsumenterna inte bryr sig om hur djuren har haft det så måste lagstiftningen istället säkerställa att inga djur slaktas under svårt lidande. Tänk om lagen också kunde säkerställa att inga djur som slaktats med metoder som är olagliga i Sverige inte heller fick säljas i Sverige. Men det vore väl att trampa den fria handeln, som EU håller så högt, på tårna...  

(Bilden är från hemsidan: Animal Ethics Dilemma)

Det är inte meningen att det här skall bli någon slags anti-jaktblogg egentligen, men på sistone har jaktfrågor varit aktuella med anledning av vargjakten, och jakt och jägare har fått ganska stort utrymme i media just på grund av detta. Som djurvän är det ju svårt att stå oberörd när jaktfrågorna lyfts upp på agendan, och ännu svårare när mina läsare tipsar mig om saker som jag borde blogga om, som i det här fallet. Så därför hoppas jag att ni ursäktar ännu ett inlägg om jakt, även fast det inte var så länge sedan jag bloggade om vargjakten. Jag försöker ha så god spridning på blogginläggen som möjligt, samtidigt som det skall vara aktuella ämnen - som ju jakten i allra högsta grad är. För även om vargjakten i sig är helt vanvettigt och galet motiverad så har den medfört något positivt; jakt, jaktmetoder och jägare har lyfts upp på agendan i Sverige på ett sätt som åtminstone jag aldrig har upplevt under min livstid tidigare.

Som motståndare till nöjesjakt så glädjer det mig förstås att folk börjar ifrågasätta jägarnas sätt att hävda sin rätt till oebegränsat "uttag" av älg och rådjur, sin rätt till löshundsjakt och sin rätt att utrota eller decimera en av ekosystemets få toppredatorer, vargen. Den senaste debatten har heller inte varit särskilt bra reklam för jakt och jägare i allmänhet, även bortsett från vargfrågan, eftersom de ofta har tendens att vara aggressiva och osakliga när de får chans att yttra sig. Senast i veckan så gick två debattprogram på teve där jägare var representerade och där man uttryckligen menade att vargar inte har något existensberättigande i Sverige och bör decimeras till antalet: 0. Som argument för detta använder man gång efter annan att vargen inte funnits i Sverige på 50 år. När någon påpekade att vargen försvann från Sverige på grund av utrotning så säger jägaren "jamen det hade ju inte jag någon del i", men nu sitter han alltså och hänvisar till detta för att få utrota vargen på nytt. Argumentationstekniken är ju inte den bästa, men ryta högt kan man!

I förra söndagens DN kunde man läsa en krönika om den litteratur som ingår i jägarexamen. Jag har själv flera av böckerna som ingår i den examen som Svenska Jägareförbundet ger och jag instämmer i skribentens åsikt att de är ganska sakliga och bra, dock hade man förstås kunnat vara mer objektiva, men vad kan man begära? Det andra stora jaktförbundet i Sverige är Jägarnas Riksförbund. De är betydligt mindre än de förra, men examinerar också jägare och har då slagit ihop allt nödvändigt kunnande till bara en bok, kallad "Kunskap för jakt - vägen till jägarexamen". Jag har inte läst boken själv, men av krönikan framgår att den är betydligt mer vinklad och innehåller ett antal märkliga påståenden, exempelvis om att det förväntade förbudet mot blyhagel saknar verklighetsförankring. Och är det inte lite typiskt jägarnas retorik?? Alla resonemang som går stick i stäv med deras egna intressen är baserade på okunnighet, alla som motsätter sig jägarnas sätt att se på saker saknar verklighetsförankring och alla politiska beslut om jakt och viltvård kommer från vargkramarna i Stockholm.

"De där jävla 08:orna! Låt vargen bosätta sig på Gärdet så får vi se hur kul de tycker att det är när de inte kan rasta sina hundar eller vågar låta ungarna gå till skolan..." Om jag själv vore jägare så skulle jag vara mycket uppretad på att jägarkåren får så mycket dålig publicitet på grund av några rötägg som uttrycker sig som bonnläppar, utan förmåga till ödmjukhet och saklighet. Det sägs att det skall finnas ett ganska stort antal vargpositiva jägare... Hoho, var är ni?? Skall ni låta hela jägarkåren framstå som osympatiska skogsfascister, eller tänker ni ställa er upp och säga att ni tycker annorlunda? Eller är det så att man kanske inte törs? Tänk om rovdjurspostivia jägare kunde bilda en liten sammanslutning, ett litet populistiskt nätverk som kan verka tillsammans för att de buffliga gaphalsarna inte skall få stå oemotsagda. Jag är lite less på att hela tiden höra att stadsbor inte fattar någonting, att man måste bo på landet och ha får, eller vara jägare och jaga med löshund för att man skall få yttra sig. Så då vore det ju perfekt om några jägare faktiskt kunde yttra sig! Om ni finns där ute, jägare som vill värna den biologiska mångfalden och ha alla de stora rovdjuren i Sverige, så är det hög tid att ni gör er röst hörd nu! Vi - och rovdjuren - väntar...

Varenda människa tycker ju att hundvalpar är störtsöta! Jag har aldrig träffat någon som lyckats hålla sig oberörd inför en tultande liten hundvalp som obekymrat tuggar på ens skosnören och viftar på svansen åt det mesta. Man vill ju bara lyfta upp dem i famnen och gosa in sig i pälsen på dem och helst sniffa på dem. Valpar luktar ju så gott! Privilegiet att hålla valpen i famnen måste man dock se till att skynda sig med om valpen råkar vara en mastiff. Det är världens tyngsta hundras och ni förstår kanske att en sådan växer otroligt snabbt. Min mamma har äntligen skaffat en ny liten hundvalp, just en sådan mastiff. Vår älskade Musca (som finns på blogg-loggan här ovanför) dog för två år sedan och längtan och väntan på en ny mastiff har varit låååång. Men så äntligen kom den nya lilla kamraten, Brynja. Hon är makalöst söt, sådär som bara mastiffvalpar är. Sammetslen päls, med nattsvart nos och uttrycksfulla mörka ögon. En massa mjuka rynkor i ansiktet och tassar som är enorma i förhållande till den (än så länge) ganska lilla kroppen. Hon rör sig redan som ett lejon, med buken svajande från sida till sida när hon går, och med lång graciös svans, dock något mindre graciösa rörelser. Haha. 

