Metrobloggen

Med tanke på att jag planerar en blixtvisit till Sverige i helgen så behöver jag a) vaxa muffen b) köpa en varm mössa eftersom sist jag var i Sverige höll jag på att frysa röven av mig! MEN numera är Scandal B bara fattig student och inte längre lyxlirare så det är inte bara till att ge sig ut på stan och vaxa muffen och sedan promenera in på NK och köpa en mössa. Man måste prioritera. Men jag antar att jag kommer att använda fittan mer än huvudet (i vanlig ordning) och beställer därför tid för en vaxning och får den med en gång.

Allt går smidigt och när hon är klar med de ädla delarna vänder jag mig sedvanligt om och lägger mig på mage så hon kan avsluta sitt verk. Men icke. Här i England omfattar inte brasiliansk vaxning röven. Mycket märkligt. Tror engelsmännen för en minut att brasilianskorna går omkring på Copacabana med typ Leif Pagrotskys skägg på var sin sida om stringen? Tydligen. För hur mycket jag än försöker övertala tjejen att mitt rövhål inte bits vägrar hon gå i närheten av det.

Fine, som de säger härborta, hur svårt kan det vara? Jag kan göra det själv! Vaxningen av de delar av mig som anses vara "halal" av vaxningsförbundet kostade bara en tredjedel av vad det kostar i Sverige så jag har råd med en burk vax som jag köper på närmaste Boots och knallar glatt hem.

På förpackningen står det förvisso: "Do not wax on nipples, perianal, vaginal/genital areas or eyelashes". Eyelashes? Asså vem fan vill vaxa ögonfransarna?? Jag antar att han som skrev bruksanvisningen var hög på crack och att man därmed kan bortse ifrån perianal-biten... vad det nu ens är. Jag läser vidare: applicera vaxet med en spatel bla bla bla, låt det torka, ryck bort det bla bla bla. Så jag smälter vaxet i micron och applicerar sedan ett lager. Känns ungefär som att sätta sig på en gasolgrill... för varmt... så jag väntar lite och smetar sedan på ett rejält lager! Vad var det sedan? Vänta ja. Undrar hur länge... kanske som när nagellack torkar? Orkar inte läsa bruksanvisningarna när nån pundare knepat ihop den på avtändningen. Så jag sätter mig på sängen och läser "Take a Break" om kvinnan vars man petade ut hennes öga med en galge och kastade ut ögat för balkongen. Det kanske inte är kvantfysik jag läser, men tro mig, ibland är det skönt att läsa något, vad som helst, som INTE innehåller histologiska bilder av levern eller hjärnan i transversalplan.

Nåja, dags att rycka bort vaxet. Så jag reser mig upp... och finner att, förutom mitt påslakan, så har fyra stenciler om autonoma nervsystemet, en pennvässare, ett par solglasögon och ett kvitto från Tesco fastnat i mitt rövhål!

Mindre bra, helt klart...

Så jag avlägsnar föremål efter föremål och därefter vaxet som förvisso verkar ha gjort sitt jobb, men sitter fast värre än superlim. Ok, jag kanske inte lagar mat, diskar eller skriver med rövhålet men likförbannat är det inte så kul med ett rövhål som har Uri Geller-effekten på allt jag kommer i närheten av! Utan att jag vet om det har plötsligt föredraget jag skall hålla om tjocktarmens uppsugningsförmåga (ironiskt nog), en nagelfil och en snusdosa fastnat i mitt rövhål! Fan alltså! Hur får man bort skiten?? Jag blir nog tvungen att läsa bruksanvisningen ändå. Förutom att det står "Don’t leave wax on skin for longer than one minute" står det även "To remove any wax residues use alcohol". Men vad fan?? Jag vill ju inte supa rövhålet under bordet, jag vill bara förhindra att mer av min läxa eller delar av inredningen fastnar där. Surt går jag ner och hittar nån Emma eller Gemmas billiga skitvodka som jag ursprungligen tänkte lägga på en bomullstuss och sedan badda röven med, men eftersom jag inte har nån bomullstuss får mitt rövhål helt enkelt göra en close encounter med flaskan istället - jag räknar med att mitt rövhål är renare än Emma eller Gemmas mun ändå.

Historien hade kunnat sluta där om det inte var för att jag promenerade hem från skolan idag med en kontorsstol, en nyckelknippa och våran vikarie i perinatalfysiologi fast förankrad i rövhålet...

1) Osten går fan inte att hyvla, och om den nu skulle göra det finns inga osthyvlar!

2) Det går utmärkt att legitimera sig med sin senaste elräkning.

3) 9°C är en helt ok inomhustemperatur.

4) Alla ord förkortas till oigenkännlighet så man egentligen inte ens vet vad man pratar om; telly, spag bol, footy, cuppa...

5) Checkhäfte är fortfarande ett helt acceptabelt sätt att betala.

6) När du skall ansöka om bibliotekskort blir du frågad vilken ras du tillhör (hmm, jag är ju inte African-Caribbean, och inte heller Indian-Pakistani eller Irish traveller, närmast är ju British White... eller kanske Other European?)

7) Du röstas ur bostadsrättsföreningen om du inte har vita nätgardiner.

8) Chips är en del av kostcirkeln och en helt vanlig och accepterad lunch.

9) Cheryl Cole’s bröst får mer förstasidesutrymme än en stundande tsunami.

10) Det finns tidningar som t.ex. "Take a Break" och "That’s life" där du kan hänga ut din otrogna pojkvän med namn och adress eller berätta att du ammar din hund för att den skäller för mycket, eller att du väntar barn med den som knivhögg din son till döds.

11) Att vara gravid när du är 13 är inget konstigt, snarare regel än undantag.

12) Att du är white trash är inget som du döljer, du kallar dig glatt "chav" och köper t.o.m. en bildekal där du deklarerar samma sak.

13) Ditt fönster öppnas inte utan hissas upp med ett snöre.

14) Helt främmande männsikor kallar dig "love", "sweetheart" och "darling".

15) Sjukvården har mer MRSA per kvadratcentimeter än den har anställda.

16) Det är helt ok att gå i ballerinaskor, flip-flops och shorts i januari.

Jag sätter härmed punkt för historien med stalkern. Den är numera polisanmäld och polisen rådde mig att inte uppmuntra den. Det verkar dessutom som om den går igång på pajkastning så jag tar nu bort de äckliga avtryck den lämnat i bloggen och låter Farbror Blå sköta resten.

Tycker detta stämmer kusligt bra in på vederbörande!

Här är råd till dem som råkar ut för liknande:

• Svara aldrig på förföljarens brev och
  e-post. Det förstärker beteendet. Det allra bästa är att vara både neutral och likgiltig. 
• Läs ingenting, men dokumentera allt för att kunna ge en helhetsbild av förföljelsen.
• Var uthållig i kontakten med polisen. Ligg på. Visa med all dokumentation vilken mängd trakasserier det är frågan om och under vilken tid de pågått. När personen lagförs, finns stor chans att upptäcka att flera andra offer är förföljda av samma person.

Ni som (fortfarande orkar) följa den här (sorgliga, oproduktiva) bloggen minns kanske när jag hade en stalker - min föredetta. Han lurade i buskarna utanför mitt hus och smidde lömska planer om vad han skulle göra med mig (och en potatisskalare, ett samurajsvärd och tre meter rep) om jag inte tog tillbaks honom. Men på något sätt så tröttnade han till slut, insåg väl förmodligen att det inte blir svårt att hitta en bättre ersättare till en lösaktig, arbets-, tränings- (och vanlig)narkoman vars största bedrift här i livet är ett misslyckat rånförsök och en titel i distriktsmästerskapet i tung narkotika.

Men NU mina vänner har jag fått en RIKTIG stalker, en som jag INTE har kopulerat med, haft ett förhållande med eller ens känner! En kvinna dessutom!

Ett tag sedan trillade följande meddelande in i min Facebook-inkorg:

DU DIN JÄVLA BITCH VA E DET FÖR SKIT DU SNACKAR TILL FOLK OM MIN BROR??? Å HÅLL DIG JÄVLIGT LÅNGT BORTA FRÅN ANDREAS!!!

Avsändaren var en för mig obekant kvinna som såg ut lite grann som en häst. Vem hennes bror är kunde jag ana på namnet, en gammal bekant från Scandalbeautys storhetstid, men hennes bror har jag faktiskt inte sett sedan den tiden Kicki Danielsson fortfarande ansågs vara attraktiv. Och Andreas... hmm... känner bara en, så jag skickar iväg ett meddelande och undrar varför kvinnan som ser ut som en nordsvensk avelshingst tror att jag lägger in moves på hennes man. Andreas svarar snabbt att inte han heller känner hästkvinnan förutom att hon addade honom på Facebook och att hon därefter antog att de hade en seriös relation - vilket är något förhastat med tanke på att de aldrig ens pratat med varandra eller träffats. Han gjorde det enda kloka och tog kvickt bort henne från sin vänner-lista... men skadan var redan skedd... hon hade redan noterat hans telefonnummer och började skicka 20-30 sms om dagen och terrorisera alla kvinnor hon lyckats hitta på hans Facebook-sida - däribland Scandal B!

Förvånat svarar jag hennes aggressiva påhopp med att jag inte har för avsikt att sno den som i hennes psykos-grumlade fantasivärld verkar vara hennes man, och skickar även med numret till Sahlgrenskas psykakut och Åby travbana (om hon vill jobba extra). Raskt kommer svaret:

Du lägger näsan i blöt på vad andra människor har för liv och använder dig av de kriminella män du känner för att bli populär. Tyvärr så måste jag göra dig besviken....jag o Andreas har en relation som du knappas kommer i närheten av!!!
Och Andreas har bjudit mig på middag nu i veckan, så lägg ner din billiga o gamiga attityd.

