Metrobloggen

Det är tamejfan allting jag kan tänka på. Herr Å. Mitt livs första riktiga kärlek. Jag överanalyserar precis ALLTING och om han inte ständigt bedyrar sin kärlek så börjar jag tvivla.

Igår skrev jag att jag var på vippen att avsluta skiten. Idag känns det precis likadant, fast sju resor värre. Händer det inte något dramatiskt inom dom närmaste dagarna är risken stor att Miss Hemlis ger sig ut på singelbanan igen. Tragiskt, men sant.

Jag är verkligen inte förhållandetypen...

Gott nytt år. Bättre sent än aldrig, va?

Jag saknar bloggen. Jag saknar bloggen vansinnigt mycket! Jag saknar er allihop, både på gott och ont - antar jag. Det är så mycket som har hänt sedan vi sist hördes av. Jag har förändrats på så många olika sätt, och om jag hade svårt att veta vem jag var förr så är det ingenting mot hur det är nu. Jag behöver verkligen skriva av mig. Kanske är det inte riktigt schysst att starta upp bloggen igen med ett sådant här inlägg? Men hey, Miss Hemlis är inte alltid särskilt schysst...

Ni förstår att Miss Hemlis har gått och kilat stadigt. Den här gången har det varit på riktigt. Vi har varit tillsammans i ett par månader, men allting har känts så bra. Fram tills idag. Och det var då hela tanken med bloggen kom tillbaka till mig. Den här mannen, som vi kan kalla för herr Å, är så fin på alla möjliga tänkbara sätt. Och jag kan inte sätta fingret på vad det är som känns fel, men jag är så säker på att han kommer att dumpa mig inom en snar framtid att jag funderar på att dumpa honom först?

Allting har känts bra. Han är trygg, stabil, snäll och omtänksam. Han är rolig, social, lugn och harmonisk. Men som den bekräftelsehora jag är känner jag mig osäker på hans känslor så fort han inte berättar att han älskar mig ungefär sju gånger i timman så tror jag att han har tröttnat på mig? Jag kommer på mig själv med att börja köra med en massa spel, trots att vi aldrig har involverat spel i vår relation tidigare. Det har varit ärliga svar och raka rör. Men jag kommer på mig själv med att "spela svår", vända mig bort från honom när vi sover för att kolla om han "följer med" och liknande. Minsta lilla grej han gör överanalyseras och bearbetas tills det är alldeles söndermalet.

Jag vet verkligen inte vad jag skall göra? Imorse var jag fruktansvärt nära att uttala de fyra orden som man inte kan göra osagda. JAG VILL GÖRA SLUT. Jag inbillar mig att han skall vara otrogen, knulla med andra. Jag brukar sällan vara svartsjuk, så jag vet inte riktigt vad som håller på att hända? Jag kommer på mig själv med att vilja läsa hans telefon för att se så att han inte har för mycket kontakt med andra brudar. Han skulle fika med en gammal tjejkompis idag, och det enda jag kan tänka på är att "fika" bara är ett annat ord för att knulla henne hemma på hennes köksbord.

Jag saknar er i vilket fall. Och som ni märker är Miss Hemlis lika stabil som förr.

Jag är tjejen som saknar hämningar totalt. Jag är tjejen som dansar på bardisken. All the lights on me in the centre of the ring. Jag är tjejen som pratar och skriker högst på hela stället. Jag är tjejen med rösten som man hör in till toaletterna. Jag är tjejen som tänker på andra människor som "potentiella ligg". Jag är tjejen som stöter på allt som andas och rör sig. Jag är tjejen som vid varje utgång raggar på flest människor under absolut kortast tid.

Jag är tjejen som ligger med taxichauffören.

Innan. Bekräftelsen. Han vill ha mig. Vill jag ha honom? Det struntar jag i. Han är ung och ganska snygg. Jag vet inte vad han heter, jag har suttit i hans bil i tio minuter. Efteråt. Ångesten. Ångern. Gråten. Vad i helvete sysslar jag med egentligen? När i helvete skall jag växa upp och skaffa mig en vettig syn på sex och relationer. 

