Metrobloggen

jag har spelat in ett gäng låtar. här är en av dem.

nu är det inte många som läser längre. jag gillar det. jag gillade förstås när många läste också och när lite halvmånga läste. var sak har sin tid.

men precis som när många läste så finns det saker som jag hade velat ändra på om jag bara visste hur.

och ni som vill veta vad jag ägnar mig åt på dagarna kan jag hälsa att jag arbetar som vanligt i smedjan. skriver låtar och brottas med datorn om kvällarna. trumsetet när jag hälsar på hos mamma och pappa.

tecknandet har fått ta paus och så fungerar väl tillvaron att om man vill ägna sig åt det man älskar måste man offra annat. men jag behöver inte offra så mycket nuförtiden eftersom jag är västsveriges singlaste kille och inte har en massa kärleksbekymmer att belamra uppmärksamheten med. för första gången på rätt länge så känns det riktigt trevligt.

jobbskolksbloggarsimon tackar för nu.

jag skulle döpa henne till paris.

livet fortsätter sin gilla gång trots avsaknande av internet hemma.

men inget nytt annars. har börjat skriva en tennyrocklåt som blir ganska häftig. det var väl det viktigaste.

jag körde till stockholm för att visa upp min tavla. jag fick reda på att inlämningen till galleriet var stängd och att jag tagit fel på vecka, men skam den som ger sig, jag åkte ändå.

jag har hetsat gallerister till att spänna upp bilden på kilram på kort varsel, bokat resan med min syster och meddelat vår ankomst till min bror. men så var det inte ens någon i galleriet som jag kunde tjata på.

istället var där någon dansgrupp för barn. sådant där är visserligen trevligt, men det var en lättnad att själva lokalen inte var så fin nu när jag ändå inte får lov att ställa ut där.

men vi besökte liljevalchs konsthall och såg vårsalongen. det var verkligen jättebra. en frisk fläkt i en annars tom och meningslös tillvaro. i höst tänker jag nog försöka lämna in lite bilder där.

plus att galleristen jag hetsat visst satt i vårsalongens jury. där ser man.

jag sitter i en källare på chalmers. i samma sal sitter ett tjugotal ingenjörer som spelar datorspel.

jag, som saknar internet hemma hos mig (ni borde testa, det gör under för produktiviteten) sitter istället och bloggar. det är lite längre mellan varven då jag har tillgång till uppkopplade datorer numer.

i förrgår bestämde jag mig för att visa mina bilder för en bredare publik. i helgen åker jag, min syster och jätteporträttet av fredrik reinfeldt till stockholm för att deltaga vid en konstutställning. jag har gjort en portfolio för att kunna visa upp om någon skulle vara intresserad. jag är nervös.

det kom in en tjej som ville kika på förslag till en tänkt vigselring.

den här var fin, och så lyfte hon upp en ring. har ni gjort den här? ja, den där har jag gjort själv till och med.

ÄR DU GULDSMED?!

och så pratade vi vidare. hon bad om att få ett visitkort.

simon, är det du? och så pekade hon på kortet. jo, det är jag.

du borde skriva att du är guldsmed.

det står simon jakobsson, guldsmedsmästarn. i butiken så sitter jag vid en bänk och arbetar. mina fingertoppar är alltid svarta och jag har nästan alltid skärsår från arbetet. och så kan jag ett och annat om det här.

men det sade jag förstås inte. men jag blev lite paff.

det ringde en skåning förut. jag svarade som vanligt med att uppge företagsnamnet, han presenterade sig, jag bad honom upprepa det där, PÅ ENGELSKA,

han upprepade sitt namn, jag sade någonting i stil med

oh im sorry sir, but i can't make anything out of what you're saying.

sedan förstod jag att det rörde sig om en svensk karl och fick be om ursäkt för min dåliga hörsel och ljuga ihop något om brusiga telefonlinjer.

men sanningen är den att jag helt enkelt inte förstår skånska så bra.

vilken klimpig mjölk, sade den blinde som drack ur den lungsjukes spottkopp.

jag skrattar varje gång jag tänker på det där. inte för att det är roligt, men för att jag inte vet hur annars jag ska reagera på något så äckligt.

den här fick jag i present idag. det är en kompis som knyckt den från sin bror som målade den 1999.

brodern besitter en målartalang som jag och kompisen gjort oss lustiga över sedan barnsben. hela scenariot är faktiskt ganska taskigt om man tänker efter.

men varför tänka efter när man kan ha en jätterolig tavla som blickfång i hallen?

