Metrobloggen

.

Eller okej då, kanske lite.

.

Men passa dig noga för att jävlas med mig!

.

.

Klockan är 19.34. Jag har precis skjutsat iväg Tonårsskrutten till min mamma som ska bjuda honom på middag och schlager-mys. Fru nattar Lillskruttan, och bakom mig på stolen ligger psyckho-katten och tvärsover. I kylen väntar en skål med morötter och gurka på att bli dippade och uppätna. Och så en flaska Pepsi Max till det. Kanske korkar vi till och med upp en flaska vin. Bara för att. Det är lördag. Snart börjar Melodifestivalen. Jag är trött som ett as efter en helt okej hemmadag med kojbyggen, Madicken och pulkaåk. Äntligen dags krascha i soffan. Stänga av hjärnan, koppla på moffelarmen och bara mysa. L o v e l y.

En sak är säker - det kostar att värna om sitt välbefinnande.  Gårdagens nota landade på närmare 800 hutlösa pengar, bara så där utan någon större ansträngning alls.350 spänn varsågod-tack-så-mycket för att få sin psykiska status bedömd av någon som förhoppningsvis kan säga mer än jag själv om den biten just nu (nu får det banne mig löna sig också!), och sedan flera hundra till för ett tiominutersbesök på apoteket. Och då köpte jag ändå bara en liten ask Pepsid Duo och skippade lusschampot som kostade närmare tvåhundra. Fy fasen, säger jag bara. Att jag dessutom blev pålurad ett paket tamponger för 39 spänn på H&M gjorde knappast hälsotillståndet stabilare. Särskilt inte när Hemköp reade ut dem för 25 och det visade sig att Fru också hade handlat på sig ett lass från Willys för samma pris. Nu har vi ett helt skåp fyllt med färgglada tampongaskar, och ett annat med Ipren och magsyrahämmare, men knappt några pengar kvar på kontot. Hur går det ihop med välbefinnandet egentligen?

Man borde kanske skippa hela den här sponsringen av läkemedelsföretag och diverse vårdditos och göra som katterna uppe i Norrland istället (enligt Frus utsaga) - skaffa sig nio liv och se till att självläka när det behövs. Annars är det avlivning som gäller. Billigare och eventuellt naturligare så.

Idag log jag mot solen för första gången på länge. Sådant bör definitivt noteras. Sedan såg jag Torkel Pettersson i blå dunjacka på ett brunmoddigt övergångsställe på Söder. Jag vet inte vad det har för relevans i det hela, men där var han i alla fall. Det är fredag och jag känner en viss tillförsikt. Snart ska jag masa mig iväg till apoteket och köpa lusschampoo - så att vi har om de små kräken dyker upp när vi minst anar det. Jag har slut på choklad, men ikväll ska det mofflas godis. Bra så.

.

.

.

Idag har jag blivit bedömd. Det visade sig att jag inte hittar på. Det känns bra. Och dåligt, eftersom det betyder att jag inte kan rycka på axlarna och låtsas som att det regnar. Jag behöver hjälp. Så är det.

Nej jag tycker att det får vara nog nu. Med hjärnfluff som sätter sig som ett ogenomträngligt filter runt ordformuleringscentrat i hjärnan så att inget vettigt kan komma ut. Jag lovar, det finns en massa smarta saker där inne. Egentligen. Om jag bara fick sova lite mer så skulle ni få se. Att jag är lite mer än den trötta neggotanten jag verkar vara. Vänta bara.

Under tiden väntar jag själv med fasa på att lössen ska inta vårt hem. Nu har unge no 2 fått det på dagis och jag är fanimej livrädd för att Lillskruttan ska få det också. För om hon får det så får Mammorna det garanterat också ( med tanke på att vi ligger i samma trånga säng och sover varje natt). Fru har i och för sig en fördel där eftersom hon nästan är helrakad - och hon kan raka bort hela skiten om det skulle börja krypa djur i det lilla hon har. Men det kan inte jag, för då skulle jag se ut som Skalman. Alltså är det jag som kollar Lillskruttan varje dag när hon kommer hem från dagis - lite nonchalant så där så att hon inte ska tro att det är något farligt (gaaah!) - medan jag pumpar henne på info om vilka ungar som inte har varit på dagis för att försöka göra någon slags riskbedömning.

Barn är underbara på många sätt, men kan dra på sig de mest vidriga saker (får fortfarande rysningar när jag tänker på när Storskrutten var liten och hade springmask). Det är väl därför de är så söta antar jag. Så att man ska älska dem ändå.

Oh well. Nu har Fru dukat fram smörgåsrånen. Bäst att jag joinar henne innan kaviaren tar slut.

I morgon ska jag bedömas.

Funderar lite vidare på det där med att vara i ett förhållande. Själva grejen med det alltså. För mig.

