Metrobloggen

Jag är en något lättirriterad person. Det kommer snabbt men går, som tur är, också över rätt snabbt. Vissa saker irriterar mig givetvis inte alls medan andra irriterar mig så mycket att jag när jag konfronteras med dem inte kan tänka på något annat. Två saker som irriterar mig mycket är:

Folk som inte trycker på knappen vid övergångstället. När jag kommer till ett övergångställe där jag har möjlighet att stå närmast grön gubbe-knappen trycker jag på den minst tre gånger per minut. Jag inbillar mig att det snabbare blur grönt då och dessutom kan det ju vara något fel på tekniken å att trafikljuset "glömmer" att jag just tryckt på knappen. Jag inser ju att det är rätt osannolikt men ändå kan jag inte låta bli att irritera mig oändligt på folk som kommer till ett övergångställe, ställer sig och väntar och INTE trycker på knappen!
  
Ännu värre är det om det redan står mycket folk vid övergångstället när jag kommer dit och de står på ett sätt att jag inte utan att knuffa dem kan komma åt knappen. När det händer blir jag snabbt mer och mer irriterad för att ingen trycker. För tänk om den första som kom dit var en sån som ställer sig utam att trycka och de som kom efter trodde att den föesta tryckt och därför också struntar i att trycka. Då kommer vi få stå vid övergångstället i evig tid medan bilarna åker förbi, sista bussen går och så får jag gå hela vägen hem genom regnet (för det kommer givetvis börja regna också). Som tur är har det här aldrig hänt. Ofast hinner jag intev ens tänka så långt innandet slår över till grönt. Men det skulle faktiskt kunna hända. Faktiskt.

Folk som inte skruvar på korken på flaskor med kolsyrade drycker. Jag dricker rätt mycket kolsyrade drycker. Inte bra för tändern eller för magen men helt omöjligt att vara utan. Enligt mig (och antagligen den stora majoriteten) är en stor del av poängen med just kolsyrade drycker  att de är kolsyrade och bubblande. Dock verkar det finnas en minoritet som inte alls håller med om det. Eller så fattar de inte hur kolsyra fungerar, det vill säga att den försvinner ur drycken om man inte skruvar på korken! För det är just den företeelse jag stör mig på, folk som öppnar en stor flaska kolsyrad dryck, häller upp ett glas och sedan inte skruvar på korken. Så står flaskan på bordet under en hel måltid och blir mindre och mindre kolsyrad och därmed mindre och mindre god. Jag fattar verkligen inte varför man gör så. Jag fattar inte varför man köper dricka för att sedan förstöra den.

Själv är jag noga med att skruva åt korken på flaskan. Så noga att när jag och mina syskon dricker exemplvis läsk tillsammans och någon av dem hällt upp ur flaskan att jag alltid säger
- Glöm inte att sk..
Varpå de avbryter - ..ruva på korken. VI VET!

Skruva på korken var det ja. Finns det någon som kan svara på varför vissa människor inte gör det? Och ni som inte gör det kan ni snälla börja sluta!

Läser i en tidning att det numera är trendigt att vara snäll. Det låter ju underbart tänkte jag först. Tills nästa tanke slog mig. Tanken på vad ordet trend innebär. Att det är något övergående. Så snällhet skulle alltså vara, som man skulle sagt på 80-talet, en fluga? Det låter faktiskt något tragiskt. För vad är nästa trend? Elalkhet? Snålhet? Själviskhet?

Eller ja, de där sakerna har väl redan varit trender. "Tänk på dig själv", roffa åt dig, träng dig först i kön, gnäll på alla som är lite långsammare, alla som inte tänker och ser ut som du. Elakhet, snålhet och själviskhet har snarare varit konstanta företelser genom mänskilghetens historia. Liksom snällhet har varit det. De existerar alltid och är alltså inga trender. När det gäller snällheten så är det ju tur. Att det inte bara är övergående.

Anonyma klubben som artikeln egentligen handlar om verkar vara en bra grej. En mycket bra grej. För det krävs så lite för att göra någon annans dag lite bättre. Det krävs inte ens att man köper något. Det är nästan bättre om man inte gör det. Vissa säger att tid är pengar. Jag säger att tid är värdefullare än pengar. Och det tar nästan ingen tid alls att hålla upp dörren för någon, se någon i ögonen och le, ge en komplimang, prata med någon på bussen som behöver hjälp att läsa ett brev från Försäkringskassan, småprata med någon i en kö. Det tar ingen tid alls och för de som kanske inte har så många att prata med kan en sådan liten sak göra hela dagen mycket bättre.

Ett exempel på hur små saker kan betyda så mycket är egentligen en hyllning till en busschafför. Hon jobbar här i staden jag bor och varje gång hon kör min buss blir jag glad. Det spelar ingen roll hur sen bussen är för när man går på möts man av hennes stora leende och vänliga "hej!". Då går det inte att bli annat än på bra humör.

Som sagt, ge tid istället för pengar (helst både och). Ring Röda Korset och säg att du vill hälsa på en ensam tant, besöka folk som sitter häktade under julhelgen, stötta en nyanländ flykting. Eller vad som helst. Bry dig. Och visa det. Var snäll helt enkelt.

Jag tror att jag har bloggat om henne förut. Men hon förtjänar minst ett inlägg till. Ja, egentligen förtjänar hon fler än så men det hade kanske blivit tjatigt.

Jag har aldrig träffat någon som hon tidigare. Aldrig haft en vän som jag kan vara så ärlig med som med henne. Som jag kan vara mig själv med på samma sätt. Hon känner mig väldigt bra. Antagligen bättre än jag tror att hon gör.

Önskar att du som läser det här kunde träffa henne (hon vägrar att gästblogga tyvärr). För hon är underbar. Hon är typen som skulle kunna sälja sand i Sahara, fast på ett osliskigt sätt. Hon är typen som folk anförtror sina innersta hemligheter till efter att ha pratat med henne i en kvart. Hon är otroligt uppmuntrande och peppande. Ibland när jag tittar på henne in action, med ett stort leende på läpparna och tusen idéer kan jag inte låta bli att le själv. För att hon är så entuatisk och medryckande, givetvis. Men mest av allt för att hon är min vän. Och det gör mig så glad.

Förutom allt det här är hon dessutom ambitiös. Och omtyckt (fast hon inte alltid tror det). Pluggar dubbelt. Lägger ner sin tid på ideellt arbete. Och ändå har hon tid att prata med och träffa mig nästan varje dag. Hur det nu går till.

Jag undrar lite över vad hon kommer att tänka när hon läser det här. Jag tror att hon blir glad. Men jag tror inte att hon kommer att kommentera det närmare. Det ligger inte riktigt för henne. Eller så gör hon det bara på grund av det här stycket.

Hur som helst så hoppas jag att hon fattar hur mycket jag tycker om henne. Även fast jag är sjukt jobbig och självcenterad ibland. Även om jag är sur och arg ibland. Även fast jag beter mig som en rabiat 2-åring vissa studer så hoppas jag hon vet hur mycket jag uppskattar henne.

Well, nu är det slut med smördrypande vänskapsbetygelser. För den här gången.

Men, vänta, vem är då denna beundransvärda person? Min bästa vän, även känd som Lejoninnan. Så klart. Vem annars?

Har suttit uppe och följt valet i USA. Inte på femman men via SVT:s livesändning på nätet och sedan på CBS:s sändning. Det var fint. Det var så mycket glädje. Saker som "we are about to witness history", "this is an epic moment" och "this is a historical moment". Jesse Jackson grät. Jag grät också. Jag tror inte att vi i Sverige riktigt förstår hur stort det här är. Vi vet att det inte var många generationer sedan den svarta befolkningen var slavar: vi vet att det inte var länge sedan svarta inte släpptes in på universiteten. Vi vet att det inte var länge sedan svarta inte fick rösta i presidentvalet. Vi vet det. Men jag tror inte vi förstår hur stort det är ändå. Men man får en glimt av betydelsen när man ser på amerikansk tv. Glädjen, tårarna, orden.