(hoppas ingen driver med mig bakom min rygg. det skulle kännas oförtjänt. hur det nu går ihop.)

när jag försöker blicka bakåt och se om jag lärt mig någonting av ett förhållande som gått i kras så kommer jag att tänka på en ganska vettig sak; de där små problemen i början blir vad som tar kål på relationen. samma bekymmer följer med genom ett helt förhållande. det blev jag varse om då jag har en telefon där man kan spara jättemånga meddelanden och satt och läste saker jag skrivit för nästan ett år sedan.

tänker man ännu ett steg så kanske man ser någon slags mönster. vad det är för problem som följer med.

problemen sitter kanske inte alltid i partnern och vad annat än frustration kommer det leda till när man behandlar omgivningen för åkomman man själv lider av? om man som jag inte vet hur man ska bära sig åt för att den man gillar inte ska göra en besviken hela tiden. man kanske måste ändra sina förväntningar. eller åtminstone försöka skifta fokus från det som känns jobbigt. eller kanske rentav försöka vara sin egen lyckas smed och låta omgivningen vara bonus och inte stomme.

annars blir man en sådan där bitter gammal get som ingen gillar. aggresiv och tjurig.

inte lika ung, rik och full av socker som man kanske vill ge sken av.

jag är så trött på skägget. om ni bara visste.

jag bryr mig inte om de femtio kronorna längre. det ska bort nu, innan det helt tar kål på självförtroendet.

minus sju grader, en och en halv mil, mitt i natten. jag premiärcyklade precis för i år.

"nej men såhär jäkla dålig kondis kan jag väl inte ha? eller har jag det? håller jag på att bli gammal och åderförkalkad?

jag kanske inte är sådär halvvältränad som jag inbillar mig. jag kanske bara är en mjukiskille vars krafter börjar sina för gott."

och så höll jag på sådär tills jag bestämde mig för att pumpa däcken lite extra på en bensinstation och därefter insåg att jag är lika viril som förr och att all eventuell åderförkalkning mest satt i cykeldäcken.

då kan man andas ut och börja oroa sig för allt det där vanliga igen istället.

jag hittade ett par glasögon jag letat efter i evigheter. om solen förr eller senare skulle få för sig att dyka upp så är jag väl förberedd. förlåt för skägget, hade det inte varit för tävlingen så hade det försvunnit för länge sedan.

och min klocka är fortfarande hur fin som helst.

kompisen i mig fröjdas när vännernas kärleksförhållanden går i kras. det där lät elakt. medmänniskan i mig lider förstås med dem, men man vet ju att nu kan man umgås mycket mer med dem igen.

och gå ut och partaja och så. njuta av ensamheten i grupp.

jag kan väl inte ens på skoj påstå att jag tycker att det känns så roligt att vara ensam när det nalkas alla hjärtans dag. bortse från alla hjärtans dag förresten, det är inte så kul annars heller.

men så bör det nämnas, att av alla människor jag någonsin träffat så finns det ingen som jag hellre hade varit ensam som än mig själv. jag har dum humor, tycker om att fokusera på fel saker, blir grinig när det är tyst runt mig eller när jag inte får som jag vill, har en dygnsrytm som inte låter sig tyglas och matvanor som saknar motstycke i alla de jag träffat.

och jag är så stolt över det jag lyckats komma åstad i mina dagar. jag är en bra kille med ett bra hjärta. snyggt skägg har jag också.

(rubriken avser gränsen mellan prostituerade och fina flickor. bedrövligt dåligt skämt.)

"lite snett är guldsmeds rätt"

citatet ovan och osten jag köpte förut är det som är roligt med idag.

resten är annat. ps du med namnsdag, varför svarade du inte?

jag har haft en bra dag. bland det bästa i dagväg på ganska länge, allt har klaffat och jag är glad som ett barn.

bland höjdpunkterna kan nämnas:

rosa diamant på 3.42ct som jag fick inspektera. besök på tryckeri. att ge champagne till vår gravör. att få min teckning i jätteformat.

mest det sistnämnda.

om det finns någonting som jag verkligen ångrar så är det att jag raderade en massa blogginlägg på min gamla blogg.

jag tänker aldrig göra om det igen. min gamla blogg är så otroligt bra och här kommer jag och fördärvar den bara för att jag är rädd att kliva någon dambekant på tårna. en dambekant som jag inte ens pratat med på jättelänge.

simon och flickorna. en livsfarlig kombination.

det är sällan jag behöver ljuga. mycket sällan till och med, men idag krävdes det. en inspektör hade skickats ut från bostadsbolaget för att kontrollera någon slags vattenläcka i huset och skulle in och mäta och testa.

(jag får egentligen inte bo här)

men "jo vi har tittat och varken jag eller min sambo hittar något", "ja förra veckan var vi ute och reste lite", "ja men hon har väl ditt nummer..så jag får det när hon kommit hem"

men han var tvungen att kolla i garderoben. den är fylld av skjortor och slipsar. jag blev lite nervös och kände att jag blev torr i munnen och började sakteliga prata lite hesare. inte så mycket som ett spår efter "min tjej". förutom den extra tandborsten jag ställde fram. man vet aldrig.

LÄSKIGT.

tack rebecca för den roliga idén.