Jag tror inte att det här fungerar så hemskt mycket längre.

Tände lite fel igårkväll. Det mesta gick alldeles heltokigt. Efter många dagars hårt arbete kändes det skönt att kunna slappna av ordentligt. Men allting gick fel. Hamnade i världens mest obehagligt rus och hela altet runtomkring mig havererade. 

Jag såg hur fönsterrutor gick sönder, saker for fram och tillbaka genom mitt sovrum, väggarna tycktes röra sig inåt tills det knappt fanns utrymme kvar att bara stå på. Jag vet inte riktigt vad som hände. Men jag vet att jag i något klart ögonblick, mitt i allt kaos, svor för mig själv att det måste vara över nu.

Aldrig mer.

Men idag känns det lite bättre, ruset har lagt sig och spökena har försvunnit. Kanske går vi på skiten ikväll igen?

Livet knatar på och bloggen faller i glömska. Miss Hemlis har ju som bekant skaffat sig ett nytt skyffe och ett nytt jobb. Det är lite som ett nytt liv, eller åtminstone som en ny början. Och det känns ju verkligen som något ganska så spektakulärt. Det är inte alltid som känslan och vettet stämmer överens men för det mesta så flyter alltsammans på som stockar i en väldig flod.

Det enda som saknas nu är en ny karl. Var finns han, undrar jag? Jag är i desperat behov av en välkomnande famn så gott som varje kväll. Men hur bär man sig egentligen åt när man vill hitta Mr Right? Det är så intressant det där, hur man träffas menar jag. En del människor springer liksom bara in i sin livs kärlek. En dag så står den där, kärleken, utan att vara ett nummer. Men det är inte alls som finner kärleken så smärtfritt. Vissa gör nästan vad som helst och ändå förblir dem ensamma.

Jag tänkte att jag skulle berätta en ganska så mystisk story för er. Såhär ligger det till - jag har en fantastisk väninna som under många år levt som singel samtidigt som hon har längtat efter barn alldeles galet mycket. Hon var riktigt desperat och hon raggade överallt - hela tiden försökte hon hitta en potentiell livskamrat. Men utan framgång.

Långt om länge bestämde hon sig för att åka ner till Danmark och insiminera sig. Sagt och gjort. En massa planeringar hit och dit, ett par månader senare är hon gravid. Hon slutar att leta efter en partner, och hon håller sig mest hemma. Men så händer någonting när hon har varit gravid i ett par månader - hon träffar en fantastisk man. Allting går oerhört fort och innan någon hinner förstå vad som har hänt så har hon gått och förlovat sig och snart föder hon barnet som hennes nya karl villigt tar emot som om ungen vore hans egna.

I dagsläget bor de i ett idylliskt villaområde med barn, hund och volvo. När hon äntligen slutade att leta efter kärleken - så bara stod den där en dag. Är det inte en ganska så fascinerande historia så säg. Den inger ett visst hopp. Kanske är det bra att man är lite tröstlös emellan varven och kanske skall man inte leta så förbannat mycket efter kärleken.

Förhoppnings så kommer den bara att stå där en dag - utan att vara ett nummer.

Jag har hittat en annan härlig goding, enbart för er mina vänner. Den här snubben heter Kris Marshall och jag vet inte riktigt var eller när han var aktuell senast. Jag vet bara att det finns något visst hos honom, gör det inte?

Han är lite vild och galen, välklädd men ändå inte stel. Och det är just det där som är så sexigt. Det finns ingenting värre, och lyssna nu grabbar, än killar som klär ner sig alldeles för mycket. Att vara välklädd är viktigt, men man måste verkligen inte intressera sig för mode. Man skall vara hel och ren, så att säga.