Han är faktiskt INTE intresserad av ha en relation med en tjej som dig, som sitter o skriver en massa blaja om min bror, som du för övrigt INTE har ett skit med o göra. Vem är du för att sitta skvallra en massa skit och sen har du skrivit en hel del skit om brorsan K också. Men så är det väl när man inte har annat för sig o tar till alla horiga knep man kan för att sno andras män!

Mycket märkligt det här. Första gången jag fått ett mejl av en tvättäkta psykopat! Att jag lägger näsan i blöt är väl en liten överdrift när det kommer från någon som luskat reda på mitt telefonnummer, min Facebook, min e-mejl och nu slutligen då min blogg (som jag av förklarliga skäl inte direkt gör reklam för) eftersom hon syftar på att jag snackar skit om hennes bror och brorsan K i bloggen. Nu kommer en stor "revelation" - JAG SNACKAR SKIT OM ALLA I BLOGGEN! ALLRA MEST MIG SJÄLV! Ni som vill läsa vad psykopaten har att säga kan se det i kommentarsfältet under inlägget "Sexuell ohälsa".

Och att jag använder mig av kriminella män för att bli populär - om att ligga runt med sådana som gjort minst 10 år på Kumla, festa på rånbytespengar och ha en kontaktlista i mobilen som är identisk med SÄPOs most wanted-lista är att använda sig av kriminella män för att bli populär så heter jag... det var inget förresten...

Och att psykopaten skulle ha en seriös och djup relation med Andreas är minst sagt märkligt med tanke på att han själv uttryckte det "Jag har aldrig träffat henne, jag skulle inte pissa på henne om hon brann och nu har jag polisanmält henne". Att de skulle äta middag senare i veckan kommenterade han som "Luskar hon reda på vart jag bor så slår jag ihjäl henne med en brandsläckare och matar hunden med henne."

Och ta till horiga knep för att sno andras män? Hallå?! Det är Scandal B vi snackar om! That's my middle name!

Sedan trodde jag det hela var överspelat. Men icke. Idag får min kompis Malin följande i sin Facebook-inkorg:

Kan du be din jävla vännina, Scandal B, att hon håller sig jävla långt borta från MIN MAN!!! Ok!!

Så jag får väl lämna ett meddelande till psykopaten här eftersom jag vet att hennes stalkande ofta leder henne hit:

Andreas är inte din man. Detta finns bara i ditt sjuka huvud. Han har aldrig träffat dig och vill inte göra det heller. Andreas är inte och har aldrig varit min man heller (typ den enda i Göteborg). Du är en mycket sjuk person som behöver vård. Ring detta nummer för vård 031-342 26 24 eller gå in på www.stuterilindevik.com om du vill jobba extra.

Kontakta aldrig mig eller mina vänner mer med dina sjuka anklagelser, gör du det så hänger jag ut dig med namn, bild och telefonnummer här och ber alla mina (3) läsare att terrorisera dig!

När jag idag fick reda på att den sedvanliga praktik-eftermiddagen på vårdcentralen var inställd blev jag rätt lycklig. Det innebär att man slipper tillbringa eftermiddagen i en sunkig vårdcentral med att lyssna på folks svettiga gamla hjärta och lungor, palpera testiklar och plocka ut leksaksbilar från små barnnäsor. Jag var precis på väg tillbaka till mitt ruttna hem för att fridyka under duntäcket när någon påpekar att vi inte är lediga, vi skall gå på mässa istället. Mässan heter "sexual health" och vänder sig till vårdpersonal. Jag hade hellre gått på en mässa om sexuell ohälsa där man får träffa HIV-smittade tjackhoror, se power-point presentattioner om syfilis med kliniska närbilder och diskutera om kondylom smittar via cybersex.

Men nu blev det sexuell hälsa istället. Från en broschyr fick vi välja en föreläsning vi ville gå på. Tanken var att vi skulle enas om en föreläsning men jag fick broschyren först  och eftersom alla småbarnen i min grupp är rädda för mig valde jag åt oss alla - erectile disfunction. Det suckades lite här och var men jag visste att dessa små pubertetsmonster inte skulle motstå frestelsen att fnittra och bete sig pubertalt när saker som penisringar och Viagra kom på tal - vilket i sin tur skulle få mig att framstå som mogen och seriös (att jag i pausen sög upp kondom i näsan och drog ut den genom munnen bortses ifrån) vilket skulle imponera på vår handledare Dr Khan. 

Så vi sätter oss alla i föreläsningssalen och in kommer en överviktig gammal skata med näsvårta, illasittande dräkt och hudfärgade strumpbyxor som knappast dolde det faktum att hon slutade raka benen back in the day när jag fortfarande hade mjölktänder. På bordet framför henne radar hon upp en penismodell i gul genomskinlig plast, en kartong, några tablettkartor och en laptop som innehåller hennes power point presentation. Och sedan ställer hon första frågan;

- Är det någon som vet vad som orsakar impotensproblem?

Förutom hennes ben kan jag faktiskt inte tänka på en enda sak. Dessvärre kan småglinen en hel del - de kastar ur sig "alkohol", "stress", "ålder", "medicin" med mera, med mera i ett rasande tempo, inte ens alla riktiga läkare som deltar i konferensen hinner med. Fan också, jag skulle ju glänsa här...

Kärringen babblar på om morgonstånd och halvbånge en stund till och undrar sedan om någon känner till några läkemedel mot impotens. Tänk snabbt Scandal B, tänk snabbt.... måste glänsa.... men allt jag kommer på är amfetamin... som garanterat får liv i den dödaste av organ, men är knappast ett läkemedel (om du inte heter Leffe och bor på Stadsmissionens härbärge med din schäfer).

Småglinen skriker unisont "VIAGRA"!!!

Fan också, brädad igen. 

- Kan någon nämna något annat?

Jag är helt säker på att jag läst om något liknande på internet när jag googlade "kuk" för att slippa plugga mag/tarmkanalens embryologi. Det hela påminde mig om en Soda Stream, man stoppade upp nåt i urinröret och vips expanderade den.... Ja!.....

- KOLSYREPATRON, ropar jag stolt.

- Vad gör du med den? undrar kärringen förvånat.

- Stoppar upp den i.... ja.... du vet....

Vad är det kliniska ordet för kuk?

- Tänker du på Bondil®?

Allvarligt, vad fan snackar kärringen om? Bodil. Min syslöjdslärare i femman? Det är inte det första jag tänker på när någon säger "erektion".

 Kärringen plockar fram sin penismodell och stoppar ner nåt i den.

- Är det den här du menar? undrar hon.

Ingen aning, jag ligger under stolen och hulkar. Sedan börjar kärringen visa andra medel att expandera snorrar som sloknar och den mystiska kartongen (som visar sig innehålla en pensipump) åker ut bland publiken. Alla medelålders gubb-läkare låtsas genomgående aldrig ha sett en sån förut och givetvis kan ingen montera ihop den. Personligen är jag rätt teknisk, och när det gäller att bygga saker som det går att röka olagliga substanser i ligger McGyver i lä. Så jag får tag i penispumpen, monterar ihop den på 2 sekunder och får genast lust att prova den på något.

Kärringen ställer nästa fråga;

- Vad tror ni följderna är av erektil dysfunktion?

En av mina små klasskamrater skall precis ge ett sånt där duktigt litet svar som innehåller fraser som "realtionsproblem" och "sämre självkänsla" när jag bestämmer mig för att fästa penispumpen på hennes mun. Schwopp säger det. Hon ser hemskt förvånad ut. Sedan pumpar jag på utav bara helvete. Hennes ögon blir stora som tefat och hade hennes mun varit en snorre sa hade t.o.m. John Holmes varit imponerad!

Dr Khan verkar nu lite orolig och bestämmer sig for att försöka befria ungjäveln från penispumpen. Eftersom han inte vet hur man gör rycker han bara i den, den lossnar med ett högljutt slurp och flyger iväg och landar på en icke ont anande ortoped-kirurg. Kärringen ser mycket ilsken ut innan hon undrar om någon har några fler frågor.

Det finns en sak jag alltid undrat....

- Vad gör man om ens partner inte får upp den? undrar jag försynt.

- Ja, det beror lite på orsaken, föklarar kärringen försiktigt.

- Om orsaken är en blandning av alkohol, thinner, rökheroin, ecstasy, skunk, Nozinan och ugnsrengöring?

- Ehm.... magpumpar honom? 

- Förstör man inte stämningen lite då?

Jag möts av tystnad.

Jag kan inte riktigt se att jag skulle kunna magpumpa Johnny. Men jag har i alla fall fattat varför han gick och köpte en Soda Stream...

Igår blev jag för första gången riktigt exalterad när jag tittade på schemat över morgondagen. Istället för det vanliga patienten-i-fokus-tjafset och sega föreläsningar om hur man klassifierar det man hostar upp när man har en övre luftvägsinfektion så stod det "Introduktion till MEF-labbet". Mef för mig innebär mefedron, asrolig internetdrog, och att få tillverka den på skoltid verkar nästan för bra att vara sant, äntligen får man göra något som verkligen gynnar mänskligheten på den förbannade läkarlinjen!

Förväntansfull dök jag upp först av alla på MEF-labbet imorse (detta har inte hänt sedan föreläsningen "ACAB" där jag glatt trodde att jag skulle få kasta skit på snuten i 45 minuter under handledning av någon erfaren gangster. Istället fick jag lyssna på en utmärglad kärring från "Assosiation for Curing Anorexia and Bulimia" gaffla på om hur hon tillbringade 20 år med en tandborste i halsen).