Mamma har varit valpledig från jobbet över jul och nyår för att kunna sköta om sin skyddsling efter bästa förmåga, men nu skulle mamma börja jobba igen. Den lilla krabaten har givetvis en plats på ett hunddagis så att hon inte behöver vara ensam på dagarna, men tyvärr blev det ett litet glapp mellan dagisstarten och mammas jobbstart. Då rycker givetvis mastiffkära Lollo in som extramatte! Jag är helt enkelt förälskad i alla mastiffliknande raser (molosser) och att skaffa Musca var från början min idé. När jag sedan själv skulle skaffa hund så passade dock inte mastiff någe vidare eftersom jag behöver en sportig hund som kan matcha hästarnas tempo när jag är ute och rider. Därför föll valet på en working kelpie istället, men mastiffer är ju egentligen mer "min ras". Kärleken var därför total vid första mötet mellan Brynja och mig, (åtminstone från mitt håll, haha!) och jag ville förstås hjälpa till när Brynja behövde passning. Att jag har en treåring och en liten bebis hemma hade ingen som helst inverkan på beslutet. Brynja kunde självklart komma hit!

Jag åkte och hämtade henne på kvällen och så skulle hon vara hos oss över natten och nästföljande dag för att sedan åka hem på kvällen igen. Redan i bilen började äventyren! Jag hade min egen hund + barnvagn i skuffen, och barnen i sina barnstolar i baksätet så det enda stället Brynja kunde hålla till var i framsätet. Jag kopplade henne kort för att hon inte skulle kunna störa mig medan jag körde, men så att hon ändå skulle kunna ligga ner. Brynja hade andra planer och lyckades två gånger vräka sig själv bak till barnen i baksätet. Hur förstår jag inte, för kopplet var kort! Stanna och välta tillbaka hunden till framsätet. *pust* Brynja gjorde om samma sak en gång till! Dottern knorrade ilsket över att ha en slafsig mastiff stående i knäet, men efter andra gången accepterade hon att Brynja låg där... Nåja. Vi kom hem i alla fall. Jag sprang kvickt in och valpsäkrade huset så gott det gick innan alla lastades ur bilen. Dags att natta dottern, borsta tänderna, läsa saga och allt det där, med en gnällig bebis på armen och en mastiffvalp som krälar omkring under dotterns säng (där hon egentligen inte fick plats) och dundrar värre än ett godståg. På något sätt lyckades ändå dottern somna...

En lugn natt följdes av att dottern bestämmer att det är dags att gå upp och släpper ut Brynja ur sin bur (hon sov i en utställningsbur för att inte ramla ner för trappan mitt i natten). Jag vaknar av att Brynja står och mumsar papperstussar ur papperskorgen brevid sängen. Kånka ner bjässen (20kg tung) för trappan och ut och kissa. Resten av förmiddagen går ut på att mata barnen, mata hunden, byta blöjor, torka kiss på golvet, gå ut med hunden, hjälpa dottern på toaletten, mata hunden, byta blöja, torka kiss, mata barnen... Ja. Ni förstår. Lägg sedan till ett antal "kånka ner Brynja från övervåningen för att hon smitit upp men inte vågar gå ner" och ett antal "plocka ut X ur munnen på Brynja", där X för det mesta är strumpor eller papperstussar. Mitt på dagen förpassas Brynja till buren en liten stund så att vi alla kan vila. Hon börjar genast snarka där inne och lillgrabben somnar också. Score! Lite vila... Två timmar senare är cirkusen igång igen, men då har man ju hämtat nya krafter. Bara att ösa på! När hon åkte hem blev det bedövande tyst och lugnt (och betänk då att jag har två barn), och skönt. Men oj så tomt. Tur att jag skall ha henne igen på fredag!     

Det är inte alldels lätt att framföra råd eller kritik rörande hur folk tar hand om sina djur, varken till folk man känner eller till sådana som man inte känner. Och hur lätt är det att lägga sig i när man inte alls är bekanta, man kanske bara passerar en hundägare på gatan, eller ser en ponnyryttare på en tävling, eller får se någons toviga katt stryka omkring i kvarteret. Kanske borde man lägga sig i oftare, för djurens skull, men det är inte lätt att göra det på ett sätt så att det verkligen får någon verkan. Risken är att djurägaren blir förnärmad, känner sig kränkt och bara slår dövörat till. Jag skulle själv inte uppskatta att få höra att min hund har för långa klor eller att min häst är för tjock om magen - även om jag innerst inne kanske vet att det är sant. Precis som men barnuppfostran lägger man sig inte gärna i. Det är känsligt och förutom att man måste hålla sig till rådande lagstiftning så finns det ändå stort utrymme för egna filosofier. 

Kaninburar verkar dock vara något som folk reagerar mer och mer på, vilket är jättebra tycker jag. Traditionellt har sällskapskaniner till barn hållits ensamma i på tok för små burar. Vem känner inte igen den klassiska kaninburen med tak och på fyra ben, med en inbyggd bodel och en öppen del med hönsnät, ungefär så stor så att kaninen kan hoppa med tre-fyra skutt från ena kortsidan till den andra. Denna typ av bur står vanligtvis utomhus längs en husvägg och ses fortfarande överallt, från radhusområden i tätorterna till lantligaste gården på landet. Detta är kaninburen med stort K, en sådan som man bygger om man skaffar kanin. Tyvärr skulle jag vilja säga... De är på tok för små, ger inte kaninen möjlighet att gräva och röra sig ordentligt och de hålls dessutom ofta ensamma trots att kaniner är grupplevande och enligt lagen har rätt till sällskap. Min dotter har en bok om en kanin som lever i just en sådan bur, men som rymmer från buren en natt. Boken heter "Långöra" och innehåller makalöst fina akvarellmålningar och vi köpte den för att hon älskar djur. Dessvärre går boken ut på att Långöra längtar tillbaka till sin trygga, varma, fina bur och självmant går hem och hoppar in i buren igen. Vi brukar censurera slutet i någon mån, jag vill inte att hon skall få för sig att kaniner uppskattar att sitta i bur...  