Nattens valvaka avslutades med Obamas segertal. . Det rörde mig till tårar. Särskilt mycket tycker jag om referensen till "A change is gonna come" (en mycket känd låt som blev väldigt viktig för den amerikanska medborgarrättsrörelsen och dessutom en av mina favoritlåtar. Titta här på den bästa delen av talet:

Change has come to America!

Den här bloggen har utvecklats till en gnällblogg. Oh vem orkar läsa en sådan? Inte jag i alla fall. Ibland ramlar jag över bloggar som enbart handlar om hur dåligt personen bakom bloggen mår. Det brukr få mig att vilja skriva en kommentar i stil med "men skärp dig, det är aldrig bra att älta och bada i sin egen ångest. det som har hänt, har hänt och om du mår dåligt så sök hjälp!". Men det gör jag ytterst sällan. Dels för att personen antagligen skulle misstolka mina ord (ord låter ofta hårdare i skrift som bekant) och dels för att jag tvivlar på att det skulle hjälpa. Personen anser sig ju bara bearbeta det hon eller han varit med om.

Och visst, det är bra at bearbeta saker. Men ibland hamnar man istället i gnällfällan. Ens dåliga mående blir ens identitet. Det blir det man framhäver när man vill ha andras omsorger och gillande. Jag har själv varit där och ibland faller jag tillbaka i det beteendet. Fast jag själv fattar att det är idiotiskt. För folk i allmänhet gillar inte gnälliga, svartsynta brudar som sitter och ångestgråter. De gillar glada, positiva människor som får dem att skratta. Få orkar i längden med någon som mår dåligt hela tiden och de som gör det börjar snart må dåligt själva.

Vad vill jag säga med det här inlägget egentligen? Jo, att det här inte kommer att bli en gnällblogg men att den trots allt är en slags spegel av mitt liv. Och just nu har jag en jobbig ångestperiod. Just nu känns verkligen allt jobbigt. Just nu vill jag helst gömma mig under täcket hela dagarna. Just nu vill jag bara hoppa av alltihop och åka härifrån.

Men don't worry. I won't. För ångest är bara en känsla. Även om det är en jävligt jobbig känsla som ibland tar över hela min existens.Men jag är inte ångest. Det är bara något jag känner.

Idag har jag lärt mig tre saker:

1. Smaka på ostsåsen innan du häller den över din lasagne.
2. Lasange med bränd ostsås smakar inte gott
3. Jag kommer att få äta lasagne med bränd smak till lunch varje dag nästa vecka.

Men för att öva mig på positivt tänkande: Jag kommer äta långsammare (för att undvika att spy). Jag kommer att äta mindre mat och mer grönsaker (och vara hungrig varje dag). Jag kommer inte att göra om samma misstag igen (som om det hjälper den här stackars lasagnen).

Ah, det här med positiva tankar är inte riktigt min grej. Än.

Det regnar idag. Det fick tydligen en av mina kompisar att tänka på maskar när vi var ute och gick (Nej, vi var inte ute på en nöjespromenad, vi var tvugna att gå till Ica. För att köpa godis).

Han: Är det sant att maskar är hemafroditer?
Jag: Mm, jag tror det.
Han: Jaha...
Jag: Haha, ja och så kan dom få barn med sig själva också! Snacka om avancerad onani!

Okej, du behöver inte dra åt helvete. Du behöver bara fatta. Blir så trött på folk som bara tycker att gullig och fin (det är ju inte alls subjektivt, nej nej) är okej. Allt annat ska bort. Deh ska tvättas bort så att grå väggar blir grå igen. Verkar ju bra. Jag menar vi behöver ju mer grått i vardagen. Verkligen.

När jag blir vuxen på riktigt och köper en villa (om det nu händer, det verkar mest jobbigt att sköta trädgårdar och oroa sig för mögel) så ska jag låta folk måla på det. Det kommer bli en riktig graffitivilla! Om man nu inte får måla under broar utan att kommunen tvättar bort färgen dagen efter (åh, så effektivt använda skattemedel) och inte på stan heller(för där måste det ju finnas plats för reklaaam) så kan man ju i alla fall få måla på mitt hus. Så man har någonstans att måla menar jag. Visserligen så lär ju grannarna klaga och anmäla mig till typ Byggnadsnämnden. Men visst det kan de där övervuxna, fantasilösa, glädjedödande töntarna få göra då!

Häromdagen besökte jag en psykolog (eller om det var kurator, whatever). Jag inledde det hela med att gråta hysteriskt. Det är ju lite intressant att frågan "Så, Miss Ambivalent, varför är du här?" kan utlösa den reaktionen. När jag hade snorat en stund (nej, jag gråter INTE vackert) så pratade vi. Om min prestationsångest. Om min barndom (surprise, surprise). Om mitt liv nu.

Det hela gick bra. Men jag känner mig så jävla löjlig. Patetisk. Jag menar, problemen jag har är inte några riktiga problem. Egentligen. Jag vet ju hur jag borde göra. Jag borde ta mina böcker, sätta mig vid ett bord och läsa i så där åtta timmar varje dag. Hur svårt kan det vara liksom? Väldigt svårt tydligen eftersom jag misslyckas gång på gång. De gånger jag faktiskt försöker. De flesta gånger ger jag upp innan jag ens har börjat. För det är ingen idé. För jag klarr ju inte ens av att leva upp till minimikraven. Dessutom är det jävligt jobbigt att plugga ens i en timme eftersom jag får ångest ungefär var femte minut. Allting blir så oövervinnligt. Tup som att klättra uppför Mount Everest utan utrustning. Dödsdömt med andra ord.

Fast hur smart är det att tänka "Eftersom jag inte kan göra allt perfekt (vilket i mina ögon är samma sak som minimikravet) är det inte någon idé att göra något alls". Det är ju helt idiotiskt. Men det är så det brukar bli för mig. Istället lägger jag min tid på mina ideella uppdrag, surfar runt, löser tidningar, målar naglarna, pratar med de jag bor med. Och visst, det är ju kul men jag lever hela tiden med borde plugga-stressen. Som gör att jag inte kan somna påkvällarna. Det leder till sömnbrist som leder till huvudvärk som leder till mer trötthet och ännu mindre pluggande.

Slutsatsen är att jag tänker så negativt. Om mig själv mest. För jag känner mig lat. Lat och dum. Lat, dum och patetisk. Inte alltid, absolut inte. Men ibland och nästan alltid när det gäller skolan.

Egentligen tycker jag att det ärså jävla uttjatat att bada i sina egna problem , skriva om dem och få det att framstå som om att jag tycker synd om mig själv och njuter av att vara tjejen som mår dåligt. Vill bara påpeka att jag inte njuter av att må dåligt eller att jag försöker framkalla den känslan. Jag vill ju vara glad och slippa all äcklig ångest. Jag vill inte sabba mitt liv nu och inte min framtid heller. Jag vill ju inte känna så här. Och nej, jag mår inte dåligt över hela mitt liv. Jag har ett sjukt bra liv, egentligen. Och jag gillar livet. Det är spännande. Men jag tror det skulle vara mer njutningsfullt med mindre ångest.

I morse tänkte jag på min yngsta syster. Hon är fin. Ibland är hon som min storasyster fast jag är bra mycket äldre än hon. Hon är så förståndig. Jag kan se mig själv i henne. Osäkerheten, svårigheten att hitta rätt plats, hitta vänner, hitta vem hon är. Det är alltid hon som kommer springande och kastar sig runt min hals varje gång jag kliver av tåget i Hemstaden.