Vad som fascinerar mig med den här Kris är att han är så härligt vårdat ovårdad. Han ser lite smått nonchalant ut, men droppar liksom förbi bara för att vara artig. Jag vet att det ligger mycket stajling bakom det där. Tell me about it. Men den där looken, "jag-bryr-mig-egentligen-inte", är ju så otroligt attraktiv.

För visst är det lite irriterande med grabbar som ägnar timmar åt sitt utseende? Jag orkar inte med killar som fixar luggen i en kvart, kanske därför att jag själv aldrig har varit den typen. Jag gillar sundhet och renhet. Håret skall lukta schampoo, inte hårspray. Naken hud skall lukta duschtvål, inte parfym.

Jag gillar att man ser att huden har sina fel och brister. Jag gillar att hans ögonbryn växer lite för tätt, och att någon har bestämt att det skall vara så. Om denne någon är Kris själv eller någon annan överbetald stylist har jag naturligtvis ingen aning om. Men det finns något sexigt i den där vardagliga uppsynen. "Jag-hade-inte-tid-att-raka-mig-denna-veckan-heller:"

Jag gillar hans hår något alldeles enormt. Jag gillar när det finns åtminstone lite längd, jag tycker om när det finns någonting at rufsa lite kärleksfullt i. Dra fingrarna genom håret och smeka huvudet lekfullt. Jag ler för mig själv vid blotta tanken.


Kris Marshall, mina damer och herrar.

Är ni med där, kära vänner? Jag har haft facebook nu i snart ett halvår. Och nej, jag heter inte Miss Hemlis där. Men visst vore det väl någonting att ha en Miss Hemlis-profil där, va? Anyway. Jag antar att en vidare förklaring av detta fenomen är meningslös.

Jag har varit med där nu ett par månader, som sagt. Och jag kan inte riktigt begripa vad det är som är så fantastiskt med facebook, samtidigt som jag heller inte kan låta bli att klicka in mig där ett par gånger om dagen. Varje datorbesök kräver också en titt inne på facebook. Det är sannerligen som ett gift.

Igår kom ett förslag på vänner upp på min sida. Ni vet, facebook "listar ut" vilka människor man kan tänkas känna. Och igår, mina vänner, kom det upp ett förslag på en hemskt gammal liten flirt. Mycket spännande, måste jag säga. Vi var som besatta av varann, jag och den här killen. Och en dag rann allting bara ut i sanden, så som alla mina fina relationer tenderar att göra. Vänskapliga sådana likväl som kärleksbaserade relationer.

Gissa om jag blev både paff och stum när jag då såg hans namn? Hur fanken kunde facebook veta att vi känner varann? Vi har inga, och då menar jag inga, som helst gemensamma bekanta? Går facebook in i ens mail på något vänster och kollar vilka man har haft kontakt med? Han finns inte med i min adressbok längre och vi har inte haft någon som helst kontakt på säkert ett år. Är det här mysko eller vad?

Facebook är och förblir ett mysterium!

Vuxenlivet är kanske inte så spännande som man alltid har trott att det är. Men vuxenlivet är fritt och härligt på alla tänkbara sätt. Jag har så smått börjat att komma till ro i nya lyan. Det saknas lite möbler här och var men det får bli ett senare projekt, jag tror att jag behöver "känna in" miljön först. Hur vill man egentligen ha det? Jag kan inte påstå att inredning är mitt största intresse, fast den är ändå viktig för att få till det där personliga.

Miss Hemlis jobbar dessutom mer än någonsin, det är inte alltid lika stimulerande att göra det fast när man kollar kontot är det betydligt roligare. Men jag skall säga det att jag har haft ett jävla flyt med jobb. Jag jobbar med någonting som jag skulle vilja jobba med i hela livet, som det känns nu. Jag har ingen som helst utbildning men kunskapen finns där ändå, på något vänster. Jag är så tacksam för jobbet. Jag är så tacksam för att det faktiskt är någonting som jag har skapat själv, och att det faktiskt löser sig ekonomiskt. Jag är så glad för att jag vågade satsa på den här lilla egna firman. 

