Metrobloggen

Ni läste det säkert också. En handfull Hammarbysupporters kom häromdagen  in på fotbollslaget AIK:s träning och visade missnöje med att deras förre spelare nu skrivit kontrakt med  konkurrenten, f d konkurrent i alla fall,  AIK.

Så följde den vanliga karusellen. Sportjournalister, som inte är särskilt hämmade av regeln att en reporter ska referera vad som hänt, inte själv tycka,  utbrast i de vanliga okvädningsorden mot supportrarna. De var löss, svin och allt möjligt fult. Sportreportrar kräktes över "idioterna", hoppades polisen skulle ta krafttag och helst utplåna supportrarna från jordens yta.

Nog är det fjantigt. Journalister som engagerar sig så hårt för en part i en tvist! Det är det mest förunderliga  i hela historien.

Att en fotbollsspelare skriver på för en annan klubb är inget märkligt. Dessa spelare har inga bindningar till något speciellt lag - de spelar för den klubb som betalar mest pengar. Ofta handlar det om rena fantasilöner. Sedan står de och bugar och fjantar framför publiken efter matchen. "Tackar fansen", som det heter.

Supportrarna, som i det här fallet hälsade på vid sin f d spelares  träning förstod inte bättre. De inbillar sig att spelaren, vad han nu heter, har några som helst känslor för Hammarby. Det har han naturligtvis inte. Det är pengar han är ute efter. Ära betalar inga champagneflaskor vid Stureplan.

Det är därför det är så larvigt när sportjournalister fyller sina sidor med sina kräkningar och uppkast- vem, förutom några fantaster,  bryr sig om för vem en fotbollsspelare gör sina mål. Färgen på tröjan betyder inte ett jota för en spelare som inte ens kan stava sin klubbs namn...

PS 1: En halv sekund. Den tid som förflyter från det att ett trafikljus visar grönt i en Stockholmskorsning till dess att en bilist bakom otåligt tutar på en förment sölkorv!

Jag brukar inte åka tåg. Har man åkt fyra mil tur och retur till läroverk i sju år - inklusive ferieskola - så har man nyttjat SJ alldeles  tillräckligt.

Men nu tog vi tåget för man visste ju inte om det skulle bli snöstorm. Det skulle det inte. Och om det skulle - varför skulle tåg vara en fördel då? Jag bara frågar.

Alltnog, nu stod vi där på Stockholms C och väntade. Göteborgståget skulle gå från spår 8, upplystes det på de flesta dataskrämar. Efter en lång tid påstod någon att tåget i stället gick från spår 7. Där såg vi också mycket riktigt ett tåg stå men var övertygade att det var ämnat till annan destination.

Men olika män i olika färggranna overaller och jackor påstod att vårt tåg skulle rulla ut från spår 7.

I högtalaren sades samtidigt att Göteborgståget avgick från spår 8. Vad skulle man tro. Så småningom kom vi med spår 7-tåget.

Men det påminner mig om den där passagen i min favoritbok, Jerome K Jeromes Tre män i en båt. Där J beskriver opålitligheten hos elvaochfemtåget som vanligen utgår från Waterloostationen.

Här ett utdrag ur boken:

"V kom till Waterloo klockan elva  och frågade från vilken plattform elvaochfemtåget gick ut. Naturligtvis visste ingen det; ingen vid Waterloo vet någonsin, varifrån ett tåg går ut, eller vart ett tåg gått. När det ger sig i väg eller överhuvudtaget någonting. Stadsbudet, som tog våra saker, trodde att det skulle gå ut från plattform  nummer två, under det att ett annat stadsbud, med vilket han diskuterat frågan, hade hört glunkas  om att det skulle gå från nummer ett. Stationsinspektoren däremot var  övertygad om att det skulle starta  från lokaltågens plattform, skriver Jerom K .Jerome. Jag vet inte hur många gånger jag läst den boken. Och jag skrattar lika gott varje gång.

Nå, så småningom, och i rätt tid, rullade tåget iväg. Men stannade redan i Sundbyberg och gjorde sedan täta uppehåll under hela resan.

Vi fick se såväl Västerås som Örebro södra, Kumla, Hallsberg, Laxå och Vårgårda. För att nämna några metropoler vi fick se.

Utanför Örebro, i den djupblå skymningen, stod en travhäst i en hage och hängde med huvudet. Kanske hade det gått illa under senaste loppet.

Jag älskar mitt fosterland med undantag av biten mellan Hallsberg och Kumla, skrev en gång kåsören Red Top i DN. Han hade så rätt. Flera fyrkantiga smutsgrå byggnader, som  jag trodde var Kumlafängelset, visade sig vara industri- och kontorsfastigheter.

Konduktörerna är konstigt klädda nu för tiden. På min skoltid hade konduktören, eller tågmästaren som han kallades, blanksliten uniform med mössa med blått band. Han hade tång som han klippte hål i biljetten med och var barsk.

Dagens konduktörer, eller vad de heter nu, är unga grabbar och flickor i civil klädsel. De ser minst av allt ut som viktiga personer inom SJ. 

Å andra sidan finns det knappt några biljetter att köpa heller på stationerna. Jag försökte en gång i Hallsberg men där var stängt, det var söndag, och jag åkte gratis med ett sånt där snabbtåg ända till Stockholm. Det kom visserligen en ung kille i tofflor, uppknäppt vit skjorta och jeans men jag låtsades som om jag var påstigen i Herrljunga.

Här hotade man med att tåget skulle stoppa  på obestämd tid på grund av en gasolläcka i närheten av banan strax innan Göteborg. Man beredde sig på någon av de där flertimmarsstoppen som man läst så mycket om, men det visade sig vara falskt alarm den här gången och tåget kom till Sveriges framstjärt, jo, Göteborg kallas så, i nästan rätt tid.

Men nästa gång tar jag bilen - det känns mycket tryggare.... 

