Metrobloggen

Tog tag i min slitna kropp och verkligen släpade ut den i vår (yes finaly!!) solen. Nu blev det en promenad där jag fick halka runt på isblock och vada över bäckar, mitt i staden! Men trägen vinner. Jag till och med utökade promenadstråket. Känns som en liten seger. Kulisen vs kroppen. 1-0 till mig.

Sedan tog jag ut en pall och satte mig i gassande sol mot husväggen med lite lektyr. Bra bok med skittråkig titel. "matthandlare olssons död" men den växer för varje sida  faktiskt...

God mat i goda vänners sällskap och körslaget blev det ikväll. Jag bara gillar Kalle Moreus!. En man med en stor portion humor och ett hjärta av guld. Kul att se hans vackra dotter också.

Detta var min innehållsrika dag. Ännu en dag att minnas.

"De vackraste och mest värdefulla tingen på jorden kan man inte se eller ens vidröra, de måste man känna med hjärtat."
Helen Keller

Har varit en jävla skitdag idag. Jag känner att min själ är fångad i en kropp som inte tillhör mig. När jag ser mig i spegeln är det inte jag. Ser ut som en julgris i ansiktet. Tröttheten lyser igenom.

Efterlyses!!!
Var är hon som tog rejäla promenader med stavarna nästan varje dag. Som var pigg och hade tusen järn i elden. Hoho! Ser ni henne så ring direkt, för hon har varit försvunnen en längre tid nu.

I April så ska jag börja jobba heltid, hur det nu ska gå till. Men samtidigt orkar jag inte jobba halvtid och förväntas jobba heltid,  på en halvtid.  Jag är inget mattegeni men det går inte ihop liksom...

Jag ska vara "fit for fight", så är det bara. Jamen hallå! Behandlingarna är ju klara sedan en låååång tid tillbaka. Kom igen nu va...

Är väl bara att spotta i nävarna och köra på antar jag...

  

...dör inte. (Och jag ska jädrar i min själ bli en i den statistiken.)
De får behandling som är en helvetes resa. (Tro mig, jag vet!) Men de överlever. Och reser sig starkare, ser det lilla i nuet att glädjas åt. Har man stått med ena foten i graven så blir livet annorlunda.

Jag har följt tappra krigarinnor som tyvärr förlorat kampen mot jävulen C. Känns som jag krupit in i deras kroppar, för till en viss gräns har vi kämpat samma kamp, fast jag lever.

Kinderna har varit våta av tårar, jag har ropat till högre makter och frågat varför??!! Vad är meningen med att en ung människa får lämna älskad make/sambo och barn? Ingen mening alls. Men det som fängslat  mig är att de verkligen levt den tid de har haft kvar. Hur många av oss tar till vara dagen och verkligen njuter?

Nu har jag klarat första 3-månaderskontrollen. Frisk. Smaka på det ordet. Underbart ord.

Jag citerar en oerhört stark tjej som omgiven av alla nära och kära, somnade in nyligen. Hennes blogg handlade om livet här och nu.
"Morgondagen är ett oskrivet blad för alla" .

Carpe Diem. Njut av det lilla. Gläds åt vilket väder det än är. Ge ett leende till någon du möter. Kramas. Se det vackra i vardagen.
Lev livet!

För jag har vänner. De som finns där hela tiden. Som jag bara kan lyfta luren till och ringa om jag mår skit. Som jag kan skratta magmuskler till beach 2010 med. Som kramas. Som stöttar.
Som finns där, villkorslöst.

I fredags samlade jag ihop dom. Lite nervöst var det. Jag känner och tycker om alla, men skulle de tycka om varandra? Jag tror det. Kände att kvällen (och natten, och morgonen) gick i skrattet och värmens tecken.

Tack rara underbara ni för fina blommor, hemvirkade handledsskydd, smycken och en oförglömlig kväll.

Och den här dagen går till historien som "allt som Kulisen glömde".
Nu pratar vi viktiga saker här va. Först glömde jag örhängen. Kris och katastrof. Kan ju inte gå tomörad till jobbet. Nu gällde de att hitta dom.

Jag plockar alltid av mig örhängen, glasögon osv och bara lägger dom på olika ställen. Tar energi att leta rätt på mina saker hela tiden. Ok. Hittade. Örhängen på plats. Illbattingens väska är redan packad och klar. Det gör vi alltid kvällen innan. (duktiga vi) så där är det lugnt.