Utöver jobb finns det hundar i mitt liv, som ni kanske kommer ihåg. Och flickorna skall också ha sitt. Sen blir det inte så mycket tid kvar, och bra är kanske det. För de senaste veckorna har jag druckit betydligt mindre än vanligt och hetsen jag tidigare har känt att "jag måste gå ut" har liksom lugnat sig. Kanske är det för att jag känner mig rätt trygg här hemma, hemma hos mig själv? Så livet i allmänhet knatar på. Det finns dagar då jag inte orkar göra annat än det där nödvändiga. Det finns dagar då jag bara vill ligga inne och tycka synd om mig själv, men jag får väl acceptera att det är så och sedan göra det bästa av situationen. Många gånger har jag nog flickorna att tacka för att jag tar mig igenom dagen. De måste få mat, de måste få komma ut, de måste få lite kärlek.

Med flickorna är allting så oerhört villkorslöst.

Ni känner säkert igen det där fenomenet att de allra flesta människorna alltid påstår att det värsta som finns är lögnare. En lögn är alltid vedervärdig och fasansfull. Lögnare är världens avskum och det finns få saker som gör folk så upprörda som lögnare. Ni känner igen det där, va?

Men är lögner alltid så fruktansvärda? Jag tycker att lögner är ett nödvändigt ont, speciellt i relationer som är relativt ytliga. Sanning för mig är lika med närhet. För att kunna vara ärlig krävs det att man har en god relation, tycker jag. Man kan vara ärlig i alla lägen, men det måste ändå vara med en viss modifikation. Ärlighet kräver liksom kärlek och omtanke, man kan inte bara slänga sanningen i ansiktet på någon för att i nästa stund vända på klacken och gå.

Jag har nog skrivit om det här förr, det känns så. Men människor som alltid påstår att de i alla lägen vill höra sanningen gör mig så fruktansvärt irriterad. Vet ni varför? För att de själva i det där läget ljuger! Det finns inga människor (nåja, någon enstaka kanske) som alltid vill höra sanningen. Folk vill tro att det är sanningen de hör, de vill inte vara medvetna om att det är en lögn.

Att säga att man alltid vill höra sanningen är för mig en av de största lögnerna som praktiseras i vårt samhälle.

Vi tar ett löjligt exempel. Du har en kompis som testar en tröja, hon/han är mycket nöjd med den och vad du än tycker om tröjan så kommer han/hon att köpa den. Du hatar tröjan och skulle aldrig köpa den själv.  När han/hon då frågar vad du tycker - vad svarar du då? Svarar du entusiastiskt att du älskar den, trots att du avskyr den? Eller säger du att du avskyr den, bara för att vara ärlig? Hur du än gör så blir det fel. Svarar du att du älskar den är du en lögnare, och lögnare är tamejfan det värsta som finns. Svarar du att du avskyr den sårar du din vän - och till vilken nytta då?

Det här går att applicera även på stora problem. Om du inte vinner någonting på att tala sanning - varför skall du då göra det? Är det bättre att såra andra med sanningen än att dra till med såväl vita som svarta lögner?

Jag har funderat en del på det där med distansförhållanden - hur funkar egentligen det? Jag blir alldeles matt av tanken. Tänk dig att ha en flickvän/pojkvän X antal mil bort, kanske tre-fyra timmar bort med bil. Hur behåller man livet i ett sådant förhöllande? Snackar man i telefon varje kväll? Hur funkar sexlivet? Har man telefonsex?

Och hur vet man egentligen att man "passar ihop" när man ses så sällan? (Fast hur vet man att man passar ihop i vanliga fall?) Det är väl först när vardagen traskar in som man ser om man är ment to be eller om man själv borde traska ut? Sen tänker jag på de där kloka orden - Det längsta avståndet är aldrig geografiskt. Det fysiska avståndet är kanske egentligen skit samma?