I morse när jag tänkte på henne skickade jag ett sms: "Du vet väl att du är bäst? Puss din storasyster".

Några minuter senare fick jag svaret: "Tack, du är också bäst! Puss"

Saknar henne galet mycket just nu.

Idag tänker jag på Backabranden. Jag minns så väl den där morgonen för 10 år sedan då jag slog på tv:n och såg på nyheterna vad som hände hänt. Så hemskt och så jävla onödigt. 63 människor dog för att en kille kände sig kränkt för att hans kompisar var tvunga att betala 40 kronor i inträde.

Jag känner ingen som var med om branden men det gjorde min föredetta pojkvän En av hans bästa vänner dog. Minns hans sorg, även om vi inte träffades förrens flera år efteråt. Minns att han hade en teckoing hon hade ritat till honom hemma på väggen. Minns att hans bror kom hem från skolan med med hennes namn i. Han övertalade sin bror att ge honom boken. Minns att han berättade om hennes mamma som inte kunde hantera sin enda dotters död och hamnade på sjukhus. Minns att han berättade att det bara var en slump att han själv inte hade gått till den där festen där den kvällen för 10 år sedan.

Idag tog jag ett lyckopiller. Eller ja, jag satte mig på bussen, klev av inne i stan och shoppade. Jag gillar att gå i affärer. Titta på allt fint som går att köpa. Visserligen blir man ganska besviken när man hittar något fint och sedan tittar på prislappen och inser att affären i fråga inte har ett sammarbete med CSN direkt. Som tur är så är jag van vid att vara fattig (ja, fullt studiemedel+bostadsbidrag minus hyra, busskort, kursliiteratur mat osv blir ingen Bill Gates av) så jag besöker mest butiker med överkomliga priser.

Anyways, hittade en jacka. Helt underbar, precis så där som jag vill att en jacka ska se ut. provade den. Den satt verkligen snyggt dessutom. Det är det inte alla jackor som gör (eller kläder heller för den delen). Men så är det när man har för mycket bröst, juciy ass och en förhållandevis smal midja. Jackan var som sagt underbar. Tills jag tittade på materialen. Massor av akryl! Jag hatar akryl! Det noppar sig som fan och efter ett tag skulle den där jackan se både sliten och luddig ut. Och jag betalar inte tusen spänn för en jacka som kommer se fördjävlig ut om någon månad eller två. Det blev alltså ingen jacka.

Ingen jacka men något annat, revolutionerande, hände. Jag har köpt byxor! Två par till och med. Låter kanske intesom någon stor grej. Inte om om inte vet att jag knappt har haft byxor på mig på ett och ett halvt år. Kjol eller klänning med stumpbyxor eller leggings under är mer min melodi. Jag äger visserligen minst fem par jeans men de är alla för små numera. Fast inte ens när de passade rent storleksmässigt passade de egentligen. Återigen är det samma problem, en stor rumpa som jag absolut inte vill ska bli utplattad av jeansen, en smal midja vilket resulterar i ett glapp i midjan bak och en liten mage som jag inte vill att jeansen ska dela i två delar (varav den ena hänger över kanten). Avskyr kläder som skär in dessutom.

Jag har alltså varit en utpräglad byxvägrare (med undantag för mjukisbyxor och träningsbyxor). Tills idag. För idag var dagen då jag slängde en blick på ett par.....jeansleggings! Ser ut som tighta stuprör, sitter bekvämt som ett par leggings och kostade inte ens 300 kronor. I couldn't be happier!

...tycker det här en otroligt romantisk historia så har du ett hjärta av sten.

Ikväll läser jag Magasinet Existera. Det här numret handlar om idealkvinnan. Exisrera har gjort en undersökning bland 570 kvinnor och män i Sverige (riksrepresentativt urval bla bla) om vilka egenskaper hos en kvinna som värderas högst. Så, hur idealisk är Miss Ambivalent egentligen? Låt oss ta en titt pålistan and find out (%-satsen anger hur många procent av de tillfrågade männen som gillar egenskapen):

1. Trevlig 57% - Jo, jag är rätt trevlig.När jag inte är stressad. När jag inte skriker. När jag inte är arg. När jag tänker mig för. Ibland alltså. Ett halvt poäng.
2. Trygg  46%- Hur menar dom nu? Well,man kan prata med mig och jag ställer upp om du mår dåligt men jag är knappast något robust och vist träd som det i Pocahontas. Känner mig snarare som nåt jävla löv. Fladdar runt överallt för att sedan falla platt till marken en stund.  Noll poäng.
3. Smidig, flexibel 43%- smidig som en bandtraktor rent fysiskt. Det är nog inte många som lyckas snubbla när de står stilla. Kan bli irriterad om saker och ting inte blir som jag hade tänkt eller planerat. Jobbar på det men försöka duger ju inte. Noll poäng.
4. Spännande 26% - Som ett helt nöjesfält. En hisnande poäng!
5. Starkt självförtroende 25% - Läs de senaste inläggen och döm själv. Fast det är opg egentligen min självkänsla det är fel på, inte självförtroendet. Annars hade jag ju inte tagit på mig uppdrag till höger och vänster. En halv poäng.
6. Ordningssam 24% - (insert laughter).Noll!
7. Ambitiös 19% - ja, det är jag. Bara det att min prestationsångest har större ambitioner för mig än vad jag har. Tyvärr på helt fel sätt. En halv poäng.
8. Rejäl 11% - Med tanke på att mina kompisar unisont asgarvade när de föreställde sig mig tältandes i skogen, "jag kan se dig trippa runt där i rosa klackar", så lutar det nog åt ett nej. Noll poäng.
9. Anspråkslös 10% - var tvungen att googla för att förstå exakt vad som menas med det ordet. Tydligen betyder det "blygsam, ha små krav". Vad är det för menlöst ord!? Struntar med glädje i den poängen!
10. Bestämd 8% - storasyster, typ en miljard yngre kusiner och dessutom född i ett bossigt sjärntecken=big boss. Tar ett poäng. Basta.
11. Orginell 7% - inte som i hej-jag-samlar-pantburkar-iklädd-blond-plastperuk-orginell. Mer som i hej-jag-klär-mig-i-rosa-och-skriker-orginell i så fall (insikten om att det det lät väldigt mycket som Grynet slog mig just. Inte mig emot, inte alls). En rosa fluffig poäng.
12. Oförutsägbar 6% - med tanke påmin något oflexibla lägning så nej. Med tanke på att mitt humör förändras på en sekund och jag kan få (skrämmande) infall så ja. Ett halvt poäng.
13. Bohemisk 3% - jag är bäst på att stöka till. Kaos är för genier eller hur det nu var. Tror på spöken och gillar rökelser. Har dock inga fotsida, broderade tunikor i garderoben. Ett halvt poäng.
14. Framgångsrik 3% - svårt med prestationsångest som fuckar upp allting. Svårt att få höga betyg då. Noll poäng.
15. Motsägelsefull 2% - Miss Ambivalent är inte Miss Ambivalent för inte. Poäng!

Resultat: 6/15. Inte så konstigt att jag är singel då. Jag menar, med dessa ideal får ju männen skylla sig själva att jag inte vill vara ihop med dem.

Så, tell me, hur idealisk är du?

Kaoset i mitt huvud tog sig ett ganska spännande uttryck i natt. Jag drömde två mycket dramatiska drömmar. I den ena befann jag mig i ett hus tillsammans med min familj, släktingar och vänner till min familj. Dessutom fanns ett stort antal personer ur den bransch där jag kommer att arbeta i framtiden i samma hus. I drömmen skällde jag ut alla, jag var helt hysterisk och oerhört arg. Jag skällde och skrek på alla som var där en lång, lång stund. Sedan slog tanken mig "Nej, jag har förstört allting, alla hatar mig och nu när jag har sagt vad jag verkligen tycker kommer jag aldrig att få ett jobb" och jag började gråta. Gråtandes bad jag min familj, släkt och deras vänner om ursäkt för mitt beteende. De tittade med avsmak på mig, uttryckte sin besvikelse över mitt beteende och lämnade huset.

