Nu tar jag fan helg.
Jag är så trött att ögonen går i kors. Ändå känns det inte som jag har åstadkommit ett dugg idag, inte nånting. När jag kommer hem, då blir det powernap, så in i helvete. Älskade soffa, vad jag längtar efter dig.
Ångest blir. Men jag ska klara den, jag ska övervinna den.
Skrivet av Mija
5 februari 2010 klockan 14:24
Smygreklam of doom!
Klicka på länken så kommer ni till vår hemsida. Bli även ett fan på vår facebook-sida^^
Skrivet av Mija
5 februari 2010 klockan 09:34
Ny tid, ny strid.
Jag har fått höra att jag för mig bra med orden. Det tror jag på, för orden är mitt vapen. Jag må låta bli att tala om känsliga saker i tal, men i skrift kan jag säga vad som helst utan hämningar.
Mitt inre gör fortfarande uppror. Alla i min närhet vill att jag ska göra som DE vill, att jag ska pröva igen. Men jag klarar det inte. För det första ligger mina känslor hos han den andre (tyvärr), och jag vill gärna ha någon form av tillit till den jag är med, och så är inte fallet nu. Jag blev bränd, det kommer jag aldrig komma ifrån.
Nej, jag ska inte lyssna på alla andra längre. Jag ska göra det jag gör bäst, att ignorera alla.
Nu ska jag slita näven ur godispåsen, och återgå till arbetet.
Skrivet av Mija
5 februari 2010 klockan 09:28
Välkommen till arbetskooperativet Brillianten!
Sitter på jobbet nu, men har inte min vanliga arbetsuppgifter, tack vare min förbannade rygg. Jag vill vara nere i second handen, men jag klarar det inte, jag klarar inte att stå upp så mycket.
Den här helgen har varit händelserik, både IRL, och emotionellt. Jag avslutade ett påbörjat, redan avslutat kapitel, om än bara för tillfället. Jag är för osäker för att kunna göra något, och mina känslor ligger hos någon annan. Hur mycket jag än vill, så kan jag inte gå vidare, han har mig i sin makt.
Nu kallar svetsen igen, fifan.
Skrivet av Mija
1 februari 2010 klockan 10:18
Jag vill älska att hata dig, för jag hatar att älska dig.
Jag vill räta ut alla frågetecken, och få ett slut på all förvirring. Jag älskar honom av hela mitt hjärta, men vet inte om jag vågar släppa honom in på livet igen. Jag är rädd att det ska göra så där förtvivlat ont igen. Jag tror på honom, men vet inte om jag litar på honom. Någon som förstår vad jag menar? Det gör i alla fall inte jag.
Skrivet av Mija
18 januari 2010 klockan 20:26
Jag önskar jag kunde bry mig mer.
Jag skäms för att erkänna det här, att jag egentligen inte bryr mig om allt som hänt i Haiti. Jag är medveten om min brist på empati, men det är en ganska stor del av min diagnos. Jag ÄR känslokall, oempatisk och ibland rakt igenom elak. Jag är skadelglad och ibland till och med sadistisk. Å andra sidan bryr jag mig nästan för mycket om mina närmaste, och beter mig som en hönsmamma. Men som sagt, jag bryr mig i ärlighetens namn inte om Haiti, det angår inte mig.
Skrivet av Mija
18 januari 2010 klockan 11:20
Jag är inte från Haiti, men jag behöver hjälp ändå.
Osmaklig rubrik, jag vet, men vad gör man inte för lite uppmärksamhet såhär på morgonkvisten.
Sitter nu på jobbet, och har inte en timme stirrat på dammsugaren (som har stirrat tillbaka) och försökt få tummen ur för att dammsuga upp allt grus på golvet. Motivation är en bristvara nu för tiden har jag märkt.
Jag är förvirrad, så förbannat förvirrad. Huvudet vill åt ett håll, medans hjärtat vill åt ett annat. Hur det än blir, så blir det nog förhoppningsvis bra.
Min rygg värker, och stjärten, ja, den är där den är, och det känns. Jag väntar fortfarande på kallelse till kirurgen. Jag hoppas det blir snart, så jag får skiten överstökad.
Nä, nu måste jag ta mig i kragen, det här går inte längre.
