Metrobloggen

Äntligen fredag. Idag tänker jag hinka kaffe, försöka skärpa ihop mig och göra ett bra jobb med det lilla jag har att göra och sedan stämpla ut tidigare än vanligt för att hinna fixa några ärenden innan eftermiddagen blir alltför sen.

Fajtas mot melankolin och känner mig samtidigt frustrerande rebellisk. Eller är jag kanske egentligen förbannad? Känner för att sparka in dörrar och kasta porslin omkring mig, men vet inte riktigt varför.

Och så var det den jäkla handen. Som tokvärker efter drummelolyckan förra veckan när jag halkade omkull på isen. Tillbringade gårdageftermiddagen på Närakuten för att kolla att jag inte har knäckt något litet ben i handen - typ båtbenet gärna går av om man ramlar och tar emot sig med handen - men blev inte så mycket klokare av det. Röntken visade i och för sig att jag inte hade några andra frakturer, men när jag frågade om just båtbenet så sa läkaren att "nej, det benet är lite svårt att se på röntken, men om du fortfarande har ont om några veckor får du komma tillbaka igen..." 
Men! Varför kunde man inte ha kollat det när jag ändå var där? Nu kommer jag ju att fortsätta undra. Gah.

Nåväl. Fredag, som sagt. Jag ska försöka släppa in lite ljus och bli som folk igen. Hoppas på att Storskrutten är på lika strålande humör som igår när jag kommer hem och att det smittar av sig på SurMamman.

.

En känsla.

Av att plötsligt stå naken mitt i ett rum fullt med folk. Som pekar och tittar, beklämda, irriterade och undrande. Vad  håller hon på med, och vad gör hon där överhuvudtaget? Kan hon inte bara gå!

En känsla.

Av att vara ett skämt, inte av den roliga sorten. Som trodde att det var okej att komma som man var, men som inser att alla andra har finkläderna på sig. Som inte har en jävla aning om vad hon håller på med eller vad hon gör där.

Som kan men inte vet hur. Eller som vet, men inte kan.

.

...när det mesta känns fel. En värdelös hårdag, så kass att jag var tvungen att fila till frippan med en papperssax när jag kom till jobbet i morse. Trist kläddag, jag är så sjukt förutsägbar. Längtar efter knasiga färger och ränder kors och tvärs, men har alltid bara samma samma på mig (ge mig pengar att köpa mig en tydligare identitet tack!).  Deppklump i magen, den där energibristen och dålighetskänslan som sänker. Att inte veta hur. Och dessutom - eller kanske framförallt - fel tid på månaden. Ve och förbannelse. Kompenserar otyget med chokladmuffins och en stor kopp kaffe men känner mig ändå inte tillfredsställd.

Jag vet att solen skiner, men just idag tillåter jag mig att skita i det. Förhoppningsvis orkar jag njuta av det i morgon istället.

Måndag, återigen, men en härligt solig sådan. Jag hade i och för sig gärna börjat den på en annan plats än Närakuten med en skrikande Lillskrutta och en armbåge ur led (Piglux), men hey, man kan inte få allt här i livet. Det verkar dessutom som att armbågen är fixad nu, så vi får försöka se det som ett litet äventyr i vardagen. Ett smärtsamt sådant för Lillskruttans del, men inget som inte kan vägas upp med några extra chokladbitar och en fika i en spännande sjukhuskorridor.

Helgen har varit mycket påfyllande trots vi har varit igång non stop. Det har städats, jympats och dansats "Roliga Dansen", skjutsas till dansträning, tränats på egen hand och lagats en helsikes massa mat. Men mellan ruscherna har Fru och jag fått chansen att sitta ned och dricka kaffe i lugn och ro, eftersom Lillskruttan har haft fullt sjå med att styra och ställa med Mormor och Morfar (svärföräldrarna från Norr). Storskrutten å sin sida har bott på hotell med Ålands-pappan, så även han har fått sitt uppmärksamhetsbehov tillfredsställt på annat håll. Och det är verkligen så - det finns trötthet och det finns Trötthet. Den trötthet som kommer sig av att ha städat och fejat en hel helg ligger på en helt annan nivå än den trötthet som kommer sig av att ha passat upp på en trettonåring och lekt lekar med en 2,5-åring. Så hur hektiskt det än har varit så känns det som att jag ändå har fått vila mer än jag har gjort på väldigt länge.

