Metrobloggen

En elev frågar min kollega om han har sett läraren.

- Har du sett min min lärare?

- Vad heter hon eller han?

- Han heter , åh jag har glömt namnet.

- Hur ser han ut då?

- Han har lite pösmage och tjofsiga kläder.

- Det stämmer in på nästan alla manliga lärare här på skolan.

"Det var inte så dumt med melodifestival i alla fall!" sa kollegan som även är operafantast. jag röstade på Andreas Jonsson för han var snyggast, men Anna Bergendal var väldigt bra.

Min kollega är en kritisk typ som älskar opera. På facebook skrev han om oss kulturfattiga svenskar som kommer att titta på schlagerfestivalen ikväll. Jag läste och bjöd raskt hem honom på min lilla improviserade schlagerfest ikväll. Han nappade. Det ska bli intressant  att se om mina väninnor och jag kan omvända honom ;-)

Jag fick ett sms som löd så här: "Nästa onsdag ska jag röntagas i XX. Vill du följa med och hålla mig i handen? Puss, XX som älskar díg och längtar efter ditt sällskap."

Tyvärr fick jag skicka följande svar: " Eftersom vi aldrig har setts antar jag att sms:et du skickade var ämnat för någon annan, men det ska bli roligt att träffa dig och diskutera frågorna inför det nya projektet"

När jag några timmar senare träffade personen i fråga ursäktade han sig och rodnade lite.

Ett sätt att fira kvinnodagen är att gå ut med ett gäng kvinnor och äta middag tillsammans.

Förra veckan blev jag adopterad. Ja, i alla fall kändes det som det. Jag blev den sjätte medlemmen i familjen Friman och jag pendlade mellan att vara hjälpmorsa som kokade gröt och unge som latade mig i soffan. Jag kan verkligen rekommendera alla att prova på detta. Att bo med en helt ny familj i en liten fjällstuga. För mig var det enbart en positiv upplevelse. I den här famljen hjälptes alla åt och då känns verkligen livet som en dans.

5-årig flicka i konversation med sin mamma på Konsum efter att flickan har hälsat på en man i 35 - års åldern.:

-Vem var det där? undrar mamman.

- Det var Annas pappa.

- Annas pappa? Nä är du säker? Honom har jag aldrig sett förut.

- Jo, det är Annas pappa. Han är alldeles ny.

Om du vill se något otäckt så se den här filmen! Ruggigt bra. Leonardo di Caprio lever upp till sitt rykte att vara en fantastisk skådis.

"Folk kommer att tävla om att flytta ihop med mig för jag är så jävla händig!"

Sagt av dottern idag under monteringen av åtta stora paket från Ikea. Och nu måste jag erkänna att hennes mamma är ett kap i det avseendet också.  Fast vi är verkligen nöjda att bo ihop med varandra, dottern och jag.

Bröderna Coen har gjort det igen. Filmen A serious man är det bästa jag sett på bio på väldigt, väldigt länge.

Man vet att man är på landet när man får bondkakor till kaffet och får stå ute i kylan och vänta på tåget.

Väninnan vill åka till London. Det vill jag med. Jag kollar min ekonomi och säger till henne att jag tyvärr betalat alldeles för mycket i reavinstskatt. "Tog du inte ett lån?" undrar hon. Jo, visst tog jag ett lån. Det är bara det att jag räknade fel och lånade lite för lite. När jag sen skulle betala upptäckte jag felet och fick länsa mina konton för att få ihop till den riktiga summan. London finns kvar tänker jag och det strömmar in mer pengar under våren.

Om mina barn inte fattat vem de ärvt sina bräckliga mattekunskaper av så vet de nu, tyvärr.

Så har vi skålat in det kinesiska nyåret, väninnan och jag. Hon, som har bott i Kina i många år lärde mig flera användbara uttryck på kinesiska som jag tyvärr redan har glömt. Tillsammans med två amerikanskor gick vi sen till Arirang och åt Bibimbap. Där kan man också köpa systrarna Lims kokbok och laga rätten själv om man vill.

Jag har just skickat iväg dottern på friluftsdag. Mackor och termos med kaffe packades och så gick hon iväg med kjol på sig, fast dunjacka istället för den tunna kappa hon envisats med att bära hela vintern. Hon och hennes väninna ska promenera runt Brunnsviken.

Själv åkte jag som bekant skidor på friluftsdagen och jag kan inte låta bli att tänka:

"Det borde vara tvärtom."

Nu hoppas jag bara att hon som jag sprudlande glad åtminstone sticker iväg på skiddag när hon blir över femtio.

På betald arbetstid har jag och några glada kollegor och elever varit i Järvsö och åkt skidor. Det finns dagar då man är lycklig över att vara lärare.

För några år sedan skulle sonen söka jobb i Pressbyrån. Han var 18 år och kände sig lite osäker när han gick in i kiosken nere vid tunnelbanestationen där vi bodde. "Jag undrar om ni behöver ny personal," sa han till kvinna i kassan. "Jo, det kanske vi behöver," svarade hon och fortsatte: "Har du någon erfarenhet av kassajobb?"

En uteliggare som hade stått en bit bakom sonen och hört vad som sagt klev fram, lade armen om sonen och sa: "Det här en en reko kille. Honom ska du anställa. Bättre grabb går inte att hitta."

Uteliggaren brukade sitta nere i tunnebanegången tidigt på mornarna när sonen skulle iväg och träna simning före skolan. De hade börjat morsa på varandra och sonen hade ibland stannat och bjudit gubben på en frukt eller något annat ätbart.

Naturligtvis fick sonen jobbet utan någon erfarenhet av kassajobb och han hade det som extrajobb i flera år vid sidan om studierna, kanske tack vare uteliggaren.

