Metrobloggen

För många år sedan arbetade jag på en skola där man utbildade målare. Det var inte sådana målare som även kallas konstnärer utan målare som målar väggar och tapetserar. En av målarlärararna var en rätt rolig typ, men av någon anledning var han alltid tvungen att berätta snuskiga historier när just jag kom förbi. Efter att i åratal hört om dumma blondiner som blivit påsatta och andra ganska nedvärderade historier om kvinnor började jag tröttna rejält. Hur skulle jag få tyst på den sexfixerade läraren?

Som svensklärare fick jag chansen att gå en lyrikskrivarkurs för Tom Hedlund. Efter varje kurstillfälle kom jag stjärnögd till skolan och berättade vad jag lärt. Då frågade målarläraren en dag om jag inte kunde skriva en dikt till honom. "Jo, visst", svarade jag och började fundera vad jag skulle skriva om. Jag skrev följande:

Flickan med flatlössen kände ingen ånger

Äntligen hade hon ett minne

av sin älskare.

Behöver jag tillägga att målarläraren aldrig mer berättade något sexskämt för mig?

"Av alla relationer i livet är det vänskapsbanden som tydligast avslöjar vilken sorts människa vi är." Konfucius

153 gånger har någon eller några klickat upp min blogg för att läsa de senaste veckorna. Trist att jag inget skrivit, verkligen trist. Ibland känns det dock som om allt är sagt, ingenting är nytt och att andra säger det jag tänkte säga hela tiden så varför då ödsla energi på att skriva här? Dessutom har jag för en och en halv vecka sedan börjat jobba efter sex veckors ledighet, med allt vad det innebär. 

Så ni som vill läsa klokheter från Forever young får vänta ett tag till, men något kan jag dela med mig. Träna, skratta, gå på massage, fika, dansa, bjud hem dina vänner och upplev något nytt varje vecka så blir vägen fram till jul i alla fall roligare.

Tre tanter i en R8 seglade ut i regnet som snart blev strålande sol. Kan det bli bättre?

Det är med böcker

som med människor,

ett mycket litet antal

spelar stor roll.

Voltaire

I min ålder talas det mycket om ålder. För några dagar sedan klättrade min väninna och jag i berg. Några i vår ålder tittade på och sa: " Ni är så ungdomliga som fortfarande kan klättra. Det sitter i huvudet, tänkte jag. Man blir så gammal som man tänker att man är. Och varför skulle man inte kunna klättra bara för att man uppnått en viss ålder?

Mina föräldrar är 77 och 81. Andra gamlingar i deras ålder skaffar rullator eller gungstol. Mina föräldrar ringde mig igår och berättade exalterat att de skaffat en öppen båt med en utombordsmotor. "Va!?", sa jag och efter det telefonsamtalet är jag ganska så säker på att åldern sitter i huvudet och naturligtvis i generna.. Mamma och pappa är nog bara runt 30 och själv känner jag mig i mångt och mycket inte äldre än 17.

Jag har paddlat långfärd! Det var trettio år sedan sist. Då 1980, hade väninnan och jag med oss några grabbar som vi blev  förbannade på efter några dagar. Därför paddlade vi från Björkö till Brunnsviken i ett svep utan karta eller sjökort. Den här gången paddlade vi för säkerhets skull iväg utan karlar för jag tror inte att jag orkar paddla åtta mil i ett svep längre.

Istället paddlade vi från Nynäshamn till Landsort. Dock med ett stopp på vägen för bad och lunch. På Öja tältade vi på öns norra udde och fick sällskap med några trevliga får istället för män . Inte alls illa!

Vid den lilla norra hamnen som låg någon kilometer från vårt tält hyrde vi cyklar och trampade till byn där vi gick på skulpturutställning, kollade in fyren, kapellet och köpte glass. Sen trampade vi tillbaka, lämnade cyklarna, besteg ett berg och hittade en jättegryta. Nöjda paddlade vi utefter Torö bort mot Rastavikarna där vi gjorde nästa stopp.

På Öra tältade vi sista natten. Där fanns både en fin sandstrand, blåbär och kantareller som förgyllde vår tillvaro. Väninnan agerade brandvakt då två dårar (män såklart!) gjorde upp eld trots att eldningsförbud råder. Den ena var berusad och släckte efter att vi påpekat att det var farligt att göra upp eld en halv meter från en tall. Den andre mannen som såg ut som en som pumpat alldeles för mycket på gymmet och även glömt sin hjärna där, påstod att han var brandsoldat och visste vad han gjorde. Väninnan sa då åt honom att om han var brandman skulle han väl föregå med gott exempel och efter det släckte även han sin brasa och vi kunde sova lugnt den natten.