Den andra drömmen utspelade sig på en stor finlandsfärja. En färja som långsamt höll på att sjunka. Jag jagades runt i båten av något slags stort monster. Jag sprang och sprang i oändliga maskinrum men hittade aldrig ut. Paniken växte för varje sekund.

Sedan vaknade jag som tur var av alarmet på mobilen.

Idag har varit en bra dag.Trots att jag gick upp tidigt och haft huvudvärk sedan dess. Har träffat underbara människor, pratat om viktiga saker, tänkt positiva tankar. Är helt slut fysiskt men mitt humör är på topp. Känner mig glad, kärleksfull och stark. Bra känslor. Bra dag. Bra jag.

Just som jag började må något bättre var jag dum nog att visa mitt pass för en bekant. Han tittar på mitt foot och säger

- Det var ju inget kul! När jag frågar vad han menar får jag svaret: Men du ser ju bättte ut på kortet än vad du gör i verkligheten!

Vissa människor vet verkligen hur de ska ge komplimanger.

Suck.

Idag och i natt har jag gråtit i flera timmar. Bankat mitt huvud i väggen. Misslyckats ännu en gång. Den här gången värre än någonsin. Jag måste fixa det här. Det har gått för långt nu. Kan inte fortsätta att vara ständigt besviken på mig själv. Kan inte fortsätta att att fly på det här sättet.

Känner mig oerhört patetisk. Patetisk, lat och dålig. Som en riktig bluff. Ovärdig. Stressad. Ledsen.

Så kan det inte fortsätta. Imorgon ska jag boka tid med någon. Någon som kan hjälpa mig att komma ur den här negativa spiralen. För jag klarar det inte själv. Fast jag är vuxen. Fast jag borde kunna det. Brukar ha svårt för att när folk säger att "ingen förstår mig" men det känns faktiskt som att de jag pratat med om det här problemet med förstår riktigt vilket enormt problem det här har blivit för mig. Kanske beror det på att jag inte berättat hela sanningen.

När jag sitter och skriver det här känner jag mig patetisk. Som att jag sitter och bortförklarar mig. Skyller på att jag har ett problem istället för att erkänna att jag är lat och ointresserad. Jag tycker verkligen att mitt problem och mitt resultatlösa sätt att hantera det är patetiskt. Känner mig bortskämd och dum i huvudet som håller på så här och förstör för mig själv.

Imorgon ska jag boka den där tiden. Jag måste göra det. Inte skjuta upp det för att tanken på att prata om det här på allvar skrämmer mig. Fast egentligen är tanken på att må, tänka och agera som jag gör nu långt mer skrämmande.

Jag orkar inte. Jag orkar inte få ångest var femte minut. Jag orkar inte känna mig sämst. Jag orkar inte med besvikelsen över att ha misslyckats ännu en gång. Mest av allt orkar jag inte med det faktum att jag slösar bort mina egna möjligheter och min framtid. Att jag är otacksam, lat och dum i huvudet.

Snälla, skjut mig någon.

Jag blir så arg. Eller ja, arg är väl egentligen en underdrift. Arg när jag läser om artisten som har misshandlat sin fru. Den nyheten kan inte ha undgått någon som läser kvällspressen. Vem artisten är kan inte ha undgått någon som hänger på Flashback.

Det är så typiskt. En man som nekar. En kvinna som säger att det inte alls är mannen som slagit henne och att hon älskar honom. Typiskt och sorgligt. Artisten i fråga har släpat henne i håret i traphuset, slahit henne offentligt och slagit henne i huvudet. Det beryder att det hela pågått länge. Det har nämligen gått långt om han slår henne på synliga ställen på kroppen och dessutom gör på platser där han kan bli upptäckt.

Hoppas verkligen att hans karriär går åt helvete, att ingen vill jobba med honom längre och att kändisvärlden tar avstånd. Det är ju så man mår illa. Jävla svin.

Hur fort pratar du? Antagligen inte i närheten så fort som jag pratar. Får nästan dagligen höra att jag måste prata långsammare. Det kan jag nog hålla med om. Fast det finns ju fördelar med att prata fort och forcerat, man låter nämligen väldigt engagerad i det man pratar om. Och engagemang brukar få folk att lyssna. Fast då är det ju synd att jag pratar så fort att de som försöker lyssna inte hinner uppfatta det jag säger. Dessutom leder mitt snabbpratande till en lätt syrebrist. Det är ju rätt lätt att glömma bort att andas mellan meningarna när man försöker prata lika fort som man tänker.

Jag ska börja öva på att tala lugnare. För det verkar inte som om en talhastighet på sådär 320 km/timmen är någon vidare fördel. De enda karriärerna, som jag kan komma på, där min "talang" kan komma till användning är sportkommentator och rappare. Tyvärr är jag inte särskilt intresserad av fotboll och hockey. Visserligen gillar jag (en del) rap och hiphop men vad skulle jag rhyma om? Hur hårt det är att plugga på universitet och att det var hårt att växa upp på landet med älgarsom försökte göra drive by's på mig hela tiden? Nja, känns väl inte som ett  tillräckligt hard knock life direkt...

Vissa saker strör mig. Vissa stör lite .Andra är som en stor jävla fet fluga som surrar så där fem centimeter framför mitt ansikte. Dagens feta flugor är:

Folk som frivilligt, utan att någon bett dom, tar på sig många uppgifter för att sedan beklaga sig hur trötta de är på grund av uppgifterna. Fattar det inte, om det är så jävla jobbigt sluta då att göra saker som ingen har bett dig om!

Folk som inte kan ge ett kort ja- eller nejsvar utan måste svara med en lång harang som innehåller helt irrelevanta synpunkter. Det här är extra irriterande om man har ont om tid.

Båda dessa saker har jag råkat ut för idag. Jag ville slå någon (eller snarare de personer som var jobbiga) men det gjorde jag ju inte. Faktiskt.

I have made up my mind. Men som den #¤%¤" person jag är så sa jag ju självklart att jag kunde tänka mig att ta på mig ett annat, mindre uppdrag. Varför sa jag det? Det undrar jag verkligen. Ibland bore jag VERKLIGEN tänka innan jag pratar. Men det blir nog okej. Tror jag.

Jag har ett problem. Jag kan inte bestämma mig. Och nej, det handlsr inte om en man. Eller ett par skor. Det handlar om någonting annat.

Jag har tgit på mig ett uppdrag. Det verkarde väldigt roigt i början. Men det har tagit mer tid och energi än jag anade. En del energi har varit positiv men tyvärr har det hela innefattat en del negativa aspekter också. Det största problemet är egentligen att uppdraget tar fokus från mina studier. Eller well, det största problemet beror på att jag dagligen måste hantera en av de mest oresonliga och påfrestande människor jag någonsin mött. Och jag vet at det kommer att fortsätta vara så för personen kommer aldrig att ge med sig.

Ja vet inte om jag ska behålla det här uppdraget. Det kommer se bra ut på mitt CV om jag fullföljer det. Samtidigt har jag ett annat uppdrag som kommer att se ännu bättre ut på mitt CV (troligtvis) och som i nuläget framstår som mycket mer givande. Desutom är jag rädd att det första uppdraget ska stjäla tid från det andra.