Jag träffade en kille för ett par månader sen som bor en bit bort. (Jag bor i Göteborg - han bor i Malmö.) Han är söt och fin på alla sätt och vis, men när avståndet är så långt komplicerar det en hel del. Jag kan känna att han vore alldeles perfekt men det är svårt att få till en vardagsdejt, så att säga. Det blir inga spontana biobesök eller krogbesök. Det blir liksom alltid uppstyrt och oftast i sällskap av en hel bunt med andra människor.

Jag skulle så gärna vilja träffa den här killen mer ofta, på tu man hand. Och hur går man då till väga?

Det finns många saker som upprör oss människor. Allt mellan himmel och jord. Jag har börjat störa mig något enorm på den extrema relationshetsen. Varför är det egentlien så hemskt att vara singel?

Jag lyssnade på radion förut när jag grejade här hemma. Det pågick en tävling som gick ut på att en eller ett par vänner kunde vinna en årsprenumeration på någon dejtingsida som de sedan skulle ge bort till en singelkompis. Jag mindes konceptet och kom på att jag hörde talas om en liknande tävling för ett par månader sen.

Jag vet inte hur det är med er - men om jag hade fått en sådan årsprenumeration av en polare hade jag blivit rätt irriterad. Varför förutsätter alla människor att singellivet är dåligt? Varför förutsätter alla (eller åtminstone de flesta) att alla människor går och suktar efter ett förhållande?

Jag är singel, and I like it.

Alla människor påstår sig hela tiden sträva efter att bli goda människor, åtminstone när man kommer upp i åldern. Vi säger alltid att vi uppskattar snällhet, givmildhet, ödmjukhet och så vidare. Men vi kan liksom inte sticka under stolen att farliga killar är fruktansvärt attraktiva. Hur gärna man än vill attraheras av sympatiska och empatiska killar så kan man liksom inte undgå att spana efter alla de där farliga egenskaperna. I det långa loppet är det kanske de goda människorna som vinner, men i nuet går det liksom inte alltid att kontrollera sig själv.

Killar som har suttit inne blir spännande. Killar som dealar med droger är häftiga. Killar som strular runt blir plötsligt intressanta. Killar som i slutändan kommer att överge dig med ett blödande hjärta fångar ändå ditt intresse. Varför har vi så svårt för att falla för den där killen som vi vet alltid kommer att ta hand om oss när vi behöver någon? Varför väljer vi så gärna att leva i ett slags ovisshet om vart förhållandet kommer att leda?

Inatt låg jag och kikade på någon dålig actionthriller. Inte min typ av film, men den fick vara gångbar i brist på annat. Huvudpersonen var en besinningslös och känslokall mördare. Han var komplett galen, men tillsammans med sin kvinna var han lugn och varsam. Kanske är det just det här som fascinerar oss. Vetskapen om att mannen i vår famn skulle kunna vrida nacken av oss, men han väljer att inte göra det. Finns det någonting djuriskt i det där som triggar igång oss?

Eller har vi en liten tanke i oss som säger att vi kan fixa honom. Min kärlek kommer att göra honom hel. Min kärlek kommer att förändra honom. Min kärlek kommer att göra honom till en tillgiven människa som alltid finns vid min sida. Trots att han lämnade sin förra flickvän, och var otrogen, så kommer han aldrig att lämna mig. Det vi har är speciellt. Man säger alltid att människor förändras - men är det verkligen så? Kan man förändra människor som ständigt är otrogna? Kan man förändra känslokalla as? Kan man förändra killas som alltid hamnar i trubbel?

Jag skulle nog i grunden kunna säga att snällhet är attraktivt, såklart. Det är sexigt med hjälpsamma män. Det är vrålhett med riktiga karlar som stöttar när det blåser. Det är charmigt med killar som ställer upp i alla väder. Men det ligger också någonting oerhört fascinerande över killar som beter sig som svin.

