Metrobloggen

Tidigt imorgonbitti åker jag iväg till New York! Usch så underbart med ledighet. Skolan har de senaste veckorna dragit så otroligt mycket energi. Nu ska jag ladda upp batterierna med Manhattan och Fifth Avenue!
Och när jag kommer hem får jag inte träffa någon mindre än MARIA! Woho!

Vi ses om en vecka!

Under senaste tiden har jag kommit underfund med att livet inte handlar om att hela tiden vara bäst. Att få ett VG istället för ett MVG är faktiskt inte hela världen. Inte för mig. För mig handlar det mer om att vara stolt över vad man presterat och faktiskt våga försöka igen.

Många gånger är det svårt att sätta i praktik. Att ta sig in på sjuksköterskeprogrammet i Stockholm på bara betyg är oerhört svårt, 18,9 i snitt är ett väldigt bra betyg. Samtidigt så säger många av de syrror som jag pratat med inom vården här i sthlm att syrror från norrland oftast har det där lilla extra. Hur går det ihop när intagningen i norrland är lägre än i sthlm?

Tänker man logiskt borde de elever som kommer in i sthlm vara "smartare" eftersom de har bättre betyg. Så vad är det då som gör att norrlandsyrror är så eftertraktade i sthlm?

Jag pratade med syrra på Danderyds Sjukhus som har gjort sin utbildning på en utav vad man många anser vara Sveriges "finaste" sjuksköterskeskolor, Sophiahemmet. Hon berättade att hon upplevt att det många gånger inte heller spelat någon roll om syrran i fråga kom från sthlm och hade gjort sin utbildning i norrland. Det är själva utbildningsorten som gör sjuksköterskan mer intressant.

Jag kan bli väldigt frustrerad när jag tänker på det. Usch!

Tiden tycker i väg. Snabbt som attan!

Snart åker jag och min sambo till nu jårk. (New York). Efter det.. fartfyllda dagar i skolan, PA, och sista proven. Sen är allt skolarbete klart! Praktik som följs av.. STUDENT!

Problemet är väl kanske att jag inte har någon lust med skolarbete. Jag vill hellre åka till New York nu, ha praktik nu, studentfesta nu. Vill man plugga vidare är man tyvärr tvungen att ligga i redan nu.

Vissa är helt underbara, andra är helt blåsta! Livets underbara gång.

I hate days like this..

Det är så mycket som inte förändras. Man talar många gånger om hur man förändras, man blir äldre, får nya insikter och ändrar värderingar.

Ibland finns det saker som inte förändras alls. Det tror jag är samma saker som man minns när man blir gammal, när man är ledsen, när man är glad.

Marias sällskap. Det har alltid varit samma sällskap. Närmaste jag kommer till en storasyster.
Att kliva upp på morgonen har alltid varit hemskt.
Känslan av en puss. Eller en kram.

Jag tror inte att det kommer att förändras heller. Någon kan såklart göra saker med en annan känsla. Det är ungefär som en cover på en låt, även om covern är bra, så minns man alltid originalet bäst.

Maria

Min mage putar, byxorna skär in i mina höfter. - Det är inte mitt fel, COOP vill att jag ska gå upp i vikt. De sargar min välsvarvade kropp och lurar mig att köpa produkter.
Jag har fått konstig hårväxt på magen. - Det är inte mitt fel. Läkemedelsföretagen vill att jag ska vara hårig och oattraktiv. Därför har de modifierat mina astmamediciner.
Jag är superberoende av snus. - Det är inte mitt fel, det är staten som vill att jag ska köpa massor med snus för att finansiera deras skattelättnader. Därför har de gjort snuset billigare på Willys Götgatan.
Jag är inte trött. - Det är inte mitt fel, det är P3 som vill att jag ska lyssna på deras program morgonpasset. Därför har de Timo Räisänen som programledare på P3 GULD så jag ska bli kär.

Jag är inte bitter. - Det är mitt fel. För jag har en sån oerhört magisk attityd.

Timo Räisänen - Precis som jag vill ha honom!

På tisdag smäller det. Då ska jag sätta mig ner med en kurator och prata om all skit som rör sig i huvudet. Om ångesten över människor och att jag drar mig undan. Det känns som jag håller på att förlora alla mina vänner på grund av detta..

Skolan har början och i en rasande fart. Nu är det snart studentskiva och efter det.. STUDENT! Snart är även jag vuxen..

Nu närmar sig studenten. Snuset är slut, mina krafter är slut. Varför inte då tillägna en blogg till några av tjejerna som gjort mina tre år på Doctus helt fantastiska.