Visst låter det som jag borde strunta i det första uppdraget? Det är inte så enkelt. Dels känns det som att jag sviker desom har valt mig. De litr ju på att jag ska fortsätta. Dels så känns det inte br att ge upp. Igen. Jg påbörjar ofta saker som verkr kul men så fort de blir ett måste, ett krav, så försvinner det roliga och jag lägger ner. Skulle bli stolt över mig själv om jag INTE gav upp den här gången men samtidigt är jag rädd att göra ett dåligt jobb eftersom jag inte har tiden och energin som krävs, för att jag ska utsätta mig själv för en massa negativ stress och för att det ska gå ut över studierna (and lord knows I need to study)

What to do? Jagh måste bestämma mig den här veckan också. Hjälp!

I helgen har jag varit ute. Själv. Ingen ville följa med. Inte för att jag hade letat med ljus och lykta efter sällskap direkt men de jag frågat ville eller kunde inte. De som inte var upptagna gillar inte den typen av musik. Anyways, jag gick dit själv. Var på ett oerhört bra humör, förvånansvärt nog. Gick dit, köpte en drink och tog en cigg (hej lungcancer!). Tog ungefär två ekunder innan en snubbe började prata med mig. Han var trevlig. Trevlig på ett väldigt gayigt sätt. Hela hans uppenbarelse skrek (nej, vrålade) gay. Hans outfit, sätt att prata, sätt att röra sig och så vidare var uppenbart bögigt (och nej, jag vet att alla bögar inte uppför sig gayigt, eller fjolligt om man föredrar det ordet, duh!).

Vi satt där och rökte och pratade ett tag innan vi gick in och dansade. Eller jag dansade och han såg mest tafatt ut. Han kramade mig lite försiktigt med ena armen. Jag kramade tillbaka. Så klart. Sådär vänligt och icke-sexuellt. Trevligt att kramas med en nyfunnen gayvän. Man vet ju att de inte har några baktankar (a.k.a liggtankar) Eller jag trodde det. För sedan böjde han sig fram och försökte kyssa mig. Efter ungefär en halv sekunds total förvirring dansade jag snabbt iväg in i folkhavet. Jag och min havererade gaydar.

Antar att mina fördomar kom på skam lite grann. Eller så var jag så het att han helt plötsligt bytte läggning (Carola tror på förböner, jag tror på mig själv). Jag vet inte riktigt. Jag är fortfarande förvirrad över att jag kunde ha så fel. Fast jag antar att det här är bättre än om det hade varit tvärtom. Hade varit tråkigt att bli dissad på grund av kukbrist, liksom.

Häromdagen fick jag höra att det var ett tecken på intelligens att tänka mycket och att grubbla över saker. Om det stämmer är jag nästa Einstein. Tydligen är jag inte ensam om den åsikten. Jag och en kompis pratade häromdagen. Eller jag pratade och han lyssnade (inte), snarare. Efter sdär 20 minuters konstant pratade om allt möjligt sa han:

Men Miss Ambivalent, var TYST!
Jag (förvånat): Vadå?
Han (irriterat): Måste du säga allt du tänker hela tiden?
Jag: Det gör jag ju inte.
Han: Jo!
Jag: Nej, verkligen inte.
Han (uppgivet): Då tänker du verkligen för mycket.

Jag är så upptagen att jag inte hinner blogga.

Eller, nej, nu ljuger jag. Jag har prioriterat bort det. För tillfället känns andra saker mer intressant att spendera tiden på. Det är typiskt mig. Att tappa intresset för saker efter ett tag. Att tycka saker är jättekul först för att lägga ner så fort smekmånadsfasen är över. Är förvånad över att jag över huvud taget fortsatte blogga efter sådär en månad. Men det gjorde jag. Det gör jag ju fortfarande. Inte lika frekvent bara.

Men, have no fear, I'll be back. Nästa gång jag blir irriterad. Vilket lär bli ganska snart. Nu när jag ändå är här. Eller ja, jag har ju varit här hela tiden. I min säng. men jag menade virtuellt här på Metrobloggen. Anyways, när jag ändå bloggar så kan jag passa på att gnälla lite. Jag känner mig lite ensam och frustrerad.

Jag vill ha attention!
 
...och kukar!

Men allt jag får (köpa) är dyr kurslitteratur. Livet är så jävla rättvist.

Jag är så upptagen att jag inte hinner blogga.

Eller, nej, nu ljuger jag. Jag har prioriterat bort det. För tillfället känns andra saker mer intressant att spendera tiden på. Det är typiskt mig. Att tappa intresset för saker efter ett tag. Att tycka saker är jättekul först för att lägga ner så fort smekmånadsfasen är över. Är förvånad över att jag över huvud taget fortsatte blogga efter sådär en månad. Men det gjorde jag. Det gör jag ju fortfarande. Inte lika frekvent bara.

Men, have no fear, I'll be back. Nästa gång jag blir irriterad. Vilket lär bli ganska snart. Nu när jag ändå är här. Eller ja, jag har ju varit här hela tiden. I min säng. men jag menade virtuellt här på Metrobloggen. Anyways, när jag ändå bloggar så kan jag passa på att gnälla lite. Jag känner mig lite ensam och frustrerad.

Jag vill ha attention!
 
...och kukar!

Men allt jag får (köpa) är dyr kurslitteratur. Livet är så jävla rättvist.

Jag är ingen rojalist. Tvärt om. Tycker att kungahuset borde avskaffas alternativt exporteras till Tyskland där de verkar vara populära. Ska vi ha en kung eller drottning ska de vara folkvalda, ämbeten ska inte ärvas. Punkt.

Kvällspressen älskar att skriva om kungahuset. Jag älskar att läsa kvällspressen. Det resulterade i att jag läste det här. Och det stör mig. Den så kallade journalisten skriver alltså att det var Maddes pojkvän som fick henne att lämna utelivet på Stureplan. Dessutom kallar han henne "lillsessan".

Eh, så Madde har ingen egen vilja? Hon var tvungen att ha en man som sa åt henne att sluta festa? Tror nog att hon har egen vilja eller omdöme faktiskt. Hon tröttnade väl på att festa hela tiden. Folk brukar ju göra det när de blir några år över 20.

Och "lillsessan", hon är en vuxen kvinna och inget litet barn för helvete!

Eller vänta, tar tillbaka det där om omdöme. En brud som slösar skattepengar på dyra väskor och lyxresor har fan inget.

Läser här om ett bostadsbolag i Stockholm som har byggt en lekplats för pensionärer. Strålande! Tycker att folk i allmänhet borde leka mer. Bara för att man råkat bli vuxen så måste man ju inte sluta leka och istället dricka vin och gå på parmiddag istället (för det är ju sååå trevligt!).

Men det kommer nog se rätt kul ut. Tänk dig själv gamla tanter som klättar i klätterställningen och gamla gubbar som gungar. Kul men underbart. När jag blir pensinär ska jag leka hela dagarna. Och sjunga singstar. Och leka med barbie. Lätt.

Idag har jag läst DN Söndag. En dag för sent men ändå. En artikel handlade om olika relationstyper. Jag kände igen mig i följande i den här typen så jävla väl. (läs huvudartikeln här). Precis så där är jag! Närhetskrävande, har stora dramatiska känslor, blir ständigt besviken på att inte få samma sak tillbaka, är totalt orealistisk, funderar över framtiden redan efter en enda dejt och har inget tålamod med att låta känslor växa fram (i mitt huvud har man känslor eller inte, det är ingenting som utvecklas över tid utan mer pang boom).

Det är rätt jobbigt att vara så. För mycket berg- och dalbana. Säkerligen skrämmer jag bort män genom att vara så förbannat needy. Passionerad skulle jag iofs snarare vilja kalla det. Jag fattar mig inte på folk som inte är det. På de som verkar se kärlek som nåt slags mattetal att lösa. För mig är kärlek mer som poesi. Ingenting är egentligen omöjligt när det kommer till det. Logik, my ass.

Tyvärr verkar många inte alls dela min uppfattning. Tvärt om. Och då är det faktiskt inte så jävla kul att vara (miss) ambivalent.