Det gick inte så bra för Anja Pärson i OS i Vanvouver. Hon har kanske inte tränat tillräckligt. Månne det inte varit så rikligt med snö i Monaco?

Djur ska få rätt till advokat, läser jag i SvD. Jo, en djur. kand ska de väl åtminstone ha!

Ibland kör det ihop sig. Som i dag. Jaga har varit såväl på banken

som lämnat in spelkupong och handlat mat - allt alltså på en och samma dag. Det ni! Nu förstår jag de där pensionärerna som säger att de aldrig haft så mycket att göra som nu efter pensionen.

Tiden vill liksom inte räcka till.

Nu ses vi inte på den här platsen förrän på torsdag för jag ska resa ut på födelsedagsfirande. Till den stad som också kallas Sveriges framstjärt!

Vad det blir till middag? Jo, abborre med stuvad potatis som det ser ut.

Kom ihåg att det  är viktigare att kunna stuva abborre än stava till fisken!

Läste i en gratistidning i morse en kåserande artikel av Annette Kullenberg om Operabaren. Även hon har läst boken " Vi ses på baren" som jag tidigare berättat om på den här platsen.

När jag läste Kullenbergs artikel, hon var en flitig besökare på 60- och 70-talen, kom jag på att jag glömt berätta en massa detaljer om Johan i Porten, den reslige mannen som nekade mig och min journalistkollega Staffan Svenberg tillträde till goa krogens värme när vi läste på Journalistinstitutet - är man på den tiden lärde ut journalistikens grunder till förhoppningsfulla unga blivande murvlar.

Johan i Porten var en reslig karl och han var iklädd en märklig kostym som påstås hade ritats av Yngve Gamlin. Han hade en cap på huvudet, en sådan där mössa som franska poliser och de Gaulle brukade uppträda i, och en svart slängkappa. Johan i Porten var mycket stolt över sina kläder och sin viktiga position och bevakade ilsket sin status i dörren. Så småningom fick han sparken av Tore Wretman - han ansågs ha kommit på alltför god fot med vissa favoriserat vissa gäster. Det fanns s k kändisar som alltid släpptes in. Och andra som aldrig fann nåd inför hans kritiska ögon. Jag kan vittna om detta märkliga förhållande.

Jag kan inte påstå att jag sörjde när han försvann från Operabarens dörr även om jag då aldrig hade några problem med att slinka in.

Baren var som ett andra hem för många. Där satt Slas, Sven- Bertil Taube, som hade sin telefon vidarekopplad till barens apparat, Beppe Wolgers, Olle Adolphson och andra människor som var kända på den tiden.

Från Operan, sägs det, kom sångare och  lenade stämbanden  med ett glas i mellanakterna.

De mest prominenta gästerna hade guldnyckel till porten ut mot Arsenalsgatan. Det hade aldrig jag, men jag hade gärna velat för att inneha en sådan var högsta status. Det var t o m finare än att känna bartmästaren Gunter, det ska vara tyskt y men jag vet inte hur man tillverkar ett sådant, på Stadshotellet i min skolstad Motala.

Liksom att "äga" någon av de numrerade ölmuggarna i silver som hängde, och fortfarande har, sin placering i krokarna ovanför bardisken. Nej, någon sådan har jag tyvärr heller aldrig haft.

Men fortfarande är Operabaren min favoritkrog i Stockholm. Inte minst för att man slipper höra all hemsk musik som annars vrids upp som "bakgrundsmusik" på de flesta krogar i dag.

Jag var faktiskt där häromdagen och åt en bit med SvD:s tidigare Pariskorre Björn Erik Rosin. Samtidigt som Annette Kullenberg faktiskt. Hon satt vid det, enligt min smak, bästa bordet. Det som vetter ut mot Arsenalsgatan

 Besök på baren  rekommenderas å det varmaste. Inte minst för att få tillfälle att beundra krogens ståtliga jugendstil. Och njuta av den goda maten. Och den vänliga och proffsiga personalen.

Men gå inte dit vid 18-snåret. Då är baren full av Operabesökare som önskar förmorska sig med ett glas innan föreställningen.

En Picassotavla, som inte visats för allmänheten på 40 år, har sålts för motsvarande drygt 94 miljoner kronor på Chistie´s i London. Det var mer än dubbelt så mycket pengar som man väntat sig få in för konstverket.

Det dyraste konstverk som någonsin sålts på en auktion heter L´homme qui marche 1. Det såldes på Christie´s i London i början av februari i år. Konstverket är skapat av Alberto Giacometti och såldes för drygt 65 miljoner pund.

Rulltrappan vid station Västra Skogen i Solna är den längsta tunnelbanerulltrappan i Sverige. Den är 33 meter hög och har 162 trappsteg. Den är 66 meter lång.

OS-staden Vancouver toppar listan över de städer som är bäst att leva i. Helsingfors hamnar på sjätte plats . Wien kommer tvåa i rankingen. Sämst stad att leva i anses Harare i Zimbabve vara.

Den välkända amerikanska sången "Happy Birthday To You" komponerades av systrarna  Mildred J och Patty S Hill. Den gavs ut första gången 1893 - då med refrängen "Good Morning To You". Men det slog inte alls. Den gavs ut igen med en ändring i texten, Happy Birthday... , och då gick det bättre.

6 maj är Barnens Dag i Japan.

För nästan 2 000 år sedan lät kejsar Vespasianus bygga Colosseum i Rom. Det står fortfarande - bara härjat av en jordbävning och av att mycket av den vita marmorstenen användes till byggena av Peterskyrkan och Fontana di Trevi.

De gamla romarna kunde bygga. Bara man skrapar med foten i Rom så stöter man på ett gammalt romarminne. Som är nästan helt efter att ha stått i tusentals år.

I Sverige, och i övriga västvärlden, kan vi inte ens bygga tak som håller för snö. Trots att det är vinter varje år.