Anna J, Anna skrattar alltid, hon har oklanderig stil och en varm själ. Men Anna har man aldrig tråkigt, och man längtar efter vad nästa äventyr tillsammans med henne ska innebära.

Emma L, Emma är skönheten som har ett hjärta av guld. Hon sätter sig själv sällan först och står för vad hon tycker. Hon är heller inte rädd för att försvara en vän. En oersättelig vän.

Denise M, Denise är en människa som vet hur man bjuder på sig själv. Ena stunden lockar hon till skratt, den andra kan hon bara lyssna på vad man har att säga. Denise är bäst!

Johanna J, Johanna är vacker som få, klokare än de flesta och väldigt ödmjuk. Hon är generös och omtänksam. En tjej som man saknar oerhört lätt.

Sandra M, När jag såg Sandra första gången tänkte jag "Henne ska jag bli kompis med". Det är jag glad för att jag blev. Hon har den finaste själen jag någonsin träffat. Sandra är lika bra på fest som till vardags.

Mikaela J, Mikaela och jag var en. Skrattade, grät och sov tillsammans. Du är en vän som man alltid kan räkna med. Din intelligens är inte att leka med. Sätter aldrig sig själv först.

**

Jag ville vara ung länge, resa och bara njuta av livet. Jag ville sova på grönt gräs i solen, dricka öl och skratta.

Livet är inte som jag trodde att det skulle bli.

usch, har aldrig känt mig så här ensam.

Julklappar i all sin ära. Men är det inte roligare och mer upplyftande att ge någon något som faktiskt gör skillnad?

Jag har en idé, och hoppas verkligen att det kommer gå vägen.
Visst gillar jag också klappar, det kan jag inte sticka under stolen med. Men nu känns det faktiskt som jag hittat något som tar bort fokus på både pris, tanke och användningsområden. Om jag lyckas så kommer jag göra stor inverkan av en liten handling. Jag får hålla tummarna och vänta..

It must have been love, but it's over now.

Jag tänker på Arvidsjaur när jag hör låten. Hade lånat Emelias skiva och spelade låten en natt innan jul. Ungefär vid den här tiden på året. Då var livet mitt uppe i ett helvete men det var ändå på något sätt bra. Det är egentligen helt otroligt att när jag tänker på Arvidsjaur och tiden jag bodde där så tänker jag bara på alla fina minnen. Aldrig de dåliga. Och det är nog lite som låten, det var underbart, men det är definitivt över nu.
En del av mig finns ändå kvar där. Fina minnen. Hur jag, Johanna och Emelia sitter i deras kök och käkar pepparkakor halv två på natten och inte är det minsta bekymrade över att det är skola imorgon. Eller när jag fyllde 16 och vi satt och trängdes i min lägenhet och jag fick tårta och en gurka med godis. När jag cyklade hem i minusgrader efter att ha druckit alldeles för mycket men Jenny, Therese och Emelie.
Visst har jag blivit äldre sedan dess, men jag skulle göra om det om jag fick chansen. Utan tvekan.

Jag ska berätta någon om mig själv som inte många vet. Det är bara en som vet det. Inte ens mamma vet om det.. förrän nu.

Hur hamnade jag här? Vad var det som gjorde mig till en rädd, feg och sjuk människa?

Varje gång mobilen lyser upp så ökar pulsen. När jag går i en affär så är det första jag tänker på vad jag behöver, vem som sitter i kassan och hur fort jag kan vara klar. Skulle det råka vara fel person i kassan eller att jag hamnar i kö så vill jag helst gå ut ur affären och inte köpa något alls. När jag kommer ut ur affären så går min puls fort och jag börjar skaka, helst småspringer jag en stund.

När jag ska åka till skolan så får jag alltid handsvett när jag går igenom spärrarna. Hur många ska det vara på perrongen när jag kommer dit? Hur fullt kommer tåget att vara? Jag vill nästan alltid gå ifrån perrongen när jag kommit dit. Oftast kan jag bara gå rakt igenom då de flesta perronger har två uppgångar. Går inte det så hoppas jag att tåget är tomt. Om tåget är fullt så ställer jag mig alltid närmast dörren. För att snabbt kunna komma ut. Att åka mer än en station i full vagn är fruktansvärt. Jag får handsvett och börjar skaka.