Spänt inväntar jag de vidriga små barnen, som är mina klasskamrater, som en efter en kom insläntrande trötta och bakfulla efter helgen och inte ett dugg intresserade av MEF-labbet, själv hade jag suttit uppe hela natten och dragit upp riktlinjer för min framtida verksamhet i drogtillverkarbranshen, jämfört lönsamheten med läkaryrket, involverat Johnny som konsumentpanel och hyrt en armensik flykting som glatt upplät sitt rövhål för transporten till Sverige för ett paket cigg och en tonfiskmacka från Tesco.

Äntligen öppnas dörrarna till MEF-labbet och jag rusar in och tar plats vid en bunsen-brännare (som jag genast tänder och sätter fyr på min anatonmibok - som jag i och för sig inte fattar något av ändå, så den kan lika gärna brinna). När uppståndelsen lägger sig plockar jag fram mina anteckningar, eller anteckning rättare sagt, jag har tagit reda på det kemiska namnet för mefedron - 4-Metylmetkatinon - så jag kan glänsa lite och göra ett bra intryck och i förlängningen kanske få låna MEF-labbet lite på kvällarna.

Dessvärre verkar ingen annan vara så intresserad av att tillverka mefedron, de har alla samlats runt läraren i andra ändan av labbet och tittar på någons ruttna gamla huvud som har sågats isär i transversalplan samt en plastmodell av innerörat.

Då är det bara till att sätta igång själv. Alltså 4-Metylmetkatinon... hmm... jag var påtänd som en anka under hela tiden som jag läste kemi men 4 står nog för hur många ingredienser det är i mefedron och dessa fyra måste vara Metyl, Met, Kat och Inon. Jag har ingen aning om hur mycket utav varje, men en sann kemist experimenterar ju! Så jag börjar leta efter ingredienserna. Hittar en prostata och en tonsill i olika stadier av förruttnelse men det hör inte hit och kan troligtvis inte användas för att tillverka internetdroger. Till slut hittar jag ett låst skåp (som jag dyrkar med en förhårdnad gammal vagus-nerv som ligger och skräpar - förbannade anatomi-professorer, här upplåter folk sina döda kroppar till forskning och får som tack för hjälpen finna sig i att delar av deras autonoma nervsystem ligger och skräpar på golvet!) som innehåller en hel del roliga kemikalier bl.a. formalin och metanol - så jag blandar dem, och sätter eld på dem... resultat: stor blå eldslåga som luktar hembränt... men inget mefedron.

Så jag kallar dit läraren.

- Ok, så jag försöker tillverka internetdroger här, men jag hittar inte de rätta ingredienserna.

Kärringen tittar förbryllat på mig och föreslår att jag ansluter mig till de andra och undersöker likdelar under mikroskop. Jag vägrar.

- Kan du inte bara visa mig vart ingredienserna finns så fixar jag resten själv? undrar jag försynt.

Kärringen ser inte road ut.

- Ok, jag kan göra amfetamin istället, vad som helst, bara det är knark.

Kärringen säger att jag får ansluta mig till de andra eller gå därifrån.

- Men vafan! protesterar jag. Ni har ju ett MEF-labb och man får inte tillverka MEF?!?!

Visar sig att MEF står för Multi Educational Functions Laboratory...

Jävla engelsmän och deras förbannade akronymer... 

Det här med Facebook är ju lite tudelat, visst är det kul att hålla kontakt med gamla vänner men jag betackar mig för helt okända människor som addar en i hopp om en omgång gömma korven för att de gillar ens profilbild.

Häromdagen satt jag och pluggade (läs Facebookade) när jag får en "friend request". Jag kände igen namnet på killen och kände vagt igen honom men kunde inte placera honom (detta händer rätt ofta när man är av kombinationen promiskuös/narkotikaliberal) så jag accepterar för att reda ut i vilket tält/utedass/bilbaksäte/återvinningsstation/kohage etc jag bekantat mig med honom på typ nån midsommar då jag blandat Bäska droppar med Teralen-droppar och tyckt att det var en bra idé att kopulera lite.

Men jag addar killen i alla fall och snart kommer ett meddelande:

Vad kul att se dig igen efter alla år! Du var faktiskt min ungdomsförälskelse, jag kommer ihåg när du var tillsammans med Johan Backman, jag var så avundsjuk på honom...

Ehm...?! Vem fan är Johan Backman? Och har jag haft ett förhållande med honom? I min ungdom? Om inte en kvart bakom cykelskjulet räknas så har jag troligen inte haft någon förhållande med Johan Backman... vem han nu är. Så jag svarar:

Du har nog misstagit dig. Jag känner inte dig (om du inte känner till en incident som involverar analsex, en dvärgkanin som hette Putte och ett polisingripande, för den killen har jag ingen aning om vem det är) så du kan radera mig igen.

Och svaret kommer:

Kommer du verkligen inte ihåg mig?

Vafan är det med killen? Shit, jag kommer inte ens ihåg hur många månader det är på ett år, än mindre någon slemmig typ från skoltiden som tydligen tillbringade sin tid med att runka till skolkatalogen. Så jag bestämmer mig för att googla snubben. Har han någon högre utbildning så finns han säkert omnämnd i forskningssammanhang och då vet jag att han var en nörd och att jag troligtvis har sprutat tårgas på honom eller snott hans moppe eller nåt. Varför det nu skall vara bra att veta vet jag inte men man vill ju liksom veta vart man står i förhållande till någon som just fått tillgång till ditt telefonnummer, din adress och alla dina privata bilder...

Så jag googlar... och resultatet är lite oväntat... det poppar genast upp en hel del bilder på snubben och en och annan tidningsintervju. Han har tydligen vunnit Robinson för några år sedan, det är därför jag känner igen honom (det fanns en tid då jag läste fredagsbilagor istället för "Cellen ur ett molekylärt perspektiv"). Märkligt. Jag känner ingen som vunnit Robinson. Ett nytt meddelande trillar in i min inkorg:

Jag skall till Goa nästa fredag, det skulle vara skitkul om du följde med. Vi skulle kunna snacka om gamla tider och ta igen missad tid?

Nog för att Goa låter bättre än en sunkig industristad i England men nån måtta får det vara. Och så har jag trots allt pojkvän. Jag vet inte vad han skulle säga om jag stack till Goa med en C-kändis. (Troligtvis skulle han inte förstå innebörden av händelsen med tanke på att han rökte A t.om. F i Gula Sidorna i helgen i tron om att han skulle bli bäng och har inte hörts av sedan dess - hans sista ord var "stor jävla joint, gumman, stor jävla joint...)

Nytt meddelande:

Så vad säger du?

Har du fått en kokosnöt i huvudet eller? JAG KÄNNER INTE DIG!! svarar jag irriterat.

En dejt då?

Shit, vilken envis snubbe...

Jag dejtar av princip inte folk som ingår i pakter med Zübeyde Simsek, skiter i djungeln, torkar sig med palmblad och deltar i ö-råd.

Förlova sig är inte att tänka på då?

Asså det här är bara för mycket, och jag tror dessutom att killen är stadgad på annat håll så jag googlar lite till innan jag svarar:

Är inte du ihop med den där feta bruden som skriver deckare?

Nej, det är Martin Melin...

Fan, jag ger upp. Jag vet inte alls längre. Vilken kille är bäst? En som kan fånga en fisk med händerna samtidigt som han gör upp eld med barkbitar och bygger skydd för monsunregn eller en som kan sätta eld på Rizlapapper med en tändare samtidigt som han snortar C-vitamin och injicerar anabola?

Jag får fundera lite på det här...

Många av er kanske undrar (eller jag smickrar mig att tro att det finns folk som har ett intresse av mitt ruttna liv) hur det går att ha ett långdistansförhållande med Johnny när han uppenbarligen är bigamist.

Svaret heter tung narkotika.

Johnny har egentligen inget större intresse för brudar (inklusive mig nu när jag tänker efter). Däremot är han flerfaldig olympisk mästare i tung narkotika, femkamp för att vara exakt (tre valfria uppåt och en av komittén utsedd neråt och ett narkotikaklassat läkemedel). Han har vunnit guld alla år förutom förra året då en olycklig kombination av preparat blev hans fall (amfetamin och Stilnoct slår ut varandra och för ett kusligt ögonblick var han helt normal [något som inte hänt sedan 1993] så han kom av sig fullständigt och fick se sig besegrad av Leffe som valt amfetamin och ADHD-medicin samt en rhododendron som han trodde var khat.)

Nu är det off-season och de flesta andra idrottsmännen sitter på allehanda behandlingshem... men inte Johnny, han tränar hårt inför nästa OS och det är detta som gör att jag kan vara helt säker på att han inte faller utanför skaklarna igen.

Igår när jag ringde var han på väg till Stadsbiblioteket för att låna en bok om spanska inbördeskriget, driftigt kan tyckas för någon som har petat i sig en karta Propavan och ett par gram internetdroger, men till saken hör att klockan var 03.42 natten till söndag.

När jag ringde i förrgår hade han andra bekymmer:

-Din bror var här förut. Och hans flickvän. Jävla heroinist. De hade en bäver med sig. Den tuggade ett avlångt hål i badrumsdörren.

- Vänta, vänta, vänta, säger jag förvirrat. Vem är heroinist? Min bror eller hans flickvän?

Sedan slår det mig att jag inte har en bror, så han kan omöjligen ha en flickvän och ingen av dem kan vara heroinister. Och risken är heller inte så stor att en okänd gnagare tuggat sig in i Johnnys sunkiga badrum. Men han fortsätter:

- Och du vet den där nallen du gav mig innan du åkte? Den har börjat snusa. Skitmycket, alltså det går åt en stock i veckan. 

Så jag behöver inte oroa mig för Johnnys eventuella utomäktenskapliga affärer, han har fullt upp med att underhålla min icke-existerande släkt och förse en uppstoppad björn med Göteborgs Rapé....