En härlig helg som toppades av Melodifestivalen och en vinnarlåt som för en gångs stog högst upp på min lista också.

Go Anna!

Började dagen med att slänga ena vanten med tidningen i Metro-återvinningskontainern. Sedan såg jag Sofia Wistam som tog emot pendeltågsresenärer klädd i någon slags Carnevals-outfit. Micket stwange. Dock ett befriande knasigt sätt att starta en fredag på.

Nu sitter jag här och dricker kaffe. Den obligatoriska morgonkoppen no 2. Skjuter pressen på att prestera mer än jag gör åt sidan och försöker att njuta av att det snart är helg. I eftermiddag kommer svärföräldrarna från Norr på besök och Lillskruttan har redan övat in ett läskigt tiger-vrål som hon ska skrämma dem med när de kommer och hämtar henne på dagis. Joråsåatt...

Och i morgon är det Melodifestival-final som gäller. Kör Anna Bergendahl på repeat på Youtube men går ohjälpligt omkring med Manboy fastnitad i hjärnbarken. Vem som vinner hela spektaklet är omöjligt att säga, särskilt efter förra helgens fiasko där Pernilla W snodde finalplatsen från Crucified Barbara. Men det ska onekligen bli intressant att se hur det går.

Oh well. Det är fortfarande fredag. Ikväll ska det mofflas i tv-soffan. Inget moffel går upp mot fredagsmofflet.

Ha en bra dag, folks!

Min modiga modiga 13-åring. Bokar ett snowboardpaket på friluftsdagen i skolan och ger sig ut i backen trots att han aldrig har gjort det förut - och trots att kompisarna kan bättre. Kämpar sig ensam upp och ned för barnbacken, medan alla de andra glänser i de stora backarna. Får ingen hjälp men ger inte upp för det. Surar för att Colan var dyr, men kommer ändå hem och säger att det var en rolig upplevelse...

Jag är imponerad (samtidigt som det skär i hjärtat på mig när jag tänker på det). Jag hade aldrig vågat mig på något sådant när jag var i hans ålder. Tror inte ens att jag skulle göra det idag. Vågade aldrig göra något som jag inte kände att jag behärskade, eller där jag inte var säker på att jag hade minst en trygg kompis med mig. Men han bara gör det. Respekt.

Jag är ingen kaffesvepare, sitter hellre och "sippar" i mig morgonkoppen, men idag dricker jag den väldoftande drycken med stora klunkar. För att kroppen behöver det. Helt enkelt.

Igår for tankarna kors och tvärs. Det var en lunch med finaste A, och en diskussion om kropp, själ och meningen med livet. Är det kroppen/människan som strävar efter en själslig upplevelse, eller  själen som i det här livet har en kroppslig upplevelse? Vad tror du?
Och så var det den rika Hollywoodfrun som finner lyckan i en kudde för 4000 spänn eller en ny tofs att hänga på köksskåpet - eller hon den galna som blir lycklig av att se sin egen häck på bild. Perspektiv indeed - återigen, livet ur olika vinklar. Och till slut, funderingen om man gör ett sämre jobb när man verkligen verkligen vill göra det bra?

Idag är det den Internationella Kvinnodagen. Eriksdalsbadet firar detta genom att så vänligt erbjuda oss fettmätning och kost- och träningsråd...

What?

Jopp, det är deras hyllning till kvinnorna. Verkligen genomtänkt och framåtsträvande.