- Vi har glömt bort att bygga snösäkra tak, säger experter när hall- och affärstak rasar som korthus.

Ingen bryr sig, säger jag. Det fuskas överallt. Ingen har längre någon yrkesheder. Minst av alla snickare och , jo, jag har skrivit det förr, lastbilschaufförer. Se bara vad de ställer till med på byggplatser och ute på vägarna!

Ingen bryr sig för ingen behöver bry sig. Vad dessa oduglingar än ställer till med.

"Det skiter väl jag i", är det vanligaste uttrycket i det här landet. För ingen förväntas bry sig. Därför att ingen kräver någonting av någon. Inte i skolan och inte i yrkeslivet.

Kan det bli annat än pannkaka av tak och bilar?

Nu är det en sådan där vit ruta här på bloggen igen. Den tittar uppfodrande på mig. Det vita fältet ska fyllas med bokstäver. Helst i en viss ordning så det blir läsbart.

OK, här är ett försök.

Vi var ute och gick i helgen och kom på att vi skulle passa på att flytta bilen. Som visserligen var rensopad men stod inplogad i en svår uppförsbacke.

Jag satte mig på förarplatsen för att köra bort den. Först märkte jag att gaspedalen inte tog. Hur jag än tryckte ner den så svarade inte motorn.

Skulle just ringa en bärgare när jag själv kom på felet. Jag hade pumpat på bromspedalen i stället för gasen.

Nå, vem som helst kan göra fel, tänkte jag. Trampade på gasen och backade bilen in i en av de största snöhögarna på gatan. Där satt vår lilla Ford som i en rävsax. Det gick inte att köra varken fram eller bak.

Jag klev ur, tog fram en spade och gav den till EMNK (En Mig Närstående Kvinna). Själv tog jag osjälviskt på mig rollen den otacksamma rollen som arbetsledare. Jag tyckte dock att det var det minsta jag kunde göra eftersom det ändå var jag som kört fast bilen.

Efter en timmes grävande, och arbetstledande, fick vi äntligen loss bilen och jag kunde gasa ut på gatan, vända och parkera på en bättre och snöfriare plats.

Men nu är den, efter dagens nederbörd, antagligen täckt av snö igen. och snart kommer plogbilen och bygger upp en hög vall framför bilen.

Då blir det att ta nya tag. Jag är beredd att återigen ta på mig den tunga och ansvarsfulla rollen som arbetsledare.

Det är hårt men det är ett jobb som måste göras.

PS 1: Visst är det skönt att detta sega OS ör över med sportreportrar i tv och radio som skriker värre än en Gunde Svan - för minsta lilla medalj.

Såg att någon tyckte det bra gjort att komma någonstans på tjugonde plats. Jag som trodde det var segrar som räknades!!!!

I går var vi på Stadsteatern och såg - ja just, teater. Man gav för sista gången Änkeman Jarl, skriven av Vilhelm Moberg. Svårt att tänka att denne till synes vresige smålänning hade en sådan förstklassig humor.

Det är ingen märkvärdig pjäs men det är god underhållning i drygt två timmar - särskilt som här där Ingvar Hirdvall spelade huvudrollen som änkemannen.

Såg ni honom som fadern i Lars Mohlins präktiga skröna Potatishandlaren i tv häromåret. Det var en fröjd att se!

Jag har sett Änkeman Jarl  en gång tidigare, med tv-teatern, och då, om jag minns rätt, var det Adolf Jarl som spelade änkemannen. Och då spelades den på den där speciella teatersmåländskan som var vanlig förr.

Jag kan inte hjälpa det, men jag beundrar dessa skådespelare som kväll efter kväll står på scenen och gycklar. För att roa oss andra. Det är ett alldeles speciellt yrke, tycker jag.

Nu är det plusgrader här i Stockholm och det gäller att hålla huvudet uppåt - så man inte får en istapp i skallen. Det är förfärligt farligt att gå på trottoarerna just nu. Det är få tak som är ordentligt skottade.

Nu är det äntligen fredag och  det gäller återigen att fundera god helgmat. Förra helgen slog jag faktiskt till med ripa - utomordentligt gott. Men dyrt!

Alla läsare tillönskas en trevlig helg!!!!

Det finns ungefär en miljon vilda kameler i Australien. De inplanterades under 1800-talet

Avatar är världens mest lönsamma film - hittills. Den har spelat in 13 36 miljarder kronor. Näst mest lönsamma rulle är Titanic som spelat in 13 30 miljarder kronor.

Abbé da Ponte som skrev librettona till Mozarts stora operor  Figaros bröllop, Cosi van tutte och Don Giovanni blev bortjagad från Wien av en skara upprepade män. Han hade förfört deras hustrur.

Laxå ligger nästan mitt emellan Stockholm och Göteborg.

Tio miljarder dollar eller motsvarande 73 miljarder kronor ska Microsofts grundare Bill Gates donera till forskning och distribution av vaccin till världens fattiga barn.

Att hålla tacktal efter maten är en typisk svensk sedvänja. Ingen annanstans i världen gör man så.

När jag hämtade tidningarna vid dörren i morse tänkte jag på att den här vinterns verkliga hjältar är tidningsbuden. Åtminstone det bud som levererar våra tidningar. Inte en dag har missats. I ur och skur, trotsande iskyla och snöstorm, stoppas tidningarna i brevlådan. Respekt, ska de ha dessa vinterhjältar.

Frågan är bara hur länge vi får njuta av den här servicen. Papperstidningen sjunger nog på sista versen. Eller har ni sett det uppväxande släktet någon gång försjunken i en papperstidningen. Nej, möjligen hämtar man information, gratis, på datorn.

Vem vill i framtiden betala 3 000 kronor för en tidning när den kan läsas gratis på nätet? Och den tidning som börjar ta betalt har säkert ingen framtid.