Hem till Nynäs paddlade vi i regn och blåst, men vi klagade inte för solen sken ju alla de andra dagarna.

Morgondopp, middagsdopp, kvällsdopp. Tänk att jag som älskar att bada hamnade just här, alldeles nära vattnet. Vilken tur!

I flera dagar var jag väldigt stolt över att jag hade tyskt medborgarskap de första elva åren av mitt liv. Nu har det gått över...

Man vet att man har en väluppfostrad son när han har städat kylskåpet åt en medan man varit borta.

Den som garanterat vill ha träningsvärk ska åka på semester till Las Playitas på Fuerteventura. Väninnan och jag hade en underbar vecka med mängder av aktiviteter som yoga, jogging, simning, golf, vandring, pilates, bodytoning, salsa, styrketräning, core, stretching, massage samt en del slappande vid poolen och intag av diverse drycker. Stället ligger vackert på den södra delen av ön och var under vår vecka lagom befolkat med många danskar.

En del människor behöver röda mattor, champagne, guld och diamanter för att vara lyckliga och så finns det såna som jag som ler hela dagen efter en 12 kilometers paddeltur på lugna vatten i solskenet.

Det är lika kul varje år. Grupp efter grupp som man tillhör ska avsluta inför sommaren och det blir många trevliga tillfällen att fira tillsammans med vänner och bekanta.

Något trött efter en ganska lång arbetsdag som avslutades med ett restaurangbesök satt jag på tåget hem och kunde konstatera att Sverige är väldigt vackert just nu. Det finns väldigt många nyanser av grönt.

Det bjöds på tårta på Konsum här i förorten då jag klev in efter att ha åkt med tunnelbanan hem efter min paddeltur. Tjejen som serverade tårtan  frågade mig om det var mycket folk inne i stan och om jag skulle åka in för att vinka till brudparet. Jag sa att det såg ut att vara en hel del människor som skulle beskåda Victoria och Daniel inne i stan, men att jag tänkte se hela bröllopet på tv placerad i min egen soffa. "Jag tänker åka in i eftermiddag och se dem vinka från balkongen på Slottet", sa tjejen på Konsum. "Det tänker inte jag," sa jag och fortsatte " du kommer inte se så mycket." Sen erbjöd jag mig att gå ut på min balkong och ställa  mig och vinka. "Du kommer att se mer då", sa jag.  Tårttjejen log och sa att hon nog tänkte åka in till stan i alla fall. Bra tänkte jag, då slipper jag fixa en prins.

Nu städas det bland pappershögar och ett sista ryck görs för att betygen ska stämma. Vissa gör mer andra gör mindre. En kollega sammanfattade vår (sin?) arbetsinsats:

En dam frågar några lärare i korridoren:

- Jobbar ni här?

En av dem svarar:

- Nej, vi är bara anställda.

Snart sommarlov!

Vi stod i solskenet på en liten gräspätt ovanför Fjällgatan med hela staden under oss. Vrålande och tuffande båtar delade vattenytan, de svenska flaggorna på Kasellholmen fladdrade i vinden och från Grönan hördes tjutande barnröster som på eftermiddagen byttes ut mot Markoolios efter en stund ganska tröttsamma stämma. Janas entusiastiska instruktioner överröstades lite då och då av fågelkvitter och en och annan grupp turister som pladdrande och storögda svepte förbi oss när vi utövade våra qi-gongövningar.

"För den som inte känner sitt hjärta varken i sorg eller i glädje. Den kan säkert inte räknas som en riktig människa."

Ur Kejsaren av Portugallien av Selma Lagerlöf

Jag hjälpte dottern med mediakunskapsläxan igår. Hon skulle analysera DN och tala om varför hon läste eller inte läste vissa delar. När vi kom till sporten sa hon: "Den intresserar mig inte! Jag läser aldrig den delen." "Men, varför?" sa jag. Hon ryckte på axlarna. "Den intresserar mig inte." Då började jag att bläddra. Sex sidor sport, massor av artiklar och notiser. Jag synade artiklarna en efter en. Alla handlade om män. Jag lusläste allt och till slut hittade jag en mager, liten notis på fyra korta rader som handlade om en kvinna. Det var allt.

Idag kunde jag inte låta bli att syna tidningen igen. Det var värre. Fyra sidor sport och inte en rad om en endaste kvinna. Vilka jobbar på sportredaktionen? tänkte jag och hittade namnen på en hel hög män och så en kvinna. Männen borde få en spark i arslet. Ingenting har ju förändrats sedan 70-talet då jag var aktiv elitidrottare. Jag kunde inte låta bli att skicka iväg ett mejl till redaktionen. Nu väntar jag på svar.