Jag blir så galet förbannad. Kan inte fatta att man inte har kommit längre. Hur fan tänkte de där? Jag ska på riktigt leta upp numret till Da badboss och berätta vad jag tycker om deras marknadsföring. Skämmes, säger jag bara!

Sparkling; lysande, gnistrande, brusande, pärlande.

Visst är det ett underbart ord?

Det är fredag, solen lyser, det är visserligen kallt som fan, men jag värmer min frusna kropp med en kardemummapudrad latte on the go. Mycket bra så. Minst lika mycket för själens skull.

Det är fortfarande skört som en spindeltråd i vinden, men känslan börjar komma tillbaka. Den av att kunna njuta av stunden. Jag får jobba på den, men den finns där. Så det är nog inte kört. Det finns hopp. Även för mig. Pju.

.

Kristoffer Appelqvist i The Voice. Jag hade inte kunnat uttrycka det bättre själv...

Normalisering. Ska bli mitt nya ledord.

Bara så.

Jag är nog egentligen inte tillbaka. Skriver bara lite i smyg medan jag väntar på att inspirationen ska rinna till på riktigt.

I´m back in business. Är en överdrift att säga. Men efter att ha varit relativt däckad och sjukskriven på heltid i några veckor är jag i alla fall på banan igen. Något ostadig, men åtminstone upprätt. Och det är inte Försäkringskassans förtjänst, ska jag tillägga. Skickar - i sann Lillskrutta-anda - en stor bajstårta till dem. Tack för ingenting, Skitkassa.

Så vart befinner jag mig då? Jag har faktiskt ingen aning. I något slags mellanland i väntan på en fortsättning, tror jag. Fortfarande ordlös eftersom saker och ting är under konstruktion och konturerna inte är ifyllda än, men hyfsat hoppfull. Formen visar sig väl så småningom. Under tiden försöker jag hitta något slags förhållningssätt till det som är och håller ett så lågt tempo som det är möjligt i en vardag med en härligt ilsken tonåring och ett yrväder till 2-åring som alltid är sjuk.

I fredags, när jag egentligen var hemma för att ta hand om mig själv, fick Lillskruttan magsjuka med härliga kräkningar all over the place, samtidigt som Storskrutten kom hem från skolan med ett blödande hål i huvudet efter en våldsam mobilincident. Och där stod jag, mitt i kaoset och försökte förhålla mig. 
Det är så det håller på, mest hela tiden. Och Fru och jag kan inte låta bli att undra - är det så här livet är, eller är det vi som har ovanligt mycket dramatik i vårt? Eller är det kanske vi själva som av någon underlig anledning skapar dramatiken? Det skulle jag vilja veta.

Hur som helst. I övrigt försöker Fru och jag så smått att hitta nya rutiner, för att liksom få tillvaron att röra på sig lite. Det minskar känslan av att trampa runt i gegga. Och det är bra just nu.

.

Eller okej då, kanske lite.

.

Men passa dig noga för att jävlas med mig!

.

.

Klockan är 19.34. Jag har precis skjutsat iväg Tonårsskrutten till min mamma som ska bjuda honom på middag och schlager-mys. Fru nattar Lillskruttan, och bakom mig på stolen ligger psyckho-katten och tvärsover. I kylen väntar en skål med morötter och gurka på att bli dippade och uppätna. Och så en flaska Pepsi Max till det. Kanske korkar vi till och med upp en flaska vin. Bara för att. Det är lördag. Snart börjar Melodifestivalen. Jag är trött som ett as efter en helt okej hemmadag med kojbyggen, Madicken och pulkaåk. Äntligen dags krascha i soffan. Stänga av hjärnan, koppla på moffelarmen och bara mysa. L o v e l y.

