Metrobloggen

Jag VILL skriva, men jag kan inte. Det är som att mina tankar sitter fast och jag kan inte över huvud taget formulera en vettig mening om någonting.

Z lämnade mig för en tid sedan, helt förståeligt. Är fortfarande hemlös också.
Soc har beviljat mig pengar och 3000 i månaden är inte lätt att leva på (men bra mycket lättare än -300).. De har också gett mig löfte om att betala mitt boende när jag väl hittat lägenhet, och en sån är ju jävligt lätt att få *ironisk*. Tills vidare bor jag återigen i "kappsäck", det är inte i närheten lika lätt och småmysigt som det var när man var yngre.

Jag har försökt att inte ta till flaskan lika mycket, men det är verkligen svårt att låta bli när allt i världen känns som en enda stor mobb mot mig. Så lögnerna fortsätter - "igår? ehm, ja jag var hos en kompis och såg film". Fy fan, jag äcklar verkligen mig själv ibland.

Fortfarande ingen kontakt på psyk. Jag börjar bli riktigt riktigt utmattad av att försöka få kontakt med dom. Enda gången dom verkar ha lite fart på maskineriet är om man kommer inkrypandes blodig till dom och skriker efter hjälp att ta sitt liv. Har inte riktigt hamnat i det stadiet ännu, men börjar det inte bli bättre snart är jag nog inte långt ifrån.

Har funderat på att lägga ner bloggen, den uppdateras ju ändå inte i närheten så ofta som jag egentligen skulle vilja.. Svårt när man är matt.

Jag VILL skriva, men jag kan inte. Det är som att mina tankar sitter fast och jag kan inte över huvud taget formulera en vettig mening om någonting.

Z lämnade mig för en tid sedan, helt förståeligt. Är fortfarande hemlös också.
Soc har beviljat mig pengar och 3000 i månaden är inte lätt att leva på (men bra mycket lättare än -300).. De har också gett mig löfte om att betala mitt boende när jag väl hittat lägenhet, och en sån är ju jävligt lätt att få *ironisk*. Tills vidare bor jag återigen i "kappsäck", det är inte i närheten lika lätt och småmysigt som det var när man var yngre.

Jag har försökt att inte ta till flaskan lika mycket, men det är verkligen svårt att låta bli när allt i världen känns som en enda stor mobb mot mig. Så lögnerna fortsätter - "igår? ehm, ja jag var hos en kompis och såg film". Fy fan, jag äcklar verkligen mig själv ibland.

Fortfarande ingen kontakt på psyk. Jag börjar bli riktigt riktigt utmattad av att försöka få kontakt med dom. Enda gången dom verkar ha lite fart på maskineriet är om man kommer inkrypandes blodig till dom och skriker efter hjälp att ta sitt liv. Har inte riktigt hamnat i det stadiet ännu, men börjar det inte bli bättre snart är jag nog inte långt ifrån.

Har funderat på att lägga ner bloggen, den uppdateras ju ändå inte i närheten så ofta som jag egentligen skulle vilja.. Svårt när man är matt.

Har absolut ingen motivation att skriva. Har ingen motivation till något längre.
Kan bero på att jag fortfarande är hemlös, jag har fortfarande inte fått kontakt på psyk och hela min tillvaro har fuckat ihop sig.

Pillerna har jag slutat med, dom började ju aldrig funka. Så då gick jag tillbaka till min allt för nära vän alkoholen..

Jag är väldigt självdestruktiv, och jobbigt medveten om det.

Bloggen ligger lite på is just nu.. Har ingen lust att skriva, har inte lust med nåt alls egentligen..
Pengaångesten gör sig verkligen hörd, och irritationen över att pillerna inte funkar tas ut på allt och alla runt mig..
Hemlös har jag blivit också, och kommer vara det ett tag (tills soc behagar att hjälpa, och det vet väl alla att det kan dröja bra länge).

Gäller väl att hålla skenet uppe och bygga en liten mur så inga känslor väller fram i tid och otid.

Vet inte vad jag ska göra, jag sjunker djupare och djupare för varje dag.. Det var längesen jag kände såhär, det skrämmer mig..

Det stör mig att inte få veta exakt vad som är fel på mig.
Jag har fått diagnosen post traumatisk stress syndrom, men det förklarar inte ens en liten del av mitt beteende, tankar och känslor. Det har även funderats över om jag har borderline eller någon form av personlighetsstörning, men jag har inte fått genomgå någon utredning eller ens fått veta vad psykologerna tänkt och skrivit om mig. Jag har fått mediciner mot schizofreni, men inte fått någon förklaring på varför - eller ja, ingen förklaring som jag förstått.
Jag har heller inte fått veta varför jag har psykoser, de sa att det berodde på att jag använt droger och varit lite väl förtjust i flaskan men när jag talade om att jag hade min första psykos när jag var 10-11 så blev dom bara helt ställd..