Puh! De senaste dagarna har varit fullspäckade! Miss Hemlis har äntligen skaffat sig ett eget litet tillhåll där hon bor alldeles ensam numer. Det går inte att beskriva känslan. Känslan av frihet!

Igår kom jag på mig själv med att gömma undan saker. Lade vissa saker på "hemliga" ställen för att ingen skulle råka se dem. Först efteråt insåg jag att jag numer faktiskt inte behöver gömma undan saker. Jag har alltid gjort det, men jag kommer aldrig mer att behöva göra det. Jag har alltid gömt saker, allt ifrån dagböcker och droger till små godispåsar. Överallt har jag haft små gömmor.

Varför?

Min mamma har alltid, och då menar jag alltid, gått igenom mina saker. Hon har ingen som helst känsla för vad som är ditt och mitt. Allting har hon gått igenom på ett ytterst systematiskt sätt. Hon har gått igenom mina väskor, min garderob, mina lådor. Hittade hon någonting av intresse försvann det genast från sin lilla plats. Saker och ting har försvunnit utan ett ord. Under en lång period läste hon min dagbok regelbundet. Hon sa aldrig någonting om dessa aktiviteter. Det tog lång tid innan jag insåg att hon faktiskt rotade i mitt privatliv på det här sättet.

Jag antog att jag var såpass paranoid att jag bara inbillade mig.

Min mamma och jag har en underlig relation. Ett slags hatkärlek. Jag vet inte om jag hatar henne för att jag trots allt älskar henne? Vår relation är så full av problem, men vi låtsas liksom inte om dem. Jag vill gärna tro och hoppas att det skall bli bättre nu, när vi inte bor tillsammans. Men förmodligen kommer relationen att rinna ut i sanden. Och om jag skall vara riktigt ärlig tror jag inte att jag kommer att sakna den nämnvärt.

Så nu är det fan slut på det här. Det skall bli så skönt att kunna lämna sin handväska framme utan att någon snokar och har sig. En liten vinst för mänskligheten, men en stor jävla vinst för Miss Hemlis.

Ännu en helg har gått till ända och det är med blandade känslor som jag ser tillbaka på de gågna dagarna. De senaste veckorna har mest bestått i alldeles för skruvade kvällar och det känns så udda att "bara vara hemma" en kväll.

Jag vet inte hur pass tydlig jag har varit i alla situationer. Har det framgått att jag är stans största faghag? Med andra ord kan det vara rätt svårt för mig att ragga mellan varven, dels på grund av att man hela tiden omges av killar men också för att man kanske inte väljer ställen med så hemskt många heterokillar alltid. I vilket fall.

I fredags var det såklart queer som gällde. På barrundan innan själva utgången träffade jag en snubbe som uppfyllde de allra flesta kraven. Han arbetade som inredare, men var absolut inte sådär svår eller tröttsam. Han var trevlig och vältalig. Hur gammal han var? Gissa! Fyrtiofem. Jag förstår inte vad jag gör för fel? Jag har lovat mig själv att inte strula med någon över fyrtio. Där går min nya gräns.

Vi hänger kvar en stund. Hookar upp med en kille i trettiosårsåldern. Vi hittar en massa gemensamma intressen. Han är engelsman i grund och botten, men kom till Sverige i sina tidiga tonår. Han berättar om sin period som synthare och hela köret. Han har hängt på alla de ställena som jag hänger på i dagsläget. Vi diskuterar litteratur, musik och en massa annat.

Men det känns ändå sådär. Jag har liksom tappat "det". "Det" finns inte där längre. Det finns inte i skrivandet. Det finns inte vad gäller män. Det finns inte i övriga relationer heller. Det finns ingenting alls. Ingenting intresserar mig längre. Jag känner mig så apatisk och likgiltig. Jag bryr mig inte om någonting överhuvudtaget. Jag har inte sovit sen i tosdagsnatt och jag är alldeles för uppe i varv för att kunna slockna än på ett par timmar. Jag har faktiskt inte känt såhär förr. Den här känslan är ny förmig. Och inte ens tanken på att jag skiter i precis allting får mig att vilja förändras.