En sak är säker - det kostar att värna om sitt välbefinnande.  Gårdagens nota landade på närmare 800 hutlösa pengar, bara så där utan någon större ansträngning alls.350 spänn varsågod-tack-så-mycket för att få sin psykiska status bedömd av någon som förhoppningsvis kan säga mer än jag själv om den biten just nu (nu får det banne mig löna sig också!), och sedan flera hundra till för ett tiominutersbesök på apoteket. Och då köpte jag ändå bara en liten ask Pepsid Duo och skippade lusschampot som kostade närmare tvåhundra. Fy fasen, säger jag bara. Att jag dessutom blev pålurad ett paket tamponger för 39 spänn på H&M gjorde knappast hälsotillståndet stabilare. Särskilt inte när Hemköp reade ut dem för 25 och det visade sig att Fru också hade handlat på sig ett lass från Willys för samma pris. Nu har vi ett helt skåp fyllt med färgglada tampongaskar, och ett annat med Ipren och magsyrahämmare, men knappt några pengar kvar på kontot. Hur går det ihop med välbefinnandet egentligen?

Man borde kanske skippa hela den här sponsringen av läkemedelsföretag och diverse vårdditos och göra som katterna uppe i Norrland istället (enligt Frus utsaga) - skaffa sig nio liv och se till att självläka när det behövs. Annars är det avlivning som gäller. Billigare och eventuellt naturligare så.

Idag log jag mot solen för första gången på länge. Sådant bör definitivt noteras. Sedan såg jag Torkel Pettersson i blå dunjacka på ett brunmoddigt övergångsställe på Söder. Jag vet inte vad det har för relevans i det hela, men där var han i alla fall. Det är fredag och jag känner en viss tillförsikt. Snart ska jag masa mig iväg till apoteket och köpa lusschampoo - så att vi har om de små kräken dyker upp när vi minst anar det. Jag har slut på choklad, men ikväll ska det mofflas godis. Bra så.

.

.

.

Idag har jag blivit bedömd. Det visade sig att jag inte hittar på. Det känns bra. Och dåligt, eftersom det betyder att jag inte kan rycka på axlarna och låtsas som att det regnar. Jag behöver hjälp. Så är det.

Nej jag tycker att det får vara nog nu. Med hjärnfluff som sätter sig som ett ogenomträngligt filter runt ordformuleringscentrat i hjärnan så att inget vettigt kan komma ut. Jag lovar, det finns en massa smarta saker där inne. Egentligen. Om jag bara fick sova lite mer så skulle ni få se. Att jag är lite mer än den trötta neggotanten jag verkar vara. Vänta bara.

Under tiden väntar jag själv med fasa på att lössen ska inta vårt hem. Nu har unge no 2 fått det på dagis och jag är fanimej livrädd för att Lillskruttan ska få det också. För om hon får det så får Mammorna det garanterat också ( med tanke på att vi ligger i samma trånga säng och sover varje natt). Fru har i och för sig en fördel där eftersom hon nästan är helrakad - och hon kan raka bort hela skiten om det skulle börja krypa djur i det lilla hon har. Men det kan inte jag, för då skulle jag se ut som Skalman. Alltså är det jag som kollar Lillskruttan varje dag när hon kommer hem från dagis - lite nonchalant så där så att hon inte ska tro att det är något farligt (gaaah!) - medan jag pumpar henne på info om vilka ungar som inte har varit på dagis för att försöka göra någon slags riskbedömning.

Barn är underbara på många sätt, men kan dra på sig de mest vidriga saker (får fortfarande rysningar när jag tänker på när Storskrutten var liten och hade springmask). Det är väl därför de är så söta antar jag. Så att man ska älska dem ändå.

Oh well. Nu har Fru dukat fram smörgåsrånen. Bäst att jag joinar henne innan kaviaren tar slut.

I morgon ska jag bedömas.

Funderar lite vidare på det där med att vara i ett förhållande. Själva grejen med det alltså. För mig.

