Metrobloggen

På betald arbetstid har jag och några glada kollegor och elever varit i Järvsö och åkt skidor. Det finns dagar då man är väldigt glad över att vara lärare.

För några år sedan skulle sonen söka jobb i Pressbyrån. Han var 18 år och kände sig lite osäker när han gick in i kiosken nere vid tunnelbanestationen där vi bodde. "Jag undrar om ni behöver ny personal," sa han till kvinna i kassan. "Jo, det kanske vi behöver," svarade hon och fortsatte: "Har du någon erfarenhet av kassajobb?"

En uteliggare som hade stått en bit bakom sonen och hört vad som sagt klev fram, lade armen om sonen och sa: "Det här en en reko kille. Honom ska du anställa. Bättre grabb går inte att hitta."

Uteliggaren brukade sitta nere i tunnebanegången tidigt på mornarna när sonen skulle iväg och träna simning före skolan. De hade börjat morsa på varandra och sonen hade ibland stannat och bjudit gubben på en frukt eller något annat ätbart.

Naturligtvis fick sonen jobbet utan någon erfarenhet av kassajobb och han hade det som extrajobb i flera år vid sidan om studierna, kanske tack vare uteliggaren.

Olika ljud ger människor olika associationer. Uppe i Vålådalen finns ett slags museum som heter Naturum. Det är en permanent utställning om naturen i Jämtland. När min dotter var 4-5 år stod inte skidåkning högst på hennes agenda. Därför besökte vi Naturum några gånger varje sportlov när vi var i Vålådalen för att åka skidor. Där på Naturum fanns en monitor med massor av knappar. Om man tryckte på knapparna kunde man höra svenska djurs läten. Dottern älskade att stå där och trycka medan jag förklarade vilket ljud som hörde ihop med vilket djur. Vår konversation lät så här:

- Vilket djur är det här mamma?

- Det är en varg som ylar.

- Och det här?

- Det är en fjälluggla.

Så tryckte hon på ytterligare en knapp och sa:

- Men mamma, det här är i alla fall en uteliggare.

Och jag kunde bara konstatera att sådana associationer gör bara barn som växt upp i Stockholms innerstad. Det var en vresig brunbjörn, förmodligen lika vresig som den uteliggare som ibland låg och sov i porten eller i cykelgången in till gården.

Sonen tatuerade sig första gången när han var 13 ungefär och nu har även dottern gjort det. Jag trodde att man som förälder skulle godkänna tatueringar på minderåriga, men så är tydligen inte fallet. Nå väl, jag hoppas att hon gillar Bukowskicitatet Love is a dog from hell även när hon är en rynkig pensionär.

Tiden går oavsett man bryr sig eller inte. I fredags var jag på den lokala puben och lyssnade på två gamla kollegor som uppträdde med sitt band. Jag har hört dem förut för c:a 25 år sedan och tyckte att de såg ut som förr. Min syster däremot påpekade att våra barn skulle tycka att det var tre gubbar som spelade eftersom alla tre hade läsglasögon på näsan för att kunna läsa noterna.( Se nedan.)  I alla fall hade de kvar musiken i blodet och det är väl det som är meningen om man är musiker.

Idag var åkte jag skidor på golfbanan i Ösmo. Min väninna tyckte att det var mycket folk. Hon har uppenbarligen inte åkt skidor i Stockholm en fin helg för jag tror att vi mötte fem personer. Två av dem vi mötte var gamla kompisar till mig när det begav sig för en sådär 30 år sedan. De var sig lika och för ett ögonblick kändes det som om tiden stått stilla. Det gör den dock inte. Den går och det gäller att ta vara på den.

Det diskuteras ofta i olika sammahang hurvida längden har någon betydelse. Det finns t.o.m. män som tror att det är avgörande och har blivit så fixerade vid detta att de t.o.m. går så långt att de opererar sig. Nu ska jag avslöja något . Korta är bättre än långa!