Med örhängen på plats for jag runt och letade glasögon. Jag har ledsyn, men att köra bil utan dom är som att spela rysk roulette. När jag väl hittade dom hade jag förlagt bilnyckeln som jag hade i handen under "glasögonletartiden".

Till slut hittade jag bilnyckeln som jag lagt där jag hittade glasögonen. In i bilen och i tvåhundra knyck på väg till fritte.
Mild röst ifrån baksätet:
- Tog du med min väska?
- Va!!!Tog inte du den????
- Nej.

Nu gjorde jag en Jamesbondare och vände på en femöring. Spelar väl ingen som helst förbaskad roll om man varit duktig och packat illbattingens väska kvällen innan, när den ändå hänger kvar i hallen.
" Det man inte har i huvudet får man ha i benen"

I morgon, ny dag nya möjlighter. Till kaos...
  

Hutlösa summor för att hoppa i illaluktande plastborgar, krypa runt i snitslad bana av nät, åka kana så brännmärken uppstår. Men fasiken vad hon hade ett leende på läpparna hela tiden! Värt varenda öre...

Fördelen med att lämna hemmet var att sambon under tiden sorterat tvätt, och dammsugit huset. Lite minus var att dammsugaren nu är paj. (jippi!! sista slantarna går åt till ny dammsugare) Antar att dammråttorna var väldigt aggressiva just idag. Söndagen är ju en vilodag, även för råttor av damm.

Nu är det snart ny vecka och nya möjligheter! Så ser jag det. Vad har denna vecka för spännande att bjuda på? Njut av livet och framförallt, glöm inte att kramas!!

"Lycka är att minnas gårdagen
drömma om morgondagen
men att leva idag"

Kommer att ske ganska snart känner jag. Att fungera som alltiallo till en väldigt "sjuk" person sätter sina spår. Illbattingen har nämligen haft en sjukdag. Det betyder uppassning i form av vatten (Herregud, hur många liter får en åttaåring i sig??) våta servetter på fejkad?? feberhet panna. Värsta bokbussen...osv.


Men som ett under, halleluja! vaknade hon upp lagom till Melodifestivalen. Vi pratar Alcazar här va...gruppen med stort G skulle ju vara med. Och då spratt det till i ungen. Febern for all världens väg, törsten var som bortblåst. Piggelin fick en annan innebörd.

Men nu sover hypokondrikern på söta örat. I morgon ska vi till "lek och buslandet" så nu håller ni tummarna för att hon vaknar pigg och glad i morgon. Ok???

Sov gott!

...blir det inga kort tagna. Gav mig ut på ensam vandring i strålande sol som värmde blekt ansikte. Kameran var med. Jodå, det hade jag kollat en gång extra.

Vackra vyer bara väntade på att bli fotade. Upp med kameran, sedan var det stopp. Hade glömt sätta i batteriet som låg på laddning. Nu sade jag saker som inte lämpar sig på bloggen, även om jag svär en del här.

Hur puckad på en skala får man vara! Nu får jag ha bilderna på näthinnan istället. Är det någon som vet hur man får näthinnebilder överförda till datorn???

Sedan har jag en fundering på hormontabletterna som jag käkar som godis. Bör de inte ge en liten effekt skapligt snabbt? Som det är nu är jag färdig att flå av mig huden. Kokar är bara förnamnet.
Undrar vad grannarna säger om de ser mig genom fönstret skära upp mör kalkon i bara mässingen?

Trevlig kväll på er!
 

Och inte vilket väder som helst, utan strålande väder! Det spritter i mina onda ben, här ska promeneras. Fast först ska jag kasta in en kalkon i ugnen. Fylld med äpple, bacon och senap. Mums!

Ut med er i det vackra vädret nu. Seså. Schas :-)

..är jag  arg! Och när jag är arg, då är jag arg! Jag tror ingen vill vara närmare mig än 15 meter då. Så in i glödheta arg kan jag bli. Och det är jag nu.

Ok. Jag är ingen danslärare. Kan knappt ta några danssteg alls.
Men jag kan ändå se en viss skillnad på hjulbent fixare från Bygglov, och en en skådespelare som tagit de flesta dansstegen rätt. Hur tusan kan Stefan åka ut och Willy bli kvar? Övergår mitt förstånd.

Visst är han charmig, och försöker så gott han kan. Men hallå! Jag trodde detta var en danstävling, men ack så fel man kan ha.

Nu kommer jag att bojkotta "Let´s dance" Finns säkert något annat att se på tv:n en fredag kväll. Typ "Kulturmagasinet maraton" eller "Hur du odlar från frö till blomma"...