Metrobloggen

Jo. Kanske hinner jag med några ord till innan resten av la Familia drösar in.

Jag står mitt i ett svårt, svårt val. Att fortsätta på ett osäkert men fasligt stimulerande vikariat, eller återgå till mitt gamla, trygga, fasta jobb som inte längre erbjuder några utmaningar eller kickar. En förutsägbar inkomst kontra eventuell arbetslöshet. Något som krånglar till beslutet ytterligare är den nu avslutade upphandlingen, och det faktum att det dröjer innan vi får träffa de nya ägarna. Framtiden är oviss för de flesta, inte bara för mig. Det är galet svårt att hitta en lösning som inte lämnar hela familjen utblottad, och som samtidigt inte gör mig understimulerad och bitter. Egentligen var min deadline för en vecka sedan, men efter att ha telefonterroriserat min chef så har jag lyckats tigga till mig ytterligare några veckors tjänstledighet.

Detta upptar mycket utav min tankeverksamhet. Mitt nya jobb i allmänhet upptar mycket av min tankeverksamhet. Människor, människor. Att ta in, försöka förstå, hitta lösningar, möta, ge och få. Galet spännande, och svårt att begränsa. Jag jobbar stenhårt på att hålla engagemang och energi på en schysst nivå idag, för att inte ligga och flämta imorgon. Det är svårt att vilja lagom. Att hitta en kravnivå som pushar men som inte dränker.

I övrigt så är jag ganska glad. På det stora hela liksom. Vi pysslar som vanligt för att få ihop alla delar. I veckan körde jag rakt ned i diket och blev räddad av ett gäng män från valfritt östeuropeiskt land, som råkade köra förbi i en skåpbil och som bokstavligt talat lyfte upp min snöbegravda kombi. Bonusbarn eskorterades hem från en skolutflykt med ett blödande hål i huvudet, och Bebis har haft kräksjuka. Vi har hatat Försäkringskassan, och Fru försöker återgå till ett arbetsliv trots att kollapsen inte är riktigt över. Det är som det brukar. Aldrig tråkigt liksom.

Det har som varit så mycket den senaste tiden. Jag har inte hunnit med att sammanfatta, jag har sprungit ganska fort och energin har behövts IRL.

Nu är jag sjuk. Tisdagens after-workmiddag + Florence-konsert

tog en ände i förskräckelse. Efter den goda, grekiska maten begav vi oss mot Debaser. Att jag överhuvudtaget överväger att följa med ut en tisdagkväll- när det är min Bebisnatt och när jag ska jobba 11 timmar dagen efter- det får ses som ett mindre mirakel. Mina nya kollegor är dock supertrevliga, så jag bedömde att det fick väga tyngre än vila.

Nå. Förbandet hann knappt börja spela förrän jag började kallsvettas och bli helt darrig. Jag överlade med mig själv ang. allvarligheten i mitt konstiga tillstånd och samtidigt som jag kände nåt växa i halsen slutade jag tänka och begav mig instinktivt raskt mot närmsta toalett. Jag hann inte ens låsa dörren förrän den grekiska maten lämnade min mage och försvann ned i en ganska sunkig toalett.

Jag fick lov att avvika, alltså. Problemet var att jag befann mig på söder, och behövde ta mig till ett pendeltåg som kanske inte skulle komma, och om det kom så behövde jag kuska en halvtimme norrut för att därefter ta bilen sista biten. En resa som kändes helt omöjlig när jag stod utanför tågstationen och kräktes ända tills tåget behagade komma. Utrustad med påsar slog jag mig ned på ett säte och utövade därefter mental träning på högsta nivå. Att hoppa av tåget på vägen, för att kräkas i någon förbipasserande förort för att därefter invänta ännu ett osäkert tåg- det kändes inte helt lockande. Jag svalde och svalde, sög på ett tuggummi och intalade mig att det skulle gå.

Det gjorde det också. När jag äntligen kom hem så fortsatte jag kräkas i tiominutersintervaller under hela natten. Fy fan vad jag hatar att kräkas.

Nu är det två dagar senare, och det enda som återstår är en matthet som kommer sig av noll matintag, samt en oförmåga att äta något annat än stuvade makaroner.

Det som skulle bli en berättelse om vad som hänt under Tystnaden blev en historia om kräk. Så kan det bli ibland. Vi får ta resten en annan gång.