Ni undrar förstås om jag fick någon Munsökorv i går. Nej! Först om en vecka skulle den stora Hemköpsbutiken i Solna Centrum få hem ny korv.  Så sade man när jag frågade och jag tänkte på den lilla lanthandeln i min hemby i Östergötland. Som väntade hem felande varor med Hakonbilen varje vecka.

Inte konstigt att Hemköp går dåligt med sådan service!

Varför står det Ej i trafik framtill på tvåmiljonerfemtusensetthundrasextiotvå bussar som kör förbi  när jag ska åka med nummer 4?

PS 1: Storbonden kommer in i köket, röd i ansiktet av ilska.

- Nu har drängen pinkat vår Marias namn i snön här utanför, ryter han.

- Det är väl inte så farligt, lugnar hustrun. Det vet du väl hur pojkar är.

- Men det är Marias handstil!

Jag går med vinterknarr under stövelsulorna till min närmaste Hemköpsaffär för att handla Munsökorv.

Den är slut - liksom en hel del andra varor. Förunderligt - hyllorna ser ut som garnityret hos en gammal gubbe. Många luckor.

Nog är det förunderligt att en stor butikskedja inte förmår ha bättre framförhållning än att varor tar slut och inte finns att lägga i korgen en måndag. Det är inte första gången detta har hänt på Hemköp. Jag har råkat ut för det i exempelvis affären mitt i City - den som ligger i Åhlénhuset.

Jag har sett att det inte går bra för Hemköp. Man tappar kunder, sägs det. Det förvånar mig inte. Med sådan nonchalant personal.

Varor som fattades var annars vanligt i den lilla lanthandeln hemma i min födelseby. Men då berodde det på att Hakonbilen, som den kallades, inte kom mer än en gång i veckan.

Men mitt inne i Stockholm!

Uppryckning, tack!

Ska göra en ny raid mot butiken i dag för jag skriver fortfarande vid mitt hemmaskrivbord. Vågade inte satsa på att t-banan skulle fungera i morse. Och alldeles nyss föll snön här i Solna och det betyder problem för t-banan.

Läste att AIK ska betala 80 000 kr/mån i lön till en nyvärvad fotbollsspelare. Det är ungefär lika mycket som Röda Kors-ordföranden Bengt Westerberg har.

Det är till att vara generös! Hoppas AIK betalade sina skulder till Solna stad innan den nye spelaren anställdes.

Nej, nu får vi gå ut och shoppa Munsökorv. Om nu bilen har kommit...

Som den lydige medborgare jag är stannade jag i dag i sängen när SL vädjade  att de som kunde skulle jobba hemifrån. Allt för att det troligen skulle bli problem i lokaltrafiken. På grund av kylan.  Precis som det vore första gången det är vinter i Sverige.

Men nu sitter jag alltså här hemma och skriver i stället för att vara  på plats bakom mitt skrivbord på Söder. Det går precis lika bra, frånsett att jag måste skynda mig för att inte få soleländet mitt i ansiktet.

Nu har jag alltså inte någon som helst koll på hur det går för skatorna som ivrigt bygger på sitt bo utanför mitt fönster. Men det ordnar sig säkert. De kommer titt som tätt, har jag sett,  med nya kvistar och bättrar idogt på rishögen i trädet. Talgoxen är ofta där och tittar avundsjukt. Vackra dagar kan man höra honom, hannen, fila på sin eviga vårvisa i träden.

På tal om fåglar så tittade vi, E M N K, en mig närstående kvinna, efter den vattenrallare som brukar synas vid strandkanten av den sjö i Solna som vi pläga vandra runt vackra dagar vikta för motion.

Den här gången såg vi ingen rallare men väl en vidrigt välvuxen råtta, stor som en griskulting, som kalasade på maten som lagts ut till den sällsynta fågeln. Jag rös. Det finns få, för att inte säga något, djur som jag är så rädd för som råttor. De är så oerhört äckliga.

Nej, nu börjar solen vandra farmför mitt gardinlösa fönster så det är lika bra att sätta punkt.

När jag noterade att denna text skrivs hemifrån  kommer jag att tänka på en historia som Tecknar-Anders på SvD brukade berätta. Den handlar om reportern som flyger med som passagerare i ett jaktplan och för att sätta färg på reportaget börjar sin artikel med:

Denna text skrivs i en fart av 1000 km i timmen....

Läser att den eviga, upplagehöjande kvällstidningsföljetongen Anna Anka ska ha lovats att gå vidare till final i TV4:s Let´s dance-tävling om hon bara ställde upp. Det är maken, eller förre maken, eller vad han är, Paul Anka som säger det.

Är det någon som är förvånad? Är det någon som tror att TV-program inte riggas för att skapa största möjliga intresse bland publik och framförallt annonsörer? Är det någon som tror att Gudrun Schyman skulle vara kvar i danstävlingen om det inte vore för att programledningen anser att hon kan dra tittare till programmet?

Eller varför tror ni att  den största "personligheten" får vara kvar till sist i Idol-programmen om det inte är för att skapa tidningsrubriker och därmed locka tittare - och annonsörer??

Minns ordspråket:  Det finns ingen mur så hög att inte en åsna lastad med pengar kan klättra över den.

Men det finns fler fuskprogram. Så ska det låta, för att ta ett annat exempel. Tror ni att de artister som medverkar skulle riskera att inte kunna texten till en låt som dyker upp. Att missa ett tillfälle att verka kunnig och käck?  Ånej, sällan gäspar guldfisken. Det skulle vara förödande för den fortsatta karriären att visa sig okunnig om den svenska schlagerskatten. Därför får de medverkande artisterna veta vilka låtar som kommer att dyka upp i programmet och kan sedan lära sig texten - åtminstone hjälpligt.

Att låtsas komma av sig är ju bara charmigt - eller hur?