Idag är det min sista dag på sommarlovet. Om man nu kan kalla det sommarlov när man är vuxen (vem, jag?) och går på universitetet.

Imorgon börjar skolan igen. Ny termin. Nya kurser. Stuff to do. Places to be. Imorgon alltså. Idag är jag ledig. Jag har ungefär 9 timmar på mig innan det är dags att ligga i sägen och sova.

Så vad ska jag göra nu? Jagh borde skriva en massa grejer och mail. Ja borde plocka ihop grejer inför imorn. Jag borde tvätta. Jag borde laga matlådor för hela veckan. Borde, borde, borde. Jag gillar inte borde.

Min sista lediga dag på riktigt länge. Den ska jag nog spendera på att ta hand om mig själv. Pimpa mig (på det osexuella sättet givetvis) inför terminen. Samtidigt som jag reflekterar över hur länge jag faktiskt har pluggat och hur snabbt tiden här gått. det känns som det vore igår jag för första gången klev innanför min instutitions dörrar. Tänk så naiv och oförstörd jag var då. Tänk så cynisk och bitter jag börjar bli nu. Oh well.

Jag visste att det var dumt att öppna Photoshop. För jag blir fast. Särskilt efter att jag råkat hitta ett paradis med gratis fonter. Igår gjorde jag klart två nya headers och kom på ännu fler ideér. Lite dumt kanske eftersom jag ändå bara kan använda en åt gången. Såhär ser de nya ut i allafall:

Frågan är bara vad jag ska ha dom till. Dessutom kommer jag att göra fler. Ikväll. Någon som vill ha en till sin blogg kanske? Givetvis en som det inte står Miss Ambivalent på då.

Har spenderat de senaste timmarna på att skapa en ny header till bloggen (ser du den inte så uppdatera). Började nångång vid 23.30. När jag tittade på klockan nästa gång var den nästan 3 på natten. Oops.

Jag är ganska nöjd. Men jag ser detaljer som inte är bra. Som förstör. Men de orkar jag inte fixa nu. För nu ska jag sova. Mina ögon går i kors.

Jag funderar. Funderar på att låta min ena syster läsa min blogg. Hon går på gymnasiet. Vi är ganska olika som personer. Fast ändå inte. Nu bor vi i olika städer och jag saknar henne. Vi känner ju varandra som syskon, som barn, som storasyster-lillasyster men vi känner inte varandra som vuxna. Eller snarare hon känner inte mig som vuxen. Om hon läste den här bloggen skulle hon nog förstå bättre. Givetvis skulle hon inte få berätta om bloggen för resten av familjen (hemska tanke att min mamma, eller ännu värre pappa, läste här).

Om du var min lillasyster skulle du vilja läsa min blogg då? Skulle du vilja känna till din systers ångest, ilska och hur stor kuk killarna hon dejtar har? Eller blir det bara fel?

Jag har tänkt på det där med fördomar. Alla har dem. Det är rätt intressant att fundera på varifrån de kommer egentligen. Många påstår sig inte ha några fördomar. De har fel. Alla har fördomar. Jag har dem. Och jag tänkte berätta vilka de är dessutom. Eat that PK-people!
 

Så här kommer min första fördom: Folk som överdoserar utrops- och frågetecken är ointelligenta. Fattar man inte att det i allmänhet räcket med ett (1) fråge- eller utropstecken eller, i undantagsfall, max tre (3) om man verkligen vill poängtera något. Folk som använder fler än så, särskilt om de gör det efter i princip varje mening har jag svårt att ta på allvar. Jag avfärdar dem som korkade. Helt enkelt.

Gör du?

Min yngsta syster är en riktig pärla. Ibland känns det som att hon är storasyster och jag är lillasyster. Och då är det ungefär ett decennicum mellan våra födelsedatum. Hon fixar. Hon lagar mat. Hon ordnar med saker. Hon hjälper mig med saker. Till exempel öppnar hon läskflskor åt mig när jag inte klarar av det. Sedan retar hon mig för det. Med all rätt. Det är ju löjligt att en frisk, vuxen person inte ens har styrka nog att öppna en flaska.

Hon diskar. Hon lagar maten. Hon städar. Nu låter det som om hon är någon slags slav. Så är inte fallet. Hon gillar att vara sysselsatt. Till skilnad från mig som har spenderat en vecka snart på att sova till klockan 14, se på OS i soffan, äta kakor och surfa (på nätet alltså, vad trodde du?). Allt medan min syster passat upp på mig.

Hon verkade inte lida av det direkt. Och inte jag heller. Fast jag tror att det har gått lite väl långt. För idag kom hon, slängde sig brevid mig i soffan och kungjorde: Mamma sa att jag skulle få 200 kronor för att jag har suttit barnvakt åt dig!

Jag har ramlat på ett nytt ord. Givetvis skedde det hela på ett mer tvivelaktigt ställe. Tror inte att ordet är uppmärksammat av Svenska Akademien (än). Ordet är:
 
Rövfitta

Någon som vill gissa vad det betyder?

Edit: Det är ett ord vissa homosexuella använder för att beskriva sitt anus i sexuella sammanhang. Riktigt fult. Min fitta är mycket finare än ditt rövhål.

Jag har precis mailat. Inget ovanligt i mitt liv direkt. Det ovanliga ligger i att det var ett väldigt personligt mail. Till en kille jag umgick med för några år sedan. Han var otroligt snäll. Så snäll att han blev mesig. Han var mesig och jag var ett svin. Skrek och skällde på honom. Var elak. Betedde mig som en unge i trotsåldern när jag inte fick som jag ville. Körde med honom. Utnyttjade hans godhet helt enkelt.

Brukar tänka på det ibland. På att what comes around goes around. För som jag var mot honom har män varit mot mig sedan. Inte så att de har skrikit och skällt på mig men de har utnyttjat mig på olika sätt. Eller snarare, jag har låtit dem göra det. Dumt nog.

Brukar tänka på det ibland och skämmas. För att jag gjorde honom ledsen. För att jag trampade på en snäll människa. Så idag mailade jag honom. Bad om ursäkt. Lite för min egen skull antar jag. Lätta på mitt samvete. Men också för hans skull. För att jag inbillar mig att det kanske kommer att kännad lite lite bättre  för honom om han vet att jag inser att jag var elak. För att det kommer att kännas bättre för honom att få en ursäkt än ingenting alls.

Men jag kanske bara inbillar mig. Hur som helst är mailet skickat nu.

Jag är fortfarande irriterad. På folk som inte kan säga det som det är. Pratade med den där snubben över msn igen. Jag säger för typ tionde gången att jag gärna vill träffa honom. Han säger att han också vill träffas men inte vet när han har tid just nu.

Vad fan är det för jävla sätt att dissa mig på. Har ju gett honom öppet mål, bara att peta in ett litet "jag tycker du är trevlig men det är bäst om vi inte ses mer". Men nej, neeeej, han måste sitta och låtsas som om han vill ses. Det gör mig så jävla irriterad. För det svaret får mig att upprätthålla ett litet hopp om att vi kanske ses igen. Fast jag vet att det inte kommer att hända. Det där lilla hoppet förstör för mig. Om han bara hade krossat det hade jag kunnat släppa honom och gå vidare. Men nu går det inte. För tänk om...

Jävla idiot som var tvungen att vara så fin. Jävla idiot som var tvungen att vara så underbar mot mig när han var här. Jävla, jävla idiot som måste bete sig så här nu och göra mig besviken.

Jävla idiot jag är som bryr mig så mycket om någon jävla snubbe jag har träffat en enda jävla gång.