Var jag är? På en skrivbordsstol som delas med en svart katt, med långkalsonger och tjocktröja i en kall lägenhet. I öronen ljudet av en uppvaknande Bebis i rummet nedanför. Nyss frukostad, fortfarande lite trött, med uppmärksamheten på andningen i magen.

Där. Ungefär.

.

.

Frus liv består av tre delar.

Familjen.

Friskis.

Jobbet.

Ungefär i den ordningen. Jag- skyr föreningsliv. Att träna i grupp får mig att gråta av ångest. Mina ben och mina armar har ingen som helst samverkan, vilket gör att rörelser som innefattar alla fyra är way beyond min förmåga. Friskis är inte min grej, alltså. Jag och Skrutt åker pulka i Friskis-backen. Ibland måste vi gå in för att låna toaletten. Det är så nära jag kommer föreningsliv.

Men... igår var vi på barnjympa på ovan debatterade ställe. Och det var underbart kul! Bebis var helt fascinerad, och jag och Fru var helt fascinerade av att titta på henne. Vackra barn, som sög in allt hon kunde. Som en svamp, en glittersvamp. From now on tillbringas varje lördagförmiddag på jympagolvet. Med björnen som sover, och raketen och den tokiga gubben.

I övrigt har jag prioriterat vila. Det gör jag inte så ofta. Jag är dock helt utpumpad och uppfylld av veckorna som gått, och sängläge känns inte bara behövligt utan helt nödvändigt. Jag har kommit fram till att jag behöver lyssna på detta. För att undvika min vanliga kurva som är

upp som en sol

och ner som en pannkaka.

Nu försöker jag vandra på en lite lagom mellannivå. Vi får se om det lyckas.

Jag har lärt Bebis att säga "pisspotte-Eon". Eftersom Madicken är på tapeten. Och eftersom det känns som ett vuxet sätt att hantera en ekonomisk kris på.

Såhär va. En jävla elräkning på 5000 pix. Och vi snackar en månad, inte ett kvartal. Nu går vi i långkalsonger och duschar i kallvatten. Bajs-el. På den nivån är det.

Nåväl. Det är tur att jag bestämt mig för att möta livet med ett positivt sinne. Istället för att lägga mig platt och invänta döden så undersöker jag alternativ. Förutom elräkning så är det CSN-månad, och som pricen över i så upptäckte jag igår att jag inte finns hos lönekontoret. Om jag inte finns där på måndag så får jag ingen lön. Det skulle sitta fint. Not.

Men som sagt. Av någon underlig anledning lyckas jag låta bli att bryta ihop. Fascinerande. Och utöver ekonomiskit så har jag kommit på att det handlar om att sluta vara rädd. Så jag jobbar stenhårt på att sluta vara så rädd. Det går hyffsat, det får man säga.

Ibland, när jag blir påmind om hur det känns att få vara liten och trygg. Då längtar jag, sådär så att mina kinder blir röda av ledsenhet. Men så måste det få vara. Och det är skönt att känna att det finns kvar. I en annan form, men det finns kvar och är inte borta. Det är viktigt att komma ihåg det.

Underbara yrväder.

Gårdagen tillbringade jag tillsammans med K och M, korianderkyckling och kladdkakemuffins. Som gamla tider. Och som alltid när vi lyckas få till en dejt på tre så förundras jag över hur mycket som hänt sedan vi sa adjö till tentor och grupparbeten, hur olika det har blivit. Och hur vi ändå är lite samma, fast längre fram.

När jag funderar på vad som komma skall så återkommer jag till ny kunskap. Till att återvända till en plats där jag befinner mig enbart för att fyllas på. Jag ska undersöka saken och möjligheterna närmare.

Helgen är snart slut. Det gick fort.

Jag undrar lite över vad jag ska göra med detta hårfluff. Jag har en ny tattoo-idé som jag vill förverkliga snarast möjligt. Jag har inte tränat på en vecka, och jag bryr mig inte nämnvärt.

(Det är något mycket ovanligt).

Jag har huvudet fullt av böcker som jag vill läsa. Skönlitterära såväl som mer kunskapsutvecklande sådana.

Jag har OCD-bakat mycket och det kändes bra. Idag är busy sunday, som de flesta söndagar tenderar att vara. Vi kommer att åka härs och tvärs. Om varandra och ibland ihop. Det påminner om att snurren närmar sig.