Jag läste precis om två flickor i Nyköpingstrakten som fått sin kanin, Vitnos, stulen från just en sådan traditionell bur. De hade tidigare blivit kontaktade av en kvinna som haft synpunkter på att de höll kaninen ensam i en på tok för liten bur och hon hade uppmanat dem att göra något åt saken. När inget hände tog hon helt sonika kaninen och lämnade ett brev i buren där hon skrev att Vitnos numera hade det mycket bättre, med kaninkompisar och möjligheter att skutta och gräva som han ville. Även om kvinnan hade helt rätt i att det inte är något bra liv för en kanin att sitta i en sådan traditionell bur så kan man ändå inte låta bli att tycka synd om barnen. Artikeln förtäljer inte om barnen är upprivna av sorg eller inte, men i vilket fall som helst så måste de förstås vara ledsna över att deras kanin är försvunnen och samtidigt känna sig kränkta av det faktum att deras omsorg om kaninen ansågs vara så dålig att någon annan beslutat sig för att det fick vara nog. Allt bara på grund av ren och skär okunskap... Jag tror inte för ett ögonblick att familjen ville kaninen illa, men inte desto mindre så anser jag att kaninen borde ha hållits på ett bättre sätt. Vad är det för fel med att göra en liten hage på tomten och ha två kaniner?

Är man rädd för att kaninerna skall gräva sig ut så går det att lösa med nedgrävt galler, de gräver nämligen inte hur djupt som helst. Tycker man att det är för jobbigt så kan man kanske ha dem i en hage i en friggebod eller i ett garage? Det går alltid att lösa, men den traditionella buren på ben bör inte vara ett alternativ. Bor man i ett tättbebyggt område så är det kanske svårt, men annars kan jag tipsa om att det är fantastiskt mysigt att ha kaniner lösa på tomten. Jag har haft fem stycken i olika omgångar och det är väldigt mysigt att se dem ligga och sola i gruset på gårdsplanen när man sitter och äter frukost i köket på morgonen. Och om de äter upp ens blommor i rabatten - som de förvisso gör - så kan jag hänvisa till vad min kära mor sa till mig när jag beklagade mig över att mina kaniner mumsat i sig mina nyinköpta plantor, nämligen att de är som små blommor själva. Och det är så sant som det är sagt! Även om man inte är beredd att köra den frisläppta modellen som vi gjorde så ska man ha klart för sig att kaniner är ganska smarta och rara små varelser med ett mycket stort rörelsebehov, så en traditionell pluttbur räcker inte på långa vägar. Sen stödjer jag förstås inte att barn berövas sina husdjur, det är inte barnens ansvar att se till att djuren hålls på ett sätt som är förenligt med deras natur, det är föräldrarnas! 

Nu är den kokta kycklingen stekt! Eller hur man nu skall uttrycka sig... Som jag skrev för några inlägg sedan så är det sedan många år tillbaka krav på sittpinnar till höns i Sverige. I värphönsbesättningar kan det antingen vara i så kallade inredda burar, eller i system med frigående höns i vånings- eller golvsystem, men i vilket fall som helst skall det finnas sittpinnar, värprede och sandbad. Slakt-kycklingar hålls vanligen frigående i golvsystem, och sittpinnar brukar finnas tillgängliga som rörliknande konstruktioner där fåglarna kan sitta. Och hur komplicerad behöver egentligen en sittpinne vara? Det skall förstås finnas tillräckligt mycket plats för fåglarna, men förutom detta så är väl egentligen de enda kraven att de skall vara hygieniska och inte vara för veka eller för grova. Det finns visserligen vetenskapliga studier som visar att hönor föredrar att sitta högt upp och sova, men det finns så vitt jag vet ingen minimihöjd som anger hur högt över golvet sittpinnen måste vara placerad.

Kort sagt, det är alltså ingen komplicerad eller dyr konstruktion och det finns därför ingen som helst anledning att inte erbjuda hönor sittpinne - oavsett vilket produktionssystem man talar om. Nu har dock flera kycklingföretag ansökt om dispens från kravet på sittpinne, bland annat Lantmännens dotterbolag Swechick och Swehatch. Som argument för detta påstår man att det skulle bli "mycket kostsamt" att installera sittpinnar i sina system. Man häpnar! Kan djurens välfärd få kosta någonting alls i dagens vinstinriktade produktion?? Jag betvivlar att det kan vara särskilt dyrt att installera sittpinnar till fåglarna, särskilt inte i relation till "produktionsbortfall" på grund av ben- och fotskador på fåglarna. Dessutom har man mage att ifrågasätta de vetenskapliga studier som ligger till underlag för lagstiftingen om sittpinnar eftersom dessa är gjorda på äggproducerande höns och "inte är relevanta för tyngre fåglar inom köttproduktion". Man häpnar återigen! Som om fåglarnas preferens skulle skilja sig åt beroende på vilken produkt man framställer från dem??

Det är ju fortfarande hönor, med samma naturliga beteenden och behov som vilka andra hönor som helst, sen må de vara kommersiella ägghönor, lantliga lantrashönor, djurparkshönor eller vilda hönor... Så vitt jag känner till så har alla flygkunniga fåglar en medfödd instinkt att söka sig upp från markytan när de sover även om de går omkring på marken på dagtid, en medfödd instinkt som utvecklats för att undvika marklevande rovdjur som rävar och grävlingar. Sen spelar det ingen roll om de hålls i högintensiv köttproduktion eller om de hålls på en 4H-gård, vi kan inte förändra eller släcka djurens naturliga beteenden. Att det ens kan bli en debatt om kravet på sittpinne när det varit lag på det så länge tycker jag är alarmerande. Myndigheterna borde direkt slå ner dessa tendenser från kycklingbranschen och signalera att man inte har för avsikt att göra någon eftergift då det gäller djurskyddet. Jag, och många med mig, anser att fjäderfäproduktion (både ägg och kyckling) innebär den absolut värsta djurhållningen ur djurskyddssynpunkt i Sverige och allt annat än en förbättring av djurskyddet är oacceptabelt! 