Jävla idiot

Kommentarer som generar "du är bara avundssjuk"-respons är oftast så kallade anonyma kommentater. Inte för att jag fattar varför en kommentar bli mindre anonym av att någon anger en e-mailadress eller en blogg i url-fälftet. Vem som helst kan ju skapa en blogg eller en mailadress på mindre än fem minuter. Dessutom kan vem som helst ange vilken mail/bloggadress som helst, även en som går till någon annan. Slutsatsen av det är att ALLA kommentarer på nätet är anonyma. Om man nu inte besvärar sig med att spåra IP-numret vill säga men jag har svårt att tänka mig att "du är bara avundssjuk"-människorna besitter sådan kunskap.

Jag är medveten om att jag inte har en bild på mig själv på min blogg (duh!). Och nej, det är inte för att jag tror att ni ska tycka att jag är så hemskt ful. Jag ser helt normal ut. Det är för att jag inte hade kunnat blogga om tankar som den ovan om jag hade gått ut med namn och bild. Men bring gärna "bara för att du är så feg och ful och inte vågar ha bild på din blogg"-kommentarerna on! För jag är nog lite feg faktiskt. Lika feg som de flesta människor. För det är ju inte så att alla som bloggar med namn och bild inte tänker elaka tankar. Det är klart att de gör. Det gör ju alla människor ibland. Men de är bara för fega (eller för väluppfostrade) för att yppa dem när de måste "stå för dem". Vilket är rätt mänskligt.

Jag förstår inte riktigt den här grejen att man måste "stå för" allt man tycker och skriver på nätet hela tiden. Många gånger får man långt mycket ärligare svar om man låter folk svara anonymt än om man kräver namn och bild. Fast folk kanske inte vill ha ärlighet? Folk kanske bara vill ha "åh du är så bra och har alltid rätt"-puttinuttkommentarer på sina inlägg?

Egentligen borde folk inte bli så upprörda över elaka anonyma kommentarer. Egentligen borde de bli upprörda över menlösa positiva kommentarer och fråga den som kommenterat (för den personen har givetvis både blogg och bild) varför i helvete denna inte är mer elak, mer kritisk och mer ärlig. Varför denna person är en hycklare. Det borde de fråga.

Snart är det som alla vet dags för OS i Kina. De kinesiska makhavarna verkar göra allt för att Peking ska bli så "representabelt"som möjligt. Detta gör de på samma sätt som de alltid har gjort, de pekar med hela handen (som dessutom håller i en bajonett).

Härdomdagen var det klädkoder som Pekingsborna skulle följa. Nu är det migrantarbetare som tvingas att åka hem under OS. Hem till arbetslöshet och fattigdom. Samma arbetare som har byggt OS-arenorna. De skickas hem för att Peking vill visa upp sig från "sin bästa sida" och då duger inte fattiga och smutsiga arbetare.

Jag undrar hur dom tänkte därborta i Peking när de tog de här besluten. Nog för att den kinesiska pressen är statskontrollerad och censurerad men de måste väl ändå fatta att utländska journalister kommer att rapportera om saken? Borde dom inte fatta att sånna här saker snarare ger Kina dålig PR än tvärtom? Eftrersom  vi redan har läst om det kommer vi ju knappast att tänka "men oj så välklädda kineserna är och inte såg jag en enda fattig arbetare under hela OS!  Kina måste verkligen vara världens bästa land!" De kan ju säkert lura en del kineser att tro på det men knappast någon annan.

Lura ja. Man skulle inte kunna tro att någon egentligen gick på det som kineiska medier skriver. Att alla förstod att de är censuerade och vinklade till den kinesiska regeringens fördel i alla lägen. Jag vet av egen erfarenhet att så inte är fallet. Här i studentstaden finns en del kinesiskautbytesstudenter. De håller sig oftast på sin kant, umgås bara med kineser och verkar nästan rädda för oss andra (eller så föraktar de oss bara). Men ibland tar de sig ton.

En kväll var jag på ett föreläsning. Det hölls av en tibetansk munk och handlade om förtrycket av tibetanerna i Tibet. Han berättade bland annat om våldet mot tibetanerna, om den nya tågbanan som Kina byggt i Tibet och att kinesiska regeringen hade tagit över tibetanernas heliga platser för att göra turistmål av dessa. Efter föreläsningen var det frågestund. I publiken satt flera kinesiska utbytesstudenter. En av dem reser sig upp och gör en, på engelska, lång utläggning om hur bra Kina är för Tibet, att Tibet aldrig skulle klara sig utan Kina, att Kina bara skjuter de som är kriminella och att tibetanerna minsann får rabatterat pris när de vill besöka de heliga platserna nu vilket är ett bevis på Kinas goda vilja. Så var det för det hade han minsann läst i kinesiska tidningar. Tyvärr så hade han inte läst vad källkritik betyder (det lär väl knappast förklaras i kinesisk media heller).

Ett fenomen som är populärt i bloggvärlden (och bland landets 14isar) är att svara alla "elaka" påhopp (vilket i realiteten oftast är lite hårdare, mer rättfram kritik) med: "Du är vara avundssjuk". Jag har aldrig fattat det där riktigt.

Låt oss ta ett exempel. Om jag kommenterar någonting med "Du är ju bara dum i huvudet" (vilket sällan händer, jag föredrar att vara mer subtil än så) så skulle jag nästan garanterat få svaret "Du är bara avundsjuk på mig!".  Jo, jag skulle ju så hemskt gärna vilja vara dum i huvudet, jag är sååå avundsjuk på att du är det. Kan du inte lära mig hur man gör?

Right.

Det enda jag kan vara lite avundsjuk på är att jag aldrig får några elaka kommentarer. Det hade varit roligt.

Jag är inte särskilt blyg av mig. Tanken på att bli tjuvkikad på medan jag sätter på en kille eller risken att någon skulle komma på oss under sexet är ganska tilltalande. Tror knappast att det är särskilt ovanligt att tycka det heller. Men det finns gränser.

För några år sedan hade jag en pojkvän (den senaste faktiskt då jag efter det förhållandet bestämde mig för att inte kalla någon pojkvän förens det verkligen kändes rätt). På den tiden bodde jag hemma och av förklarliga skäl kan man ju inte ha sex hur som helst då. Med redan då var jag kåt av mig så vi hade svårt att hålla oss. När han var på besök satte vi mest på varandra nattetid eftersom det då var minst risk att bli störd av den övriga familjen. Det hände dock att vi gjorde det även på dagen i mitt lilla rum med låst dörr.

Min yngsta syster blev ganska förtjust i min pojkvän (på barns vis naturligtvis) och det händer än idag att hon nämner honom. Själv har jag inte så mycket att tillägga i ämnet. Det är så att säga historia nu. Min syster är till naturen ganska retsam av sig (it runs in the family) och älskar att reta mig. Sist vi sågs utspelade sig följande konversation:

Syster (retsamt): Miss Ambivaleeeent, vad gjorde du och X i ditt rum egentligen?
Jag (snabbt): Ingenting! Sov!
Syster (fnissar):...
Jag (misstänksamt): Varför skrattar du? Vad är det?
Syster (fnissar ännu mer): Jag veeeet vad ni gjorde!
Jag (irriterat): Ja, vi sov!
Syster (fnissar hysteriskt): Näe, för man kan titta in genom nyckelhålet i ditt rum!

Jag kände att jag dog en smula. Det där var verkligen inte något jag ville höra komma från min 12-åriga systers mun.

Ja, jag sa ju det. Att jag hatar att bli intresserad av någon. För det går alltid åt helvete. För jag blir alltid så besviken. För det tar så mycket energi från mig.

Man kunde ju tro att han var intresserad. Men så kan man ju ha fel också. Det hade jag tydligen i det här fallet.

Frågade förut om han ville komma hit i helgen. Han kunde inte och angav skälen som, om de stämmer, är bra skäl. Frågade om helgen efter det men då sa han att han kanske inte hade råd. Jo, jag vet det är rätt långt mellan oss och det koatar lite men det går att få tag på rätt billiga biljetter. Och jag vet att han hela tiden sagt att han vill ses igen.