Fick idag tillfälle att byta ut mina snart 30 år gamla skridskor mot ett par 5-6 c.m. kortare i dammodell och vips kunde jag åka 14 km på Norrviken utan problem. Jag åkte till och med om folk! Instruktören förklarade att jag åkt omkring med ett par långfärdsskridskor i herrmodell och eftersom de var alldeles för långa för mig hamnade min tyngdpunkt fel och det blev svårt att ta ut skären. Nu när de gamla skridskorna  är utbytta ska jag försöka mig på en ännu längre tur nästa helg.

På Ågesta golfbana gick det betydligt bättre att åka skidor idag än skridskor på Trekanten i söndags.

Det är alltid intressant när folk ger sig på en och kräver respekt. Oftast har de någon anledning att kräva det. Det kan vara att de är i minoritet, har en sjukdom som det ska tas hänsyn till eller måste påminna sin omgivning av någonannan anledning att just de inte kan bli behandlade si eller så. Tyvärr har jag genom åren lagt märke till att dessa människor är så uppfyllda av sitt eget problem så att de glömmer att vara ödmjuka och visa andra samma respekt som de själva kräver. Jag ska inte trötta ut er med några exempel för jag har fullt av sådana där grannar, arbetskamrater, vänner etc. som krävt respekt och varit näst intill otrevliga när de framfört sitt krav, men själva trampar de ständigt folk på tårna och tar absolut ingen hänsyn. Okänsliga, bortskämda och osmidiga är de tyvärr. Der Esel kommt erst finns det ett tyskt ordspråk som passar in på dessa människor.

Varje år när jag står på mina långfärdsskridskor för första gången känner jag mig som Bambi på hal is. I dag tog det fem varv på sjön Trekanten för mig att komma på hur man gjorde. Jag skulle verkligen behöva den där snygga instruktören som jag efterfrågade redan förra året. (En väninna frågade varför han måste vara snygg. Hon har ju verkligen inte fattat någon ting av livet. Allt blir ju lättare om man har något vackert att titta på.) Fast medan jag åkte där och blev omåkt av varenda kotte (Säkert av en och annan skåning också.) tänkte jag att det kan ju också bero på att mina skridskor snart är 30 år gamla. Jag skulle kanske prova med en nyare modell.

Och ni som nu undrar vad som hände med skidåkningen kan jag meddela att chauffören blev sjuk (så är det när man inte har någon egen bil) och det är svårt att komma till spåren utan bil.

Så nu är julen utsparkad och utbytt mot en massa tulpaner. Jag bjöd in till julgransplundring och bjöd på nybakade bullar, irish coffé., kakor, korv med bröd öl och fiskdamm. Några hjälpte till att klä av granen och sedan kastade jag den alldeles själv över balkongräcket. Bästa L och jag gick ner och slängde den i den där containern som föreningen hyrt in för ändamålet. (Den var för övrigt nästan helt full av allt möjligt skräp.)  Nästan alla gäster kom med tulpaner så nu njuter av dem istället.

Imorgon blir det skidåkning och lunch med sonen som ratade korven idag. Han har lärt sig njuta av livet.

Kanske är det så att de som sitter i styrelsen i min bostadsrättsförening läser min blogg eller så är det så att de flesta problem löser sig av sig själva. Idag satt det en lapp i porten där det fanns instruktioner om vart man kan kasta sin julgran. Problemet är löst! Tack!

Om lappen inte suttit där så hade jag dock tänkt ut följande plan. (Bra kvinna reder sig själv!) 1. Julgransplundring ordnas. 2. Dotterns kompisar och diverse galna kompisar till mig kommer. 3. Vi slänger ut granen från balkongen. 4. Jag står på balkongen medan diverse gäster är på backen och med mycket hög röst säger jag: " Ställ granen vid Puttes bil. Han vill ta hem den och elda upp den i sin kakelugn." 5. Några av de galna gästerna drar iväg granen till en okänd bil längre bort på gatan. 6. När gästerna har gått finns antagligen granen kvar, men "det" vet jag inget om eftersom jag trodde att "Putte" tog den. 7. "Putte" är en påhittad kompis, men granen är inte längre mitt problem. 8. Tack att jag nu slapp scenariot ovan och kan göra mig av med granen helt lagenligt.