Trodde ni att de medverkande i Parlamentet och andra vitsprogram är slagfärdiga och kläcker sina roligheter på sittande stjärt där  i strålkastarskenet? Ånej, sällan lägger tuppen ägg. En hel stab med manusförfattare ser till att de har "roliga" repliker  att framsäga.

Precis som i Jay Leno Show eller Lettermans pratshow från USA - bara med den skillnaden att manusförfattarna där är både fler och skickligare.

Slut på undervisningen om TV:s fuskvärld.

Nu ska vi handla middagsmat för helgen. Jag har inte kommit längre än att det blir bakpotatis och något annat - i kväll.

Till lördag kan det bli en god vildfågel. Vi får se!

En trevlig helg tillönskas alla läsare - både gamla och nytillkommande!

Neil Gaimans senaste bok sålde 4 000 exemplar i Sverige. I USA är han en superstjärna.

Verbier i Schweiziska alperna är känt för sina höga bostadspriser.  Ungefär 117 ooo kronor per kvadratmeter får man punga ut med om man vill bo där.

Norrbro är Stockhoms enda stenvalvsbo och stod klar 1802. Bron består av tre valv. Bron är 190 m lång och 19 m bred. Brons trottoarer var de första i Sverige och bron blev därför tidigt ett populärt flanörställe.

Systrembolagets försäljning ökade i fjol med 7,8 procent till 44,9 miljoner liter i ren alkohol. Antalet kundbesök  ökade med 8 miljoner till 114 miljoner.

När du öppnar en champagneflaska måste du alltid vrida 6 varv för att kunna lyfta av ståltråden kring korken.

Oscar II var den siste kungen som kröntes i Sverige. Han var också den siste kung som kunde adla en person - den siste som adlades i Sverige var upptäcksresanden Sven Hedin

Nu när det är blåsigt och kallt och fåglarna har det hungrigt och dystert, maten ligger ju förpackad under de tjocka snödrivorna, brukar jag tänka på en tant i min hemby i Östergötland.

Det var en vinterdag för några år sedan och stadens stora varuhus hade placerat en stor själv-serverings- binge med havre mitt i lokalen. Det var bara att ösa  godsakerna i en plastpåse och betala i kassan. Där stod tanten bredvid havrebingen och stampade med stora gummistövlar på fötterna. Hon såg ut som en fågelskrämma.

- De är synd om fögla, deklarerade  hon och trampade i havrekornen som ivriga kunder tappat utanför bingen.

Själv skulle hon aldrig, om det så blev tio meter djup snö offra en ettöring på en fågel,

Med jämna mellanrum gick hon dock ut till bilen och skrapade av  skosulorna. På det viset fick hon havre till havregrynsgröt för en hel vecka framåt.

Detta är sanningen.

En annan snål tant i min hemby var mjölnarhustru. Hon var så mager och tärd att hon inte behövde öppna dörren när hon skulle in eller ut ur huset. Hon kunde gå genom dörrspringan.

Varje kväll när mjölnaren kom hem från jobbet skakade hon blåblusen. Av det mjöldamm som samlats i fickorna och på blusen kunde hon sedan baka rågbröd.

Detta är sant...

En annan mjölnare arbetade på ett litet familjeföretag i en grannsocken som tillverkade armeringsjärn. Jag arbetade själv där ett sommarlov.

Den gamle mjölnaren hade bara en tand i munnen - en sylvass framtand. Med den perforerade han rågkakan som hans fru skickat med till matsäck. Tanden gick som en symaskinsnål. Sedan bröt han brödet längs den perforerade kanten och svalde. Smart.

Pålägget puffade han undan med näsan allteftersom kakan gick åt. Och när brödet var uppätet lade han pålägget i en påse - och sedan följde det med varje dag tills det blev mögligt. Då åt han upp det...

Detta är garanterat sant. Jag har själv sett det...

Det är inte bara fåglarna som har det besvärligt i den ihållande kylan. A-lagarna,som håller till vid Hornstull, fryser också. Det ser riktigt kallt och otrevligt ut när de dricker lunch på sin bänk. Kinderna är bleka och skäggiga. Håret tovigt. Tänk ändå om övriga ansiktet hade samma friska röda färg som ögonen.

"´Mina" skator utanför mitt fönster här på Söder fortsätter att putsa på sitt risbo. Talgoxen är ofta där och hoppar avundsjukt i trädet.

Vad jag funderar över är varför fåglar aldrig flyger direkt till redet utan prompt måste landa på en gren intill och sedan hoppa omkring på olika grenar innan de beslutar sig för att gå in.

Vem tror de egentligen att de lurar med sitt beteende?

Någon gång i början av 1980-talet invigdes Café Opera i Stockholm. Caféet låg en trappa ned från Operabaren och kallades lite föraktfullt av oss som var stammisar på baren för nattdagiset. Publiken på kaféet var yngre än den på Operabaren, det måste erkänt bli.

Detta hindrade inte att vi "Oprisar" efter avslutat festande på baren tog en runda genom Café Opera för att "se vilka som var där". Där var bl a, varje säger varje kväll, Bert Willborg, då reporter på AB och hans kollega på Expressen, Sten Berglind. Jag undrade ibland hur de orkade med jobbet efter allt detta festande. Själv gick jag på baren, och därmed kaféet, högst en gång i veckan.

Nå, en kväll gjorde jag ett varv genom Café Opera. I en av gångarna möter jag en medarbetare på SvD:s telefonmottagning. Jag kände honom inte särskilt väl men han kände troligen igen mig eftersom han lämnat många manus till mig. Jag var då editionschef. SvD. Medarbetaren var en säregen man, han skrev italienska sonetter, drack italienskt vin, oftast för mycket, och reste mycket i Italien. Han älskade Italien, sades det, Ibland, på sådana resor, blev han förvirrad, minst sagt, och hämtades hem av någon nära släkting. Så satt han på någon anstalt ett tag.

Nu var han emellertid utsläppt. Jag hälsade på honom sade hej,  eftersom jag alltid hälsar på människor som jag tycker mig känna igen.