I fredags morse när jag yrvaket gick in på toa (som jag delar med 9 andra tjejer - fortfarande ett frågetecken med tanke på att de flesta ser ut som om de har en Helly Hansen på sig under morgonrocken) så sätter jag mig på toaletten och märker att någon har köpt en såndär matta som är typ som en badrumsmatta men figurformad för att passa runt toastolen. Hemtrevligt tycker ni, ohygieniskt tycker jag. Men problemet var inte badrumsmattan i sig utan det faktum att det låg en bajsklick på badrumsmattan. Märkligt, tänker jag, hur lyckas man bajsa framför badrumsmattan om man inte a) har omvänd och ej tidigare skådad anatomi eller b) är en långhårig raggare från Tidaholm som heter Roger men kallas "Roggan".

Så jag använder helt sonika den andra toaletten och tänker sedan gå och lägga mig igen. De andra i klassen, och även jag i och för sig, har anatomi med dissektion av kadaver. Detta kan vara jättecoolt om du är 19 år och en färsking men för Scandal B som levt ett hårt och kallt liv i Ghettoborgs undre värld så är lik inte längre nåt direkt spännnade. I torsdags var jag på anatomikursen och gjorde ett rätt märkligt intryck så jag går inte dit igen. På frågan:

- So, why do we need to use rubber glover when we work on the cadavers?

svarar Scandal B:

- Never leave fingerprints or DNA!

Konstig tystnad (som jag ofta upplever). Nästa fråga:

- What else should we think about when working with cadavers?

- If you’re going to sink’em make sure you put a self-adjusting knot attached to their leg in one end and a weight on the other end ’cuz when they start decomposing and you’ve only tied an ordinary knot to ’em the fuckers tend to float up and cause a horrific stink....

Tystnad igen. Sedan fick jag bara leka med plastmodeller av levern och tunntarmen i en timme och fyrtio minuter.

Med den här långa utläggningen ville jag bara säga att jag inte tänkte gå till skolan, jag tänkte gå och lägga mig igen. Men sedan tänkte jag på bajsklicken och jag kunde inte låta den gå obemärkt förbi. Så jag går ner i köket där de andra så kallade tjejerna sitter alla fnittrigt uppjagade över "The Herald". Argt undrar jag:

- Who the fuck left a turd on the bathroom mat?

Ingen lägger märke till mig, de läser horoskop.

- Ooooh, read mine, read mine! utbrister Gemma (eller Emma eller whatever).

- What are you?

- A hairy lesbian? undrar jag lite provocerande... men ingen reaktion.

- I’m oooh fishy thingy, what’s it called?

- Aquarium? undrar Emma och jag känner hur min IQ utarmas bara av att andas samma luft.

- Pisces! You stupid inbred fish & chip-retard!

Alla ignorerar mig. Emma börjar läsa Gemmas horoskop:

Today is a special day for making new aquaintances! Your existing friends will see your true value and that special surprise you thought nobody would notice is really appreciated...

- So YOU left a turd on the bathroom mat? undrar jag ilsket. Well it’s not a bit appreciated so go and clean it up!

Det är som om jag inte existerar. Alla babblar på om hur tillförlitliga horoskop är och hur kusligt det är att det som står alltid inträffar. Jag går därifrån. Med en plan givetvis. Nästa morgon är jag först upp och hämtar in tidningen. Jag sitter redan med horsokopsidan uppslagen när tjejerna en efter en släntrar in i köket. Helt plötsligt existerar jag. Förtjust utbrister Gemma (mattbajsaren):

- Oooh, read mine, read mine!

- Ok, säger jag sammanbitet.

Today a random blast of napalm will blow you away taking anyone with more than 15% of their body area covered with hair with you. You will all be blown up over Shetland and your remains will be devoured by genetically modified monster mackerels...

Bajsar först som skrattar sist...

På universitetet där jag studerar tillämpar de PBL som inlärningsmetod. Det är nån flummig metod där man arbetar i grupper och bestämmer sina egna "learning outcomes" - hade jag inte varit helt svängd av min kvällsdos Nozinan så hade jag säkert kunnat både översätta "learning outcomes" och beskriva PBL utförligare, men just nu känns det som om jag har mjukost i huvudet.

I alla fall så fick jag idag för första gången träffa mina gruppmedlemmar för första gången... och insåg att det kommer att bli betydligt enklare att lära sig namnet på varenda nerv, muskel och ben i hela kroppen än vad det nånsin kommer att bli att lära sig deras namn. Här följer en lista på namnen (givetvis läser jag innantill) och detta är ta mig fanken helt jävla sant:

• Ranveer
• Bumweet
• Xenophon
• Baktash
• Sujeet
• Puneet
• Pham
• Ferheen
• Umer

Asså vad i helvete??? Ge mig en latinsk anatomibok och jag kan lära mig det utantill på några dagar... men det här?? What the fuck?!?! Bumweet? Vad är det för jävla namn, röv-vete liksom. Och vad fan är en xenophon? Hur i helvete kan man heta xenophon?

Sedan skulle vi då lära känna varandra lite närmare två och två. Läraren uppmanar:

- Just pick someone, you’ll all get round to eachother in the end anyway.

Jag hade gärna brytit isen och sagt "Ok, I’ll go with Karen" om det fanns en sån, men alla namnen låter som take-away menyn på en indisk restaurang och jag minns inte ett enda ett... jo....

- I’ll go with Saxophone! utbrister jag glatt.

- It’s Xenophon, säger någon försynt.

Jag ser mig om och ser en späd liten pojke med acne som inte kan vara en dag äldre än 15.

- Whatever Xylophone, let’s go into the next room and get aquainted!

- It’s XENOPHON, säger han med lite mer eftertryck.

- Do you mind if I call you Microphone? It’s easier to remember, undrar jag.

- No, I’d prefer Xenophon.

Jag tittar trött på läraren.

- Is it ok if me and Telephone sit in the next room?

- Yes, that’s fine, svarar hon glatt och viftar iväg oss.

Väl inne i rummet sätter sig Hydrophone nervöst mittemot mig och tittar i golvet. Kära lilla barn tänker jag, han ser ut som om han skall bli uppäten av stora, stygga vargen. Så jag börjar lite försiktigt:

- Ok, Megaphone! Ask me any three questions you like and then I’ll ask you three.

Gramophone ser först lite vilsen och underlägsen ut men frågar sedan artigt vart jag kommer ifrån, hur gammal jag är och vilken som är min favoritfärg. Jag svarar vänligt och lugnt på alla frågorna och ställer sedan mina:

1. What kind of a dumb-ass name is Xenophon?
2. Were your parents junkies?
3. Were your parents hippies?

Xenophon harklar sig och stammar sedan fram att han är döpt efter den grekiska guden Xenophon.

- Why the hell didn’t they just call you something that you can actually pronounce, like Saganaki or Souvlaki or some shit? undrade jag uppriktigt.

Sedan fick jag i vanlig ordning inte vara med och leka lära-känna-varandra-lekar nåt mer. Tur det kanske, jag vet inte vad jag hade ställt till med när det var dags att lära känna Bumweet....

Så jag har alltså lämnat en ganska bekväm tillvaro i Göteborg med sena restaurangluncher, latte på café hela dagen för att avsluta med drinkar på Sheraton och snuskiga aktiviteter med Johnny tills långt in på morgonkvisten.

Nu bor jag i en mellanstor engelsk stad, äter torra smörgåsar, tillbringar hela dagen i föreläsningar om matsmältning, dricker öl på en sliten pub och undviker snuskiga aktiviteter totalt.

Men jag skall ju bli läkare. Och det är väl det enda som hindrar mig från ett välriktat skott rätt i pannan med ett jaktgevär! Min egen panna alltså.

Jag bor numera ihop med 9 (!) andra tjejer, jag tror åtminstone att de är tjejer men kroppsbehåringen talar ett annat språk. Dessa indiska brudar alltså, när de har duschat ser det ut som om nån har rakat en Sankt Bernhards-hund i badkaret och ändå kommer de ut ur duschen med mer hår i ansiktet än en Hell's Angels-medlem! Och sedan har vi de engelska brudarna - alla heter Emma, Gemma, Laura eller Sarah - och alla väger ungefär som en normalstor långtradare, ser konstant hungriga ut och kastar lystna blickar efter kylskåpet, jag tror en t.o.m. käkade upp en isbricka igår, plast och allt, helt jävla sjukt.

Tillsammans bor vi i ett jättestort hus som en gång varit ett barnhem och som enligt hyresvärden spökar. Personligen tror jag gubbjäveln vill skylla på vålnaderna av små barn som prasslar när han själv står bakom duschdraperiet och smygtittar på småtjejer medan han tar sig på olämpliga ställen... men det är bara min teori. En Emma eller Gemma (kan inte skillnaden på dem) sa t.o.m. att hon sett en vag siluett av en liten pojke i gammaldags kläder som tittade på henne när hon steg ut ur duschen häromdagen. Själv tror jag inte på spöken och sannolikheten att det spökar är ungefär lika stor som att någon frivilligt (utan tung narkos eller skyddsutrustning) skulle titta på henne när hon var naken.

Men inatt hände en konstig grej, jag hade slängt i mig den vanliga kvällsdosen av 15 Nozinan, 10 Propavan, 5 Stilnoct och en handfull blandat Iktoivril och Stesolid, sovit (läs befunnit mig i koma) i ungefär tre timmar när jag vaknar av att det drar kallt. I och för sig inget märkligt i England med tanke på byggherrarna här är ungefär lika skickliga som utvecklingsstörda som bakar pepparkakshus. Så jag skulle precis sjunka in i min läkemedelsinducerade koma igen när jag ser att min dörr är öppen! Och jag är helt säker på att jag både stängde den och låste den. I skuggorna ser jag en figur. Jag misstänker direkt att det är en Emma eller Gemma som har fått nys om att jag har en Marabou schweizernöt på nattygsbordet... men hur fan har hon tagit sig in? I och för sig är det väl inte helt omöjligt att hon tuggade sig igenom dörren med tanke på att hon åt en isbricka häromdagen funderar jag och väser sedan:

- Piss off!