Det är inte tvåsamheten i sig som lockar. Det där med att vara ett par. Att höra ihop med någon. Det har aldrig lockat mig särskilt mycket.Tvärt om så har jag sett det som en ganska kravfylld grej som jag nästan hellre har varit utan. Jag klarar mig bra själv och har ett stort behov av eget space. Och eftersom jag har barn, så känner jag mig aldrig helt ensam. Jag har tänkt att det här med att vara i ett förhållande nog inte riktigt är min grej. Tills jag träffade Fru. Med henne känns det inte alls kravfyllt, och jag älskar att dela tillvaron med henne. Jag trivs med att sitta och knapra smörgåsrån ihop med henne i soffan om kvällarna, och det känns tryggt att höra hennes snusande andetag bredvid mig om nätterna. Jag njuter av hennes humor och av att sitta och skratta tillsammans över en kopp kaffe en lördageftermiddag. Jag älskar att dela lustiga Lillskrutta-moments med henne, och att hon vet lika mycket om Skruttan som jag. Jag beundrar hennes mod och att hon är både råcool och småtöntig på en och samma gång. Jag fascineras av hennes djup och av det faktum att hon då och då skulle vilja vara en sten. Och jag älskar att hon är en reflekterande person som vågar stå upp för den hon är.

Det är klart att det känns bra att höra ihop med någon, att inte behöva sitta ensam på jular och midsommaraftnar. Men för mig är det Fru som är The Shit, inte förhållandet i sig. Det känns bra att ha rett ut det.

Gränssättning. Där har jag stora problem. När det gäller mig själv. Att säga nej, det sliter något så förbannat just nu. Det är väl så man bränner ut sig, antar jag.

.

Planen var att vabba på förmiddagen och jobba resten av dagen, men plötsligt däckade Lillskruttan och verkade jättesjuk. Så jag stannade hemma helt och hållet istället. En timme senare hoppar hon upp och ned på studsmattan som vilken kärnfrisk unge som helst. Mamman står som en fågelholk och undrar om små barn har något makalöst återhämtningssystem i kroppen som vetenskapen inte känner till än...?

.

.

.

Finally. Som jag har stört mig, men inte gjort något åt det. Nu är det äntligen gjort. Gardinerna i vardagsrummet är upplagda. Fru fixade det praktiska och jag kollade instruktioner på nätet.

"Hur två homosar med IQ fiskmås i textilkunskap lägger upp gardiner med dubbelhäftande vlieselineband".

Det tog några försök men nu hänger de där utan att reta upp ett endaste ordningssinne. Pah!

Lever fortfarande på känslan efter gårdagens Avatar-evening med Storskrutten. Jag är hänförd och smått förälskad. Viker mig för klyschorna och sänker mitt huvud i en bugning för Camerons förmåga att skapa porträtt och storslagna miljöer. Jisses vilken film. Och det trots att vi valde bort 3D-versionen.

.

Akuta behov just nu;

Sömn. Alltid, alla tider på dygnet. Så mycket som möjligt.

Choklad. Extremt moffelsugen. Helst choklad men annars vad som helst som är sött.

Träning. Förbannade strykjärn. Har inte varit borta från träningen så här länge sedan jag var gravid. Det kliar i kroppen!

Tankeutrymme. Kräver tid som jag behöver skaffa mig.

Jag började skriva något om ego-läget men raderade när jag insåg hur tjatigt det börjar bli med allt gnäll om hur sliten jag känner mig. Alltså. Fokus på något annat.

Robinson till exempel. Slog på tv:n mitt under gårdagens program och slogs av hur soft de verkar ha det på den där ön. Så skulle jag också vilja ha det - om man bortser från den lilla detaljen att de knappt har någon mat (och ingen choklad!). Tänk att få ligga på en strand hela dagarna. Sova när man är trött, glida ner i vattnet när man känner för att svalka sig, och hacka upp en kokosnöt när man känner sig sugen på det. Nada stress eller krav, helt back to basic. Jag skulle älska det. Åtminstone ett tag. Och hela tävlingsidén - skitcoolt att få testa sina gränser. Gärna för mig.

Synd och skam att man inte kan leva så. För jag antar, att det skulle bli en vardag även på en ö i Karibien. Där man måste försörja sig och tampas med andra människor. Då är det inte samma sak längre.

"Jag bluka ha laktosfli"*, sa Lillskruttan när jag skulle ge henne mjölk i morse. Snacka om en unge med koll. :)

.

* Brukar ha laktosfri

Idag har jag blivit påfylld. Och det behövs ju inte så mycket. En fika på Wayne´s med finaste A, ett lila skärp med två nya hål för 5 kronor styck, en sned tröja för 35, funderingar om människor från förr och nu, och om hur de påverkar oss på olika sätt. Och så den luriga frågan om varför man vill vara i ett förhållande. Jag tänker mig att det framförallt beror på Den andra Människan, och på vilka man är när man möts, men det där kan man vända och vrida på i all evighet. Det ska jag göra någon gång, men inte nu. Det är min natt med Lillskruttan och sömnen är prio ett. Det har varit en givande dag.

Fredag. Barnvakt. Fru-fru-tid. Söder. Mingel. Och så lite Timbaland på det. Bra så.