När jag är i norrland kan allt bli svårt. Minsta lilla sak. Att gå in på Ica och se någon jag känner ger mig panik. Hjärtat rusar iväg och svetten är obligatorisk. Sitter jag i en bil och ser någon jag känner så brukar jag nästa alltid knyta om skorna, eller om det går prata med personen i baksätet.

Jag blir nervös när jag ska träffa människor jag känner. Jag gör allt i min makt för att inte behöva. Hittar på ursäkter och försöker komma undan. Helt omedvetet. Jag tänker inte ens på det.

Sen finns det konstiga undantag. Att åka buss har jag tex inga problem med.

Varför skriver jag om det här då? För att jag vill kunna jobba med det. Och när ingen vet, har jag ingen anledning att göra något åt det heller. Men nu vet ni. Ja.

Livet blir mer och mer primitivt. Ändå blir jag mer och mer säker på hur livet ser ut.

En utav mina enda riktiga vänner i stockholm har vänt mig ryggen. Ja, jag väljer att säga som det är. Varför jag varit "deppig", "frånvarande" eller bara allmänt lessen. Jag är inte oskyldig, jag har gjort fel jag också. Men jag har bett om ursäkt tusen gånger, försökt att höra av mig flera gånger utan att få svar. Så nu börjar jag inse att det kanske är kört. Det är jobbigt. Men framförallt så är det tråkigt att jag kanske har förlorat en sån fin vän. En underbar människa som jag kommer sakna något fruktansvärt.

Just nu lyssnar jag på deppmusik och blir inte mycket gladare. Sängen är större än någonsin och lägenheten har blivit otroligt liten och tyst. Jag är ensam.

Jag inser hur mycket jag saknar..

Nu är det inte mycket kvar av skolan, och sen kan jag göra precis vad jag vill.. nästan iaf.

En sak är säker iaf. Jag tänker ta vara på livet. På ett helt annat sätt än jag kan göra nu.
Allt är hela tiden en kamp. Mot klockan, att ha tillräckligt med pengar, att göra saker innan man är helt slut, att få bra betyg.

Pengar. Vilket trist ämne. Jag hatar pengar. Eller har kommit att hata pengar. Och jag kommer aldrig vilja ha mycket pengar. Men iaf så att man klarar sig. Så att man inte behöver gå omkring och oroa sig hela tiden.
Hur jag ska lyckas med det är såklart en annan femma.

Att vara frisk är så mycket viktigare än att ha råd med en fin telefon.

Jag heter erick och skulle vilja reklamera en vara. Jo, du förstår mitt immunförsvar är kaputt. Ingenting i det funkar. Så gäller det fri bytesrätt så att jag får ett fungerande?

Det är så surt! Nu har febern stigit ännu mera sen igår och jag kan inte längre röra mig utan att drabbas av andnöd. Och hosta. Skulle vilja ha syrgasmask och någon som gjorde det viktigaste åt mig. Så som att gå åt mig, gå på toaletten åt mig, ge mig kallt vatten med isbitar, och sedan dricka upp det åt mig. Kanske också blogga åt mig.

Nu ska jag inte klaga mer. Har precis tittat på Ullared. Ja, jag vet. Så efter. Avsnittet visades ju redan i måndags. Men bättre sent än aldrig. Det gjorde mig på lite bättre humör. När blonda killar sminkar sina mammor och skåningar dricker brännvin och blir fulla i svensk tv värmer det liksom min sarjade vardag. Can't wait till nästa måndag.

Nu vill jag inte vara sjuk längre.  Det går i konstiga vågor. Ena dagen mår jag ok, och andra (som idag) så har jag ont i hela kroppen och huvet känns bara tungt.

Men det finns ändå bra saker trots att man är sjuk. Jag har tid att plugga, planera mammas besök nästa helg, och städa. Det sistnämnda kanske inte är någon som man riktigt hurrar över. Fast det är roligt när man ser resultat. Och dessutom kan göra någon glad när han kommer hem från jobbet.

Men förutom det så är det långtråkigt, ensamt och allt går i snigeltakt. skriva bloggen tar en evighet!

Ska jag hinna med något så borde jag lägga på en rem. tjiho!

Nu har man bott här ett tag. På Värmdö i alla fall. Stockholm har jag inte bott länge i. Det är en fin stad. En stor stad. Men den är ändå rätt kall.

Kanske längtar jag hem, kanske skulle inse om jag flyttade dit hur bra jag trivs här.