Ingen respons. Figuren står kvar. Det slår mig för ett ögonblick att det kanske är ett spöke men efter att ha sett brorsan K överdosera LSD på ett rave-party för bögar i Limhamn så är inget längre skrämmande. Speciellt inte genomskinliga småpojkar i knickers och gubbkeps.

- Piss off! fräser jag igen.

Det händer nada, gestalten står kvar. Jag försöker minnas hur de gjorde i "Sjätte sinnet"... krossa inkräktarna med specialvapen som bara kan hanteras av aliens... vänta, det var "District 9"... och det enda vapen jag har är en trasig dildo i självlysande rosa plast som förra gästen glömde kvar och den enda alien som finns tillgänglig bor i rummet mittemot mitt och henne vill inte ens djävulen väcka! Jag funderar lite till. Just det, man skall prata med dem. Så jag frågar:

- Vad kan jag hjälpa dig med, lille vän? med tillgjord sympati (jag har trots allt ett förflutet som socialsekreterare).

Tystnad.

Engelska vålnader kanske inte förstår svenska? Tro mig detta är avancerade tankar för någon som har mer psykofarmaka i sig än ett normalstort svenskt apotek...

- Can I help you, little friend?

Sedan minns jag inte mer eftersom min hjärna inte hade tillräckligt med kapacitet för att vara vaken och hantera två språk samtidigt och återföll i medvetslöshet. Men när jag vaknade var både chokladkakan och dildon borta. Ser jag att den förbannade Emma eller Gemma äger ett par kalotter och en gubbkeps så är hon dödens...

Scandalbeauty is back!

Under min frånvaro har jag 1) kommit ur min depression 2) flyttat till England och påbörjat mina läkarstudier 3) upptäckt att det är för jävla roligt att blanda Stesolid och alkohol... men det kanske inte hör hit.

Återkommer imorgon med en utförligare beskrivning av min nya tillvaro!

I morse vaknade jag av ett mycket märkligt telefonsamtal. Eftersom jag låg hiskeligt sjuk i sviterna av vad som troligtvis är svininfluensa trodde jag först att jag hallucinerade. Det är kära Johnny som ringer men i andra ändan hör jag en mycket irriterad tjej:

- Vem fan är du och varför skickar du gulliga meddelanden till min pojkvän??

Med en feber på nära nog 40° är jag nu säker att jag hallucinerar...

- Vad gör du med min pojkväns telefon, din slitna gamla crackhora? (Jag har väl inga egentliga belägg för detta eftersom jag inte sett henne men hon låter onekligen som en.)

Efter en hätsk ordväxling på ungefär 15 minuter där ordet "hora" och "fitta" användes 129 resp. 312 gånger kom vi fram till att vi har samma pojkvän. Johnny är bigamist.

Så vad göra? I sann amerikansk-film-anda bestämmer vi oss för att för att åka hem till honom båda två, konfrontera honom, förlöjliga honom och CHOCKA honom!! Så jag tar crackhorans adress och försöker förvandla mig från febrigt, svettigt, hålögt vrak till vampig Vuitton-brud (blev mer som Donatella Versace nyss uppstigen ur en sarkofag) och ger mig iväg.

Utanför crackhorans port blir jag helt plötsligt oerhört nervös. Tänk om crackhoran i själva verket är värsta Megan Fox? Förtvivlat biter jag på naglarna och våndas... men helt i onödan.... crackhoran ser mer ut som Michael J Fox... med Parkinsons och allt. Shit alltså, vilken dålig smak den där Johnny har hinner jag tänka innan åbäket sätter sig i min bil. Sunkig, lite för blonderad, märkliga hudutslag och pupiller stora som golfbollar. Lite äcklad inser jag att om Johnny har haft sex med den här så har jag minst kolera. Hon sträcker fram en smutsig hand:

- Hej! Elin.

Jag tar motvilligt i hennes hand och lyssnar sedan hela vägen till Johnny om vilket svin han är, hur äcklig han är och hur kunde han göra så här? Jag nickar lite och håller med lite här o där. Febern gör så att jag inte riktigt greppar att jag åker bil med min pojkväns andra flickvän. Som troligtvis har scharlakansfeber... och gonorré. Fan också.

Väl framme ringer vi på. Trots att klockan är 06 på morgonen är Johnny garanterat vaken, han har flera OS-medaljer i tung narkotika och ligger garanterat i träning. Mycket riktigt. Han öppnar dörren, ser oss... och ser ut som om han svalt en utekatt. Något i hans dimmiga blick övertygar mig om att han har registrerat att något är fel, men han vet inte riktigt vad för han har fullt upp med att snorta krossade C vitamin-brustabletter som han tror är nåt helt annat. Jag och Elin far runt i lägenheten, samlar ihop våra saker, gapar och skriker och kallar honom svin i säkert en kvart innan han reagerar:

- Fan vad det bubblar i näsan....

I fortsättningen om min pojkvän (min och Elins för att vara exakt) är otrogen skall jag stanna kvar hemma i sängen, ringa en zigensk spåtant som kan besvärja hans pungkulor så de fylls med larver, och sedan somna om!!

Eftersom mitt och Johnnys förhållande är av modellen "av och på" (mest av) så får jag nappa på de få tillfällen som erbjuds att umgås med honom. Som idag. Johnny skulle styra upp de sista detaljerna inför sitt nästa värdetransportrån med sin kumpan och jag fick följa med, tyvärr visste jag inte att jag fick följa med av en anledning - jag fyllde en funktion i deras smidande av kriminella planer.

Med tanke på att polisen kan avlyssna dig via i stort sett allting, det hjälper alltså inte att stänga av telefonen och ta ur batteriet, de kan avlyssna dig via nyckelknippan om de vill, så måste man träffas och prata öga mot öga. Och eftersom man inte kan tala om i klarspråk vart man skall mötas eftersom telefonsamtalet är avlyssnat och det bara blir för polisen att skicka dit sin mobila avlyssningsenhet, så måste alla mötesplatser kodas. Och därtill måste möteplatserna vara otroligt högljudda och stökiga ifall polisens mobila avlyssningsenhet fått nys om vart du befinner dig (via din vänstra pungkula eller nåt annat avlyssningsbart) så att de i princip måste sitta jämte dig med sin avlyssningsutrustning (vilket är ganska avslöjande) för att uppfatta dina kriminella planer.

Jag och Johnny skulle träffa kumpanen i "helvetets hägn".

När vi anländer förstår jag precis varför de valt just det kodnamnet - vi befinner oss på barnens zoo i Slottsskogen. Och ett helvete är precis vad det är. Små illbattingar med snor i näsan och glassdregel i mungipan springer omkring som något ur Exorcisten (jag svär jag såg en lintott som hette Oliver vars huvud roterade 360°!) och jagar vettskrämda får medan föräldrarna förevigar ögonblicket med sina digitalkameror. 

- Asså Johhny, jag svär, jag går inte in där!

- Hur fan tror du det skulle se ut om jag och Dejan går in där själva?

Jag tittar på Johhny och Dejan, båda rakade, 190 långa, ca 100 kilo ren anabola och fulltäckta med ACAB och FTW-tatueringar ser de inte direkt ut som killar som klappar får på fritiden.

- Men Johnny jag har mina Louboutin på mig, och det finns bajs därinne, mycket bajs...

Johnny tittar bara uppfordrande på mig. Och jag förstår. Och öppnar grindarna till helvetets hägn. Och får en fucking jävla höna rätt i nyllet! Förskräckt hoppar jag upp i Johhnys famn och ylar:

- Klappa den äckliga jävla skiten då om det är så jävla viktigt så kan vi gå sen!

Johnny släpper ner mig med en duns.

- Kan du sluta yla? Det väcker lite väl mycket uppmärksamhet! Det är du som skall klappa, vi skall titta på den spåniga bruden som klappar och konversera lite under tiden. Fattar du?

Johnny och Dejan sätter sig på en bänk och jag har inget annat val än att motvilligt släntra iväg och hitta nåt offer att klappa. Mina 5000 kronors klackar sjunker ner en 7-8 cm i en härlig blandning av lera och getbajs och till slut står jag vid en gris. Som jag måste klappa. Och det är den mest motbjudande varelse jag någonsin sett (förutom Brorsan K när han käkade 30 ecstasy). Jag trodde grisar var lena och mjuka, den här jäveln ser ut som knäckebröd som odlar hårborstar ur hyn!

- Älskling! Jag vill inte ta i den! Jag tror den har psoriasis... och HIV... och sån shit...

Oroade föräldrar som prenumererar på "Allt om barn" och njuter av att lära sina barn att respektera djur och natur ger mig nedlåtande blickar. Johnny ger mig mordiska. Så jag bestämmer mig för att klappa ett får istället. Men märker att just det fåret gör nåt fuffens med ett annat får...

- Älsking? Varför biter det ena fåret det andra fåret i fittan?

Förskräckta föräldrar håller för oskyldiga barnöron (förutom Oliver vars huvud roterar för fort). Johnny ser arg ut.

- Den diar, din jävla bimbo! KLAPPA NU FÖR HELVETE!!

Barnens zoo börjar tömmas på folk när den tatuerade ligisten vrålar till.

Jag hittar en get. Eller är det ett får? Finns det nån skillnad? Jag frågar en kärring.