So what? I'm still a rockstar.

Någonting som är bland det värsta jag vet är när vänner och bekanta känner ett behov av att dela med sig av drömda drömmar. Ni vet, drömmar som är fullkomligt galna och tokiga på alla sätt och vis. Drömmar som är ologiska och knepiga. Mina vänner berättar alltid om sina drömmar med samma starka inlevelse som alltid. Allting är så stort och fascinerande. De gestikulerar stort och berättar spänningsfullt.

Men jag vill bara gäspa och få det hela överstökat.

Med en framtvingad entusiasm lyssnar jag godtroget. Försöker verkligen att titta nyfiket och undrande. Vad hände sen då, egentligen? Gud vad spännande. Jag kan knappt bärga mig. Berätta mer.  Jag avskyr det. Snälla, alla ni drömmare där ute - sluta upp med att berätta om era tokiga drömmar!

En dröm är bara intressant för drömmaren.

I verkliga livet händer det ju då och då att man flyttar. Byter boning, så att säga. Kanske är det dags att även flytta på sig här, i cybervärlden? 

Om ni vill fortsätta att hänga med mig bor jag numer på den här adressen: http://misshemlis.blogg.se

Tack för den här tiden, metrojävlabloggen!

Vet ni? Vet ni? Vet ni? Igår var det ju lillördag och såklart hängde Miss Hemlis i någon bar någonstans. Men vet ni var själva nyheten ligger? Såhär är det.

Miss Hemlis hookade upp med en snubbe som hon trivdes ganska gott ihop med. Vi snackade om en massa olika saker och kom underfund med att våra bakgrunder är rätt lika. Vi kom in på brudar/grabbar, sex, sprit och droger. Ni vet hur snacket går, om man säger så.

Han är ett slags kran, av något slag. Oklart vilket. Jag är för full för att bry mig. Jaså? Du har suttit inne? Jaha? Du har varit våldsam och farlig för allmänheten? Jaså? Du vill att jag skall gå med dig hem och röka på? Aha? Och vi skall ligga med varann också.

Och vet ni? Jag följde inte med grabben hem. Jag stannade kvar hos mina förträffliga polare, beställde in en till öl och kilade sedan hem och kröp tätt intill min fantastiska, underbara väninna.

Och vad är det för speciellt med det, undrar ni. Ja, för att vara Miss Hemlis var det här otroligt präktigt. Det finns allt en gnutta stolthet kvar någonstans där inom mig. Jag fick killens nummer, och tänkte att jag alltid kan höra av mig en annan dag om andan faller på. 

Men vet ni? 

Jag tror faktiskt att jag börjar ledsna på toma ONS.

Hur slampig är man egentligen när man raggar på telefonförsäljare? Grejen är att det ringer säljare två-tre gånger om dagen, och varför inte passa på att göra någonting gott av det? Idag satte jag personligt rekord till exempel. Jag lyckades hålla kvar en säljare på tråden i tjugotvå minuter. 

Vi pratade om allting mellan himmel och jord. Samtalet avslutades med att vi bytte nummer. Hur illa är det på en skala mellan ett och tio?

Har ni sett SVTs fantastiska program "Grillad"? Fy fan, vilket jävla skämt alltså! Jag låg och kikade på skiten på SVT play igårkväll och jag skämdes tamejfan. De senaste veckorna har man dessutom kunnat läsa om "för grova skämt" och dylikt. Ursäkta, men för mig framstår hela skiten bara som ett mesigt försök att vara lite elak. Det handlar ju egentligen bara om ett evigt ryggdunkande. "Egentligen gillar ju jag dig så himla mycket."

Fy fan, vilken patetisk skit. Jag som annars brukar älska Järven, men här skämmer han verkligen ut sig.

Telefonen ringer.