Min dotters kompis pappa är en snygging. Han känner inte mig, men jag har spanat in honom. (Jag måste här erkänna att zooma in snyggingar alltid har varit en av mina specialiteter.) Imorse nämnde jag för dottern att om kompisen ska sova här fler gånger, så bör jag kanske prata med pappan. (Inte för att det direkt behövs utan för att... ja ni förstår säkert...) Dottern upplyste mig då raskt om att den där pappan redan har en  flickvän som bara är 34 år! Asch då! Dottern skådade igenom mig och han, han behöver säkert en erfaren kvinna  så småningom.  

Och ni som oroade er för min ev. hälsa kan härmed sluta med det. Jag är på väg tillbaka som ni märker.

Jag föreslog dottern att vi skulle ha julgransplundring. Hon suckade bara och sa: "Men mamma." Jag föreslog att vi skullle bjuda hennes bästis med mamma. "Mamma de kommer att hata det. De åkte utomlands över julen för att de hatar allt svenskt traditionellt...." Jag sa att hennes kompis nog kommer att gilla att slänga granen över balkongräcket. Dottern himlade med ögonen.

Då återstår bara en sak.... att bjuda in någon vuxen med barnnasinnet kvar... För hur ska jag annars bli av med granen?

Nu är julen slut och granen ska ut. Problemet är bara vad gör man av den, den där granen? Tidigare när jag var innerstadsbo smög jag ner vid ettiden på natten ut på den mörka bakgatan och slängde helt enkelt granen på trottoaren eller i rännstenen. Nu när jag är i den upplysta förorten har jag ett problem att lösa. Var slänger man granen? Kan inte killen som sålde den och så snällt bar hem den åt mig komma och hämta den också? Eller ska jag helt enkelt tippa ut den över balkongräcket? Någonstans läste jag att man ska såga itu den och lägga den i en säck, men det låter alldeles för avancerat för mig som bara haft träslöjd i en termin en gång på sjuttiotalet och inte hanterat en såg sedan dess. Hmmmm? Hur gör man?

Tillhör du de moderna som redan skaffat en läsplatta för att ladda ner böcker? Passa då på att ladda ner  en trevlig och rolig barnbok här. Den kostar bara 34 kr, är rolig och spännande och är skriven av mig

Som barn till tyska föräldrar har jag naturligtvis växt upp med tysk mat. Min barndomsbästis Monica älskade min mammas surdegslimpa, men om hon gillade rödkålen minns jag inte. Själv kan jag inte tänka mig en jul utan rödkål efter min tyska mammas recept. Hittills har jag inte smakat något liknande någonstans i Sverige. För dig som ogillar den sötsliskiga svenska rödkålen är det här med all sannolikhet rätt. Här kommer receptet:

Mammas rödkål

1 stor röd lök, ett litet rödkålshuvud, 2-3 msk vinättika, 1-2 äpplen, smör, salt, nejlikor, ev. lite rödvin eller rödbetssaft.

• Smält c:a 50 gram smör i en tjockbottnad kastrull.
• Lägg i den finhackade rödlöken och låt den brynas lätt.
• Finstrimla rödkålen (och då menar jag verkligen finstrimla), lägg den i en skål och stänk vinättikan över.
• Lägg i salt och nejlikor i kastrullen och häll i den finstrimlade rödkålen. Bryn.
• Häll på 1-2 dl vatten och låt koka på svag värme i cirka 30 minuter.
• Lägg i äpple och låt alltsammans koka i 1 ½ timme.
• Smaka av med rödvin och häll ev. i lite rödbetssaft för färgens skull.

Den här bloggen heter Lycklig, lycklig och har mest handlat om allt möjligt som gör mig glad eller lycklig. Varför? Jo, för att det fanns en tid då jag var fruktansvärt olycklig och kände mig som om jag vadade omkring i mossen som låg en bit utanför husområdet där jag bodde när jag var barn. Ni som aldrig har sett en mosse eller än mindre gått i en kan jag upplysa om att man sugs fast i mossen och i värsta fall sitter man kvar där för alltid. Har man tur eller en jävligt stark vilja kommer man loss, men stövlarna blir med all sannolikhet kvar.