Olika ljud ger människor olika associationer. Uppe i Vålådalen finns ett slags museum som heter Naturum. Det är en permanent utställning om naturen i Jämtland. När min dotter var 4-5 år stod inte skidåkning högst på hennes agenda. Därför besökte vi Naturum några gånger varje sportlov när vi var i Vålådalen för att åka skidor. Där på Naturum fanns en monitor med massor av knappar. Om man tryckte på knapparna kunde man höra svenska djurs läten. Dottern älskade att stå där och trycka medan jag förklarade vilket ljud som hörde ihop med vilket djur. Vår konversation lät så här:

- Vilket djur är det här mamma?

- Det är en varg som ylar.

- Och det här?

- Det är en fjälluggla.

Så tryckte hon på ytterligare en knapp och sa:

- Men mamma, det här är i alla fall en uteliggare.

Och jag kunde bara konstatera att sådana associationer gör bara barn som växt upp i Stockholms innerstad. Det var en vresig brunbjörn, förmodligen lika vresig som den uteliggare som ibland låg och sov i porten eller i cykelgången in till gården.

Sonen tatuerade sig första gången när han var 13 ungefär och nu har även dottern gjort det. Jag trodde att man som förälder skulle godkänna tatueringar på minderåriga, men så är tydligen inte fallet. Nå väl, jag hoppas att hon gillar Bukowskicitatet Love is a dog from hell även när hon är en rynkig pensionär.

Tiden går oavsett man bryr sig eller inte. I fredags var jag på den lokala puben och lyssnade på två gamla kollegor som uppträdde med sitt band. Jag har hört dem förut för c:a 25 år sedan och tyckte att de såg ut som förr. Min syster däremot påpekade att våra barn skulle tycka att det var tre gubbar som spelade eftersom alla tre hade läsglasögon på näsan för att kunna läsa noterna.( Se nedan.)  I alla fall hade de kvar musiken i blodet och det är väl det som är meningen om man är musiker.

Idag var åkte jag skidor på golfbanan i Ösmo. Min väninna tyckte att det var mycket folk. Hon har uppenbarligen inte åkt skidor i Stockholm en fin helg för jag tror att vi mötte fem personer. Två av dem vi mötte var gamla kompisar till mig när det begav sig för en sådär 30 år sedan. De var sig lika och för ett ögonblick kändes det som om tiden stått stilla. Det gör den dock inte. Den går och det gäller att ta vara på den.

Det diskuteras ofta i olika sammahang hurvida längden har någon betydelse. Det finns t.o.m. män som tror att det är avgörande och har blivit så fixerade vid detta att de t.o.m. går så långt att de opererar sig. Nu ska jag avslöja något . Korta är bättre än långa!

Fick idag tillfälle att byta ut mina snart 30 år gamla skridskor mot ett par 5-6 c.m. kortare i dammodell och vips kunde jag åka 14 km på Norrviken utan problem. Jag åkte till och med om folk! Instruktören förklarade att jag åkt omkring med ett par långfärdsskridskor i herrmodell och eftersom de var alldeles för långa för mig hamnade min tyngdpunkt fel och det blev svårt att ta ut skären. Nu när de gamla skridskorna  är utbytta ska jag försöka mig på en ännu längre tur nästa helg.

På Ågesta golfbana gick det betydligt bättre att åka skidor idag än skridskor på Trekanten i söndags.

Det är alltid intressant när folk ger sig på en och kräver respekt. Oftast har de någon anledning att kräva det. Det kan vara att de är i minoritet, har en sjukdom som det ska tas hänsyn till eller måste påminna sin omgivning av någonannan anledning att just de inte kan bli behandlade si eller så. Tyvärr har jag genom åren lagt märke till att dessa människor är så uppfyllda av sitt eget problem så att de glömmer att vara ödmjuka och visa andra samma respekt som de själva kräver. Jag ska inte trötta ut er med några exempel för jag har fullt av sådana där grannar, arbetskamrater, vänner etc. som krävt respekt och varit näst intill otrevliga när de framfört sitt krav, men själva trampar de ständigt folk på tårna och tar absolut ingen hänsyn. Okänsliga, bortskämda och osmidiga är de tyvärr. Der Esel kommt erst finns det ett tyskt ordspråk som passar in på dessa människor.

Varje år när jag står på mina långfärdsskridskor för första gången känner jag mig som Bambi på hal is. I dag tog det fem varv på sjön Trekanten för mig att komma på hur man gjorde. Jag skulle verkligen behöva den där snygga instruktören som jag efterfrågade redan förra året. (En väninna frågade varför han måste vara snygg. Hon har ju verkligen inte fattat någon ting av livet. Allt blir ju lättare om man har något vackert att titta på.) Fast medan jag åkte där och blev omåkt av varenda kotte (Säkert av en och annan skåning också.) tänkte jag att det kan ju också bero på att mina skridskor snart är 30 år gamla. Jag skulle kanske prova med en nyare modell.

Och ni som nu undrar vad som hände med skidåkningen kan jag meddela att chauffören blev sjuk (så är det när man inte har någon egen bil) och det är svårt att komma till spåren utan bil.

Så nu är julen utsparkad och utbytt mot en massa tulpaner. Jag bjöd in till julgransplundring och bjöd på nybakade bullar, irish coffé., kakor, korv med bröd öl och fiskdamm. Några hjälpte till att klä av granen och sedan kastade jag den alldeles själv över balkongräcket. Bästa L och jag gick ner och slängde den i den där containern som föreningen hyrt in för ändamålet. (Den var för övrigt nästan helt full av allt möjligt skräp.)  Nästan alla gäster kom med tulpaner så nu njuter av dem istället.

Imorgon blir det skidåkning och lunch med sonen som ratade korven idag. Han har lärt sig njuta av livet.