Skrivet av Mija
18 januari 2010 klockan 10:42
Jag ska operera stjärten:(
Usch så fel man kan ha ibland. Jag var hos doktorn i morse, och efter att ha fått två fingrar, ett spekulum och en lampa uppkörd i rumpan så sa tant doktorn att det inte är hemorrojder som jag trodde. Mitt härliga bihang är en 10 centimeter stor cysta, som tack och lov mestadels sitter på utsidan, den är bara tre centimeter inåt. Så nu blir det operation, bara väntar på en tid. Jag tar det här som ett tecken på att man borde pilla sig själv i rumpan lite oftare, då kanske jag upptäckt den tidigare:) Ryggen ska även röntgas, men hon trodde att det bara var en inflammation eller att det samlats brosk eftersom jag har haft ont så länge. Jag får i alla fall inte bära tungt, och vila mycket. Yay, vilken underbar månad det här kommer bli:)
Skrivet av Mija
12 januari 2010 klockan 21:38
Jag har rannsakat mig själv, och kom på att jag är nog så jävla mycket bättre än de flesta andra.
Min rygg och stjärt är i maskopi mot mig. Jag var som de flesta vet gravid för en sisådär 452 år sen (okej, tre då), och där någon gång mitt i graviditeten bestämde sin stjärt sig för att få såna där härliga bihang. Mig veteligen heter de hemorrojder. De gör ont, är troligtvis inte särskilt snygga, och har en tendens att gå sönder med jämna mellanrum. Jag har dragit ut i det längsta att gå till doktorn, men nu har jag fått nog. Ringde till tant doktorn i morse, och hade världens mest pinsamma konversation. Efter att ha förklarat att det känns som någon stelopererat min rygg, och dessutom våldtagit mig i stjärten med en rotborste, så fick jag en tid att komma dit i morgon 10.00. Nu funderar jag bara på exakt hur pinsamt det kommer bli att ligga där och visa upp daimkrysset. Usch, vilka funderingar man har egentligen. Jag har även kommit en bit i processen att komma över The Sork, med hjälp av en vän. Känns som att det är lika bra att ge upp något som ändå bara står stilla. Det är inte så underhållande att anstränga sig utan belöning längre. Så, snart har jag all hjärnkapacitet tillbaka, inte mycket att hurra över, men det vore bra att kunna tänka igen:)
Skrivet av Mija
11 januari 2010 klockan 10:24
Fy fan vilken dålig stil!
Jag är en mycket, mycket dålig människa. Jag har den sämsta karaktären som existerat, och förtjänar inte att leva. Efter fem dagar utan snus fick jag i morse ett återfall. Jag SPRANG till kiosken, och köpte en dosa. Jag behöver stryk. Förresten. Jag är kär, och mår dåligt av det.
Skrivet av Mija
6 januari 2010 klockan 20:20
Ett nytt år är här.
Gott nytt år folket. Fyra dagar har gått av 2010, och jag sitter och tänker tillbaka på det gångna året. Mycket skit har hänt, men även en del bra. Jag har fått nya underbara vänner, lyckats komma en bit på vägen mot ett "tillfrisknande", insett att gamla vänner nödvändigtvis inte alltid innebär goda vänner. De fyra dagarna som gått av det här året har varit bra, men förvirrande. Jag kan, och vill inte gå in på detaljer, men det kommer nog lösa sig till det bästa för alla inblandade parter. Han som tagit mitt hjärta och mina tankar i besittning står jag fortfarande och stampar på samma ställe med, och lika bra är nog det. Mitt "hemliga" nyårslöfte funkar ganska bra hittills, jag ska inte visa mig svag längre. Jag ska inte kräla för någon karl, utan ska det bli något, så tänker inte jag vara den enda som visar intresse längre. Jag vill inte fortsätta i samma bana som jag gjort i åratal, att jag lismar, smörar och spelar dum för att få omkull någon. Nu ska den rätta Mija fram, självständig, egentänkande och stark. Jag har fortfarande dagar när jag vill krypa upp i ett hörn och dö, men jag ska lära mig att ta mig i kragen, för jag vill inte ha hjälp av någon annan. Jag själv är min egen bästa vän från och med nu. Nu till något annat. Jag har inte snusat på tre dagar, och det går förvånansvärt bra. Jag har visserligen "turen" att jag röker, men det ska jag lyckas sluta med någon gång i framtiden. Nu ska jag fortsätta städa, och lyssna på Placebo:)
Skrivet av Mija
4 januari 2010 klockan 15:15
Ännu en natt utan sömn.