- Är det nån skillnad på får och get? För jag menar de är typ samma shit, bara en har hår typ som en hund och den andra ser ut som insidan av min jacka från Pradas vinterkollektion...

Kärringen kollar bara konstigt på mig men får i alla fall fullt upp med att förklara för sin illbatting hur ett får blir en jacka. Han vrålar i högan sky. Jag sticker vidare. Till kaninerna.

Jag plockar försiktigt upp en och lägger den mot bröstet och klappar den. Ganska söt faktiskt, dagens första gulliga djur, som en katt nästan.

- Älskling? ropar jag. Den här skiten spinner inte, är den trasig tror du? Skall jag peta den med min nagelfil?

En djurvårdare tar bryskt ifrån mig kaninen och Johnny bestämmer att det är dags att gå.

Jag tror vårt förhållande är "av" igen...

På grund av en synnerligen envis depression har ju inte inläggen haglat ner på bloggen precis. Men nu känns det bättre och jag beslöt mig för att fira lite med att fräscha till mig en aning (ser ungefär ut som Mischa Barton på avtändning) och klippa mig.

Frisören börjar rafsa lite i oredan som skall föreställa mitt hår och säger;

- Du kanske skall använda inpackning ibland...

Jag vet inte om ni varit deprimerade nån gång, men om ni har det så vet ni att det ibland räcker med en harmlös kommentar om balsam för att man skall fullständigt flippa över. Jag svarar;

- Shit alltså, du är inte docent om du tror det. Du får det att låta som om du är tandläkare eller nåt... "glöm inte tandtråden". Grejen med tandtråd är att det faktiskt gör skillnad om man använder det eller inte. Använder du inte det kan du få karies och tandsten och dålig tandstatus och därmed dålig ekonomi och därmed sämre levnadsförhållnade som i sin tur går hand i hand med psykisk ohälsa. Hår är liksom dött. Död vävnad. Varför skall jag köpa dyra inpackningar till nåt som är dött? Om du ser en påkörd grävling, är det din första tanke? "Jag måste köpa inpackning till honom". Nej, tänkte väl det. Detsamma gäller mitt hår. Som är dött. Och behöver således ingen inpackning. Hade du läst mer än två år på gymnasiet så hade du fattat det också.

Resten av frisörbesöket blev plågsamt tyst. Och min frisyr påminner om en riesen schnauzer.

Min arbetsgivare har bestämt att det inte får Facebookas på arbetstid och har därmed spärrat åtkomst till Facebook från jobbdatorerna.

Patienterna däremot får Facebooka så mycket de vill, alla enkelrum är utrustade med datorer. Med uppkoppling. Utan censur.

I natt ville jag för en gångs skull Facebooka lite. I vanliga fall tycker jag att det är rätt meningslöst att uppdatera sig om att Niklas har ätit tacos eller att Linda har ett förhållande som faller under kategorin "it's complicated" eller kasta får på någon, gå med i en jag-saknar-michael-jackson-grupp eller se bilder på någons tandlösa ungjävel som käkar glass. Men som sagt var i natt blev jag lite småsugen. I vanliga fall hade det bara varit att gå in på ett enkelrum och surfa loss. I natt var dessvärre alla enkelrum upptagna, men eftersom jag saknar all känsla för etik och moral beslöt jag mig för att Facebooka i alla fall - hos den patienten som var mest medvetslös.

Efter en del forskande bestämmer jag mig för rum två där Agda Larsson född 1923 ligger och är så dement att Eisenhower fortfarande är president i hennes lilla värld. Så jag smyger mig in i rummet, sätter på datorn, sätter mig, flyger upp igen! Det känns som om jag suttit på 15 häftstift, så jag tittar ner på stolen... och ser löständer! Jävla kärringen har gillrat fällor mot nattligt intrång. Så jag kastar resolut ut tänderna genom fönstret och sätter igång med Facebook, läser mina meddelanaden och börjar kolla på folks profiler. Då hör jag plötsligt en röst som knarrar som en gammal gungstol:

- Vem är det?

Shit, kärringen har vaknat!

- Det är... din mamma... från andra sidan... skall bara kolla så att allt är bra med dig... och allt verkar lugnt... så du kan somna om.

Tystnad. Jag tror kärringen gick på den... men icke...

- Min mamma var en jävla hora, hon skulle aldrig bry sig om mig!

- Shit alltså! Vilket språk! Man skulle kunna tro att du var en prostituerad parkbänksalkis, inte dement kärring, utbrister jag förvånat.

- Vem är det??

- Du är en dement kärring, det är knappast jag, jag ligger mer åt prostituerad parkbänksalkis-hållet...

- VEM ÄR DET??

Jag tittar förskräckt på den gamla skräcködlan och ser att hon pekar på dataskärmen. Jag kollar på han vars profil jag är inne på.

- Ingen aning, nån jag har knullat med antar jag.

- Sköka! kommer det korta med koncisa svaret.

- Alltså, kan du hålla käften? Jag Facebookar!

- UT UR MITT RUM!!

- Ditt rum? Du är inne i mitt rum. Jag tog in dig till mig för att du skulle ta skydd för det brinnande inbördeskriget... och alla granater... och Napoleon och sån shit.

- Sverige har aldrig haft något inbördeskrig och Napoleon dog hundra år innan jag ens föddes!

- Jag trodde du var dement?? Shit alltså! Vart går gränsen för demens nuförtiden? Att man glömt skicka in deklarationen i tid??

Tanten ler bara illmarigt. Så jag beslutar mig för att söva henne så jag kan Facebooka i fred. Jag går iväg och hämtar tillräckligt med Haldol för att kunna söva Mike Tyson och återvänder till rummet. Och ser att kärringen har uppdaterat min Facebook-profil! Efter mitt namn står det "är en äcklig sköka med psykotiska inslag som inte är främmande för olaga intrång eller våld mot äldre!"

- Skrattar bäst som blir nerdrogad först! säger jag ilsket till kärringen och skall precis ge henne en spruta när hon börjar gasta för full hals:

- Ger du mig läkemedel mot din vilja så skall jag anmäla dig!

- Kolla här, förklarar jag sammanbitet. Jag satte mig på dina löständer vilket är likställt med att du bet mig i röven. Jag skall anmäla dig!

Till slut gjorde vi en deal, jag får Facebooka om kärringen också får Facebooka. Så jag gjorde en profil åt henne. Hennes intressen är "snus, anarkism, tillfälliga förbindelser, starksprit och Lasse Berghagen".

Det verkar som om vi har mycket gemensamt... förutom Lasse Berghagen förstås...

Det är märkligt hur man alltid skall spela oberörd inför den andre vid en separation. Det är en dödssynd att erkänna att man mår skit och vill ha den andre tillbaks. Alla samtal med vederbörande är så avslappnade och uppsluppna att det snart flyger ut fjärilar ur röven på en och allt är så rosenskimrande att en LSD-tripp verkar melankolisk i jämförelse.

Jag och exet har bestämt att försöka vara vänner i alla fall. Och pratar därmed i telefon. Han ringer och jag svarar ändamålsenligt på alla små artighetsfraser;

Hur mår du? Helt okej, faktiskt! (Läs: Jag mår ungefär likställt med en HIV-smittad uteliggare som suger på T-sprit destillerad genom en smutsig raggsocka via ett svininfluensa-infekterat sugrör. Typ)

Vad gör du? Kollar på 2½ män, så jävla kul, skrattar så jag dör! (Läs: Äter maskindiskmedel, rispar mig i armarna med kanyler jag hittat på gatan under en avsvimmad tjackpundare, drar ut mina fingernaglar med en rostig peang, kollar på "Lotta på Liseberg" - kort sagt allt som är mer smärtsamt än att inse att jag förlorat mannen i mitt liv.) 

Vad gjorde du i helgen? Var ute på en helkväll med tjejerna! (Läs: Förutom att försöka ta livet av mig vid elva skilda tillfällen stoppade jag i mig en karta eller två Stesolid och lyssnade på Pinks "Please don’t leave me" på repeat. Speciellt textraden "my heart is... broken da da da da-da". Da da da da-da my ass.)

Det var lika bra att det blev såhär eller hur? Ja, absolut! (Läs: Vad fan snackar du om din jävla anabola-torsk? Har du rökt opium eller nåt? Förra veckan ville du förlova dig, bosätta dig på landet, skaffa barn och ha analsex - inte nödvändigtvis i den ordningen - och nu är det lika bra att det blev såhär? Är det jag som är förvirrad eller? Vid närmare eftertanke så kanske det är det. Att blanda Stesolid, GHB, kokain, thinner, mefedron, Stilnoct och ugnsrengöring skapar inga Nobelpristagare direkt...)

Imorgon skall jag klä in mig i aluminiumfolie och koppla upp mig till starkström. Det verkar kul...

Eftersom min bloggtorka har nått rent skrämmande proportioner så får jag väl börja i nån ände och blogga om nån sunkig artikel från Veckorevyn till att börja med. Dessutom är jag nyseparerad och less på det manliga släktet och självutnämnd relationsexpert så detta passar ju utmärkt:

Så tolkar du hans sms (veckorevyn.com) 

Han skriver jättekorta mess: Han är upptagen med att a) runka b) leta material att runka till c) fundera på att runka, och kan således inte offra någon större hjärnkapacitet till att knåpa ihop ett par ord på telefonen och trycka på "sänd".

Han använder smileys: Han är antingen analfabet eller lätt förståndshandikappad. För normala männsikor betyder "kolon, bindestreck, högerparantes" eller "mindre än, trea" inte ett jävla skit. Använder din pojkvän smileys så leta efter en som har lite studieskulder istället om du inte vill att dina framtida barn skall få namn som Conny och hamna i obs-klass.