Han stannade upp där i gången på Café Opera, det var packat med folk som vanligt, tittade på mig och utbrast med onödigt hög röst:

- Oh la la! Madre mia! Sankta neapolitana! Var såg jag dig senast? Var det på Beckomberga?

Som sagt, frågan ställdes med hög röst. Sorlet i salen tystnade. Alla tittade på mig. Beckombergapatienten!

Jag dröp skyndsamt av.

Jugendstilens kronjuvel har den kallats. Liksom Sveriges populäraste vardagsrum. Jag talar om Operabaren - Stockholms, enligt min mening, bästa och trivsammaste krog.

Där dansade förr de stora elefanterna, innan de flesta gästerna försvann bort mot Stureplanskrogarna.

Nu har det kommit ut en bok på Carlssons förlag, en tjock lunta, där författaren Gösta Arvidsson och konstnären Lars Melander berättar krogens historia.

Det är förstås spännande och läsvärt.

Själv minns jag första gången jag skulle gå på Operabaren. Det var en kamrat och kollega från landsortstidningen där vi båda gjort vår tidningspraktik, som skulle svinga en pilsnerbägre. Hade vi tänkt.. Vi hade båda kommit in på Journalistinstitutet  och nu skulle vi alltså frottera oss med tidens kända journalister, konstnärer, skådespelare och andra intellektuella som rökte ned baren.

Vi var ordentliga, unga gossar som kom prydligt klädda.

I porten stod vid den tiden en dörrvakt som kallades Johan i Porten,

Han såg oss komma i gången från Kungsträdgården, betraktade oss skeptiskt, öppnade dörren en liten aning på glänt och frågade försmädligt.

- Söker ni jobb?

In kom vi alltså inte. Inte den kvällen men väl en annan då vi kom i sällskap med en "kändis" från skolan - en kvinna som varit på etablissemanget tidigare och var väl känd hos den mäktige  dörrvakten.

Numera har jag aldrig några svårtigheter att komma in på baren. Jag gick till och med förbi kön till "nattsdagiset" Operacafét när det öppnade och dit det var längre väntetid än i en glasskö en varm sommardag.

At jag kunde smita förbi kön, en dröm för många på den tiden, berodde på att jag låg bra till hos en kvinnlig dörrvakt, Johan i Porten var då försvunnen.

Hon tyckte, sade hon en gång, att jag var så snygg!

Sedan dess har jag alltid högaktat kvinnliga dörrvakter för deras goda smak!!!!

PS 1: Älgens avkomma kallas kalv, rådjurets kid och grisens avkomma kulting. Människan avkomma kallas ungdjävel.

PS 2: Nej Oskar, jag kan inte gifta mig med dig. Mitt hjärta tillhör för evigt en annan. Men kom tillbaka i nästa vecka.

Tiger Woods ska börja spela igen och ska delta i en golftävling om ett par veckor. Det är i alla fall vad han sagt till sin fru!

Jag läser att Hammarbys och Djurgårdens båda damlag är förtörnade över att Stockholms kommun inte bekostar, och håll i er nu!, plogning av konstgräsplanerna så de kan börja träna tidigt med den runda bollen. Det är till att ha pretentioner. Vore det inte en utomordentligt bra fysisk träning att själva skotta fotbollsplanerna? Särskilt som damfotboll drar högst ett hundratal åskådare till varje match!

Jag läser i ett TT-telegram att nedförsåkaren Anja Persons far är misslynt med inkvarteringen i OS-byn i Vancouver. Utrymmet är för litet! (Idrottsmännen och idrottskvinnorna bor i nybyggda parhus!!!!) Det är till att vara bortskämda!

Jag tittar efter mina favoriter, skatparet, i trädet utanför mitt fönster, men de är inte så ofta vid sitt bo. Då och då, endast, kommer de flygande med en förstärkningskvist i näbben. Månne de har övergivit boet? Däremot hoppar den lilla talgoxen omkring utanför det stora risredet. Jag tror han fortfarande är avundsjuk på det stiliga rishuset och skulle absolut inte ha något emot att bo där med sin kommande kärlek. Men han vågar nog  inte!

Kvällstidningen som ständigt har fel, Aftonbladet, skrek på sina löpsedlar i morse ut nyheten att expresidenten Clinton var akut sjuk. Häromdagen var det den blivande prinsen Daniel Westling som, efter ett rutinbesök på sjukhus, förklarades vara livshotande sjuk av samma tidning.

En annan dag publicerade tidningen en intervju med en talibanledare, apropå dödsskjutningarna i Afghanistan, som var ett halvår gammal.

AB:s viktigaste uppgift är att ge våra läsare sann och relevant information. Den här gången blev det inte rätt, skrev tidningens stf ansvariga utgivare Lena Mellin efter  Daniellögnen. Tidningen kan konstatera att det blev inte rätt de här gångerna heller!

På tal om idrottsmän - finns det överhuvudtaget en större tönt än Gunde Svan - han som ännu en vecka efter katastrofen inte hört talas om jordbävningen i Haiti där över 200 000 människor omkom? Snacka om att vara korkad och egotrippad!

PS 1: Höjden av impopularitet måste vara att telefonen inte ringer trots att man ligger i badet!

PS 2: Ett tips i spartider som kvällstidningarna missat: Gör senapsglas av era överblivna kristallglas.

PS 3: Skansen är det där stället där den som inte har tv kan se hur vilda djur ser ut!

Neil Gaimans senaste bok sålde 4 000 exemplar i Sverige. I USA är han en superstjärna.

Verbier i schweiziska alperna är känt för sina höga bostadspriser.  Ungefär 117 ooo kronor per kvadratmeter får man punga ut med om man vill bo där.

Norrbro är Stockhoms enda stenvalvsbo och stod klar 1802. Bron består av tre valv. Bron är 190 m lång och 19 m bred. Brons trottoarer var de första i Sverige och bron blev därför tidigt ett populärt flanörställe.