Men att kunna gå till Johanna när man vill, och kunna skratta med henne flera kvällar i veckan skulle kanske vara värt det.
Det är så himla mycket som man inte vet. Som jag inte vet. Jag saknar Adak. Jag saknar mina vänner. Mest mina vänner. Allt galet som man gjorde.
Det kan också vara så att jag har blivit tvungen att växa ifrån vissa saker.

Mycket har jag kanske inte lärt mig av att flytta söderut, men det finns en sak. Och det är att barndomskompisar får man inga fler av. Barndomskompisar har man en väldigt speciell vänskap till. Och mina barndomskompisar är det jag saknar mest i Stockholm.

Johanna, Manda, Johan.

att leva lycklig är svårt. lever man inte i nuet så tittar man framåt. och gläds man inte åt det man har. Eller ännu värre så tittar man bakåt. Men ibland, ibland så är det kanske just vad man behöver. Att titta framåt så att man får en härlig känsla av vad som komma skall, man känner sig lycklig en stund. Eller ännu bättre. När jag var uppe i norrland hos min mor och far nu förra veckan så hittade jag i en utav mina flyttlådor en dagbok. Och inte vilken som helst. en väldigt speciell dagbok. Alla gånger som jag varit arg över hur allt blivit, eller besviken för det som inte blivit, så kan jag ändå gå tillbaka och se det jag faktiskt hade. jag hade mycket. så otroligt mycket.

Jag ska citera ett stycke av min själ som blev nerskriven den 23:e december 2002.

"Idag har det varit lugnt i Hundbergskroken. Jag har finslipat mitt rum för att igår städade jag det. Det tog två timmar att få det klart. Efter att jag var klar så hjälpte jag mamma att möblera i vardagsrummet. Sen skulle julgranen pyntas också. Mamma vill ha det så. Hon fick reda på igår att gammelmormor har cancer i blodet och kanske kan dö. Jag hjälpte henne så att hon inte skulle känna sig ensam och lessen. Min mamma tycker nog att julen är speciell. Och då ska hon inte behöva vara lessen dan före dopparedan."

Att läsa stycket gör så ont i mig. Jag har alltid haft en mamma som gjort allt för mig. Alltid satt oss barn först, före sina egna problem eller behov. Och har jag någonsin tänkt på det? Tackat för det?

Men vet du vad Mamma, du ska få se. Jag ska visa dig. Hur mycket jag uppskattar allt du har gjort och allt du gör.

Jag har bara en mamma,  och det är världens bästa mamma.

Onsdag. Och sjukling. Jag har varit sjuk ett bra tag nu faktiskt, men det börjar släppa lite nu tror jag. Hoppas jag iaf.

Imorgon fyller jag år. Man blir bara äldre och äldre. Hade jag varit hemma i Stockholm så hade jag helst stått med en bössa och skramlat ihop pengar till någon välgörenhetsorganisation. Imorgon kommer jag vara i Torpis och vara sjuk. Så kanske nästa år. Eller, jo. Nästa år. Det lovar jag.

Nu ska jag plugga. För även om man är sjuk så måste man faktiskt plugga. Tjohejs.

 Vilken frihet!
Igår jobbade jag förmiddag och slutade klockan två. På eftermiddagen hann jag med några timmar på stranden och sen idag har jag hunnit med att sitta ute i solen och dricka kaffe med Lina. Känns nästan som man har haft en ledig dag. Underbart!

Nu börjar jag jobba på riktigt, om man inte anser att jag gjort det tidigare. Jobb, jobb, och lite pengar. Sen börjar skolan direkt. Tjoho!

Men jag ska allt hinna med massor ändå har jag tänkt. Får se hur det ska genomföras bara..

Ja.. Nu sover Erick. Han har haft en hektisk vecka. Träffat många kompisar samtidigt som han hunnit med att jobba också. Dessutom har han varit på Ikea, bara det tar musten ur vem som helst.

Nu är det i alla fall slut på morgonpassen för Erick. Hädanefter är det bara jobb från tolv och framåt som gäller. Kanske kan vara bra om man är morgontrött?

Om åtta dagar blir det flyg upp till Skellefteå med Anders. Sedan en liten bilfärd till Adak där Erick ska visa allting för Anders. Det kan nog bli en ganska lång sightseeing, det ryktas om att Erick vill visa mycket. Och att Anders vill se mycket.

Om sex timmar ska Erick vakna förresten. Han ska baka sockerkaka. Varför vet jag inte. Men jag är bara ett spöke. Får fråga honom i morgon. Kanske kan sno åt mig en bit så jag kan skriva en rad här om han har bakets talang eller inte.

/Spökskrivaren