Han kommer med bortförklaringar: Han är en ljugande hund och behöver dra fantasilösa historier om hans sjuka moster Berit i Honululu som flygit dit honom för att delta i en drakbåtstävling för handikappade heroinister för att han a) är på porrklubb b) har sex med din syster c) tar sjukt stora mängder droger och har tappat talförmågan d) gör stan med sina polare och elva ryska call girls e) runkar.

Han ställer frågor: Han vill helt enkelt klargöra det viktigaste; att du är byxmyndig, HIV-negativ, slampig och varken transsexuell, hermafrodit eller lesbisk. Alla andra frågor om ditt jobb, din familj och din bakgrund har han ingen aning om vad du svarar för i tankarna har han redan tryckt upp dig mot väggen i nattklubbens sunkiga toa och är i färd med att trycka in sitt otvättade, sjukdomsalstrande organ i dig.

Han ger dig gulliga smeknamn: Han vill ha analsex. Det finns ingen normalt funtad kille (som inte är typ miljöaktivist/vegan eller gay) som kallar sin partner "baby", "hjärtat" eller "sötis" om han inte har ett motiv. Motivet stavas P.E.N.I.S och den vill han stoppa där solen inte lyser trots att Herren aldrig hade för avsikt att den skulle in där när han skapade oss.

Bitter? Jag?

Okej, jag skäms. Uppdateringen suger. Men jag är övertygad om att jag har tappat förmågan att skriva underhållnade. Så jag gjorde ett försök här i natt, men det blev inte ett dugg kul, rent patetiskt faktiskt. Jag gör ett nytt försök i natt igen... måtte det bara hända något fantastiskt kul under dagen...

Att jobba natt har nästan bara fördelar... förutom möjligtvis TV-utbudet. Landstinget satsar hellre sina pengar på höftledsoperationer och nya peanger istället för att satsa på det som egentligen behövs - nattlig underhållning typ trean och femman och gärna Canal plus till nattpersonalen. Men som det ser ut nu får vi hålla tillgodo med fyran. Yippee... not!

Utdrag ur kvällens tablå:

 00.35 Medium: Korpulent Patricia Arquette driver omkring i sunking pyjamas och drömmer mardrömmar om mord som ännu inte hänt och försöker sedan övertala diverse poliser (som har fått nog av henne redan för 103 avsnitt sedan) att hon inte har rökt crack utan är ett medium. I see dead people, typ, fast med fet kärring i flanellpyjamas.

01.30 Arkiv X: David Duchovny och Gillian Anderson försöker vara fullt allvarliga när de jagar människa/ål-hybrider, fånga alla aliens som de amerikanska myndigheterna gömmer på måfå i diverse militärbunkrar samt löser mysteriet med den genomskinliga våldtäktsmannen (som visar sig vara ett spöke) - allt med en underton av sexuell frustration eftersom de båda aldrig lyckas ha sex med varandra (eller någon annan heller för den delen) trots att jag tycker mig minnas ett avsnitt där agent Scully blev lite småkär i en vampyr som egentligen var någon slags utomjordisk varelse som KGB hade försett med ett ondskefullt microchip. Ja, ni fattar...

02.30 Ally McBeal: Kvinnlig advokat på ungefär 35 kilo som förutom att lösa diverse rättsliga tvister i illasittande dräkt brottas med ett struligt kärleksliv. Varje arbetsdag avslutas på den lokala baren där en fet kärring (Vonda Shepard) gapar sentimentala ballader. Allt sker till undertoner av Barry White eller Barry Manilow (som också spricker ut i sång varje gång någon öppnar dörren till toaletterna på advokatfirman).

03.15 Hope & Faith: Två överblonderade kärringar med pipiga röster (en ansvarslös, dagdrivande mansslukerska och en ansvarsfull, plikttrogen hemmafru) trasslar in sig i osannolika situationer och det finns alltid nåt super-amerikanskt sens-moral med det hela, typ "tro inte att du kommer att bli lyckligare för att din syster snodde din rosa hårfön och ersatte den med en elektrisk brödrost när det finns barn som svälter i Afrika".

Jävla natt-TV.

Idag råkade snålheten bedra visheten...

I vanliga fall vaxar jag mufflan hos en ungersk kärring som är utbildad hudterapeut och driver en helt reko salong. Det är en avslappnande miljö och kärringen spelar nån slags new age-smörja typ Enigma i bakgrunden och det känns näsatn som om man vore på spa (om det inte vore för att ovan nämnda ungerska kärring med våld rycker ut dina könshår 100 åt gången).

Men idag såg jag ett erbjudande i tidningen om brasiliansk vaxning för 100 kronor mindre, förvisso elevbehandlingar, men jag tänkte "hur fel kan det bli?" - ganska fel visar det sig...

Så jag ringer upp och döm om min förvåning när de talar om att de har en tid genast om jag vill komma. (Detta är ett varningstecken i sig - det är juni, badväder nalkas, ingen vill se ut som om de har en norsk skogskatt inkilad i bikinitrosorna, det är studenttider, studenterna skall åka lastbilsflak, dricka champagne och kopulera, de vill heller inte att de skall se ut som en sexupplysningsvideo från 70-talet i skrevet... ändå får jag tid med en gång...)

Så jag kommer dit... och träffar Sara... blyg liten blondis, knappt 20 år fyllda, blivande hudterapeut (och underlivsmarodör skall det visa sig) som visar mig till ett rum och ber mig klä av mig nertill och lägga mig på britsen, och tillägger sedan:

- Du behöver inte känna dig blyg!

- Blyg? Jag tror att du är den enda i Göteborg som inte sett den här, säger jag och nickar söderut.

Sara ser lite orolig ut när hon lämnar rummet, som om en varulv precis skall äta upp henne eller nåt. Men jag klär av och lägger mig lydigt på britsen. Tre minuter senare kommer Sara tillbaks och sätter igång. Det första vaxet hon applicerar håller ungefär 250°C och skulle förmodligen kunna väcka döda. Jag vrålar i högan sky.

- Ojdå, ursäktar sig Sara. Var det varmt?

- Varmt? Hade jag inte legat här med fittan i vädret så hade jag ringt räddningstjänsten i storgöteborg... som i och för sig redan sett alltihop förr...

Sara ursäktar sig igen, väntar tills vaxet svalnar och drar bort det... RIIITSCH!

Det känns som om nån hällt fotogen i mitt skrev och tänt på. För någon som har opererat sig i ansiktet, fastnat med huvudet i en vedklyv och ramlat av en skenande galt i ett synnerligen drogpåverkat tillstånd så borde detta vara en bagatell - men inte, vilket säger en del. Oroligt tittar jag ner på mina nedre regioner. Det liknar mest en skinnflådd kassler.

Sara gör ett nytt försök, vaxet håller fortfarande samma temperatur som de gasbollar som cirkulerar runt solen och det känns fortfarande som om radioaktiva huggormar attackerar mitt allra heligaste när vaxet dras bort.

- Det räcker nu, säger jag bestämt.

- Men jag har bara gjort halva...

- Du har gjort mer än tillräckligt, säger jag syrligt, klär på mig och går.

Sedan åker jag hem till Johnny och tar en titt på eländet. Det ser ut som en jordekorre... med rävskabb... som har brunnit. Dessutom sitter det fortfarande små rester av ljusgrönt vax lite här och var. Synnerligen otäck syn. Det tycker tydligen Johnny också, han tar en titt och säger sedan något jag aldrig hört honom säga förut:

- Inte ikväll älskling, jag har huvudvärk...

Ibland spelar det ingen roll hur länge jag sitter och häckar framför bloggen på nätterna och försöker skapa inlägg som kan roa någon, det blir liksom inte kul. Det blir krystat och torrt.

Men sedan finns det dagar då man inte ens behöver anstränga sig, verkligheten överträffar dikten med hästlängder...

Idag skulle jag träffa Johnny på Hjalmar Brantingsplatsen för vidare färd mot en gemensam lunch. Jag stiger av bussen, går bort till Pressbyrån som avtalat... och ser Johnny i ett ganska innerligt samtal med stans tjackpundare. Förvånat stiger jag fram. Johnny ser lite besvärad ut.

- Det här är Benny, säger han och nickar åt tjackisen som genast sträcker fram en hand.

Jag tittar på den. Och ser smuts. Och svininfluensa och hepatit C. Minst. Håller min egen hand tryggt i fickan. Benny bryr sig inte nämnvärt, han håller på att berätta tre historier parallellt med varandra i ljusets hastighet. Hans mun går som en kulspruta.

Johnny ser mer besvärad ut, ljuger om att jag skall på ett viktigt möte som han skall köra mig till och rycker snabbt iväg mig i riktning mot bilen.

- Jag ber verkligen om ursäkt, jag känner inte den där snubben egentligen, vi satt på samma behandlingshem när vi var typ 18, förklarar sig Johnny.

Jag tycker det är gulligt att han bortförklarar sig. Men helt överflödigt. Johnny borde trots allt veta att han inte behöver skämmas för dåligt umgänge i min närvaro med tanke på att: a) min förrförra pojkvän grävde ner sina offer i en rabatt b) min kompis har wasabi i röven och c) alla andra i min umgängeskrets har sammanlagt suttit 110 år och två livstider i fängelse.

Vi skall precis starta bilen när jag tittar ut genom passagerarfönstret och får se en dajmstrut landa 2 cm från mitt ansikte på glaset. Bakom glassen står den förbannade pundaren igen. Johnny (som är lite förtvivlad över den andra glassattacken på hans bil inom loppet av ett par dagar) vevar ner rutan från förarplatsen. Det rinner en lång, kletig sträng av vaniljglass längs rutan.

- Oj. Shit. Jag skulle liksom, ja, du vet, waaaa, vilken grej, glassen bara, ja du vet, och vips, shit, förlåt... Kan du skjutsa mig till Bettan i Tuve?