Tyvärr har myndigheterna redan börjat vackla... Länsstyrelsen i Skåne har tagit tillbaka kravet om sittpinnar i ett föreläggande mot Lantmännen Swehatch efter att bolaget överklagat. Man motiverar beslutet med att eftersom frågan just nu utreds av Jordbruksverket, och läget är så oklart, så upphävs kravet i väntan på besked från verket. Borde det istället inte vara tvärtom?? I väntan på nya direktiv från Jordbruksverket så måste väl tidigare tillämpad lagstiftning fortsätta att gälla? Man blir så less på att myndigheterna är så rädda för att ta striden för djurskyddet! Är inte de tusentals broilerkycklingar som föds upp under grymma förhållanden med skelettskador, trängsel, sår på ben och fötter, dålig luftkvalitet och smutsig miljö ens värda några ynka sittpinnar?? Jordbruksverket saknar också uppenbart stake nog att stå emot branschen och överlåter till Regeringen att ta beslut om dispens för sittpinnar... Det är ynkligt alltihop! Och så marknadsför man svensk kyckling som något kvalitetssäkrat där djuren föds upp under goda förhållanden. Ordet "hyckleri" får en djupare innebörd om det istället stavas "kyckleri"...   

Jag hör ofta folk säga att de inte har något emot att äta kött så länge djuret avlivats på ett smärtfritt sätt och har levt ett gott liv fram till dödsögonblicket. Kanske skulle jag själv kunna tänka mig att äta kött om det vore på det sättet, men det vore mot mitt bättre vetande att hävda det idag. Och med tanke på den information som allmänheten hela tiden får om  produktionsdjurens situation så torde det också vara mot  Svenssons bättre vetande att antingen fortsätta äta köttet eller att fortsätta använda argumentet "att djuren skall ha haft det bra, bla bla...". Det finns nämligen gott om information om djurens liv och död för den som är intresserad, och ingen borde kunna säga att de är förvånade när media rapporterar om djurskyddsproblem i media. Men inte ens vår jordbruksminister säger sig ju känna till hur det ser ut i de svenska djurstallarna, så då behöver ju inte Svensson heller ta något ansvar. Förutom djurhållningen finns det anledning att dröja vid folks uppfattning om att djuren går en human död till mötes. Man har någon slags uppfattning om att alla de grisar, får och kor som slaktas i Sverige får ett välriktat skott i pannan och aldrig hinner uppleva något obehag under avlivningen.

Men det här med avlivning/slakt av djur är något som folk i allmänhet har väldigt dålig kunskap om. Igår hade vi ett seminarium på skolan där jag jobbar och elevernas allmänna uppfattning var att djuren avlivades lugnt och metodiskt och aldrig hann uppleva någon stress eller smärta i samband med slakten. När jag frågade om de visste var närmaste hästslakteri fanns så hade ingen av dem någon aning och de blev mycket bestörta när jag sa att hästarna måste resa tjugo mil för att komma till närmaste hästslakteri numera. Transporten till slakteriet är alltså en inledande stressfaktor som man inte kan bortse ifrån. Trenden går mot färre och större slakterier med kapacitet för tusentals djur varje dag, något som knappast gynnar det enskilda djurets upplevelse - men det är säkert väldigt lönsamt. Den andra faktorn att ta hänsyn till är slakterimiljön när djuret väl är på plats. Där möts djuren av slammer, blodlukt och trånga drivgångar som inte sällan är utformade på ett sätt som gör att djuren blir ovilliga att röra sig framåt i dem (för tvära vinklar, för mörkt och halt underlag), vilket i sin tur kan göra det nödvändigt att driva djuren framåt i gångarna med hjälp av elpåfösare.

Att ett djur är ängsligt och inte vill gå av lastbilen eller röra sig framåt i gångarna kan bidra till  störningar i produktionen och stressad personal, som knappast har tid att locka och pocka eller ägna oroliga djur någon uppmärksamhet. Istället tar våldet vid där kunskapen tar slut. Kunskapen borde dock kunna finnas. Det finns exempel på hur man kan utnyttja djurens naturliga drivkraft att gå från mörker till ljus och på så sätt driva dem framåt i gångarna genom enkla ljusprogram, och det finns värdefull forskning kring hur slakterimiljön kan utformas så att slammer  minimeras och drivgångarna utformas med mjuka kurvor istället för tvära svängar. När djuren väl når fram till bedövningen kan man tro att problemen för djuren borde vara över. Det finns flera olika bedövningsmetoder, exempelvis koldioxid, bultpistol eller starkström. Ingen av dessa är dock tillräckligt säker för att man skall kunna luta sig tillbaka och lugnt smaska vidare på sin biff.

Koldioxid är en gas som retar slemhinnorna och som leder till andnöd och ångest innan djuret blir medvetslöst. Bultpistol är bra så länge den som skjuter prickar rätt, då det orsakar en massiv hjärnblödning och djuret är tänkt att bli medvetslöst, men tyvärr är felskjutningar allt för vanliga. Starkström används mycket på fjäderfän, men det saknas regler kring hur länge fåglarna skall utsättas för strömmen för att säkerställa att de är bedövade och ving- och benbrott är mycket vanliga i samband med att fåglarna hängs upp för att doppas i det strömförande vattenbadet. Djuret betraktas sedan inte som dött förrän man avblodat det, något som inte heller alltid sköts väl. På grisar mäter man den uttömda blodvolymen för att vara säker på att tillräckligt mycket blod runnit ut och djuret är dött, men trots det händer det att grisar skållas levande. På nötkreatur kontrollerar man inte ens sådant, där får blodet bara forsa fritt tills det verkar vara slut... Att ett djur skickas till slakt är alltså ingen garanti för att den inte kommer att uppleva med smärta, stress eller ångest i sitt liv. Jag tycker dock att det värsta är att folk tror att djuren behandlas med omsorg och respekt genom hela produktionskedjan, från födelse till död. Tyvärr måste jag dock göra er besvikna, djuret är inget annat än en produkt - och slakten är inget undantag, snarare det som understryker detta.    