Ledig fredag, min helg har börjat. Jag har huslat mig med brödbak, städning och storhandling. Bebis är hemma med mig och vi har det mysigt. Hon behövde en hemmadag, jag behövde en hemmadag.

Min hjärna försöker anpassa sig till den stora mängden av ny kunskap. Efter tre och ett halvt år med i princip samma arbetsuppgifter så är det något chockartat att simma i ny information och nya intryck, andra krav och en annan arbetskultur.

Jag har tänkt mycket på vad som sades, i ett möte som fortfarande gör mitt hjärta varmt. Jag har bestämt mig för att gilla läget i att jag funkar som jag funkar, och att det är en bra grej att göra en plan utefter det. Så det har jag gjort. Och hittills så måste jag säga att det går över förväntan.

I planen ingår bland annat ett mer långsiktigt tänk, redan från början. Det vill säga: ingen vandring mot en överansträngd kollaps ska påbörjas. Därför:

rimliga krav redan från början.

Det är svårt, men jag jobbar hårt på det.

Jag lär mig massor. Jag är glad och uppfylld. Jag är så stolt över att jag äntligen gjort nåt åt den understimulerade stress som jag levt i alldeles för länge. Jag har en massa tankar om fortsättningen, oavsett hur upphandlingar och grejjer påverkar min framtid. Jag har öppnat upp, och det gör att jag kan andas.

Jag saknar också, men på ett varmt och ganska tryggt sätt. Jag växer och är på väg någonstans. Jag skulle vilja berätta det. Jag ska nog göra det snart.

Nä, vet ni vad. Jag har fortfarande inga ord. Jag är så fullspäckad med nya intryck och kan inget säga om dem just nu. Jag återkommer manana.

Läs Frus fina inlägg istället. Mitt hjärta blev varmt. Jag har sån tur.

Jag är en urvriden trasa. Shit alltså, jag hade glömt hur sjukt trött man blir av en första-dag på nytt jobb. Info som ska in, ansikten, jakt på plats. Nycklar, kort och datasystem. Det finns inget utrymme kvar i mitt huvud. Måste sova.

Jag har ett stort behov av att OCD-baka och OCD-promenera.

Jag tror att det får vara helt OK.

Så jag bakar. Och promenerar. Tänker att det där nya, det får komma imorgon. Jag melankoli-vältrar mig så länge.

Jag tror att det får vara helt OK, det också.

För länge sedan, innan mitt hår började bli grått, så bodde jag i Spanien under ett år. När det var dags att åka hem så grät jag i tre dagar. Non-stop. Det finns foton av en röd, svullen och flammig boll. Det är jag.

När planet landat på Arlanda så grät jag minst ett dygn till. Min familj, som längtat efter min återkomst, tyckte nog att det var ganska jobbigt att jag inte visade någon som helst glädje över att vara hemma igen.

Min separationsångest. Över att saker försvinner, tar slut. Och inte går att få tillbaka.

Jag återvände till Spanien. Jag bodde hos en spansk väninna och hennes familj. De "adopterade" mig, och kallade mig sin "hija sueca". Jag stannade några månader. Det var fint, men det var något helt annat. Mitt spanska liv såsom jag tänkte mig det; det tog slut i samma stund som jag satte mig på planet mot Sverige. Och det fanns inte kvar, det var inte möjligt att återvända och kliva in på samma plats som jag klivit ut.

Det är samma känsla nu. Igår var en fin, asjobbig dag. Jag grät. Och grät. Underbara människor, som finns kvar, fast inte på samma sätt som jag lämnat dem. Jag kommer att gå vidare, de kommer att gå vidare. Vi kommer garanterat att mötas igen, men det kommer inte att vara som det har varit.

Aj.

Och det gör så ont.

Skrutt fick smaka på chokladen och lukta på blommorna, och jag förklarade att jag blivit så glad så att jag grät.

- Nähäääää? sa hon.

-Jo, man kan bli så glad så att man gråter. För att man tycker så mycket om någon.

- Nähääääää?

Det lät jättekonstigt i hennes öron. Gråter gör man ju när man är ledsen. Men när man är så himla glad över att ha hittat så fina, fina människor. Som har funnits där så länge, som har gett så mycket. Som sett när man krälat, som sett tårar och konstiga beteenden. Och tycker om en ändå. Fy fan vad det gör ont att vända sig om och gå åt ett annat håll. Att låta dem fortsätta utan mig.

Aj.

Aj.