Johnny ser inte så road ut av tanken men han har ett märkligt sätt att ställa upp för mindre bemedlade och går således med på att skjutsa Benny till Bettan (som troligtvis också tillbringar sin fritid med en smutsig kanyl i armen).

Heeeela resan (som inte tar mer än 7-8 minuter men känns som 11 decennier) tjötar den förbannade pundaren non stop. Jag tror inte ens att han andas för den enorma kaskad av helt osammmanhängande smörja som flödar ur hans mun. Sedan pausar han. Tittar på Johnny.

- Känner du Kenny Kanyl eller?

Johnny ser helt förskräckt ut bara vid tanken på Kenny Kanyl och känner honom absolut inte. Själv börjar jag skratta okontrollerat. Johnny blänger lite, det är kanske lite respektlöst, men Kenny Kanyl... come on!

- Han har en verkstad i Kärra där han trimmar motorcyklar, skitduktig kille, men tar han för mycket tjack så vet han inte alltid när det är dags att sätta stopp, skruvar för mycket vet du. En kille lämnade in en Suzuki GS 500 som skulle trimmas och fick tillbaks en helikopter typ. Eller det var mer som en åkgräsklippare med vingar, men trimmad var den, shit vad den skiten gick... eller flög... ja, du vet...

Det finns alltså, på riktigt, 100% sant, i Göteborg, en tjackpundare som går under namnet Kenny Kanyl som kan förvandla en motorcykel till en helikopter om han får lite för mycket amfetamin i sig!

Verkligheten överträffar verkligen dikten...

Eftersom jag och nye pojkvännen Johnny bara sitter hemma och tittar varandra djupt i ögonen och håller varandra i handen så håller vi på att förlora våra rykten som de mest kalla, cyniska och hårda människorna i undre världen i Ghettoborg. Så vi beslöt oss för att göra något åt det.

- Vad fan skall vi göra då? undrade jag slugt.

- Spränga nåt kanske? föreslog Johnny. En polis t.ex.

- Det är så 90-tal, kontrade jag.

- Bankrån då?

- Banker håller inte på med pengar längre. De ringer och jobbar ner dig om din pension, säljer hus och delar ut nyckelringar men jag tror faktiskt inte att de håller på med pengar längre.

- En drive-by då?

Jag funderar ett ögonblick... och konstaterar att det är genialiskt! Vi kommer att införa ett helt nytt koncept till Ghettoborg - gängkrig i all sin ära men hittills har ingen gjort en renodlad drive-by!

- Skitbra! utbrister jag glatt! Har vi vapen?

Johnny rotar runt i lådorna ett tag och hittar en Glock och sedan bestämmer vi oss för att åka hem till Brorsan K för att dels låna hans puffra och dels ta med honom på äventyret eftersom även hans rykte blivit lite skamfilat sedan han upptäckt internetdroger och knappt lämnar lägenheten längre, man kan liksom inte vara tuff och hård om man tillbringar dagarna med att sniffa upp postförsändelser och jaga envisa lila myror som försöker bära iväg ens badkar...

Väl framme hos Brorsan K släpper vi in oss själva i lägenheten och finner Brorsan halvvägs under badkaret med ett snöre i ena handen och en bit sushi ett par centimeter från ansiktet.

- Shit, vad bäng han är! utbrister Johnny. Medan vi har varit hemma och hållt på med förälskelse och sån shit så har killen gått och blivit internet-pundare!

Brorsan K tittar misstänksamt på oss och greppar badkaret allt hårdare.

- Jag tror han binder fast badkaret, han tror att vi... eller myrorna... skall sno det, funderar jag.

- Vi vill inte ha ditt äckliga badkar, förklarar Johnny. Vi skall göra en drive-by och vi vill att du skall hänga på!

Brorsan K gör en råbandsknop med snöret runt badkarets ena ben och fortsätter att titta misstänksamt på oss. Efter en stund ser det ut som om han skall prata. Han harklar sig:

- Jag har wasabi i röven.

Jag och Johnny tittar på varandra. Sedan tittar vi på sushin. Undrar vart den har varit. Försöker se ett sammanhang. Det finns inget.

- Shit, vad bäng han är! utbrister Johnny igen och slänger resolut Brorsan K i badkaret fullt med kallt vatten. Han kvicknar till en aning, greppar en Smith & Wesson och det ser ut som om han är med på planerna för ett ögonblick. Sedan ser han förvirrad ut och börjar titta under badkaret igen.

- Ey, brorsan, skärp dig nu! uppmanar jag. Vi skall gå ut och ha lite kul, äta en god lunch, ta några öl, umgås lite och skjuta nån. Ja eller nej?

Brorsan K funderar lite, öppnar munnen som om han skall tala, stänger den igen, öppnar den åter och säger:

- Jag har wasabi i röven.

Ungefär här tröttnar Johnny och kastar ut Brorsan K ur lägenheten och in i bilen och vi sätter genast igång med operation drive-by.

Dessvärre kom vi på att vi inte direkt har några ovänner (jag ville skjuta föredettan och Brorsan K ville skjuta Super Sushi på Drottninggatan, oklart varför, men vi beslöt oss för att det kunde alldeles för lätt härledas tillbaks till oss) och Ghettoborg är ju inte som Harlem precis. Det är ju inte så att alla hyreshus har trappor utanför där det sitter negrer och röker jointar (förutom i Hammarkullen men det var för långt att åka) som man kan skjuta på måfå. Så efter mycket funderande kom vi på att de enda som bara sitter omkring och är allmänt påtända är alkisarna som håller till på bänkarna bakom Systembolaget på Backaplan - inte riktigt Harlem men nästan.

Resultat: Två skottskadade heroinister, en punkterad tjackpundare samt en sönderskjuten schäfer och en alkiskärring som snurrade runt i cirklar, pissade på sig och ylade "ta skydd" och "Bagdad".

Nöjda med dagsverket körde vi hem Brorsan K (som resolut stack in huvudet under badkaret så fort han kommit innanför dörren) och åkte sedan hem för att vara romantiska igen.

Tyvärr dröjde det inte länge förrän polisen var åtminstone Brorsan K på spåren (eftersom vi använde hans bil. Vi ville ha en Chevrolet Impala -59 som gängen i South Central LA har men vi tyckte det väckte för mycket uppmärksamhet så vi tog Brorsan K:s gula Hummer).

Tydligen hade han bara ett klent försvar:

- Jag har wasabi i röven.

Han sitter numera häktad...

Och så en liten hälsning till min kära far eftersom vi går om varandra hela tiden och jag inte sover hemma på mina lediga dagar längre:

Jag mår bra.

Nya pojkvännen är inte mer kriminell än nån annan (då menar jag typ Jackie Arklöv, Clark Olofsson och Christer Pettersson).

Jag tar inga droger (tyngre än klass I åtminstone).

Inga barnbarn på gång.

Mitt mål är fortfarande att bli läkare (om man kan plugga inifrån Hinseberg.)

See you soon!

Nu har jag testat den nya pojkvännen! Jag har tvingat honom att se "Love actually" 14 gånger i rad, han såg en aning... hmmm... vad är ordet... konstiperad ut efter sjätte gången och han hade troligtvis suicidtankar efter tionde gången men han höll god min och lyckades till och med tvinga ur sig att Hugh Grant är en bra skådespelare (förvisso en aning krystat.)

Sedan köpte jag ett lösnummer av "Gravid" som jag högläste för honom samtidigt som jag klargjorde att min biologiska klocka tickar och frågade vilka namn han föredrar på kommande barn. Vid det här laget såg han ut som om han höll på att bli långsamt strypt av en jävligt stor anaconda men hasplade ändå ur sig ett par förslag. Om jag vill att mina barn skall heta "Clark" efter Clark Olofsson är dock inte riktigt säkert i nuläget...

Efter detta kändes det lagom att köra en runda av "ser jag fet ut i den här?" (rätt svar på detta finns naturligtvis inte).

- Ser jag fet ut i den här?

- Nej, du är smal.

- Vadå smal? Som en biafra menar du?

- Nej, snyggt smal. Som en ung Gina Lollobrigida.

Fuck. Utsmartad. Vad fan svarar man på det? (När man inte vet vem fan det är menar jag...)

Så han fick godkänt där med. Skall googla den där Lolloballollo sen - ser hon ut som nåns gamla avdankade morsa så ligger han risigt till.

Efter detta kändes det som om det var dags att spilla min mjukglass på skinnklädseln i hans nya Mercedes CL 500 -08. Han ser aningen oroad ut, visar vissa symtom för hjärnblödning och börjar svettas men ler bara och säger att det inte gör nåt.

Vi åker till Mio möbelhus och jag pekar ut allt jag vill ha till vårt framtida hem. Istället för att börja gorma svettiga gamla fraser som "tror du jag är miljonär eller?" så plockar han fram sin Blackberry och gör en kalkyl över hur många värdetransportrån han behöver göra och nickar "ok".

Vid det här laget börjar jag tro att jag antingen har hittat den ultimata pojkvännen eller att han är konstant sederad med djup narkos.

Så jag kör det ultimata sista testet... jag tar med honom till provhytten på Gina Tricot. Och provar elva linnen, sju klänningar, fyra bikinis och alla jeans de har. Och frågar till slut "vad tycker du?". Svaret kommer snabbt och lite oväntat:

- Vad jag tycker? Jag tycker att om vi inte går härifrån snart så skjuter jag skallen av dig med en Ruger SR9, stoppar dig i bagagen och matar rabiessmittade pitbullar med ditt lik.

Jag påtalar att jag ändå har hans pung i en rävsax, han säger "touché" och vi går därifrån hand i hand.

Jag tror jag gillar den här killen....