Båda mina stövlar sitter kvar i den där mossen och sockorna sticker upp ovanför skaften, men själv kom jag loss och sprang vettskrämd iväg barfota på vingliga ben. Jag måste säga att jag irrade rätt ordentligt i början och gör det stundtals fortfarande, men nu är jag förbannad. Därför tänker jag ta upp saker som gör mig förbannad här:

• människor som lägger sig i andras liv
• människor som vid vuxen ålder har en massa fobier när det gäller nya maträtter. (Väx upp någon gång era bortskämda barnrumpor!)
• månniskor som inte unnar andra att ha roligt
• människor som inte unnar andra att vara lyckliga (Bara för att ni har bedrövliga och tråkiga liv behöver väl inte andra ha det!)
• människor som inte har fattat att det är hälsosamt att ha sex
• människor som är dumsnåla
• människor som vill att alla ska passa i en och samma mall
• människor som inte har någon humor
• människor som tar saker och ting på för stort allvar
• människor som alltid ska vara så speciella att de aldrig kan anpassa sig till några andra (inte undra på att ni får vara ensamma så mycket)
• människor som är avundsjuka
• människor som inte fattar att män och kvinnor kan vara vänner utan att ha sex (själv föredrar jag oftast att vara med mina manliga kompisar och får alltid gliringar från mina väninnor som inte har fattat det där med kamratskap
• människor som tror att bara deras liv är så jävla speciellt och inte fattar att vi alla har speciella liv 
• människor som tror att pengar och prylar är viktigare än människor
• människor som skriver listor på saker som de blir förbannade på (Är de egentligen inte rätt tröttsamma?)

Ibland måste man ta saker i egna händer trots att det känns som om det inte angår en själv.

Nu är pjäsen slut. Förstår ni det? Livets teater tar ett juluppehåll och jag tackar alla medverkande som nu får behövlig vila.

Om du inte redan har sett utställningen med den tyske romantikern Caspar David Friedrichs tavlor på Nationalmuseum i Stockholm så skynda dit. Den pågår till den 10 januari. Hans bilder finns även att beskåda här.

Jag som gillar tysk romantik var hänförd.

Varje dag när jag åker till jobbet hör jag människor berätta för varandra att de redan har köpt alla eller nästan alla julklappar. Själv gjorde jag ett försök förra veckan och köpte ett par fina vantar åt dottern. När jag kom hem ställde jag kassen på hallgolvet för att ta av mig stövlarna. Då kommer hon, öppnar kassen och säger: "Åh, vilka fina vantar!" Ja, det var den julklappen.

Nu undrar jag vad det är för fel att gå ut kl. 20.00 den 23/12 och handla allt man behöver? Det har jag gjort med framgång förut och då brukar det vara näst intill tomt i butikerna.

I ett tidigare liv måste jag ha varit fisk, delfin eller något annat vattendjur. Idag badade jag i havet tre gånger. Visst var det isande kallt, men det renade både kropp och själ.

Dottern har skickat en låt till mig. Hon säger att hon älskar att lyssna på den. Enjoy!

Igår kväll fick jag tillfälle att undra  vilket hemskt brott jag hade begått eftersom jag förärades med att Lars Ohly kom och satte sig bredvid mig på tunnelbanan. Först tänkte jag ta tillfället i akt och tala om för honom att här satt en människa vars familj drabbats hårt av den där kommunismen och socialismen som han i hela sitt liv talat så varmt om, men så upptäckte jag att han satt och läste. Svensklärare som jag är glädjer jag mig alltid väldigt mycket när folk läser böcker och så gjorde jag också igår. När han skulle gå av såg jag att han läste ur en bok av Hertha Müller. Där finns det säkert massor att lära om hur kommunistsystemet behandlade vanligt folk. Lars Ohly får i uppgift att läxa upp alla vilsna själar i partiet som inte har fattat hur illa det var där bakom muren och jag hoppas på att det går att lära gamla hundar att sitta. Hur skulle det annars gå för Lars Ohly och hans parti och för mig?