Jag: Tjena
Telefonförsäljare: Hej, jag ringer från Boxer. Stör jag?
J: Telefonförsäljare stör väl alltid.
T: Lång tystnad. Njae, tycker du det?
J: Ja, det tycker jag.
T: Jaha, skall jag återkomma senare? Nervöst skratt.
J: Nej, du behöver inte återkomma alls.
T: Lång tystnad. Nähe.
J: Ha en bra dag. Klick.

Jag betedde mig som en bitch. Och det kändes så bra.

Jag blundar och skakar på huvudet. Men hur mycket jag än försöker att förtränga hans ansikte så finns det där hela tiden. Ni vet nog vad jag menar. Man har hookat upp med en grabb som där och då kändes helrätt. Efteråt känns det också fint. För fint. Det känns egentligen skitbra. Och därför är den där bilden på hornhinnan så jävla jobbig eftersom bilden kommer att förbli en bild.

Man kommer liksom aldrig mer att ses i verkligheten. Smekningarna, kyssarna eller andetagen kommer liksom aldrig med att leva. Alltsammans är bara ett minne. I sådana fall kniper jag bara ihop och önskar att jag aldrig varit med om det där fantastiska.

Man skulle vilja göra det ogjort för att det var alldeles för bra för ens eget bästa.

Halli hallå! Allt bra? Här lever livet loppan. Allting rullar på som vanligt. I helgen hookade jag upp med en rektor från annan ort. Han var nästan tjugo år äldre och otroligt läcker.

Hur var er helg?

Jag pallar snart inte det här längre. Nu har jag varit singel och "levt livet" i ett par månaders tid. Allting har varit precis som vanligt, och de månaderna som jag och Z hade är rätt borta. Borta med vinden, liksom. Jag vill inte låta som en sur gammal bitterfitta genom att sitta här och tjata om att det var bättre förr på den gamla goda tiden. 

Men...

Jag saknar någon att kalla min egen. De senaste månaderna har varit fulla av tillfälliga gäster. Alla har passerat in och ut, fram och tillbaka men ingen har egentligen betytt någonting. Inte heller jag har betytt någonting. Jag har vara varit den där kroppen. Ett nummer. Och ibland gör det ont, speciellt om nätterna. Jag längtar liksom efter kärleken nu. jag vill att den skall komma hit, utan att vara en obetydlig siffra.

Jag saknar någon som alltid finns där. Jag saknar det där varma bröstet som man kan kura ihop sig intill. Jag saknar den där ömsinta handen som sakta stryker mig över nacken. Jag saknar den där famnen som kan vara så fruktansvärt inbjudande. Jag saknar någon som står vid min sida. Jag saknar någon som vill kalla mig för sin egen.

Jag saknar någon att tillhöra.

Och ibland gör det så ont. Ni vet - det svider nästan till i hjärtat. Man kan nästan, nästan få en liten tår i ögat när man ser två förälskade människor på stan. Man blir nästan lite upprörd över att tvåsamheten är så rotad, trots att man själv står alldeles alene. Vart jag än i världen vänder står folks lycka i tvåsamheten (och inte i Guds händer).

Hur skall jag finna någon att tillhöra?

Ni kanske tycker att jag bara kastar in er i en flummig tanke nu, och då förstår jag er. Men jag måste bara skriva om det här. Jag har en kompis som alldeles nyligen berättade för mig att hon aldrig har fått en orgasm tillsammans med en partner. Min första tanke - varför har man sex då?

Jag säger som Samantha: "Har man blivit bjuden på en fest så ser man fan till att komma!" Så himla rätt. Jag blev liksom både förvånad, ledsen och lite besviken på alltsammans när jag hörde om det här. Tänk er en stark och fräsch tjej i tjugoårsåldern. Hon ser ut som en tjej som verkligen tar för sig av livet. Men i sängkammaren betyder liksom hennes njutning ingenting. 

Det är inte så viktigt för mig, ursäktade hon sig.