Är det inte märkligt att en person som dömts för att ha behandlat djur illa ändå kan fortsätta att öka i anseende? Man kan tycka att en sådan dom borde vara tillräckligt för att personen i fråga helt tappar folks förtroende och måste sluta med djur, åtminstone professionellt. En sådan person är Åke Svanstedt, den berömda travtränaren och stjärnkusken som dömdes för anstiftan till brott mot djurskyddslagen före jul. Svanstedt-rättegången torde inte ha passerat obemärkt för Trav-Sverige, men trots detta har alltså Svanstedt fler kunder än någonsin och tvingas sätta upp nya kunder på en tre veckor lång väntelista eftersom stallet redan är fyllt till bredden. Dessutom är samme Svanstedt nominerad till årets kusk och årets tränare vid den årliga travgalan i Göteborg, 22 januari. Han har också hästar nominerade till prisen "Årets häst", "Årets sto" och "Årets äldre häst".

Innan domen föll motiverade Svenska Hästsportjournalisters Klubb (SHK) nomineringen med att han ju faktiskt inte var dömd ännu, och även om han skulle dömas så förväntade man sig ett överklagande - vilket skulle göra att det skulle dröja innan domen vann laga kraft. Därför tyckte man alltså att man lugnt kunde nominera Svanstedt. Nu när han blev dömd låter det dock lite annorlunda eftersom SHK-medlemmar har börjat höra av sig och uttrycka sitt ogillande över att han kvarstår som potentiell pristagare. Han kvarstår dock som nominerad, men man säger att det helt enkelt är upp till dem som röstar att avgöra. Vissa tycks vilja markera sitt missnöje, och för en annan verkar det ju inte riktigt klokt att en person som nu dömts för anstiftan till brott mot djurskyddslagen ändå skulle kunna bli årets tränare! Det här fallet visar verkligen att all publicitet är bra publicitet. Att en tränare som funnits skyldig till att ha använt oschyssta träningsmetoder ändå kan öka i popularitet är ju helt enkelt sanslöst.

Man kan ju hoppas att det är Svanstedts framgångsrika år som gör att alla vill ha honom som tränare till sina hästar, men frånsett det så tycks alltså folk inte ha några betänkligheter som helst vad gäller etik och moral. Det får en att undra hur många hästägare som skulle misstycka om det kom fram (under bordet) att deras hästar tränades med elpåfösare, som är det redskap Svanstedt dömts för att ha använt i sitt stall. Skulle de ens bry sig, bara hästen springer fort och tjänar tillräckligt med pengar? Förmodligen inte... Att Svanstedt använt elpåfösare på sina hästar ses nog som en bagatell i sammanhanget, han är ju ändå en förbaskat bra tränare! Klart man vill ha hästen där!Travsporten är ju inte direkt känd för att sätta hästens välfärd och behov i första rummet. Man dras med stora djurskyddsproblem som ledskador, magsår, lungblödning och dödsfall. Trots detta finns en allmänt vedertagen uppfattning om att travhästar är väl omskötta och "springer för att de tycker att det är roligt".

Då kan man fråga sig vad som är ett bra liv för en häst? Har det någon betydelse för hästens livskvalitet om den är välryktad, får en utmärkt balanserad foderstat, regelbunden massage och är i god tävlingskondition? Är det vad hästar vill ha? Nej, hästar vill gå i flock, röra sig fritt på sina egna villkor och äta gräs dagarna i ända. Man kan också med lite sunt förnuft konstatera vad hästar inte vill ha, nämligen magsår på grund av felaktig utfodring, ledinflammationer av för hård belastning, långa transporter till tävlingsbanorna, elektriska stötar i rumpan och/eller slag med piskan över ryggen för att de skall springa fortare och en tur till slakteriet som femåring för att man inte sprang tillräckligt fort eller för att man protesterade mot det liv som givits en... Och jag tror inte heller att hästar skulle vilja bo hos och tränas av Åke Svanstedt om de fick välja själva. Men tyvärr så är det ju inte hästarna som väljer, det är för det mesta pengarna som styr i hästarnas värld. Pengar som hästarna själva inte ens har något begrepp om, de bara springer in dem - med sina liv som insats.   

Vår så kallade miljöminister motiverar beslutet med att den svenska vargstammen är kraftigt inavlad och "måste göras friskare". Men på vilket sätt bidrar en minskning av stammen till att den blir friskare?? Det låter ju verkligen som ett märkligt sätt att hantera en inavlad stam? För att värja sig mot detta säger miljöministern att man också skall underlätta för invandrande vargar som försöker ta sig ner i landet. Hur detta skall ske rent praktiskt har han dock ingen strategi för, och vem kan beställa en varginvandring? Det kan ju dröja ett tag. Trots det hade man dock väldigt bråttom med den konkreta åtgärden att skjuta ihjäl över 10% av stammen - så länge! Att krympa stammen i väntan på att en invandrande varg skall komma och frälsa den är alltså miljöministerns plan. Tjusigt, Carlgren! Min gissning är att vi inte får se skymten av några åtgärder för att få hit nya vargar. Det var bara ett sätt att blidka jägarkåren, lagom till valet.

Och vilken cirkus sen! 12 000 jägare hade registrerat sig för att få skjuta varg! Min första tanke är; hur kan 12 000 jägare sitta inne med den dolda kunskapen att skjuta varg? För det är ju ett vilt som ingen jägare (åtminstone lagligt) har fått skjuta förut, och nog måste det väl vara någon skillnad på att jaga varg och att jaga tjäder eller rådjur? Eller är det så att bara man har en jägarexamen och vapenlicens så får man skjuta på vad som helst i skogen om man bara gör det inom den tilldelade kvoten? Fågeljägaren Berggren från Göteborg bekräftar detta genom att han - enligt sig själv - satte två skott "perfekt" i vargen, men trots det stupade den inte förrän efter tredje kulan. Vargen strosade över en isbelagd sjö och torde ha varit tämligen lätt att pricka, men trots detta krävdes alltså tre skott för att få stopp på ulven. Det är jaktskicklighet det! Att ett så enormt stort antal jägare skall knäppa 27 vargar bäddar väl inte direkt för väl avvägda skott kan man misstänka. En uppsluppen jägare som lyckats fälla en varg sa på teve att "ja, det blev väl lite stressat där här kanske..." men han var glad ändå! Länsstyrelsen i Dalarna konstaterar att det kanske inte var så klokt att skicka ut 1000 jägare för att skjuta 9 vargar. Det blev så att säga "en tävling mellan jaktlagen" och man "lär sig ju alltid något nytt". Ja, se där - det hade jag kunnat förutsäga faktiskt, och förmodligen de flesta andra också.