Systrembolagets försäljning ökade i fjol med 7,8 procent till 44,9 miljoner liter i ren alkohol. Antalet kundbesök  ökade med 8 miljoner till 114 miljoner.

När du öppnar en champagneflaska måste du alltid vrida 6 varv för att kunna lyfta av ståltråden kring korken.

Oscar II var den siste kungen som kröntes i Sverige. Han var också den siste kung som kunde adla en person - den siste som adlades i Sverige var upptäcksresanden Sven Hedin

Sådana här kalla dagar kommer jag ibland att tänka på vilka tvångstankar man hade när man växte upp. Jag menar det där att man prompt skulle utföra en idiotisk handling - trots att man visste att det skulle göra ont efteråt.

Som att slicka på ledstången av järn på yttertrappan en gnistrande kall dag. Så fort kvicksilvret kröp ned och gömde sig  längst ned i termometern var man där med tungan - fast man visste att den skulle fastna. Och sedan skulle det göra riktigt, riktigt ont att slita loss den. Halva tungan var skinnflådd när man väl skilts från järnräcket.

Men så vid nästa köldknäpp var man där igen. Trots att man visste!

Undrar om barn gör så nu för tiden?

Eller ta det här med järnvägsövergången ett bit från mitt hem. Det gick utmärkt att sticka ned foten mellan järnvägsspåret och den järnskena som låg mellan vägbanan och spåret. Men det gick inte att få upp foten igen.

Ack, hur många gånger sprang inte banvaktsfrun i stugan intill järnvägsövergången ut och drog upp min fot. När snälltåget från Hallsberg hördes komma dånande i kurvan några hundra meter bort.

Det är ett under att jag lever, tänker jag ibland. Med mig fick skyddsänglarna jobba på övertid. Varje dag!

Nu har de kommit - tidningarnas påkostade, tjocka och medaljstinna OS-bilagor. De olympiska lekarna startar visst i helgen.

Och kraven på "di svenske" är enorma. Det ska tas uppemot ett tjog medaljer - de flesta i, som det heter, ädlaste valör. Så spekuleras det i bilagorna.

Jag vet hur det kommer att gå - och kom ihåg var ni först läste det.

Det blir inte enda guldmedalj till Sverige. Möjligen ett par stycken bronspengar. Och varför?

Jo, i en massa tävlingar före OS i Kanada har de svenska idrottsmännen och idrottskvinnorna visat framfötterna och med diverse segrar och pallplatser fått de svenska sportjournalisterna att gå i taket och lyriskt skriva om de guldmedaljer som därför ska skördas i OS.

Men de konkurrerande ländernas löpare, skidskyttar, ishockeyspelare och utförsåkare har legat lågt. Sparat sig till den viktiga tävlingen för det är då det gäller att vara i form. Inte på småtävlingar innan OS.

Tror ni mig inte?

Vi får se!!! Jag tror att jag får rätt och som sagt - kom ihåg var ni läste det!

Vad har man egentligen för nytta av latin? Man kan fråga sig. Häromdagen pratade jag med mina kolleger här på Högalidsgatan om latinundervisningen - vi hade i min latinring sju timmar latin i veckan. Jag har förstått att man är en ganska sällsynt varelse som läst latin. Det språket är stendött nu - även i skolan. Man är ungefär lika sällsynt som en romersk fältherre.

Mina kolleger förundrades över mina latinskaper - jag drog några av de vanligaste fraserna.

Min latinlärare i Motala läroverk var desto med övertygad om att latinet skulle frälsa oss studenter. Latinet var nyckeln till ett framgångsrikt yrkesliv, ansåg han. Och alltid hade man konversationen vid middagsbordet säkrad, förkunnade han. Det var bara, enligt honom, att citera de latinska skalderna för sin bordsdam så var lyckan gjord. Jo,jo! 

- Kan du inte det här kan du lika gärna bli sopåkare, brukade han hota. Sopåkare var tydligen det sämsta yrke man kunde ha, enligt hans mening. Ändå tjänar de rätt skapligt i dag och har inte särskilt lång arbetstid om jag förstått saken rätt.

Emellertid - latinet kunde vara besvärligt. Man hade ju skrivning ett par tre gånger varje termin och det provet var varje latinelevs stora fasa. Visserligen fick man ha lexikon med sig i skrivsalen men varje ord kunna betyda så oerhört mycket och  betydelsen var beroende beroende av sammanhanget i berättelsen. Såg man inte upp kunde man berätta en historia om en fältherre som led ett nesligt nederlag när han i stället, om man översatt rätt, drog en historia om en verklig och dådkraftig viktoria.

Men det var inte alltid lätt att hitta rätt bland orden i en latinsk mening.

Så här kunde en latinsk mening var uppbyggd - häng med nu:

Om dig Andersson, rörande vilken jag ,med hänsyn till den miljö i vilken du växt upp, icke hade kunnat tro något sådant, har jag, då du, då jag, på grund av iråkad förkylning nyss råkade nysa, skrattade, fått en mycket dålig tanke.

Lista själva ut hur en sådan mening skulle lyda på vanlig svenska.

Se vad det står på latin och skriv vad det heter på svenska, var vår lärares goda råd inför varje skrivning. Lätt att säga för honom!

Ibland har jag funderat på om man inte  i dag varit oändligt duktig i andra språk som engelska, franska, tyska och spanska om man lagt ned lika mycket arbete på dessa språk som man lade ned på latinet.

Men man vågade inte annat än kunna sin läxa. Latinläraren var en sorts Caligula, ni minns despoten från filmen, och den som inte gjort sitt pensum åkte helt enkelt på stryk.

Så var det i skolan förr!

Det du, Björklund!

Var inte så negativ, sade en mig närstående kvinna (EMNK) när jag gick hemifrån i morse. Du får inga läsare då.