Jesus, Krischna och alla som är heliga, hjälp mig att få sova! Jag är så trött att ögonen troligtvis kommer trilla ur huvudet på mig, men likt förbannat lyckas jag inte däcka. Så, alla, nu är det sista dagen på 2009, har det varit ett bra år för er? Ni som vet, känner ju till att det här har varit ett helvetes-år för mig. Psykbryt, blivit lämnad, blivit tillsammans, lämnat, blivit kär, haft fel, börjat jobba, blivit kär (har förhoppningsvis inte så fel), nya mediciner*4, fått nya vänner, förlorat gamla vänner, insett att min sjukdom kanske är mer kontrollerbar än jag trodde. Okej, året kanske inte bara varit misslyckat, men jag hoppas innerligt att 2010 kommer bli bättre. Jag har faktiskt två försök till nyårslöften, att försöka sluta vara så kontrollerad av min borderline och mina känslor. Och så ska jag sluta röka. Kan sorken sluta snusa, så ska jag fan inte vara sämre än honom.
Skrivet av Mija
31 december 2009 klockan 05:54
Jag ligger i underläge.
Du vinner, jag förlorar. Jag har blodiga knän, och du ser åt ett annat håll. Nu vill jag snart känna segerns sötma, kunna se ljuset i tunneln. Jag har haft ont så länge nu. Smärtan eskalerar, men du dämpar den. Du är som paracetamol.
Skrivet av Mija
19 december 2009 klockan 02:04
Ska jag behöva be på blodiga knän?
Den här veckan har varit bra på flera sätt. Jag har haft (har) sällskap av min Eeda, och jag tror att vissa har börjat se mig ur en annan synvinkel, inga nämnda, inga glömda. Jag trodde att mina känslor skulle ha svalnat vid det här laget, men ack vad jag bedrog mig. De är starkare än någonsin, och det känns bra, trots att jag är ett miserabelt, instabilt känslomonster. Jag kommer aldrig visa mig svag, jag är stark, mycket starkare än folk tror. Men de ska få se. Jag kan klara mig själv, det är bara det att jag inte alltid VILL göra det. Jag vill lämna över mig i någon annans vård, bli omhändertagen för en gångs skull. Jag är i enorm ekonomisk knipa, jag är totalt pank. Som tur är fyller jag år nästa vecka, förhoppningsvis kanske man kan få en liten slant tills pengarna dyker upp i slutet av månaden. Förresten, jag har en ny soffa! En Tylösand tresits. Och vet ni vad det bästa är? Den var helt gratis! =D Je veux ton amour.
Skrivet av Mija
11 december 2009 klockan 00:19
I´m not saying, I´m silent.
Fy fan vilka praktsvin det finns. Jag nämner inga namn, några vet vem jag menar. Hur i hela helvete kan man underminera en annan människa på det sättet? Hur kan man ta ifrån någon en så naturlig rättighet? Det gör ont i mig att se hur personen i fråga lider, och jag kan inte göra något åt det, inte ett dugg.
Jag känner mig ensam, uppgiven och ouppskattad. Jag sliter som ett djur för att få min vardag att gå ihop, Jag vill vara till lags, jag vill att folk ska vara nöjda. Jag nöjer mig med det lilla jag får, vad det än är. Vissa dagar gör det så ont att jag mår fysiskt illa.
Idag har jag ett viktigt besök, och jag är nervös. Jag har gått igenom detta innan, men idag har jag sån prestationsångest, jag vet inte var jag ska ta vägen. Jag ska i alla fall gå hem om en timme och fortsätta med städningen, och gå och hälsa på Asta och ge henne mat. Jag hoppas min J blir bättre snart. Hon har blivit viktig för mig, väldigt snabbt. Hon betyder.
Nu ska jag försöka se ljust på saker. Jag ska försöka må bra. Jag ska, jag ska, jag ska.
Skrivet av Mija
1 december 2009 klockan 10:09
Tur i oturen.
Jag är dålig på att uppdatera, det vet jag. Men det är för mycket nu. Jag mår skit, ärligt talat. Att måla på det glada ansiktet varje dag börjar ta på krafterna, jag vill bara gömma mig i ett hörn och gråta. Jag vill skada mig själv, men jag står emot, för Nennas skull. Allt jag gör är för hennes skull, jag själv existerar inte längre. Utan henne, ingen jag.