Att nu ett flertal vargar också blev skadeskjutna är väl inget vidare bra betyg kan man tycka. Tänk om man kunde göra en utredning av alla skadeskjutningar, att varje jägare som skjutit i ett dåligt läge skulle få redogöra för detta och helt enkelt förlora sin vapenlicens och jakträtt om det kommer fram att han visat på dåligt omdöme. I den bästa av världar... Nu blir istället fågeljägaren Berggren ivrigt påhejad på Jaktjournalen.se för sin bedrift (att sänka vargen med tre skott) och kommentarer som "Grattis! Hoppas ni skjuter fler!", "Bra jobbat! Vi vill inte ha hit dem!" och "Hoppas nu att våra politiker slutar mörka antalet vargar. Tilldelningen bör ju höjas till minst 100!" vittnar om jaktkårens inställning till vargen. Nej, jag kan inte annat än hålla med dem som säger att vargjakten är ett av de sorgligaste besluten i svensk naturvård. En naturvård som knappast kan vara värd sitt namn...            

Från och med idag (1 januari) träder en ny lag i kraft, som reglerar vem som får arbeta med djursjukvård. Det finns anledning att reda lite i det här eftersom det råder viss förvirring kring vilka konsekvenser lagen kommer att få. I runda slängar innebär lagen att man måste ha en legitimation eller på annat sätt vara behörig för att få arbeta med djurhälsovård - eller rättare sagt för att få utföra vissa procedurer som associeras med djursjukvård. Tidigare har det bara varit veterinärer som behövt legitimation, men nu kommer även djursjukskötare (tidigare kallade djursjukvårdare) att behöva legitimation för att få kalla sig för just djursjukskötare. Det är dock lite förvirrande vad som krävs för att få denna legitimation, eftersom man enligt vissa artiklar bara behöver en högskoleexamen inom "djuromvårdnad" på grundnivå. Detta stämmer dock inte, enligt de nya föreskrifterna skall man ha en minst treårig högskoleutbildning till just djursjukskötare - eller motsvarande kunskaper. Det finns mycket tydligt beskrivet precis vad en djursjukskötare skall kunna för att få sin legitimation, så där torde inga tveksamheter behöva uppstå. 

Numera skall också hovslagare kunna godkännas av Jordbruksverket, vilket förstås är bra. Men jag hittar dock ingenting i lagen som förpliktigar alla landets praktiserande hovslagare att skaffa ett sådant godkännande. Hovslagare får ingen legitimation och är således ingen skyddad yrkestitel, vem som helst får fortfarande kalla sig för hovslagare (med undantaget för god sed förstås) och sko hästar med eller utan utbildning/godkännande. En annan nyhet är att den som utför en behandling också är ansvarig för den behandlingen. Det sistnämnda låter kanske självklart, men tidigare har djurägaren kunnat lastas för om en behandling har gått fel för att behandlaren har varit oseriös. Förändringarna som jag hittills har nämnt är positiva tycker jag. Om man jämför med humanmedicinen där det finns 14 legitimerade yrken så har djursjukvården varit hopplöst efter med bara ett, veterinärer. Nu blir det alltså djurhälsopersonalens kvalifikationer i någon mån mer kontollerade. Det vore frid och fröjd om veterinärutbildningen täckte alla kunskapsområden inom djursjukvården, men tyvärr är det inte så. 

Ett yrke som hamnar i kläm här är hästtandläkare. I Sverige finns ingen utbildning för hästtandläkare - om man inte vill gå den lååånga vägen och först utbilda sig till veterinär och sedan vidareutbilda sig som tandspecialist. Trots det finns ett betydande antal hästtandläkare som utbildat sig utomlands och som numera arbetar för en tilltagande kundkrets i Sverige. Självklart vill veterinärerna värna om sitt yrke och menar att man måste vara veterinär för att ha de rätta kunskaperna om hästars munnar, men själv tycker jag att det på samma sätt som en humantandläkare inte först behöver utbilda sig till allmänläkare inte borde vara krav på att hästtandläkare behöver vara veterinärer. De skall förstås ha adekvat utbildning, men jag ser inte riktigt behovet av att ha en veterinärutbildning för att kunna behandla hästar i munnen. Sanningen är att veterinärutbildningen har många luckor, och hästtänder är väl knappast den bäst täckta. 

Det finns också annan alternativmedicin som riskerar att hamna i kläm, exempelvis kiropraktorer, akupunktörer och massörer. Det torde dock inte innebära något problem för dessa yrkesgrupper att arbeta vidare som vanligt eftersom de nya reglerna rent konkret mest innebär att man inte får ge injektioner, utföra operativa ingrepp eller behandla ett djur som getts lugnande medel utan att vara behörig djurhälsopersonal. Inget av detta borde alltså hindra att dessa yrken fortlever som tidigare. Jag tolkar också den nya lagen som att hovslagare har möjlighet att få ett godkännande, men att de inte måste godkännas för att få arbeta som hovslagare så länge de alltså inte gör några ingrepp som kräver legitimation. Det torde alltså innebära att man fortfarande får verka sin häst själv, och att man kan fortsätta att anlita så kallade "barfotaverkare" om man vill det. Det är dock inte alldeles klart vad som gäller eftersom det är lite luddigt vad som menas med "djurhälsopersonal" och om det är ett krav på legitimation/behörighet även om man inte opererar eller ger injektioner. Och som sagt, det är mycket tråkigt om hästtandläkare inte längre får praktisera (utan att vara veterinärer). Jag har själv aldrig anlitat en hästtandläkare, men om min häst hade problem med tänderna skulle jag helt klart föredra en hästtandläkare framför en distriktsveterinär - veterinärlegitimation eller ej...  