För lite mer än ett år sedan var jag hos BUP för att läsa lite i min journal och prata med min gamla kurator om att få en kopia på den, hon sa att jag skulle få det och att hon skulle maila mig när kopian fanns att hämta. Hon har fortfarande inte hört av sig. Skittant.

Min bröstkorg känns alldeles för liten idag.. Känns ungefär som att Z skulle sitta på den - vilket han förståss inte gör och aldrig skulle få för sig att göra, men det känns som en bra liknelse.

Mitt psyke håller på att klappa ihop fullständigt. Stressar hela tiden fastän jag inte har speciellt mycket att göra..
Våldtäkten har börjat spelats upp i mitt huvud gång på gång på gång. - Vad hade jag kunnat göra annorlunda? Hur hade jag kunnat undvika situationen? O.s.v. Det känns som att jag inte fått tid att bearbeta det, eftersom jag har varit tvungen att få Z att sluta älta att det var HANS fel eftersom han inte varit vaken och kommit och hämtat mig, jag har inte haft någon att prata med, jag avstod från att åka till akutpsyk.. Det närmsta jag kommit till att bearbeta det är att jag legat i sängen och tyckt synd om mig själv. Patetiskt.

Ångesten bara växer och växer, varför funkar inte mina tabletter och varför får jag inte komma till psyk??

Senaste 3 dagarna har jag varit helt utslagen i sängen. Jag orkar inte någonting alls och det börjar gå mig rejält på nerverna.

Jag försökte läsa en bok; läste samma sida 3 gånger, förstod inte vad jag läste så började på en ny sida och sen lessnade jag.

Har försökt prata lite med en vän om alla händelser den senaste tiden, men det gick inte riktigt så bra som jag hade tänkt. Minns inte vad exakt jag sa..
Varje gång jag är ledsen eller upprörd så blir jag ungefär som när jag är full: inte riktigt medveten om vad jag säger och någon timme senare så är det mesta bara en svart lucka.
- Någon som vet vad det kan bero på?
Det är iallafall riktigt irriterande att inte veta exakt vad man sagt till någon eller exakt vad ett tjafs har handlat om.. Och man vill ju inte direkt fråga heller (de gånger jag har gjort det har inte människor tagit mina frågor på allvar, eller så har de svarat så luddigt att jag inte blivit ett dugg klokare).

Jag funderar på att köpa koffeintabletter för att bli lite piggare och kanske känna att jag orkar med lite mer.. Synd att det är så förbannat dyrt, men det kanske vore värt att lägga ut dom pengarna?

Nu när jag försöker skriva så förstår jag inte riktigt vad jag skriver heller, har raderat väldigt många meningar nu för att jag inte förstått dom.
- Så det är väl lika bra att inte skriva så mycket mer i natt.

Jag är helt trött i kroppen.. Egentligen vill jag mest bara ligga i sängen och slippa allt, men det är så förbannat varmt..
Det finns så många "måsten" och så många "borden", men ingenting jag orkar ta itu med.
Mycket av allt just nu beror nog på miljön omkring mig och min vikt.
Jag känner mig missnöjd med allting, ingenting duger åt mig. Känner mig som en bortskämd liten 5åring.

Jag tror att jag egentligen inte ska vara ensam, har varit helt ensam hemma i 2 dagar och jag håller på att bli galen. Tankarna flyger runt hur mycket som helst. Jag förstår inte hur jag ska klara mig i ytterligare minst 2 dagar.

Jag vill bara bli omhållen och pussad på pannan just nu.

Känner mig så förbannat disorienterad och allmänt förvirrad..
Jag har egentligen ingen lust alls att skriva men det kanske vore bra att uppdatera bloggen ?
Jag behöver någon att prata med, men jag har ingen som lyssnar.
Z mår lite dåligt just nu han med, så han lyssnar inte riktigt på vad jag har att säga. Jag har inga vänner som lyssnar - jag har ett par stycken som påstår att dom gör det, men det är rätt tydligt att det inte är på det viset (eftersom att så fort jag börjar prata om mina problem eller funderingar, så blir jag antingen avbruten eller så väntar dom tills jag stannar 1 sekund för att andas och de börjar prata om sig själva).

Men jag får väl fortsätta som vanligt; på egen hand.
Det är bara att ta varannan chilinöt, varannan lugnande.

Misstänker att jag borde ta ett uppehåll med alkoholen snart. Min stubin på fyllan blir bara kortare och kortare, och jag vill inte bli som jag var förut: arg och våldsam. Vart har det fört mig liksom? Nästan till fängelse (thank you God for my messed up brain, it gave me freedom).
Det är inte värt det.
Jag vet att jag fortfarande har kontroll över mitt drickande, och jag är ju medveten om hur mycket jag dricker och hur ofta o.s.v. Så det är ju inte riktigt som det var förr.

Blä. Nu är jag för bakis för att orka skriva mer.