Igår hände något stort, inget jag tänker gå in på över huvud taget, men det blev en tur i oturen-situation. En av huvudpersonerna vet inget om detta, och så ska det förbli, för personens eget bästa.
Jag är mer förvirrad än någonsin. Jag är säker på hur jag känner - bombsäker. Men jag kan inte göra något åt det, hur mycket jag än vill. Jag funderar på att börja med de hemska tabletterna igen, bara för att slippa de här känslorna, så jag kan fungera någorlunda normalt. Jag har alltid haft mycket känslor, men aldrig i det här formatet. Det här är nog personligt rekord.
I eftermiddag ska Nenna få sitt vaccin, jag hoppas det inte gör så ont på henne, och att hon inte blir så sjuk. Jag önskar jag kunde vara med och hålla i henne. Mitt älskade barn.
Skrivet av Mija
19 november 2009 klockan 14:12
Om nätterna har jag förskingrat så mycket förstånd.
Sitter och väntar på att min lillgris ska somna. Jag tror jag ska sova tidigt idag också. Andreas var här innan, åt bullar, lekte med strumpa, och "pillade blöttar" som han brukade göra på mig förr. Det känns så bra att vi fortfarande kan umgås, och att vi fortfarande tycker om varandra. Jag älskar honom som en bästa vän, och han kommer förbli mitt livs stora kärlek. Det kan ingen ta ifrån mig. Jag har fortfarande dagar där jag saknar mitt gamla liv med honom, men jag kommer till insikt ganska snabbt. Jag hoppas han gör detsamma, Torkel vet vad jag menar. Idag har jag som sagt bakat bullar, och blivit assisterad av min gris. Sen att hon på något sätt förflyttat vår lägenhet till centrala Bagdad, det är för mig ett mysterium. Hon var i alla fall duktig och hjälpte mig plocka upp det värsta. Nu är hon ren och fin till dagis i morgon, och jag har fixat mina ögonbryn, tröttnade på balkonglådorna jag hade mitt i ansiktet. I morgon är det tillbaka till jobbet, och jag ska försöka undvika kontoret. Synd bara att det drar mig till sig som en magnet.
Skrivet av Mija
8 november 2009 klockan 20:59
My love for you is impossible.
Jag har egentligen ingen lust att blogga, jag har alldeles för mycket i skallen, sådär mycket att det till slut blir inget alls av det. En molande ångest har hållit sig fast hela veckan, och bara bubblat under ytan, den vill inte bryta ut helt. Det har varit mycket över huvud taget den här veckan, jag har varit sjuk, varit barnvakt till två barn (varav det ena är en 30-årig sork), varit barnledig alldeles för länge och blivit grymt feldiagnostiserad av sjukvården. Förra lördagen var jag sjuk som en gnu, men trotsade min kropp och svidade om till fe/älva ändå. Fick jackan och mina nycklar stulna (sistnämnda får jag dock tillbaka i början av nästa vecka). Jag upptäckte att jag har en riddare i skinande rustning närmare än jag tror, och har även upptäckt en falskspelare. Det var väl min senaste vecka snabbt draget. Det är mer som händer, men de är alltför privata för att lämna ut här. Inte ens mamma vet något, så hemligt är det. Kan du inte bara inse någon gång hur viktig du är för mig?
Skrivet av Mija
8 november 2009 klockan 00:37
Jag önskar jag kunde trolla med knäna.
I morgon ska Strumpa till sin far, och jag har som vanligt blandade känslor om det. Å ena sidan är det skönt att vara själv ett tag och kunna "ta det lugnt", å andra sidan så är jag ensam, och har ingen gris att bråka med. Efter några dagar så brukar jag ha sån abstinens efter henne att det gör ont i mig. Jag har inte blivit ett dugg klokare under dagens gång, får väl hoppas att det löser sig snart, för jag känner att jag håller på att ge upp. Jag har sagt det jag ville få ur mig, sen får resten visa sig under de kommande dagarna. Jag är inget får som behöver en herde, jag klarar mig själv. MEN jag vill ha svar på en del frågor.
Skrivet av Mija
25 oktober 2009 klockan 20:47
apokalypsen är nära.
I morse när jag vaknade var jag lika förvirrad som jag alltid blir när klockan ska ställas om. Jag kommer ALDRIG lära mig det här med vinter- och sommartid. Trots att jag vet att man ska tänka på utemöbler. Förresten, jag vill hem till min mamma, jag vill isolera mig.