...än arrogant som en människa. Vi människor tenderar att utgå ifrån att vi är smartast, mest utvecklade och högst stående i förhållande till de andra djuren - det har jag ju bloggat om förut. Vi tycker också att det mänskliga sättet att uppfatta världen är det rätta och eftersträvansvärda. I väntan på bevis för att andra djur också kan besitta "mänskliga egenskaper" då det gäller abstrakta företeelser som tidsuppfattning, självmedvetande, problemlösning eller minnesförmåga så vill vi ogärna tillskriva dem detta. Vi skulle aldrig komma på tanken att erkänna ett djurslag som exempelvis självmedvetet om detta inte testats noga i försök och vad är försiktighetsprincipen värd då det gäller djurs förmåga att känna smärta, ångest och lidande? Nej, vi har istället i ett historiskt perspektiv utgått ifrån att djur inte har dessa förmågor och istället lagt bevisbördan hos djuren. I och med att forskningen blir allt mer förfinad och vi får mer kunskap om djurs fysiologi så har "lägre och lägre" djurslag erkänts förmåga att känna smärta/kunna lida och idag talar man till och med om kräftdjurs uppfattning av smärta. 

Tänk om det är likadant med andra egenskaper som vi utgår ifrån att de flesta djur inte har, men de i själva verket mycket väl har?! Jag är övertygad om att det finns sådana exempel. I höstens nummer av tidningen Forskning och Framsteg finns en mycket spännande artikel om kråkfåglars kapacitet och intelligens. Man skriver just om hur människans syn på vissa djurslag har fått omprövas efter att man kommit fram till att de har mer raffinierade förmågor än vi tidigare trott. En sådan egenskap är förmågan att planera för framtiden, något som anses som en högstatusförmåga och som bara människan och högre primater kunnat tillskrivas tidigare. I artikeln menar man att kråkfåglar också verkar ha denna förmåga, det har visat sig bland annat genom hur kråkfåglar gömmer mat (vilket i.o.f.s inte är unikt för kråkfåglar, det är sättet de gör det på som är speciellt) för att kunna hämta den senare, exempelvis när väderförhållandena blir strängare. 

Personligen har jag ingen som helst tvekan om att åtminstone de flesta djur också har tidsuppfattning och kan tänka framåt, men detta är kontroversiellt. I artikeln skriver man till exempel att de övriga djuren är "fångar i ett evigt nu". Med det menar man alltså att djur i regel inte tänker varesig bakåt eller framåt i tiden - och att de inte har förmåga att göra det heller. Att man dessutom beskriver djuren som "fångar" i detta tillstånd visar ju också att man inte uppfattar det som en särskilt attraktiv situation, med mänskliga mått mätt. Även om vi skulle ha rätt i antagandet att djur faktiskt bara lever i nuet, så kan man fråga sig om det är konstruktivt att värdera deras situation utifrån vårt sätt att se på världen. Kan man inte förlita sig på att evolutionen har gett djuren (och oss) de egenskaper de behöver för att vara så väl anpassade till sin livsmiljö som möjligt - varken mer eller mindre.

I artikeln skriver man också att vissa djur som visat sig vara smartare än andra kan lösa problem på liknande sätt. Om en värdefull resurs (vanligen en godbit) finns längst ner i en vattenfylld behållare som djuret inte når ner i, så har det visat sig att både primater och kråkfåglar kommer på idén att lägga i andra föremål i vattnet för att på så sätt få vattennivån att stiga tills de når föremålet. Ja, detta är ju verkligen smart! Min treåring här hemma hade definitivt inte klarat att klura ut det, men hennes värde är ändå inte ifrågasatt eftersom hon är en människa. Ingen värderar henne utifrån hennes förmåga att känna smärta, planera för framtiden eller lösa kluriga problem. Är det då inte ett stort privilegium att ha blivit född till människa? Ja, i en värld som styrs av människor och alla andra varelser är förbrukningsbara så är det verkligen en välsignelse att vara född till människa. Men frågan är ändå, trots all vår mänskliga "överhet" om vi inte är ynkligt illa anpassade till den här jorden om man jämför med alla andra djur. Se bara på vad vi använder vårt intellekt till - att förstöra, exploatera och nedvärdera alla andra organismer omkring oss.    

Något som verkligen upprör mig, men som jag aldrig har bloggat om tidigare är den grymma framställningen av gåslever. Denna totalt onödiga kulinariska lyxprodukt kallas även foie gras (fettlever) och är mycket uppskattad av finsmakare, det räknas som en delikatess helt enkelt. Tråkigt nog gömmer sig ett massivt djurplågeri (ingen tvekan om definitionen av det ordet i det här fallet!) bakom produktionen av denna "läckerhet". Jag vet faktiskt inte hur stor medvetenheten är hos konsumenterna kring hur det faktiskt ligger till, men jag tycker att det vore märkligt om det inte är ganska så välkänt ändå. Men senast för någon vecka sedan såg en av mina vänner mycket förvånad ut när hon pratade om vilket vin som passade till gåslever och jag utbrast "Gåslever får du ALDRIG äta!", som om hon aldrig stött på problematiken tidigare...

När jag var ganska liten fick jag berättat för mig att man tvångsmatar gäss i Frankrike, hur man trycker ner rör i halsen på dem och med tvång pressar ner stora mängder foder i halsen på de arma djuren. Jag mådde så fruktansvärt dåligt av detta att jag allt sedan dess har försökt hitta några förmildrande omständigheter i denna vidriga hantering av djur! Jag ville inte riktigt tro på att människor kan vara så grymma mot värnlösa djur. Tyvärr växte jag upp till en värld där detta faktiskt sker på det grymma sätt som jag fick beskrivet för mig! Det finns inga förmildrande omständigheter kring det här, djuren lider svårt och folk betalar dyra pengar för den här totalt onödiga produkten! Att ens komma på tanken att sätta tänderna i något som framställts från ett djur som levt under smärta och ångest är för mig fullständigt barbariskt. Och det hör väl knappast hemma på fina restauranger och i lyxiga salonger??