SKULD och SKAM

dansar i mitt huvud

Varje gång jag ser

barnen gråta

stampar de takten

HÖGRE

som för att

JÄVLAS

Varje gång jag hör

barnen skrika

skruvar de upp

MUSIKEN

Och när jag 

känner mig riktigt

USEL

stannar de

och tackar för

APPLÅDERNA

Som tyskfödd kan jag helt enkelt bara svara ja på den frågan. Rätt låt vann absolut. Lena var sötast och charmigast och låten hon framförde var helt enkelt en bra schlagerlåt. Att hon dessutom var väldigt lik dottern gjorde inta saken sämre.

Jag höll annars en extra tumme för Spaniens bidrag eftersom grabben som sjöng var väldigt lik sonen. Nu hör ni att mitt stora mammahjärta haft för lite tid med barnen. Därför dunkade det extra hårt i natt när jag kom hem från schlagerfesten och snubblade över sonens 45:or. Det blev en mysig frukost imorse tillsammans med honom och hans flickvän.

Till sommaren ser jag dock fram emot att dansa till Frankrikes och Greklands schlagerbidrag och alla andra roliga låtar. Till dess hoppas jag finna en snygg kvavaljer att dansa med. Jag tror att jag ska spana lite extra den närmaste tiden. Livet är en fest, eller hur?

Min bästa vän Thor-Aki Nommann har en favoritbok. Den heter Mortimer Vintergäck och handlar om ett syskonpar som färdas över den amerikanska kontinenten med en halvgalen man vid namn Mortimer Vintergäck. Allt som kan hända händer och både Thor-Aki, jag och mina barn anser att det är en av de bästa barnböcker som finns. Läs den!

För dig som gillar teater, men inte vill slänga ut en förmögenhet på biljetter vill jag tipsa om pjäsen Gökboet som spelas av elever från S.t Eriks Gymnasium på Kärrtorps teater 26 - 30 maj.

Trots att du förmodligen kan handlingen på pjäsen innan och utan kommer du att upptäcka nya sidor av den samt njuta av fina rolltolkningar. Se den!

I morse när jag sprang efter sjön kunde jag inte låta bli att tänka hur lyckligt lottad jag är som bor där det är så otroligt vackert. Det sjuder av grönska och medan jag sprang hejades jag fram av fåglarnas morgonkonsert. Det finns dock en och annan som inte njuter av naturen så här års och det är alla pollenallergiker. För dem och alla andra som tröttnat på att vara ute i naturen kommer här två tips på alternativa aktiviteter:

1. Konstfacks elevutställning vid Telefonplan. I Konstfacks enorma lokaler ryms en helt fantastisk utställning som både innehåller skönhet, galenskap, stilfull design och kreativt tänkande. Utställningen är gratis och efter den kan man med fördel njuta av ett glas vin på restaurang Landet. Förorten har mycket bra att erbjuda!

2. Fotografiska museet är helt nyöppnat och det märktes på de långa köerna i söndags. Dock var besöket mycket väl värt besväret trots att det var mycket folk. Annie Leibovitz utställning var fascinerandeoch hennes bilder så otroligt vackra. Dit går jag gärna igen och kanske då med sonen som säkert kan ge mig en och annan lektion i fotokonsten.

När jag var 13 år fick jag glasögon. Eftersom jag just då hatade glasögon så använde jag dem ytterst sällan. Det finns filmer jag sett på bio under de tidiga tonåren som jag inte såg något av för att jag inte ville visa killen jag var där med att jag hade glasögon. Så började jag gymnasiet vid 16 års ålder, jobbade extra på helgerna och för lönen jag fick köpte jag kontaktlinser. Min bästis, Inger från den tiden, påminner mig ibland om att jag högt sa: "Nu ser jag!" när hon pekade ut några snygga killar som gick över skolgården. Det var nämligen en av hennes specialiteter, att spana på snygga killar och hon var alltid sur för att jag inte såg dem. Med kontaktlinser på blev det också min specialitet och har så förblivit. ;-)

Med åldern har det dock blivit svårt att se på nära håll. Linserna korrigerade synfelet på långt håll, men när jag det senaste året försökt att läsa fick jag leta fram läsglasögonen +1. Som lärare framme vid katedern måste man kunna se på både nära och långt håll. Det blev ett väldigt fipplande med glasögonen denna vinter för att inte tala om hur handikappad jag var när jag glömde ta med dem. Nu är detta historia. Jag kan återigen säga: "Nu ser jag!" Min optiker har ordnat så mitt ena öga sköter spaningen av alla snyggingar på stan och det andra ögat läser texterna skarpt. Tack för det!