Skrivet av Mija
25 oktober 2009 klockan 12:57
Du kryper in under min hud.
Jag är ensam, och bitter. Igår kom jag till insikt, mot min vilja. Han är inte så bra som jag trodde. Han är världens bästa, men inte för mig. The story of my life. Jag känner mig så känslomässigt utnyttjad, vilket med största säkerhet innebär att det är det jag faktiskt har blivit. Jag måste nog åter igen släppa taget, hur perfekt han är. Det känns som han slitit ut resterna av det som en gång var mitt hjärta, hoppat på det, och sen hällt saltsyra på det. Jag tror jag är dömd till ensamhet. Nu ser jag fram emot nästa helg, när jag ska spöka ut mig med maffian. Jag kommer garanterat bli alldeles för full, men det tänker jag unna mig. Jag tänker inte låta honom förstöra mig mer nu, nu måste jag sätta ner foten. Jag tänker inte låta någon bryta ner mig igen, jag har kommit för långt för det. Tack och lov har jag min älskade Torkel. Några som jag en gång i tiden räknade som mina närmaste vänner har jag släppt, kan man inte ens lyfta på luren för att höra hur man mår så är de inte mycket värda. De sa i JANUARI att de innan året är slut skulle komma och hälsa på mig, och min dotter, som de för övrigt aldrig träffat. De har nu drygt två månader på sig, sen kommer jag utesluta dem ur mitt liv. Jag var nere fyra jävla gånger förra året, jag har varken tid, lust eller råd att åka ner till någon som knappt kommer ihåg min existens. Det var i alla fall kul att ha dem i mitt liv så många år som jag hade.
Skrivet av Mija
25 oktober 2009 klockan 00:17
Jag ska penetrera mig själv i näsan.
Ikväll tror jag att jag ska ge mig på ett försök att öppna hålet i näsan, det kan bli intressant. Hör ni nån som vrålar från Våxnäs, så är det med största säkerhet jag. Ursäkta bristen på radbrytningar, jag bloggar via mobil igen. Det finns så jäkla mycket jag vill och behöver säga, men skulle jag göra det så skulle nog ganska mycket gå åt helvete. Han vet hur det ligger till, men med tanke på bristen av respons så borde jag ligga lågt. Så får det bli, vare sig jag vill eller inte.
Skrivet av Mija
19 oktober 2009 klockan 20:38
Vissa dagar vill man bara dö.
Idag är en bajsdag, utan dess like. Psyket håller på att spruta ut genom öronen, och hur mycket medicin jag än tar så släpper det inte. Är det inte för underbart med läkemedelsresistens?
Jag vill ju bara gå och gräva ner mig.
Skrivet av Mija
19 oktober 2009 klockan 10:32
Nu är jag tydligen en hora.
Tack. Du har återigen bevisat vilket svin du är, och trots att jag inte träffat dig på åratal, så har du lyckats krossa mig igen. Tack som fan. Jag har mått bra ett tag nu, men nu är jag tillbaka på botten igen. Hur fan tänker du? Borde jag inte logiskt sett vara bland det finaste du har, den tredje viktigaste personen i ditt liv?
Nu hoppas jag att någon drar upp mig igen, och jag hoppas den någon är Sorken. Den här helgen kommer gå till historien, och inte på ett positivt sätt tyvärr.
Fy fan, hur kunde du göra så här mot mig?
Skrivet av Mija
16 oktober 2009 klockan 10:22
Lucköppningen fortsätter.
I morse funderade jag på varför i heligaste helvete det har kluckat i mitt vänstra öra. Efter stenhårt tänkande kom jag på att "vad fan, Dimman skvätte ut min grogg i mitt öra!" Jag saknar en person mer än jag trodde att jag skulle göra, men han kommer tillbaka om några veckor. Jag ser fram emot att lära känna honom bättre. Ikväll har jag varit hos Honom och kollat på Simon och Thomas, tänk om han bara kunde inse hur bra jag är, och att jag är en av de få bra tjejerna som finns. Alla som känner mig vet att jag kan vara stor i käften, men skulle aldrig såra någon med vilje. Ja ja, jag hoppas fortfarande. Sova blir, så man kommer upp i tid i morgon, vilket jag inte gjorde i morse. what i'm going through is hurtful.
Skrivet av Mija
13 oktober 2009 klockan 00:00