Jag tar det där på allvar och i dag ska vi bara vara positiva och uppmuntrande i vårvädret som råder i alla fall här i Stockholm.. Alltså ska jag vidarebefordra några glada klipp som jag hämtat från tidningen Journalistens webbsida. Läs och skratta:

VANVÅRDAD AV GRISAR I HALLAND, lyder en rubrik i Värmlands Folkblad.

Expressen förmedlar denna skakande nyhet:

Kleerup vill inte stanna i Sverige för att han blivit illa behandlad. Enligt uppgift bor han nu i Göteborg.

Dödsbränder orsakas ofta av passiv rökning, vet Sydöstran att berätta,

Östrans nyhet låter lite äcklig, tycker jag:

Stadsmissionens julbord sprids från mun till mun.

Folket i Eskilstuna har en rättelse. Så här lyder texten:

Folkert rättar:

I torsdagens artikeldel om vad vi äger tillsammans skrev vi också om Eskilstunas anor. Tyvärr.

Västerbottens-Kuriren har det besvärligt med syftningen:

På plats kunde brandpersonal observera att det brann inne i köket på bordet som därefter tog sig in och släckte branden.

Som sagt, det är inte så lätt att hålla reda på syftningarna: SR Halland har också svårigheter:

Arbetsförmedlingen i Halmstad startar en ny arbetsförmedling speciellt för ungdomar på Fredriksvallsgatan.

Tidningen Barometern har kommit på något:

Förtäckta hot olämpliga.

En braskande rubrik i Skaraborgs Läns Tidning får avsluta:

Ylvas Thörn försökte elda upp åhörarna.

Trevlig helg!

Jag sitter på 4.ans blå buss som sakta seger sig uppför Västerbron på väg mot Söder. Jag tittar ut över Nybroviken. Det är nära noll grader, skulle jag tro att termometern visar, för snön har med ens blivit mycket sjaskigare bara över en dag - mer brun. Särskilt den som tippats från lastbilar vid Norr Mälarstrand.

Västerbron är full av de här konstiga joggarna som i spindelkläder  rusar fram över trottaren. Utan att väja för någon. Dock är de inte lika farliga som dessa förb-de cyklister som öser fram genom snömodden. Måtte de köra omkull och bryta nacken! Så tänker jag med dova tankar på bussen.

Nu tittar jag på trädet utanför mitt fönster. En talgoxe hoppar utanför det stora skatbot - kanske önskar han att det var hans bo. Att han kunde bygga så lyxiga och palatsliknande reden själv. Vilka brudar han skulle kunna fånga...

Snart kommer en av skatorna hem men den sitter kvar utanför risbostaden Kanske droppar smältande snö in genom kvistarna. Kanske har partnern råkat ut för något - jag har inte sett till dem på ett tag.

Jag läser en liten notis i tidningen om en man i Slovenien som lyckades få tillbaka sina människofarliga tre hundar trots att de allvarligt skadat en person. Mina elaka tankar får ny gödning när jag ser att mannen själv strax därefter bets ihjäl av samma livsfarliga bestar.

Somliga straffar Gud meddetsamma, tänker man förnöjt - och lite elakt, förstås. Men nog önskar man ibland att samma olycka inträffade här. Somliga ska inte ha hund!

Nu snöar det återigen utanför mitt fönster. Det var länge sedan jag tyckte det var kul med snö. Samma sak med er?

För mig får snön gärna försvinna - så man kan sätta potatis snart... 

Det skrivs i dessa dagar mycket om vilka yrken våra ungdomar ska satsa på för att få en god framtid. En del yrken varnas för medan andra innebär en trygg framtid.

Vi har listat några av de yrken som vi tror man ska ägna sig åt respektive inte satsa på:

Förr hämtades folk till snösvängen på närmaste ölkafé där gubbarna satt och väntade på ett påhäng som gav pengar till fler bira. Den tiden är alltså sedan länge förbi.

ÖVERSKOTT:

tror vi det blir på borgerliga politiker efter valet.

Förtidspensionärer - också det kan det efter valet bli ett besvärande överskott av.

Bilmontör på Saab är ingen födkrok vi rekommenderar att satsa på.

Deltagare i dokusåpor som Bonde söker mamma etc varnas för. Kvoten är tills vidare fylld i dessa tröttsamma program.

Snöskottare. Inget som kommunerna sastar på längre. Det är billigare att låta snön ligga kvar och forsla benbrott till överfulla sjukhus. Där är det nämligen en annan kassa, landstingen, som betalar.

YRKE att satsa på:

Aktieanalytiker är ett till synes bekvämt arbete. Inga förkunskaper krävs. Girighet är en självklar egenskap för den som söker ett lättjefullt jobb.

Programledare på något av de kommersiella TV-bolagen. Den unga kvinna med stora tuttar som medverkat i Palace Hotel och rumlat runt under ett täcke framför kameran har givetvis företräde. Total brist på allmänbildning är en förutsättning för anställning. Språket bör vara kryddat med svordomar och könsord.

TV-chef på kommersiell TV-kanal. Se ovan. Eftersom många män söker tjänsterna har kvinnor och invandrare företräde. (Kvinnliga invandrare har alltid företräde till alla massmediajobb eftersom det ger arbetsgivaren en touch av frihet från fördomar och känsla för feminism.)

Tiggare. Trots att ingen i detta landet behöver svälta eller fara illa mot sin vilja envisas många med att tigga på gatorna väl vetande att många godtrogna är villiga att öppna portmonnän. Att kunna se lidande, hungrig och allmänt fattig ut är en förutsättning för framgång i yrket

Försäljare av tidskrifter. Lönande. Jag såg en försäljare av Situation Stockholm på Fridhemsplan häromdagen. Han slängde en halv hamburgare, med papper och allt, vid sidan av en papperskorg. Dessutom snorfull mitt på blanka förmiddagen.