Nästa vecka kommer jag att uppfyllas av allt nytt. Jag kommer att höra av mig till mina fina och berätta hur det går. Kontakten kommer antagligen att glesas ut och snart kommer jag att bli en del utav nåt annat.

Men jag tar med mig de varma kramarna, jag tar med mig de fina samtalen och ärligheten. Omtanken och kärleken. Jag kommer aldrig att glömma.

Jag är så jävla ledsen.

Helt fel dag att:

* springa ut i bara tofflor och tröja för att leta flyttgubbar.

* springa ut i bara tofflor och tröja och leta klient.

* springa ut i bara tofflor och tröja och leta gubbe som skulle leverera kontorsutrustning.

Kallt.

Sista dagen. Jag har fått fin choklad. Jag har fått pussar och kramar. Jag har lite ont i hjärtat, och bävar inför det slutgiltiga avskedet.

Jag har inte mycket att berätta. Jag har fullt upp. Med inre och yttre processer. Imorrn avslutas de. Mail stängs, papper tuggas, info överlämnas. Kanske finns det några ord därefter.

Nu är det sjukt jobbigt att vara här. Jag vill bara att veckan ska ta slut.

Jag blev snuvad på morgondagens träning på arbetstid. För att jag måste lära mig ett dataprogram som jag aldrig kommer att hinna använda. Bajstårta, som Bebis skulle ha sagt.

I övrigt: kvällsjobb.  Och jag vill gå hem.

... om synskhet finns very close by. Ibland vet jag inte om det är jag som är genomskinlig som ett nyputsat fönster. Eller om det är nåt annat. Det är ganska creepy. Och jävligt fascinerande.

Idag har jag och Bebis åkt pulka. Det såg ut såhär;

Intervallträning med halvstor Bebis på släp. Finfint för benmusklerna. Jag sprang upp med Bebisfylld pulka, jag sprang ned med Bebisfylld pulka. Och Skrutt som stundtals kan vara harig när det gäller fartfyllda kickar- hon var idag modigBebis. Helt själv i pulkan övervann hon en stor backe. Igen och igen, tjutande av skratt. Lilla hjältinnan. Jag själv kastade mig djärvt utför den största nedfarten, i jakt på endorfiner.

Jag blir så glad när Hjärtat tycker om att leka ute i snön. Göra såna där grejjer som jag tycker är sunda och bra. Eftersom en innedag får mig att krypa ur huden av rastlöshet, så är jag överlycklig när Bebis vill vara i minusgrader och röra på sig i Michelin-kläder.

Fin dag!

Jag slutade klockan två, men är kvar på jobbet.

Jag kände mig lite ledsen. Dessutom luktade jag lök. Jag beslöt mig för att ta en promenad till jobbets träningslokal. Med Frus olovligt lånade hörlurar i öronen knatade jag i varmvädret. Jag knappade in koden och lyckan var total när det var helt tomt. Musik på hög volym, och så ned i massagestolen och på med ett program. Jag låg där och durrade, och tänkte på att när man känner sig lite ledsen- då är det hemskt bra att ta hand om sig en stund. Istället för att rusa vidare. En varm dusch, och en promenad tillbaka. Tomt jobb, mörkt jobb. En kopp kanelté och en dator. Och bara jag.

Apropå lök. Jag tänkte mest häcka på kontoret idag, och leta upp kvitton som jag skulle lägga i kuvert och sånt. Jag trodde att jag gick säker. En lunchstund med den lökrika soppan räckte dock. Jag blev en lökbomb. En dusch lyckades inte utrota the smelly shit. Jag har förvarnat K och A om att min ankomst kan aktivera fler sinnen än de förväntat sig.

Nu ska jag gå och handla en liten present.

Nu ska jag strax gå in och fixa och starta upp. Först måste jag bara säga att idag är det fredag. Idag är det min näst sista fredag. Ikväll ska jag på afterwork-mys hos K och A och därför har jag färdats kommunalt.

Jag funderar på det här med avsked. Jag funderar på det där med nystart. Med det gamla i bagaget, men i färskt minne. Jag tänker på att det kommer att dröja innan jag har manliga kollegor som kan säga att de "alltid har koll på mina bullar". På ett sätt som får mig att skratta.

Jag funderar också på om människan verkligen strävar efter största möjliga nytta med minsta möjliga ansträngning. Eller om det är så att jag har rätt: att alla strävar efter utveckling. Och om man inte gör det så kanske det beror på rädsla, eller på att man glömt bort hur man gör. Nån kanske behöver påminna om att man inte är färdig. Någonsin.