Eftersom jag avskyr spel och hellre blir brutaldissad än långsamt ignoerad så sa jag att han kunde säga om han inte ville ses (förstörde det säkert redan här). Han sa att det inte var så han menade.

Jo, visst. Säkert. Jag är så jävla dissad. Att jag aldrig lär mig. Jag ska ju inte visa för mycket intresse. Jag ska inte vara den som hör av mig först. Jag ska inte ta iniativ till att ses. Jag ska inte bry mig så jävla mycket.

Dissad. Dissad. Dissad: Dissad. Dissad. Jag vill inte bli bitter men det lär ju hända snart. Jag vill inte vara en psychobitch . Jag vill inte bli besviken. JAG VILL INTE VARA INTRESSERAD AV NÅGON!

Läser om rättegången mot den så kallade tyskan som är åtalad för morden och mordförsöket i Arboga den 17:de mars. Någon av Expressens journalister bloggar från rättegången. Bland annat klagar han på att det är väldigt varmt i rättsalen. Det berir dels på det är väldigt varmt ute, dels på att det är många personer därinne och dels på att man inte kunnat ha fönstren öppna eftersom fotografer utanför försökt ta bilder genom fönstren.

Helt rätt beslut av domaren. Det är förbjudet att ta bilder i en rättsal . Varför kan man ju undra? Jo, för att människor inblandade i en rättstvist ska kunna känna sig trygga med att deras bilder inte sprids. Inte roligt för ett brottsoffer eller någon som är oskyldigt anklagad och sedan frias att få sina bilder spridda över, exempelvis, nätet. Det här kan ju tyckas ganska meningslöst med tanke på att bilder på alla inblandade (as far as we know)i Arbogamorden finns på Flashback. Men så är det i alla fall. Så är det i alla rättsalar och rättegångar i Sverige.

Hur som helst, Expressensnubben gnäller över att det är varmt pga stängda fönster samtidigt som Expressen publicerar dessa bilder: Absoluuut inte smygtagna!

Är det bara jag som tycker att det är lite komiskt?

Okej, jag erkänner! Jag sommarjobbar som telefonförsäljare. Ni kan slå mig nu.

Det är knappast ett roligt jobb. Visserligen har jag ingenting emot att ringa upp folk och prata med dom (det här är jättebra träning mot min lätta telefonskräck). Det jag har något emot är pressen att sälja bra hela tiden, att den ena chefen är en tönt som tror att han blir något genom att leka översittare och skryta om sin mc och tatueringar (inse att en tönt är en tönt är en tönt oavsett ägodelar) och att bli behandlad som en 5-åring.

Jag är medveten om att de flesta människor har något emot telefonförsäljare. Vi ringe och stör, tjatar, smörar och får er att känna er obekväma. Jag vet det. Men det är inget skäl till att skälla ut oss! I förhoppning att slippa fler idioter som skäller ut mig (fast jag tror ju inte att det är idioter som läser det här så det går inte riktigt ihop men nu låtsas vi inte om det, ok?) så ger jag er några riktlinjer att ha i bakhuvudet nästa gång du pratar med en telefonfärsäljare:

1. Anmäl dig till NIX-registret På så sätt sållar du bort en del försäljare.

2. Läs det finstilta när du skriver på avtal från tex kortföretag. Sannolikheten är nämligen stor att du annars kommer godkänna att företaget och dess samarbetspartners får ringa dig. Och det kommer de att göra också.

3. Inse att den enskilda försäljaren inte är anställd av djävulen och har letat upp ditt nummer bara för att reta dig. Försäljaren får dina uppgifter från ett datasystem som dennes chef har ordnat. Uppgifterna i detta register har med stor sannolikhet kommit till enligt punkt 2.

4. Skäll inte ut försäljaren för att han eller hon ringer dig. Det är deras jobb. Men du kanske tycker att det är bättre att vi lever på bidrag?

5. Det enklaste sättet att få försäljare att sluta ringa är att lyfta luren och vänligt men bestämt säga nej tack. Att hävda att man inte är hemma eller strunta i att svara leder bara till fler samtal.

6. Om du är missnöjd med ditt liv ger det garanterat bättre resultat att gå i terapi än att skälla på telefonförsäljare.

7. Kom alltid ihåg att vi hatar dig mycket mer än du hatar oss!

Så! Hur svårt kan det vara? Var trevlig, var vänlig, var snäll. För du vet väl vad de säger: De snälla kommer till himlen och resten är dömda till ett evigt liv som telefonförsäljare!

Jag och en kompis sitter och ser på tv. På kanal 5 närmare bestämt.

Han: Vad är det för fel på deras logga?
Jag: Vadå?
Han: Ja, den är randig?
Jag: Jaha, men det är ju för att det är Stockholm Pride nu.
Han: Stockholm vadå?
Jag: Stockholm Pride!
Han: Är det den där paraden för bögar?
Jag: Ja, precis!
Han (mumlar): Jag är glad att jag inte bor i sthlm...
Jag: Äh, vadå? Det verkar ju vara riktigt kul! Om jag vore kille skulle jag vara bög. Om jag vore tjej skulle jag vara lesbisk!

Jag skulle precis skriva ett inlägg om hur nojig jag är för att han inte svarade när jag ringde tidigare idag och att inte hade ringt upp mig på flera timmar. Att jag ogillar att vara intresserad av någon eftersom det triggar min ångest. för att jag blir rastlös och jobbig. för att jag ringer när jag borde avvakta. Inte så mycket för att jag måste prata med personen utanför att kontakten lugnar mig, om personen svarar är jag u inte dissad. Inte så att jag är en stalker som smsar och ringer 20 gånger per dag (snarare max ett sms/samtal per dag) men att visa för mycket intresse göra ofta den andre ointresserad. Förnuftmässigt så vet jag jag borde ta det lugnt, är han intresserad hör han av sig annars är det dags att move on, men jag skiter tydligen i mitt förnuft.

Som sagt, jag skulle precis skriva ett inlägg då han ringde. Frågade hur jag mådde, vi pratade om dagen som gått och så vidare. Jag sa att det hade varit trevligt om han kunde komma hit och göra mig sällskap. Han svarade att han ville göra det och att han kommer att göra det så fort han kan/har tid. När vi la på sa han att vi hörs imorgon.

Nu borde jag vara nöjd antar jag. För man bör inte sitta och tolka vad män menar. Man bör lyssna på deras exakta ord och ta dem för vad de är. Vilket i det här fallet borde vara att han vill ses men han vet bara inte när det går. Så nu måste jag bara säga åt min tröga hjärna att ta det lugnt. Och ta in det faktum att den här fantastiske (as far as I know) mannen faktiskt är intresserad av mig.

Shit.

Sitter inne på en chatt på ett community och pratar med folk. En kille vill efter utbytta hälsningsfraser ha min msn. Jag svarar att jag inte ger ut den hursomhelst. Han undrar vad jag menar med hursomhelst. Jag försöker förklara att eftersom jag inte vet ett dugg om vem han är eller om vi ens har något utbyte av varandra. Då tar det hus i helvete. Han börjar snacka om hur den "kalla svenska mentaliteten" och undrar om han måste gå och "vifta med pitten" (varför får ordet pitten mig alltid att tänka på en kuk i lillfingerstorlek?) för att någon ska bli intresserad. Jag skrattar bara åt honom och ber honom sluta vara så bitter för bitterhet ger sällan fler ligg. Han avslutar med att säga: Surfitta, ge dig msn till någon annan! Varpå jag svarar: Ja, det är ju tur att min fitta inte är basisk, annars hade det ju varit något fel!

Det tyckte jag var kul. Fast det kanske bara är jag.