Det är inte tvåsamheten i sig som lockar. Det där med att vara ett par. Att höra ihop med någon. Det har aldrig lockat mig särskilt mycket.Tvärt om så har jag sett det som en ganska kravfylld grej som jag nästan hellre har varit utan. Jag klarar mig bra själv och har ett stort behov av eget space. Och eftersom jag har barn, så känner jag mig aldrig helt ensam. Jag har tänkt att det här med att vara i ett förhållande nog inte riktigt är min grej. Tills jag träffade Fru. Med henne känns det inte alls kravfyllt, och jag älskar att dela tillvaron med henne. Jag trivs med att sitta och knapra smörgåsrån ihop med henne i soffan om kvällarna, och det känns tryggt att höra hennes snusande andetag bredvid mig om nätterna. Jag njuter av hennes humor och av att sitta och skratta tillsammans över en kopp kaffe en lördageftermiddag. Jag älskar att dela lustiga Lillskrutta-moments med henne, och att hon vet lika mycket om Skruttan som jag. Jag beundrar hennes mod och att hon är både råcool och småtöntig på en och samma gång. Jag fascineras av hennes djup och av det faktum att hon då och då skulle vilja vara en sten. Och jag älskar att hon är en reflekterande person som vågar stå upp för den hon är.

Det är klart att det känns bra att höra ihop med någon, att inte behöva sitta ensam på jular och midsommaraftnar. Men för mig är det Fru som är The Shit, inte förhållandet i sig. Det känns bra att ha rett ut det.

Gränssättning. Där har jag stora problem. När det gäller mig själv. Att säga nej, det sliter något så förbannat just nu. Det är väl så man bränner ut sig, antar jag.

.

Planen var att vabba på förmiddagen och jobba resten av dagen, men plötsligt däckade Lillskruttan och verkade jättesjuk. Så jag stannade hemma helt och hållet istället. En timme senare hoppar hon upp och ned på studsmattan som vilken kärnfrisk unge som helst. Mamman står som en fågelholk och undrar om små barn har något makalöst återhämtningssystem i kroppen som vetenskapen inte känner till än...?

.

.

.

Finally. Som jag har stört mig, men inte gjort något åt det. Nu är det äntligen gjort. Gardinerna i vardagsrummet är upplagda. Fru fixade det praktiska och jag kollade instruktioner på nätet.

"Hur två homosar med IQ fiskmås i textilkunskap lägger upp gardiner med dubbelhäftande vlieselineband".

Det tog några försök men nu hänger de där utan att reta upp ett endaste ordningssinne. Pah!

Lever fortfarande på känslan efter gårdagens Avatar-evening med Storskrutten. Jag är hänförd och smått förälskad. Viker mig för klyschorna och sänker mitt huvud i en bugning för Camerons förmåga att skapa porträtt och storslagna miljöer. Jisses vilken film. Och det trots att vi valde bort 3D-versionen.

.

Akuta behov just nu;

Sömn. Alltid, alla tider på dygnet. Så mycket som möjligt.

Choklad. Extremt moffelsugen. Helst choklad men annars vad som helst som är sött.

Träning. Förbannade strykjärn. Har inte varit borta från träningen så här länge sedan jag var gravid. Det kliar i kroppen!

Tankeutrymme. Kräver tid som jag behöver skaffa mig.

Jag började skriva något om ego-läget men raderade när jag insåg hur tjatigt det börjar bli med allt gnäll om hur sliten jag känner mig. Alltså. Fokus på något annat.

Robinson till exempel. Slog på tv:n mitt under gårdagens program och slogs av hur soft de verkar ha det på den där ön. Så skulle jag också vilja ha det - om man bortser från den lilla detaljen att de knappt har någon mat (och ingen choklad!). Tänk att få ligga på en strand hela dagarna. Sova när man är trött, glida ner i vattnet när man känner för att svalka sig, och hacka upp en kokosnöt när man känner sig sugen på det. Nada stress eller krav, helt back to basic. Jag skulle älska det. Åtminstone ett tag. Och hela tävlingsidén - skitcoolt att få testa sina gränser. Gärna för mig.

Synd och skam att man inte kan leva så. För jag antar, att det skulle bli en vardag även på en ö i Karibien. Där man måste försörja sig och tampas med andra människor. Då är det inte samma sak längre.