Dessutom ska jag läsa på om sociopati.

Idag har jag haft två hjärtan som lyst upp och gjort själen glad. Och klockan är bara två.

Mitt nya jobb ville att jag skulle maila över en ansiktsbild. För att de skulle kunna visa den för mina blivande klienter. Så att de skulle kunna förbereda sig inför att jag ska komma.

Det lyckades sådär, tycker jag själv.

Ajajaj! Att välja och att välja bort, det är ett gissel. Ett ganska angenämt gissel ibland, trots att det är svårt. När man öppnar upp så kan det hända saker. Det finns jävligt mycket spännande man kan göra, och en spetskompetens är faktiskt till fördel ibland. Det gör mig glad. Ett givande möte, oavsett vad som händer sedan. Där det som vanligtvis uppfattas som negativt, besvarades med stort intresse och ett glatt ansikte. Det är fint.

Jag vet inte om jag ska tacka Fluoxetin, eller om jag likt Arja borde tacka livet. Men trots att Fru är skruttig, trots att vår ekonomi är så mycket åt helvete att jag tvingas låna pengar av mamma och pappa. Trots Separationsångesten Från Helvetet. Trots det så är jag glad. För att det händer grejjer. För att det har slutat stå still. Ibland måste man släppa taget lite. Trots att det känns oansvarigt.

En dag plockade Bebis fram sköljmedlet ur städskåpet, och vips så hade ett barn kommit till världen. Vilken klättring på statusstegen för Willys sköljmedel mango och lime. Numera vårdas flaskan ömt av Mamma Bebis. Den sover på hennes rum och dras runt på sin vagn. Ibland får den gå till doktorn, och ibland får den hänga med på kalas.

Vi lekte med figurer. Det här var jag. Det bestämde jag själv.

Vi provade grejjer i utklädningslådan. Jag identifierade mig just idag med häxan.

Det här var K och A. Bebis såg genast likheterna. K i bakgrunden, A framför.

Bebis var läskig.

Och så var hon söt.

Och igår dog granen den inte helt oväntade julgransdöden. Fru har dåligt samvete för att hon huggit ned en bebisgran som aldrig hann bli nån gran. Nu ligger barren i kassar utanför vår dörr, i väntan på liktransport till tippen.

Fru har drabbats av en hjärnskakning. Man bör vara försiktig med sitt strykjärn om det befinner sig nära det egna huvudet. Eller nån annans, för den delen.

Hon botade sig dock på allra bästa sätt. Med en ny tattoo. Fy fan vad jag är avundsjuk. Att se någonannans nyss tillverkade, omplåstrade kroppsdel väcker begär på ett alldeles missbruks-adekvat sätt. Jag ska ha en i skallen, det är mitt nästa projekt. Jag ska bara få råd att betala bilförsäkringen och mat först. Sen så.

Ikväll mofflar vi godis och kollar på Lets dance. Det är helt rätt en kväll som denna. Jag är så glad att helgen behagat infinna sig.

I övrigt så funderar jag på Fru. Funderar som i grubblar. Fru-grubbel.

Fru har fått ett strykjärn i huvudet.

Det kan låta lustigt

det är på ett sätt ganska lustigt

men sjukvårdsupplysningen tycker att akuten redan ikväll vore det bästa. Fru har bestämt sig för avvakta tills imorgonbitti. Jag hoppas att det inte är ett dåligt beslut.

I övrigt så uppslukar jobb-bytet rätt mycket av min hjärn- och hjärtaktivitet. Jag går in i en Asperger-aktig tystnad när punkterna på morgonmötet blir framtidsrelaterade. Jag kommer nämligen inte att vara med. Det är hur konstigt som helst. Det är dessutom ur-konstigt att sluta fast ändå inte. Det finns liksom en liten, liten risk att de nya ägarna vill göra nåt som påverkar den tjänst som jag ska vikariera på. Nåt som gör att jag inte kan fortsätta. Isåfall kommer jag tillbaka till mitt nuvarande jobb till sommaren. Jag ska säga hej då, fast bara till hälften. För mig känns det dock som ett slutgiltigt farväl. En stor, fet, svart punkt. På gott och ont.

Jag ska lägga mig ned bredvid min strykjärns-skadade fru och hålla lite koll på henne.

Natti.