.

Det är obalans i vårt hem just nu. Sånt är aldrig bra. Jag försöker att balansera upp genom att polera små små guldkorn och lägga dem på hög, med någon slags förhoppning om att det ska börja glittra till slut. Så jag dricker mitt kaffe i lugn och ro, försöker sortera bland tankarna och gör vad jag kan för att gilla läget på ett konstruktivt sätt. Inte stressa på, men inte heller ta det för lugnt. Grubblar över hur jag ska bli bättre på att skaffa mig tydliga gränser och vilar i tanken på att jag kanske inte är så konstig som jag tror att jag är. Jag är en rätt vanlig person, i en rätt vanlig familj, och det finns faktiska och logiska anledningar till att läget ser ut som det gör. Och eftersom det finns det, så är det också möjligt att göra någonting åt det. Det är hoppfullt.

Sedan är det en jävla massa frustration som skulle behöva pysa ut någonstans. Saker som inte går att förändra, men som måste dealas med på något sätt. Jag kanske skulle ta och boka in mig på ett Ki box-pass någonstans nearby. Någon mer som har lust att slåss? :)

Ki box med ubercoola Luisa Bicho-Steenie.

Det drar ihop sig, och jag börjar känna mig stressad. En och en halv dag kvar av sjukskrivning och sedan måste jag ut på banan igen. Jag har vilat. Det har varit bra. Men sedan då? Det är en jäkla massa saker som måste sorteras och redas ut och jag vet fortfarande inte i vilken ände jag ska börja. Tillåt mig att avgrundsvråla en smula...

Gggaaaahh!

Sådär.

Annars gör jag mitt bästa för att motverka klumpen i magen. Vårdar insidan med sömn och utsidan med en ny hårfärg. Och så en kopp med varm choklad med skummad mjölk på det. Alltid något.

Sjunger för Lillskruttan, om och om och om igen. Och sedan igen. Och frågorna är många.

"Men var är vargen då?"

"Vad heter mamman?"

"Skyddar mamman sitt barn?"

"Men vad heter sitt barn då?"

" Är vargen i skogen?"

"Men var är barnet då?"

Det är inte så lätt att få ihop saker och ting. Oavsett om man är två eller trettiosex.

.

.

Igår; bra dag. Ringde de där viktiga telefonsamtalen som jag har skjutit upp i flera veckor. Pratade med finaste A som äntligen har kommit hem från Australien. Däckade i en komaliknande sömn i närmare två timmar (micket välgörande). Gladde mig åt Frus lyckade dag. Åkte lite pulka med Lillskruttan. Skjutsade Storskrutten och hans tonårsbröliga kompisar till skolans Öppet Hus-kväll. Tvättade håret på Lillskruttan utan att behöva ta till våld, och blev bjuden på kalaskaffe med tvålbubblor i som tack för hjälpen. 

Det gör skillnad att vara hemma just nu. Tankarna börjar bli lite klarare och aningen ljusare. Kroppen lite starkare. Bra så.

.

Det är nu det ska ske. Något måste börja röra på sig. Jag. Upp från knä till stående. Rakare rygg, tydligare konturer, mer distans, fastare gränser - och så ett par rutiga byxor på det.

Jag har saker som behöver göras och funderas på. Ett tydligt mål och ett stadigt stöd att hålla mig fast i när det svajar. Så att jag inte faller. Fru tycker att jag har förändrats sedan jag började på mitt jobb - det kan inte ignoreras. Jag behöver hitta ett bättre förhållningssätt till det jag gör. Om jag ska vara kvar. Och kanske är det dags att lämna historien där den hör hemma. Där och då. En gång till.

Jag har en vecka på mig att kicka igång. Det känns lite futtigt. Men man måste ju försöka, visst då?

" Han är inne i sitt rum hela hela tiden. Sedan kommer han ut och hämtar lite mat."

Tonåringen ur en tvåårings perspektiv. En fullkomligt klockren iakttagelse.

.

Sovande Tonåring. En grotta i grottan. Duntäcke, fleecefilt, 
långkalsonger och duntofflor med små hjärtan på.

Möt familjens senaste tillskott - sköljmedelsbebisen Mango/Lime från Willys. Med en tvåårings fantasi kan vad som helst förvandlas till guld. Tänk vilken underbar värld!

Och så har vi haft julgransplundring. Helt brutalt, med en kökssax, avslöjade vi den nakna sanningen om julen. Ingen dans här inte. Mamman klippte och rev sig på händerna. Lillskruttan stod bredvid och frågade med misstänkt sadistisk ton i rösten; "Gjorde du illa dig nu mamma?" "Gjorde du illa dig nu?" Tills den lilla granen slutade som kaffeved i en papperskasse från Willys.

.

Äntligen! En ny tatuering. Bästa terapin för en stackars nedgången och hjärnskakad sate som jag, som blivit suddig i konturerna. Mina Kärlekar inpräntade i bläck i huden, för alltid, by norrmannen på Teds. Plötsligt blev livet lite bättre.

.