Sverige och 15 andra EU-länder har förbjudit den här grymma hanteringen av fåglar, men i dubbelmoralens namn är det fortfarande helt okej att importera och sälja foie gras. Mycket moraliskt tvivelaktigt kan man tycka! Frankrike är världens största producent (och konsument) av foie gras, och att det också är ett av EU:s mäktigaste länder kan förstås ha ett direkt samband med att den grymma produktionen fortfarande är tillåten inom EU. Ingen vill ju trampa storebror på tårna... Det spelar tydligen ingen roll att fåglarna hålls under tortyrliknande förhållanden; ofta i burar som är så trånga att de inte har möjlighet att sträcka ut vingarna eller vända sig om, att tvångsmatningen medför svåra lidanden med mycket hög dödlighet, att fåglarnas levrar belastas så svårt av de stora mängderna foder att de vid slakten är tio gånger större än en normal lever... Fåglarna dör inte sällan i förtid av kvävning och skador. För att inte tala om den fruktansvärda stress, ångest och smärta dessa tusentals djur tvingas uppleva! Nej, faktum är att fransk lag istället fastställer produktionen som "en del av fransk kultur och av det franska gastronomiska arvet..." Jösses!

Det finns dock en liten ljusning vid horisonten... Debatten kring foie gras lever! Och detta är till mycket stor del tack vare världens djurrätts- och djurskyddsorganisationer. Världens största djurrättsorganisation, PETA, har drivit en kampanj mot foie gras under några år och helt nyligen resulterade detta i att den brittiska butikskedjan Selfridges slutade sälja produkten. På samma sätt har ett 100-tal butiker och restauranger i Sverige slutat sälja ank- och gåslever efter påtryckningar från bland annat Djurrättsalliansen och Djurens Rätt. På flera håll i USA finns förbud mot uppfödningen, samt förbud mot att överhuvudtaget sälja foie gras (medan det i andra delstater faktiskt produceras), och i Argentina är tvångsmatning av fåglar numera förbjudet. Det är alltså på gång... men det går på tok för långsamt! Och som i många andra fall hänger det till stor del på opinionsbildning tack vare engagerade djurvänner. Det enda raka är ett förbud mot produktion såväl som försäljning av foie gras, inte bara i Sverige utan i hela EU (och världen). Inget djur skall behöva tvångsmatas in i ett sjukdomstillstånd för att vi skall få ett lyxigt tillbehör på tallriken!      

(bild från: http://www.banfoiegras.org)

Det finns det faktiskt vissa argument för att hålla vilda djur i fångenskap, och även om jag inte köper dem alla så kan jag tycka att det i första hand är viktigast att djuren har en bra livsmiljö oavsett vad skälet till fångenskapen är. Det här med hägndesign, dvs. hur de utrymmen där djuren hålls skall utformas, är något som jag verkligen tycker är spännande och lärorikt. Man kan konstatera att det har hänt mycket på hägndesign-fronten på sistone. Idag har man betydligt mycket mer kunskap om vilka behov vilda djur har och vilka beteenden de är starkt motiverade att utföra. Förr satt lejon, gorillor, tigrar, vargar, björnar och leoparder i likartade burar, på gjutet betonggolv bakom kraftigt järngaller och för det mesta utan några naturliga inslag (och tyvärr ser det ut så fortfarande i många länder). Man hade samma utformning på visningsutrymmet oavsett djurslag. Djuren skulle visas upp för oss människor, deras egna behov var det väl knappast någon som reflekterade över. De fick ju mat!

Idag har vi dock som sagt bättre kunskap om olika djurarters behov och vet att det är mycket stor skillnad på ett lejons och en tigers levnadssätt och att hägnet därför inte bör se likadant ut. Vissa arter har vi också fasat ut från att ha på zoo i allt större utsträckning eftersom man vet att man har mycket svårt att tillgodose deras behov. Ett sådant exempel är isbjörnen. Det finns för all del isbjörnar i fångenskap fortfarande, men det är allt färre parker som håller dem och de isbjörnar som finns kvar i fångenskap får det långsamt bättre. Några som dock inte följer denna trend är Orsa Björnpark som istället helt nyligen har skaffat två isbjörnar. Man har investerat i att bygga världens största isbjörnspark! I och med att isbjörnen blir allt mer hotad och utsatt på grund av klimatförändringarna så är det kanske inte ett helt felriktat beslut - och så är det ju också en BJÖRNpark.

Personligen tycker jag inte att det är något principiellt felaktigt i att hålla ett fåtal individer av en art i fångenskap om dessa kan verka som ambassadörer för sin art och öka intresset och därmed bevarandearbetet för dem. Det viktiga är hur de har det i sin fångenskap! Att anläggningen i det här fallet är världens största är ingen garanti för att den är bra, men förutsättningarna är onekligen goda och jag måste säga att baserat på det lilla jag har sett och läst om anläggningen så verkar den väldigt bra. Min man berättade dock häromdagen att han sett en reklamaffisch för Orsa Grönklitt på tunnelbanan i Stockholm som fick mig att bli betänksam. Man skrev i reklamen att man kan se isbjörnarna från skidbacken! Det är förstås ett coolt PR-trick, att kombinera skidåkning med isbjörnsupplevelsen, men är det så sunt för björnarna? Jag vet inte själv hur nära pisten i fråga ligger björnhägnet, och det måste givetvis inte vara något negativt att man ser björnarna från backen, men det är ändå viktigt att man ställer sig denna fråga när man väljer att kombinera två så olika aktiviteter.

Isbjörnar som fötts i fångenskap är kanske inte de mest lättstörda djuren, men det finns givetvis en gräns också för vad de blir stressade av. Låt oss hoppas att skidåkarna och björnarna blir ett exempel på en lyckad samexistens, men det finns gott om exempel på   hägn även på väl ansedda parker som har en - ur djurets synvikel - felaktig utformning i förhållande till besökarna. Ett klassiskt exempel är alla de hägn där besökarna står och tittar ner på djuren, eller varför inte hägn där besökarna kan komma åt att se djuren från alla håll, eller ännu värre hägn där besökarna får möjlighet att gå in till djuren och där djuren har begränsad möjlighet att komma undan. Besökare är givetvis en förutsättning för parkernas fortlevnad, och att man som besökare också skall få se djuren är en förutsättning för att man skall vilja komma till parken. Men det finns all anledning att fundera ordentligt kring hägnets utformning med avseende på djurets förhållande till besökaren! Människor skulle inte dö av lite mer tålamod och ödmjukhet när de besöker en djurpark...